Dag ett i Bäre fortsätter

Att äta lunch ute är väldans trivsamt och gott! Dessutom får benen och ryggen vila en stund också. Ibland kan det vara med förnyad kraft man går vidare, ibland inträffar nåt slags paltkoma som gör det tyngre att gå än innan lunch. Men det är bara att gå igång systemet igen! Leden tog oss ut från skog och ängar och vi gick istället förbi ett gäng kor i sin hage. De slutade tugga och blängde på oss som de galningar vi kan antas vara med våra ryggsäckar. Vi tog några bilder på dem och gick vidare längs vägen och mellan några lantbruk och förbi gårdar, längre bort från havet. I förgrunden fanns ännu en hög höjd som skulle kräva starka ben.

Innan vi tog oss an den bergsbestigningen snackade vi med ett skönt gäng nyfikna alpackor. Egentligen var de mest nyfikna på Hunden och de tilläts nosa lite på varandra genom stängslet innan vi gick vidare.
En av dem ville bli kliad lite på den ulliga gulliga nosen också.


Sen var alla ängar och åkrar slut och vi kom tillslut upp på den där höjden vi haft framför oss. I olika takt och olika skick stod vi tillslut uppe på Knösen. Andfådda och törstiga vid en storslagen utsikt! Knösen är etthundrafemtiofyra meter över havet och en av Skånes högsta punkter. Vi slog oss ner där och mumsade på lite nötter och drack vatten och lät benmusklerna slappna av och andhämtningen bli normal. Och passade på att skicka ut några bilder i sociala medier så ingen missade var vi befann oss. Onlinecafé på Knösen liksom.
Nåja, har man kommit upp ska man även ner. Enligt någons omdöme kunde nerfarten räknas som svår terräng. Och visst, det var brant och lerigt och stenigt och trädrötter och buskar och grenar. Men jag kan nog tycka att höstens Kullabergsvandring var betydligt svårare. Med full koll på fötterna gick det här hur bra som helst. Och ibland lite små korta pauser för att glo på havet och horisonten som skymtade mellan träden. Dessutom blommade det vackra träd lite här och var. Väldigt vacker natur!
Vi hade siktet inställt på Hovs hallar som ett av våra delmål. Den yttersta utlöparen på den här västra sidan. Havet framför oss och mäktiga klippformationer nedanför oss. Det blåste rejält också. Solen var skymd och värmen bortblåst. Men det var skönt ändå när vi satte oss däruppe ett tag och tittade på havet. Men inte alltför länge eftersom det ännu var en bra bit kvar till Torekov och man fryser snabbt när man sätter sig ett tag. Orken räckte inte till för någon vända ner (och framförallt upp igen) till stranden nedanför. Istället gick vi bara ner från höjden vi befann oss på, förbi hotellet och parkeringen som ligger där och fyllde vi våra vattenflaskor med nytt kallt vatten i kranen och gick vidare. Nu gick leden nära stranden med runda fina stenar och blommor. Ett gravfält passerade vi också med allt tröttare ben.
Vid en fin liten bäck pausade vi en stund igen bland vackra blommor i gräset. Där kunde man ha blivit kvar. Dels var det otroligt fint men också för att det nu var ett trött skara vandrare. Men lite stärkta av mer vatten och tilltugg gick vi envist vidare.

Tillslut var Torekov synligt! Det är märkligt hur det funkar. Så länge enda alternativet är att gå på, så går det bra att just gå på även om tröttheten finns i både ben och rygg och sinnet börjar bli mättat av alla intryck. Men så fort samhället blev synligt och campingen närmade sig försvann all slags energi! Det var bara bly i benen och tyngsta skorna på fötterna och ryggsäcken som skavde. Så långt har det aldrig varit att gå en kilometer! Och det var väl fullt tillåtet med sammanlagt över tjugo kilometer i kroppen. Stugan var varmt välkommen och att få ta av kängor och svettiga kläder och kliva in i duschen var bra belöning. Det blev en sen middag och inget långvarigt kvällsumgänge den kvällen. Tror vi sov innan tio hela gänget! Liksom nöjda.

 

Dag ett i Bjäre

Det blev en tidig start fredagsmorgonen den 11.5. Jag hade åkt ner till familjen i Tibro redan under torsdagen och hade all min packning i ordning. När jag var redo att bli hämtad vid halv sju-snåret hade molnen dragit ihop till regn! Nåja, det hade inte utlovats något regn dit vi skulle så vi lät inte de där dropparna grumla humören. Hunden var på plats i sin bur, Brorsan vid ratten och Svägerskan i fram. I baksätet satt jag och plats för ytterligare en Svägerska till Svägerskan. 🙂 När vi hämtade henne i Hjo var det inte längre några droppar regn, det var skyfall! Men alla tänkbara appar med väder sa fortfarande finväder på Bjärehalvön. Så vi körde ifrån det där regnet. När vi hade frukostrast nånstans efter vägen var det redan bakom oss och när vi kom till campingen i Torekov sken solen från en mestadels blå.
Incheck ordnades direkt men stugan skulle vi inte få förrän senare. Och det spelade inte oss någon roll, eftersom vandringskängorna stod och frustade i bagaget och första etappen skulle tas an omedelbart som planerat.
Vi parkerade alltså bilen, släppte ut hunden och snörde på oss kängor och samlade ihop ryggsäckar medan Svägerskan ringde taxi. Sånt kan tyckas märkligt! Var det inte vandra ni skulle?! Jo, sen. Först behövde vi ta oss till en startpunkt för att kunna vandra oss tillbaka till campingen. Bilen kunde vi inte lämna efter oss på denna startpunkt eftersom vi skulle gå en sträcka från A till B liksom och inte runt tillbaka till nåt A. Alltså blev det taxi och han släppte av oss på utpekad plats, med Hund och allt. Vi befann oss nu strax utanför Båstad och började vår vandring med en lång nerförsbacke. Förbi trivsamma hus och trädgårdar till en allé som ledde oss till en strand! Där gick vi en stund innan vi fortsatte.
Bjärehalvön består inte av nån vidare platt natur! Vi häruppe i Norrland påstår att Skåne är platt. Icke, lärde jag mig på Kullaberg redan i höstats och Bjäre var inte sämre. Snart bar det av brant uppför en väg och in i skogen till leden och ännu mer uppför! Pust och stön så mycket brant uppför. Lårmusklerna sa stopp direkt! Det blev lite vila, lite vatten och så på´t igen. Träden svalkade bra men nog var det väl varmt ändå, men sånt glöms lätt när en bokskog öppnar sig som en magisk sal. Alltså dessa bokskogar. Det var enastående i höstas med röda löv, men den skira grönska som svävade omkring oss nu var ordlöst och andlöst vacker.
Efter bokskogen kom vi in i beteshagar, blommande träd och gröna sluttningar. Det var lunchdags sen en bra stund och vi hittade en fin plats intill en stenmur under svalkande träd. Jag lade mig ner på rygg och glodde på den blå himlen ett tag. Det är precis sånt man ska ägna sig åt på en vandring. Våra kockar drog igång trangia-köken och snart satt vi där med varm mat på tallrikarna. Maten hade förberetts hemma och skulle nu bara värmas (Menyn, tillagning och all annan planering står Brorsan och Svägerskan för). Idag serverades vi kycklinggryta med blomkålsris och det smakade suveränt. Hunden fick också sin lunch och vilade lite medan vi åt och drack kaffe och allmänt bara njöt av livet. (Jag hade allt en liten stänkare i ryggan också och den smakade väldans fint där i grönskan.) Mätta och nöjda packade vi ihop och traskade vidare.

Vandringsblogg

Nu var det nån dag sen och dagarna har bara rullat på sen jag kom hem… men jag kommer att återkommer till den där vandringen bara för att jag skrev lite dagbok och vill ha det på pränt för min egen del mest.
Vandring i naturen över lag och i skogen i synnerhet är så otroligt helande på alla sätt och vis. Inte för att jag var speciellt trasig innan heller men efteråt är jag extra hel och harmonisk.
Skåne har verkligen också tagit mig med hull och hår liksom. Det finns ännu stora delar av den där Skåneleden som är outforskad för oss och jag är rätt säker på att vi återvänder.
Utvärderingar är alltid bra. Den här gången kom jag fram till att jag behöver en större och stadigare ryggsäck och att det fanns saker jag velat ha med i ryggan men inte fattat hemma när jag packad den. Det fanns också saker jag kan ta bort kanske. Men klädmässigt kände jag mig rätt trots att det blev ganska varmt med långbyxor och kängor. Men det är lätt hänt att kliva snett eller riva sig på benen i diverse buskage eller vassa stenar. Kängorna är en nödvändighet för stabilitetens skull, jag hade inte velat vara utan dem. Bitar av leden var svårvandrad minst sagt.
Nåja, med detta sagt bläddrar jag fram mina dagboksanteckningar och återkommer!

Lite drömskt

är sinnet efter tre dagar mitt i naturen. Och det ger en mersmak som fick oss att planera för nya turer redan på hemvägen. Lite som att leta recept när man nyss ätit …
Att vara mitt i naturen och bara låta tankarna gå bredvid, kroppen jobbar i rytmiska steg eller anstränger sig uppför, spjärnar emot nerför. Sinnet svävar och fotoögat ser ständigt vackra motiv. Det blir ett behov, att samla på platser och få andas djupt i naturen.

Nu bär det av hemåt

Vi var rätt stela i benen i morse. Alla milen hade satt sina spår. När vi knatat oss tillbaks till Torekov längs strandleden i går stod stegräknaren på 20 kilometer igen. Det var trötta men nöjda vandrare som satte sig i bilen igen. Vi handlade med oss varsin pizza som smakade grymt. Ett par glas vin till och en dusch på det. Sen var vi redo för sängen. Orkade inte ens se eurovisionsgrejen på tv. Tack och godnatt bara.
Efter frukost städade stugan efter oss och åkte. Tillbaka till Hovs Hallar som vi passerade under fredagens vandring. Då orkade vi inte ta oss ner till stranden eftersom vi hade långt kvar att gå då. Men nu klättrade vi i bergen som om inga mil fanns i benen längre. Solen och havet. Mäktiga stenformationer och vi hade all tid i världen. Satt på varsin sten och bara var. Landade lite i allt vi sett och upplevt. Jag hade med lätthet kunnat sitta där resten av dan.
Men vi tog oss uppför branten igen. Jag bytte vandringsbrallor och skor mot somrigare plagg och flipflops. Vi köpte glass och njöt lite till. Sen var det dags för bilen. Hej då Skåne! Det var fantastiskt!

Dag 2

Är i full gång! Vi har gått ca 10 km hittills och har nog en hel del kvar. Det är södra Bjärekusten i sommarvärmen idag. Tungt för en solskygg person som mig. Och med gårdagens alla mil i kroppen. Men vackert är det!

Dag 1

Vi, det vill säga jag, Brorsan, Svägerskan och hennes Svägerska. Ja och så Hunden så klart. (Maken lämnade jag hemma, naturen är inte hans grej) Men vi då, har vandrat på Bjärehalvön i Skåne idag. Dagens summering landar på typ 22 kilometer! Just nu är det hög tid att sova och vila en lite sliten kropp. Vi ska gå långt i morgon också. Bjuder på en bild och säger godnatt. (berättar mer när jag kommer hem)

På väg

Vandringsdag 1 är igång. Men utan vandring än så länge. Vi åker bil för att komma ner till Skåne och kunna påbörja nåt vandrande. Men vi är redo i rätt kläder med packade ryggsäckar att bara kliva iväg så fort vi stannat.
Jag har bävat lite för alltför varmt och soligt väder som det utlovats bli tidigare. Men nu har ett gäng moln anlänt och prognosen är en annan. Förhoppningsvis inget regn men temperaturen blir trivsammare tack vare dessa. Det tackar en solskygg typ som jag för. Vi har ännu en stund bilåkande kvar men det börjar närma sig fikarast snart!

Snart dags igen!

För en långvandring alltså! Det blir Skåne även den här gången, närmare bestämt nordvästra Skåne och Bjärehalvön är utpekad. Med stugboende i Torekov. Just det kan man bli lite full i skratt över ifall man sett Solsidan-filmen! Den är klart sevärd för övrigt.
Torekov är en plats som inte funnits någonstans i mitt medvetande innan den filmen. Inte minsta flik faktiskt. Och lustigt nog bokades stugan kort efter filmkvällen, så numera är Torekov ingen blank fläck längre.
I vanlig ordning har jag överlåtit planeringen av hela vandringsäventyret till Brorsan och Svägerskan. De gjorde det så bra sist att jag har full tillit till deras tänk. Den här gången blir vi fyra tvåbenta vandrare, Svägerskan tar nämligen med sig båda sina svägerskor på turen den här gången. Givetvis är också Hunden med, han och Husse tar täten nu också gissar jag. Förra gången såg jag tydligt sucken som hängde över åtminstone Hunden när han ständigt fick lov att vänta in mig i sällskap av husse. Av nån anledning som jag glömt fick jag benämningen Tanten inför Hunden. Sen han var liten valp. Så han tror att jag heter Tanten, och tanten är inte lika snabb i benen som vare sig husse eller hund. Dessutom måste Tanten stanna och fotografera allt hon ser. Dom kommer alltså att få vänta lite då och då.
Redan nästa vecka bär det i alla fall av! Och det är därmed hög tid att börja fundera på utrustningen. En snabb koll på väderappen säger att det blir varmt och soligt där nere. Typ sommar. Hm. Jag som inte är så mycket för just sol och värme behöver verkligen tänka till. Är det varmt kommer det bli svettigt och då behövs kanske lite extra ombyten eftersom vi ska traska omkring flera dagar. Säkert trivsamt med nåt lätt och somrigt att byta om med till kvällen också. När benen är trötta och sinnet fått sitt. Då kan vi slappa utanför stugan somrigt lätt (med ett glas vin) tänker jag. Det minns jag från förra gången, hur skönt det var att byta om till nåt lättsamt efter en välförtjänt dusch. Förnöjsam och godmodig efter en heldag i naturen.
Jag ser mycket framemot den här turen. Framförallt att se våren i bokskogen! Inbillar mig att det blir magiskt. Förmodligen är alla årstider i en bokskog magisk. Åtminstone för en som kommer från barrskogens rike. Men ändå! De där skira gröna löven i det svävande lövverket som omger de mäktiga stammarna. Man kan bli en lyriker för mindre! Snart så.

Schysst fikarast!

Det blev inget kaffe vid tjärnen. Jag satt bara där och lät sinnet vila ett tag. Sen gick jag vidare, hade ett slutligt mål. När man som vi bor vid havet, alla fall med gångavstånd dit, då brukar jag alltsomoftast hamna där på mina promenader. Så även idag. På en solvärmd klippa drack jag mitt kaffe och åt min matsäck. Med alla sjöfåglarna som enda sällskap. Och allt det där som hör havet till i form av vattenskvalp och frid för själen. Jag kunde ha suttit där än!