En skatt!

Föll i mina händer! En god vän kom på besök och sa att hon hade med nåt till mig. Nåt som hon ärvt men trodde skulle passa mig bättre. Nyfiken blir man!
Hon plockade fram en rund sammetsbeklädd ask, lika stor som en vinylskiva (LP-skiva) ungefär. Runt kanten på både ask och lock hade det dekorerats med ett guldigt band och en guldtoffs satt mitt på locket.
Jag lyfte på locket och hittade en hel hög med fina gamla spetsdukar av varierande slag. Insidan av asken var klädd i ett blommigt tyg och hela asken var hel och fin men kanten hade bucklats till något och lutade sig inåt på några ställen.
En ask med kvinnokraft! Jag älskar gammalt kvinnligt hantverk. Börjar ha en fin samling sådant. Flitiga kvinnohänder som skapat små styngn i broderier, virkat maska efter maska till spetsar. Små vackra dukar som man sällan använder numera men jag kan heller inte kasta sånt. Jag vill istället rädda dem. Det var verkligen en skatt jag fick i händerna. Vännen hade helt rätt i att den passade mig och jag är glad att hon kom hit med den och inte bara slängde.
Jag grunnade lite på hur jag skulle fixa kanten på bästa sätt. Det kändes som att asken var tillverkad av papp i grunden. Säkert limmat och sedan klätt i tyg. Jag valde att fukta hela kanten lite, sen tryckte jag ner locket i botten för att styra upp formen. Och så placerade jag stenar som tyngd och stabilitet runt hela kanten. Lät den stå så och torka i ett dygn.
När jag plockade ur all sten och drog upp locket igen var kanten som ny! Sammetsytan putsade jag upp med en lätt fuktad hård borste. Hela asken blev jättefin igen. Sen strök jag alla dukarna, en efter en och lade sen tillbaka dem innanför sitt lock.
Asken står nu i all sin prakt på farmors gamla synaskin. I sällskap av annan samlad kvinnokraft.

Sista augustiveckan är inledd

Oj, oj vad tiden ramlar på i nån slags rask takt som känns overklig. Augustikalendern här är mer eller mindre tom och tiden har helt trillat ur händerna på mig.

Efter semestern … som redan är över en månad in i minnesgömmorna … kändes det som att jag bara var på jobbet. Så var det givetvis inte, men semesterperioderna på jobbet orsakar en del extra jobb för de som inte har semester just då. Men nu är alla tillbaka och schemat rullar i sin vanliga takt igen och då är det lite mer hemmahäng ändå. Just hemmahäng är mitt bästa element.

Sommaren har växlat i varierande väder och soldyrkarna är missnöjda. Själv är jag relativt nöjd över att ha sluppit alltför långa värmeböljor som sliter för mycket på mig. Kunde dock ha avstått en del regn. Uteplatserna i trädgården har inte kunnat utnyttjas speciellt flitigt. Och all blåst som farit omkring har kastat runt massa naturskräp och jag har mest städat uteplatserna men knappt hunnit njuta av städningen innan nästa regnskur var ett faktum. Blommorna har mått bra av de växlande temperaturerna, utom de där som drabbades av nån envis ohyra som jag inte lyckades utrota innan de utrotade hela växten. Sånt händer. Trädgårdslivet är inte bara en dans på rosor … he he. Än är hösten bara i periferin och en sent påkommen värmebölja svepte in över oss i helgen.

Den där nya lilla bebisen som tillkom familjen i slutet av juli är alltså redan en månad gammal och jag har hunnit sticka en tröja till som han kommer att kunna värma sig i nångång i vinter. Sockor i samma stil ska det också bli. Vi bor ju tyvärr många mil i från underverket och har bara träffat honom en enda gång än. Som tur är får vi följa honom via nätet där hans föräldrar uppdaterar oss regelbundet. Ibland är man extra tacksam för Internet. Det känns lite närmare då.

Just nu är dagarna fyllda av packning. Dottern och hennes Sambo packar för att flytta till sin nya bostad nästa helg. Jag är med och hjälper till när tid finns. Som nu i helgen. Vi packade hela köket och en del annat innan jag gav upp. Packningen bör stå i sträng givakt på lördagsmorgonen när en bokad lastbil ska hämtas. Vi hjälper dem såklart med att fylla lastbilen och tömma den på nya stället också. Sen återstår den där erbarmligt trista flyttstädningen innan vi kan stänga den där dörren för gott. Sen hoppas jag hon låter bli att flytta på ett tag. Jag har inte sett det nya boendet på annat än några bilder ännu, det ska bli spännande att se hur det ser ut och hur de kommer att ordna det i sitt nya hem. Det blir bra för dem, att påbörja nåt nytt tillsammans. De har visserligen varit sambos sen i november men det är skillnad på att flytta in hos någon eller att påbörja ett nytt ställe tillsammans.

Fifflade till mig en förkylning nånstans ifrån i slutet av förra veckan. Det var inte alls meningen och helt utan förvarning var den där. Med halsont och hosta och till och med feber. Det är inget som hör till vanligheterna för min del. Febern har jag blivit av med men hostan klänger sig envist kvar i systemet och den är en riktigt dryg jävel.

Mina nya glasögon anlände som utlovat en vecka efter beställningen. Mitt när jag klippte gräsmattan trillade ett sms in om att de fanns att hämta i butiken. Den gräsmattan var inte att leka med och det var inte jag heller efter den striden. Men en snabb huvudräkning sa mig att jag hade tid med en snabb dusch och klädbyte och om Maken körde mig till stan så att jag slapp leta parkering skulle jag hinna innan stängning. Jag klev in i butiken med tjugo minuter till godo. Inte ett dugg mindre svettig än innan duschen och den stackaren som skulle prova ut mina nya glasögon fick ta smällen. Jag hade önskat att jag stod där sval och fräsch … men jag fick mina glasögon inställda och kunde bege mig hem med dyrgriparna. Jag är jättenöjd med dem och skönt att slippa de gamla tejpade bågarna. Men jag är speciellt nöjd över att ha kostat på mig även progressiva solglasögon. De gör mig mycket nytta när jag kör och när jag sitter ute med nåt att läsa. Slipper välja mellan att kisa och bländas eller inte se nåt. Även om det blir mycket glasögonbytande emellanåt.

Skolstartminnen

Skolstart, säger en av rubrikerna på reklambroschyren framför mig. Det börjar bli dags att utrusta barnen för ett nytt skolår alltså. Ordet skolstart för med sig minnen av nya pennor, sudd, bokpapper och skolväskor.
På min tid var det just en väska man skulle ha. Inga ryggsäckar var i omlopp då såvitt jag minns. Denna skolväska skulle vara stabil nog att bära omkring sina läxor i men också inneha ett antal fack för diverse. Väskor med fack både på utsidan och invändigt för att avdela innehållet var bäst. Därtill skulle också ett nytt penfodral inhandlas. Eller penal som vi kallade det. Stor nog att innehålla nödvändiga och onödvändiga pennor och sudd och annat bra att ha.
I ett av väskans mindre fack slank man ner en liten kaleder i fickformat för att hålla koll på provdatum och annat viktigt vetande. Linjalen fick ligga i botten av väskan för att inte gå av.
Skrivblock tillhandahölls av skolan. Eller häften snarare. Dessa spiralbundna collegieblock var inget vi hade. Istället var det tunnare häften med klammer i ryggen. Med randat eller rutat papper och större eller mindre format.
Böckerna lastades på oss första veckan och dessa skulle bäras hem i den där nya och ännu rena skolväskan, för att plastas in. Var man ambitiös plastades även skrivhäftena in. Eller plastades, det kunde lika gärna vara papper. En vaxad variant med fina mönster och färger. I så fall behövdes också en etikett på pärmen för att man skulle hålla reda på vad boken innanför pappret hette och vems den var. Den svagt färgade plasten var genomskinlig. Var man riktigt fingerfärdig använde man sig av självhäftande bokplast men det var överkurs. Fina prydliga böcker och häften bars sen tillbaka till skolan för att staplas i bänken eller i nåt skåp.
Mot slutet av terminen var varken böckerna eller skolväskan så krispigt fina längre. Den där plasten gick att repa upp i kedjemönster om man vinklade nageln rätt. Frestande sysselsättning på tråkiga lektioner. Och den där vaxytan på pappret kunde skrapas av med linjalen. Eller i vissa fall skalas av som en torkad limyta. Sjok efter sjok tills bara en matt och tunn pappersyta var kvar.
Penalen innehöll från början snyggt vässade blyertspennor och en eller annan bläckpenna och hela sudd. Sudden borrades igenom av spetsig blyerts eller bröts i bitar. Blyertsen bröts lätt av i pennförvaringen och låg i botten av penalen och suddade runt bland små suddbitar. Bläckpennorna orsakade bläckplumpar på tyget.
En sorts blyertspenna jag helst använde hade lösa pluppar med blyertsspets staplade i pennröret. När den yttersta trubbat ihop drog man bara loss den och släppte ner en ny plupp och stoppade i den förbrukade i toppen av pennan. Jag var också ägare till en reservoarpenna som fylldes med bläckpatroner. Om den inte användes torkade bläcket i spetsen och den blev omöjlig att skriva med. Patronerna kunde också läcka nån droppe bläck när de tagits ur pennan när de var slut. Av nån anlednig hamnade dessa tomma patroner i penalen och fläcka ner istället för i soporna.
Det är nåt visst med skolmaterial, i alla fall så här års. Jag skulle absolut inte vilja gå tillbaka i tiden till den där skolbänken igen. Men skolmaterial av diverse slag lockar mig ännu. Speciellt block och pennor. Jag måste nog ta en sväng till den där skolstartsbutiken tror jag ….

Shit happens …

Först gick diskmaskinen sönder. Vi kom hem från lilla semesterresan, packade upp och tog oss an en fortsatt semester i godan ro. Första gången jag tömde diskmaskinen efter hemkomsten var det inte vidare rent. Jag plockade tillbaka och körde igång igen. Ibland har det hänt att vi stängt av när vi åkt iväg en sväng (Vi vägrar ha diskmaskinen igång när ingen är hemma. Det räcker med en vattenläcka för att man ska lära sig det) och så glömt att sätta igång igen när vi kom tillbaka. Eller så kan det blivit dåligt diskat om något hindrat de där vingarna som spolar vattnet från att snurra som de ska. Så ingen fara. Diska igen bara. Men det hjälpte inte! Maken konstaterade att den slutat värma vattnet. Blev diskmaskinen nån slags miljökämpe plötsligt? Det som diskas i kallt vatten är inte diskat! Diskmaskinen hade trots allt varit med bra länge konstarerade vi efter att ha huvudräknat en stund. Äh, googlande en stund och hittade en utmärkt variant av samma pålitliga märke på rea. Klickade på beställ och lipade åt det gamla åbäket. Leveransen skulle dock dröja ett par veckor varpå handdiskning blev ett faktum. Den gamla diskmaskinen blev därmed degraderad till torkställ.
Den ny är numera anländ och fackmannamässigt installerad av sådan god vän som endast ville ha korvstroganof i betalning. Underbart. Och vilken skillnad, den nya blanka är en tystlåten och effektiv hjälpreda och den gamla står ute och sparkar i gruset i väntan på sista färden.
Frid och fröjd? Nä. Sen gick mina glasögon sönder. Knäppte till i den tunnaste delen av bågen när jag putsade dem en dag. Just den delen som håller glaset på plats. Jag var på jobbet, hade stort behov av dem många timmar till. Det blev en osnygg tejpning, men det höll dem i alla fall igång. Efter år av progressiv användning blir återfallet till läsglasögon ett gigantiskt tapp. Var är glasögonen? Ett evigt bytande och bara krångel. Lyxen att kunna både gå omkring och se vitt och brett och samtidigt fokusera smått är befriande. Idag har jag tid hos optikern, men det kommer att dröja innan jag har några nya och inte blir det en billig resa heller.
Frid och fröjd? Näe, igår hittade jag Maken letandes i skrymslen och vrår. Hans glasögon är helt borta! Måste ha tappats på okänd ort. Han har letat, han har följt egna spår och frågt runt. Men inga glasögon ger sig tillkänna. Jahapp. Det måste bli ett optikerbesök till i familijen. Måtte bilen, tänderna, allt annat hålla! Nu vill jag inte ha fler kostsamma missöden i sommar!

Alldeles ny

Närmare bestämt prick en hel vecka ny är den otroligt söta bror-son-sonen just idag. Nyfödda bebisar lämnar ingen oberörd. Allra minst en GammelFaster.

Nu har vi äntligen fått se honom och hålla lite i honom och undersöka den nya lilla krabaten som tillkommit familjen. Jag måste instämma i kören, han är sötast någonsin, visst! Och otroligt lik sin pappa. Jag minns när jag höll honom första gången i ungefär samma ålder.
Själv sov lillkillen mest hela tiden som sådär nya bebisar gör och kikade bara lite snabbt på oss med ena ögat. Han har ingen brådska, han kommer nog att hinna se oss framöver. Trots att vi bor långt bort. Vi har också hunnit få med oss ett antal bilder på underverket. Givetvis.

Därtill har vi också och överlämnat presenter av olika slag. Jag hade ju en kreativ present i form av en egenhändigt målad tavla. Samma nalle som jag målade på tavlan gjorde jag också ett mönster av till lilla tröjan jag stickade.

Nu måste vi vända hemåt så fort det blivit morgon. Vardagen kallar. Men nu är vi lite extra energipåfyllda och varma i hjärtat. Dessutom har de nyblivna föräldrarna lovat att hålla oss uppdaterade med gosiga bilder på lillkillen, i familjegruppen vi har på sociala medier. Så vi kan ändå vara med på ett litet hörn tills nästa gång vi kan åka på besök.

Ärad med en alldeles ny titel idag!

Jag kan från och med idag titulera mig nåt så fint som GammelFaster! Jo, jo. Så gammal blev jag i ett svep. För det låter sannnerligen gråhårigt och stappligt och synsvagt.
BrorSonen och hans Sambo fick sitt första barn på eftrmiddagen och det gör mig oundvikligt till just gammelfaster. Fast jag saknar ännu ovan nämnda attribut som tur är.
Som vi väntat på lillkillen, han behagade försena sin ankomst något. Och det har gjort att man kollat telefonen lite oftare än annars och skyndat sig till samtalstonen, bara för att se att samtalet hade inte ett dugg med nån sån stor händelse att göra. Men nu så! Nu är han här. Och så välkommen så.
Skum känsla ändå. Den där lille blonda killen som slutat vara liten kille för länge sen är plötsligt pappa! Till en egen liten blond kille. Jo att han blir blond råder det inga tvivel om när båda hans föräldrar är det med råge.
Nu väntar GammelFaster bara på att få åka och se den nya lilla människan i verkligheten. Bara fått se en bild ännu och det lilla ansiktet på bilden påminner en hel del om sin far faktiskt. Vi får väl se om det intrycket består vid närmre granskning. Jag vet ju faktiskt inget om hur mamman såg ut i så färsk ålder.
Ännu ett viktigt datum att lägga till boken. Välkommen lille vän!

Slut på friden

Ungefär så känns det när semestern är slutkörd och uppnött och använd till sista droppen. I alla fall den som skulle förbrukas i ett oändligt sjok över en del av sommaren. Det finns dagar kvar för lite spontanledigt och lite julledigt framöver.
Semestern har trots allt varit lång och behaglig och bra.
Om vädret finns det ett och annat att säga. Kanske kunde det varit nån grad varmare, i alla fall nåt som liknade sommarvärme. Och kanske kunde det regnat mindre. Men vädret är som det är och man gör bäst i att gilla läget. Jag har som sagt haft det bra ändå.
Vi har hunnit med mycket och kunde gjort ännu mer om vi hade haft lust. Vi har också hunnit göra inget alls och bara slöat runt.
I morgon börjar allvaret för min del, fast det är söndag. Ett långt dygnspass kör obönhörligt igång vid åtta i morgonbitti. Jag är hyfsat förberedd och alldeles ovan och motsträvig. Kunde med lätthet tillbringar ett antal veckor till i detta lediga läge. Försöker ihärdigt tro på sånt som att det är skönt att vardagen är igång igen och annat i den stilen. Det går inte så bra. Men det är inget att göra åt. Jag packar jobbväskan.

Resten …


Ja, ja … kom av olika orsaker av mig lite i det där med saker jag tycker om. Kör resterande bilder i ett svep. Eftersom blommor i allra högsta grad hör till saker jag tycker om får dessa tre bestå av just blommor. Alla tre.
Åtta av tio – Jag gillar den här klassiska blomformen allra mest. Ett gäng spetsiga kronblad nogsamt uppradade kring sitt centrum. Det är nåt visst med det. Därför omger jag mig gärna med kragar av alla de slag.
Nio av tio – Pelargoner hör sommaren till. En barndomsblomma. Jag minns Mormors veranda, alla hennes stora pelargoner som trängdes på fönsterbrädorna där. Jag har gärna pelargoner på altanen om somrarna. Den här mörkt röda är synnerligen vacker.
Tio av tio – Såna där klättrare som de gröna bladen bakom Petunian är jag extra förtjust i. Just den här är en ”blomman för dagen” som jag sått frön och fått riklig utdelning av. Har dem klättrandes både här och där. Det är sån växtkraft i klättrare när de slingrar ellet häver sig uppåt längs snören och pinnar och spalje’er. Förutom just den här kläättrar också några Klockrankor och Luktärt och Solöga omkring i sina krukor.
Sådärja. Räknat till tio. Går vidare i livet.

Sju av tio …

… av saker jag tycker om, inte människor eller djur.

TRÄD
Jag älskar träd. Just i det här fallet tallar. Men det är inte bara tallarna denna kärleksförklaring gäller. Alla träd av alla slag känna sig speciella. Oavsett årstid, löv eller barr eller bart. Jag älskar träd helt enkelt.

Nummer sex av tio

Nåt sött och gott är en sak jag tycker om. Vem gör inte om det? Just den här är en riktig favorit som jag fixade på midsommarafton.
En Pavlova-tårta! Marängbotten, täckt med lemoncurd och vispgrädde och en hög med färska bär eller frukt eller båda delarna. Det blir en sötsyrlig tårta som fräschas upp av de färska bären och frukten. Ibland är jag ambitiös och vispar min egen maräng och gräddar den länge i ugnen. Kokar egen lemoncurd under noggrann omrörning så inte äggulorna klumpar ihop sig.
Men man kan ta den enklare vägen till härligheten som jag gjorde på midsommarafton. Färdiga bottnar ur en förpackning, färdig lemoncurd ur en burk. Bara att vispa grädden och bygga ihop. Botten på ett fat, bred curden över och vispad grädde på det. Vräk ut mängder med goda bär eller frukt efter smak och behag och tillgång.
Det här är inget man bygger ihop i förväg och ställer på vänt. Nej, nej. Då blir marängen saggig och oaptitlig av allt fuktigt som ligger ovanpå. Det enda man ser till att göra i förväg är att ha allt som behövs, oavsett om det tillreds på eget bevåg eller köps i förpackningar. Själva tårtbygget går snabbt och lätt för att kunna avnjutas direkt 😋 Om du inte redan provat, slå till! Så himla gott.