Ja, jag älskar dom!

Det i särklass bästa i denna vår natur. En av Guds mer lyckade skapelser, här fick han liksom till det. Allt är rätt, färgen, formen och doften och kanske till och med den korta, korta blomningen. Den är en del av tjusningen.
För mig är det en lycka att se dem knoppas och när de så slår ut kan jag inte motstå att plocka buketter av dem. Syrenerna står sig dåligt i vas men det är ändå väl värt det när doften fyller huset och man möts av den på morgonen. Det är bara att njuta så länge det varar, max ett par dagar innan de vissnar ihop.
Syrenerna gör sig mycket bra i vas tack vare formen. Ståtligt breder de ut sina vingar över vaskanten. Doften har en tidsförflyttande effekt också. På en sekund hamnar jag i barndomsparadiset där det fanns så där stora syrenbuskar som jag drömmer om att ha i min trädgård. Mina är sorgligt klena. Bjuder på två tre blekblommande klasar. Hur jag än gödslar, hur jag än vattnar, hur jag än hoppas.
Så i kväll gjorde jag som jag brukar. Tog cykeln till det där stället där några ingen ägandes syrenbuskar står och lockar, dignade av lila klasar. Jag knipsade cykelkorgen full av doft. Spred ut dem i vaser här hemma och nu har jag dessutom, som jag brukar, tagit en massa bilder av dem. Mitt i syrengrönskan kan jag villigt ändra min åsikt om vilken årstid som är bäst. Den är nu. (fast jag vet att jag tar tillbaka det så fort dessa lyckoblommor blommat slut och återgår till favoritårstiden hösten) Mellan hägg och syren sägs det, fast jag tycker mera att det är just under syren.