Grannfejd delux

Det pågår nån slags fejd i grannskapet. En fejd om en sten. Oklart vilka som står i fejd med varandra, vi ser bara drag och motdrag pågå. Än den ena, än den andra samlar tillfälliga vinnarpoäng genom att flytta sten. Oklart om ens fejdarna själva vet vem den eller de andra är.
Allt började med att ett par av kommunen begärda väggupp i gummi hamrades ner i asfalten. Dessa ”flexibumps” är placerade på en sträcka där det redan är hastighetsbegränsning på trettio kilometer i timmen. Antagligen kör folk så fort det behagar dem ändå, eller vad fasen begärs? Att vi ska knuffa bilen förbi just de här husen? Nu tvingas vi sakta ner till krypfart för att dutta över först en bump och strax därefter en till. De är för långa att låta passera mellan hjulen och det går inte heller att köra på sidan av dem eftersom gatan dels är för smal och dels har ett rör med reflex bankats ner på båda sidor om bumparna så att gatan blev snäppet smalare.
Jag har stött på dessa eländen på andra ställen förut, och hatar dem. Hur sakta man än tar sig an dem blir det ändå en stöt genom bilen och det känns som att något ansträngs mer än nödvändigt och kan riskera förslitningsskador. Dessutom blir körningen så ojämn Placeringen just här känns så korkad. Det går inte att köra speciellt mycket för fort där i alla fall!
Tydligen delar någon min åsikt. Det dröjde bra ett par dagar så hade denna någon lyckats avlägsna reflexröret på ena sidan om en bump. Och skapat en ny körbana ut i växtligheten för att slippa bumpa över. På sätt och vis fungerade syftet i alla fall eftersom det ändå var nödvändigt att sakta in ytterligare för att kurva runt.
Någon annan (förslagsvis bump-beställaren) ilsknade till över detta och rullade dit en sten i storlek aningen större än en fotboll för att stoppa genvägen. Nästa dag hade stenen rullats bort, nån timme senare var den tillbaka. Stenen rullades bort och tillbaka några dagar. Så tröttnade Bump-beställaren och grävde en liten grop som stenen placerades i, som att ge den en grund till stadigt leverne. Inte hjälpte det. Bortrullaren fick snabbt iväg den i alla fall.
Så där höll de två okända fejdarna på i några veckor. Det var lika spännande att se vem som låg i ledning varje gång jag bumpade över. Men så tillslut tycktes Bump-beställaren tröttna ur rejält och drämde till med en sten i storlek rejäl. Den kan omöjligt förflyttas med handkraft. Den hade också målats i en skarp färg och försetts med reflex. Blev detta schack matt eller planeras motdrag med något stort fordon nu när nätterna blivit mörka igen? Som Maken sa, Hen kan inte ge sig nu, detta blev ju en riktig kastad handske. Så vi väntar med spänning!
(Och jag svär! Jag har inget med stenrullandet att göra. Jag bara muttrar för mig själv varje gång jag måste bumpa hit eller dit och hoppas att motdraget ska bestå i att bända loss skiten från asfalten och dumpa dem i närmsta hav.)

Wow! Det är svalare.

Jag stannar ute på altanen efter en sen middag. Hela dan har innehållit en överlevnadstemperatur jag nästan glömt att vi kunde ha. Redan i morse överraskar den mig när jag kom upp genom att inte vara som en vägg att jobba sig genom. När jag får upp altandörren blir jag stående på trappan i djupa andetag så länge att KattGrabbarna behöver ta till den stora rösten för att få sin frukost. Luft! Sval och underbar! Kaffet smakar bättre än någonsin där ute.
Nog blir det varmare, men inte värre än en vanlig sommardag. Kvällen kommer med en svalka som placerar sig nedan tjugonivån! Så jag häpnar och öppnar för korsdrag så snart solen duckat bakom hustaken. Det går att röra sig utan att svettas och luften känns generös!
Nu hopar sig också molnen och plötsligt trippar små droppar över taket.
Vågar vi tro att det är över nu? Denna bölja av hetta som antastat oss så länge. Eller är det bara en hånfull paus? Jag hoppas det är över. Vill inte ha mer nu.

Bildligt talat

Borstade katterna häromdan. Båda lossar massor av hår i värmen och det mesta sätter sig oprydligt på våra kläder och möbler. (tejproller är en kär vän) Fick ur en hel del ur pälsarna vid borstningen men det där skulle behöva upprepas dagligen eller typ en gång i timmen.

Grävde upp två rosor som var mer än lovligt klent byggda i våras. Lät dem bo i kruka nån vecka för att se om de kunde rota om sig. Det kunde de! Planterade om dem på varsin ny plats men hade ingen aning om vem som var vem. Men nu vet jag, för båda växer och frodas på sin nya boplats så tillvida att de också blommar redan! Trots dessa förflyttningar. Imponerande. Överst NewDawn och under Awakening. Samma färg, samma bladverk, klätterosor båda, men ändå så olika när de slår ut och visar upp sin prakt!

Jo, regn fick vi tillslut. I dagarna två, så både växtlighet och vattentunnor fick nog. Mer vatten än jag kunde ta vara på tyvärr. Men regnet gjorde inget för temperaturen. Inte det minsta. Lika jäkla varmt och kvavt ändå. Hög luftfuktighet och allt var klibbigt och kletigt. Nu är regnet redan glömt och det är sol och värme igen och den där luftfuktigheten fick vi behålla. Känns som att kläderna angjorts vid kroppen med någon slags klister.

Luktärterna kämpar på och jag bär därför in små doftande buketter dagligen. Men den vill ha massa vatten och en del näring! Och det får den så gärna, jag vill ju ändå ha mer blommor.


Garaget fick sin städning som brukligt är under semestern. Där var något svalare därinne än ute och till en början verkade alltså det tilltaget som en bra idé. Men snart var det redigt varmt och svettigt i alla fall. Men bra blev det! Och fort jobbade vi trots värmen. Nu är det (nästan) var sak på sin plats, för en stund i alla fall.

Jag hade en tid bokad för blodgivning på semestern också. Går glad i hågen på de där bokningarna, eftersom jag i regel mår suveränt när jag går därifrån. Så även denna gång! Och det beror inte på go-frukosten jag bjöds på eller Rörstrand-muggen jag erhåller i premie. Kroppen känns så nöjd efteråt. Liksom lätt och svävande bubblig. Så även sinnet, över att göra något bra. Speciellt när det anländer ett sms nån dag senare att det jag gav kommit till nytta för någon som var i behov av nytt blod. Då känns det givetvis ännu bättre! Bra att hålla i minnet när magen knorrar över intaget av järntabletter. Men den får knorra! Jag vill ju givetvis ha något bra att ge bort och boostar därmed på med ordinerat järn inför nästa gång så småningom.

I år har jag gått all in för solceller i trädgården. Har haft en del varje sommar sen de blev populära visserligen, men nu har jag dem både här och där och lite till. Brukar såna där vanliga somrar också tända vanliga ljus i lyktorna. En trivsam procedur framåt kvällskvisten (åtminstone när kvällarna börjat bli mörka igen) att tassa runt och tända ljus i lyktor här och där att möta skymningen med. Fint och trivsamt, men med tanke på eldningsförbuden i år har jag naturligtvis låtit bli riktiga ljus utomhus och är extra glad över solcellerna som tänds en efter en när det mörknar. De sköter sig själva dessutom och jag slipper gå omkring och blåsa ut nåt innan jag går in för natten.

Den där bilen vi gärna tuffar runt i bidrar inte med nån vidare svalka trots att taket är nerfällt och det blåser rejält i farten. Solen gassar hett ovanifrån och motorn pustar ut extra mycket värme mot fötterna. Den svalka som vindbruset kunde bidra med minimeras kraftigt och därmed minimeras också bilturerna. I alla fall dagtid. Däremot har det varit himmelskt att åka iväg i sen kväll när solen gett upp och en aning svalka anlänt.


Morgonkaffet är det bästa kaffet sägs det och jag håller absolut med. Den av oss som kliver upp först sätter också på kaffet snudd på omedelbart. Sen dricks kaffet där det behagar vara svalast, där det fläktar mest och dit solen inte når. Altanen kan vara just den platsen vissa mornar. Ofta får vi sällskap av keliga KattKillar också, som tillbringar alla nätter ute och blir väldans glada när Folket vaknar. Mest för att det också serveras frukost då.
Så där sitter vi med kaffemuggarna, kollar igenom de där sociala medierna i varsin mobil och funderar över hur dagen bäst kan spenderas. Det är bra trevligt med semester!

Ohyra och eländes kryp

En ljum kväll efter riktigt varm dag. Solcellsbelysningarna lyser fint lite här och där och jag tar en liten sängfösare och vill avnjuta en sen sommarkväll. Hinner få ner mig själv i en stol och andas ut, så där som man gör när allt är bättre och bäst. För en sekund eller två.
Sen är dom genast där. Myggjävlarna. De tycks inte hindras av den rådande torkan utan finns ändå. Och struntar totalt i att jag tänkte njuta av kvällen och för ett ögonblick hade glömt det där med mygg. Som surrar runt och försöker sticka mig överallt tills inget med kvällen är njutbart längre utan bara växande irritation.
Det finns nån slags attackmygga också. Som flyger rakt på utan förvarnande irrande, surrande. Den tar sikte från nån undanskymd plats, sporrar vingarna, höjer sin lans och skakar ner visiret. Och så i galopp direkt ner och sticker till på första bästa ställe!
Flugor är ett annat djävulskap. Högljutt surrande eller envist springande på ens bara ben eller arm. Landar omedelbart igen efter att ha blivit ilsket bortviftad som förnöjd över att orsaka förtret. Häromkvällen hade vi ställt ut skålarna med mat på altanbordet, slagit oss ner och sträckt oss efter besticken för att lägga upp. När ett dånande surr anlände i gemensam tropp och nån slags svärm av stora flugor anlände för att ta för sig av maten. Som det där Hökarängengänget som till speciell signatur tränger sig före alla andra i skidbacken så Stig-Helmer blir omkullblåst. De där flugorna var precis lika stökiga och lika överallt.
Eller getingarna. Som får för sig att man är blomma mitt i allt och hotfullt närmar sig från håll man inte hinner se. Mitt i intressanta samtal kan folk skrikande styra iväg med viftande armar och cirkulera runt i vilt sökande efter getingens reträtt. Det är egentligen mer risk att drabbas av ett stick av det beteendet än att sitta still, eftersom getingen går till stickande attack bara om den känner sig hotad.
På en del blommor finns diverse ohyra. Gröna löss på rosorna och något osynligt litet jäkla kryp har tagit sig för med att suga musten ur bladen på en av mina fina klätterväxter. Jag har letat och letat men hittar inte själva krypet men dess framfart är uppenbar. Bladen blir fläckiga och skrumpnar tillslut ihop till något urvattnat blekt som ramlar av. Och en omplanterad växt i en av rabatterna är det nån som äter upp i stora tuggor. Lämnar bara den där mittennerven av bladen som en samling pinnar på stam.
Jag blir så trött! Ge fasen i både mig och mina blommor!

Så blev det söndag

Det regnade faktiskt hela förmiddagen i går. Sen blev det varmt, fuktigt och varmt igen. Och idag var allt som vanligt. Så ska även den kommande veckan se ut, sol i mängder och upp till trettiograders värme.
Nåja, för tillfället är jag rik på regnvatten. Även om det kan gå över ganska fort när torkan tagit över växtligheten igen. Men just idag pausar jag med allt vattnande och känner mig rik på vatten.
Startade dan med att städa altanen som fått in en ansenlig mängd natur. Löv och barr och annat skräp hade blåsts in. Dessutom hade NattKatterna lämnat något riktigt äckligt på bordet av alla ställen. Det händer ofta att det släpas hem äckligheter som det tuggas på under detta altanbord. Tydligen ska maten ätas hemma. Det som lagts på bordet i morse hade nog varit nertuggat, men kommit upp igen. Huu. Alltså behövde duken tvättas och en ren läggas på
istället och bänkarna sopas och mattorna skakas och dammsugas. Av bara farten städade jag lite inne också när jag ändå var i farten med dammsugaren. Passade på medan temperaturen gick att använda till någon slags aktivitet. När det blev för varmt igen, drog vi i vanlig ordning för överallt och stängde till för att behålla nån slags trivsel inomhus.
Så åkte vi rodden till en gammal fyr vid kusten. Satt en stund och tittade på en del båtar och lät havsvindarna svalka av oss. Efter det tog vi en helt annan väg därifrån och hamnade på tvättbrädelik grusväg i solgassad skog. Det blev skakigt och varmt till tusen. Så var det med den havssvalkan. Puh, sa vi båda när det äntligen blev asfalt under hjulen och en lite högre hastighet som kunde fläkta av oss det varmaste.
Åt en glass i skuggan när vi kom hem, sen somnade jag i hammocken i sällskap av katten. Min semestervana trogen. Just nu har jag gett upp all slags utevistelse för nu går det inte längre och sökt mig ner i källaren. Tänker stanna här tills kvällstemperaturen tagit över därute. Då går jag väl och sätter mig på altanen och kvällsnjuter tänker jag.
(Antar att Maken fick nåt slags solsting där i rodden i skogen … för han kom just ner i källaren med en tom kasse i handen för att påbörja städning av sina arbetsbord. Helt frivilligt! Nåja, han svalkas väl av om ett tag och kommer på vad han gör … )

Äntligen! Brister vi ut i kör. Det regnar!

I alla fall en del av oss är lyckliga över så väl vatten som svalkan den har med sig. Mest av allt hoppas jag skogarna hinner få så mycket vatten som möjligt. Hörde i går att det brinner på nästan femtio olika ställen runtom i landet. Hemskt. Det finns tyvärr också risk för åska, men kanske regnet kan få blöta ner allt ordentligt först så vi slipper ytterligare bränder.
Jag såg allt molnen i går kväll, men såna har kommit och passerat utan ärende under denna värmebölja och därför vågade jag inte hoppas. Men det regnade från en jämngrå himmel när jag slog upp altandörren och en relativt sval luft omgav mig. Att det också hade regnat en bra stund vittnade alla mina utekuddar om, för alla var snudd på genomblöta. Och vem bryr sig om det! Jag samlade in dem under tak och struntade i att det regnade på mig. Sen satt vi på altanen med morgonkaffet och njöt av såväl den svalkande luften som regnljuden mot plasttaket.
Mitt största fokus en regnig morgon är tunnan som samlar detta dyrbara regnvatten i ett av hörnen på garaget. Jag har en tunna till bredvid, men den har inget att samla från. Istället står jag där i regnet och öser över med en hink så fort det börjar närma sig fullt i den första tunnan. Jag behöver snart gå och ösa en gång till så att jag har reservtunnan fylld igen.
Sen gick jag som Pippi runt i regnet med vattenkannan och vattnade rabatterna som var dammtorra i går kväll. Det är faktiskt som bäst att vattna när det regnat en stund, då är marken lite genomfuktad och kan suga upp vattnet ordentligt, få ner det till alla rötter. Flera kannor med regnvatten hävde jag ut, på ett riktigt slösaktigt sätt. För just nu ser regnet inte ut att ha någon brådska vidare. Jag önskar att jag hade fler tomma tunnor att ösa över i. Men får nöja mig det det som står till buds och inte tänka på allt vatten som går till spillo när tunnorna är fullast.
Efter alla dessa oerhört varma dagar när huset börjar kännas obeboeligt varmt är en promenad med vattenkanna mitt i ett sommarregn en känsla av uppvaknande. Kalla droppar på huden, håret blir blött och fötterna i flip-flopsen likaså. Det gör inget, det är bra helt underbart. Det nästan syns hur växterna sträcker på sig för att få det mesta av vattnet.
Katterna njuter, skönt sovande i varsin stol under tak. Inne har vi öppnat korsdrag och hjälper till med fläkten för att få ner temperaturen till något det går att leva i. Vatten är liv!

Dagens känsla

Typ så här känns det nu. Musse gillar inte värmen mer än vad jag gör men han envisas ändå med att vara ute i den. Jag har försökt få honom att pausa en stund nere i källaren. Men han bara jamar omkring en stund och ska strax upp och ut igen Jag har lagt kylklampar under en filt och där ligger han och njuter … tills jag går. Då ska han kliva iväg och ut igen.
Han hittar väl sina hyfsat svala ställen ute antar jag. Ser honom komma från grannens täta buskage, hittar honom långt inne i rabatten eller i nåt långt gräs. Jag har givetvis sett till att det finns vattenskålar här och där i trädgården.
Idag åkte jag på diverse djurbutiker för att köpa kylmatta till dem. Den innehåller nån slags gelékulor som kyler ett par timmar när katten ligger på mattan. Såna behöver vi såklart! Mattorna var naturligtvis slut! Vem trodde nåt annat? En stor beställning var på väg att packas upp men allt var förbeställt, så jag blev utan. Nåja, Internet har allt man behöver. Det är beställt och på onsdag, senast, får vi prova.
Nu börjar det äntligen svalna av lite ute, därav Musses avslappnade läge. Svalka magen är exakt vad man känner för nu …

Doftrikt och vattenfattigt

Gick raka vägen ut i morse, klockan var knappt mer än sju men jag hade sovit klart. Kände mig pigg. Stod en stund på altanen och begrundade dagsläget. Blir ännu en varm dag. Fick syn på luktärterna jag planterat där jag grävde upp en ovillig rosbuske i början av sommaren. Rosen Louise Odier var utlovad att växa och blomma ymnigt. Icke! Den var liksom en lång pinne och en kortare pinne med klent av både blad och blommor, fast den haft några år på sig. Först beskar jag den hårt i hopp om tillväxt, men den lovade liksom skvatt inget i alla fall. Så jag högg ner spaden runt om och petade ur den ur sin växtplats. Slipp då liksom. Hävde ner den i en hink med lite vatten och där stod den och skämdes ett par dagar. Kom väl på bättre tankar. Liksom jag. Okej då, du får en chans till! Grävde ner henne på ny plats, soligare och mer skyddad plats och klippte ner ännu hårdare. Den skulle lockas till att växa om den klipptes hårt sa trädgårdsexpert på teve. Han visste tydligen vad han pratade om och rosen insåg väl sin sista chans! Nu växer den, rejält på nya stället.
Gropen där den stått fick min lilla nyinköpta luktärtsplanta istället ta över. Jag brukas så egna frön, speciellt luktärter. Men vintern var snörik och kall, kändes evig. Inga frön såddes. Jag köpte alltså en planta istället och den fick också ta över växtstödet som Maken tillverkat, som skulle hålla om den ymniga rosen. Jo jo … Den håller nu istället om den ymniga luktärtsplantan som har växt sig hög upp genom hela sitt stöd vid det här laget (inte bara halva som på bilden). I morse var den helt översållad med blommor. Jag plockar små buketter i den varje dag. Luktärter har den magnifika egenskapen att de blommar mer och mer, ju mer man plockar. Det finns alltså en och annan bukett inne redan. Men så fullt med blommor som det var i morse har det inte varit tidigare. Men så får den också extra omsorg för att den förtjänar det. Den där extra vattenskvätten som inte allt annat får (på grund av torkan) och näring därtill.


Just torkan är en mardröm för en blomälskare som mig. Regnvatten var det länge sen vi såg och mina tunnor skramlar tomma. Vi manas till att spara på dricksvatten. Men inte kan jag förmå mig till att låta alla blommor torka bort. Jag vattnar så sparsamt det bara går och bara de nödvändigaste. Rabatterna får till stor del klara sig ändå. Nån extra skvätt på en del nyplanterat bara.
Vi är så vana med allt detta dricksvatten att vi slösar med det helt självklart. Nu försöker jag spar alla småskvättar och de bildar faktiskt en redig mängd dagligen bara de väl uppmärksammats. När jag kokat kaffevatten till exempel och det blir en skvätt över som inte ryms i kannan. Den sparar jag i vattenkannan istället för att bara hälla i vasken. Eller den där slatten bubbelvatten som inte blivit urdruken tappat kolsyran. Den häller jag i vattenkannan. Vattnet jag kokat potatis eller grönsaker i hamnar också i kannan. Eller vattnet som tappas för att mana fram varmare vatten. En ansenlig mängd kallt vatten går till spillo i väntan på det varma! Jag stänger också nogsamt av kranen vid tandborstning, i duschen medan jag schamponerar håret och liknande. Försöker spara där det går att spara, så att skvättarna kan användas till törstiga blommor istället.
Hoppas verkligen det blir regn snart för värre än torkande växter är torkande skogar och skogarna brinner just nu. Det är en sån deprimerande tanke att jag knappt förmår ta in den. Så om nån kan en regndans! Dansa för sjutton. Vi behöver vatten!

Poetisk morgon … kanske

Det är lätt att bli poetisk en sommarmorgon medan temperaturen är behaglig och snudd på sval och när det där speciella ljuset är överallt och glittrar i blombladen. Sveper genom huset och hittar skrymslen, belyser plötsligt nåt likt en stråklastare på en scen.
Jag och ljuset, vi är som de där motsidorna på magneterna. När andra hyllar ljusets ankomst sörjer jag mörkrets frånvaro. Längtar omedelbart till november igen. Saknar allt sammetsmjukt mörker.
Grannen har målat huset denna sommar. Tidigare var det blekgult med betoning på blekt eftersom det stått och behövt färg rätt länge. Nu är det solgult och gassar in genom mina fönster ikapp med solen från andra hållet varje morgon. Och jag kryper upp ur källarmörkret med trötta ögon och känner mig vampyraktig (inget sug efter blod dock, bara vanligt kaffe) och vill dra ner allt mörkläggande omedelbart för att värja mig. (Hade han rådgjort med mig innan målning hade föreslagit svart, eller falurött åtminstone, färger som aktar sig för att reflektera solljus)
Men så skärper jag mig och tänker att ljuset är livet och efterlängtat och hyllat och liknande … (o)sanningar. Och går ut på altanen och känner dofterna av sommar i allt. En lätt bris, skuggspelet mot paviljongtyget, rasslande björklöv och ett överflöd av blommor. Just blommorna blir kontrasten. Att jag älskar dessa ljuskrävande ting men inte själva ljuset.
Visst är sommaren skön, i valda delar. Att slippa ha alltför många plagg på sig, att kunna sitta ute en sen kväll eller tidig morgon. Använda uterummen jag ordnat med i trädgården. Och just blommorna, alla dessa blommor. Men därtill finns också värmen, det kvava, jobbiga i värmen. Ljuset, det skarpa krävande. Myggen, fästingarna och diverse andra småkryp av irriterande art inte att förglömma. Eller mikroskopiskt små kryp som ger sig på mina blommor och fräckt tuggar i sig bladen.
Jag står en stund på altansteget med kaffemuggen, söker av trädgården. Efter det svalaste, skuggigaste och därmed behagligaste stället att vakna ordentligt på. Ser den trivsamma korgstolen och får genast en katt i famnen. Så ja.
Därifrån har jag utsikt över halva trädgården. I skydd av de ymniga björkarna sitter skogsduvan och rullar tungan. Alla grannars barn är ännu inomhus (tack och lov för sommarlovs-barnteve). Det gör tystnaden härute vilsam. Skatan som bor någonstans i närheten landar frimodigt på behörigt avstånd. Den har fått vatten i ett emaljerat fat, eftersom den försökte bada i en kastrull häromdan. Katterna tror att fatet med vatten är deras nya och större och förbättrade drickskål. Jag låter dem tro det, de kan gott dela med skatan. Även humlor och liknande surrande trädgårdsarbetare har fått en skål vatten. En mycket mindre skål, fylld med sten och glaskulor för dem att landa på och hitta vatten mellan. Vi måste värna om de minsta också.

Jag går in när kaffet är urdrucket. Katten har redan hoppat ur min famn för att jaga något som fladdrade förbi.
Dagen har bara börjat och snart släpps alla barnen ut. Huset behöver värmeskyddas, själv behöver jag göra något annat. Vad det nu ska bli. Lukta på mina blommor en stund kanske.

Sommarkväll i svalt läge

Värmen klär mig inte! Jag var ut en kort vända i morse, sen stängde jag dörren och drog ner husets alla mörkläggande rullgardiner. Städade lite medan det var möjligt att röra på sig och när det blev för varmt passade jag på att städa tvättstugan nere i källaren i stället. Långsamt och omsorgsfullt i det ljuvligt svala.
Efter det unnade jag mig en vila i den gamla soffan jag envisades med att pressa nerför trappan i vintras. Exakt just med sådana dagar som idag i åtanke. När värmen dallrar runt knutarna på värsta vis.
Så där satt jag i soffan och hade det bra en lång stund. Innan jag gick tillbaka upp i värmen och gjorde färdigt det som påbörjats. Fick med mig en katt ner i svalkan när jag var klar. Märkligt med de där Tassarna egentligen. På vintrarna när de knappt går ut alls tillbringar de gärna oceaner med tid sovandes i källaren då det är minst sagt kylslaget där nere. Men nu, när de kommer släpandes i tunga steg och söker skugga och svalhet överallt vägrar de gå ner! Kan funka med sällskap, så när jag ändå satt i soffan kunde Pancakes tänka sig att sova svalt en stund. När jag reste mig för att gå upp igen tittade han på mig med ”är du inte klok” blicken och rullade om sig för att sova mer.
Men jag var hungrig. Hade med mig fläkten in i köket när middag skulle tillverkas. Det här är ett välisolerat litet hus och har det väl värmts upp är det svårt att svalka ner det igen. Så snart vi ätit flydde vi värmen till varsitt svalare håll. Varför sitta och ha det O-bra när det går att ha det bra? Maken gick till garaget där han har både soffa och teve och jag tillbaka till soffan i källaren. Där slog jag igång en film i den gamla dator som inte duger till annat än filmvisning av dvd-format och sträckte ut mig ordentligt. Försökte övertala Musse också. Bar ner honom och snackade om svalt och skönt men han sa bara ”Nääee” och gick upp igen.
Nu har det äntligen slutat gassa sol och sprida värme och kvällen är otroligt skön. Blomstren har fått en skvätt dyrbart vatten och själv har jag fått en skvätt vin och njuter av att sitta ute. Alla rullgardiner är uppdragna för att alla fönster ska kunna öppnas och göra innemiljön aningen behagligare. Det ska visst vara varmt i morgon också. Tja, låt det vara så då.