Är nådd. Här har skrivits inlägg varje dag i etthundra dagar.
Ja, ja. Så är det. Gör ingen analys eller nån utvärdering av det just nu.
Idag har jag snackat med den här. Hen tyckte det var en konstig samling som stod utanför staketet och glodde. Men några smaskiga maskrosblad charmade den skeptiska typen. Maskrosbladen var nämligen slut innanför staketet. Jag fick en blöt nos mot mina fingrar och blev bedömd av de magiska ögonen. Blev godkänd. Jag hade ju goa maskrosblad.
Den här stolen föll mig helt i habegäret på Erikshjälpen i går! Grön sammet, snirklig och fin. Inte speciellt uttjänt. Jag såg direkt hur den borde se ut. Och ändå lät jag den stå kvar där. Galet! Jag vet. Men var skulle vi ha den?
Kom såklart på det sen. Därhemma. Varför köpte jag den inte! Grämde mig resten av dan. Tog med Maken och åkte tillbaka så fort han slutat jobbet. Stolen stod där och väntade! På mig. Den skulle med hem! Och jag tog den direkt till garaget!
Det ska sägas direkt! Nån antik stol är det inte. Alltså kunde det fulbruna bli planerat svart, helt utan antikexperter flåsande i baken. Svart är våran grej. Jag tejpade noga och täckte allt som skulle behållas och Maken sprayade lika noga. Den blev precis som jag tänkt. Passade in precis som jag tänkt! Som en pralin alltså.
Igår var det varmt och soligt mest hela dan. Men medan stolen skulle bli som ny öppnade vi dörrarna för att slippa färgångorna. Fick syn på de plötsliga inbolmande molnen. Som en lucka stängdes. Jag skyndade in alla utekuddar. Sen regnade och åskade det på ett överröstande vis. Vi tittade på film.
Det är bara en tidsfråga innan det där rosa på ett alldeles märkligt viss trasslar sig ur sin hårt hållna knopp. Först nästan som en kotte. Som får rosa pärlor. Som blir allt större. Tills de brister ut i mängder av klockliknande skirhet. Ingen ser det hända. Ingen vet hur den gör. Plötsligt är den bara nåt helt annat. Naturen alltså! Vad den kan.
100/100