Virus och masker

Nu höjer man inte längre på nåt bryn av att läsa om ännu ett inställt evenemang. Utan tar mer givet att de som ännu inte kryssats över snart gör allt annat inställt sällskap.
Inte heller häpnar man lika mycket av att se folk med munskydd ute i offentligheten. Även om jag tyckte att tanten jag såg vid en av köttdiskarna härom dagen hade gått väl långt. Hon var mer än långt över sjuttio plus strecket och borde inte alls ha stått med någon kundvagn i butiken. Likaväl stod hon där och valde köttfärs till sin redan välfyllda vagn. Iklädd ett munskydd Darth Vadar hade avundats. Förutom färgen möjligen, för hennes var vitt och inte svart. Men, i klass med grejer man använder om man har för avsikt att handskas med livsfarliga vätskor eller ångor kanske. Med något rejält filter invändigt. Det satt inte speciellt bra i hennes ansikte och hon fick något av en rejäl nos, som var ivägen när hon skulle böja sig över disken och titta på varorna. Tanten såg antagligen bara sin vita nos och försökte trycka undan den för att kunna se på sidan av.
Jag antar att hennes nos gjorde just henne trygg och i någon slags vetskap om att inget virus kunde nå henne. Det gjorde däremot mig en aning otrygg i tanken på om hon ville undvika bli smittad eller undvika att smitta? Eftersom tanten inte såg speciellt pigg ut i övrigt fick det mig att undra varför hon tagit på sig nosen. Var det så att hon försökte behålla nåt virus för sig själv kanske?
Jag köpte inget ur den disk hon rotade runt i med sina bara händer … som nyss föst omkring det där munskyddet. Jag såg till att nå kassan före henne dessutom.
Alla slag av munskydd debatteras för fullt. De är inget krav här just nu. Kanske inte kommer att bli det heller eftersom det tydligen inte är bevisat att de faktiskt gör nån nytta. En av anledningarna är just okunskapen i hur ett munskydd ska hanteras. Tanten i butiken visade just på den okunskapen med att hålla på och greja med det hela tiden.
Såg ett liknande bevis på en av de dagliga presskonferanserna också. Ironiskt nog där experterna pratade just om hur ett munskydd kan användas felaktigt och kanske orsaka mer skada än nytta. En reporter iklädd engångsmunskydd satt ytterst på en stolskant och höll på med sitt munskydd konstant. Mest hade hon munskydd bara över munnen och satt och höll fast det med hela handflatan men näsan var fri att andas in allt. När hon skulle ställa nån fråga drog hon ner det helt och lät det vila under hakan och sen tillbaka upp över munnen igen. Meningen är att skyddet ska sitta tätt över både näsa och mun och inte röras alls medan det bärs om det ska vara nån som helst vits med det. Hela människan såg ut som att hon kunde se viruspartiklar i neon och bara ville därifrån fort. Jag hoppas hon kan få bli befriad från den arbetsuppgiften och kan jobba hemifrån i fortsättningen.
Själv fortsätter jag som rekommenderat. Håller avstånd, minskar sociala kontakter och tvättar händerna noga. Det känns tillräckligt just nu.

Trädgårdsjobb

Det blev äntligen lite varmare och jag hade inte tålamod till nåt innesittande i går. Drack ur mitt morgonkaffe och kom iväg ut.
Trädgården har en hel del sysslor att erbjuda för en sådan lite varmare vårdag med sol och klarblått. Jag räfsade, grävde en del, fyllde på med jord och gödsel. Klippte ner torra grenar och snyggade till. Tja sånt liksom. Åt lunch i det soligaste hörnet, visserligen under parasoll men ändå.
Min plan från början var att åtminstone få det nödvändigaste gjort, på ett par timmar typ, och sen gå in och göra annat. Men efter lunchen hittade jag mer trädgårdsenergi och vips var eftermiddagen ikapp mig. Då var det faktiskt nog. Min trädgårdstunna var i det närmaste fylld och kunde dras till vägen för veckans tömning. Trädgården var redigt mycket finare än innan och själv var jag trött och orkade inte ett enda räfstag till. Det finns en hel del kvar att göra … men det får vara till en annan dag.
Istället tog jag mig an en nödvändig dusch, sedan en stund vila med min stickning och en efterehandsvisning av dagens presskonferens som jag missat medan jag trädgårdsjobbade. Inte mycket nytt på virusfronten, det pågår i allra högsta grad och vi uppmanas att fortsätta följa rekommendationerna. Det är långtifrån över … det är en konstig tid vi lever i. Men ja, det är viktigt att göra som det sägs.
För min del var ett besök på matbutiken nödvändigt men där var det en alldeles lagom mängd folk och jag var inte för nära någon medmänniska. Köerna är till synes långa vid kassan men det har bara med avstådshållningen att göra.
Jag halklade också in på blomsterbutiken. Lätt hänt. Strosade på behörigt avstånd från andra i växthuset och på utsidan bland trädgårdsväxterna och drömde om klättersosor och klematis och vackra perenner. Hm. Vi får se. Det blev inget sånt och inga frestande sommarblommor än heller. Nattfrosten är fortfarande ett hot. Jag köpte bara några påsar blomsterfrön för att kunna plocka fina sommarbuketter. Ringblommor i färgskala från ljust gult till skarpt orange är en barndomsblomma som jag gärna återvänder till. Därtill blev det svart blåklint, spännande! Och så Malva, Atlasblommor och Slingerkrasse. Har nån fantasi om att strosa omkring barfota med en svepig kjol om benen och plocka buketter … tills jag kommer ihåg det där med sniglarna. De flesta är osynliga dagtid, men ändå. Inte blir det nåt barfotaspring inte! Hoppas i alla fall kunna hålla glupska typer borta från de sköra uppstickarna så det faktiskt blir nån blomning att plocka av. (Iförd svepig kjol och nån slags sandaler.) Förra året var det en rätt så hanterbar mängd mördarsniglar. I år har jag har redan haffat fyra med spaden och därtill förpassat en handfull Vinbergssnäckor ut i skogen. Dom jäklarna kryper tillbaka men jag kan inte krasa ihjäl dem heller. Samlar dem en efter en i en hink och bär bort dem dagligen. Ett evigt slitgöra för att få ha blomstren ifred. Dom där snäcksniglarna må se harmlösa ut med sina spröt och sitt snäckhus på ryggen men icke! De är sjukt hungriga och äter vissa blommor till bladlösa stubbar i marknivå.
När jag kom hem efter detta tvättade jag händerna supernoga och lagade lite mat innan jag intog slöläge.

Älgar

För tillfället är jag lite upptagen av älgar! För andra året i rad har svt riggat ett gäng kameror i skogen på ett flertal platser vid Ångermanälven. Det är slow-tv och vi får se skogen i realtid, ibland helt tom och emellanåt med älgar eller fåglar och andra djur. Anledningen till detta filmande är specifikt älgarna! För att de i flera tusen år, just de här veckorna vandrat längs samma leder, för att tillslut ta sig över älven och komma till sommarbetet. Och det är massor av älgar som travar åt samma håll i samma syfte. Man undrar hur de vet vart de ska, och när det är dags och hur de hittar? Det fascinerar tillräckligt för att jag ska sitta och titta på skog filmad i relatid, utan kommentarer. Bara tystnad, på sin höjd fågelkvitter, grenar som bryts, eller vatten som brusar och det är meditativt på nåt sätt. Det är mäktiga djur, älgar och här får vi se dem på nära håll också.
I morse såg jag dessutom ett riktigt drama. Fem stycken kom gående på en strand och klev i vattnet en efter en. Simmade över till andra sidan. Älgar är bra simmare och de var snabbt över! Fyra klev upp på den andra stranden och sprang in i skogen men den femte hade andra planer. Simmade bara vidare längs älven, förbi den stranden en bra bit. Som om den tog ett skönt dopp, eller missade att kompisarna klivit iland. När den simmat nog och ville upp var det bara isbelagd strand kvar, isen låg långt ut. Älgen simmade längs iskanten en stund för att hitta en väg upp och jag satt i soffan och höll andan. Måste se hur det gick fast jag knappt vågade titta. Jag ville inte se den inte klara det och jag måste ändå se hur det gick! Älgen bestämde sig tillslut för att den måste upp och försökte kravla sig upp på isen med frambenen. Och isen brast och älgen liksom hoppade sig fram issörjan i panik och allt tröttare och det såg allt hopplösare ut eftersom den varken kom upp eller fick nåt fäste.
Vid det laget pratade jag med den också. Liksom peppade. Kom igen, du klarar det! Och älgen kämpade, armbågade sig fram genom trasig is och tillslut måste den ha haft botten under bakbenen och fick upp kroppen på isen. Kunde hasa sig upp i stående. Det syntes ända till mig i soffan hur utmattad den var när den skakade av sig vattnet och darrade iväg. Försiktigt över den sista biten is tills den nådde fast mark. Först då kunde jag också andas ut. Vilken pärs.
Det här programmet vann ett tevepris för nyskapande förra året. Blir nog samma succe i år för vi är många som följer älgarna verkar det som. Ibland vänder nån älg sig om och tittar rakt in i kameran, ser ut att tänka ”vad glor du på?” och travar vidare. På sitt. Sommarbetet hägrar.

Helgplock

Maj inleds med regn och kyla. Blygsamma temperaturer som knappt når tiogradersstrecket gör att utevistelse inte är speciellt lockade. Trädgården står där den står … mest ogjord. I regel brukar det vara dags för paviljongtak och altanordnande så här i början på maj men eftersom ingen av oss kommer att vilja använda varken den ena eller den andra får det vara.
Rabatterna borde ses över med nån slags uppluckring av jorden och påfyllning av näring och ny jord. Men det finns ingen motivation till det heller när det krävs tjocka kläder och stövlar för att vara ute.
Enligt apparna som levererar väder finns ingen värme i sikte den kommande veckan heller. Snarare tvärtom.

Garnet är lika fint som jag trodde och tröjan ser ut att bli bra även om den kanske hade gjort sig bättre i ett mjukare och fluffigare garn än jag valde. Men vad gör väl det, jag kan sticka en sån också 🙂 Jag väntar med utlåtande tills den här är klar och tvättad. Först då kommer garnet till sin fulla potential.

Igår lyckades jag få med Maken på en vända i naturen. Det är ingen lätt match egentligen. Han och naturen är inte alls kompatibla. Men han gjorde mig till viljes i en promenad genom vår fina skog i stan. Den är vacker alla årstider med massor av stora lummmiga träd av varierande art och mängde med grusgångar kors och tvärs och längs med ån. Mitt i finns ett trivsamt umgängesområde med stora gräsplaner och minigolf en utomhusscen och ett fint café. Det är nyöppnat för säsongen och vi gick in och beställde varsin räkmacka. Jag fick vara nöjd med att han följt med men gränsen gick vid att sitta ute och äta mackan för hans del. Vi slog oss ner i en soffa i den inglasade delen av verandan istället. Räkmackan var fantastisk, en av de bättre jag ätit och med en päroncider till smakade den ännu bättre. Efter mackan promenerade vi en stund till innan vi åkte tillbaka till soffhörnen.

Katterna är inte helt förtjusta i detta kylslagna väder heller. Har svårt att bestämma sig för om de ska vara ute eller inne och ångrar sig på än det ena och än det andra hela tiden. Vi borde ha svängdörr. Känns som jag släpper in eller släpper ut hela tiden. Den ena tar saken i egna tassar och hoppar på dörrhandtaget så det skallrar i huset. Från båda håll de sina aktiviteter heller så det blir dubbelt upp liksom. Båda har dessutom grym känsla för när de kan störa som mest. Precis när maten ligger på våra tallrikar eller precis när serien/filmen är som mest spännande typ. Då ska nån in eller ut.

Första maj kom och gick som vilken dag som helst. Inga förstamaj tåg och politiska budskap på plakaten i år. Jag brukar inte delta i tågandet men jag åker gärna till stan och tittar på det. En del politiska tal hölls på teve isället men de fick vara för min del.
Som barn firade jag första maj med familjen. Pappa som sjöng in våren med manskören och mamma som gjort mjöd och bakat struvor. Pickninck nånstans med kompisarna med detta i packningen. Men jag har inte tagit med mig nån av dessa ätbara traditioner in i vuxenlivet. Kommer inte ens ihåg när jag åt ett sånt struvtrassel sist ens. ja, ja. Sånt är det.

Sista aprilminnen

Valborg, sista april, Vappen. Den dagen idag. Jag har ingen supertradition kopplat till den egentligen. Numera brukar vi på sin höjd ordna med någon slags umgänge eller bara sitta hemma själva. Ytterst sällan besöker vi nån kase.
I Dotterns barndom var det annat. Då packade vi för hela familjen och en helkväll av firande på det vanliga stället. Det skulle vara matsäck med korv och korvbröd och alla tänkbara tillbehör. Nåt att dricka och nåt snacks eller godis till sen. Dessutom den mängd varma kläder som krävdes för att man skulle stå ut med utelivet som traditionen krävde. Alltså i regel både vinterskorna och vinterjackan och tjocktröja därtill. Dotterns packning bestod också av flertalet ombytesplagg och stövlar av nödvändig anledning.
Maken slutade alltid jobbet till lunch medan jag jobbade med sånt som innebar vanliga arbetstid, den som råkade vara schemalagd just då. Men så fort vi var hemma och kunde packade vi bilen med det som skulle med och drog glada iväg mot Vännerna som bodde en bit utanför stan. Där stod kasen redo att tändas så fort alla anlänt. Oftast fler än vi så vi brukade bli ett stadigt gäng som samlades på gårdsplanen med liknande packningar.
Vädret brukar sällan vara behagligt den här dan. Alltså stod vi i det rusk som serverades och tittade på den brinnande kasen så fort den antänts och värmde en sida av kroppen åt gången. I små klungor småpratandes, utom de som hade nån liten som yrde runt och skulle passas på. Alla de större ungarna försökte lyda våra förmaningar att inte gå för nära elden men hade svårt att motstå dess tjusningskraft. Utrustade med pinnar skulle nåt fösas mot elden eller petas i något som rasat ur. Tills nån vuxen såg dem och motade bort dem en stund. Lika snabbt var de där igen med sina långa pinnar för att komma åt att peta lite i elden.
Om vädret inte regnade grillade vi våra korvar nere vid sjön och försökte värma oss vid den lilla elden. Och manade ungarna bort från bryggan istället där det också var frestande att hänga. Graden av simkunnighet avgjorde vad de tilläts att göra. Turligt nog var det långgrunt och massa vuxna i närheten. Det fans flytvästar också om det behövdes.  Ofta var det för kallt för något trivsamt grillmys utan alla grillade snabbt för att få nåt i sig och ungarna och skyndade sen in. I alla fall vi vuxna. Småfrusna och nöjda med uteliv gick de flesta av oss in och tittade på resterna av kasen inifrån. Dottern och de två Grabbarna i samma ålder, som alla tre när de var stora nog att vistas ute själva vägrade vara inne. De syntes bara till när nåt klädesplagg behövde bytas ut av att ha plurrat i bäcken eller plurrat i sjön. Smutsiga med sot lite här och var, rödblommiga och glada. Oavsett mängden extrakläder i Dotterns ryggsäck gick hon alltid hem med nån av Grabbarnas strumpor eller byxor. Och en hög blöta, smutsiga rökluktande plagg låg alltid i en hög på golvet i bilen när vi sent på kvällen åkte hemåt. Alla luktade vi rök om kläderna efter stunden vid både brasan och grillen. Det var en doft som hörde till den här dan. Frusna och kalla in i märgen och rökluktande.
Ikväll blir det ingen kase någonstans. Inga andra planer heller. Vi äter väl nåt, ser kanske nån film och bara slappar i varsin soffhörna. Jag har nytt garn att hämta på posten! Det blir perfekt.

Inställt

Allt är inställt. Med all rätt visserligen, det är nödvändigt såklart. Men visst finns det vissa grejer som är saknade och som man helst hade haft kvar i sin kalender och att allt varit som vanligt. Inte överkryssat och ogjort, speciellt inte på grund av ett elakt virus.
Som till exempel årets redan planerade och inbokade vandring i Skåne. Den skulle bli av i mitten av april när samma gäng som tidigare skulle ta sig neråt landet och trava runt i skogen. Den här gången var planen att besöka Landskrona och över till ön Ven som vi skulle gå runt. Men vänta nu! Skogen kan man väl vara i? Jovisst, men vi avråds från att resa inom landet och i det här fallet skulle vi sammanstråla från tre olika håll för att landa oss i ett fjärde och bo i nån stuga på en camping när vi inte var i skogen. Alltså ansåg vi alla det klokast att boka av helt enkelt. Vi får väl vandra omkring hemma i våra närområden istället och vänta med Ven till någon smittfri framtid.

Jag och en god vän hade hittat en trevlig liten slöjdgrupp precis innan allt det här bröt ut. Ett gäng slöjdintresserade träffades ett par tisdagskvällar i månaden och satt tillsammans med sina handarbeten av varierat slag. Trivsamt! Men det är såklart inställt nu och vi sitter återigen på våra egna kammare och handarbetar. Har en grupp på Facbook men det är inte riktigt samma sak såklart.

Tjejträffarna har vi också pausat. Nog för att vi skulle kunna ses om vi höll avstånd, vi är ändå inte så många. Men vi tycker det känns onödigt att riskera nåt och bestämde oss för paus. Hörs via nätet istället och umgås på vår egen facebookgrupp. Och när det bestämmer sig för lite varmare väder ute kanske vi hittar på nån trevlig uteaktivitet nån kväll.

Diverse möten är också inställda. Det påverkar min andra del av jobbet eftersom jag inte kan göra det jag brukar utan att träffa en del folk. Alltså blir det också märkbart på lönen.

Därtill försvinner kalas och diverse spontanumgänge. Också möjligheten att åka och träffa familjen därborta på ett tag. Semesterplanerna blir också annorlunda. En del evenemang vi tänkt besöka är borta men det som är värst är att Makens semester blir omkastad på grund av kraven som dykt upp på jobbet. Det innebär också att vi får kortare semester tillsammans. Trist liksom.

MEN! Det är vad det är. Förhoppninsgvis finns det nån ände på eländet och vi kan återgå till ett slags normalläge så småningom. Vad nu det kommer att innebära. Blir det nånsin sig likt igen? Oavsett det så lägger vi det här året till ett av de sämsta i mannaminne! Självklart på grund av alla som blivit svårt sjuka och som inte klarar det eller blivit av med jobbet eller sitt företag. Kommer man ur det med enbart strukna roligheter och förändrad semester få man vara glad.

Sticktok

Ja, det är nog en sån jag är. Det går knappast en hel dag utan att jag stickar en del. Bästa sortens avkoppling.
Häromkvällen upptäckte jag att en stickdesigner som jag följer på Instagram (knit.love.wool heter kontot) hade halva priset på alla sina mönster på en stickningscommunity som heter Ravelry. Hon gör så fantastiskt fina mönster till tröjor och jag har länge tänkt att jag ska köpa nåt av dem. Nu blev det i all hast hela tre olika tröjmönster! Jag laddade hem dem via den länk jag erhöll när jag betalat och har nu också skrivit ut dem i papperversion.
Jag måste börja med att översätta dem från engelska. Lite andra termer än på svenska men bara det är fixat bör det gå bra. Jag har stickat efter engelska mönster förut och det är lättare att översätta det först så att man har lite koll tycker jag.
Sen har jag grubblat över garn och stickfasthet och sånt praktiskt som måste till innan man kan börja. Det garn som används i mönstret finns inte här, troligen möjligt att beställa nånstans på nätet men jag valde att göra ett garnbyte. Jag har efter en del räknande (man mäter ofta garnåtgången i meter istället för antal nystan) kommit fram till hur mycket jag behöver av ett garn som jag var sugen på att sticka nåt i. Ännu ett Isländskt ullgarn, men tunnare den här gången. Sen skulle det också grunnas i färgval. En bottenfärg, den var ganska given eftersom jag helst vill ha svart eller något nästintill. Det blev en mörkt grå den här gången. Och endast en mönsterfärg, där jag valde en blek jeansblå efter lite huvudbry eftersom det fanns så många fina färger som kunde kombineras med den grå. Jaha, så nu har jag raskt beställt allt detta. Räknar med att ha det hemma på torsdag för att kunna provsticka lite och se om det funkar. Annars får jag hitta nåt annat garn och spara detta till ett helt annat projekt. Det kan jag också leva med. 🙂

Massa oväsen

Dunder och brak mitt i morgonkaffet denna måndagsmorgon. Det händer nåt utanför och jag ser en lastbil genom fönstret. Stod och lät vid grannens hus, fullastad med nåt slags byggmaterial och ett gäng män klev ur en bil framför. Tydligen ska de byta tak på grannens hus och det var ett ivrigt gäng som i rask takt byggde ihop en byggställning runt huset med ett ljudligt klonkande. Alla kom sig upp på taket redan innan jag druckit ur kaffet!
Ytterligare en lastbil anlände med en tom container som med en skräll släpptes i backen på grannens garaguppfart. Nu kliver de där männen omkring där och kastar ner det gamla taket i en container, del för del. Den här dagen och ett ovisst antal kommande ska alltså innehålla massa dunder och brak.
Som om inte allt det där räckte dundrade en tredje lastbil förbi huset i sakta mak. Fan också! En lastbil med vattentank. Den åker sakta och sprinklar ut vatten längs gatan och blöter ner allt grus som ska sopas upp efter vintern. Därefter anländer en traktor med sopborsten.
Det är ett ansvar som husägare, att sopa ner detta grus som strösslats över snön och halkan under vintern från den del av trottoaren som passerar vårt hus. Så att det ligger med resten av gruset på gatan inför soparbilens ankomst. Där far den omkring nu. Med sin rejäla borste och samlar upp allt det där gruset som alla grannar duktigt sopat av sina trottoarer.
Alla utom vi då.
Som i vanlig ordning glömt. Datum för detta meddelas i tidningen, så jag visste ju. Jag skulle ju. Men likaväl passerar nu soparbilar och vattentankbilar utanför vår avslöjande osopade trottoar. I år igen! Jag duckar lite här inne och suckar över det faktum att vi nu måste både sopa och avlägsna gruset själva. Nån dag när andan faller åt det hållet. Jaja, vi är slarviga med det där. Men vi brukar få det gjort i slutändan.

Utejobb

Trädgården vaknar allt mer och ställer också krav på att man ägnar sig åt den. Det behöver räfsas och rensas och jordförbättras och gödslas och när jag står där och tittar på allt känns det lätt övermäktigt. Men jag jobbar på. I min takt. Och som tur är har jag Dottern med sitt nyväckta trädgårdsintresse till hjälp vissa dagar!
I höstas grävde Dottern och jag ner ett mäktigt gäng blomsterlökar som nu tittar upp ur jorden. Dottern kom med en hel kasse lökar, tulpaner mest men en del annat också. Hon hade handlat på jobbet där det just då var rabatt på dessa. Därför blev det också ingen hejd liksom. 😀 Varje påse innehåller en mängd lökar och när jag räknade dem var det sammanlagt över trehundra! Som vi grävde och grävde. Trädgården är stor och nog fanns det plats men vi var rätt less på blomsterlökar efter det. Men jag har glömt, vad vi grävde ner och var vi grävde ner vad. Nu kommer de som överraskningar överallt! Det ska bli spännande att se dem blomma också.
I julklapp fick jag trädgårdsbelysning. Den har jag testat nu ett tag för att få den effekt jag vill innan vi gräver ner kablarna och ingen ångermöjlighet längre finns. Det är tjusigt när det lyser upp längs stammen på den stora lönnen eller rätt i buskarna. Belysningen tänds när det skymmer och släcks i gryningen, så där lättsamt och smidigt utan min inblandning.
Idag har vi jobbat hårt med att gräva ur en pallkrage som jag inte planterat i på nåt år. Den var full med ogräs och rötter som först skulle ur innan vi kunde fylla på med ny jord och lite gödsel. Sen ner med potatisen. Jag har inte satt potatis på åratal men Dottern som numera är blomsterhandare har massa planer för min trädgård. Hon har ett gäng med grönsaksfrön också men dessa får vänta lite till.
Själv har jag sått massor med blomsterfrön inne som jag har massa pyssel med att plantera om och hålla vid liv tills det inte längre ska härjas med nån nattfrost. Tja, det finns att göra.

Skrivläge igen

Mitt skrivande kom av sig för flera år sen, nånstans efter att den där boken jag var med och skrev kom ut. Det finns orsaker till det som jag inte behöver älta mer i. Hur det nu var så gick det bara inte att skriva mer, det kändes liksom utbränt och trött och olustigt. Mest bara intill kväljning olustigt! Allt jag förmådde formulera var korta bloggtexter och så höll jag på bra länge. Läsningen gick samma väg, eftersom det påminde för mycket om en tappad förmåga. Jag som aldrig varit utan en bok att läsa kunde nu inte ens öppna en. Och så var det. Inget funkade. Jag försökte halvhjärtat med lite gamla skrivövningar ibland men olusten kom snabbt till ytan. Jag läste glest, en och annan tramsbok men kom snabbt av mig igen. Böckerna stod orörda i mitt fina bibliotek och datorn oöppnad bakom draperiet och skrivförmågan redigt nertryckt i sinnet. Vad gör man med en borttappad förmåga? Som ditintills varit en gåva av finaste sort. Plötsligt bara fylld av vånda. Tja, man accepterar det till slut, låter det bara vara. Inte helt utan grämelse och bitvis sarkasm men ändå förblir det orört.
Jag bestämde mig slutligen för att också lägga av med bloggandet. Lite slughet låg det allt i det beslutet. Om jag inte ens skriver de där korta och till synes meningslösa texterna kanske, kanske något annat vaknar? Tänk om det kunde vara så?

En mörk och kall kväll i februari fick vi besök av en ung kille som brukar hälsa på oss emellanåt. I regel mest Maken och dom dricker kaffe i Makens pysselrum (fast han kallar det gärna mancave 🙂 ) och snackar. Vi känner Killen sedan hans barnsben och jag är med och fikar i bland, men har känt att han helst pratar med Maken och därför sitter jag oftast med mitt. Nån stickning vid teven eller ännu en mandalateckning i paddan. På vägen tillbaka mot hallen den där kvällen när de fikat klart, stannade han till i vardagsrummet där jag satt och Maken slog sig också ner. Vi blev sittande alla tre i ett viktigt samtal som kom att leda till att jag plötsligt öppnade datorn igen nån dag senare.
Från min sida var det först ett skämt, när Killen pratat om att han skulle vilja skriva en bok om saker som hänt. Men att han inte kunde själv, han behövde en författare. Och jag frågade om han kände nån sån då? Han nickade och tittade på mig i allvar och sa att jo, han gjorde ju det. Jag skrattade först, men tystnade när hans seriöst menade fråga landade i famnen på mig. Vill du skriva åt mig?
Oj! …
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men en omedveten del av mig tog bara över där och då och sa ja. Vi gör det! Det var som att släppa knuten på vattenslangen, hitta lösningen i garntrasslet och få fatt på legobiten som gömt sig.
Genast fick jag ett upplägg klart för mig, lika tydligt som skrivarupplägg brukade komma till mig förr. Och ett tillvägagångssätt för hur vi löste det rent praktiskt och någonstans där blev det bestämt. Redan dan efter var vi igång! Och har varit igång sedan dess! Den här vårvintern har förflutit, i text och ord och hela dagar vid datorn. Vi hade en långsiktig plan på det här projektet men jag tror vi behöver korta ner den betydligt.
Berättelsen kommer till mig i form av helt oredigerat prat i ljudfiler. Jag sitter med lurar och skriver av dem först, ordagrant. Med anteckningsblocket närvarande. Sedan skriver jag. Gör det hela till en berättelse som förhoppningsvis ska locka till läsning och intresse så småningom. Vi ses såklart en hel del också för att prata igenom texterna och grunna över ordval och liknande. Nu är det mig han dricker kaffe med och Maken får sitta själv därnere och pyssla.
Jag behöver också ställa en massa frågor emellanåt där det fattas nåt eller där jag inte fattar. Det är ett väldigt roligt arbetssätt och fantastiskt att ha ett projekt i datorn igen. Skrivandet flyter som förr och är lika bubbligt och glatt som det brukar vara. Förutom äran jag känner över att få vara en del av ett så viktigt projekt, är jag också glad över att det väckte mig på nytt. Nu sitter jag här igen som jag trivs allra bäst, med min dator. Det är ett kärt återseende som är helt fritt från allt gammalt groll. Omgiven av post-it lappar, utskrivna sidor med text att redigera och anteckningsböcker med allt kring det här projektet. Så det kan bli! Och läsningen följde med i samma vattensläpp. Jag har läst fler böcker den här vårvintern än jag gjort på hela förra året. Livet kan fortfarande överraska 🙂