Apropå det där hörnet …

Det måste nästan ses i bild för att man ska kunna ta in hur rejält med rosor det faktiskt är. Dignande överflöd!
Detta är grannens vy. Jag skulle inte ha nåt emot att se det själv hela tiden. Våra tomter ligger tätt intill, deras garageuppfart gränsar vår trädgård. Liksom nästa garageuppfart gränsar deras … ja, du fattar. På den här gatan byggdes på sextiotalet exakt likadana hus. Alla placerade på i princip samma sätt, med garage och uppfart i gräns med en grannes trädgård. De placerades inte i en rät linje längs gatan utan lite lätt förskjutet för varje hus. Vårt är gatans första och ligger längst ner. Vi har alltså den minsta remsan trädgård framför huset och den största bakom.

Det blommar frikostigt i detta hörn varje år när rosorna slår ut. Utan att jag anstränger mig ett dugg. Ingen gödsel, ingen beskärning och ingen bevattning och trots rönnen i mitten. Både rosa och vita, fast det ser sannerligen ut som att de rosa håller på att ta över.

Här står jag på trottoaren precis vid hörnet av vår trädgård. Den höga cypressen i andra ändan är vid vår garageuppfart och den har snudd på slukat brevlådan. Trottoaren löper längs med hela tomten och jag har under åren försökt plantera växter av olika slag precis i kanten. Så att det skulle välla ut sådär blommande som den lila innan rosorna. Men det lyckas dåligt, jord och vatten rinner bort och det slutar med klen misär för de stackars växterna. Det är bara dessa rosor som frodas och när grannen kör upp på sin uppfart så här års möts de av allt detta!

Rönnen är planterad av husets tidigare och första ägare. Han byggde huset själv och bodde här med sin familj tills alla barnen var ute och han och frun började bli till åren. Då tog vi över. Jag minns att trädgården på den här sidan då mest bestod av en tom gräsmatta, en lång rabatt vid det dåvarande staketet längs grannens garageuppfart, ett litet äppelträd mitt på nånstans (det dog) och så rönnen i hörnet. Jag minns inte hur stor just rönnen var när vi tog över men förmodligen en bråkdel av nuvarande storlek. Det fanns säkert redigt med tomhet runtomkring eftersom pappa och jag tyckte att rosorna skulle ner där. Vi måste hela tiden hålla efter trädet en aning så att inga grenar hänger uti gatan eller mot grannen. Det är visserligen en snäll och bra granne som aldrig skulle klaga. Men vi håller koll på trädet i alla fall. Rosenbuskarna däremot, de borde hävas in mot trädgården en bit med nåt slags stöd. De fick fritt fall när vi för länge sen plockade ner det murkna staketet och valde att inte ersätta det. Men det är kanske dags att tänka ut nåt. Det funderar jag över varje år när jag står där med sekatören och hämtar blommande kvistar för att få avnjuta rosorna på nära håll.

Nånstans där bakom allt detta håller jag till. Det syns inte mycket av trädgården genom det här täta buskaget. Och det gillar jag, folk som passerar kan titta på rosorna och jag kan vara ifred där bakom.

Och det här är vad jag får se själv från min sida av hörnet. En gigantisk rönn. Med en liten rönnbebis vid fötterna och en pytteliten gran som jag satt in i hopp om ännu med skymmande vegetation. Men tyvärr är det knappt en enda ros som blommar häråt.
Jag har medvetet låtit det bli vildvuxet runtomkring, eftersom det är en del av trädgården jag aldrig vistas i. Det är alldeles för nära trottoaren och gatan och ja, grannens uppfart. Tydligen är det precis sån vildvuxen miljö som rosorna gillar, eftersom de nu med allt fler uppstickare drar sig häråt. De syns inte på bilden men jag vet att de är där och låter det bara vara så. Kanske en dag, att det blommar lika hängivet på insidan som på utsidan?

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.

Insektshotell

Jag tittade på mitt favoritprogram på teve en kväll. Trädgårdsprogram där det planteras och pysslas och lagas mat med trevliga programledare. Hos den ena av dem byggdes det insektshotell. Egenspikad låda som ram och ihopsamlat trädgårdsmaterial som fyllning. Det blev som en tavla! Jag blev jättesugen på att göra egna, det verkade kul.
Eftersom jag är en slags materialsamlare hade jag en gammal golvlist att såga i bitar, som ram till en sparad plankbit. Sedan spikade jag ihop alla bitar och ordnade en upphängningsgrej på baksidan med småspik och ståltråd. Allt innehåll hittade jag lite här och var i trädgården. En kasserad och helt torkad krukväxt blev ett fint trassel i ena hörnet. Därtill kottar, mossa, pinnar och torra frökapslar från en blomma. Ja, lite sånt smått och gott.
I programmet fästes allt med smältlim men det kanske inte är bra för insekterna? Jag fäste mitt med krökta spikar, lite ståltråd och snören. Kilade in allt torrt material i varandra liksom. Så att det bildades små hålrum här och var med möjlighet att trassla runt i om man är ett bi.

Sedan spikade jag upp det på en utvald vägg, lite i skymundan bakom en rabatt med hög växtlighet. Genast surrade några intressenter fram för visningen men avvek igen. Kanske utan lånelöfte? 🙂 Själv sågade jag till material för en till. Och samlade mer torra grejer att fylla den andra med. Hade tänkt göra tre (alla goda ting är ju tre) men istället satte jag upp en torr trädgren som jag haft länge ute i trädgården på lite olika ställen genom åren. Den blev en snygg treenighet med ramarna tyckte jag. Oavsett om nån vill bo i dem eller inte så får de hänga kvar som prydnad ändå.

Vårlök

Ska du inte ha några vårlökar? Frågade Dottern från sitt jobb på trädgårdshandeln en dag i höstas. Näe, jag hade inte tänkt det. Brukar glömma det där med vårlökar när sommarsäsongen är över och en gång satte jag massor och knappt inget kom upp. Så nej. Men hon envisades. Hon brukar göra det. Det är rea nu. Jag köper hem ett gäng så hjälps vi åt att gräva ner. Ok. Ett gäng alltså … jag lade ut dem på köksgolvet och räknade ihop antalet lökar från varje påse. Typ trehundra stycken. Hoppla. Det var Tulpaner av varierat slag och Allium och Narcisser. Om allt det skulle ner nånstans hade vi att göra. Nog för att plats finns men ändå.

Nåja. Vi är inte såna som ger upp. En höstdag tog vi tag i saken. Planerade och planterade med stil vill jag lova. Rosa bubbel till oss och benmjöl till lökarna. Vi gick först runt och bara lade ut påsarna som vi trodde de skulle passa bäst. Sen var det bara att börja gräva.

Mycket grävande blev det. Ny jord först, en lagom stor grop, benmjöl i botten och ner med löken i nån sags bra ordning för att det ska se fint ut när de kommer upp. Ett glas bubbel på det och så nästa påse. Tillsut var vi rätt less på benmjöl och lök. De sista trycktes raskt ner lite här och var utan vidare planering. Eller om det kanske var på grund av bubblet?Sen kom vintern. Eller vad den nu kan kallas. En väldigt lång höst kanske och så våren. Det började tidigt sticka upp små toppar här och var i rabatterna. Toppar som växte till blad och omslöt först en hård knopp som snart blev allt lösare och en efter en har de nu brustit. Om det gjort ont vet inte jag … men vilken belöning de gav oss för vårt höstslit! Som det har blommat! Som det blommar än! Och mer finns att vänta som inte slagit ut i blom än. Helt fantastiskt. Trädgårdsmästaren i det där trädgårdsprogrammet jag gillar så, sa i ett avsnitt att om du ska sätta vårlökar så ska du sätta massor så det blir grupper. Inte bara nån enstaka här och där. Kosta på rejält. Och han hade helt rätt. Precis så här ska det se ut. Jag kanske sätter ännu fler i höst!

Blommor och trädgårdsjobb

Det blir mycket trädgård just nu. Mycket behöver göras. Framförallt borde jag starta gräsklipparen och köra ner det långa gräset. I alla fall på en del ställen. Jag är ingen gräsmattefanatiker. Hade jag ork och råd skulle jag gräva bort den och anlägga grusgångar, rabatter, buskar och träd överallt istället. Vad ska man med en tom gräsmatta till?
Den här är gammal och oskött och full med mossa och vilda blommor som tagit sig friheter. Jag välkomnar dem alla, de får växa där de står efter nåt frö som virvlat in. Alltså klipper jag runt, låter det blomma, till nöje för både mig och pollinerarna. Kanske klipper jag ner det sen, när blommandet är slut. Då brukar det mest se skräpigt ut.
Förut hade vi ett hav av Prästkragar på framsidan av huset. Mot gatan till. Det som folk ser när de passerar. Det där havet är bara fint när det blommar. Innan ser det ut som långt och ovårdat gräs. Man kunde se folk både snegla och glo sig förbi denna ödetomt. Men jag lät dem hållas. För finns det något vackrare än ett hav av Prästkragar som vajar i vinden och en liten Dotter i sommarklänning mitt i? Med en allt större bukett i handen.
Men Dottern är vuxen sedan länge och Prästkragarna har med tiden gett upp. Finns bara någon enstaka liten tuva och dem sparar jag inte. Igår trimmade ner alltihop och snyggade upp runt buskar och planteringar. Nästan hela framsidan. En del av den lämnade jag. För där finns min barndoms Förgätmigej och Gullvivor.
Förgätmigejen är större än den som vanligtvis växer vilt här runtomkring. Den är också hämtad i kruka från barndomsstället där den fanns i stora fält. Längs stigen ner till dasset, stigen ner till bryggan och lite här och var runt huset. Pappa, som annars var betydligt mer gräsmattefanatiker än mig och ville ha det renklippt och snyggt. Inte ens han kunde förmå sig klippa ner de små blå. Kanske för att han också såg en dotter i sommarklänning med allt större bukett i handen?
I alla fall, så är de inplanterade därifrån i denna trädgård. Den är så otroligt fin och söt var den står, Förgätmigejen. Varje år låter jag de utblommade blå sprida sina lätta små frön med vinden för att bli glatt överraskad nästa vår, över alla ställen de hittas på.
Nu är i alla fall framsidan relativt snygg och bebodd. Jag fick till och med Maken ut med skrapan för att få loss ogräset i skarven mellan stenblocken som håller upp tomten och trottoaren. Plötsligt såg allt betydligt bättre ut igen.
Idag är det Morsdag och jag tänker inte röra högen med buskskräp som jag inte hann med igår och jag tänker inte heller starta gräsklipparen just idag. Jag tänker sitta under min korkek (läs parasollet, markisen eller paviljontaket) och bara njuta av att dagen är lagom varm och skön. Och lite jordgubbar på det.

Sakta men säkert

Verkar det ändå smyga in lite vår. Det är aningen varmare idag än i går och om gårdagen kunde man säga samma sak och så vidare.
Alltså är min altan städad och renspolad och iordninggjord. Jag varvade mellan skurarna i måndags. Ute i trädgården och räfsade och rensade vid uppehåll. På altanen och städade vid nästa skur.
Sen åkte vi och köpte nya mattor eftersom de som vinterförvarats såg rätt anskrämliga ut. Det är nåt år sedan vi köpte dem. Av någon anledning kallas dessa mattor för konstgräs! Högst märkligt namnval eftersom de på intet vis liknar gräs. Det är en filtmatta helt enkelt, och den är lämplig utomhus eftersom den släpper igenom fukten bra. Den finns i svart, grått och visserligen också grönt men är inte det minsta gräslik ändå. Den har liksom inga strån utan bara en slät och mjuk filtyta. Trivsam att gömma det slitna trägolvet med och gå barfota på och om det regnar in, som det gör ibland i utkanten av altanen så skadas inte mattan. Men de ljusgrå vi köpte sist har verkligen gjort sitt. Nu köpte vi svarta. Jag rullade ut dem och klippte till och passade in så det täckte det mesta av golvet. Det är bara ett problem med detta och det är när nattKatterna släpar hem nåt byte som tydligen måste ätas hemma på altanen. Sedan lämnar de alltid en äcklig rest på mattan som jag måste ta hand om. Urk.
Helgen har utlovats solig och ännu något varmare. Och så är det i alla fall denna torsdag. Jag har i princip hållit till ute sen jag kom från jobbet. Mina planer på att inreda paviljongen och städa planteringsbordet är fullföljda. Och diverse annat pyssel dessutom. Nu får det räcka tycker jag och hällde upp ett glas vin och satte mig med det på ett ställe där jag inte behöver ha huvudet i solen. Ja, det behövs inte mycket av den varan (och då menar jag solen och inget annat) innan jag får nog och söker skugga. Nu är det mesta av grovjobbet gjort och nu inväntar jag sommarblommor och annat trivsamt småpyssel. Det är en dag i morgon också.

Gnäll

Vädret gör mig otålig!
Det är is i vinden och snö i molnen och det är mitten av maj. På hemvägen från jobbet i morse regnade det och efter en del uträttade ärenden snöade det. Kortvarigt och inget som var synligt annat än i luften. Men ändå!
Men det är nu jag skulle vilja hålla på och fixa ute, och det känns bara onödigt om det ska snöa på det. Affärerna är fulla med lockande sommarblommor. Som det inte är nån vits att köpa eftersom de inte kommer att överleva ute än. Jag orkar inte hålla på med blomkrukor som ska bäras in eller täckas över till natten.
Visst, jag skulle säkert kunna gå loss med spaden och gräva om en rabatt och göra om nån plantering som inte är bra men det känns bara fullständigt oinspirerat. Jag har ingen lust när det ska komma varierande sorts nederbörd mitt i allt. Och när solen går i moln är den lilla värme den orsakat helt borta. Näe. Det får vara och så går jag in igen. Utan ett enda spadtag.
Ja, jag känner mig otålig, rastlös och lite less faktiskt. På att inte få nåt gjort och på att det lilla som är gjort är blött av regn och skräpigt av blåst och ser ut som höst. Nog för att jag gillar höst men i sinomtid.
Just nu har en stålgrå nyans tagit över himlavalvet och ser ut att kunna ha vilket jävulskap som helst i beredskap. Så jag gick in, igen. Och sitter här och muttrar istället. Det är inte speciellt produktivt. Inget tyder på att det är bättre i morgon heller. Knappast ens den kommande veckan. Men om det åtminstone är lite uppehåll nån dag kanske det kan bli en städad altan i alla fall. Det är min plan just nu. Allt annat får bara vänta.

Trädgårdsjobb

Det blev äntligen lite varmare och jag hade inte tålamod till nåt innesittande i går. Drack ur mitt morgonkaffe och kom iväg ut.
Trädgården har en hel del sysslor att erbjuda för en sådan lite varmare vårdag med sol och klarblått. Jag räfsade, grävde en del, fyllde på med jord och gödsel. Klippte ner torra grenar och snyggade till. Tja sånt liksom. Åt lunch i det soligaste hörnet, visserligen under parasoll men ändå.
Min plan från början var att åtminstone få det nödvändigaste gjort, på ett par timmar typ, och sen gå in och göra annat. Men efter lunchen hittade jag mer trädgårdsenergi och vips var eftermiddagen ikapp mig. Då var det faktiskt nog. Min trädgårdstunna var i det närmaste fylld och kunde dras till vägen för veckans tömning. Trädgården var redigt mycket finare än innan och själv var jag trött och orkade inte ett enda räfstag till. Det finns en hel del kvar att göra … men det får vara till en annan dag.
Istället tog jag mig an en nödvändig dusch, sedan en stund vila med min stickning och en efterehandsvisning av dagens presskonferens som jag missat medan jag trädgårdsjobbade. Inte mycket nytt på virusfronten, det pågår i allra högsta grad och vi uppmanas att fortsätta följa rekommendationerna. Det är långtifrån över … det är en konstig tid vi lever i. Men ja, det är viktigt att göra som det sägs.
För min del var ett besök på matbutiken nödvändigt men där var det en alldeles lagom mängd folk och jag var inte för nära någon medmänniska. Köerna är till synes långa vid kassan men det har bara med avstådshållningen att göra.
Jag halklade också in på blomsterbutiken. Lätt hänt. Strosade på behörigt avstånd från andra i växthuset och på utsidan bland trädgårdsväxterna och drömde om klättersosor och klematis och vackra perenner. Hm. Vi får se. Det blev inget sånt och inga frestande sommarblommor än heller. Nattfrosten är fortfarande ett hot. Jag köpte bara några påsar blomsterfrön för att kunna plocka fina sommarbuketter. Ringblommor i färgskala från ljust gult till skarpt orange är en barndomsblomma som jag gärna återvänder till. Därtill blev det svart blåklint, spännande! Och så Malva, Atlasblommor och Slingerkrasse. Har nån fantasi om att strosa omkring barfota med en svepig kjol om benen och plocka buketter … tills jag kommer ihåg det där med sniglarna. De flesta är osynliga dagtid, men ändå. Inte blir det nåt barfotaspring inte! Hoppas i alla fall kunna hålla glupska typer borta från de sköra uppstickarna så det faktiskt blir nån blomning att plocka av. (Iförd svepig kjol och nån slags sandaler.) Förra året var det en rätt så hanterbar mängd mördarsniglar. I år har jag har redan haffat fyra med spaden och därtill förpassat en handfull Vinbergssnäckor ut i skogen. Dom jäklarna kryper tillbaka men jag kan inte krasa ihjäl dem heller. Samlar dem en efter en i en hink och bär bort dem dagligen. Ett evigt slitgöra för att få ha blomstren ifred. Dom där snäcksniglarna må se harmlösa ut med sina spröt och sitt snäckhus på ryggen men icke! De är sjukt hungriga och äter vissa blommor till bladlösa stubbar i marknivå.
När jag kom hem efter detta tvättade jag händerna supernoga och lagade lite mat innan jag intog slöläge.

Utejobb

Trädgården vaknar allt mer och ställer också krav på att man ägnar sig åt den. Det behöver räfsas och rensas och jordförbättras och gödslas och när jag står där och tittar på allt känns det lätt övermäktigt. Men jag jobbar på. I min takt. Och som tur är har jag Dottern med sitt nyväckta trädgårdsintresse till hjälp vissa dagar!
I höstas grävde Dottern och jag ner ett mäktigt gäng blomsterlökar som nu tittar upp ur jorden. Dottern kom med en hel kasse lökar, tulpaner mest men en del annat också. Hon hade handlat på jobbet där det just då var rabatt på dessa. Därför blev det också ingen hejd liksom. 😀 Varje påse innehåller en mängd lökar och när jag räknade dem var det sammanlagt över trehundra! Som vi grävde och grävde. Trädgården är stor och nog fanns det plats men vi var rätt less på blomsterlökar efter det. Men jag har glömt, vad vi grävde ner och var vi grävde ner vad. Nu kommer de som överraskningar överallt! Det ska bli spännande att se dem blomma också.
I julklapp fick jag trädgårdsbelysning. Den har jag testat nu ett tag för att få den effekt jag vill innan vi gräver ner kablarna och ingen ångermöjlighet längre finns. Det är tjusigt när det lyser upp längs stammen på den stora lönnen eller rätt i buskarna. Belysningen tänds när det skymmer och släcks i gryningen, så där lättsamt och smidigt utan min inblandning.
Idag har vi jobbat hårt med att gräva ur en pallkrage som jag inte planterat i på nåt år. Den var full med ogräs och rötter som först skulle ur innan vi kunde fylla på med ny jord och lite gödsel. Sen ner med potatisen. Jag har inte satt potatis på åratal men Dottern som numera är blomsterhandare har massa planer för min trädgård. Hon har ett gäng med grönsaksfrön också men dessa får vänta lite till.
Själv har jag sått massor med blomsterfrön inne som jag har massa pyssel med att plantera om och hålla vid liv tills det inte längre ska härjas med nån nattfrost. Tja, det finns att göra.

Men va!

Sitter på jobbet (i ett av detta jobbs väntelägen) och ser till min förskräckelse att det snöar ute! Men neeej. Visserligen kommer det knappast att lägga sig till ro på marken ännu, men det är för tidigt. Alldeles för tidigt. Jag har massor kvar att göra ute i trädgården innan vi är redo för nån snö. Det måste vara nåt tillfälligt jäkelskap detta, för väderapparna har inte nån snö i sikte och dom har väl alltid rätt 😜 eller? I helgen påstår den norska appen att det ska vara sol. Kollar den svenska appen också med liknande resultat. Hör ni det däruppe i himlen?
Okej, snön som det flaggades med nyss ger mig alltså en färdig agenda för lördagen. Direkt efter morgonkaffet blir det trädgårdsjobb. Resten av sommarblommorna ska kastas i trädgårdstunnan, oavsett hur fint de blommar. Planteringsbordet ska städas, bänken vid trappan ska bäras in och lövräfsningen behöver påbörjas.
Höstblommor som Dottern sett till att jag har hemma i orört skick ska planteras och arrangeras lite höstfint vid trappan. Om kreativiteten faller åt rätt håll ska jag också göra nån höstig krans till dörren.
Jag brukar också ordna för vinterns ljusslingor i höstfixet. Dels för att för att slippa dra skarvsladdar i snön och dels för att det lyser trevligt i mörka höstkvällar också. Men i år behöver jag först köpa nya ljusslingor, klippte nämligen av en sladd med gräsklipparen sist, och en annan gav upp tidigt i våras och vägrade lysa mer.
Ja, jag kanske lägger om tänket lite … först kaffet, såklart! Sen åker jag och köper ljusslingor och tar en loppisrunda när jag ändå är i farten. Så lunch och sen trädgårdsarbetet. Så får det bli!
Så håll för tusan inne med den där snön ett tag till alltså! Jag vill inte ha den nu.