Ja, jag älskar dom!

Det i särklass bästa i denna vår natur. En av Guds mer lyckade skapelser, här fick han liksom till det. Allt är rätt, färgen, formen och doften och kanske till och med den korta, korta blomningen. Den är en del av tjusningen.
För mig är det en lycka att se dem knoppas och när de så slår ut kan jag inte motstå att plocka buketter av dem. Syrenerna står sig dåligt i vas men det är ändå väl värt det när doften fyller huset och man möts av den på morgonen. Det är bara att njuta så länge det varar, max ett par dagar innan de vissnar ihop.
Syrenerna gör sig mycket bra i vas tack vare formen. Ståtligt breder de ut sina vingar över vaskanten. Doften har en tidsförflyttande effekt också. På en sekund hamnar jag i barndomsparadiset där det fanns så där stora syrenbuskar som jag drömmer om att ha i min trädgård. Mina är sorgligt klena. Bjuder på två tre blekblommande klasar. Hur jag än gödslar, hur jag än vattnar, hur jag än hoppas.
Så i kväll gjorde jag som jag brukar. Tog cykeln till det där stället där några ingen ägandes syrenbuskar står och lockar, dignade av lila klasar. Jag knipsade cykelkorgen full av doft. Spred ut dem i vaser här hemma och nu har jag dessutom, som jag brukar, tagit en massa bilder av dem. Mitt i syrengrönskan kan jag villigt ändra min åsikt om vilken årstid som är bäst. Den är nu. (fast jag vet att jag tar tillbaka det så fort dessa lyckoblommor blommat slut och återgår till favoritårstiden hösten) Mellan hägg och syren sägs det, fast jag tycker mera att det är just under syren.

Plötsligt!

Slog sommaren till och hamnade rätt in i medvetandet. Kanske med hjälp av de nya blommiga sommarskorna eller så var det doften av syrenerna. Dessa syrener som fyller en stor vas i min närhet just nu. Doften finns i allt. De brukar inte hålla sig så länge men ändå väl värda att ta in. Några dagar varje år får man leva i den doften. Se den fylliga lila färgen.
Jag planterade mina egna syrener för något år sedan. Föreställde mig stora rejäla syrenbuskage i ena änden av min trädgård. Där jag skulle stå barfota i gräset med klänningsfållen kittlande mot de bara benen. Stå och dra in av doften, bryta tunga kvistar att fylla vaser med. Så blev det inte riktigt. Det är ännu klena, små buskage med lätträknade lila klasar i. Hur jag än pysslar och gödslar och vattnar tycks de inte vilja bli större. Så jag hämtar på andra ställen. Fortfarande.
Så kom vi då äntligen till klarhet i semesterfrågan och spikade ett par datum. Loggade in hos de vita fartygen och letade upp resealternativ, valde hytter och kände för första gången i år lite av det där hemresesuget som brukar finnas där. Det kommer sent i år och resan blir också kortare i år. Och resan blir med sällskap i år. Två sextonåriga bästisar ska underhålla från baksätet.
Det blir nog bra det!
Utanför fönstret smattrar ett stormigt försommarregn. Våra biljetter är precis bokade och betalda. Syrendoften här inne får följa mig i sömnen. Sommaren är verkligen här nu.

Naturen har återigen hittat sin bästa form.

Tusen nyanser av grönt får mig att vilja ta till lutan likt trubaduren i Asterix. Våren är den allra vackraste av årstider. Ett uttalande som jag visserligen bestrider i begynnelsen av alla årstider. Men våren är ändå speciell, lockar fram lutorna och poesin. Hänfördheten.
Våren är lite som ett syrligt tuggummi.
Det luktar gott och man tuggar intensivt, låter smaken fylla munnen. Tills den oundvikligt bleknar och lämnar endast ett vanligt trist tuggummi. Som man ledsnar på.
Lite så kan jag uppleva sommaren. Så där vanlig och trist. Allt det gröna har hunnit bli vardagligt och nyanserna förtrollar inte längre. Det nyhetens behag som våren besitter har tuggats ur.
Men än så länge sitter smakerna i.
Näsborrarna vidgar sig i sökandet efter dofterna. Syrenerna har ännu inte passerat.

yv 104