Äntligen! Brister vi ut i kör. Det regnar!

I alla fall en del av oss är lyckliga över så väl vatten som svalkan den har med sig. Mest av allt hoppas jag skogarna hinner få så mycket vatten som möjligt. Hörde i går att det brinner på nästan femtio olika ställen runtom i landet. Hemskt. Det finns tyvärr också risk för åska, men kanske regnet kan få blöta ner allt ordentligt först så vi slipper ytterligare bränder.
Jag såg allt molnen i går kväll, men såna har kommit och passerat utan ärende under denna värmebölja och därför vågade jag inte hoppas. Men det regnade från en jämngrå himmel när jag slog upp altandörren och en relativt sval luft omgav mig. Att det också hade regnat en bra stund vittnade alla mina utekuddar om, för alla var snudd på genomblöta. Och vem bryr sig om det! Jag samlade in dem under tak och struntade i att det regnade på mig. Sen satt vi på altanen med morgonkaffet och njöt av såväl den svalkande luften som regnljuden mot plasttaket.
Mitt största fokus en regnig morgon är tunnan som samlar detta dyrbara regnvatten i ett av hörnen på garaget. Jag har en tunna till bredvid, men den har inget att samla från. Istället står jag där i regnet och öser över med en hink så fort det börjar närma sig fullt i den första tunnan. Jag behöver snart gå och ösa en gång till så att jag har reservtunnan fylld igen.
Sen gick jag som Pippi runt i regnet med vattenkannan och vattnade rabatterna som var dammtorra i går kväll. Det är faktiskt som bäst att vattna när det regnat en stund, då är marken lite genomfuktad och kan suga upp vattnet ordentligt, få ner det till alla rötter. Flera kannor med regnvatten hävde jag ut, på ett riktigt slösaktigt sätt. För just nu ser regnet inte ut att ha någon brådska vidare. Jag önskar att jag hade fler tomma tunnor att ösa över i. Men får nöja mig det det som står till buds och inte tänka på allt vatten som går till spillo när tunnorna är fullast.
Efter alla dessa oerhört varma dagar när huset börjar kännas obeboeligt varmt är en promenad med vattenkanna mitt i ett sommarregn en känsla av uppvaknande. Kalla droppar på huden, håret blir blött och fötterna i flip-flopsen likaså. Det gör inget, det är bra helt underbart. Det nästan syns hur växterna sträcker på sig för att få det mesta av vattnet.
Katterna njuter, skönt sovande i varsin stol under tak. Inne har vi öppnat korsdrag och hjälper till med fläkten för att få ner temperaturen till något det går att leva i. Vatten är liv!

Doftrikt och vattenfattigt

Gick raka vägen ut i morse, klockan var knappt mer än sju men jag hade sovit klart. Kände mig pigg. Stod en stund på altanen och begrundade dagsläget. Blir ännu en varm dag. Fick syn på luktärterna jag planterat där jag grävde upp en ovillig rosbuske i början av sommaren. Rosen Louise Odier var utlovad att växa och blomma ymnigt. Icke! Den var liksom en lång pinne och en kortare pinne med klent av både blad och blommor, fast den haft några år på sig. Först beskar jag den hårt i hopp om tillväxt, men den lovade liksom skvatt inget i alla fall. Så jag högg ner spaden runt om och petade ur den ur sin växtplats. Slipp då liksom. Hävde ner den i en hink med lite vatten och där stod den och skämdes ett par dagar. Kom väl på bättre tankar. Liksom jag. Okej då, du får en chans till! Grävde ner henne på ny plats, soligare och mer skyddad plats och klippte ner ännu hårdare. Den skulle lockas till att växa om den klipptes hårt sa trädgårdsexpert på teve. Han visste tydligen vad han pratade om och rosen insåg väl sin sista chans! Nu växer den, rejält på nya stället.
Gropen där den stått fick min lilla nyinköpta luktärtsplanta istället ta över. Jag brukas så egna frön, speciellt luktärter. Men vintern var snörik och kall, kändes evig. Inga frön såddes. Jag köpte alltså en planta istället och den fick också ta över växtstödet som Maken tillverkat, som skulle hålla om den ymniga rosen. Jo jo … Den håller nu istället om den ymniga luktärtsplantan som har växt sig hög upp genom hela sitt stöd vid det här laget (inte bara halva som på bilden). I morse var den helt översållad med blommor. Jag plockar små buketter i den varje dag. Luktärter har den magnifika egenskapen att de blommar mer och mer, ju mer man plockar. Det finns alltså en och annan bukett inne redan. Men så fullt med blommor som det var i morse har det inte varit tidigare. Men så får den också extra omsorg för att den förtjänar det. Den där extra vattenskvätten som inte allt annat får (på grund av torkan) och näring därtill.


Just torkan är en mardröm för en blomälskare som mig. Regnvatten var det länge sen vi såg och mina tunnor skramlar tomma. Vi manas till att spara på dricksvatten. Men inte kan jag förmå mig till att låta alla blommor torka bort. Jag vattnar så sparsamt det bara går och bara de nödvändigaste. Rabatterna får till stor del klara sig ändå. Nån extra skvätt på en del nyplanterat bara.
Vi är så vana med allt detta dricksvatten att vi slösar med det helt självklart. Nu försöker jag spar alla småskvättar och de bildar faktiskt en redig mängd dagligen bara de väl uppmärksammats. När jag kokat kaffevatten till exempel och det blir en skvätt över som inte ryms i kannan. Den sparar jag i vattenkannan istället för att bara hälla i vasken. Eller den där slatten bubbelvatten som inte blivit urdruken tappat kolsyran. Den häller jag i vattenkannan. Vattnet jag kokat potatis eller grönsaker i hamnar också i kannan. Eller vattnet som tappas för att mana fram varmare vatten. En ansenlig mängd kallt vatten går till spillo i väntan på det varma! Jag stänger också nogsamt av kranen vid tandborstning, i duschen medan jag schamponerar håret och liknande. Försöker spara där det går att spara, så att skvättarna kan användas till törstiga blommor istället.
Hoppas verkligen det blir regn snart för värre än torkande växter är torkande skogar och skogarna brinner just nu. Det är en sån deprimerande tanke att jag knappt förmår ta in den. Så om nån kan en regndans! Dansa för sjutton. Vi behöver vatten!

Jag har gömt mig i paviljongen

Min absoluta favoritplats i denna trädgård.
Den kan se oerhört trivsam ut i tidig morgon när solen silar in genom vindskyddet på baksidan. Varma sommarmornar är det en härlig plats med kaffekoppen. Andra slags mornar är det för kallt och skuggigt. Och allt som oftast är det helt upptaget av sovande kattGrabbar. De där två anser det vara bäddat enbart för dem och lämnar ingen plats för mänskligheten.
Men ikväll fick jag tillgång. Så här på kvällen är den helt intagen av sol. Då är den i regel inte mitt första val av plats. Men med fördragna gardiner blir det uthärdligt eftersom de tar udden av det skarpaste och varmaste.
Ikväll är det också lite kalla vindar utanför solen och då var det riktigt skönt med en nästan soldränkt paviljong.

Jag hällde upp en god single malt och sitter här i förnöjsamhet över en lugn och stillsam lördagskväll.
I våras tog jag beslutet att gräva upp växtligheten i planteringslådorna på båda sidorna om paviljongen. Det har varit missväxt i dem i åratal. Jag skyller på de ymniga björkarna bakom. Som också var anledningen till att vi byggde lådorna. För att inget växte. Jag som hade tänkt mig ymnig klätterros fick bara klen klätterrros. Lådorna hjälpte bara första året. Sen hade björkrötterna hittat in i dem. En stunds googlande sa mig att skuldbeläggnigen var rättvis och svårlöst. Björkrötter är envisa jäklar som älskar ny planteringsjord med mycket näring i. Snudd på omöjliga att hindra. Alltså gav jag dem matchen. Jag lade mig platt och erkände mig besegrad. Grävde ur det jag ville försöka överleva på annan plats. Täckte över jorden med olika material och skapade krukplanteringar och stilleben. Det blev rackarns bra. Så skål för goda beslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det här kan bli ett gräs(ligt) inlägg!

Jag kommenterade en dag hos Macilane som skrev ett mycket trevligt inlägg om förhatliga maskrosor i gräsmattan. Tänkte på min egen så kallade gräsmatta och blev utmanad att visa upp den, lite diskret med mailad bild 🙂 Men här kommer istället ett helt ohämmat inlägg om denna gräsmatta som faktiskt redan är mer något av en sommaräng. Och det stör mig inte alls faktiskt.
Jag är som vanligt sist ut i grannskapet med att få igång gräsklipparen. Vissa har klippt sin gräsmatta två gånger redan, medan min gräsklippare står i hopvikt vinterförvaring i friggan. Jag har istället bildat stigar genom gräset där jag travat runt och snackat med blommorna i rabatterna. Maskrosorna har börjat bilda sina luddiga fröbollar här och var och den vackra förgätmigejen står i full blom mitt där det passar den. Inte bryr sig blommor nåt om gräsmattor och det förväntade utseendet på dem.
Förra sommaren hade jag en långväga gäst på besök och jag är väl medveten om hur till perfektion klippt hans gräsmatta alltid är. Han sa snällt nog inget, men jag såg allt 🙂 , hur det liksom kröp i klippningsnerven när han tittade runt i min trädgård.
Min gräsmatta … ja, den har inte fått någon grässkötsel på åratal. Pappa ägnade den en del omsorg en gång i tiden men jag har inte brytt mig. Till att börja med är mattan till stor del mossa. Jo, det är sant och jag hör redan förskräckta andetag dras här och var och börja bilda föreläsningar om mossbekämpning och vertikalskärande. Sedan bor där också en uppfinningsrik variation av blommor lite här och där. Som utkastade av en ilsken fröspridare. Alla har tagit sig dit av egen kraft och sån kreativitet gillar jag och låter dem därmed växa.

När jag väl klipper snirklar jag mig runt delar av blomsterprakten och låter den blomma på. En del grässtrån låter jag också bli att klippa ner. Såna där tjusiga vajande saker som får en liten plym i toppen. Arter som kan köpas på kruka i blomsterhandeln typ. Runt päronträdet till exempel. Där låter jag det vaja. Vem sjutton behöver gå där liksom.

I år befinner sig dessutom en ny art som jag inte känner sen förr där i gräset. Undrar vad det blir av den? Jag har en förhoppning … får snart se om det är så. (Och vet nån? Säg för all del!)

Däremot såg jag att den stora lönnen mitt i trädgården spridit sin avkomma frimodigt. I gräsmattan runtom den skulle jag kunna få en lönnskog om jag så ville av små och tjänstvilligt spirande skott i riklig mängd. Det vill jag dock inte så dessa kommer att köras över med gräsklipparen. Det finns dock en stor sannolikhet att jag gräver upp några först, och odlar i kruka, för att plantera en lönn eller två på lämpligare plats. Jag älskar lönnar! (alla tider på året … utom när det finns alltför  många bruna stora dasslock till löv på gräsmattan)

Så gräsmatta. Nja. Egentligen är en stig det enda jag behöver! För att ta mig runt huset och komma åt rabatter via. Framsidan kan jag tänka mig klippa noggrannare för att inte huset ska stå på en ödetomt som får folk att passera på vägen extra långsamt i ren förfäran. Men annars har jag inte så stort behov av en tom och stor och välklippt gräsmatta. Hade jag tid och ork och pengar skulle jag gräva om den till rabatter och anlägga grusgångar mellan. Inte äga nåt gräs alls.
Jag inser att det behövs bildbevis … så håll till godo nu 🙂 Känsliga läsare varnas. Gräsmatta är det inte som sagt. (trumvirvel) Här är en slags äng!


Här finns förjätmigej, tusensköna, maskrosor, daggkåpa, bergsklint, lupiner, fibblor, smörblommor, prästkragar, blåklockor … och en hel del annat förutom gräs. Men trivsamt är det! I alla fall med mina mått och tur är väl det eftersom det är jag som bor här. (Maken bryr sig för övrigt bara om den asfalterade sida av huset där bilarna och garaget bor!)

TrädgårdsKrafs

Ställde mig på altantrappan och tittade ut över morgonen. Rätt så varm, lagom solig och liksom inbjudande. Det är ju ändå maj nu! Sagt och gjort. Jag släpade ut paviljongtaket från sin vintervrå.
Det är aningen bängligt att få på det själv men eftersom jag är så pass envis finns ingen hejd. Har gjort det förr och fått in greppet trots att jag är alltför kort. Först hänger jag det en bit in över takstommen. Sen föser jag det upp mot toppen av taket, där alla rören i takstommen möts, med ett kvastskaft. Jag har en trappstege också för att komma upp och dra där det behöver dras och hjälpa det stora omedgörliga sjoket över alla takrören tills det sitter rätt på mitten. Sen springer jag bara runt och knökar de där små fickorna i kanten över sina rätta rörändar för att fixera det. Trixigt med den sista eftersom taket är rätt så spänt vid det laget, men med hjälp av en s-krok och redigt med sisu går det! Allt går om man vill.
Hängde upp vindskyddet på baksidan också i bara farten. Hade tänkt nöja mig med taket idag men vad tusan. Det sägs ju ska bli värme ute nu snart och paviljongen är som bäst så här års. Därför hämtade jag också alla vita draperier som jag brukar hänga upp på framsidan som solskydd och för mysfaktorns skull.
Sen botaniserade jag en stund i Makens verktygsförvaringar för att hitta rätt grejer att skruva med. På insidan av paviljongstommen sitter gardinstänger ordentligt fastskruvade och de kräver nån slags ringnycklar (kan ha fel där …) En som håller emot skruven på ena sidan medan man lossar muttern med en annan helt enkelt. Trä på draperierna och skruva fast alltihop igen. Det behöver vara rejält fastskruvat det där, eftersom det mestadels blåser så draperierna piskas. Jag fick naturligtvis genast knyta fast dem i varsin stolpe direkt. De dagar jag kan släppa dem fria i en lätt bris är lätträknade egentligen, men det blir så ombonat fint att jag ändå envisas.
Därefter bar jag ut möbler och kuddar och en Katt infann sig genast och beslagtog bäddad bänk.
Jaha. Sen då? En tidigare tanke var att även få ordning på altanen idag. Det finns allt draperier till den också. Men först tog jag mig för med att sopa av bänkarna runtom. Dessa är också lock över en redig lådförvaring under. När jag lyfte på en av dem var det bara att skaka fram en sopsäck och städa upp inuti. Borde ha gjorts redan förra sommaren men ja … jag gjorde det nu. Tackade han som byggde bänkarna för det lösa golvet i lådorna. Bara att lyfta upp en bräda och sopa ner löv och liknande skräp under. Eftersom en del förvirrade sniglar brukar ta sig upp i lådorna och ut genom springorna in på altanen ställde jag några skivor för inuti. Kanske det håller dem på plats?
På med bänklocken igen varpå jag upptäckte hur färgen släppt på en del ställen. Har man en gång målat ljust grå bänkar får man finna sig i att det behöver bättras på minst vartannat år. Plötsligt stod jag alltså mitt uppe i målning också! Efter att ha hittat nästan en hel hink av rätt färg i garaget (den som spar har!). Först ett redigt varv med en stålborste, orkade inte med nån målartvätt så jag slarvade grovt med underarbetet! Drog på rejält med färg istället. Hoppas nu bara Katterna håller sig därifrån de närmaste timmarna. Det är inte helt hundra, men jag kan inte på något smidigt sätt blockera hela altanen så jag håller andan lite.
Nu är bänkarna superfina, kan behöva en strykning till på vissa ställen i morgon. Resten av altanen ser ut som skit på grund av den där städningen i lådorna. Brukar förvara krukor där men det är verkligen inte helt ultimat så nu står de överallt på altanen i väntan på en ny lösning. Men som man brukar säga i min gamla hemstad ”he er en da i moron å!” Jag stängde dörren och gick in helt enkelt. I morgon … eller en annan dag.

Bygga liksom

Jag fick en idé om en större och stadigare planteringsbord ute i trädgården så fort vintern släppt struptaget. Tidigare stod där ett litet rangligt bord köpt på medeltiden och utgjorde ingen nytta alls på planteringsplatsen. Det slutade alltid med att jag stod dubbelvikt och planterade med gräsmattan som planteringsbord istället.
När vi sparkade ner staketet för att sätta upp ett högre insynsplank en sommar envisades jag med att spara staketplanken. Maken skakade på huvudet åt det tilltaget men jag gör som jag vill. Mossiga och med bultarna kvar stod de uppställda bakom friggeboden i väntan på tillfället när de skulle bli ett perfekt tillbehör.
När jag nu började prata om att bygga ett nytt bord föreslog Maken något tryckimpregnerat ocharmigt. Sen tog han en tur med rodden.
Jag räfsade och tömde min planteringshörna och kom att tänka på plankorna bakom friggeboden! Släpade genast fram en. Underbar! Vilken platina! Och de skulle räcka till bordsskiva konstaterade jag efter att ha mätt och funderat. Jag skissade ett bord i huvudet först. Överförde det till papper och ville genast börja bygga detta bord. Det borde jag väl klara, med egen ritning och allt. Men jag brister i verktygskunskap! Blev liksom fast där. Irriterande och frustrerande! Jag måste lära mig hur grejerna i garaget funkar, allt finns ju där.
När Maken kom hem fick han alltså rycka ut med tafflig snickarlärling. Själv är Maken utbildad möbelsnickare fast han inte utövar det som yrke. Han hade alltså genast bilden klar för sig. Accepterade mina mossiga bräder och skakade fram redigare sådana för själva bordsbenen. Sen ut med kapsågen och montera den på sin ställning och skarvsladd så allt skulle funka. Skruv och skruvdragare. Jag fick lära mig använda sågen och sågade snart till alla delar i rätt längd utifrån min plan för storleken på detta bord. Det var inte så svårt alls, i alla fall inte under Makens överinseende. Nästa gång nåt ska sågas itu kan jag själv!

Sen övade jag på skruvdragning också för att montera ihop alla dessa delar. Inte heller så svårt när jag fick kläm på det hela. Maken stod för det professionella tänket att få min ritning och mina mått till en fungerade möbel av det material som fans att tillgå. Trä som blivit över här hemma i andra sammanhang kom till ny användning. Återbruk när det är som bäst. Jag kallar mig konstnärlig ledare och snickarlärling. Snart stod där en riktigt stadig benstomme, precis så grovt och stabilt som jag ville ha det. Och jag kände mig exttremt nöjd när vi började rada på de mossiga bräderna till bordsskivan och skruva fast dem i stommen. På en knapp timme hade vi byggt ett bord! Som såg ännu bättre ut än jag föreställt mig när det stod klart. Grymt alltså. Vad vi kan. Nu står det på sin plats och är inrett och klart för användning. Det är också inspekterat och stämplat godkänt av Tassarna. Därmed borde det vara av hög klass.

Ledig, vi kan kalla det semester!

Japp, jag har en ledig vecka. Det kommer sig av att mitt jobb rest iväg utan mig och då är jag i princip tvungen att vara ledig. Nu lät ju det ytterst motvilligt. Det är det såklart inte. Jag är väldigt gärna ledig och välkomnar en vecka av det slaget i den begynnande hösten.
Den här dagen tillbringade jag i sällskap med spade och skottkärra ute i trädgården. Påbörjade jobbet med att låta växtligheten gå i vila. Klippte ner och räfsade ihop. Och grävde om en hel rabatt. Måste köpa jord till den snarast och sedan ta mig an att plantera om lite växter som visat sig missnöjda med tidigare placeringar. Hoppas de ska belöna mig rikligt nästa vår efter den ansträngningen.
Det är trivsamt att traska runt i en höstlig trädgård. Löven som börjat trilla ner, fukten i gräset och dimman i luften. Låter stövlarna styra och tar mig an det som kommer i min väg. Än här, än där. Gräva upp här, gräva ner där, hämta nån slags stöd i friggan, bära undan några av de sista utegrejerna, klippa ner de sista bönorna, tömma skottkärran, leta en rejäl gren i skogen och placera den på rätt ställe …  Så där höll jag på. Och än är det långt ifrån klart. Förutom den där jorden som ska hällas ut finns det en hel del kvar att göra innan jag låter vintern ta över beslutsrätten.
Förra året överraskade den med alltför tidig ankomst. Löven blev kvar där under. I år hoppas jag hinna samla in dem innan snön. Våren blir så tungjobbad annars.
Men ännu är de flesta kvar på sina grenar, så vi får se hur det blir med det där. Jag har annat att göra innan räfsan ska fram.

Mycket av lite …

När det blir långt mellan gångerna blir det lätt för mycket på ämneslistan. Det är då det passar så bra med smått plock av diverse slag i samma inlägg. Så här är det mycket av lite eller lite av mycket.

  • Hösten var liksom plötsligt här! Jag stod en dag och glodde på regnet och blåsten som på något sätt hånskrattade åt mina sommarupplägg därute. De kastade omkring med draperierna jag hängt vid paviljongen och blåste ner något pynt och svepte in löv och skräp på altanen. Jahaja. Jag tog mig an allt det där och plockade ner gardinerna vid paviljongen åtminstone. Eller ja, Maken fick göra det eftersom jag använt mig av diverse verktyg när de hängdes upp. Gardinstängerna därinne är fastskruvade, antagligen med tanke på just blåsten. Nu orkade jag inte leta rätt verktyg en gång till så jag anlitade Maken till detta medan jag samlade ihop lite annat krafs. Sen fick det blåsa på några dagar. Skrattar bäst som skrattar sist!
  • Fick en plötslig insikt och därmed också en idé som jag omedelbart satte i igång med för att hinna bli klar i tid. Det är lite hemligt så jag säger inte vad det är men det har att göra med något alldeles speciellt. Det här blev betydligt bättre än jag vågat tro och snabbt färdig dessutom. Maken häpnade må jag säga, när han fick se över resultatet innan jag gjorde helt klart. Jag också! Ibland sammanfaller både idé och tänk och allt liksom bara blir perfekt. Nu väntar jag med spänning på ett resultat av denna idé och hoppas det ser lika bra ut live som i annat format. Men framför allt! Att det kommer i tid så det blir som vi tänkt.
  • Dottern for iväg ut i världen igen i onsdags. Jag släppte av henne vid ett tidigt tåg innan jag åkte till jobbet. Den här gången landade hon först i Amsterdam för ett byte av plan och slutligen i Montreal där fotojobb skulle utföras under e-sport event. När hon åker så där långt har vi endast lite chatt-kontakt när hon får tillgång till wifi. Jag följer alla landningar och starter via nätet så att jag har lite koll på läget eftersom det kan dröja en stund innan hon själv har möjlighet att checka in sig hos mamman. Då brukar jag få ett sms där det står ”jag lever” varpå jag svarar ”underbart”. Nu är hon välbehållen och trött tillbaka här hemma igen. Fiskade upp henne vid tåget efter långa hemresan igår. Hon försöker handskas med trötthet av intensiva arbetsdagar, lång resa och jetlag på det. Avundas henne inte!
  • Vädret i helgen var av ett sånt slag att jag tog tag i resten av sommarlivet. Plockade bort i princip allt och stuvade undan inför nästa sommar. Fick plats med utemöblerna och allt krafs där jag ville ha det. Bar undan kuddar och dynor och annat tyg. Staplade utemöblerna längs med väggen inne på altanen i vanlig ordning. Bäddade flervåningshotellet för KattGrabbarna. Klippte gräsmattan en sista gång och ställde undan det åbäket. Brottades med en rosbuske som till stora delar bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Just nu är den en hög intill. En hög som på lämpligt vis bör avvecklas snarast. Frågan är bara var och dessutom sticks den så förgjordat att jag hoppas den kan ha vänligheten att försvinna av sig själv.
  • KattGrabbarna brukar vara med där ute när vinterhotellet görs i ordning. Så även i år. De svansade runt och hade bygget under ivrig uppsikt. Utesängen vi har på altanen ställer vi först på ända i sin sängstomme. Sedan altanbordet framför och stolarna ovanpå. Två stolar på sina ben och två upp och ner, armstöd mot armstöd. PÅ det viset får Grabbarna tre våningar att använda sig av. Liksom sex, små lägenheter med filtar och mjukt värmande underlag. Lite gamla dynor uppfällda som vindskydd utåt. Dessutom kan de trava runt på kanten till den uppfällda sängen där bakom och vistas under bordet om de så behagar. Jag hann inte mer än breda ut filtarna så hade de tagit sig varsitt högsäte. Godkänt liksom. Det verkar vara allra bäst högst upp. Schysst utsikt, både på omvärlden och in i huset. Men när höststormarna viner och snön vräker in brukar de kura i någon av de lägre hålen. Mer skyddade och ombonade så. Nu låter det som att våra katter är förvägrade vistelse inomhus. Verkligen inte! De får komma in när de vill och gå ut när de känner för det. Men när de väl är ute ska de ha det bra och kunna sova skyddat! Och de stortrivs så pass i detta våningshotell att de knappt vill knappt in alls.
  • Lördagen ägnades åt en massa umgänge och en massa mat. Först brunch med ett par goda vänner. Vi brukar fira varandra med att bjuda jubilaren på hotellfrukost eller brunch. Lyxade till det med ett glas bubbel också. Och maten var riklig och god och trevligt hade vi! Efter det tittade vi till en gemensam vän som efter massa år i Norrland nu flyttat tillbaka hem. Hade en trivsam stund där också och skålade henne välkommen med lite mer bubbel. Till kvällen var Maken och jag bortbjudna till andra goda vänner. Där blev vi bortskämda med god mat och dryck och ännu mer trevligt sällskap. Mycket musik blev det när vi lät paddan gå laget runt och valde musik på olika teman. Kul!
  • Söndagen avrundade helgen med en stunds musik på puben. Grabben som vi känt sedan han gick med mask i fickorna och bäcken i stövlarna har växt upp och blivit en duktig sångare i ett bra band. Den här kvällen spelade de akustiskt för första gången och det var hur bra som helst!

Spaljébygge

Kan själv byggde en spaljé av gamla taklister och kan själv hängde upp detta bygge på väggen också!
När väl den gamla halv-stegen som tjänat som spaljé till växtligheten tidigare trasslats loss. Växter som kräver stöd av nåt slag har ett trassligt växtsätt och söker sig stöd lite ostrukturerat och där det finns.
Växtligheten i det här fallet var en planta jag sått från frö i våras. Blomman för dagen, som blommar med fina dagliga klockor. Den slingrar sig handlingskraftigt upp i världen genom att sno sig runtom första bästa tillhygge. Här hade den använt Kaprifolen, som var huvudnumret i denna plantering. Verkligen snott sig runt och runt och var alldeles krusig när jag väl fått loss den.
Kaprifolen stod tidigare och skämdes i ett torrt hörn där jag i en sorts enfald trott att det skulle bli ymnig och täcka in. Nej. Den kvävdes, långsamt, och jag trodde den gett upp hoppet. Men så fick jag se en spirande ansats till ett sista försök i våras. Tänkte att den förtjänade bättre, och fick med hjälp av spade och handkraft upp det mesta av roten.
Vid den där gamla stegen vid husväggen hade en ros stått och dött. Den rackarn hade inte alls lika mycket försökslusta som Kaprifolen ska jag säga. Fisförnäm och kräsen var den. Lade bara ner, utan att ens ge sig på stegen, eller husväggen och inte släppte den ifrån sig nån blomma heller. Så jag fick ur den roten och det mesta av den gamla jorden. Blandade ny jord och bäddade så fint för Kaprifolen. Lät de rankor som ändå fanns hänga upp sig i stegen. Det var som sagt ingen hög stege, men jag tänkte att den säkert skulle räcka till. Trodde väl aldrig att växten skulle bli så pass tacksam. Det var därför att ställde dit slingerblomman, för att den skulle hjälpa till liksom. Men hoppla så fel jag hade! Kaprifolen var verkligt tacksam för sitt nya hem och satte igång att växa direkt. Var snart en halvmeter ovanför stegen! Med ett par långa svajande rankor som letade i luften efter nån slags stöd utan att hitta nåt annat än husväggen att luta sig mot. Då skulle den tillslut breda ut sig åt olika håll längs väggen och riskera gå av i blåsten.

Eftersom jag förutom ”kansjälv” också är en ”det-kan-vara-bra-att-ha” person så fanns en hög med gamla smala taklister bakom friggan. Sparade från rum rustats därinne. De där hamstrade gamla taklisterna hade åkt ut i akt och mening att slängas men ja, jag ändrade mig … Nu fick de sig en up-cykling kan vi säga.
Först lade jag ut de längsta på gräsmattan. Hittade en form för mitt bygge och placerade kortare listbitar tvärsöver. Fäste alltihop med ståltråd, detta kära material som kan så mycket! Piffade över ståltråden med hampatråd som jag virade i krysstag över varje korsat ställe. Det blev en stabil och bra spaljé. Det blev en redigt stor sådan. Lite ruffig med nån färgrest och tapetbit här och där, jag sågade inte heller utan bröt bara av listerna till lagom längd.
Därefter skulle den upp på väggen. Den långsamt uttvinnade Blommanfördagen låg i gräset och väntade medan Kaprifolen fick vila, uthängd i en buske i rabatten nedanför. Fritt fram på väggen alltså. Jag hämtade skruv i garaget och skruvade i några i väggen, fäste sedan spaljén med ståltrådsöglor runt dessa skruvar. Prefekt! Knappast fackmannamässigt men det funkar! Spaljén hängde till och med rakt fast jag inte måttat mer än med ögonen medan jag stod nedanför och höll den mot väggen.
Så upp på en stege med de längsta blomrankorna för att hjälpa dem hitta vägen in i sitt nya bo. Sen backade jag och begrundade mitt verk. Kaprifolen såg ut att trivas och gjorde sig bra mot de gamla teaklisterna. Gav ett något klenare intryck när den fick spridas ut på större yta, men jag förväntar mig att den jobbar på nu!

”KanSjälv” var mäkta nöjd. Liksom ”KanVaraBraAttHa” som fick användning för de sparade listerna på ett sånt ypperligt sätt. Det passade bra med en spaljé av återbrukat material där intill de gamla trädgårdsredskapen som gjort sitt och numera bara kan ta det lugnt och se på. Jag själv slog mig ner i en stol och beundrade mitt arbete. Började genast planera för nästa grej. Jag har en klätterros som …

Vad sjutton! En sommardag liksom!

I morse när jag klev upp var där ett märkligt sken. Ett skarpt ljus som bländade och höll på. Efter gårdagens regnande hade solen tydligen bestämt sig för att ta över. Den förde också med sig en ovan värme. Så pass att morgonkaffet kunde intas utomhus. Faktiskt kan jag räkna utekaffet på ena handen, så kalla har alla mornar varit den här sommaren.
Det var blött överallt den här morgonen, gräsmattan kändes som en vattenfylld svamp. Mina blommiga tygskor blev blöta direkt. Men jag lade en kudde över fukten i stolen på lilla trädäcket och satte mig där. Fast jag satt inte så länge. Finvädret fick igång en slags städlust. Ja, inte inne inte! Nej, jag behövde städa ute. Det blir så när alla dessa sittplatser finns, utan tak eller med tak men utan väggar. Naturen kastas in när det är blåsigt och regnigt! Då blir det otrevligt och ogästvänligt.
Så jag gick in och drog på mig en klänning och sedan direkt ut igen. Kaffe kan drickas medan man håller på med nåt också.
Jag började med altanen, sopade bänkarna och arrangerade om blommorna lite och fixade med lyktor och ljus. Nu när kvällarna äntligen är mörkare kan jag få lust att tända lite ljus ute. Jag klippte också ner lite dött skräp från blommorna, och tömde alla utevaser på skräp. Bytte vatten i dem och plockade nåt hytt att ha däri. Jag gick från den ena platsen till den andra.
Med min loppisfyndade korg som jag samlade blomskräpet i. Där har jag också plats för sax, ett par trädgårdshandskar och snören ifall något behöver bindas upp. Jag hade också med mig en liten borste och en kvast för att sopa stolar och golv med.
Jag drog till slut ut trimmern och lång sladd, kapade ner det sista av rödklövern som jag låtit blomma på bara för att den är så vacker. Men nu var den slagen till backen av regnet och i det närmaste utblommad. Långtifrån vacker.
Vid hörnet av garageväggen, precis där en av mina sittplatser är belägen, hade jag tänkt vara extra noga med trimmern. Men plötsligt hann jag i ögonvrån uppfatta en rörelse och se hur en rejäl padda drog in trynet under en sten. Känner du mig vet du att alla slags djur av det slaget är min största fasa. Jag behöver knappast säga att det hörnet är otrimmat! Inte heller känner jag nån större lust att slå mig ner i en av stolarna där. Jag räfsade ihop det jag hunnit få ner … på armlängds avstånd med stadig blick på stenen. Lugnt och försiktigt för jag ville verkligen inte skrämma fram odjuret. Så den ve och fasa hastade runt i panik. Den tanken fick mig att backa och leta andan igen. Sen gick jag omväg om den platsen när jag var tvungen att passera. Och jag vet inte vad som är värst … att jag inte vet var den är nu längre eller att jag vet att den var där …
Nu är i alla fall mina uteplatser fina och jag hoppas på lite varmare kvällsväder så jag kan tända lite av ljusen och hänga ute om kvällarna. Det är den här sommaren skyldig mig.