Ge mig en ny sekatör och jag …

… klipper ner allt jag ser. Nja, jag överdriver. Lite.
Jag fick en ny fin sekatör av märke finsk i morsdagspresent. Jovisst hade jag sekatörer. Till och med fem i varierande storlek. Men bara dåliga, billigt skit, slöa, rostiga, kassa och ovårdade. Utan kännbar klippförmåga. Det är klippa dom ska. Inte tugga. Klippa.
Dottern dömde ut dem med plantskoleögat. Kom sen med ny och fin och slipad i present.
Som jag har klippt! Jag har kapat grenar i granen. Jag har kapat grenar i cypressen. Jag har kapat och klippt och går med vakande klippblick hela tiden. Är inte den där grenen väl lång? Borde inte det där vissna klippas ner? Och så där håller jag på.
I går tog jag med mig trimmern ut. För att slå ner lite eftersläpat högt gräs. När det var gjort blev det helt uppenbart att vildrosen inttill behövde styras upp. Jo. Verkligen! Jag hämtar sekatören. Började med en del små torra och döda grenar. Men klippte snart även en del andra grenar också. Formade liksom om och fräschade upp. Backade förnöjt och åsåg resultatet. Mycket bra, det blev ett tjusigt svep i busken. Men, i ögonvrån såg jag även en annan dylik vildros. Båda dessa är av den typen ros man skan se i alla dikeskanter. Små enkla rosa rosor som bildar nypon när de blommat klart. Grenarna är långa, svepande och böljande. Bildar en ganska kal stomme nertill med ett utsvept buskage upptill. Jag har tre. Två har anlänt av sig själva och den tredje kommer sig av en lössläppt ympad rabattros. Låter man sånt ske står man snart där med endast vildrosen kvar. Har glömt hur rabattrosen såg ut för länge sen. Men jag gillar dessa vilda med sitt ymniga växtsätt och deras blyga rosor i försommarblomningen. Låter dem med glädje svepa på.
Men ungefär vartannat år behöver de faktiskt glesas ur, snyggas till, klippas ur, styras upp. Nu gick jag med raska stövelkliv bort till den andra också, som är den största av dessa rosbuskar. Taggarna är livsfarliga. Långa och vassa. Det gäller att ha koll och fokus. Jag klippte, sågade de allra grövsta grenarna. Hade snart en större hög bakom mig än rosen själv erbjöd. Men snart hade jag fått ur allt trassligt, skadat, dött, torrt och tråkigt. Nya grenar får ljus och kan svepa vidare. Den kommer att vara en skönhet nästa vår. Nu blev det aningen glest in mot grannen, men det täpper snart till igen.
Sekatören pustar ut, behöver också putsas lite med nåt lämpligt. Den hittade nämligen även ett antal sniglar att dela på. Nu är också trädgårdstunnan fylld igen iför morgondagens tömning.

Dessutom har jag nu än en gång städat på altanen så att den är så där fantastiskt trivsam igen och sitter och inväntar Brorsan och Svägerskan i Bo-Bilen. Det blir en till natt här innan de tar med sig sin dotter och åker tillbaka hem i morgon.

Det blev rosor

Nåt slags övermod tycks ha drabbat mig! Jag vet ju sen länge att rosor (utom de ymniga buskrosorna vid rönnen och några vildrosor) inte är helt kompatibla med denna trädgård. Varför vet jag inte. Jag har jordförbättrat och beskurit och fjäskat så till den milda grad och ändå växer de rosor jag har synnerligen klent. I det närmaste knappt inte alls. Klena små spret som borde grävas fram och kastas på sophögen. Och jag har grävt fram, flyttat på och bäddat om. Till ingen nytta.
Intill paviljongen sattes för en evighet sedan en klängros. Den klängde knappt alls. År efter år bara småklängde den så jäkla mesigt. Fast den är en Flammentanz och sägs vara närmast ett ogräs som vem som helst lyckas med. Inte jag uppenbarligen. För ett par år sen, kanske till och med tre år sedan gav jag upp. Jag grävde, hackade och knipsade i det lilla som återstod av denna ros. Hela roten gick inte att dra upp men jag kapade så långt ner det gick och täckte sedan över den odlingslådan med lock. Ställde krukor av annat på istället för att gräva ner nåt mer.
I våras fick jag plötsligt syn på en stängel som var märkligt rosliknande och som hade letat sig ut genom en liten öppning i detta lock. Jajjamen. Rosen! Nu är den meterhög och blommar. Är det sån hårdhänt behandling de vill ha?
I en annan rabatt försökte jag fixa en rosenrabatt för nåt år sen. Jodå, två av rosorna är trivsamt återkommande. Ingrid Bergman och Leonardo Da Vinchi kämpar på och blommar varje år. De övriga inte så mycket. En klätterros i andra ändan har varit rätt småaktig tycker jag. Och ett par buskrosor som jag satte utanför denna rabatt som nån slags inramning gjorde ingen nytta alls. Och i en portal en bit bort var det rent av minirosor istället för meterhöga klättrande sjok.
Men så i år. Förutom detta vidunder under locket. Klätterrosen tog plötsligt fart, blommat så ymnigt i år att jag stod under och häpnade. De där två miniatyrklättrarna hade jag flytat för nåt år sen och de växer visserligen sakta och är fortfarande små, men de ser friska och fina ut och den ena blommar vilken dag som helst. Den kvarvarande buskrosen likaså. Den andra har jag dumpat.
Så ja, nån slags övermod har tagit mig när det gäller rosor. För jag köpte en ny Flammentanz som jag gjorde plats för utanför altanhörnet. Den har både växt rejält och blommat sen plantering. Idag medan jag rensade runt kändisrosorna fick jag ett svårstoppat ryck. Det tog mig raka vägen till blomsterbutiken och jag gav mig inte innan jag valt ut två nya rosor. Det fanns redigt med plats för dem i nämnda rosrabatt. Där är de nu konstfärdigt nergrävda med rosjord och förmaningar (hot rentav) om att växa.
Jag som aldrig mer skulle köpa en enda ros till denna trädgård. Har plötsligt skaffat tre nya hittills i år. Och säsongen är inte slut än. Växtrean har inte ens börjat …

Sommarpyssel

Jovisst blev det sommar igår! Och den stannade idag också. Påstås vilja hänga med oss hela helgen men vi får väl se.
Gårdagen var så där lite mer än lagom varm. Då fick jag för mig att tömma friggeboden (Friggan kallad) och snygga till därinne. Det är absolut mest det där trädgårdsprogrammets fel. Alla deras säsonger ligger ute på svt-play och fast jag sett allt förr ser jag nu allt igen. Från vår till höst i säsong efter säsong. Ja jag är lite knäpp, men man får bra tips. På både plantering och pyssel. Hur som helst. Förra gången jag såg den här säsongen jag matar just nu fick jag samma ryck. I programmet görs en pyssel-planterings-grejar hörna i en lada. Den gången röjde jag också ut Friggan och ordnade en egen sån hörna med ett ratat bord och en ratad byrå och smackade upp lite egenhändigt fixade hyllor. Ja, sen har jag pysslat med lite av varje därinne under sommarhalvåret. Och varje höst används det som vinterförvaring av möbler och annat jox från trädgården. Och varje vår när allt det kommit ut igen har jag städat och pysslat vidare.
I år kom jag aldrig till skott med den där städningen och ingen som helst pysselutrymme fanns därinne. Dessutom var det lite för mörkt har jag känt. Ingen belysning och bordet stod med dörren i ryggen. Med åren blir det svårare att jobba bra i taskig belysning, hur det nu kommer sig. Och när jag nu såg igen i det där programmet, hur fint det blev i ladan. Då gick jag ut i solen, och tömde Friggan. Maken ruskade på hela sig när han såg röran jag ställt till med utanför.
Friggan är ursprungligen av husets förra ägare byggd för förvaring av ved till bastun (ja vi har en sån) och trädgårdsredskap. Bastun har vi slutat använda, ingen av oss är speciellt förtjusta i det, så Finnar vi är. Den är också förråd numera. (vi brukar skämtsamt kalla det för att vi har en svensk bastu. För alla vi känner här som haft eller har en sån använder den just till förråd och inget annat)  Men lite ved har ändå dröjt sig kvar i Friggan i nån slags förhoppning. Dåligt staplat, halvt utrasat längs ena kortväggen. Jag hade gömt eländet med ett draperi.
Men nu tänkte jag om. För det finns ett fönster intill dörren. Där vore det bättre att ställa bordet. Men då måste vedhögen skärpa sig! Jag fick Maken till hjälp att fixa ett stabilt vedställ på motsatta väggen. Föste undan all veden, sopade golvet och staplade om. Bara det tog sin tid och tärde på ryggen. För Maken skickade jag ut så snart han var klar med skruvdragaren. När veden hade skärpt sig flyttade jag bordet och oj så himla bra jag kommer att kunna se allt pyssel nu! En del hyllor fick också byta plats och ett par gamla ratade gardiner blev ett nytt draperi för att gömma veden och en del annat sparat trämaterial.
På bordets gamla plats gjorde jag i ordning för krukor, redskap och gräsklipparen. Nu ska den väl inte jävlas mer med mig efter att ha fått så fint!
Sen rensade jag rejält och har förpassat en del grejer till sopor och återvinning. Jag har en tendens till att spara på fina flaskor och burkar. De är borta nu. Jag kan spara nya …
Jag behöver fortfarande arrangera mitt pysselmaterial och verktyg för detta runt arbetsbordet men det tar jag nästa dag när andan faller åt det hållet. Det är precis det här jag menar med att ta dan som den faller och inte ha den så planerad på semestern. Så mycket roligare sånt här jobb blir då. Solen sken, man kunde ha varit på en strand om man var en annan en mig. Nej, jag städade Friggan. Och innan kvällen och en välbehövlig dusch anlände var allt borta utanför och förpassat till rätt ställe.
Nu ska jag bara fundera ut vad jag ska pyssla fram därinne.

Oklippt och vildvuxet

Detta är vyn från gatan. Vad folk som passerar ser. Och tänker att här bor det en lat jävel. 🙂
Jag har klippt en remsa innanför men det kanske man inte hinner lägga märke till. Och att det är hyfsat väklipppt på baksidan har man ingen aning om när man bara passerar längs gatan.
Förutom vilda blommor och gräs är det också ett par just ny ymnigt blommande buskar. Och en plantering runt det gamla döda plommonträdet. Fast den planteringen är lite svår att upptäcka med långgräset framför, det ser jag. Fast jag ser den tydligt från mitt lite mer välklippta håll och det är det viktigaste ändå.

Jag hoppas att folk som passerar istället tänker; ”Å, här bor det en som bryr sig om insekterna!”
För det är verkligen inte lathet som orsakar detta vilda och ovårdade utseende. Utan faktiskt omsorg om fjärilarna, humlorna, bina och alla andra hotade insekter. Också för att jag tycker att ogräs är vackert och det växer fina strån, höga blå och vita klockor, prästkragar, rödklöver och annat jag vill se blomma. Kanske klipper jag ner det sen, när allt blommat klart.
Insekterna är verkligen hotade, det pratas mycket om dem nu. Hörde senast i går på radion en biolog säga att det är en oroväckande minskning av fjärilar och andra pollinerande insekter. Och att vi kan hjälpa till genom en mycket enkel åtgärd. Att lämna delar av gräsmattorna oklippta. Både i våra egna trädgårdar men också i delar av parker och andra offentliga grönområden. Det är väl härligt ändå, att lite lathet eller att bli befriad från ett tråkigt måste kan göra sån nytta!
Jag hjälper alltså till jättemycket 🙂 Insektshotell och liknande i all ära. Men det är medvetet oklippt på många ställen runtom i min lite vildvuxna lummiga trädgård. Vad ska de med hotell till om det inte finns nåt jobb liksom? Det surrar därför också en hel del i allt detta oklippta och en och annan fjäril fladdrar förbi. Och visst såg man oftare fjärilar förr? Betydligt mer olika fjärilar också? Tog dem så självklara, nu blir det lite ”åå, en fjäril!” när nån äntligen fladdrar förbi.
Vi måste börja ta vårt klot på allvar! Vi kan inte fortsätta som vi gör och riskera att allt förstörs. Vi vill väl ändå ha en beboelig jord med all fantastisk natur kvar!

Sommarmorgon

När jag kom hem från jobbet på midsommardagen sken solen lika intensivt som den gjorde på midsommarafton. Varmt var det då, lite svalare dagen efter. Skönt faktiskt.
Jag städade av altanen lite. Sopade pollen och inblåst skräp av bänkarna, dammade duken och skakade mattor. Innan jag tog ut dammsugaren och fick bort allt det där som låg på golvet. Mina nya svarta filtade mattor är snygga, men allt som blåser in syns väldigt väl. Dammsugning är enda sättet att få det fint igen.
Sen plockade jag lite smått blommigt till små vaser och vattnade i alla mina krukor. Det är ett gäng, jag har ingen måtta. Less is tristess och more is what I want. Typ så är det när jag vandrar omkring i blomsterhandlarna i gränsen mellan vår och försommar och fyller vagnen. Sen hem och plantera i alla krukor jag äger och arrangera ihop växtligheten i trivsamma grupper vid sittplatserna. Mest på altanen och i paviljongen där vi sitter mest. därtill har jag också sått en hel del blommande frön enligt samma princip. om allt vill sig väl har jag snart ett överflöd av blommande luktärter att plocka av.
Det blir extra fint på altanen när all den där, faktiskt trevliga, städningen är gjord. Och det var då det kom sig att jag landade i altansängen. Alla borde ha en säng på altanen eller i sitt uterum läste jag någonstans. Så sant!
Att lägga sig där, när vinden sveper omkring med gardinerna jag hängt upp med avsikt att hålla solen utanför, och fåglarna kvittrar och nån humla har hittat blommorna jag plockade till de där små vaserna. När katten upptäcker att jag lagt mig i sängen och kryper ner, spinnande tätt intill. Då, somnar man skönt efter ett dygn på jobbet där nattsömnen blir lite sisådär. Då är den där sängen det bästa utelivet har.
Jag skulle aldrig sova där om natten. Det finns alltför stor risk till sällskap av något som katten släpar hem, en massa mygg och annat oknytt. Nä, inte för nattsömnen men väl för daglig vila är sängen på altanen oslagbar.
Idag är det söndag, fortfarande lite midsommarstämning och jag ska jobba igen framåt kvällen. Men dagen är fortfarande ledig. Bjuder på en visning 🙂

Apropå det där hörnet …

Det måste nästan ses i bild för att man ska kunna ta in hur rejält med rosor det faktiskt är. Dignande överflöd!
Detta är grannens vy. Jag skulle inte ha nåt emot att se det själv hela tiden. Våra tomter ligger tätt intill, deras garageuppfart gränsar vår trädgård. Liksom nästa garageuppfart gränsar deras … ja, du fattar. På den här gatan byggdes på sextiotalet exakt likadana hus. Alla placerade på i princip samma sätt, med garage och uppfart i gräns med en grannes trädgård. De placerades inte i en rät linje längs gatan utan lite lätt förskjutet för varje hus. Vårt är gatans första och ligger längst ner. Vi har alltså den minsta remsan trädgård framför huset och den största bakom.

Det blommar frikostigt i detta hörn varje år när rosorna slår ut. Utan att jag anstränger mig ett dugg. Ingen gödsel, ingen beskärning och ingen bevattning och trots rönnen i mitten. Både rosa och vita, fast det ser sannerligen ut som att de rosa håller på att ta över.

Här står jag på trottoaren precis vid hörnet av vår trädgård. Den höga cypressen i andra ändan är vid vår garageuppfart och den har snudd på slukat brevlådan. Trottoaren löper längs med hela tomten och jag har under åren försökt plantera växter av olika slag precis i kanten. Så att det skulle välla ut sådär blommande som den lila innan rosorna. Men det lyckas dåligt, jord och vatten rinner bort och det slutar med klen misär för de stackars växterna. Det är bara dessa rosor som frodas och när grannen kör upp på sin uppfart så här års möts de av allt detta!

Rönnen är planterad av husets tidigare och första ägare. Han byggde huset själv och bodde här med sin familj tills alla barnen var ute och han och frun började bli till åren. Då tog vi över. Jag minns att trädgården på den här sidan då mest bestod av en tom gräsmatta, en lång rabatt vid det dåvarande staketet längs grannens garageuppfart, ett litet äppelträd mitt på nånstans (det dog) och så rönnen i hörnet. Jag minns inte hur stor just rönnen var när vi tog över men förmodligen en bråkdel av nuvarande storlek. Det fanns säkert redigt med tomhet runtomkring eftersom pappa och jag tyckte att rosorna skulle ner där. Vi måste hela tiden hålla efter trädet en aning så att inga grenar hänger uti gatan eller mot grannen. Det är visserligen en snäll och bra granne som aldrig skulle klaga. Men vi håller koll på trädet i alla fall. Rosenbuskarna däremot, de borde hävas in mot trädgården en bit med nåt slags stöd. De fick fritt fall när vi för länge sen plockade ner det murkna staketet och valde att inte ersätta det. Men det är kanske dags att tänka ut nåt. Det funderar jag över varje år när jag står där med sekatören och hämtar blommande kvistar för att få avnjuta rosorna på nära håll.

Nånstans där bakom allt detta håller jag till. Det syns inte mycket av trädgården genom det här täta buskaget. Och det gillar jag, folk som passerar kan titta på rosorna och jag kan vara ifred där bakom.

Och det här är vad jag får se själv från min sida av hörnet. En gigantisk rönn. Med en liten rönnbebis vid fötterna och en pytteliten gran som jag satt in i hopp om ännu med skymmande vegetation. Men tyvärr är det knappt en enda ros som blommar häråt.
Jag har medvetet låtit det bli vildvuxet runtomkring, eftersom det är en del av trädgården jag aldrig vistas i. Det är alldeles för nära trottoaren och gatan och ja, grannens uppfart. Tydligen är det precis sån vildvuxen miljö som rosorna gillar, eftersom de nu med allt fler uppstickare drar sig häråt. De syns inte på bilden men jag vet att de är där och låter det bara vara så. Kanske en dag, att det blommar lika hängivet på insidan som på utsidan?

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.

Insektshotell

Jag tittade på mitt favoritprogram på teve en kväll. Trädgårdsprogram där det planteras och pysslas och lagas mat med trevliga programledare. Hos den ena av dem byggdes det insektshotell. Egenspikad låda som ram och ihopsamlat trädgårdsmaterial som fyllning. Det blev som en tavla! Jag blev jättesugen på att göra egna, det verkade kul.
Eftersom jag är en slags materialsamlare hade jag en gammal golvlist att såga i bitar, som ram till en sparad plankbit. Sedan spikade jag ihop alla bitar och ordnade en upphängningsgrej på baksidan med småspik och ståltråd. Allt innehåll hittade jag lite här och var i trädgården. En kasserad och helt torkad krukväxt blev ett fint trassel i ena hörnet. Därtill kottar, mossa, pinnar och torra frökapslar från en blomma. Ja, lite sånt smått och gott.
I programmet fästes allt med smältlim men det kanske inte är bra för insekterna? Jag fäste mitt med krökta spikar, lite ståltråd och snören. Kilade in allt torrt material i varandra liksom. Så att det bildades små hålrum här och var med möjlighet att trassla runt i om man är ett bi.

Sedan spikade jag upp det på en utvald vägg, lite i skymundan bakom en rabatt med hög växtlighet. Genast surrade några intressenter fram för visningen men avvek igen. Kanske utan lånelöfte? 🙂 Själv sågade jag till material för en till. Och samlade mer torra grejer att fylla den andra med. Hade tänkt göra tre (alla goda ting är ju tre) men istället satte jag upp en torr trädgren som jag haft länge ute i trädgården på lite olika ställen genom åren. Den blev en snygg treenighet med ramarna tyckte jag. Oavsett om nån vill bo i dem eller inte så får de hänga kvar som prydnad ändå.

Vårlök

Ska du inte ha några vårlökar? Frågade Dottern från sitt jobb på trädgårdshandeln en dag i höstas. Näe, jag hade inte tänkt det. Brukar glömma det där med vårlökar när sommarsäsongen är över och en gång satte jag massor och knappt inget kom upp. Så nej. Men hon envisades. Hon brukar göra det. Det är rea nu. Jag köper hem ett gäng så hjälps vi åt att gräva ner. Ok. Ett gäng alltså … jag lade ut dem på köksgolvet och räknade ihop antalet lökar från varje påse. Typ trehundra stycken. Hoppla. Det var Tulpaner av varierat slag och Allium och Narcisser. Om allt det skulle ner nånstans hade vi att göra. Nog för att plats finns men ändå.

Nåja. Vi är inte såna som ger upp. En höstdag tog vi tag i saken. Planerade och planterade med stil vill jag lova. Rosa bubbel till oss och benmjöl till lökarna. Vi gick först runt och bara lade ut påsarna som vi trodde de skulle passa bäst. Sen var det bara att börja gräva.

Mycket grävande blev det. Ny jord först, en lagom stor grop, benmjöl i botten och ner med löken i nån sags bra ordning för att det ska se fint ut när de kommer upp. Ett glas bubbel på det och så nästa påse. Tillsut var vi rätt less på benmjöl och lök. De sista trycktes raskt ner lite här och var utan vidare planering. Eller om det kanske var på grund av bubblet?Sen kom vintern. Eller vad den nu kan kallas. En väldigt lång höst kanske och så våren. Det började tidigt sticka upp små toppar här och var i rabatterna. Toppar som växte till blad och omslöt först en hård knopp som snart blev allt lösare och en efter en har de nu brustit. Om det gjort ont vet inte jag … men vilken belöning de gav oss för vårt höstslit! Som det har blommat! Som det blommar än! Och mer finns att vänta som inte slagit ut i blom än. Helt fantastiskt. Trädgårdsmästaren i det där trädgårdsprogrammet jag gillar så, sa i ett avsnitt att om du ska sätta vårlökar så ska du sätta massor så det blir grupper. Inte bara nån enstaka här och där. Kosta på rejält. Och han hade helt rätt. Precis så här ska det se ut. Jag kanske sätter ännu fler i höst!

Blommor och trädgårdsjobb

Det blir mycket trädgård just nu. Mycket behöver göras. Framförallt borde jag starta gräsklipparen och köra ner det långa gräset. I alla fall på en del ställen. Jag är ingen gräsmattefanatiker. Hade jag ork och råd skulle jag gräva bort den och anlägga grusgångar, rabatter, buskar och träd överallt istället. Vad ska man med en tom gräsmatta till?
Den här är gammal och oskött och full med mossa och vilda blommor som tagit sig friheter. Jag välkomnar dem alla, de får växa där de står efter nåt frö som virvlat in. Alltså klipper jag runt, låter det blomma, till nöje för både mig och pollinerarna. Kanske klipper jag ner det sen, när blommandet är slut. Då brukar det mest se skräpigt ut.
Förut hade vi ett hav av Prästkragar på framsidan av huset. Mot gatan till. Det som folk ser när de passerar. Det där havet är bara fint när det blommar. Innan ser det ut som långt och ovårdat gräs. Man kunde se folk både snegla och glo sig förbi denna ödetomt. Men jag lät dem hållas. För finns det något vackrare än ett hav av Prästkragar som vajar i vinden och en liten Dotter i sommarklänning mitt i? Med en allt större bukett i handen.
Men Dottern är vuxen sedan länge och Prästkragarna har med tiden gett upp. Finns bara någon enstaka liten tuva och dem sparar jag inte. Igår trimmade ner alltihop och snyggade upp runt buskar och planteringar. Nästan hela framsidan. En del av den lämnade jag. För där finns min barndoms Förgätmigej och Gullvivor.
Förgätmigejen är större än den som vanligtvis växer vilt här runtomkring. Den är också hämtad i kruka från barndomsstället där den fanns i stora fält. Längs stigen ner till dasset, stigen ner till bryggan och lite här och var runt huset. Pappa, som annars var betydligt mer gräsmattefanatiker än mig och ville ha det renklippt och snyggt. Inte ens han kunde förmå sig klippa ner de små blå. Kanske för att han också såg en dotter i sommarklänning med allt större bukett i handen?
I alla fall, så är de inplanterade därifrån i denna trädgård. Den är så otroligt fin och söt var den står, Förgätmigejen. Varje år låter jag de utblommade blå sprida sina lätta små frön med vinden för att bli glatt överraskad nästa vår, över alla ställen de hittas på.
Nu är i alla fall framsidan relativt snygg och bebodd. Jag fick till och med Maken ut med skrapan för att få loss ogräset i skarven mellan stenblocken som håller upp tomten och trottoaren. Plötsligt såg allt betydligt bättre ut igen.
Idag är det Morsdag och jag tänker inte röra högen med buskskräp som jag inte hann med igår och jag tänker inte heller starta gräsklipparen just idag. Jag tänker sitta under min korkek (läs parasollet, markisen eller paviljontaket) och bara njuta av att dagen är lagom varm och skön. Och lite jordgubbar på det.