Sommarmorgon

Sitter ute på altanen med mitt morgonkaffe och klockan är inte ens åtta än. Vaknade med något tungt i huvudet. Samma tunga som harklar sig bland molnen och samlar kraft för att ta i och dundra lös.
Väderappen är glad i regn idag. Mest hela dan påstår den. Och har dessutom dekorerat molnen med små blixtar som om de skulle pigga upp. Nog för att åska kan vara riktigt trivsamt en stund. När det är möjligt att kura in sig någonstans och bara betrakta föreställningen.
Just nu är det solen som vill ha makten, men den kommer att förlora idag. Det känns i hela luften hur regnet från gårdagskvällen ännu är kapabelt till mer blöta.
Det är svalt och skönt ute, på gränsen till att jag fryser. Men det är så trivsamt bland alla blommor jag samlat omkring mig att jag hellre sitter härute ändå. Låter att tungt i huvudet blåsa bort. Dövas av sommardofterna. Och blomsterprakten.
… Vänta … jag ska visa!

Altanen är antagligen lika gammal som huset. Inte byggd av oss alltså. Då var den brun, jag har målat den vit. Eller ljusgrå är det faktiskt men det ser mest vitt ut ändå.
Bänkarna är lådor för förvaring, runtom, och det är bara att fälla upp locken och stoppa ner krukor och annat. Om man orkar plocka undan ovanpå locket först alltså. För där är det fullt med blommor. Och ja, jag gillar att blanda med diverse saker och gärna rostiga grejer också. Det finns ingen kombo som är så fin som nåt rostigt och blommor. 😀
Rosen som tagit sig an hörnet är en vildros. En gång i tidernas begynnelse som nybliven trädgårdsägare fann jag mig ha en rosrabatt utanför altanen. Jag minns det som en stor röd ros på hörnet. Som jag inte ville ha! Och lät ett rotskott ta över. Utan att fatta att det var en ympad ros och att rotskott borde hållas efter. Nu är det bara rotskottet kvar och en har växt sig rejäl och klär in hela hörnet och ända in under taket. Men, jag har allt hjälpt den lite också. Den är så fin! Svepande rörelser i vinden och nu är den full av knoppar som tänker blomma med små enkla, skira och ljusrosa rosor. Jag ser fram emot den dan när hela hörnet är fullt av dem. Det blir fint! Till hösten fylls den med små nypon.
Annars är det mest bara rosa och ljusa blommor på den sidan. Hela sidan är såklart också ljusare eftersom den vätter mot utsidan.
Andra sidan däremot. (Taket bytte vi för nåt år sedan och någon … läs: Maken som inte är höjdrädd, borde kanske ta sig upp och spola av den lite skräp nån dag.)

Där är det mer dramatik. Ett mycket mörkare hörn eftersom huset tar vid. Då har jag också valt mörkare blad och en mörkare färgskala även på blommorna och krukorna till och med.
Även där har jag (med hjälp av Maken) fått upp en spaljé. På utsidan av en växer en från förra sommaren nyplanterad Flamentaz ros. Den är inte så stor än. Tar sig precis upp över kanten och in i spaljén. Men den har knopp och den kommer att ståta med mörkrosa, snudd på röda rosor när den behagar slå ut. Och ännu är den lite klen, växten som klättrar i snören på insidan. Men innan hösten är här kommer den att ha klätt i en större del av väggen där. Klockrankan häver sig upp själv med slingriga fingrar på tentaklerna. Den växer fort och ymnigt och vill bara uppåt. Har jag tur blommar den med någon enstaka men fantastisk klocka fram på sensommaren. Men det är aningen för högt upp i landet detta, för att ge någon redig blomning. Men jag älskar den ändå, för dessa växtkraft och blandverk.

Så här sitter jag, som Tjuren Ferdinand, och luktar på mina blommor.

Jag kan utropa semester

Fast egentligen är det en helt vanlig ledig dag och semestern börjar på måndag.
Men det kändes ändå som semester när jag gick hem efter sista dygnspasset i går morse. Många långa lediga dagar blir det nu. Känns välbehövligt. Sinnet och kroppen behöver pausa.
Jag inledde så långt ifrån paus det går att komma.
Det blev en varm och solig dag redan från morgonen och jag skulle ställa till med tjejträff. Den första riktiga sen i september. Bara en sån sak.
Alltså skulle jag städa lite inne, lite ute också för att få fint på uteplatserna som snabbt blir naturskräpiga. Gräset behövde också klippas. Och så skulle jag bära fram bord och stolar så att vi kunde sitta ute på gräsmattan och ändå med lite avstånd.
Dessutom skulle mat lagas och kaka bakas. Jo jag hastade på och stod i så gott som hela dagen. Tills jag flöt bort nästan och föste in mig själv i duschen.
Jag hade valt att bjuda på tacos, med egenbakade tortillabröd, egna salsor och röror att ha i förutom grönsakerna. Pyssligt och många moment med det blev otroligt gott allting.
Och så en rabarbervaniljkaka med glass till efterrätt. Den alltså.
Men framförallt. Vi fick äntligen ses igen. Alla kunde komma och alla var vi lika förundrade över att det gick att ses utan att sitta vid varsin skärm.
Mycket fanns det att prata om, allt som trots allt hunnit hända sedan sist i allas liv. Detta märkliga år när allt stoppades och stannade av.
Jag vet att världen tror att vi inte brytt oss nämnvärt i detta land men det är ju inte sant. Vi har och har haft många restriktioner och varit begränsade på många sätt.
Det kommer att ta lång tid att processa detta och vi kommer att prata om det i åratal och se det omnämnas i historieböckerna. Och då kommer vi att peka på texten och berätta. För vi var med. Vi har levt detta. Och må det vara på väg bort nu.

Vi kunde sitta ute hela kvällen, fast vi övergav gräsmattan efter maten och satt på altanen i stället. Med en del myggmedel och myggbekämpning igång. För myggen denna sommar alltså … galna är dom.
Idag har jag hunnit med att ägna tid åt en del sånt som jag vill ägna tid åt på min lediga tid. Druckit morgonkaffe ute. Strosat runt och tittat på blommor och trädgårdsarbetat lite grann. (flyttade två växter och band upp en tredje)
Nu ska jag äta lite lunch innan jag hämtar upp Dottern för en tur till en trädgårdsbutik. Kommer säkerligen inte ut tomhänt från det stället.

Blommigt

Det är så mycket vackert ute nu att det knappt går att fatta.
Blommor överallt, den ena efter den andra kommer i blom och nästan tävlar om uppmärksamheten. Rosa och lila är den vanligaste färgen på mina blommor märker jag. I synnerhet på sommarblommorna jag satt i krukor överallt.

Men även blommorna ute i rabatter och på buskar tenderar att dra sig åt den färgskalan. Fast på rundan i trädgården i går kväll fanns också ett antal vita fina.

Dottern kom från jobbet med två rosa blommor till igår. Hon brukar få köpa ut 🙂 och när hon ändå skulle hit en sväng passade jag på att beställa vad jag ville ha. Rosenskärans blommor är som vikta i tunt papper. De här hade också en trivsam rosa kant runt sina kronblad.

När jag hade planterat ner dem i en stor kruka och ställt den på sin plats tog jag mig an städning av planteringsbordet.
Det var redigt skräpigt efter alla sommarblomsplanteringar nu. Och efter hösten och vinterns framfart.
Jag byggde det där bordet tillsammans med Maken för nåt år sen. Av snyggt slitna gamla staketplankor efter att vi rev själva staketet. Lät till och med bultarna sitta kvar i kanten av bordsskivan, jag ville ha det rejält, stabilt och ruffigt. Sedan ordnade jag med en hylla under och satte upp hyllor på väggen ovanför.
Av någon anledning har jag svårt att slänga fullt fungerande grejer. Vissa kan man ha till annat. Återbruk, som med staketplankorna. Men alla dessa plastkrukor som blommorna kommer i. De är så oerhört ocharmiga och fula, och jag kränger av dem och planterar ner blommorna i större och finare krukor. Det mår alla mycket bättre av. Men plaskrukorna … De har jag staplat och staplat och stuvat in under detta bord sedan det ställdes på plats. Tydligen svåra att göra sig av med? Vissa av dessa plastkrukor är dessutom i en tunn plast som går sönder väldigt lätt och knappast passar till återanvändning. Ändå hittade jag även en massa såna när jag nu drog fram alla dessa krukor. Nej nu fick det vara nog. Jag öste ner dem i en plastsäck, även de där något stabilare krukorna. Hur många behöver man ha liksom? Jag sparade en lagom mängd av de bästa och definitivt alla som var lite större. Är det nåt man behöver så är det just större blomkrukor.
Sen krattade jag fram alla gamla prassliga löv som blåst in under och tog sedan bort hyllan under bordet för att stoppa mig själv från ytterligare kruksamlande. Och ställde in den lilla mängd jag valde att spara direkt på marken under bordet istället.
En annan sak med planteringsbord är att det gräs som fanns har nötts bort av att jag är där och trampar runt hela tiden. Nu är det gräslöst och typ stampat jordgolv framför mitt bord. Det är dammigt när det är torrt och när det regnar blir det lite lerigt och stänker upp på det som förvaras under bordet. Men jag hittade ett par större bitar plywood som jag lade som en slags trampskiva framför. Kanske minskar det lerigt regnstänk. Och känns också lite bättre att stå på.
Sen snyggade jag givetvis upp hyllorna ovanför och själva bordsskivan också. Nu är det väldigt trivsamt och lockande att plantera nåt mer.

Jag har redan massor med sommarblommor i krukor runtomkring mig. Men min kompis som hälsade på häromdan tittade sig omkring och sa, ”Fint, men du kommer att köpa mer va?” Japp, hon känner mig. Jag kommer att köpa mer.
Men vad gör det. Semestern kommer även i år att tillbringas mestadels hemma. Då ska det åtminstone vara njutbart vackert i varje vrå. Och inga plastkrukor som skymmer sikten 😀

Sköna maj?

Det är en väldigt kall vår. Maj månad är inte vad den kunde vara, utan mer nån slags aprilwannabe med spridda skurar och blygsam temperatur. Visst, en och annan dag glimmar till, men ibland får vi nöja oss med bara nån timme nån dag som känns vårig. I övrigt är det mest regn, kallt och otrivsamt.
I lördags var det en sån överraskande dag. Den kom nämligen med en oförklarlig sol. När det skulle vara regn. Fast det var olika bud på det. Nån app påstod regn efter elva, en annan ville ha regn efter tolv. Inget regn kom vid något av tidpunkterna eller faktiskt alls under hela dan.
Jag tog alltså chansen att få ut gräsklipparen ur vinterförvaringen direkt efter morgonkaffet. Den överraskade också, och startade underfundigt nog redan vid mitt första ryck. Sånt brukar den inte ägna sig åt utan den vill bara jävlas tills jag muttrande ger upp och hämtar Maken. För att då men ett illa dolt flin starta vid hans första ryck. Som om den inte trilskats alls innan.
Men nu behagade gräsklipparen alltså göra mig den tjänsten också, kanske var den lika häpen över vädrets nyck som jag och inte tänkte på att det var jag som ryckte till i snöret. Gräsmattan fick därmed årets första klippning. Faktiskt välbehövligt för den hade redan växt rejält.
Jag hann också med att putsa runt med sekatören i diverse buskar och blanda lite gödsel med barkmull och strössla ut i rabatterna. För det skulle som sagt regna, så himla bra att hinna gödsla lite innan. Jo nog hann jag. Med råge. Jag borde kanske ha vattnat. Men orken tog slut och jag väntade på det där regnet. Tydligen regnade det lite under natten. I alla fall såg det ut så på söndagsmorgonen.

Det infinner sig ingen riktig lust att bära fram utemöbler eller nåt sånt när det ser ut att vara bara april. Fast jag gjorde ändå ett ryck under torsdagen förra veckan när det också klev in en dag med sällsynt sol och tillhörande varmare grader. Dessa underhöll oss till och med hela dan.
Och jag fick lite fealing och skapade lite ordning på altanen med mattor och möbler och bäddade undan katternas vinterhotell. Sedan makade jag upp taket på paviljogen. Lite trixigt ensam, men kvasten och krattan och jag fick ordning på hela takschabraket tills det satt som det skulle. Kan själv är en envis jävel.
Jag bar också fram de möbler som skulle finnas på plats under detta tak.
Men sen kom både solen och jag av oss och resten är ännu ogjort. Det där lilla extra piffet jag brukar ägna mig åt. Till vilken vits liksom. Det är inte så att det lockar till uteliv och nåt sittande i utemöbler precis.

Idag är det onsdag och ett envist regnande och blåsande har pågått sedan morgonen och ska tydligen inte ge sig förrän tidigast på fredag. Men då har väderfolket lovat oss lite varmare tider. Vi får väl se.
Jag har i alla fall planer på att åka och inhandla en hel del sommarblommor i morgon. Oavsett väder. Så det så. Nu får det vara dags tycker jag. Juni står för sjutton och stampar i farstun. Det får bli nån ordning på allt.

Belyst

Trädgården är redigt upplyst om kvällarna numera.
Förra julen fick jag trädgårdsbelysning i ett av paketen. Den arrangerade jag i våras men det är först nu den verkligen kommer till sin rätt. När höstmörkret omger oss tänds lamporna. Belyser träd och buskar. Trivsamt tycker jag.
Varje senhöst, en bra bit innan advent, tar jag mig an ljusslingorna. Sådana finns lindade på ett flertal ställen och de får vara intvinnade i växtligheten hela sommaren utan att lysa.
I går klev jag i ett par stövlar och en ullkofta och gick ut med sladdvindan. Kopplade dessa kontakter för att kolla välmåendet i slingorna. Ett par stycken hade fått nog och dem lindade jag med viss möda ur växternas grepp.
Turligt nog hade jag förutsett detta och inhandlat nya. När allt var lindat och klart såg jag till att sladdvindan fick en bra placering och täckte över den med plast som skydd för den värsta vätan. Förutom alla elektriska ljus tänder jag gärna ljus i lyktor vissa kvällar också. tycker att de lyser så fint i mörkret.
I kvällningen gick jag ut och tog mig en titt. Det lyste verkligen fint! Därtill hade Maken också bytt ut ytterbelysningen vid dörren. Den gamla var ful och tråkig och vi impulsköpte en ny tidigare på dagen. Uppdaterade lite. Många väljer lampor som ser ut som små cylindrar som lyser både upp längs husväggen och neråt samtidigt. Och skruvar sen upp dem på rad runtom hela halva huset. Jag tycker husen ser ut som rymdskepp om kvällarna. Färdiga att lyfta närsomhelst. Vi vill inte ha nåt rymdskepp. Istället valde vi en traditionell lyktvariant på vår lampa. Nu är det belyst runtom hela halva vårt hus också men utan rymdskeppslampor!

När hösten är här

Den stora lönnen blir lysande gul när hösten kommer och börjar snart skaka av sig pälsen. Det är rejält med löv kvar i grenarna, även om det mesta ligger på backen. Jag ser dem, samlar kraft till att en dag ta itu med det hela.

Att räfsa löv. Det är trivsamt mest i sinnet. Jag tänker mig alltid en krisp höstdag, helst lite mulet. Man kliver i stövlarna med raggsocksklädda fötter. Tar på sig en varm egenhändigt stickad ulltröja. En sjal kanske. Och går ut och räfsar ihop alla löv innan man rödkindad och uppfriskad går in och kokar en kopp kaffe. Nöjd över sitt värv.
Näe. Så är det inte. Efter tio minuter är jag redan less. Inte bara på räfsandet i sig utan på att få undan högarna också. Ösa alla löv i tunnan är minst lika jobbigt. Dessutom är jag snabbt irriterande varm i ulltröjan och sjalen. Det är då jag släpper räfsan och börjar med annat … Knäpper upp koftan och drar loss sjalen, går runt och tittar på diverse. Konstaterar att klockrankan vid friggeboden ska ställa till med blomning. Jo, hösten har varit varm. Den blommar alltid sent, om alls här uppe men inte fullt så här sent. Men jag gillar dess växtsätt mest och blomningen är en bonus. Får se om den hinner slå ut all knoppar innan det fryser på.
Sen samlar jag på mig en massa fint växtmaterial. Lindar rosor av lönnlöven och klipper ner lite fina kvistar och ställer mig vid planteringsbordet och binder en krans av alltihop.


Det däremot, är precis så tivsamt som det låter i stövlarna och ulltröjan. Den här gången blev det en höstkrans där alla de där fina löven gemensamt får pryda ytterdörren ett tag. Tills det blir dags för vintrigare kransvariant.
Inte finns det nån lust att räfsa nu heller. Istället finns det annat man kan roa sig med tillsammans med alla de där höstlöven. Plocka de finaste och ställa sig vid något slags underlag och lägga en mandala.


Den här gången hamnade mandalan på ett smutsigt bord som egentligen skulle torkas rent och vikas undan för vintern. Mandalapyssel med höstlöv är inget man ägnar sig åt en blåsig dag. Men om det är vindstilla är det en bra syssla för det där sinnet. Att koncentrera sig på något helt flyktigt en stund. Försiktigt placera löven i ett tilltalande mönster kräver koncentration och närvaro. Ett tillfälligt konstverk. Nästa gång jag kommer ut har de blåst bort hela mandalan. Jahapp. Sen då?
Tja. Sen det väl bara att ta tag i räfsandet en stund igen.

Ett sånt sommarväder

September beter sig plötsligt som om den tillhör sommarmånaderna och öser ut varma och soliga dagar. Mornarna är krispiga och lurar en att tro att det är de varmare kläderna som ska väljas. Sen är allt bara alldeles för varmt. Liksom sommarvarmt, medan man sitter där i höstkängorna och ullkoftan som var så rätt i tidig morgon.
Jo, visst kan det vara njutbart med den sortens temperatur ännu, i rätt klädsel. Som till exempel om det är en ledig dag och kläderna kan bytas ut varefter temperaturen stiger.
Jag är tidigt ute med undanplockandet av allt sommarliv i år, trots behaglig utetemperatur. Det är ändå liksom färdigsuttet nu. Inget intresse av att hänga i paviljongen mer eller slappa i altansängen nån eftermiddag.
Därmed är sängen ställd på kant och altantaket nerdraget och hopvikt. Allt pynt från mina sommarställen är inburet och undanstoppat. Alla små sittgrupper instuvade på vinterförvaring. Utom två korgstolar av olika art som får stå på altanen för att kunna slå sig ner i om det behagas.
Det som också står på altanen är alla krukförsedda sommarblommor. Som inte alls vill medge att det är någon höst i antågande. Allt blommar ymnigt ännu och står hopföst i samlad tropp kring stolarna. Så det ser helt överdådigt prunkande ut.
Därtill har katterna också fått sedvanligt vinterhotell av staplade möbler. Där är det bäddat med mjuka underlag och skyddande sidor ifall någon snö ska yra så småningom. Det ger dem ett ombonat trevåningsalternativ att hänga i. Med hjälp av fyra stolar på ett bord. Två av dem upp och nedvända på de andra två, armstöd mot armstöd. I bottenpan på bordet med en stol som tak har de fått varsitt krypin med frigolit under filtarna. I mellanvåningen mellan stolarna är det ett skyddat krypin på lurviga filtar. Sen har de där två lyxlirarna varsitt penthouse ovanpå dessa stolstaplar också. Med utsikt över världen. Det finns till och med ett källarplan under bordet där det går att sova i en bäddad korg.
Som om inte detta var nog finns även två små stugor på kattresorten på altanen. Jo minsann. Det är två ombyggda kartonger med mysigt innehåll. Som jag har trätt varsin t-shirt över. Så att halsringningen bildar en öppning att krypa in i lådan genom. Det är alltså bara att välja och katter gillar att variera sig. Hatar att vara förutsägbara och sova på samma ställe jämt.
Ja, nu kan höststormarna göra som de vill. Jag är redo.

Sensommarmys

Vi har en sensommar som är mer högsommar än högsommaren själv var. Då fanns det ingen möjlighet att dricka morgonkaffet ute, nu är det varma och somriga mornar och kvällarna dessutom. Otroligt varma och sköna. Däremellan finns en alltför varm dag där jag helst inte vill göra nåt alls.
Nu är första arbetsveckan gjord och det är bara att gilla läget som man säger. Sommaren går verkligen mot ett slut och just nu är det svårt att ta in att hösten är i krokarna. Viskar lite i en fuktig morgonvind och gör sig påmind när mörkret kommer allt tidigare på kvällen.
En del av sommarblomorna börjar lyssna och sträcker sig inte längre lika gika girigt mot solen. Jag har slutat fylla på med näring i vattnet och ser att många börjar bli redo för att slängas. Det känns lika sorgligt varje år. Allt detta ymnigt blommande ska plockas bort, klippas ner och slängas. Många av sommarblommorna i mina krukor är ettåriga. Många är blommor som också skulle vara fleråriga i ett annat klimat än detta norrländska. Om jag hade ett växthus kunde säkerligen en hel del övervintras därinne. Nu har jag inget sånt, men jag behöver börja fundera över den möjlighet jag har för vinterförvaring av växter och förbereda lite.
Gräsmattan tycker att det är sommar ännu och växer på. Jag gillar att den är lite längre och klipper sällan, men nu nästan ber den om att få bli klippt. Jag kan nog inte skjuta upp det mer.
När kaffet är urdrucket denna morgon blir det en del vattnande av törstande växter och sedan ska gräsklipparen ur förrådet. Efter klippningen ska jag gå lös med sekatören på en del ställen där nån buske tagit sig för stora friheter också. Alltså inleder jag helgen med trädgårdsjobb. Det blir en bra inleding.

Ge mig en ny sekatör och jag …

… klipper ner allt jag ser. Nja, jag överdriver. Lite.
Jag fick en ny fin sekatör av märke finsk i morsdagspresent. Jovisst hade jag sekatörer. Till och med fem i varierande storlek. Men bara dåliga, billigt skit, slöa, rostiga, kassa och ovårdade. Utan kännbar klippförmåga. Det är klippa dom ska. Inte tugga. Klippa.
Dottern dömde ut dem med plantskoleögat. Kom sen med ny och fin och slipad i present.
Som jag har klippt! Jag har kapat grenar i granen. Jag har kapat grenar i cypressen. Jag har kapat och klippt och går med vakande klippblick hela tiden. Är inte den där grenen väl lång? Borde inte det där vissna klippas ner? Och så där håller jag på.
I går tog jag med mig trimmern ut. För att slå ner lite eftersläpat högt gräs. När det var gjort blev det helt uppenbart att vildrosen inttill behövde styras upp. Jo. Verkligen! Jag hämtar sekatören. Började med en del små torra och döda grenar. Men klippte snart även en del andra grenar också. Formade liksom om och fräschade upp. Backade förnöjt och åsåg resultatet. Mycket bra, det blev ett tjusigt svep i busken. Men, i ögonvrån såg jag även en annan dylik vildros. Båda dessa är av den typen ros man skan se i alla dikeskanter. Små enkla rosa rosor som bildar nypon när de blommat klart. Grenarna är långa, svepande och böljande. Bildar en ganska kal stomme nertill med ett utsvept buskage upptill. Jag har tre. Två har anlänt av sig själva och den tredje kommer sig av en lössläppt ympad rabattros. Låter man sånt ske står man snart där med endast vildrosen kvar. Har glömt hur rabattrosen såg ut för länge sen. Men jag gillar dessa vilda med sitt ymniga växtsätt och deras blyga rosor i försommarblomningen. Låter dem med glädje svepa på.
Men ungefär vartannat år behöver de faktiskt glesas ur, snyggas till, klippas ur, styras upp. Nu gick jag med raska stövelkliv bort till den andra också, som är den största av dessa rosbuskar. Taggarna är livsfarliga. Långa och vassa. Det gäller att ha koll och fokus. Jag klippte, sågade de allra grövsta grenarna. Hade snart en större hög bakom mig än rosen själv erbjöd. Men snart hade jag fått ur allt trassligt, skadat, dött, torrt och tråkigt. Nya grenar får ljus och kan svepa vidare. Den kommer att vara en skönhet nästa vår. Nu blev det aningen glest in mot grannen, men det täpper snart till igen.
Sekatören pustar ut, behöver också putsas lite med nåt lämpligt. Den hittade nämligen även ett antal sniglar att dela på. Nu är också trädgårdstunnan fylld igen iför morgondagens tömning.

Dessutom har jag nu än en gång städat på altanen så att den är så där fantastiskt trivsam igen och sitter och inväntar Brorsan och Svägerskan i Bo-Bilen. Det blir en till natt här innan de tar med sig sin dotter och åker tillbaka hem i morgon.

Det blev rosor

Nåt slags övermod tycks ha drabbat mig! Jag vet ju sen länge att rosor (utom de ymniga buskrosorna vid rönnen och några vildrosor) inte är helt kompatibla med denna trädgård. Varför vet jag inte. Jag har jordförbättrat och beskurit och fjäskat så till den milda grad och ändå växer de rosor jag har synnerligen klent. I det närmaste knappt inte alls. Klena små spret som borde grävas fram och kastas på sophögen. Och jag har grävt fram, flyttat på och bäddat om. Till ingen nytta.
Intill paviljongen sattes för en evighet sedan en klängros. Den klängde knappt alls. År efter år bara småklängde den så jäkla mesigt. Fast den är en Flammentanz och sägs vara närmast ett ogräs som vem som helst lyckas med. Inte jag uppenbarligen. För ett par år sen, kanske till och med tre år sedan gav jag upp. Jag grävde, hackade och knipsade i det lilla som återstod av denna ros. Hela roten gick inte att dra upp men jag kapade så långt ner det gick och täckte sedan över den odlingslådan med lock. Ställde krukor av annat på istället för att gräva ner nåt mer.
I våras fick jag plötsligt syn på en stängel som var märkligt rosliknande och som hade letat sig ut genom en liten öppning i detta lock. Jajjamen. Rosen! Nu är den meterhög och blommar. Är det sån hårdhänt behandling de vill ha?
I en annan rabatt försökte jag fixa en rosenrabatt för nåt år sen. Jodå, två av rosorna är trivsamt återkommande. Ingrid Bergman och Leonardo Da Vinchi kämpar på och blommar varje år. De övriga inte så mycket. En klätterros i andra ändan har varit rätt småaktig tycker jag. Och ett par buskrosor som jag satte utanför denna rabatt som nån slags inramning gjorde ingen nytta alls. Och i en portal en bit bort var det rent av minirosor istället för meterhöga klättrande sjok.
Men så i år. Förutom detta vidunder under locket. Klätterrosen tog plötsligt fart, blommat så ymnigt i år att jag stod under och häpnade. De där två miniatyrklättrarna hade jag flytat för nåt år sen och de växer visserligen sakta och är fortfarande små, men de ser friska och fina ut och den ena blommar vilken dag som helst. Den kvarvarande buskrosen likaså. Den andra har jag dumpat.
Så ja, nån slags övermod har tagit mig när det gäller rosor. För jag köpte en ny Flammentanz som jag gjorde plats för utanför altanhörnet. Den har både växt rejält och blommat sen plantering. Idag medan jag rensade runt kändisrosorna fick jag ett svårstoppat ryck. Det tog mig raka vägen till blomsterbutiken och jag gav mig inte innan jag valt ut två nya rosor. Det fanns redigt med plats för dem i nämnda rosrabatt. Där är de nu konstfärdigt nergrävda med rosjord och förmaningar (hot rentav) om att växa.
Jag som aldrig mer skulle köpa en enda ros till denna trädgård. Har plötsligt skaffat tre nya hittills i år. Och säsongen är inte slut än. Växtrean har inte ens börjat …