Idag

Idag postade jag den stickade islandströjan till Brorsan. Klurigt det där med att posta nåt. ”Hur vill du skicka det?” Tja … ”Som brev eller paket?” förtydligade kassörskan då. Tydligen är det billigt och osäkert att skicka brev. Inte säkert att dom kommer fram. Fram vill jag verkligen att tröjan jag stickat ska komma! Så jag valde då det dyrare paketalternativet. Nu när hon ändå stod där och jinxade. Då ska det väl förhoppningsvis komma säkert fram då.

Idag hämtade jag också ut nytt garn till nästa tröja. Nu är det BrorsDotterns tur. Beställde garnet i hennes eget färgval i går på eftermiddagen! Och kunde redan nu hämta. Alltså påbörjar jag islandströjanummer sex strax.

Idag lyste vårsolen in genom fönstren med full kraft. Jag tycker som sagt inte så mycket om att ha den inne i huset. Drar ner rullgardinerna. Men trots solen var det riktigt kallt ute, inget som alls lockade till utevistelse.

Idag borde jag ha kört omkring med dammsugaren lite. Det är så själva den vad mycket damm den där solen hittar. Ytterligare en anledning till rullgardinen. Då slapp jag se vad jag borde ha gjort.

Idag har jag varit helt ledig. Då brukar jag börja dan vid teven med kaffe och en stunds stickning. Liksom hasa runt i morgonrocken ett tag. Himla skön start på en dag. Resten av veckan, inklusive helgen, är jobbdagar/nätter så jag kunde få unna mig en slö start.

Idag börjar äntligen mitt favoritfavoritprogram på svt. Trädgårdstider. Det är så otroligt trevligt. Långsamt och skönt tempo. Massor av trädgårdsinspiration och tips och råd därtill. Jag kunde inte hålla mig! Tittade på avsnittet redan i morse eftersom det är möjligt via svtplay. Men det kan mycket väl hända att jag tittar en gång till när det sänds också.

Ett rum (i ett rum)

Jag ser ett rum, en liten del av ett rum. Fönstret med små blyinfattade rutor står helt uppställt och genom rutorna skymtar en jordglob som ställts i hörnet. På den enfärgade stenväggen intill, en tavla i bred och sirlig guldram. Naturmotiv som målats i olja. Rummet i sig är pampigt och dunkelt, även dagtid.
Det går faktiskt att urskilja ljudet av fågelkvitter utanför, och känna en svag sommarbris dra in. Varför skulle man annars öppna fönstret så vitt? Kanske för att släppa in mer ljus?
Precis där vid det öppna fönstret står ett bord täckt av en tjock, vävd duk med vackert mönster. Nästan som att man kastat en rejäl matta över bordet, skrynklad i veck över bordsytan. Som om någon skjutit den framför sig när den hasat för långt ner mot golvet men inte haft tid att släta ut den. Fransarna viker sig mot det rutiga golvet, skrivdonen på bordet, bläckhornet där pennan just doppats. Pennan i ena handen och den andra vilar mot pappret som för att hindra det från att fladdra till.
Ett koncentrerat ansiktsuttryck omgivet av ett mjukt lockigt hår. Personen som just vankat av och an i rummet letades den rätta formuleringen. Och så hastigt slagit sig ner på stolen, halvt vriden mot bordet och med benen korsade vid vristerna. Ivrig att få ner på papper, det som just kom till sinnet. Jag kan känna igen den känslan. Av hastigt påkomna ord och formuleringar.
Puffiga vita skjortärmar omger de smala handlederna och vida, rejält uppvikta rockärmar strax ovanför. Rockskörten som hastigt kastats undan innan man slog sig ner på stolen. Håret, det halvlånga och lockiga som fösts in bakom örat för att inte vara i vägen, men som ändå faller tillbaka ner över kinderna. Kråset innanför rockkragen. Skorna, rakt avskuren tå, svart sidenrosett vid vristen. Korta puffiga byxor över en slags benkläder som vi skulle kalla leggings. Hatten med plym som hängts över stolens ryggstöd. Kläderna är en mans, men ansiktet och händerna känns kvinnliga. Kanske är det ändå en väldigt ung man. Eller så är det en kvinna, som i en tid när kvinnor skulle hållas tysta och insnörda i hårda korsetter tagit sig friheten att få skriva. Valt att klä sig som en man för att få vara fri.
Det enda viktiga är ändå orden på pappret. Jag kan avundas personen orden, koncentrationen, lugnet som omger hela bilden. Kanske tickar en klocka någonstans i rummet. Eller så tycker jag bara det, för att just min klocka tickar så starkt.
Precis där intill tavlan.
Med bilden.
Av ett rum.
Med en skrivande person.
Och nog är det ändå lite märkligt, hur en solreflex en dag belyste just precis de där skrivande händerna! På tavlan som jag hängt i mitt bibliotek. Omgiven av flera andra tavlor på samma vägg. Tavlan som lockade mig just med sin stämning av skrivande lugn. Den kom med mig hem från en loppisrunda och hela tavelväggen fick byggas om för att göra plats för denna skrivande person. Där sitter den nu, och inspirerar.

Färdig

Jo, tröja nummer fem blev helt klar idag! Alla trådar är fästa och tröjan har tvättats. Nu ligger den på tork och sen ska jag posta den till Brorsan. Sen står BrorsDottern på tur att få en. Det blir helt andra färger.

Lördagsmys hela dan

Nåja, om jag bortser från det omysiga i att bli väckt av en jamande katt alltför tidigt och ha svårt att somna om efter utsläpp. Då har dan varit långvarigt lördagsmysig.

Först morgonkaffet. Det fick jag bara kort sällskap till. Maken skulle iväg på nån slags motormys på annan ort så han var iväg redan innan jag druckit ur första koppen.
I egen regi hyrde jag en film att starta dan med. A star is born. Den har jag hört så mycket om och den har belönats med en del priser också. Nåja, jag var inte överförtjust. Den berörde mig inte riktigt. Visst, musiken var väl bra, bitvis i alla fall och bra skådespelare också. Men tja, den lämnade mig oberörd. Men jag satt kvar, i min morgonrock, drack mitt kaffe och jobbade på med stickningen.

Det är Brorsan islandströja som närmar sig färdig nu. Det roliga oket är mer än halvvägs och innan kvällens mello är avgjort kan tröjan mycket väl vara snudd på klar. Och fin blir den!
Jag har inte stickat hela dan. Tog en rask promenad när filmen var slut (ogillade verkligen slutet på den).
Det har snöat några dagar igen och nån liten minusgrad var det. Men superskönt!

Det är en del vår i luften ändå, trots nysnön. Tids nog.
Efter promenaden skottade jag lite och sen gick jag in till stickningen.
Maken kom tillbaka strax därefter och då åkte vi på en, vad det skulle visa sig, lite klen retromässa. Där gjordes inga stora fynd.
Istället åkte vi och köpte lite snabblunch och så hem igen.
Eftersom det stundade mellofinal tillagades en smaskig tacopizza. Sen soffhäng resten av kvällen. Och stickning såklart!

Och ja. Bästa låten vann i år.

Telefontrassel

Min nya smarta telefon, endast en månad i min ägo, betedde sig allt annat än smart igår.
Mitt i en bild jag skulle ta stängde den bara av sig. Ja, ja sånt kan ju hända. Jag startade igen, tog min bild och skulle skicka den när mobilen stängde av igen. Efter att detta upprepade sig alltför många gånger började det verka rätt osmart. Och som om inte dessa ofrivilliga avstängningar var nog, inte en enda app verkade orka funka. Allt kraschade. En efter en.
I morse var telefonen svart och låst. Hittade efter lite googlande (via datorn) en lösning på det. Men nu ville telefonen minsann visa att den visst är smart, för den kunde både stänga av sig och sätta igång igen. Jag rensade, sökte virus, laddade batteriet, optimerade, tog ut simkort och höll på redan igår. Inget hjälpte. Upprepade hela proceduren idag. Inget hjälpte. Tillslut sparade jag allt jag ville ha kvar och gjorde en fabriksåterställning. Som ny efter det? Icke. Den klarade inte ens av att ta sig genom uppstartsprogrammet utan att stänga av och gå igång igen hela tiden. Då gav jag upp och stängde av den. Varpå den gick igång igen fem minuter senare! Alltså …
Jag placerade simkortet i min förra telefon där jag också placerat allt jag ville spara. Sen tog jag eländet och hela långa historien om dess äventyr till inköpsbutiken. Där får den vara och skämmas nu. Tills nån pratat förstånd med den. Då ska jag få ett sms om att hämta hem den igen. Håhåjaja.

Karaffer

Hur många behöver man? I vanlig ordning tillhörande en obotlig samlare har jag givetvis fler än behovet påkallar.
Jag har alltid gillat karaffer. Speciellt proppen som gärna får vara tung och utsirad. Karaffen i sig får också vara tung med slipningar och jag är speciellt svag för de med handtag längs den smäckra halsen.
En gång i ungdomen bestämde jag mig för att samla på karaffer. Men de var för dyra då och det blev bara en som jag faktiskt fick av en kompis.
Men denna loppisiver har ökat på samlingen rejält, den jag fick är inte längre så ensam.

Jo, det har blivit ett gäng. Och de flesta används. Till vin eller vatten, spelar ingen roll. Det är trevligare att hälla ur en tjusig karaff. Och om vinet köps i sån box är det definitivt trevligare att tappa upp en skvätt i nån av karafferna istället.


Det här är min senaste! Kolla bara på slipningarna, lystern, proppen. Just proppen var helt fel tyckte jag när jag passerade hyllan med den här på favoritloppisen i veckan. Och på en annan karaff intill var proppen också helt fel. Men om man bytte … då blev det helt rätt! Nån hade förväxlat dem eller nån ville bråka. Ett vant karafföga ser sånt, jag bytte såklart och köpte karaffen i menat skick. Ingen dyr peng heller, så ja. Nu har jag en till.

Siffror av speciella slag

Och inte vilka siffror som helst. De börjar bli ymniga till antalet oavsett vad de gäller eftersom mina egna år också ökar stadigt. Man bör vara tacksam för det och jag besitter verkligen ingen åldersnoja. Även om jag kan bli förvånad vid speglingar av ansiktet som inte alltid stämmer överens med den inre bilden. Den tycks nämligen ha stannat i tiden och är högst inaktuell.

  • Mina egna år blir faktiskt hela 57 till antalet i år, alldeles innan jul. Det där är inte riktigt greppbart alltså. Frammanar klyschor som vart tog åren vägen och vad fort de går och sånt. Jo, det är bara att gilla läget.
  • 41 är siffran som står för åren jag bott i detta land. Medborgare därav blev jag för ca 26 år sedan eftersom jag ändå inte hade för avsikt att flytta tillbaka. Åren jag bodde i hemlandet förblir däremot konstant 15 och det är knappt jag minns hur det var.
  • 34 är siffran för alla år jag haft mitt körkort i plånboken. Jag dröjde med det där, kom inte igång när man skulle och fick det gjort långt senare, typ så där en 5 år senare. Det gick bra det också!
  • Maken och jag har 40 gemensamma år, jag hann inte bo här länge innan jag snubblade på honom!
  •  37 rör åren som gått sedan vi förlovade oss och i 35 år har vi bott ihop och för 29 år sedan var vi fullt upptagna med att planera för ett vackert sommarbröllop.
  • 30 är åren vi bott i vårt lilla hus och vi har fortfarande ingen önskan att bo någon annanstans.
  • Det är just nu ganska precis 27 år sedan stod det klart att jag var gravid! Och fick 9 månader senare, ungefär 6 dagar tidigare än beräknat den där Dottern. Med henne finns mängder med siffror förknippade som rör småbarnsåren och föräldraminnen men då skulle den här listan svämma över alla bredder.

Tja, tiden går! Givetvis finns även siffror av sorgligare art i ett liv. Men jag brukar inte hålla räkning på sådana, tycker inte det gagnar något sorgearbete precis. Det betyder inte att jag aldrig tänker på dem men jag behöver inte uppmärksamma sorgliga händelser eller minnas bortgågna födelsedagar. Lägger hellre fokus och energi på det som är och det som är positivt.

Loppisfynd

Helgens loppisfyndade lilla skåp hittade givetvis sin plats här hemma. Även om det var fullständigt oklart när jag bar ut skåpet från loppisen. Men vill man ha ett skåp så vill man. Det är verkligen inte något märkvärdigt skåp men helt fantastiskt i alla fall. Snickrat av någon händig person en gång i tiden. En skåpdörr gömmer ett rödmålat inre med två hyllor. En liten låda under. Ytskiktet är ådringsmålat för att efterlikna något träslag och en liten nyckel saknas i dörrlåset. Det ska inte, jag upprepar absolut inte målas över eller förändras på något vis.
Jag provade runt med det lite här när jag kom hem men ingenstans ville det hänga! Antingen öppnades dörren då åt fel håll eller så var det redan för mycket grejer på just samma ställe. Men mitt i ett toalettbesök stod det klart att jag givetvis köpt ett medicinskåp.
Efter lite handpåläggning av Maken kom det på plats nyss. Han behövde förstärka upphängningsanordningen för att inte skåpet skulle trilla av väggen lika fort som det kom upp. Sen flyttade vårt blygsamma medicinförråd in. Lite värktabletter och sånt. Och plåster och förband i lilla lådan. Skulle inte alls förvåna mig om syftet med skåpet från början varit just medicinskåp, därav låset! Men nyckel har försvunnit med tiden och skåpet kanske har haft fler användningsområden som det inte varit nödvändiga att låsa om.
Jag hittade en lämplig nyckel på ett halsband och försedde den med en tofs. Den passar i låset men det går givetvis inte att låsa dörren med den. Bara för syns skull helt enkelt. Lite krafs ovanpå skåpet färdigställde det hela. Sådärja!

Där gick ännu en helg

Nu har jag gått lite på tomgång här nån dag och bara knåpat ihop små inlägg för att inte bryta mitt eget löfte. Bara för att inte komma av mig igen. det har varit fullt ös i helgen och inte nån tid för välformulerat babbel i bloggen. Nu är det måndag igen och jag ska snart åka och jobba natt.

Helgens inköp: På fredagen upptäckte jag otrevliga hål i ett underlakan. Sånt är det värsta jag vet! Rysansvärt. Turligt nog hängde lakanet på tork efter tvätt och min plan var att ta ner det för att bädda rent när jag upptäckte hålet. Hade varit värre om jag upptäckt det i sängen, kanske precis när jag skulle somna. Då hade jag varit tvungen att kliva upp och bädda om! Om det är hål i ett av lakanen är det en tidsfråga innan näst ger upp. Den här upptäckten föranledde alltså att jag åkte på en spontan inköpsrunda. Till det där stora varuhuset som har allt man behöver i inredningsväg och lite till. Jag handlade nya underlakan för att komplettera förrådet hemma, och fick också med mig nya påslakan i den gula shoppingkassen. Bara för att. Och så passerade jag handdukarna och samlade på mig en ny uppsättning såna också. Ibland behöver man uppgradera de där självklarheterna. Hade tänkt äta lunch där också men det ville även resten av stan så det fick bli två snabba kokta med bröd i cafeterian istället.

Helgens besök: Makens kusiner kom körandes på en helgvisit. Det blev en riktig umgängeshelg med mycket prat och skratt. Vi hann också med att åka på en loppisrunda och besöka en och annan butik och se en bra film och allmänt bara trivas.

Helgens mat: När man ska ha gäster funderar man givetvis över vad man ska bjuda på. Det fick bli en långkokt bolognese med pasta och god sallad och bröd på lördagskvällen. Jag har gjort den där bolognesen tidigare och vet att den är god och den passar utmärkt när man blir många. Ju längre den kokar, helst minst fyra timmar, desto godare blir den när alla smakerna får goa ihop sig rejält. Mumsigt blev det!

Helgens loppisfynd: Vi åkte alltså på en loppisrunda och på andra stället föll jag fullständigt för ett lite väggskåp. Så enkelt utan nån endaste krusidull och säkert hemsnickrat. Maken skakade på huvudet åt min förtjusning och jag försökte febrilt leta i huvudet efter någon väggyta hemma som verkligen skulle behöva ett dylikt skåp. Hittade ingen så jag lämnad det åt sitt öde. Men i sista minuten ändrade jag mig och hämtade det. Kostade bara en billig peng, på nåt sätt skulle jag nog hitta användning för det. Nu har det burits runt här hemma och prövats på diverse ställen. Nu tror jag mig se att det blir ett utmärkt medicinskåp i badrummet, men det får vänta lite. Jag kan skruva upp saker själv och påbörjade det när jag upptäckte att upphängningsbeslagen på baksidan var lösa. De behöver nog ses över av den händige Maken först så inte skåpet riskerar att trilla ner från väggen igen.

Helgens biltur: Jag pratade med Dottern medan hon jobbade på i Polen förra veckan. Hörde hur otroligt trött och sliten hon var efter två veckor med dålig mat, lite sömn och långa arbetsdagar. Hon skulle äntligen få flyga hem i går. I regel flyger hon bara med handbagage. All hennes utrustning för fotojobbet i rullväska som får vara handbagage och en ryggsäck med kläder och övrigt. Men den här gången hade hon förutom dessa en extra rullväska som hon checkade in eftersom hon skulle vara borta två veckor. När hon landat brukar hon skynda sig till tåget under flygplatsen för att invänta första bästa tåg hem. Jag och Maken bestämde oss för att åka till Arlanda och hämta hem henne så slapp hon jobba med allt bagage på tåget. Och komma hem fortare. Typiskt nog bestämde sig vädret för att snöa. Och alla som haft sportlov i norra delar av landet, samt alla som åkt det där Vasaloppet skulle också åt samma håll. Vi åkte alltså i en lång bilkö hela vägen tills vi äntligen kunde svänga av motorvägen. När vi skulle hem sen var det fortfarande en tät bilkö på andra sidan, och tyvärr också ett par olyckor som orsakade att det stod helt still på vissa ställen i dubbla bilköer i båda de mötande körfälten. Tur att hon inte skulle landa senare, då hade vi aldrig kommit fram. Vi kom hem välbehållna, hoppas alla andra gjorde det också och att olyckorna var av lindrig art.

Nu är det bara att ta sig an en ny vecka och en ny månad. Och tydligen också en ”ny” vinter! Nåja, det slaskar lite i den nyanlända snön redan så den kanske inte blir långvarig. Det behövs ny snö för att rensa bort den gamla sägs det.

Just idag

Behövde vintern alltså göra ett nytt ryck. Det började snöa vid midnatt och det snöar än. Egentligen skulle det inte spela nån roll alls, jag var beredd på mer vinter. Men just idag lovade vi hämta Dottern på Arlanda. Hon landar i kväll efter två mycket intensiva veckor av jobb i Polen och vi tyckete hon skulle slippa ta tåget hem. Trött och sliten som hon är. Så ja, snön hade gärna fått vänta till i morgon.
Det är rejält vinterväglag, i alla fall här. Kanske byts snön till regn längre söderöver? Dessutom ymnig trafik. Ett sportlov som är slut orsakar att många ska hem igen. Vi lägger oss i kön och tar det varligt. Låter stressbilisterna vina förbi i omkörningsfilen. Vi är ute i god tid och behöver inne pressa på. Har bara en och en halvtimmes körning så det blir säkert bra.