På väg

Vandringsdag 1 är igång. Men utan vandring än så länge. Vi åker bil för att komma ner till Skåne och kunna påbörja nåt vandrande. Men vi är redo i rätt kläder med packade ryggsäckar att bara kliva iväg så fort vi stannat.
Jag har bävat lite för alltför varmt och soligt väder som det utlovats bli tidigare. Men nu har ett gäng moln anlänt och prognosen är en annan. Förhoppningsvis inget regn men temperaturen blir trivsammare tack vare dessa. Det tackar en solskygg typ som jag för. Vi har ännu en stund bilåkande kvar men det börjar närma sig fikarast snart!

Långsamt och med fokus

Idag är det en varm och solig dag med sommnarkänsla. Det är också ledig lördag och inget planerat som måste göras. Så jag strosar och småfixar i trädgården mest. Orkar inte med de stora grävjobben idag. De får vänta. Idag vill jag bara vara. Det där som kallas mindfulness du vet! Ibland är jag himla bra på det. Som när jag går med långsamma steg och blicken i backen för att hitta små miniatyrväxter att samplantera och arrangera i liten kruka. Då stannar tiden och bruset tystnar. Ha en fortsatt fin lördag!

TrädgårdsKrafs

Ställde mig på altantrappan och tittade ut över morgonen. Rätt så varm, lagom solig och liksom inbjudande. Det är ju ändå maj nu! Sagt och gjort. Jag släpade ut paviljongtaket från sin vintervrå.
Det är aningen bängligt att få på det själv men eftersom jag är så pass envis finns ingen hejd. Har gjort det förr och fått in greppet trots att jag är alltför kort. Först hänger jag det en bit in över takstommen. Sen föser jag det upp mot toppen av taket, där alla rören i takstommen möts, med ett kvastskaft. Jag har en trappstege också för att komma upp och dra där det behöver dras och hjälpa det stora omedgörliga sjoket över alla takrören tills det sitter rätt på mitten. Sen springer jag bara runt och knökar de där små fickorna i kanten över sina rätta rörändar för att fixera det. Trixigt med den sista eftersom taket är rätt så spänt vid det laget, men med hjälp av en s-krok och redigt med sisu går det! Allt går om man vill.
Hängde upp vindskyddet på baksidan också i bara farten. Hade tänkt nöja mig med taket idag men vad tusan. Det sägs ju ska bli värme ute nu snart och paviljongen är som bäst så här års. Därför hämtade jag också alla vita draperier som jag brukar hänga upp på framsidan som solskydd och för mysfaktorns skull.
Sen botaniserade jag en stund i Makens verktygsförvaringar för att hitta rätt grejer att skruva med. På insidan av paviljongstommen sitter gardinstänger ordentligt fastskruvade och de kräver nån slags ringnycklar (kan ha fel där …) En som håller emot skruven på ena sidan medan man lossar muttern med en annan helt enkelt. Trä på draperierna och skruva fast alltihop igen. Det behöver vara rejält fastskruvat det där, eftersom det mestadels blåser så draperierna piskas. Jag fick naturligtvis genast knyta fast dem i varsin stolpe direkt. De dagar jag kan släppa dem fria i en lätt bris är lätträknade egentligen, men det blir så ombonat fint att jag ändå envisas.
Därefter bar jag ut möbler och kuddar och en Katt infann sig genast och beslagtog bäddad bänk.
Jaha. Sen då? En tidigare tanke var att även få ordning på altanen idag. Det finns allt draperier till den också. Men först tog jag mig för med att sopa av bänkarna runtom. Dessa är också lock över en redig lådförvaring under. När jag lyfte på en av dem var det bara att skaka fram en sopsäck och städa upp inuti. Borde ha gjorts redan förra sommaren men ja … jag gjorde det nu. Tackade han som byggde bänkarna för det lösa golvet i lådorna. Bara att lyfta upp en bräda och sopa ner löv och liknande skräp under. Eftersom en del förvirrade sniglar brukar ta sig upp i lådorna och ut genom springorna in på altanen ställde jag några skivor för inuti. Kanske det håller dem på plats?
På med bänklocken igen varpå jag upptäckte hur färgen släppt på en del ställen. Har man en gång målat ljust grå bänkar får man finna sig i att det behöver bättras på minst vartannat år. Plötsligt stod jag alltså mitt uppe i målning också! Efter att ha hittat nästan en hel hink av rätt färg i garaget (den som spar har!). Först ett redigt varv med en stålborste, orkade inte med nån målartvätt så jag slarvade grovt med underarbetet! Drog på rejält med färg istället. Hoppas nu bara Katterna håller sig därifrån de närmaste timmarna. Det är inte helt hundra, men jag kan inte på något smidigt sätt blockera hela altanen så jag håller andan lite.
Nu är bänkarna superfina, kan behöva en strykning till på vissa ställen i morgon. Resten av altanen ser ut som skit på grund av den där städningen i lådorna. Brukar förvara krukor där men det är verkligen inte helt ultimat så nu står de överallt på altanen i väntan på en ny lösning. Men som man brukar säga i min gamla hemstad ”he er en da i moron å!” Jag stängde dörren och gick in helt enkelt. I morgon … eller en annan dag.

Snart dags igen!

För en långvandring alltså! Det blir Skåne även den här gången, närmare bestämt nordvästra Skåne och Bjärehalvön är utpekad. Med stugboende i Torekov. Just det kan man bli lite full i skratt över ifall man sett Solsidan-filmen! Den är klart sevärd för övrigt.
Torekov är en plats som inte funnits någonstans i mitt medvetande innan den filmen. Inte minsta flik faktiskt. Och lustigt nog bokades stugan kort efter filmkvällen, så numera är Torekov ingen blank fläck längre.
I vanlig ordning har jag överlåtit planeringen av hela vandringsäventyret till Brorsan och Svägerskan. De gjorde det så bra sist att jag har full tillit till deras tänk. Den här gången blir vi fyra tvåbenta vandrare, Svägerskan tar nämligen med sig båda sina svägerskor på turen den här gången. Givetvis är också Hunden med, han och Husse tar täten nu också gissar jag. Förra gången såg jag tydligt sucken som hängde över åtminstone Hunden när han ständigt fick lov att vänta in mig i sällskap av husse. Av nån anledning som jag glömt fick jag benämningen Tanten inför Hunden. Sen han var liten valp. Så han tror att jag heter Tanten, och tanten är inte lika snabb i benen som vare sig husse eller hund. Dessutom måste Tanten stanna och fotografera allt hon ser. Dom kommer alltså att få vänta lite då och då.
Redan nästa vecka bär det i alla fall av! Och det är därmed hög tid att börja fundera på utrustningen. En snabb koll på väderappen säger att det blir varmt och soligt där nere. Typ sommar. Hm. Jag som inte är så mycket för just sol och värme behöver verkligen tänka till. Är det varmt kommer det bli svettigt och då behövs kanske lite extra ombyten eftersom vi ska traska omkring flera dagar. Säkert trivsamt med nåt lätt och somrigt att byta om med till kvällen också. När benen är trötta och sinnet fått sitt. Då kan vi slappa utanför stugan somrigt lätt (med ett glas vin) tänker jag. Det minns jag från förra gången, hur skönt det var att byta om till nåt lättsamt efter en välförtjänt dusch. Förnöjsam och godmodig efter en heldag i naturen.
Jag ser mycket framemot den här turen. Framförallt att se våren i bokskogen! Inbillar mig att det blir magiskt. Förmodligen är alla årstider i en bokskog magisk. Åtminstone för en som kommer från barrskogens rike. Men ändå! De där skira gröna löven i det svävande lövverket som omger de mäktiga stammarna. Man kan bli en lyriker för mindre! Snart så.

FörstaMajKrafs

¤ I barndomens dagar skulle första maj firas med knästrumpor och majvippa av fransklippt silkespapper. Samt mjöd och struvor med på utflykt. Mamma gjorde både mjöden och struvorna själv. En slags nystan av munksmet som spritsades ner i het olja till ett trassel och beströddes med florsocker när de svalnat. Har varken mjöd eller struvor för närvarande och något utflyktsväder är det definitivt inte heller.

¤ Näe, för regnigt och kallt är vad det är. Inte ens möjligt att hålla på ute i trädgården. För jag har ingen lust att gå runt i regnjacka och trädgårdsarbeta. Skulle möjligen kunna tänka mig att gå ut och plantera om den där chiliplantan jag fick av en vän i går men nja. Kanske, eller så inte. Den klarar sig nog en dag eller två till i sin lilla kruka hoppas jag. Vi myser nog inne idag tror jag.

¤ Jag brukar inte delta i någon slags marscherande den här dagen. Men åker gärna in till stan och ser på och läser plakatens innehåll. Vid väder. Tänker inte stå där i regnet heller. Så om det inte klarnar upp innan eftermiddagen struntar jag i hela den grejen i år. Får antagligen se plakatinnehållet i tidningen i morgon istället.

¤ Trädgårdens vårjobbande är igång för fullt och jag kröp runt rabatterna och drog upp lite gammalt ogräs och räfsade en del också igår. Och luckrade upp jorden för att ge växterna luft runt rötterna. Nu är det dags att inhandla jord och gödsel och jag hade en tanke om att ta tag i det idag. Paviljongen hade kunnat få sitt tak och altanen sin inredning idag också. Om inte det var för ogästvänligheten utomhus. Nej, det där med jordinköp och inredning av uteplatser får allt vänta till varmare dagar framöver.

¤ Sköna maj tenderar att bli en rätt så intensiv månad för min del. När jag räknar igenom månadens helger är alla redan ifyllda, helt eller delvis och två av dem med arbetspass. Men det finns gott om dagar däremellan och de kommer att tillbringas med ledighet och trädgårdspyssel tror jag.

¤ Katterna avnjuter våren med att mestadels vistas ute i den. Kommer in för att få mat och en stunds gos och svansar sen ut igen. En slags rastlöshet drabbar dem så här års, av vinterns stillasittande antagligen. Från att ha varit slöa typer sovandes hoprullade någonstans till att tjata vid dörren mest hela tiden om de alls kommer in. Inte ens regnväder får dem att slappa inne utan driver dem från fönster till dörr och ut och in i ett enerverande tjatande. Mest sover de ute på altanen om dagarna. Och tillbringar nätterna ute i mörkret på okända ställen och lämnar någon slags rest av nattens jakt på trappan. Häromdagen presenterades en hel fågel till oss, sorgligt livlös, och i morse endast någon inälvsdel från okänt djur. Smaklig måltid liksom, vi lämnade lite åt er också … Jo och sen kommer de in och ser beskedligt keliga ut.

Minnen med smak

Ibland dyker det upp nåt minne från förr när det minst anas och drar igång en hel tankekedja. Som häromdan när Dottern plötsligt nämnde de där kakorna vi brukade baka när hon var liten.
Ja! Sockerbröden. Dom hade jag glömt.
Receptet finns i min gamla hemkunskapsbok. Jag minns lite vagt att vi bakade dem på hemkunskapen. Eller ja, givetvis hette det inte hemkunskap i min hemstadsskola. Det var ”Husa”, alltså huslig ekonomi. Lektionerna hölls i ett skolkök i ett hus som låg en bra bit från skolan dit man tog sig för egen maskin. När vi kom möttes vi av en sträng och stram lärarinna som styrde över lokalerna med barskt och pedantiskt sinnelag. Hon hade blickar inte bara i nacken kan jag säga! Det var strängt förbjudet att slicka på några vispar och slevar eller ur skålar i de där köksstationerna. Just det var stört omöjligt med den vansinnigt goda sockerbrödssmeten i vispskålen. All smet skulle nogsamt skrapas ur och bli till småkakor! Fast vi smyglämnade lite av denna den godaste smeten i botten av skålen som vi smygskrapade ur med teskedar och smygåt när hökblicken var upptagen på annat håll. Givetvis märkte hon det ändå.
Jag har kvar min blåa bok med skolrecepten. Den har ännu som en doft av det kliniskt rengjorda skolköket. Och den tillhörande lilla matsal där vi satt och åt allt vi tillagat. Där övades också bordsskick in, det sitter stadigt i händerna som om man inget annat vågar ifall hon ännu ser.
Sockerbröden ja! De bakades ofta med liten Dotter. Receptet är så enkelt att det passar prefekt för bakning med små barn. Jag återupplivade det på egen hand i går och receptet stämde ännu på pricken med bokens version. (smeten var fortfarande lika god för jag smygsparade allt lite i botten …)
Ååå, wow! Utbrast Dottern när jag lämnade över en påse nybakade sockerbröd. Det är så mycket barndomsminnen i dem, fortsatte hon med munnen full och med tonen som barndomsminnen framkallar. Vi hade tydligen haft dem på utflykter med varm choklad. Just det hade jag glömt men inget värmer väl ett modershjärta som barnens egna barndomsminnen som man själv präntat in.
Receptet? Självklart! Såhär bara.
3 ägg som vägs innan de knäcks.
Strösocker – i äggens vikt.
Vetemjöl – i äggens vikt.
Vispa ägg och socker riktigt pösigt, rör ner mjölet till en jämn smet. Den blir tjock och härlig och ätvänlig! Klicka ut med sked på bakplåtspapper. Små rundlar. Inte så tätt för de svävar ut en del. (och glöm inte att smygspara lite i botten eller slicka ren visparna 😉 ) Grädda kakorna i 200 grader, tills de får lite färg, en sisådär 15 min kanske. Inte för mycket färg bara för då blir kakorna krispiga och det ska de inte vara! Mjuka och fluffiga är måttstocken här.
Lossa sockerbröden från pappret medan de är varma och låt dem svalna lite. Stoppa i en påse för att behålla dem mjuka. Funkar alltså utmärkt med varm choklad men också med kall mjölk. Hoppas det smakar!

Schysst fikarast!

Det blev inget kaffe vid tjärnen. Jag satt bara där och lät sinnet vila ett tag. Sen gick jag vidare, hade ett slutligt mål. När man som vi bor vid havet, alla fall med gångavstånd dit, då brukar jag alltsomoftast hamna där på mina promenader. Så även idag. På en solvärmd klippa drack jag mitt kaffe och åt min matsäck. Med alla sjöfåglarna som enda sällskap. Och allt det där som hör havet till i form av vattenskvalp och frid för själen. Jag kunde ha suttit där än!

Ut på tur, aldrig sur

Här sitter jag nu vid tjärnen i våren. Snön är äntligen borta. Eller nja. På de skuggigaste platserna i skogen ligger den ännu fläckvis kvar.
Men här vid tjärnen är det snöfritt i gassande sol. Lugnt och stilla. Vattenytan blank med sin egen upp och nervända version av skogen. Fåglarna, som jag tyvärr inte känner på sången, håller tjatterkör. Det är fredag, jag har snudd på all tid i världen och kaffe i ryggsäcken. Vad kan man mer begära?

Idoldyrkan

Jag såg en dokumentär en dag. Brukar sällan välja att se såna men den här handlade om en artist som nyligen gick ur tiden och som jag alltid uppskattat. Det var en stillsam ton där han själv fick komma till tals i ett lite drömskt berättartempo. Och så fick vi följa honom i jobbet, i vardagen, på resor och hemma. En fin dokumentär var det.
Men mest berörde mig inte artisten i sig, utan en kvinna som var med som en röd tråd genom hela filmen. Hon var en äkta idoldyrkare! Reste i artistens hälar för att se allt han gjorde, från alla scener han ställde sig på. Hon hade sett samma uppträdande otaliga gånger, på olika platser i Europa.
Jag kan förundras över en sådan hängivenhet. Hon pratade om honom med stora ord. Som sin luft och överlevnad, han var liksom alltet. En främmande människa egentligen. Som hon hade en sporadisk och ytlig relation till genom att hon emellanåt fick en kort pratstund och en autograf, när hon köpte en skiva och köade för kontakt som alla andra efter ett uppträdande.
Man fick följa hur hon reste, från sitt eget hemland. Ibland med tåg där hon satt och tittade ut genom fönstret i egna tankar. Förväntan över hela sig. När hon kom fram köpte hon alltid de vackraste blommor i bukett. Rosor. Som skulle överlämnas till artisten. Jag undrar vad hon skrev på kortet och om han med ett igenkännande leende läste kortet sen. Biljetten placerade henne alltid på första bänkraden, så nära det gick att komma. Där satt hon i andakt.
En kort konsert, en kö för en autograf och en kort pratstund. Sen åkte hon hem igen och bokade genast biljett för nästa ställe. Eller fortsatte bara åt samma håll som han. Samma uppträdande på en ny plats bara.
Det sista man såg i dokumentären var en inställd konsert i en park. Han var dålig då, orkade inte mer. Hon satt i ogjord resa på första bänkraden med sin bukett. Insåg tillslut att han inte skulle komma. Det var tunga steg när hon gick därifrån. Jag vet inte om det blev någon mer konsert efter det. Men numera är de definitivt slut. Och det får mig att undra hur hon lever sitt liv nu? Utan detta allt i sitt liv, utan dessa resor. Lyssnar hon på hans skivor om och om igen? Kanske tittar hon på dokumentären och youtubeklipp om och om igen. Och sörjer. En människa hon omöjligt kände. Bara dyrkade ett artisteri. Hur lever man vidare efter att ett luftslott rasat? Eller skaffar man sig en ny idol och börjar om?

Bygga liksom

Jag fick en idé om en större och stadigare planteringsbord ute i trädgården så fort vintern släppt struptaget. Tidigare stod där ett litet rangligt bord köpt på medeltiden och utgjorde ingen nytta alls på planteringsplatsen. Det slutade alltid med att jag stod dubbelvikt och planterade med gräsmattan som planteringsbord istället.
När vi sparkade ner staketet för att sätta upp ett högre insynsplank en sommar envisades jag med att spara staketplanken. Maken skakade på huvudet åt det tilltaget men jag gör som jag vill. Mossiga och med bultarna kvar stod de uppställda bakom friggeboden i väntan på tillfället när de skulle bli ett perfekt tillbehör.
När jag nu började prata om att bygga ett nytt bord föreslog Maken något tryckimpregnerat ocharmigt. Sen tog han en tur med rodden.
Jag räfsade och tömde min planteringshörna och kom att tänka på plankorna bakom friggeboden! Släpade genast fram en. Underbar! Vilken platina! Och de skulle räcka till bordsskiva konstaterade jag efter att ha mätt och funderat. Jag skissade ett bord i huvudet först. Överförde det till papper och ville genast börja bygga detta bord. Det borde jag väl klara, med egen ritning och allt. Men jag brister i verktygskunskap! Blev liksom fast där. Irriterande och frustrerande! Jag måste lära mig hur grejerna i garaget funkar, allt finns ju där.
När Maken kom hem fick han alltså rycka ut med tafflig snickarlärling. Själv är Maken utbildad möbelsnickare fast han inte utövar det som yrke. Han hade alltså genast bilden klar för sig. Accepterade mina mossiga bräder och skakade fram redigare sådana för själva bordsbenen. Sen ut med kapsågen och montera den på sin ställning och skarvsladd så allt skulle funka. Skruv och skruvdragare. Jag fick lära mig använda sågen och sågade snart till alla delar i rätt längd utifrån min plan för storleken på detta bord. Det var inte så svårt alls, i alla fall inte under Makens överinseende. Nästa gång nåt ska sågas itu kan jag själv!

Sen övade jag på skruvdragning också för att montera ihop alla dessa delar. Inte heller så svårt när jag fick kläm på det hela. Maken stod för det professionella tänket att få min ritning och mina mått till en fungerade möbel av det material som fans att tillgå. Trä som blivit över här hemma i andra sammanhang kom till ny användning. Återbruk när det är som bäst. Jag kallar mig konstnärlig ledare och snickarlärling. Snart stod där en riktigt stadig benstomme, precis så grovt och stabilt som jag ville ha det. Och jag kände mig exttremt nöjd när vi började rada på de mossiga bräderna till bordsskivan och skruva fast dem i stommen. På en knapp timme hade vi byggt ett bord! Som såg ännu bättre ut än jag föreställt mig när det stod klart. Grymt alltså. Vad vi kan. Nu står det på sin plats och är inrett och klart för användning. Det är också inspekterat och stämplat godkänt av Tassarna. Därmed borde det vara av hög klass.