Hösten springer i rask takt och jag hinner inte med. September är redan i det närmaste alldeles slut. Pelargonerna står och trängs i sin vinterförvaring sedan en tid tillbaka. Den är aningen för mörk för dem men de brukar klara det ändå. Annat sommarväxtligt står på altanen i full blom. Jag kan inte slänga dem, måste låta frosten hjälpa till där.
När jag tittade ut i morse såg jag att lönnen börjat skaka blad omkring sig. Det är alltså dags att ta itu med hösträfsadet. Detta slitsamma och otroligt tråkiga göra. Den gången på året när jag överväger att fälla alla trän i min närhet och aldrig behöva räfsa mer. Det kommer givetvis inte att hända eftersom jag älskar träd. Skulle aldrig fälla något som är friskt. Jag lever med löven och vadar förr eller senare ut i dem med räfsan som sällskap. Fast i ärlighetens namn gillar jag att se höstlöv i färgglada sjok på marken ett tag först. Det är så vackert med lövströssel i gräsmattan. Ett år försökte jag mig på att klippa ner alla löv till smått glitter med gräsklipparen. Skulle vara så bra för gräsmattan tydligen. Det fungerade inte alls. Den körde bara över löven utan att göra glitter. Lämnade möjligen halva löv efter sig. Jag hade behövt köra så många varv att både jag och gräsklipparen fått läggas in på vilohem sedan. Nä. Det är bättre med räfsan. Somliga löv får bli täcke i rabatterna. Det mesta hamnar i trädgårdstunnan och resten på komposten. Många träd är lika med massor av höstlöv. Det är de stora björkarna, den gigantiska lönnen, det rejäla päronträdet. Det stora buskaget av syrener. Och en hel del annat som behagar ge mig höstjobb. I olika takt. Alltid lönnen och päronträdet som är ivrigast att ruska av sig löven.

Det skulle kunna vara ett helgjobb detta. Men icke. Vi drar och låter dem stå där och med sitt lövskakande. Planen för helgen är Dottern. Vi ska titta till henne i den nya staden som vi inte besökt sedan hon flyttade dit för snart ett år sedan. Hon har varit hemma på besök istället. Men nu ska det bli av. Vi ska umgås, stadsvandra och ha det bra. Maken och jag ska bo på hotell eftersom Dottern bor i en liten etta. Ingen plats för besökande föräldrar. Vi gör mellanlandningar hos familjen i mitten för att slippa köra hela vägen samma dag. Och givetvis ett besök på legobutiken en bit hemifrån redan på färden neröver. Maken till legointresserad Make finns bara i fåtal. 🙂 Många biltimmar lär det bli. Tur då att vi trivs i bilen. Jag ska ordna med en trivsam spellista och roar mig med stickningen. Maken kör helst eftersom han har anlag för åksjuka om han inte kör själv. Ja, så ska det bli. Löven får jag ta itu med nästa vecka.

Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?

Landet närmar sig ett val. Alldeles snart ska man in bakom skärmen och klistra igen sina valkuvert. Det är ett oroligt val eftersom det är en alldeles osannolik frammarsch för partiet som vill bli av med allt som inte är blågult i själen. Allt högre siffror i mätningarna tyder på att en stor del av denna befolkning tyvärr ställer sig i hatarskaran. Att partiet, som jag inte ens vill nämna vid namn, också har för avsikt att ställa till det rejält på en mängd andra plan tycks inte bekymra dessa väljare. Allt man ser är löftet om folk som ska kastas ut ur landet. Det är beklämmande. Jag kommer att sitta med en bisvärm i magen under valdagen.

Ett krigsdrabbat läge oroar i den här delen av världen och priserna på det mesta drar i väg alldeles orimligt. Framförallt elpriserna ser ut att bidra till elände i vinter. Men även räntor på bolånen och priserna på maten som ska handlas hem och det drivmedel som ska hällas i bilen och mycket annat är skakigt och osäkert. Det pratas om finanskris, elransonering, brist på diverse grejer och allt låter lika allvarligt.

Vädret kan överraska med regn fast det enligt väderappen bara ska regna noll millimeter. Fast korta skurar kanske inte skapar några millimetrar?
Det har sannerligen regnat under augusti och skapat orosklumpar i magen. Speciellt när det påstås kunna bli betydligt många mer millimeter än noll. Skyfallsliknande regn är en väderterm jag aldrig mer vill höra. Och enligt de första prognoserna tänkte sig detta regn häröver igen. Jag följde nyheterna och såg vilken oreda det hade skapat under sin färd. Sån oreda som vi redan upplevt. Tydligen tyckte det regnet också att vi haft nog och gjorde en gir mitt i natten. Svepte förbi i utkanten av vår landsända. En sån lättnad. Även om jag lider med alla som drabbades av det på övriga ställen. Ja, det här med regn hör hösten till men det kunde väl nöja sig med att regna på ett måttligt vis. Inga fler skyfall tack.

När Dottern långt borta i landet ringer och säger att hon är alldeles yr och inte kan stå upprätt … då är oroligt ett alldeles för lindrigt ord. Det är det absolut sista telefonsamtal man vill ha och givetvis ett telefon samtal man absolut vill ha eftersom man såklart vill veta hur det står till. Hon är ensam i en stad där ingen anhörig finns. Jobbarkompisar jo, och en och annan ny bekantskap. Men ingen man i det läget känner sig bekväm att ringa. Dessutom ensam i en lägenhet som kräver koder eller taggar för att ens ta sig in i trapphuset. Nån våning upp. Då sitter mamman en bit ovanför soffan och inbillar sig allt möjligt och måste ringa gång på gång och kolla läget. Men vad fasen kan man göra? Turligt nog släppte det vid en stunds vila. Vi tror det var stress eller nåt mitt i värmen och flyttkaoset som hon stod i just då. Nu är allt tack och lov bra igen. Men ja, fy fasen.

Oro är en märklig känsla. Den skaver och gnager och är fruktansvärt fantasirik. Kan hitta på helt osannolika scenarion och skava runt med dem ett tag. Tills det antingen inte längre finns anledning till oro. Eller tills ett faktum visar sig och nån annan känsla måste ta vid. Det hör livet till, men nog kunde det väl vara skönt att slippa oroa sig alls.

Sommaren är på väg att släppa taget. Min favoritårstid hösten är på gång. Men först måste även jag släppa taget om sommaren.
Alla de där stunderna på altanen. Eller under markisen bland pelargonerna. I paviljongen med katten.
Alla blommor som ska tas om hand. Övervintras. Slängas. Plockas undan. Allt som är sommar ska jobbas bort. Paviljongen ska förvandlas till en stomme med rester av somrig växtlighet klamrande efter någon slags fortsatt grepp. Tills frosten tar dem. Taket ska dras av och vikas ihop. Draperierna ska ner eftersom det inte längre blir väder för något paviljonghäng innan en ny sommar beviljas oss.
Ja allt det. Sen kan det få bli höst. Med fallna löv i blöta högar och allt det där. Helst inte så mycket regn. Alla vet varför. Regn är inte längre en favorit. Men jag tar gärna lite dimma och annat gråväder.

Sommaren har bjudit på vila, trevligt umgänge och en hel del annat. Vi köpte ny bil, Maken byggde ny entrétrappa och gjorde klar sina egenbyggda sänggavlar. Jag har hunnit sticka grejer och redigera lite text igen. Vi har umgåtts, gjort kortare dagsturer med den nya bilen och bara slappat hemma. På det viset trillade semestern sig slut en dag i taget. Och vips var det dags för jobbångest, packa matlåda och se över arbetsschemat igen.
En vecka av arbetande slag gick i vanlig stil. Inget nytt och egentligen en massa nytt eftersom jag tyvärr miste en arbetskamrat under sommaren. Gick på begravning denna första arbetsvecka med en konstig känsla. Ingen anhörig men ändå, en långvarig arbetsrelation. Begravningar är alltid tunga tillställningar oavsett.
Helgen kom med gula varningar om nya skyfall som fick det att gno i magen. Allt det regnet skulle envisas med att dra sig häröver igen. Men gjorde mitt i allt en girande sväng och lät oss hållas med lätta skurar. Som om själva regnet ansåg sig ha överdrivit tillräckligt här förra året. Så tacksam för den svängen. Och känner med andra som drabbats av detta på samma sätt som vi drabbades då. Nu ser jag bara en grå himmel och inget regn alls. I alla fall utanför jobbfönstret där jag befinner mig på helgjobb idag.
Ja, veckorna kommer att rulla på. Vips är affärerna julpyntade. Vi har redan beställt jultidningsböcker av en liten kille som kom med katalog i ryggsäcken. Jo, det blir tidigare för varje år tycks det.

Varje prognos för regn orsakar lite kramp i magen. Åtminstone tills jag kollat igenom väderappen för att se mängden regn som väntas. Så länge det är noterat som några få millimeter på ett dygn känns det lugnt, men när det börjar bli tiotal i millimeterhänvisningarna. Då. Går pulsen upp.
Vi har upplevt ett skyfall redan denna sommar. Det var medan Dottern var hemma på semester. Vi satt alla tre i godan ro med en film och en ostbricka en kväll och fick syn på ett sken utanför fönstret. Strax därpå mullrade det hotfullt. Jag är inte rädd för åskan i vanliga fall. Men den kvällen dånade himlen som om den tänkte rämna över våra huvuden. Blixtarna kom i flertal samtidigt. Regnet som till en början strilat ner var snart ett dån som av ett vattenfall. Vi stängde givetvis av allt som kan var känsligt för åskan. Stod i fönstret och tittade på blixtarna och hur vattnet forsade ner längs gatan. Jag gick ut på altanen där det skränade av regn på plasttaket … precis som en natt för cirka ett år sedan. Stenplattorna nedanför altanen var nästintill osynliga eftersom det var sjö utanför igen. Precis som för cirka ett år sedan. Då var sjön nästan i nivå med altangolvet som är ca 10-15 centimeter ovanför marken. Nu var det inte fullt så högt. Än. Jag skyndade mig därpå ner i källaren. Sprang runt via alla fönster som släppt in vatten den gången. Kände på väggarna, kände på golven. Tack och lov torrt.
Till råga på allt var den ena Katten ute och vi vet att han är rädd för höga ljud och tänk om han kom i vägen för blixten. Vi ropade men även om han hörde oss genom regndånet och åskskrällarna kom han såklart inte genom det regnet. Troligen låg han under någon buske eller in under något förråd.
Det var ett långvarigt åskoväder den kvällen och det regnade lika intensivt i nästan en timme. Jag hann ner flera vändor i källaren innan det äntligen slutade.
Förra sommaren kom ovädersnatten efter en regnig vecka. Marken var redan genomblöt. Den här kvällen var marken torr. Fick en ordentlig blöta men inget som kom in någonstans. Tack i himlen för det. Men ingen av oss hittade nån ro med film och ostbricka efter detta. Filmen fick vara och osten hamnade i kylen igen. Pulsen tog lite tid på sig att varva ner och det var lite svårt att somna senare.
När det slutat virvlade en blöt Katt in genom altandörren, vild i blicken. Fångades upp av Dotterns famn och fick en handduk om sig. Allt väl.
Nu börjar snacket om regn och störtskurar igen. Kanske inte i vår del av landet just nu men det triggar oron ändå. Jag kommer att hänga vid källarväggarna fler gånger innan det börjar snöa …

Augusti har anlänt med besked och ger oss för dagen en svalare temperatur och en del regn. Just i denna stund har himlen en stålliknande färg och hela luften är fylld av fukt som att den vill säga snart, snart regnar det på dig. Jag satte mig trots allt på altanen och njuter av doften av regn, en svalare vind och en alldeles stillsam morgon. Eller ja, jag inbillade mig att den skulle bli stillsam. Men ett gäng småfåglar höll kvittrandet igång bland träden utanför staketet alldeles envetet ivrigt. Mitt i allt kom ett knastrande ljud från undersidan av bordet och när jag tittar ner ser jag att Pancakes har hämtat frukost och där kom förklaringen till småfåglarnas debatt. En av dem hade fastnat i kattgapet och åts hel och hållen vid mina fötter. Jag gick in medan detta pågick.
Katten är i princip självförsörjande. Undra på att han blänger på varje försök till serverad måltid i skål och går utan att äta den. Inget är rimligtvis lika färskt som det han hittar själv. Usch. Sen kommer han och ska vara gosig med en fjäder i mungipan, rapandes gråsparv och ett belåtet leende. Det påstås i kattkretsar att katter som bär hem bytet kommer med presenter till ägaren. Inte denna. Han hämtar bara käk till sig själv och tycker att vi kan käka det där äckliga i skålen själva.
Maken drog på egna äventyr denna förmiddag, något bilrelaterat som jag redan glömt namnet och egenskapen på behövde handlas. Dottern drog också på egna äventyr med sin BästaVän. Det skulle handlas till morgondagens stora event. BästaVännen fyller nämligen trettio år (liksom Dottern senare i år, hjälp alltså …) och har dragit ihop till stor fest i hyrd lokal tillsammans med sin sambo som också fyller samma summa strax. Dottern ska naturligtvis gå på festen men är också med och fixar grejer i förväg. Jag hörde att listan var lång och gissar att det kommer att ta hela dan.
Maken och jag bidrog till denna fest vi också på vårt sätt. Maken målade en skylt som ska sättas upp i lokalen eftersom festen har tema från det som var stans krogliv då, när dessa trettioåringar var ”unga” och hängde på krogen. Lokalen fick namn efter den populäraste krogen. Jag fick äran att texta placeringskorten så att gästerna ska hitta sina platser vid borden som också är döpta efter pubar eller discon eller vad det nu var. Roligt att hjälpa till. De där två töserna hittade varandra någonstans i femårsåldern ute på gatan och har hängt ihop sedan dess. Nu ses de inte så ofta eftersom Dottern flyttat så långt bort, men när de ses är det i samma ton som hörts i huset alla dessa år. Så glad att de har behållit varandra.
Själv sitter jag bara här i godan ro och har inga stora planer för dagen och ja, nu regnar det. Jag tar mig an en innedag tror jag.