På väg

Vandringsdag 1 är igång. Men utan vandring än så länge. Vi åker bil för att komma ner till Skåne och kunna påbörja nåt vandrande. Men vi är redo i rätt kläder med packade ryggsäckar att bara kliva iväg så fort vi stannat.
Jag har bävat lite för alltför varmt och soligt väder som det utlovats bli tidigare. Men nu har ett gäng moln anlänt och prognosen är en annan. Förhoppningsvis inget regn men temperaturen blir trivsammare tack vare dessa. Det tackar en solskygg typ som jag för. Vi har ännu en stund bilåkande kvar men det börjar närma sig fikarast snart!

Snart dags igen!

För en långvandring alltså! Det blir Skåne även den här gången, närmare bestämt nordvästra Skåne och Bjärehalvön är utpekad. Med stugboende i Torekov. Just det kan man bli lite full i skratt över ifall man sett Solsidan-filmen! Den är klart sevärd för övrigt.
Torekov är en plats som inte funnits någonstans i mitt medvetande innan den filmen. Inte minsta flik faktiskt. Och lustigt nog bokades stugan kort efter filmkvällen, så numera är Torekov ingen blank fläck längre.
I vanlig ordning har jag överlåtit planeringen av hela vandringsäventyret till Brorsan och Svägerskan. De gjorde det så bra sist att jag har full tillit till deras tänk. Den här gången blir vi fyra tvåbenta vandrare, Svägerskan tar nämligen med sig båda sina svägerskor på turen den här gången. Givetvis är också Hunden med, han och Husse tar täten nu också gissar jag. Förra gången såg jag tydligt sucken som hängde över åtminstone Hunden när han ständigt fick lov att vänta in mig i sällskap av husse. Av nån anledning som jag glömt fick jag benämningen Tanten inför Hunden. Sen han var liten valp. Så han tror att jag heter Tanten, och tanten är inte lika snabb i benen som vare sig husse eller hund. Dessutom måste Tanten stanna och fotografera allt hon ser. Dom kommer alltså att få vänta lite då och då.
Redan nästa vecka bär det i alla fall av! Och det är därmed hög tid att börja fundera på utrustningen. En snabb koll på väderappen säger att det blir varmt och soligt där nere. Typ sommar. Hm. Jag som inte är så mycket för just sol och värme behöver verkligen tänka till. Är det varmt kommer det bli svettigt och då behövs kanske lite extra ombyten eftersom vi ska traska omkring flera dagar. Säkert trivsamt med nåt lätt och somrigt att byta om med till kvällen också. När benen är trötta och sinnet fått sitt. Då kan vi slappa utanför stugan somrigt lätt (med ett glas vin) tänker jag. Det minns jag från förra gången, hur skönt det var att byta om till nåt lättsamt efter en välförtjänt dusch. Förnöjsam och godmodig efter en heldag i naturen.
Jag ser mycket framemot den här turen. Framförallt att se våren i bokskogen! Inbillar mig att det blir magiskt. Förmodligen är alla årstider i en bokskog magisk. Åtminstone för en som kommer från barrskogens rike. Men ändå! De där skira gröna löven i det svävande lövverket som omger de mäktiga stammarna. Man kan bli en lyriker för mindre! Snart så.

Schysst fikarast!

Det blev inget kaffe vid tjärnen. Jag satt bara där och lät sinnet vila ett tag. Sen gick jag vidare, hade ett slutligt mål. När man som vi bor vid havet, alla fall med gångavstånd dit, då brukar jag alltsomoftast hamna där på mina promenader. Så även idag. På en solvärmd klippa drack jag mitt kaffe och åt min matsäck. Med alla sjöfåglarna som enda sällskap. Och allt det där som hör havet till i form av vattenskvalp och frid för själen. Jag kunde ha suttit där än!

Ut på tur, aldrig sur

Här sitter jag nu vid tjärnen i våren. Snön är äntligen borta. Eller nja. På de skuggigaste platserna i skogen ligger den ännu fläckvis kvar.
Men här vid tjärnen är det snöfritt i gassande sol. Lugnt och stilla. Vattenytan blank med sin egen upp och nervända version av skogen. Fåglarna, som jag tyvärr inte känner på sången, håller tjatterkör. Det är fredag, jag har snudd på all tid i världen och kaffe i ryggsäcken. Vad kan man mer begära?

Snöflingor mest

Det har snöat hela natten. Långsamma stora flingor i fluffiga lager. Ligger i mjuka högar när jag kommer ut efter nattpasset på jobbet. Ingenstans är det plogat ännu men det är en sådan lätt snö att det spelar ingen roll. Jag tittar upp mot alla stora flingor som virvlar omkring och får en sådan lust att vara ute bland dem. Följer den lusten och åker genom ymnig morgontrafik och väntar i tålmodiga köer genom stan, tills jag slutligen kan svänga av och parkera bilen. Lämnar morgonrusningen åt sitt och snirklar mellan några cyklister på gångbron in mot parken mitt i stan.
Jag stannar redan på bron med mobilkameran mot den vackra vyn som ån innebär. All den nya vita snön och vattnet som brusar runt isiga kanter, änderna som kurar på isen. Vattnet är nästan blåsvart mot allt annat gråvitt. Stillsam färgskala och jag sveper upp huvan för att slippa få all snö i ansiktet.
Jag går den krångliga, oplogade vägen genom parken istället för tillrättalagda gånbanor. Längs med åkanten där någon tjänstvilligt trampat upp en stig i snön. Där är det möjligt att ta sig via en mängd små broar ända fram till stadstrafiken. Men så lång vill inte jag. Står en stund på en udde bland mäktiga träd och tittar på änderna och njuter av tystnaden trots alla bilar på bron en bit bort. Snön dämpar och morgonen känns vilsam. Jag har all tid i världen.
Går en annan väg tillbaka. Bara för att komma åt den där allén som står i dubbla rader och omsluter gångbanorna. Som en mäktig sal är den och lika vacker i alla väder.
Klädseln är inte helt lämpad för någon långpromenad denna morgon. Jag går tillbaka mot bilen med frusna knän och är glad att jag följde min impuls att gå genom snön innan jag åkte hem. De flesta andra i parken var på väg mot dagens plikter. Bara jag och några få vandrare till var där för snöns skull, och vi möttes med lika stora leenden allihop. Av snö, tidig morgon och med natur ända in i själen. Kan en dag börja bättre?

Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!

Skogen alltså, och havet därtill

Jag kom hem i morse, satte telefonen på laddning och gick och bytte om. Såna där funktionsbrallor med förstärkta partier är fantastiska i skogen. Rätt fantastiska även hemma och vore dom inte så skitiga av nån lera jag gått i skulle de nog användas inne också. Svägerskan har döpt sina vanliga kläder till Mugglarkläderna (ja, har du sett/läst Harry Potter så förstår du) en indikation på hur trivsamma såna där brallor är.
Sen klev jag i kängorna och snösäkrade med strumporna och drog åt banden längst ner på byxbenen. På med halsduk, egenstickad i ull såklart och jacka. Vantar och nåt på huvudet. Sen stegade jag raka vägen ut i skogen. Förbi de där nybyggda kåkarna bakom oss och ut mellan granarna. Lite som att hålla andan alltför länge och sen plötsligt bara öppna lungorna för luft. I skogen finns luft för både lungor och själen. Utrymme för alla tankar. Snön dämpar och det är tyst och tja. Helande på nåt sätt.

Jag följde ett skoterspår åt det håll jag oftast går och var glad över att det var måndag förmiddag och att skoteråkare tycks jobba då. Vid ett vägskäl av stigar kan man välja en kortare eller en längre. Min bästa slinga och också den längre, var snällt upptrampad av någon med en vimsig hund. Såg spåren irra omkring överallt utom på stigen.
Den går först över en mer öppen yta där en skogsmaskin farit fram och leder  snart in i tät granskog. Där kan det vara både blött och lerigt på grund av skoter och crossåkarna. Men nu var det fruset så det kraschade under kängorna.
Efter en stund öppnar sig skogen och omgiven av höga slänter på vardera sidan kommer man ut på en väg som tar slut, eller börjar, precis där. Jag vet vart den leder men var inte intresserad av det idag. Istället gick jag genom den lilla vändplanen som någon rundat till och valde nästa stig in mellan granarna på andra sidan.

Efter en liten stund kommer jag äntligen till tjärnen. Det var inte alls länge sen jag upptäckte den med häpnad. Tidigare har jag nämligen alltid följt den där vägen.
Det är en alldeles äkta skogstjärn. Nu istäckt och snöbelagd, lite som vilken plan yta som helst. Den är magisk utan isen. Svart och spegelbank och alla höga stammar speglar sig i vattnet. Jag ska ta med mig matsäck dit så fort det blir vår. Sitta på en stubbe och glo ner i tjärnen. Du ser stubben va? Där på andra sidan.

Nu gick jag bara förbi. Nerför den där slänten som egentligen tycks vara en slags bäck. Det rinner vatten från tjärnen ner till ytterligare ett vattendrag en bit bort. Nu var det fruset och väldigt lätt att ta sig fram. Annars klättrar man i kanten för att undvika blöta fötter.
En bit in i skogen står en julgran. Med röda kulor och allt. Nån behagar skoja. Hästhagen är tom idag också, det brukar den vara. Så är jag framme vid den asfalterade vägen. Ser åt båda hållen, bilarna kör vansinnigt fort på den här vägen. När jag gått över är jag nästan vid havet! Går hela vägen fram till sommarrestaurangen och nerför trappan till bryggan.

Tittar på svartnad is som knappt ser ut att kunna bära ens en skata. Isen rör sig mot klipporna. Som i ett andetag. Som om något andas där under. Rytmiskt och pysande höjer sig isen mot klippan och sänker sig igen. Samma rytm som mina egna andetag. Jag sitter en stund där på trappan och njuter av naturen och tystnade och ensamheten. Andas med isen.
Går sedan genom bebyggelsen hemåt. Ser ett fint hus som står tomt, där skulle jag gärna bo om jag inte bodde här. Överväger att ta mig tillbaka över den där vägen igen, bara för att få gå genom skogen hem också. Men struntar i det idag. Går istället längs den mindre vägen innanför tills jag kommer till vägskälet hemmavid. Och så står jag på min egen trappa igen, åtta kilometer senare. Går in och känner mig upplyft och aningen frusen. Byter om till Mugglarkläderna och myser med en katt en stund. Skogen alltså! Och havet därtill. Man blir som ny.

Vandraren har någonstans att gå …

I morse satte jag mig med stickningen i soffan och glodde på ett par nysläppta avsnitt av serier jag följer, bara för att det är så jag brukar ta mig an lediga dagar. Men en ovan rastlöshet manade på mig och jag var ruskigt okoncentrerad i handlingen tillslut. Stängde av och drog på mig vandringskläderna istället.
Alltså det blev snabbt ett behov! Detta med naturen. Jag gick en sväng i går morse också, då hade jag med mig ryggsäcken och kaffe med tilltugg. Tog den vanliga vägen upp i skogen bakom oss. Planen var att plocka mossa … Ja, precis som i den gamla vallsången! … ”kling, klang klockan slår, stig upp och plocka mossa, magen trång och dagen lång och lite mat i påsen. Aspen bad mig löpa löpa, linden bad mig vila o.s.v” Sjöng den där i skolan och kan hela texten än. Märkligt vad som fastar i minnet. Nåja. Jag hade lite mat i påsen. Och plockade mossa att pynta med till jul. Sån vit och en sammetslen grön som jag brukar dekorera hyacinter med och göra fina bollar av. Snabbt hade jag påsen full och gömde den bakom en sten för att slippa bära hela vägen. Efter en trivsam stund på en stubbe mitt i skogen med kaffe i muggen gick jag tillbaka och hämtade mossakassen innan jag gick hem. Tänkte väl att jag var nöjd med den svängen på ett tag liksom.
Ändå högg rastlösheten efter mig i morse igen! Idag gick jag tyvärr utan kaffe, utan matsäck. Det skulle jag ångra!
Vi är lyckligt lottade att få bo på gångavstånd från havet. Jag ville dit. Det var lite kylslaget i luften efter nattens minusgrader men solen sken och det frostiga hade redan börjat tina när jag kom iväg.
Det var oerhört vackert nere bland klipporna och jag satt en lång stund på en sten alldeles vid havskanten och njöt av vågorna som slog mot stenarna och faktiskt också solen som värmde. De var där det hade smakat särdeles bra med kaffe! Utforskade istället stranden med mobilkameran och tog sedan en annan väg tillbaka. På ena sidan en väg har vi havet och på andra sidan denna väg bor skogen. Ditåt gick jag sen. Hittade en alldeles annan stig än jag brukar gå och förundrades över att jag missat den. Där var så fint med mossa och tallar och till och med en tjärn! Jag var helt klar över var jag var, men ändå lite osäker på vart stigen tog mig. Ganska blött var det också bitvis men jag lyckades traska torrskodd hela vägen. Och plötsligt befann jag mig i en korsning jag väl kände till.
Där mötte jag en hund och dess springande Matte. Hunden ville snacka med tanten i skogen. Hoppade upp och lade tassarna på mina axlar som om den ville säga nåt hemligt. Vi pratade en stund innan de två sprang vidare. Men jag blev tvungen att stanna en stund för hunden hade gärna hängt mer med mig och Matten ville snabbt vidare. Visslade och ropade tills hunden hängde med och jag stod kvar ett tag och fotograferade frostigt gräs för att låta dem få försprång. Det gjorde inget heller för det var så himla vackert och jag memorerade vägen för att kunna gå den igen, i omvänd ordning. Skogen först, landa vid havet sen och givetvis med kaffe!
Tillslut var jag snudd på hemma igen. Ett gäng kilometrar blev det allt, fler än jag tänkt för det gick så lätt att gå idag. Och för tillfället var nöjd, och påfylld av både hav och skog!

Vandringsbiten

Jag måste ju säga att det gett mersmak! Att jag är helt biten. Vandringslivet har mig fast. Dessutom har jag skaffat mig en massa bra utrustning och den vill användas!
Det finns en otroligt varierande natur i detta land. Natur som gjorts tillgänglig i form av nationalparker och naturreservat.
Det finns till exempel tjugonio nationalparker i Sverige! En hel del att besöka alltså!
Fördelen med nationalparker och naturreservat är att det är så välordnat och underhållet. Det är riktiga stigar och leder med färgmarkeringar på stolpar och skyltar så de blir lätta att följa. Informationstavlor med kartor över hela leden och upplysningar om vad man kan se efter vägen. Det finns också broschyrer med tydliga kartor och bra att veta, som man helt gratis kan ta med sig. Rejäla parkeringar, toaletter och matställen med bord och bänkar. Grillplatser, utsiktsplatser och sevärdheter. Det finns också Naturrum där man kan ta del av intressanta utställningar och annat rörande platsen man befinner sig på. Man kan fylla på sin vattenflaska eller se till att hunden får vatten. Eller samla på sig informationsbroschyrer om andra parker. Det finns också alldeles utmärkta hemsidor för varje nationalpark där man kan ta reda på vad man behöver inför sin vandring. (Om man inte ska ha en Svägerska med sig som jag hade 🙂 )
Det kan vara tungt och jobbigt att gå långt. Gå och gå liksom.

Men också alldeles underbart. Det finns så mycket fint att uppleva. Jag ser det fortfarande inte som något slags träningspass även om det kan vara nog så jobbigt emellanåt. Det är bara att stanna en stund och pausa. Se sig omkring lite noggrannare. Ta en bild. Sätta sig någonstans på en bänk eller en sten och ta fram matsäcken ur ryggan och njuta av att äta ute i naturen. Det är så rogivande och måste helt enkelt vara suveränt för matsmältningen. Titta på träd, blommor och annan växtlighet, spana efter fåglar eller djur. Förhoppningsvis ingen björn då. Att vandra med sin ryggsäck mitt i naturen är otroligt energipåfyllande. Nu ska jag ta reda på vad jag kan utforska på nära håll.

Vi gick ändå lite till!

Var vi nöjda nu? Nej, det fanns ett stopp till inbokat som jag inte fått veta nåt mer om än att det knappast skulle vara frågan om något uppför. Vi hade en stunds körning först, den ansvarade Brorsan för i vanlig ordning. Svägerskan och jag satt fast i mobilerna hela vägen för att se över alla bilderna från Skåne och lägga upp lite av dem på Instagram. Och så stannade vi på en mack och skaffade oss lite förnödenheter … typ glass och lite choklad och nån tidning. Några dagar i vildmarken liksom. 🙂
Vi hade bytt Skåne mot Småland, lövskog mot barrskog när vi körde in på en parkering tillslut. Landat vid ytterligare en nationalpark, Store Mosse närmare bestämt. I närheten av Gnosjö var vi.
Det var lunchdags och vid ett av borden packades det upp medhavd kållåda som värmdes i trangiaköket. Vädret hade också bytts till ett mer mulet väder och lite kalla vindar. Det kändes lite ruggigt att sitta där efter ett tag i en varm bil. Men maten var god och kaffe på det, sen var vi redo för en stunds vandrande igen.
Här fanns också ett otal vandringsleder att välja mellan. Men vi valde en kortare, kände vi oss kanske lite mätta på vandrande tro?
Store Mosse Nationalpark är vad det låter som. En mosse, myr. Blötmark. Stora gungflyet stod det i broschyren jag skaffade vid anslagstavlan. Två kilometer lång och en kilometer bred yta av ett flytande växttäcke! Jag har aldrig sett en mosse tidigare så det skulle bli en upplevelse!
Först gick vi genom barrskog. Det kändes välbekant, hemlikt. Men jag måste säga att det i barrskog inte finns ett dugg av den mäktiga och sagolika stämning som lövskogen bidrar till. Barrskogen är mer karg, vardaglig och strävsam. Det är en annan doft också. Men så närmade vi oss mossen och en vidsträckt yta öppnade sig framför oss.
En spång gjorde det möjligt att gå på mossen. En rätt häftig syn! Ja, det var definitivt inga uppförsbackar! Bara spången spikrakt rätt ut över mossen. Nedanför oss synligt vatten mellan alla tuvor av växtlighet. Kargt, lite mystiskt, lite så man började titta efter olika slags väsen. Förväntade sig se ånga pysa upp mellan tuvorna och otrevligheter skymta här och var. Titta inte ner, väste Gollum. Ja, du som sett Sagan om ringen trilogin fattar vad jag pratar om.

Vi gick en bit på spången och tog in lite av denna mosse. Spången var smal och inte direkt gjord för några möten. Det gick om man måste, men annars kunde man vänta in folk på bredare mötesplatser som fanns utbyggda här och där. På dem kunde man också stå en stund och se ut över mossen. Det var verkligen en speciell känsla. Men vid den andra mötesplatsen vände vi. Det kändes som att det räckte, vi hade många kilometer i benen som det var. Hunden tittade också upp på sin husse hela tiden som för att fråga om han verkligen menade allvar? Gå ännu mer? Han var trött i tassar och ben och var inte så förtjust i spången. Han ville hem.
Plötsligt kände jag också hur trött jag var! Trött i kroppen och trött i sinnet av allt jag upplevt. Vilken helg vi haft. Fantastisk på alla sätt! Men nu ville jag hem, smälta alla intryck och vila.
Det var häftigt att få se en del av en mosse, sån enorm kontrast mot naturen vi upplevde nere i Skåne. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Store Mosse en annan gång och se lite mer av den. Ha lite mer tid att utforska den och dess mystiska väsen.