Sommarkväll

Jag har lite svårt att släppa taget om sommarkvällen. Den är ljum, och med en lagom sval vind. Vilsam och så där rätt så underbar, att det blir svårt att lämna den. Trots att det närmar sig midnatt sitter jag ändå ute och lyssnar på nattljuden. Tittar på de solcellsdrivna utebelysningarna som tänds en efter en och därtill några ljus som jag tänt själv. Vindspelen som spelar lite emellanåt när vinden sätter fart på dem.
Dagen har varit varm. Närmare trettiotre grader om inte mer. En kvävande värme som inte var alls det minsta behaglig.
För att göra det bästa av den använde jag morgontimmarna efter jobbet till att städa lite på uteplatserna. Björkarna på baksidan av tomten gör sitt till för att skräpa ner just nu.
Sen stängde jag dörren om mig och städade enklast möjligt inne också. Innan en dusch och iväg för att handla. Ratten var brännhet och jag stod en stund med bilen igång för att svalka av den innan jag åkte.
På affärerna var det svalt och behagligt, jag handlade i sakta mak för att njuta av det länge. Och fick värmen kastad över mig så fort jag kom ut igen.
Ändå stannade jag på hemvägen och plockade en bukett. Av fina strån och svajig lila Vädd.
Hemma fixade jag en pastasallad och lite tilltugg. Dukade en bricka med champangeglas. Gick ut i den där värmen igen och bredde ut ett par överkast på gräsmattan, skapligt i skuggan. Slängde ut ett gäng kuddar och gjorde fint i mitten med den där buketten.

Det skulle bli tjejträff, med avstånd. Vi har inte setts på länge nu men ute och på rekommenderat avstånd skulle det gå bra.
Det blev en trevlig kväll. Och varm. Vi satt kvar där länge, tills kvällssniglarna började dra sig fram över gräset.
Då packade vi ihop och alla åkte hem till sitt.
Jag sitter ännu kvar, på altanen, och njuter av den här svala kvällen.
Sommaren är som bäst på tidiga morgonstunder och i sen kvällning. När värmen inte är så kvävande. Som nu. Om inte myggen får mig att ge upp sitter jag nog kvar en stund till.

Social distans

Jag är en rejält introvert person. Därmed trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap under ganska långa stunder och har inga problem att underhålla mig själv och blir sällan rastlös eller saknar sällskap. För det mesta lugnt nöjd bara och drivs heller aldrig av något sökande efter stora upplevelser eller utmaningar. Dem hittar jag i en massa smått istället. Pyssel med blommor, en stund i skogen, med stickningen eller nåt annat kreativt, med en bok, en film eller ett teveprogram. Jag gillar att ha det tyst och lugnt omkring mig. Ska jag göra nåt väljer jag i regel jämt att göra det själv. I såna sammanhang som andra ringer en vän. Ska jag umgås väljer jag hellre umgänge med bara en person eller några få, och dessa ska vara av familjär karaktär och som jag slipper kallprata med.
Min absolut sämsta gren är kallprat bland folk jag känner dåligt. Då har jag inget att säga utan blir tyst och iaktagande och tolkas som blyg och försiktig eller sur och tråkig. Eller stöddig och överlägsen som inte nedlåter mig liksom. Har hört alla varianter. Fast det bara handlar om en slags överväldigande, en ansträngning som nästan blir en låsning. Att lättsamt pladdra om ingenting och ändå vara inbjudande social. Den konsten lär jag mig aldrig. Mina ord vägs oftast omkring i olika formuleringar innan de kommer ut som prat. Det funkar i små sammanhang och blir svårare i stora sammanhang där man också behöver ta plats och häva ur sig om man alls ska höras i mängden. I mängden tystnar jag lätt, även om det fanns saker jag kunde tillägga.
Fikarum fyllda av gapskratt och högljutt prat undviker jag helst. Att utsätta mig för arrangerade grejer i stil med stora fester eller after work på krogen med folk jag inte känner är snudd på tortyr. Konserter blir övermäktiga efter femte låten och skrän och stoj från glada människor blir snabbt ansträngande. Jag vill bara hem. Till tystnaden i självheten.

Det här ytliga kramandet som uppstått i stället för en handskakning är ibland rent av rysansvärt för en sån som mig. Jag kramar gärna en god vän eller så ibland, men det är inte alldeles nödvändigt alltid det heller. Min cirkel av integritet är rätt stor och det där med kramar blir ibland mer kvävande än välgörande för mig. Faktiskt. Jag är lite som den där blomman som viker ihop sig vid beröring och backar lite. I alla fall med folk jag bara känner lite.

Människor av tydligare extrovert karaktär tycker oftast att såna som jag borde skärpa till oss och växa upp. Vi måste anpassa oss till den extroverta normen och lära oss detta sociala spel. Hänga på och prata och bjuda på oss själva. Det ska väl inte vara så svårt. Men svårt är vad det är. Det går liksom inte. Det blir bara obekvämt och skavigt. Som yngre kände jag mig fel och dålig. Som aldrig lärde mig eller fick till det där lättsamma kallpratet och kunde bjuda på mig själv så där enkelt och lätt.
Jag har inget fel på självförtroendet eller problem att i olika sammanhang hänga med främlingar en stund om syftet är uppenbart som i jobbsammanhang eller liknande. Men jag tystnar av obevämlighet om det blir alltför uppsluppet med ett outtalat krav på deltagande och självbjudning. För min del finns ingen längtan efter festligheter på lokal eller hänga på andra stora sociala sammanhang. Jag trivs bäst och mår bäst och kommer bäst till rätta i små sällskap. Mitt behov av sociala kontakter är minimal egentligen i jämförelse med andra. Familjen räcker gott och väl och långt och länge. Därtill en liten samling goda vänner. Kretsen är inte speciellt stor men jag behöver inte fler.

Numera har jag bejakat mitt introverta sinnelag och gör det som krävs av mig emellanåt men ser nogsamt till att få paus och vila i sinnet efteråt. När jag fått en social överdos. För det är lätt hänt.
Då måste jag landa i självheten för att släta ut hjärnan lite och andas fritt igen.

Dessa tiders social-distans-krav inte påverkar mig speciellt negativt. Tack vare min introverta själ. När jag hör andra mer extroverta personer prata om hur tomt allt blivit eller hur ledsamt det är att inte kunna leva som vanligt med umgänge hemma eller hos andra, gå på stan, krogen, resa. Allt det där vanliga livliga. Så känner jag inte igen mig. Jag är bara nöjd över att kunna få vistas hemma, i trädgården och med Maken och ibland Dottern med sin familj. I lugn och ro liksom. Utan krav på nåt annat. Jag behöver inte så mycket för den där nöjdheten liksom. Det här med social distans drabbar mig inte.
Maken tillhör de där mer extroverta och han har stort umgängeskrets jämfört med mig. Ofta åker han på nåt eget och jag sitter hemma vid korkeken. Båda nöjda. Med åren har det blivit en större bekvämlighet i våra olikheter på den sociala fronten och vi jämkar så gott det går. Han lider helt klart mer än mig av minskad social kontakt just nu. Ändå har han också slagit sig till ro mer än jag trodde. Följer kanske mitt tempo?

Den dag vi kan komma ur det här virusläget tror jag att mitt sinne kommer att vara oförändrat, rent socialt alltså. Visst funderar jag också på detta virus och dess framfart. Självklart. Men psykiskt påverkas jag inte negativt av att leva efter restriktionerna. Förutom att det tar ifrån mig möjligheten att åka och träffa familjen neröver. Det är inte kul.
Vad som hänt i övrigt med människor omkring mig kommer såklart att påverka. Absolut. Jag hoppas lika mycket som andra att viruset ger sig snart och inte drabbar de mina eller nån annan på nåt hemskt vis.
Men just den sociala distansieringen är ingen anledning till deppighet hos en introvert tant som jag. När det finns trädgård, stickning, bra serier, böcker, skrivmöjligheter … då är jag hur lättroad som helst, som vanligt.

Sista aprilminnen

Valborg, sista april, Vappen. Den dagen idag. Jag har ingen supertradition kopplat till den egentligen. Numera brukar vi på sin höjd ordna med någon slags umgänge eller bara sitta hemma själva. Ytterst sällan besöker vi nån kase.
I Dotterns barndom var det annat. Då packade vi för hela familjen och en helkväll av firande på det vanliga stället. Det skulle vara matsäck med korv och korvbröd och alla tänkbara tillbehör. Nåt att dricka och nåt snacks eller godis till sen. Dessutom den mängd varma kläder som krävdes för att man skulle stå ut med utelivet som traditionen krävde. Alltså i regel både vinterskorna och vinterjackan och tjocktröja därtill. Dotterns packning bestod också av flertalet ombytesplagg och stövlar av nödvändig anledning.
Maken slutade alltid jobbet till lunch medan jag jobbade med sånt som innebar vanliga arbetstid, den som råkade vara schemalagd just då. Men så fort vi var hemma och kunde packade vi bilen med det som skulle med och drog glada iväg mot Vännerna som bodde en bit utanför stan. Där stod kasen redo att tändas så fort alla anlänt. Oftast fler än vi så vi brukade bli ett stadigt gäng som samlades på gårdsplanen med liknande packningar.
Vädret brukar sällan vara behagligt den här dan. Alltså stod vi i det rusk som serverades och tittade på den brinnande kasen så fort den antänts och värmde en sida av kroppen åt gången. I små klungor småpratandes, utom de som hade nån liten som yrde runt och skulle passas på. Alla de större ungarna försökte lyda våra förmaningar att inte gå för nära elden men hade svårt att motstå dess tjusningskraft. Utrustade med pinnar skulle nåt fösas mot elden eller petas i något som rasat ur. Tills nån vuxen såg dem och motade bort dem en stund. Lika snabbt var de där igen med sina långa pinnar för att komma åt att peta lite i elden.
Om vädret inte regnade grillade vi våra korvar nere vid sjön och försökte värma oss vid den lilla elden. Och manade ungarna bort från bryggan istället där det också var frestande att hänga. Graden av simkunnighet avgjorde vad de tilläts att göra. Turligt nog var det långgrunt och massa vuxna i närheten. Det fans flytvästar också om det behövdes.  Ofta var det för kallt för något trivsamt grillmys utan alla grillade snabbt för att få nåt i sig och ungarna och skyndade sen in. I alla fall vi vuxna. Småfrusna och nöjda med uteliv gick de flesta av oss in och tittade på resterna av kasen inifrån. Dottern och de två Grabbarna i samma ålder, som alla tre när de var stora nog att vistas ute själva vägrade vara inne. De syntes bara till när nåt klädesplagg behövde bytas ut av att ha plurrat i bäcken eller plurrat i sjön. Smutsiga med sot lite här och var, rödblommiga och glada. Oavsett mängden extrakläder i Dotterns ryggsäck gick hon alltid hem med nån av Grabbarnas strumpor eller byxor. Och en hög blöta, smutsiga rökluktande plagg låg alltid i en hög på golvet i bilen när vi sent på kvällen åkte hemåt. Alla luktade vi rök om kläderna efter stunden vid både brasan och grillen. Det var en doft som hörde till den här dan. Frusna och kalla in i märgen och rökluktande.
Ikväll blir det ingen kase någonstans. Inga andra planer heller. Vi äter väl nåt, ser kanske nån film och bara slappar i varsin soffhörna. Jag har nytt garn att hämta på posten! Det blir perfekt.

Möten och annat

Sist jag var här mötte jag tre stycken väldigt gravida magar. Sen dess har tre stycken bebisar kommit och nu har jag hunnit träffa dem alla tre. Fina, glada och fantastiska små bebisar som charmat mig totalt med stora ögon och äkta leenden. Såna leenden som bara riktigt små barn är i besittning av. Ingen av dem har varit upptagna av någon blygsel än utan snällt låtit tanten bli fånig och låtit henne hålla en stund. Så larvig man blir av en bebis, men det är också helt omöjligt att bli nåt annat. Tur att den inte kan tala om vad de tänker.

Vi har hitta fina saker på loppisar och liknande som vanligt. Att det kan vara så kul att gå runt bland hyllor och titta på saker som andra ratat. Det är nåt märkligt rogivande i det.

Havet är som guld ikväll. Tjockt, spegelglas som skiftar i guld och roar sig med att göra dubblett av himlen och skogen på ön mittemot. Jag kunde inte låta bli att gå ut och ta en del bilder av det där vackra. Hade jag haft en roddbåt hade jag tagit en tur.

Gick en vända runt i en bokhandel och förundrades över hur den inte längre ser ut som bokhandeln jag har i barndomsminnet. Tänk om jag kunde besöka den igen! Den här innehöll inta bara böcker utan en hel del annat. Presentartiklar, pyssel, skriva tertial, konstnärsmaterial, leksaker … så otroligt välutnyttjad liten yta som lyckats få plats med så mycket av lite.

Det har blåst ivriga stormvindar de senaste dagarna. Allt har blåst omkull och myggen har stretat och stretat men inte nått fram. Efter förmiddagens regn är blåsten som bort…trollad och därmed är det fest för myggen. Jag hade gärna satt mig därute vid det guldfärgade havet en stund. Men jag har inte lust att vara festens mittpunkt! Jag fick nöja mig med några bilder och sen gå in igen.

Det blir gott om hjärtliga möten när man besöker långtbort en kort stund. Länge sen sist, massa att ta igen och en stunds trivsamt prat och nästan all tid i världen. Tills det är dags att åka vidare i alla fall. Så många gånger jag önskat äga förmågan att förflytta mig med en fingerknäppning. För att kunna ses när jag vill, utan länge sen. Varför kan man inte sånt?

Jag säger godnatt med den där bilden jag tog, av havet och himlen och den speglade ön. Så!

Valborg

En alldeles utmärkt Valborg.
Det blev korvgrillning, stort plockepinn på gräsmattan, tårta, monopol och avslutningsvis sedvanlig majkase. Allt tillsammans med LillaFamiljen.
Manskören sjöng att vintern rasat. Men jag undrar om den rasat ut eller in igen, för temperaturen ligger mer åt kallhåll än nåt vårigt. De flesta vid den där kasen var ordentligt klädda, själv hade jag islandströjan under jackan. Men det fanns en och annan som klätt sig mer efter tron på vår än den faktiska verkligheten. Såg både shorts och somrig kjol, med vad jag antar iskalla, bara ben under. Tunna jackor därtill och som det huttrades gick det inte att ta miste på felbeslutet i klädvalet. Jag var nöjd över mitt och inte fullt så frusen.
Nu är det bara sena kvällen kvar och arbetsdag i morgon.
NattiNatti.

Det blev en riktigt bra helg det!

Brorsan, Svägerskan och Mamma anlände rätt sent på fredagskvällen. Det tar tid att åka genom landet och tyvärr är de där bosatta alldeles för långt bort. Antar att dom säger samma sak, att vi bor för långt bort! Det vore bra trivsamt att kunna slinka förbi på en kaffe en vanlig tisdagskväll också.
Nåja, vi satt uppe och pratade en stund innan vi gjorde kväll.
Brorsan fyllde år på lördagen och det firade vi med extra god frukost som vi satt länge och njöt av. Inget speciellt var planerat under dagen. Det behövs inte. Trevligt att bara umgås.
Kvällen inledde vi tidigt med en god middag innan det var dags för oss tre whiskyälskare att åka på en whiskyprovning. Det är jag och Maken och Brorsan och vi kom i god tid för att få bra plats och kunde se över vad som skulle provas. Kvällens tema var Bourbon mot Single malt. Maken var speciellt ivrig eftersom hans smak ligger åt det där Amerikanska Bourbon-hållet medan jag och Brorsan bara vill ha den där Skottska whiskyn.
Det var tre av varje som stod uppdukade framför oss. Som väntat höll smaken sig till det vi redan visste. Även om den första Bourbonsorten vi provade överraskade. Den andra av dem var rent av odrickbar. Alla tre single-malt sorterna däremot placerade sig genast på önskelistan över vad man gärna har hemma. Det roligaste var att Maken till sin förskräckelse blev tvungen att välja en av singel maltsorterna som kvällens bästa. Inte ens han gillade den jag föste undan som odrickbar.
Ja, ja, det var trevligt som vanligt och kul att ha Brorsan med.
I morse hade vi ännu en lång frukost innan de så småningom tyckte det var dags att bege sig hemåt.
Vi har haft en långsam hemmadag sen de åkte. Ända tills Maken kom på att han hade paket att hämta. Han hade beställt en vinylspelare plötsligt. Vi som aldrig mer skulle gå tillbaka till det formatet har nu återigen en sådan hemma och behöver fundera ut var man ska ställa otympliga vinylskivor.
Som alltid efter en särdeles bra helg känns den ankommande måndagen extra tung. Men den är väl bara att ta sig an.

Fredagsmys?

Fredagsstämning hos tandläkaren? Nja, knappast. Sköterskan visar in mig till rummet med en svepande gest som om hon ritar upp en bana för mig att följa. Jag hänger av mig och vi utbyter de obligatoriska fraserna om vädret. För dagen ett nytt ymnigt snöfall som är typiskt för månaden. Benämningen aprilväder har väl knappast uppkommit utan anledning.
Jag slår mig lydigt ner i den där stolen fast jag helst velat springa åt motsatt håll. Det beror inte på någon som helst tandläkarskräck. Inte heller är jag rädd för nån smärta. Det finns en annan anledning till min flyktkänsla. Jag har så lätt för kväljningar, allt värre med åren dessutom, av allt jox som ska in i munnen under dessa besök. För dagen också ett par rejäla skedar med en avtryckningsmassa eller vad det nu kan heta. För att jag måste få en krona tillverkad till en avbruten tand.
Min tandläkare är himla bra och har en lösning på det här med min aktiva kräkreflex. Eftersom den tenderar att överväldiga mig till att knappt få luft och nästan orsakar panik medan jag ligger där med leran upptryckt i käken. För att minska problemen görs det hela under lustgasbehandling. Jag får på mig en näsmask, till en början bara vanligt syre men snart har det bytts ut till lustgas. Tandläkaren försöker också prångla på mig bedövning, bara för att det kan tänkas göra lite ont vid tandköttet medan hon slipar ner tandresten. Ha, jag ska inte ha nån bedövning! Jag bryr mig inte om det gör lite ont en stund. Ja, jag kommer att ligga stilla ändå! Hon låter alltså bli bedövningen och slipar på. Jag ligger blickstilla, andas med näsan och låter lustgasen ta över. Skön känsla, förutom allt som pågår i munnen, så fredagsmys? Knappast.
När det blir dags för de där slevarna med lera är jag rätt avslappnad och jag håller tankarna i ett strikt grepp och styr dem till annat än metallsmaken mot tungan och motar undan känslan av att kväljas. Andas med näsan, in och ut, in och ut. Jag sitter vid tjärnen och fikar! Solen glittrar i vattnet och jag har mossa runt kängorna och kaffe i min emaljmugg och all ledig tid i världen. Jag måste hålla till där och glömma vad som pågår i min mun. För om jag rör mig för mycket blir avgjutningen skit och måste göras om en gång till. Nej tack! Den uppe är raskt avklarad och lyckas bra. Den nere känns evighetslång och lite besvärligare men puh, tillslut piper nån klocka och avgjutningen kan makas lös från mina tänder. Det gick bra! Inga luftbubblor säger hon! Jippiii!
När detta mitt värsta är över byter hon ut lustgasen mot vanligt syre igen och snart får jag komma ur ryggläget och skölja munnen. Klart. Puh. Det är över. Bra jobbat! Och då menar jag av både tandläkaren och mig själv.
Jag åker lättad hem, byter om och gör mig i ordning för betydligt trevligare fredagsmys. After work … eller snarare after dentist … hos en god vän. Det blir bubbel, goda tilltugg och trivsamt babbel.
Sånt är bra mycket trevligare än tandläkarbesök alltså!

Mätt ännu

Idag var det lördagsbrunch igen. För att fira Hon som fyllt år. Vi fyra Kvinnor, i det man kallar mogen ålder, bjuder den som fyller år på frukost eller brunch eller liknande i födelsedagspresent. Mycket trevligt.
Idag inledde vi med att gå på stan först och shoppade lite smått. Sen köade vi med andra lördagshungriga för att få komma in till den uppdukade maten. Gott var det och mycket trivsamt prat medan vi åt.
Det där med mat i långa banor, där alla hämtar sin tallrik ur en hög och lastar den överfull är ett upplägg som bildar kö. Alla står där med sin tallrik i famnen och bara väntar på att äntligen få nåt på den.
Somliga, typ alla, köar troget vare sig de ska ha nåt ur uppläggningsfaten de passerar eller inte. Som en lång ringlande och hungrig armé. Och ändå är det helt tomt vid vissa av faten.
Jag orkar inte med det där väluppfostrade köandet och skiter i om nån blir irriterad. Jag smiter åt mig en tallrik ur högen och börjar i fel ända. Dit kön inte hunnit än. Jag klämmer mig inte före, men sticker in emellan i de luckor som bildas här och var tills jag får vad jag vill åt.
Ska man köa sig så där troget genom hela systemet svälter man ihjäl …
Nu svalt vi verkligen inte. Vi mogna kvinnor gör som vi vill och smet snabbt emellan där vi kände att vi fick plats. Fick fort vad vi skulle ha och kunde gå till bordet och äta medan dom andra ännu köade sig fram till sina val.
Jag är snudd på mätt ännu och ändå lät jag bli efterrättsbordet. Tog bara en kopp kaffe och några melonbitar.
Nöjda och belåtna åkte vi hem, var och en till sitt. Nu dröjer till hösten innan den nästa av oss fyller år. Vi måste nog hitta på nåt annat däremellan!

Klädsel kavaj

Idag är det festdags! Stor fest i ett av stans festområden där det ska bjudas på mat och underhållning och prisutdelning där Maken är en av de nominerade.
Så fort en dylik inbjudan landat i ens medvetanden föds tanken;
Vad i hela friden ska jag ha på mig?
På inbjudan stod ”Klädsel Kavaj” och bara det fick Maken att hicka till. Han är inte känd för att vara någon stilikon. Hans garderob innehåller ett femtiotal T-shirts. De flesta är svarta och innehar stora tryck av olika slag över hela framsidan och ibland också baksidan. Där finns ett fåtal bortglömda skjortor som aldrig används och nån enstaka tröja utan dylika tryck. Garderoben har i princip aldrig innehållit nån kavaj och om det har det, var det en tillfällig kavaj för ett specifikt tillfälle och den har i så fall fått respass kort efter användningen. Därtill har han nog aldrig mer än på vårt bröllop använt en hel kostym. De byxor som finns i garderoben är enbart jeans och då också enbart Levis 501. (jojo) Klädsel kavaj alltså. Det är efter denna utläggning en redig utmaning, det förstår alla!
Enligt egen utsago skulle han aldrig i livet köpa nån kostym för eventet, han skulle ha svarta jeans, nån av de gamla tråkiga skjortorna med en av nämnda T-shirts under. Han skulle möjligen köpa en kavaj. En billig.
Dottern suckade över detta beslut och tog sig an uppgiften att styla gubben. Hon fixade en snygg gul och svartrandig skjorta till honom i julklapp och gav order om vilken sorts tröja som skulle finnas under. Det paketet öppnades inte med ett jubel precis. Sen tog hon med honom till stan och provade kavajer. Han kom hem med en riktigt snygg grå, som passade väl till skjortan. (Och de svarta jeansen kom vi inte ur!) Han provade kavaj och skjorta med ogillande min. Påstod att det var obekvämt och jobbigt, att han minsann tänkte ta av sig den så fort han satt sig vid anvisad bordsplacering. Okej, huvudsaken att den är på när vi kommer och ifall han ska upp på nån scen och ta emot pris.
Jag då? Jag beställde hem en svart spetsklänning med vidd i kjolen och ett par högklackade stövlar. Mitt svåraste beslut blir vilka smycken jag ska ha till. (alla som sett min gedigna smyckesamling vet att det kan bli ambivalent) Jag köpte ett par glittriga halsband också, men insåg snabbt att dessa var helt fel. Nåja, jag har som sagt gott om alternativ.
Nu ska dan ägnas åt diverse. Sen ska vi snygga till oss, ta ett glas vin och invänta förbokad taxi!

En liten vecka

En sån går i rasande takt. Speciellt om den är välfylld och alldeles bortrest som veckan som gick var.
Vi klev trötta upp före solen förra söndagen och stoppade våra grejer i bilen. Åkte norrut i mörkret. En bra spellista i stereon och behaglig värme i bilen och lite resglädje i sinnet. Och givetvis med stickningen i händerna för min del eftersom Maken helst kör hela vägen. När det så småningom dagades var det ett rejält skådespel utanför bilen. bra väglag och inte speciellt mycket trafik heller. Vi anlände därmed i god tid, stod nästan först i kön.

Det är en liten båt och resan över Kvarken, blå vägen mellan Umeå och Vasa, är kort. Finns inte mycket att göra på båten heller men vi hade hytt och sov i alla fall gott en stund. Hann också med att handla nåt (utan taxfreepriser) och fika lite.

Vi körde sedan iland bara fyra timmar senare och hade en timmes körning i mörkret innan vi kom fram till destinationen. Där handlade vi lite mat och lämnade av en grej vi haft med oss. Kom så småningom fram till stugan vi brukar låna. In med alla grejer och myste sen framför en brasa med lite smått och gott. Därefter bäddade vi lånad säng och somnade bums.

En vistelse i detta hemlandet innebär mestadels besök hos släkt och vänner. Många sådana. Därmed också en hel del kaffe!
Vi startade varje dag rätt så tidigt i stugan. Hyfsat morgonpigga båda två. Jag gjorde i ordning en brasa i spisen så fort jag fått sömnen ur ögonen. (det är jag som är pyromanen i familjen) Sen satt vi med kaffekoppen vid brasan och unnade oss en långsam start på dan. Jag hann också med en stunds stickning. En morgon gick jag ut till bastun och eldade i den också. Det är en start på dagen som man bara kan drömma om.
Förmiddagarna och eftermiddagarna ägnade vi sedan åt folk som inte jobbade (och en del butiksbesök). Kvällarna var tillägnade de som jobbat under dagen. Mycket prat och skratt blev det.
Oftast kom vi tillbaka till stugan först i sena kvällen. Hann med en stunds soffhäng vid teven, eventuellt ännu en brasa och lite kvällsfika och givetvis lite mer stickning. Och på det viset går en liten vecka hur fort som helst.

På fredagen hade värdfolket också fått helg och gjorde oss sällskap i sin fina stuga. Först en gemensam god middag, som vi också lagade tillsammans. Under tiden värmdes både bastu och badtunna upp till trivsamma temperaturer. Det var redan rejält mörkt när vi klev i tunnan. Nån liten minusgrad och ett glest snötäcke över gräsmattan förhöjde känslan. Kan säga att det var hur härligt som helst och otroligt avkopplande i det varma vattnet. Lite bastu på det och så trivsamt kvällshäng inne i stugan.

Ja, plötsligt var veckan slut. Vi packade ihop våra grejer … och allt som vi inte köpt. Jo, vi skulle verkligen inte handla nåt hade vi bestämt innan vi åkte. Det gick sådär. En del glasgrejer och ännu en muminmugg … ja. Hade också lyckats haffa ihop en hel låda med gamla saker från mormor.

Innan gryningen hasade vi ur sängen följande söndagsmorgon. Packade bilen och fick i oss lite frukost innan vi sa hej då. Vi åkte tillbaka till båten som tog oss över till hemsidan. Ägnade resten av dagen åt att köra alla milen hem.

Nöjda och trötta efter en mycket bra och trivsam men intensiv vecka. Riktigt, riktigt nöjda!