Midsommarafton

Och det är precis det vädret också! Regn, blåst och inte ens tio grader just nu. Det påstås ska klarna upp under eftermiddagen/kvällen eller nåt. Mig kvittar det faktiskt. Har inget planerat som innefattar något superväder och kan lika gärna vara inne. Möjligen att det hade varit trevligt att äta potatisen och sillen på altanen men den kommer att smaka lika gott i köket också.
Vi har aldrig haft någon tradition av midsommarstångsfirande faktiskt och tänker inte besöka nån idag heller. Många år firade vi med goda vänner vid deras hus utanför stan. Där hade vi aldrig nån midsommarstång av sina anledningar men det lektes med barnen och grillades och åts gott och mycket annat trivsamt. Många gånger inne och en del gånger ute, när vädret behagade uppfylla drömmar. Även en hel del gånger ute trots kylan. Jag minns många sådana med besvikna och frusna tjejer och kvinnor i midsommarklänningen som absolut skulle vara på trots att det var väder för jeans, stövlar och tjocktröja och vantar istället. När man tvingat ner maten huttrande och frysande vid utebordet för att äntligen kunna gå in i värmen och låta sommaren trilskas med myggen själv.
Midsommar är egentligen en helg där man envisas med att vara ute och mest fryser och viftar mygg. Ändå byggs det upp enorma förväntningar på både väder och hur firandet ska se ut. Vi borde vara luttrade och vana med att det minsann kan se ut precis som idag och ha inomhusalternativ som inte blir alltför stora besvikelser. Vi har onödigt stora, snudd på ohälsosamma, förväntningar på vädret i det här landet.
Nåja, midsommar är det likafullt. Det kokas ägg i huset för att bli sedvanliga halvor. Det finns burkar med sill att öppna och potatis att doppa i kopp därtill och lilla snapsen står på kylning. I alla fall för min del. Maken tänker köra bil under dagen och kvällen. Han har också egen meny som inte innefattar något fiskigt överhuvudtaget. Men det brukar bli bra.
Glad midsommar!

Biluppdatering

Faktiskt så måste nån slags tursamhet ändå ha sett oss värdiga igår! Eller bara tyckt som jag att nu räckte det med skit.
Maken körde bilen tillbaka till mekanikern och gemensamt tog de isär allt som hade med kopplingen att göra igen. Och se på den … Ett minimalt litet metallspån hade lyckats kila in sig på fel ställe och orsakade problemen. När detta spån var bortblåst sattes hela rasket ihop på nytt och jaaaa! Då fungerade bilen äntligen som den skulle!
Jag har åkt omkring lite extra idag i ren förtjusning över att det är som det ska nu.
Tack och lov! Nog med tjafs.

Olycka ett, två och tre eller fler …

Alltså. En olycka kommer sällan utan sällskap sängs det. Korkat påfund men tydligen inte helt grundlöst.
Jag anade inte något av detta när jag precis lutat mig tillbaka i tandläkarstolen i vintras. Fast det borde jag givetvis ha gjort med tanke på att jag i överkäken hade tuggar ut en redig bit av samma tand på vardera sidan. Ett slags ironiskt eller snarare hånfullt samarbete på olycksfronten. Borde inte kvoten ha fyllts redan där? Med två trasiga tänder! Ingen tandvärk, bara en bit ur vardera tanden så jag sköt det kostsamma besöket på framtiden. Obestämd sådan. Tills någon tydligen vädrade pengar borta hos tandläkaren och kastade iväg en kallelse åt mitt håll.
Bara att öppna dörren hos dem är dyrt, ännu värre med en kommande behandling för att få in två kronor i överkäken. Men jag tackade och tog emot när jobbet sköts på framtiden för att jag, dels inte hade ont och dels hade en extremt upptagen tandläkare. Men långtifrån någon obestämd sådan. Nejdå, dom är smartare än så. Dom gav mig givetvis en tid. Och i början av juni satt jag så fast i avgjutningsklegget.
Det där med sällskapande olyckor hade redan visat sig vid det laget (och varför man inte bör skjuta upp grejer …) Maken fick givetvis också tandproblem och där stod vi med räkningar av det slaget båda två. Men värst var ändå bilen! Den hade behagat börja bete sig underligt och konstigt i allt kraftigare omfattning. Med ett enerverande darr i kopplingspedalen. Som växte till en vibration, till en skakning till totalt omöjligt att ignorera. Maken luskade ut att felet hette svänghjul. Helt ologiskt i mitt huvud. Det var inte nåt svängproblem, det var kopplingsproblem! Men ologiskt eller inte så var det så dyrt att tandläkaren hickade till och genast började räkna på sin räknemaskin om inte kronor kunde prånglas ut dyrare. Kan verkstan liksom …
Maken ville inte lämna bilen till den dyra verkstan. Han kan mycket själv men det här var knepigt. Men han klickade hem tyska delar och en hemmamekaniker i kvarteret i närheten. En tredjedel av verkstadskostnaden men fortfarande förfärande dyrt. Och i kombination med alla dessa tandläkarfakturor spolierades semesterplanerna.
Nåja. Sånt får man häva i sig bara bilen går som den ska och tänderna är hela.
Bilen kördes till hemmamekanikern för att rivas i söndags och lagades och sattes ihop i måndagskväll. Så pass omfattande jobb att det krävdes två kvällar att få till.
I går åkte jag på jobb en bit bort. Övertalade mig envist att det var inbillning, det faktum att det ännu fanns ett darr i nån manschett någonstans. Inbillning! Men tyvärr. Den domen fick jag stoppa i Maken vid hemkomsten och när han med bister min klev ur provkörningen gick det inte längre att hoppas på några tomtar i mössan. Biljä…
Det är då man kraftigt överväger att knuffa ner den i ån. Eller ringa en tjuv och tala om var den står. Eller skänka den som folkracefordon till nån fartdåre.
Men nej, man biter ihop med sina dyrbara tänder och river skiten en gång till. Det ska ske ikväll. Hemmamekanikern går på´t igen, och jag hoppas gudarna pekar ut enkla, små och billiga missar i renoveringsarbetet. Så att den strax kan sättas ihop med en lättnadens suck igen. För hemmamekanikern har väl också ett liv. Och för på måndag hämtar jag mina nya kronor och får dem ordentligt fastsatta och då får det banne mig vara nog med svettiga räkningar och trasiga grejer! Det är färdigolyckat nu!

Semestertider

Det börjar alltid med lärarna. Kaxigt utropar de sommarlov medan vi andra knappt lämnat in semesteransökan än. Först ut är de finska lärarna jag känner och ser via sociala medier. De börjar vifta med tårna redan i begynnelsen av juni när vi andra inte ens sopat vintern av altanen än. Därefter de svenska lärarna jag har tillgång till via samma medie, hack i häl på sina finska kollegor nån knapp vecka senare men lika triumferande.
Kring midsommar börjar folk i allmänhet hälla upp rosén och skåla i motljus. Allt för att slå oss andra med häpnad bara för att vi ännu sitter med kladdiga kaffekoppar i gryningen och försöker hitta glädjen i arbetsväskan. Därmed är det i rullning kan man säga. Den ena efter den andra påvisar semesterläge i varierande stöddig ton genom bara fötter i – sand, gräs, hängmattor, vilstolar. Allt medan grillarna ryker och alkoholen trängs i fuktdrypande glas och semesterplaneringarna rapas upp i abc-takt.
Nånstans där brukar också pensionärerna ge sig till känna genom att påstå att de har semester jämt.
Och vi andra packar matlåda och kliver i skorna ännu en dag och tänker bara; vänta ni! Vänta ni bara! Tills det är vår tur. För då har ni redan förbrukat era dagar och är tillbaka i vardagen igen medan ni krystat försöker påstå att den är välkommen. Och då kan ni sitta där och sucka över våra iskylda champangeglas och motljusskålande. Ha. (Ja, utom lärarna då för dom är ju lediga en evinnerlighet. Liksom både tidig och sen semester samtidigt. Nåja. Vi andra har inga prov att rätta i vinterkylan så det jämnar väl ut sig. För då sitter vi med senaste säsongen av Homeland i godan ro.)
Jag antar att det framgår att min semester låter vänta på sig i år. Men det tycker jag e sköööööönt … för vardagen är ju så himla … härlig! Man vill verkligen inte riktigt släppa taget om den än. Äh …näe … ja e inte bitter! Och näe … jag har inte semester än. På länge.

Diverse allt möjligt

Igår kom det äntligen regn! Välbehövligt i denna torra, varma försommar. Jag minns tydligt hur Makens Mormor M brukade prisa regnet vissa somrar i sommarstugan utan rinnande vatten. Hon hade tunnor stående i varje hörn av det lilla gula huset. Samlade regnvatten från plåttaket för att ha till disk och personlig hygien och blomvattning och annat. Det räckte gott och väl för det mesta, men torrare somrar var det dyrbart det som fanns i tunnorna. Dricksvattnet vi hämtade från stan fick då också bli använt för annat. Så när regnet kom sa Mormor M alltid med ett tonfall som när skatteåterbäringen landat på kontot: ”Nu får vi vatten i tunnorna!” Ibland skyndade hon sig ut i regnet för att använda första skvätten till rengöring av tunnan. Borstade runt i botten med långskaftad borste, välte tunnan och tömde ur den. Innan hon förnöjt ställde den ordentligt på plats under stupröret för att samla rent vatten. Jag kände mig likadan igår. Jag har bara en tunna vid ett stuprör. Den hade bara nåt skräpvatten på botten kvar och jag borde verkligen följt Mormors M;s exempel med att borsta ur och tömma. Men jag använder bara detta vatten till blommorna och inget annat så det spelar mindre roll hur tunnan ser ut. När det regnat ett par timmar gick jag ut och öste över allt vatten till den tomma tunnan utan stuprör. Och fyllde vattenkannorna. I händelse av mer regn under natten. Och faktum är att det regnar just nu också så snart är tunnan full igen! Det bådar gott för kommande blomsterbevattning.

Studenterna har sjungit klart om sina lyckliga dagar för i år. Vi hade ingen student att uppvakta i år men Maken var anlitad som chaufför till en av dem i Rodden. Jag åkte genom stan en sväng och såg en del lyckliga ungdomar åka runt och skråla och tuta i olika slags bilar. Och varför skulle de inte? Vi ”vuxna” slänger oss gärna med hånfullheter om lyckliga idag och arbetslösa i morgon och drar därmed alla ungdomar över samma fördom. För vad vet vi om dem? De flesta har säkert ordnat för sig med både sommarjobb och kommande studier efter den här dan. Låt dem få fira och vara lyckliga! Vi borde bara gratulera dem istället. För att de klart sig igenom den nog så besvärliga grundskolans alla år. Och lyckönska dem till framtida planer. Det kommer att gå bra!

Vi hamnade på en bilutställning i lördags. En stor gräsplan fylldes med bil efter bil i finvädret och folk strosade runt och tittade på dessa bilar. Raggarbilar, entusiastbilar, amerikanare. Det finns olika begrepp för samma sak. Bilarna i allt från bruksskick till utställningsskick och till provocerande skick. På en scen spelades (eländig) musik och det såldes hamburgare och korv. Vi satte oss i en slänt med varsin burgare när vi gått runt och tittat på alla bilar från alla håll och kanter. Jag tittade på detaljer genom mobilkameran mest.

Åså beställde jag ytterligare en muminmugg. Samtidigt som det pratas om sjukligt samlande på teve. Kanske är jag en sjuk samlare? Om man tittar in i skåpet där dessa muggar förvaras kan man kanske uppfatta det så. Jag har ett femtiotal muggar med olika Muminmotiv på. En del av dessa muggar kan vara ofantligt dyra! Några såna äger inte jag. Men av de jag äger är vissa numera betydligt dyrare än när jag köpte dem. Men det är inte därför jag samlar. Ända sen jag var liten har jag gillat Mumin. Muggarna började jag samla betydligt senare, därför har jag inte heller de där absoluta dyrgriparna. Jag tycker bara om att ha dem och att välja en mugg efter humör eller rentav person när jag dukar fram. Nu lockade man med en raritet som bara säljs i Mumins och mitt hemland och via nätet. Vänskap heter den, med motiv från en av mina favoritberättelser ”Vem ska trösta Knyttet” … så ja. Jag beställde.

Just regnet bidrar med avslappnat läge. Det är himla skönt att få en paus i varmvädret. Få dra på sig ett par byxor, en kofta och raggsockar på sommarfötterna. Njuta av att hänga inne ett tag med solfritt fönster. Jag ägnar tid åt att se mig igenom hela serien av Downton Abbey igen. Från början till slut. Får inte nog av den. Sett hela fyra avsnitt bara idag! Fast jag började också tidigt på grund av en Katt. Musse har en tendens till att komma in precis när Maken sticker till jobbet. Inte vill han vara inne heller! Efter att snabbt ha mumsat i sig nån liten bit mat stampar (ja, han kan stampa när han vill göra mig uppmärksam) han fem minuter senare nerför trappan och ställer sig i sängändan och typ hojtar MJAU. Tonfallet och stampet är tydliga tecken på att han inte kommer att ge sig eller låta sig övertalas till att gosa ner sig med mig i sängen. Nej. Jag måste upp och släppa ut. Alltså blir det tidig start på en ledig dag och nåt ska man ju göra med den. Kaffe och sen bara ett avsnitt … eller två … eller …

Fast nu har jag nog slappat klart. Huset har befunnit sig i sommarläge rätt länge. Vi är mest ute och inget blir gjort inne. Jag måste ta tag i det.

Jag har gömt mig i paviljongen

Min absoluta favoritplats i denna trädgård.
Den kan se oerhört trivsam ut i tidig morgon när solen silar in genom vindskyddet på baksidan. Varma sommarmornar är det en härlig plats med kaffekoppen. Andra slags mornar är det för kallt och skuggigt. Och allt som oftast är det helt upptaget av sovande kattGrabbar. De där två anser det vara bäddat enbart för dem och lämnar ingen plats för mänskligheten.
Men ikväll fick jag tillgång. Så här på kvällen är den helt intagen av sol. Då är den i regel inte mitt första val av plats. Men med fördragna gardiner blir det uthärdligt eftersom de tar udden av det skarpaste och varmaste.
Ikväll är det också lite kalla vindar utanför solen och då var det riktigt skönt med en nästan soldränkt paviljong.

Jag hällde upp en god single malt och sitter här i förnöjsamhet över en lugn och stillsam lördagskväll.
I våras tog jag beslutet att gräva upp växtligheten i planteringslådorna på båda sidorna om paviljongen. Det har varit missväxt i dem i åratal. Jag skyller på de ymniga björkarna bakom. Som också var anledningen till att vi byggde lådorna. För att inget växte. Jag som hade tänkt mig ymnig klätterros fick bara klen klätterrros. Lådorna hjälpte bara första året. Sen hade björkrötterna hittat in i dem. En stunds googlande sa mig att skuldbeläggnigen var rättvis och svårlöst. Björkrötter är envisa jäklar som älskar ny planteringsjord med mycket näring i. Snudd på omöjliga att hindra. Alltså gav jag dem matchen. Jag lade mig platt och erkände mig besegrad. Grävde ur det jag ville försöka överleva på annan plats. Täckte över jorden med olika material och skapade krukplanteringar och stilleben. Det blev rackarns bra. Så skål för goda beslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

En helg av bästa slag

Helgen började redan i torsdags för min del med god räklunch hos en god vän. Vi satt där med räkskalandet och småpratandet och hade på något sätt all tid i världen. Med LilleTaxen vid fötterna medan han mumsade på egna godsaker. LilleTaxen är en glad krabat och jag har lärt honom att det alltid finns en leksak i min väska när jag kommer. Han hälsar alltid översvallande på mig först men sen kollar han genast väskan och nosar upp dagens grej. Oklart om LilleTaxen eller jag tycker det är roligast.
Helgen fortsatte med lunch med annan god vän på fredagen. Jag fixade en pastasallad och sen satt vi på altanen i värmen. Fast ovanliga moln drog in och plötsligt smattrade regnet mot altantaket i en ljudnivå som dränkte allt prat. Vi tog kaffet inomhus istället. Regnet var väldigt välkommet! Jag hörde jublet från rabatterna och vattentunnan fick en nödvändig påfyllning. Vattenverket har i dagarna manat till sparsamhet på grund av värme och torka. Nu fick allt en rotblöta och jag har lite mer att vattna med, en stund. Tyvärr gynnade regnet också sniglarna … det blev en vända med spaden sen.
Lördagen tog oss på en loppisrunda efter morgonkaffe i hammocken. Vi fyndade taklampa till köket och den kom upp i taket när vi kom hem och tog sig väl ut. Långsamt strosläge med lite av varje resten av dan och framåt kvällen snyggade vi upp oss och tog en taxi till stan. Gick på pub och lyssnade på amerikanska gamla rocksnubbar från förr som tagit sig ända hit till vår lilla stad för att spela för oss. På nittiotalet var de nog som störst, Little Ceasar, och spelades ofta hemma hos oss då. Men de rockade på bra nu också! Det blev en väldigt trevlig kväll och vi hade turen att få skjuts hem när musiken tystnat.

Söndagen fortsatte att göra helgen speciell. Vi var bjudna på dop och bänkade oss i kyrkan för att vara en del av att den lilla tösen fick sina namn på rätt sätt. Sedvanligt sötsaksmumsande efteråt där den lilla överöstes med fina presenter. Själv brydde hon sig föga, hon sov genom hela kyrkceremonin och större delen av fikastunden. Lugn och förnöjsam bara.
Vi hade en sak till att göra. En annan liten tös hade fyllt hela elva år och våra presenter låg hemma, olämnade på grund av allt möjligt. Dags att göra något åt det och se till att hon äntligen fick dem. Jag tror hon blev nöjd och vi vuxna pratade bort en stund under ett äppelträd.
Därmed var helgen i det närmaste slut! Vi slappade resten av kvällen och avslutade med film. Nyaste versionen av Orientexpressen, riktigt bra var den också.
Helger som den här behöver bevaras när en ny vecka anländer. Jag fick nyss ett sms från morgondagens tandläkare … sånt vill jag inte tänka på nu.

Ett långt inlägg om ett bord

När vi renoverade köket för en del år sedan (hoppsan vad tiden går) köpte vi ett nytt bord och stolar till. Kändes rätt då men det senaste året har jag blivit allt mer less på det där klumpiga och stabbiga ekbordet och de lika stabbiga stolarna till. En titt på loppisarna runtom sade mig att jag inte var ensam om det. Många andra hade haft liknande bord och stolar och dumpade dem på loppis nu.
Men vad ska man ha istället? Ett köksbord kan inte kastas ut innan ett nytt finns i faggorna och jag pendlade mellan att köpa nåt helt nytt eller nåt gammalt fint eller rent av bygga ett eget. Nåt med järn och slitna plank liksom. Maken rynkade på näsan åt den idén och såg för sin syn något som utgjorde en ojämn bordsskiva där glasen stod osäkert. Alla loppisbesök för att spana efter det där gamla fina resulterade i inget alls för de bord som fanns att köpa var helt fel mot den ganska otydliga bild jag hade av ett framtida bord.
Men så. Plötsligt händer det som man säger. Man vet när det är rätt. Jag stod framför bordet en lördag på det vanliga loppisstället och bara tappade andan liksom. Jag hade äntligen hittade köksbordet jag önskat mig. Medan jag ändå funderade lite kom andra och glodde på bordet och det fick mig att vilja väsa likt Gollum … My precious

Låt bli mitt bord! Jag måste ha det! Maken var inte med på den loppisrundan men jag skickade bild och han höll med (våga nåt annat!) så bordet köptes raskt innan nån fick samma idé. Det kändes lugnt först när en lapp med sålt tejpats vid bordsskivan. Jag tog en hemkörning för att slippa krångel och bordet anlände till min lycka redan på måndagen. Min envishet är av det slaget där jag ensam släpar ut ett tungt och stort ekbord bara för att jag vägrar vänta nån timme på att Maken ska komma från jobbet. Efter att först ha tippat över det på sidan lyckades jag släpa ut eländet på altanen. Sen kunde jag städa ordentligt inför det nya som jag fick inburet så långt som till hallen. Givetvis envisades jag med att få det till rätt ställe på egen hand så fort hemkörarna gjort sitt. Snart stod det på plats och var lika fantastiskt som jag trott! Om inte bättre. Mycket mindre än det förra men det är oftast jag och Maken. Det räcker för oss, dessutom innehåller det utdragsskivor i båda ändarna så det kan bli stort nog vid behov.
Tanken var att samla ihop ett knippe fina gamla stolar av olika snitt att ha till. Jag hittade också en här och en där och lade till ett par som redan fanns hemma.

Men lördagen efter sprang jag plötsligt på fyra likadana så kallade äppelstolar som bara ropade på mig. Lovade att det skulle bli så fint. Och de var i riktigt stabilt och bra skick. Så fick det bli, jag fick in dem i bilen och radade snart upp dem runt bordet. Såg att de hade haft helt rätt. Tyget på sitsarna ska bytas, annars bara helt perfekt.
Och så taklampa på det. Den förra passade ihop med det stora bordet men inte ett dugg ihop med det här nygamla möblemanget jag samlat ihop nu. Den skymtar på bilden, egentligen hängde de tre glaskuporna i rad men jag band i hop dem för att det var aningen bättre. Men långtifrån bra. Det krävdes en lampa som pratade samma språk så att säga. Och nu i lördags hängde den där på loppisrundan och Maken hakade genast ner den och jag satt med den i famnen på vägen hem eftersom vi åkte med Rodden och inte hade något som helst lastutrymme för den typen av fynd.

Maken hängde upp den när vi kom hem och både jag och bordet andades liksom ut över att slippa den moderna lampan och få ihop det med en av rätt sort. Jag är mycket nöjd så här långt över mina tre lördagars loppisrundor där allt bara fallit väl ut. Ännu krävs ett och annat smått pyssel men det får ta sin tid. Som matta till exempel, och en slags trivsam fönsterlampa och vi behöver måla om taket och tänker oss en tjusig takrosett att fästa lampan i. Och det svarta skåpet ska få nya knoppar. Men det får ta sin tid. Såna där mindre detaljer är roliga att fundera över och leta efter. Allt behöver inte vara rätt från början men nu är det väldigt rätt så här långt. Och jag älskar gamla möbler som snickrats med sån omsorg för bra länge sen. Det medföljer tyvärr ingen historia men man kan bara spekulera i vad det där bordet upplevt. Nu börjar en ny era.

Det här kan bli ett gräs(ligt) inlägg!

Jag kommenterade en dag hos Macilane som skrev ett mycket trevligt inlägg om förhatliga maskrosor i gräsmattan. Tänkte på min egen så kallade gräsmatta och blev utmanad att visa upp den, lite diskret med mailad bild 🙂 Men här kommer istället ett helt ohämmat inlägg om denna gräsmatta som faktiskt redan är mer något av en sommaräng. Och det stör mig inte alls faktiskt.
Jag är som vanligt sist ut i grannskapet med att få igång gräsklipparen. Vissa har klippt sin gräsmatta två gånger redan, medan min gräsklippare står i hopvikt vinterförvaring i friggan. Jag har istället bildat stigar genom gräset där jag travat runt och snackat med blommorna i rabatterna. Maskrosorna har börjat bilda sina luddiga fröbollar här och var och den vackra förgätmigejen står i full blom mitt där det passar den. Inte bryr sig blommor nåt om gräsmattor och det förväntade utseendet på dem.
Förra sommaren hade jag en långväga gäst på besök och jag är väl medveten om hur till perfektion klippt hans gräsmatta alltid är. Han sa snällt nog inget, men jag såg allt 🙂 , hur det liksom kröp i klippningsnerven när han tittade runt i min trädgård.
Min gräsmatta … ja, den har inte fått någon grässkötsel på åratal. Pappa ägnade den en del omsorg en gång i tiden men jag har inte brytt mig. Till att börja med är mattan till stor del mossa. Jo, det är sant och jag hör redan förskräckta andetag dras här och var och börja bilda föreläsningar om mossbekämpning och vertikalskärande. Sedan bor där också en uppfinningsrik variation av blommor lite här och där. Som utkastade av en ilsken fröspridare. Alla har tagit sig dit av egen kraft och sån kreativitet gillar jag och låter dem därmed växa.

När jag väl klipper snirklar jag mig runt delar av blomsterprakten och låter den blomma på. En del grässtrån låter jag också bli att klippa ner. Såna där tjusiga vajande saker som får en liten plym i toppen. Arter som kan köpas på kruka i blomsterhandeln typ. Runt päronträdet till exempel. Där låter jag det vaja. Vem sjutton behöver gå där liksom.

I år befinner sig dessutom en ny art som jag inte känner sen förr där i gräset. Undrar vad det blir av den? Jag har en förhoppning … får snart se om det är så. (Och vet nån? Säg för all del!)

Däremot såg jag att den stora lönnen mitt i trädgården spridit sin avkomma frimodigt. I gräsmattan runtom den skulle jag kunna få en lönnskog om jag så ville av små och tjänstvilligt spirande skott i riklig mängd. Det vill jag dock inte så dessa kommer att köras över med gräsklipparen. Det finns dock en stor sannolikhet att jag gräver upp några först, och odlar i kruka, för att plantera en lönn eller två på lämpligare plats. Jag älskar lönnar! (alla tider på året … utom när det finns alltför  många bruna stora dasslock till löv på gräsmattan)

Så gräsmatta. Nja. Egentligen är en stig det enda jag behöver! För att ta mig runt huset och komma åt rabatter via. Framsidan kan jag tänka mig klippa noggrannare för att inte huset ska stå på en ödetomt som får folk att passera på vägen extra långsamt i ren förfäran. Men annars har jag inte så stort behov av en tom och stor och välklippt gräsmatta. Hade jag tid och ork och pengar skulle jag gräva om den till rabatter och anlägga grusgångar mellan. Inte äga nåt gräs alls.
Jag inser att det behövs bildbevis … så håll till godo nu 🙂 Känsliga läsare varnas. Gräsmatta är det inte som sagt. (trumvirvel) Här är en slags äng!


Här finns förjätmigej, tusensköna, maskrosor, daggkåpa, bergsklint, lupiner, fibblor, smörblommor, prästkragar, blåklockor … och en hel del annat förutom gräs. Men trivsamt är det! I alla fall med mina mått och tur är väl det eftersom det är jag som bor här. (Maken bryr sig för övrigt bara om den asfalterade sida av huset där bilarna och garaget bor!)

Naturens kraft

Att slå sig ner på en stor sten vid stranden vid Hovs Hallar var precis vad vi alla behövde på söndagen. Vi hade gått över fyra mil på två dagar! Sånt känns i benen kan jag säga. Ändå studsade vi med lätthet runt bland stenarna på den där stranden. Nerfarten var brant men det var inga problem. Ner skulle vi!
Vandringstempot är bitvis att bara jobba på, gå och gå. Bitvis att bara stanna och ta in. Njuta av naturen, se den där lilla blomman mellan stenarna, kon som betar, fågeln som svävar ovanför. Träden, alla vackra träd och havet och himlen och … ja naturen helt enkelt. Att se och vara i naturen. Det är därför vi går. Allt det där skulle vara osett annars. Om man bara tog bilen till nåt ställe, klev ur en stund och såg samma saker som alla andra ser innan man åkte vidare igen. Vi hade verkligen sett mycket.
Det gäller att komma in i en rytm som inte tänker på något långt framförvarande mål. Det går inte att traska runt och tänka på hur långt det är kvar, då skulle det bara bli jättejobbigt. Det går inte heller att traska runt och tänka sig något slags powerwalkande träningsgående. Det kan man ägna sig åt under andra tillfällen.
Bitvis när vi står vid de där skyltarna med kartor över leden blir vi påminda om hur långt vi faktiskt gått och hur långt det trots allt är kvar. Men det ska inte stanna i sinnet nån längre stund.
Och fast att det var varmt, och långt och delvis svår terräng och tunga ben så fanns inte ett enda tillfälle när jag ifrågasatte vad jag gett mig in på eller ångrade mitt val att följa med. Inte en enda gång fanns tanken på att vända eller stanna eller ringa helikopter.
Vi konstaterade med gemensam tanke medan vi åt varsin glass vid parkeringen den där dan, hur smidigt allt varit. Hur bra allt funkat, inget hade trasslat, ingen hade någon skada och alla var sams och glada och inte minsta gnissel hade heller funnits. Förnöjsamma i sinnet och bara rätt fridfulla nutidsmänniskor, en stund utanför sin egen vardag. I bilen hem sen började genast planer sväva iväg inför kommande vandringar. Man får liksom inte nog!