Det var det

Åså städade vi ur stugan och åkte. Ja, vi hann med att ha en lugn och trivsam morgon och summera gårdagen lite först. Äta frukost och bara slöa lite. Men så var det dags att samla ihop och få in allt i bilen. Sen lämnade vi Skåne för den här gången. Lite vemodigt liksom.

Det är nåt visst med Skåne alltså. Eller ja, åtminstone naturen. Nåt annat har jag inte hunnit med att undersöka. Men naturen, den är storslagen och extraordinär. Liksom majestätisk och självsäker står den bara där och är. Visar villigt upp sig. Och man kan inte annat än hänfört beundra.
Mest är det träden. Jag älskar verkligen träd, av alla slag. Men bokarna och ekarna alltså. De är makalösa och i en klass för sig. Jag kan stå där nedanför och titta upp längs trädet och bara njuta av hur fantastiskt fint det är. Helt lycklig över att det finns träd och ta bild efter bild. Som de här!


Har jag fått nog än Skåne nu? Knappast. När kan vi åka igen?

Dag 2

Inget regn på hela dan! Men bara mulet och mycket dimma. Har jag sagt att jag älskar dimma? Alltså har jag haft en högtidsdag i dimman.
Vi startade med en busstur halv tio i förmiddags och kom tillbaka till stugan vid sextiden. Sån natur vi har fått se och vistas i. Och vi har gått och gått. Hela 25 kilometer gick vi!
Efter en heldag i naturen och många steg i kroppen känns det bra med lugn hemmakväll i stugan.

Österlen

Ja, nog regnade det allt! Ju närmre vi kom, desto mer regnade det. Vi hade lagt om planen (från parkera bilen, ta bussen bort, vandra ca 25 km tillbaka och ta sig an stugliv) istället blev det lunch i stugan, ombyte och sen tog vi bilen till Stenshuvud Nationalpark. Där gick vi rakt ut i regnet. Vi valde en kortare slinga och gick genom regnig skog och det var helt underbart. Sen kom vi till havet som var grått och rytande och hade både en fyr och en fantastisk strand. Blöta blev vi trots regnkläder men vad gjorde väl det. Det var liksom uppfriskande och befriande.
Så kom vi tillbaka till bilen. Åkte och handlade lite godsaker och tillbaka till stugan för ett redigt kvällsmys.
Bra första dag!

I sista minuten

Jaha. I morgon ska jag alltså åka för att komma iväg på den där vandringen. Inte en enda pinal är packad i en enda väska och det finns ett och annat jag borde ha handlat också. Det ska vara klart i den där ryggan jag bär och en annan väska med kläder och sånt. Egna sängkläder till övernattningen och lite diverse oumbärligheter. Ja. Inget av detta är ens framlagt nånstans för vidare transport till väska. Det är alldeles och fullständigt ogjort.
Inte ett dugg kan jag göra åt detta slarviga faktum nu heller, eftersom jag jobbar till i morgon.
Tanken var att åka hem efter jobbet, ta en dusch, stoppa in packning i bilen och sen åka. Ja, faktum är att nån alldeles oerhört optimistisk del av tänket inbillade sig att jag skulle åka till jobbet med en helt iordningställd packning i morse. För att kunna bege mig direkt ut på vägen i morgon vid arbetets slut. Ha.
Men nu har jag som sagt ingen packning, vare sig i bilen eller hemma. Alltså måste jag hem och ha en handlingskraftigt, systematiskt tänk (det kan tyvärr vara bristfälligt efter ett dygnspass) så jag får med mig väsentligheter och inga onödigheter. Orka vara sträng mot mig själv så jag inte klämmer ner några utifallatt grejer och kommer ihåg att jag ska vara mest på vandring och inget annat.
Jaja, det löser sig i morgon allt det där. Huvudsaken att jag kommer ihåg regnstället. Det kommer att behövas.
Hur jag än kollar igenom de där väderapparna visar de bara tunga regnmoln. Usch … *jättefultord* också.
Vi får väl se hur det blir.

Näe, ska det bli regn?

Väderapparna samarbetar om en trist regnprognos precis där vi ska ut och vandra till helgen.
Tidigare gånger har vi haft tur med vädret och sluppit regn. Lite duggregn vid nåt tillfälle bara.
Det som visas nu ser ut som nåt blötare. Som att det blir helt nödvändigt med ett regnställ överst i ryggan. Eller snarare ta på sig ett redan från start.
Jag har ett regnställ som är utmärkt … om det bara regnar lite och en kortare stund. Men blir det mer än så … värdelöst. Alltså blir jag väl tvungen att skaffa nåt bättre innan jag åker. Jahapp. Förhoppningsvis är apparna ut och cyklar och tar sig samman innan helgen. Det tar jag sikte på nu. Det ska vara lokalt regnfritt över en viss vandringsled i helgen
Så det så!

Planeringen är igång

Det blir en vandringshelg igen! Skåne även i år men nu på Österlen.
Redan nästa helg är det dags och jag börjar med att köra ner till vandringssällskapet i Tibro på torsdagen. Sen startar vi tidigt på fredagsmorgonen, när vi fått in all packning i bilen.
Den här gången blir vi fem vandrare och LillaHunden så klart. Jag har utrustat mig med både ny ryggsäck och nya brallor. De är lite tunnare och smidigare än mina tidigare och ryggsäcken är större än förr. Mer att bära på, för har man större väska stoppar man givetvis i mer grejer.
Jag har också sett till att ha en bra stickning för alla biltimmar. Och om orken finns i stugan om kvällen.
Just orken är lite otränad och inte så van. Planerad vandringsrutt är minst tjugo kilometer på fredagen och detsamma på lördagen. Tror det kommer att gå bra ändå.
I vanlig ordning är det Brorsan och Svägerskan som skött all planering och bokning och till och med matlagning. Maten bär vi med oss och värmer i trangiaköken under vandringen när hungern slår till. Smidigt med bra reseledare! Jag bara hänger på.
Det ska bli härligt, och håll tummarna för regnfritt!

Ut till havet

Söndagen började med sol, och jag bestämde mig för att ta en tur med nya ryggsäcken för att testa den.
Fick med mig en kompis också. Jag kokade kaffe och fixade en liten matsäck medan jag väntade på henne. Sen åkte vi till den där fantastiska udden som leder rakt ut i havet.
Först genom skogen, och allt ystert fågelkvitter. Solen som smög runt trädstammar, mossa i mjuka gröna kullar och havet som öste upp sina vågor på den långa stranden vi hade intill oss. Vi såg också de första blommande blåsipporna för i år, överväldigande fina, vi bara stod där och beundrade dem en stund.
Ju längre ut på udden man kommer desto smalare blir den. Havet synligt på båda sidor om grusvägen för en stund. Sen ett gammalt fiskeläge och så delar sig möjligheten till varsin sida av udden. Bara att välja.
Jag hade en strand i åtanke och den stigen leder också ut till yttersta udden. Det hade blivit ganska mulet och blåsigt. Vi struntade i udden där blåsten ges chansen att ta sig an allt från två håll och nöjde oss med den där stranden.
Vi slog oss ner på en omkullfallen trädstam och packade upp matsäcken, hällde upp kaffe. Snön låg kvar på den skuggigaste delen än stranden. En mås flög i cirklar för att se om det blev nåt över av fikat.
När vi packat ihop vände vi och gick samma väg tillbaka. Hann till bilen innan det började regna.
En trivsam vända i rättan tid och ryggsäcken fick med beröm godkänt!

Naturens kraft

Att slå sig ner på en stor sten vid stranden vid Hovs Hallar var precis vad vi alla behövde på söndagen. Vi hade gått över fyra mil på två dagar! Sånt känns i benen kan jag säga. Ändå studsade vi med lätthet runt bland stenarna på den där stranden. Nerfarten var brant men det var inga problem. Ner skulle vi!
Vandringstempot är bitvis att bara jobba på, gå och gå. Bitvis att bara stanna och ta in. Njuta av naturen, se den där lilla blomman mellan stenarna, kon som betar, fågeln som svävar ovanför. Träden, alla vackra träd och havet och himlen och … ja naturen helt enkelt. Att se och vara i naturen. Det är därför vi går. Allt det där skulle vara osett annars. Om man bara tog bilen till nåt ställe, klev ur en stund och såg samma saker som alla andra ser innan man åkte vidare igen. Vi hade verkligen sett mycket.
Det gäller att komma in i en rytm som inte tänker på något långt framförvarande mål. Det går inte att traska runt och tänka på hur långt det är kvar, då skulle det bara bli jättejobbigt. Det går inte heller att traska runt och tänka sig något slags powerwalkande träningsgående. Det kan man ägna sig åt under andra tillfällen.
Bitvis när vi står vid de där skyltarna med kartor över leden blir vi påminda om hur långt vi faktiskt gått och hur långt det trots allt är kvar. Men det ska inte stanna i sinnet nån längre stund.
Och fast att det var varmt, och långt och delvis svår terräng och tunga ben så fanns inte ett enda tillfälle när jag ifrågasatte vad jag gett mig in på eller ångrade mitt val att följa med. Inte en enda gång fanns tanken på att vända eller stanna eller ringa helikopter.
Vi konstaterade med gemensam tanke medan vi åt varsin glass vid parkeringen den där dan, hur smidigt allt varit. Hur bra allt funkat, inget hade trasslat, ingen hade någon skada och alla var sams och glada och inte minsta gnissel hade heller funnits. Förnöjsamma i sinnet och bara rätt fridfulla nutidsmänniskor, en stund utanför sin egen vardag. I bilen hem sen började genast planer sväva iväg inför kommande vandringar. Man får liksom inte nog!

Dag två i Bjäre fortsätter.

Det var mycket fågelliv i strandkanten nedanför oss, svanar mest, och jag hade fått fina bilder om jag valt att bära på min riktiga kamera med det långa objektiv jag faktiskt har. Men samtidigt var jag glad att jag inte bar på den extra tyngden. Mobiler är inte ultimata att fotografera fåglar på håll med. Blir bara små prickar som knappt kan urskiljas. Men jag hade en kikare och kunde i alla fall titta lite på dem själv.
Vid en långbrygga tog vi kaffepaus och jag gick ner till vattnet och blaskade av ansiktet. Det hade varit underbart att bada, jag kände hur havet kallade. Men det fanns ingenstans att byta om och jag ville inte heller utsätta mig för omaket att halvblöt kliva i varma vandringskläder igen.

Istället samlade jag snäckor och nån liten sten och konstaterade att även hav kan se olika ut. Det var saltare här än hemma, doftade mer hav än vårt och så tången, snäckorna i strandkanten. På andra sidan havsremsan låg Kullaberg och liksom ruvade. Ovanför oss och stranden var det bebyggelse. Både sommarhus och mer permanenta hus skulle ja tro. Inga små pittoreska och gulliga stugor. Nej det var stora och moderna klossaktiga villor i rejäla format. Man kunde ana att det fanns pool och stora terrasser på vissa.
Allt det där förundrade mig också eftersom strandnära tomter hemma är en mer en regel än ett undantag. På många ställen längs med vår kust är det fullständigt omöjligt att komma åt havet på grund av havsnära bebyggelse med privata tomter, och stränder. Här var istället en flera hundra meter bred remsa av stranden allmän och till och med vandringsled och husen hade byggts betydligt högre upp.

Efter den där pausen vid havet tog värmen mig. Jag blev så stum i benen att det kändes som att fötterna knappt lyfte från marken och huvudet besvärligt att bära. Eftersom värmen kan ha den effekten på mig annars också hade jag tänkt till. Det brukar bli bättre med nåt salt! Jag hade ett litet saltkar i fickan, slickade i mig ett par nypor av saltet för snabb effekt och mycket riktigt, en kvart senare var all tung blykänsla som borta! Det blir liksom lättare att gå om kroppen samarbetar.
Stranden var lång och vi hade dan på oss. På sätt och vis uppskattade jag den omväxlande natur vi traskade i under gårdagen mer även om jag verkligen älskar havet. Här blev det väldigt lika hela tiden. Mycket strand, hav och sten bara.
Dagens lunch tog vi i skuggan av ett båthus när vi kommit till Rammsjöstrand. Då hade vi gått tolv varma kilometrar redan och det kändes bra skönt att ta av kängorna och vifta lite med tårna.

Lunchen smakade underbart, pyttipanna och stekt ägg fick vi. Mums bara. Där kunde vi också fylla på med färskvatten och gå på en riktig toalett. Såna hittas faktiskt regelbundet placerade längs leden. Liksom skyltar och tavlor med kartor för att hålla reda på sig. Kranar med vatten och soptunnor för vårt skräp. Det är bra ordnat!
Vi tog ut ett nytt delmål vid lunchen och klev i skorna igen. Traskade vidare helt enkelt!
Ungefär två kilometer senare nådde vi Dagshög. Det har varit stenbrott kring förra sekelskiftet och en ruin av något som sades vara en reservoar för kylvatten till ångmaskinen stod kvar. Liksom en rejäl bryggstomme och en del andra lämningar. Det var betydligt svalare nu, solen hade gömts i disiga moln och det var lagom temperatur för mitt välbefinnande.

Bakom ruinen lade vi oss ner! Och det var underbart skönt att bara sträcka ut sig raklång på marken. Blunda och låta tankarna sväva iväg för ett tag. Jag somnade inte, men närapå. Både kropp och sinne fick vila. Med vågor och vind som trivsam effekt. Sånt man kan meditera till från en skiva. Här fick vi det helt naturligt. Hunden var också i behov av en stunds vila och han kröp tätt intill  mig och somnade tvärt. Så där låg vi och bara njöt en timme.

Efter den vilan var kroppen liksom ny! Stegen var lätta och bekymmersfria och Torekov väldans nära plötsligt.
Och egentligen var det verkligen nära också, för ungefär tre kilometer senare gick vi rakt in i stan. Traskade gatorna fram tillbaka till den väntande bilen.
Vi handlade med oss varsin pizza tillbaka till stugan. Den smakade himmelskt, liksom duschen efteråt. Någon eurovisionsfinal orkade ingen av oss med. Vi satt uppe och småpratade en stund och tittade på varandras bilder från dan och hängde med sociala medier. Sen var det godnatt! Det snarkades lika tidigt i stugan även den här kvällen.

Dag två i Bjäre

Det blev allt lite si och så med sömnen trots en trött kropp och överstimulerat sinne. Inget fel på sovplatsen alls, bara så som det brukar vara en första natt på okänt ställe. Jag hade lovat att ta morgonturen med Hunden men fick backa på den. Kroppen var stel och stum, och hela jag totalt ovillig att få ur sängen. Ingen skada nånstans, bara helt vanlig träningsvärk och ont i ländryggen av allt gående i ojämn nivå. Efter lite töj och böj och frukost kändes det ändå som att en ny vandringsdag var möjlig. Visst. Hade nån kommit med förslag i stil med slappa i stugan … Eller nej! Så fort brallorna var på och kängorna snörda fanns det en omedelbar förväntan i stegen. En ny del av Skåneleden väntade och jag ville faktiskt uppleva den!
Vi bryggde kaffe, massa kaffe, till alla termosar och packade matsäcken. Idag tog vi bilen in till Torekov och parkerade bakom busstation av miniformat. Vi skulle åka buss 505 till Grevie och det tog en knapp halvtimme. Sen klev vi av längs ett av Bjäres otaliga potatisfält (tack för dem Bjäre, det blir färskpotatis till oss alla i sommar!)Vi hittade Skåneleden bortom potatisgroddarna.
Det heter inte Grevie Backar för ingenting! Kulle upp och kulle ner. Gräsbevuxna, mjuka och bulliga kullar gick vi på. Ner i dalen, upp på kullen, ner i dalen, upp på kullen. De gårdagströtta benen fick jobba sig mjuka igen. Värmen var påtagligt varmare än gårdagen och jag svettades och hatade den snabbt. Men! Så otroligt och fantastiskt vackert att allt obehag bara sveptes undan. Och utsikten!

På toppen av en av kullarna blommade Backsippan. Men alltså! Där kröp vi snart på alla fyra, eller ålade längs marken. Inte för att benen inte längre bar eller nån höjdrädsla slog till utan för att få bästa bilden på den ludna sippan. Det är precis det vandring går ut på. Att stanna när det finns framför en och ta sig tid att ligga raklång längs en kulle för att ta bilder av en Backsippa. Då finns verkligen inget annat i hela världen!

Vi packade givetvis upp förmiddagsfikat där på den högsta kullen. Havet fanns i bakgrunden, sipporna i förgrunden. Kaffe i muggen och tiden som stannat. Tillslut måste vi ändå vidare. Vi lämnade backarna och gick genom bebyggelse med havet för ögonen. Tog av vid en avtagsväg och en lång, väldigt lång väg mellan åkrarna var alternativet.
Att gå på asfalt i samhället är trist, dötrist, skittrist, fruktansvärt trist, långtråkigt och jättejobbigt. Jag uppfann ett tyst mantra för att ta mig framåt. Och sackade medvetet efter mina Vandrare. Vi gick i tre etapper liksom, Brorsan och Hunden långt först, Svägerskorna i mitten och jag allra sist. Det var enda sättet att komma fram för min del. Koncentration på stegen, mantrat och vägen. Varmt som i … ja och inte mycket som fläktade. Och så asfalten, stum och hård under sulorna. Naturen är det element vi vill befinna oss i. Inte asfalterade vägar.
Ett gäng vita kor i en hage längs vägen muntrade upp oss lite. Tre små nyfödda kalvar hade de. En av korna fann vårt fotograferande hotfullt. Stegade sakta fram mot oss med bakåtstrukna öron. Jag kan inte kospråk, men mammaspråket är universellt och fullständigt solklart! Och det sa ”ge f..n i vår bebisar!” Vi tre mammor respekterade henne och gick vidare. Oss mammor emellan liksom. Men jag önskar att hon hade förstått att vi tyckte hon hade fina bebisar. Det brukar mammor uppskatta att höra.
Strax passerade vi en syrenhäck i full blom och inte utan att dofta kan jag säga. Mina egna därhemma hade enbart hårt hoptvinnade bladgömmor när jag åkte. Här blommade de redan för fullt! Jag tog faktiskt med mig en liten klase. Att ha som en uppmuntrande doft när stegen blev tunga framöver. Vid syrenhäckens slut vek vi äntligen av från asfalten och gick en grusväg längs rapsfältet. Naturen blev patriotiskt blågul med himlen, havet i bakgrunden och så rapsen därtill. Och havet kom allt närmare. Det var liksom meningen. Vi skulle nu gå resten av vägen längs med stranden tillbaka till Torekov.
Värmen var rakt bedrövlig med mina mått. Men jag hanterad den bättre än befarat tack vara naturupplevelsen i sig och fläkten från havet. Den svalkade skapligt i alla fall.