Belyst

Trädgården är redigt upplyst om kvällarna numera.
Förra julen fick jag trädgårdsbelysning i ett av paketen. Den arrangerade jag i våras men det är först nu den verkligen kommer till sin rätt. När höstmörkret omger oss tänds lamporna. Belyser träd och buskar. Trivsamt tycker jag.
Varje senhöst, en bra bit innan advent, tar jag mig an ljusslingorna. Sådana finns lindade på ett flertal ställen och de får vara intvinnade i växtligheten hela sommaren utan att lysa.
I går klev jag i ett par stövlar och en ullkofta och gick ut med sladdvindan. Kopplade dessa kontakter för att kolla välmåendet i slingorna. Ett par stycken hade fått nog och dem lindade jag med viss möda ur växternas grepp.
Turligt nog hade jag förutsett detta och inhandlat nya. När allt var lindat och klart såg jag till att sladdvindan fick en bra placering och täckte över den med plast som skydd för den värsta vätan. Förutom alla elektriska ljus tänder jag gärna ljus i lyktor vissa kvällar också. tycker att de lyser så fint i mörkret.
I kvällningen gick jag ut och tog mig en titt. Det lyste verkligen fint! Därtill hade Maken också bytt ut ytterbelysningen vid dörren. Den gamla var ful och tråkig och vi impulsköpte en ny tidigare på dagen. Uppdaterade lite. Många väljer lampor som ser ut som små cylindrar som lyser både upp längs husväggen och neråt samtidigt. Och skruvar sen upp dem på rad runtom hela halva huset. Jag tycker husen ser ut som rymdskepp om kvällarna. Färdiga att lyfta närsomhelst. Vi vill inte ha nåt rymdskepp. Istället valde vi en traditionell lyktvariant på vår lampa. Nu är det belyst runtom hela halva vårt hus också men utan rymdskeppslampor!

När hösten är här

Den stora lönnen blir lysande gul när hösten kommer och börjar snart skaka av sig pälsen. Det är rejält med löv kvar i grenarna, även om det mesta ligger på backen. Jag ser dem, samlar kraft till att en dag ta itu med det hela.

Att räfsa löv. Det är trivsamt mest i sinnet. Jag tänker mig alltid en krisp höstdag, helst lite mulet. Man kliver i stövlarna med raggsocksklädda fötter. Tar på sig en varm egenhändigt stickad ulltröja. En sjal kanske. Och går ut och räfsar ihop alla löv innan man rödkindad och uppfriskad går in och kokar en kopp kaffe. Nöjd över sitt värv.
Näe. Så är det inte. Efter tio minuter är jag redan less. Inte bara på räfsandet i sig utan på att få undan högarna också. Ösa alla löv i tunnan är minst lika jobbigt. Dessutom är jag snabbt irriterande varm i ulltröjan och sjalen. Det är då jag släpper räfsan och börjar med annat … Knäpper upp koftan och drar loss sjalen, går runt och tittar på diverse. Konstaterar att klockrankan vid friggeboden ska ställa till med blomning. Jo, hösten har varit varm. Den blommar alltid sent, om alls här uppe men inte fullt så här sent. Men jag gillar dess växtsätt mest och blomningen är en bonus. Får se om den hinner slå ut all knoppar innan det fryser på.
Sen samlar jag på mig en massa fint växtmaterial. Lindar rosor av lönnlöven och klipper ner lite fina kvistar och ställer mig vid planteringsbordet och binder en krans av alltihop.


Det däremot, är precis så tivsamt som det låter i stövlarna och ulltröjan. Den här gången blev det en höstkrans där alla de där fina löven gemensamt får pryda ytterdörren ett tag. Tills det blir dags för vintrigare kransvariant.
Inte finns det nån lust att räfsa nu heller. Istället finns det annat man kan roa sig med tillsammans med alla de där höstlöven. Plocka de finaste och ställa sig vid något slags underlag och lägga en mandala.


Den här gången hamnade mandalan på ett smutsigt bord som egentligen skulle torkas rent och vikas undan för vintern. Mandalapyssel med höstlöv är inget man ägnar sig åt en blåsig dag. Men om det är vindstilla är det en bra syssla för det där sinnet. Att koncentrera sig på något helt flyktigt en stund. Försiktigt placera löven i ett tilltalande mönster kräver koncentration och närvaro. Ett tillfälligt konstverk. Nästa gång jag kommer ut har de blåst bort hela mandalan. Jahapp. Sen då?
Tja. Sen det väl bara att ta tag i räfsandet en stund igen.

Ett sånt sommarväder

September beter sig plötsligt som om den tillhör sommarmånaderna och öser ut varma och soliga dagar. Mornarna är krispiga och lurar en att tro att det är de varmare kläderna som ska väljas. Sen är allt bara alldeles för varmt. Liksom sommarvarmt, medan man sitter där i höstkängorna och ullkoftan som var så rätt i tidig morgon.
Jo, visst kan det vara njutbart med den sortens temperatur ännu, i rätt klädsel. Som till exempel om det är en ledig dag och kläderna kan bytas ut varefter temperaturen stiger.
Jag är tidigt ute med undanplockandet av allt sommarliv i år, trots behaglig utetemperatur. Det är ändå liksom färdigsuttet nu. Inget intresse av att hänga i paviljongen mer eller slappa i altansängen nån eftermiddag.
Därmed är sängen ställd på kant och altantaket nerdraget och hopvikt. Allt pynt från mina sommarställen är inburet och undanstoppat. Alla små sittgrupper instuvade på vinterförvaring. Utom två korgstolar av olika art som får stå på altanen för att kunna slå sig ner i om det behagas.
Det som också står på altanen är alla krukförsedda sommarblommor. Som inte alls vill medge att det är någon höst i antågande. Allt blommar ymnigt ännu och står hopföst i samlad tropp kring stolarna. Så det ser helt överdådigt prunkande ut.
Därtill har katterna också fått sedvanligt vinterhotell av staplade möbler. Där är det bäddat med mjuka underlag och skyddande sidor ifall någon snö ska yra så småningom. Det ger dem ett ombonat trevåningsalternativ att hänga i. Med hjälp av fyra stolar på ett bord. Två av dem upp och nedvända på de andra två, armstöd mot armstöd. I bottenpan på bordet med en stol som tak har de fått varsitt krypin med frigolit under filtarna. I mellanvåningen mellan stolarna är det ett skyddat krypin på lurviga filtar. Sen har de där två lyxlirarna varsitt penthouse ovanpå dessa stolstaplar också. Med utsikt över världen. Det finns till och med ett källarplan under bordet där det går att sova i en bäddad korg.
Som om inte detta var nog finns även två små stugor på kattresorten på altanen. Jo minsann. Det är två ombyggda kartonger med mysigt innehåll. Som jag har trätt varsin t-shirt över. Så att halsringningen bildar en öppning att krypa in i lådan genom. Det är alltså bara att välja och katter gillar att variera sig. Hatar att vara förutsägbara och sova på samma ställe jämt.
Ja, nu kan höststormarna göra som de vill. Jag är redo.

Sensommarmys

Vi har en sensommar som är mer högsommar än högsommaren själv var. Då fanns det ingen möjlighet att dricka morgonkaffet ute, nu är det varma och somriga mornar och kvällarna dessutom. Otroligt varma och sköna. Däremellan finns en alltför varm dag där jag helst inte vill göra nåt alls.
Nu är första arbetsveckan gjord och det är bara att gilla läget som man säger. Sommaren går verkligen mot ett slut och just nu är det svårt att ta in att hösten är i krokarna. Viskar lite i en fuktig morgonvind och gör sig påmind när mörkret kommer allt tidigare på kvällen.
En del av sommarblomorna börjar lyssna och sträcker sig inte längre lika gika girigt mot solen. Jag har slutat fylla på med näring i vattnet och ser att många börjar bli redo för att slängas. Det känns lika sorgligt varje år. Allt detta ymnigt blommande ska plockas bort, klippas ner och slängas. Många av sommarblommorna i mina krukor är ettåriga. Många är blommor som också skulle vara fleråriga i ett annat klimat än detta norrländska. Om jag hade ett växthus kunde säkerligen en hel del övervintras därinne. Nu har jag inget sånt, men jag behöver börja fundera över den möjlighet jag har för vinterförvaring av växter och förbereda lite.
Gräsmattan tycker att det är sommar ännu och växer på. Jag gillar att den är lite längre och klipper sällan, men nu nästan ber den om att få bli klippt. Jag kan nog inte skjuta upp det mer.
När kaffet är urdrucket denna morgon blir det en del vattnande av törstande växter och sedan ska gräsklipparen ur förrådet. Efter klippningen ska jag gå lös med sekatören på en del ställen där nån buske tagit sig för stora friheter också. Alltså inleder jag helgen med trädgårdsjobb. Det blir en bra inleding.

Ge mig en ny sekatör och jag …

… klipper ner allt jag ser. Nja, jag överdriver. Lite.
Jag fick en ny fin sekatör av märke finsk i morsdagspresent. Jovisst hade jag sekatörer. Till och med fem i varierande storlek. Men bara dåliga, billigt skit, slöa, rostiga, kassa och ovårdade. Utan kännbar klippförmåga. Det är klippa dom ska. Inte tugga. Klippa.
Dottern dömde ut dem med plantskoleögat. Kom sen med ny och fin och slipad i present.
Som jag har klippt! Jag har kapat grenar i granen. Jag har kapat grenar i cypressen. Jag har kapat och klippt och går med vakande klippblick hela tiden. Är inte den där grenen väl lång? Borde inte det där vissna klippas ner? Och så där håller jag på.
I går tog jag med mig trimmern ut. För att slå ner lite eftersläpat högt gräs. När det var gjort blev det helt uppenbart att vildrosen inttill behövde styras upp. Jo. Verkligen! Jag hämtar sekatören. Började med en del små torra och döda grenar. Men klippte snart även en del andra grenar också. Formade liksom om och fräschade upp. Backade förnöjt och åsåg resultatet. Mycket bra, det blev ett tjusigt svep i busken. Men, i ögonvrån såg jag även en annan dylik vildros. Båda dessa är av den typen ros man skan se i alla dikeskanter. Små enkla rosa rosor som bildar nypon när de blommat klart. Grenarna är långa, svepande och böljande. Bildar en ganska kal stomme nertill med ett utsvept buskage upptill. Jag har tre. Två har anlänt av sig själva och den tredje kommer sig av en lössläppt ympad rabattros. Låter man sånt ske står man snart där med endast vildrosen kvar. Har glömt hur rabattrosen såg ut för länge sen. Men jag gillar dessa vilda med sitt ymniga växtsätt och deras blyga rosor i försommarblomningen. Låter dem med glädje svepa på.
Men ungefär vartannat år behöver de faktiskt glesas ur, snyggas till, klippas ur, styras upp. Nu gick jag med raska stövelkliv bort till den andra också, som är den största av dessa rosbuskar. Taggarna är livsfarliga. Långa och vassa. Det gäller att ha koll och fokus. Jag klippte, sågade de allra grövsta grenarna. Hade snart en större hög bakom mig än rosen själv erbjöd. Men snart hade jag fått ur allt trassligt, skadat, dött, torrt och tråkigt. Nya grenar får ljus och kan svepa vidare. Den kommer att vara en skönhet nästa vår. Nu blev det aningen glest in mot grannen, men det täpper snart till igen.
Sekatören pustar ut, behöver också putsas lite med nåt lämpligt. Den hittade nämligen även ett antal sniglar att dela på. Nu är också trädgårdstunnan fylld igen iför morgondagens tömning.

Dessutom har jag nu än en gång städat på altanen så att den är så där fantastiskt trivsam igen och sitter och inväntar Brorsan och Svägerskan i Bo-Bilen. Det blir en till natt här innan de tar med sig sin dotter och åker tillbaka hem i morgon.

Det blev rosor

Nåt slags övermod tycks ha drabbat mig! Jag vet ju sen länge att rosor (utom de ymniga buskrosorna vid rönnen och några vildrosor) inte är helt kompatibla med denna trädgård. Varför vet jag inte. Jag har jordförbättrat och beskurit och fjäskat så till den milda grad och ändå växer de rosor jag har synnerligen klent. I det närmaste knappt inte alls. Klena små spret som borde grävas fram och kastas på sophögen. Och jag har grävt fram, flyttat på och bäddat om. Till ingen nytta.
Intill paviljongen sattes för en evighet sedan en klängros. Den klängde knappt alls. År efter år bara småklängde den så jäkla mesigt. Fast den är en Flammentanz och sägs vara närmast ett ogräs som vem som helst lyckas med. Inte jag uppenbarligen. För ett par år sen, kanske till och med tre år sedan gav jag upp. Jag grävde, hackade och knipsade i det lilla som återstod av denna ros. Hela roten gick inte att dra upp men jag kapade så långt ner det gick och täckte sedan över den odlingslådan med lock. Ställde krukor av annat på istället för att gräva ner nåt mer.
I våras fick jag plötsligt syn på en stängel som var märkligt rosliknande och som hade letat sig ut genom en liten öppning i detta lock. Jajjamen. Rosen! Nu är den meterhög och blommar. Är det sån hårdhänt behandling de vill ha?
I en annan rabatt försökte jag fixa en rosenrabatt för nåt år sen. Jodå, två av rosorna är trivsamt återkommande. Ingrid Bergman och Leonardo Da Vinchi kämpar på och blommar varje år. De övriga inte så mycket. En klätterros i andra ändan har varit rätt småaktig tycker jag. Och ett par buskrosor som jag satte utanför denna rabatt som nån slags inramning gjorde ingen nytta alls. Och i en portal en bit bort var det rent av minirosor istället för meterhöga klättrande sjok.
Men så i år. Förutom detta vidunder under locket. Klätterrosen tog plötsligt fart, blommat så ymnigt i år att jag stod under och häpnade. De där två miniatyrklättrarna hade jag flytat för nåt år sen och de växer visserligen sakta och är fortfarande små, men de ser friska och fina ut och den ena blommar vilken dag som helst. Den kvarvarande buskrosen likaså. Den andra har jag dumpat.
Så ja, nån slags övermod har tagit mig när det gäller rosor. För jag köpte en ny Flammentanz som jag gjorde plats för utanför altanhörnet. Den har både växt rejält och blommat sen plantering. Idag medan jag rensade runt kändisrosorna fick jag ett svårstoppat ryck. Det tog mig raka vägen till blomsterbutiken och jag gav mig inte innan jag valt ut två nya rosor. Det fanns redigt med plats för dem i nämnda rosrabatt. Där är de nu konstfärdigt nergrävda med rosjord och förmaningar (hot rentav) om att växa.
Jag som aldrig mer skulle köpa en enda ros till denna trädgård. Har plötsligt skaffat tre nya hittills i år. Och säsongen är inte slut än. Växtrean har inte ens börjat …

Sommarpyssel

Jovisst blev det sommar igår! Och den stannade idag också. Påstås vilja hänga med oss hela helgen men vi får väl se.
Gårdagen var så där lite mer än lagom varm. Då fick jag för mig att tömma friggeboden (Friggan kallad) och snygga till därinne. Det är absolut mest det där trädgårdsprogrammets fel. Alla deras säsonger ligger ute på svt-play och fast jag sett allt förr ser jag nu allt igen. Från vår till höst i säsong efter säsong. Ja jag är lite knäpp, men man får bra tips. På både plantering och pyssel. Hur som helst. Förra gången jag såg den här säsongen jag matar just nu fick jag samma ryck. I programmet görs en pyssel-planterings-grejar hörna i en lada. Den gången röjde jag också ut Friggan och ordnade en egen sån hörna med ett ratat bord och en ratad byrå och smackade upp lite egenhändigt fixade hyllor. Ja, sen har jag pysslat med lite av varje därinne under sommarhalvåret. Och varje höst används det som vinterförvaring av möbler och annat jox från trädgården. Och varje vår när allt det kommit ut igen har jag städat och pysslat vidare.
I år kom jag aldrig till skott med den där städningen och ingen som helst pysselutrymme fanns därinne. Dessutom var det lite för mörkt har jag känt. Ingen belysning och bordet stod med dörren i ryggen. Med åren blir det svårare att jobba bra i taskig belysning, hur det nu kommer sig. Och när jag nu såg igen i det där programmet, hur fint det blev i ladan. Då gick jag ut i solen, och tömde Friggan. Maken ruskade på hela sig när han såg röran jag ställt till med utanför.
Friggan är ursprungligen av husets förra ägare byggd för förvaring av ved till bastun (ja vi har en sån) och trädgårdsredskap. Bastun har vi slutat använda, ingen av oss är speciellt förtjusta i det, så Finnar vi är. Den är också förråd numera. (vi brukar skämtsamt kalla det för att vi har en svensk bastu. För alla vi känner här som haft eller har en sån använder den just till förråd och inget annat)  Men lite ved har ändå dröjt sig kvar i Friggan i nån slags förhoppning. Dåligt staplat, halvt utrasat längs ena kortväggen. Jag hade gömt eländet med ett draperi.
Men nu tänkte jag om. För det finns ett fönster intill dörren. Där vore det bättre att ställa bordet. Men då måste vedhögen skärpa sig! Jag fick Maken till hjälp att fixa ett stabilt vedställ på motsatta väggen. Föste undan all veden, sopade golvet och staplade om. Bara det tog sin tid och tärde på ryggen. För Maken skickade jag ut så snart han var klar med skruvdragaren. När veden hade skärpt sig flyttade jag bordet och oj så himla bra jag kommer att kunna se allt pyssel nu! En del hyllor fick också byta plats och ett par gamla ratade gardiner blev ett nytt draperi för att gömma veden och en del annat sparat trämaterial.
På bordets gamla plats gjorde jag i ordning för krukor, redskap och gräsklipparen. Nu ska den väl inte jävlas mer med mig efter att ha fått så fint!
Sen rensade jag rejält och har förpassat en del grejer till sopor och återvinning. Jag har en tendens till att spara på fina flaskor och burkar. De är borta nu. Jag kan spara nya …
Jag behöver fortfarande arrangera mitt pysselmaterial och verktyg för detta runt arbetsbordet men det tar jag nästa dag när andan faller åt det hållet. Det är precis det här jag menar med att ta dan som den faller och inte ha den så planerad på semestern. Så mycket roligare sånt här jobb blir då. Solen sken, man kunde ha varit på en strand om man var en annan en mig. Nej, jag städade Friggan. Och innan kvällen och en välbehövlig dusch anlände var allt borta utanför och förpassat till rätt ställe.
Nu ska jag bara fundera ut vad jag ska pyssla fram därinne.

Oklippt och vildvuxet

Detta är vyn från gatan. Vad folk som passerar ser. Och tänker att här bor det en lat jävel. 🙂
Jag har klippt en remsa innanför men det kanske man inte hinner lägga märke till. Och att det är hyfsat väklipppt på baksidan har man ingen aning om när man bara passerar längs gatan.
Förutom vilda blommor och gräs är det också ett par just ny ymnigt blommande buskar. Och en plantering runt det gamla döda plommonträdet. Fast den planteringen är lite svår att upptäcka med långgräset framför, det ser jag. Fast jag ser den tydligt från mitt lite mer välklippta håll och det är det viktigaste ändå.

Jag hoppas att folk som passerar istället tänker; ”Å, här bor det en som bryr sig om insekterna!”
För det är verkligen inte lathet som orsakar detta vilda och ovårdade utseende. Utan faktiskt omsorg om fjärilarna, humlorna, bina och alla andra hotade insekter. Också för att jag tycker att ogräs är vackert och det växer fina strån, höga blå och vita klockor, prästkragar, rödklöver och annat jag vill se blomma. Kanske klipper jag ner det sen, när allt blommat klart.
Insekterna är verkligen hotade, det pratas mycket om dem nu. Hörde senast i går på radion en biolog säga att det är en oroväckande minskning av fjärilar och andra pollinerande insekter. Och att vi kan hjälpa till genom en mycket enkel åtgärd. Att lämna delar av gräsmattorna oklippta. Både i våra egna trädgårdar men också i delar av parker och andra offentliga grönområden. Det är väl härligt ändå, att lite lathet eller att bli befriad från ett tråkigt måste kan göra sån nytta!
Jag hjälper alltså till jättemycket 🙂 Insektshotell och liknande i all ära. Men det är medvetet oklippt på många ställen runtom i min lite vildvuxna lummiga trädgård. Vad ska de med hotell till om det inte finns nåt jobb liksom? Det surrar därför också en hel del i allt detta oklippta och en och annan fjäril fladdrar förbi. Och visst såg man oftare fjärilar förr? Betydligt mer olika fjärilar också? Tog dem så självklara, nu blir det lite ”åå, en fjäril!” när nån äntligen fladdrar förbi.
Vi måste börja ta vårt klot på allvar! Vi kan inte fortsätta som vi gör och riskera att allt förstörs. Vi vill väl ändå ha en beboelig jord med all fantastisk natur kvar!

Sommarmorgon

När jag kom hem från jobbet på midsommardagen sken solen lika intensivt som den gjorde på midsommarafton. Varmt var det då, lite svalare dagen efter. Skönt faktiskt.
Jag städade av altanen lite. Sopade pollen och inblåst skräp av bänkarna, dammade duken och skakade mattor. Innan jag tog ut dammsugaren och fick bort allt det där som låg på golvet. Mina nya svarta filtade mattor är snygga, men allt som blåser in syns väldigt väl. Dammsugning är enda sättet att få det fint igen.
Sen plockade jag lite smått blommigt till små vaser och vattnade i alla mina krukor. Det är ett gäng, jag har ingen måtta. Less is tristess och more is what I want. Typ så är det när jag vandrar omkring i blomsterhandlarna i gränsen mellan vår och försommar och fyller vagnen. Sen hem och plantera i alla krukor jag äger och arrangera ihop växtligheten i trivsamma grupper vid sittplatserna. Mest på altanen och i paviljongen där vi sitter mest. därtill har jag också sått en hel del blommande frön enligt samma princip. om allt vill sig väl har jag snart ett överflöd av blommande luktärter att plocka av.
Det blir extra fint på altanen när all den där, faktiskt trevliga, städningen är gjord. Och det var då det kom sig att jag landade i altansängen. Alla borde ha en säng på altanen eller i sitt uterum läste jag någonstans. Så sant!
Att lägga sig där, när vinden sveper omkring med gardinerna jag hängt upp med avsikt att hålla solen utanför, och fåglarna kvittrar och nån humla har hittat blommorna jag plockade till de där små vaserna. När katten upptäcker att jag lagt mig i sängen och kryper ner, spinnande tätt intill. Då, somnar man skönt efter ett dygn på jobbet där nattsömnen blir lite sisådär. Då är den där sängen det bästa utelivet har.
Jag skulle aldrig sova där om natten. Det finns alltför stor risk till sällskap av något som katten släpar hem, en massa mygg och annat oknytt. Nä, inte för nattsömnen men väl för daglig vila är sängen på altanen oslagbar.
Idag är det söndag, fortfarande lite midsommarstämning och jag ska jobba igen framåt kvällen. Men dagen är fortfarande ledig. Bjuder på en visning 🙂

Apropå det där hörnet …

Det måste nästan ses i bild för att man ska kunna ta in hur rejält med rosor det faktiskt är. Dignande överflöd!
Detta är grannens vy. Jag skulle inte ha nåt emot att se det själv hela tiden. Våra tomter ligger tätt intill, deras garageuppfart gränsar vår trädgård. Liksom nästa garageuppfart gränsar deras … ja, du fattar. På den här gatan byggdes på sextiotalet exakt likadana hus. Alla placerade på i princip samma sätt, med garage och uppfart i gräns med en grannes trädgård. De placerades inte i en rät linje längs gatan utan lite lätt förskjutet för varje hus. Vårt är gatans första och ligger längst ner. Vi har alltså den minsta remsan trädgård framför huset och den största bakom.

Det blommar frikostigt i detta hörn varje år när rosorna slår ut. Utan att jag anstränger mig ett dugg. Ingen gödsel, ingen beskärning och ingen bevattning och trots rönnen i mitten. Både rosa och vita, fast det ser sannerligen ut som att de rosa håller på att ta över.

Här står jag på trottoaren precis vid hörnet av vår trädgård. Den höga cypressen i andra ändan är vid vår garageuppfart och den har snudd på slukat brevlådan. Trottoaren löper längs med hela tomten och jag har under åren försökt plantera växter av olika slag precis i kanten. Så att det skulle välla ut sådär blommande som den lila innan rosorna. Men det lyckas dåligt, jord och vatten rinner bort och det slutar med klen misär för de stackars växterna. Det är bara dessa rosor som frodas och när grannen kör upp på sin uppfart så här års möts de av allt detta!

Rönnen är planterad av husets tidigare och första ägare. Han byggde huset själv och bodde här med sin familj tills alla barnen var ute och han och frun började bli till åren. Då tog vi över. Jag minns att trädgården på den här sidan då mest bestod av en tom gräsmatta, en lång rabatt vid det dåvarande staketet längs grannens garageuppfart, ett litet äppelträd mitt på nånstans (det dog) och så rönnen i hörnet. Jag minns inte hur stor just rönnen var när vi tog över men förmodligen en bråkdel av nuvarande storlek. Det fanns säkert redigt med tomhet runtomkring eftersom pappa och jag tyckte att rosorna skulle ner där. Vi måste hela tiden hålla efter trädet en aning så att inga grenar hänger uti gatan eller mot grannen. Det är visserligen en snäll och bra granne som aldrig skulle klaga. Men vi håller koll på trädet i alla fall. Rosenbuskarna däremot, de borde hävas in mot trädgården en bit med nåt slags stöd. De fick fritt fall när vi för länge sen plockade ner det murkna staketet och valde att inte ersätta det. Men det är kanske dags att tänka ut nåt. Det funderar jag över varje år när jag står där med sekatören och hämtar blommande kvistar för att få avnjuta rosorna på nära håll.

Nånstans där bakom allt detta håller jag till. Det syns inte mycket av trädgården genom det här täta buskaget. Och det gillar jag, folk som passerar kan titta på rosorna och jag kan vara ifred där bakom.

Och det här är vad jag får se själv från min sida av hörnet. En gigantisk rönn. Med en liten rönnbebis vid fötterna och en pytteliten gran som jag satt in i hopp om ännu med skymmande vegetation. Men tyvärr är det knappt en enda ros som blommar häråt.
Jag har medvetet låtit det bli vildvuxet runtomkring, eftersom det är en del av trädgården jag aldrig vistas i. Det är alldeles för nära trottoaren och gatan och ja, grannens uppfart. Tydligen är det precis sån vildvuxen miljö som rosorna gillar, eftersom de nu med allt fler uppstickare drar sig häråt. De syns inte på bilden men jag vet att de är där och låter det bara vara så. Kanske en dag, att det blommar lika hängivet på insidan som på utsidan?