Oscar och jag

Gjorde ett lamt försök att se Oscar i all sin glansfulla direktsändning i sena söndagskvällen. Typ större delen av natten tänkte de hålla på. Det innehöll dessutom reklam nästan var femte minut. Alltså orkade jag inte ens till röda mattan. Fast den var utrullad och förberedd. Men man spekulerade i oändlighet om de kommande stjärnorna och visade klipp från tidigare år ännu när jag gav upp och gick till en välbehövlig nattsömn.
Men nu sitter jag här igen. Med nästan lika mycket reklam i ett sent sammandrag av festligheterna.

image

I sällskap av min egen Oskar, han står och lyser i fönstret faktiskt, med lie och allt. Det gör honom aningen sarkastisk.
Men han håller med mig om att Ellen är kul och att det är tjusiga damer på festen. Annars suckar vi över långa och stressade tacktal och undrar varför Sandra Bullock är i bild hela tiden. När man kunde visa Jared Leto istället! Eller Brad för all del. Han är ju också där.
Nackdelen med att se sammandrag i efterhand är ju att det redan är spoilat, det där med hur det gick. Jag vet innan att Leonardo inte får nån guldgubbe. Och inte Meryl heller. Men det är såklart inte fel att vilja ögonen på Matthew i vit kavaj och Cate har säkert förtjänat sin.
Annars tycks det vara en trend att snyfta fram tacken i år. Var och varannan pratar i brutna tonlägen och klämmer in klokheter mitt i tacksamheten. Ja, ja. Det är ju skådespelare … Det är också Hollywood.

Men snart har alla, som ska ha, en guldglänsande Oscar i sina händer och de flesta i salen är ordentligt tackade. Så jag tar och släcker Oskar i fönstret och letar upp sängen. Och försöker komma ihåg vilka filmer som man borde se efter det här.

blogg100-logotype4/100

Välbekant läge!

I soffhörnan med dator, kaffe och morgonteve.
Det där sista mest av gammal vana. För egentligen är de ganska enerverande program, de där morgonsofforna. Mest bara samma nyheter om och om igen och så blixtkorta snuttar av annat inklämt emellan. Där folk knappt hinner prata till punkt för att programledaren har ett stressat schema att hålla tiderna i. Och så en massa meningslöst panelsnackande. Det ska tydligen vara en panel. Tre pers, mer eller mindre kända, ska prata i munnen på varandra om sport, kultur, eller bara hur vecka varit rent allmänt.
I går hade jag O-nöjet att lyssna till en högfärdig kulturpanel som fisförnämt böjde sig ner och med spretande lillfinger knäppte till facebookanvändare i skallen. Det ansågs tramsigt, skamlös marknadsföring av egen person och som en gränslös dokusåpa. Hu. Jag är ingen aktiv fejsbookare, men för tusan! Man kanske ska få göra som man vill utan att trampas ner i gruset av en fisförnäm kulturpanel som sitter och rynkar på näsan åt något dom inte ens provat!
Det där är typiskt oss människor. Att döma andra utifrån det man själv gör eller inte gör som enda rättesnöre. Jag skulle lätt hitta saker att rynka näsan över i den där kulturpanelen också. Hur var det dom sa … skamlös marknadsföring av egen person … jo, jo. I tevesoffan och allt.
Äh. Måste alla tycka så himla mycket jämt?!
Själv ska jag sluta tycka nåt om dom som tycker nåt i teve och ägna dagen åt vettigare grejer. Nu när kaffet är urdrucket och det morgongrå ljusnat något. Det ser ut att bli snöfall från himlen idag. Kanske får jag anledning att känna mig nöjd över att jag inte behöver gå ut överhuvudtaget idag!

Kan man tävla i musik?

Den frågan har ältats lika länge som denna melodifestival gått över Europakartan. Och smaken är bekant som den där delen av kroppen vi sitter på. Ens egna åsikter är väl de enda som räknas och alla som inte tycker lika är idioter? Eller?
Inget tycks samla så mycket känslor och tyckanden som denna musiktävling. Både alla som tittar och alla som inte tittar har åsikter. Ett spektakel som folk älskar att hylla, hata och håna. Det lämnar inte många oberörda efter sig verkar det som.
Musiken i denna festival klassas väl inte som det mest seriösa, fast det är musiken som är mest i fokus. Den får ofta utstå en hel del hån och nedlåtande utlåtanden. Liksom lite sämre sorts musik än annan. Speciellt lågt i rang ligger de där länderna som tillkommit i skaran på senare år. Balkanpop har blivit ett begrepp och det är inte alltid i positiva ordalag.
Här i norden slår man sig gärna för bröstet och anser sig ha den bästa musiksmaken. Jag antar att alla länder sällar sig till den skaran, alltså tycker att ens egen musik är bäst. Vem har egentligen rätt att anse sig ha en bättre musiksmak än någon annan? Musik är bra, så länge den på något sätt berör. Även när den upprör. Man gillar eller ogillar helt enkelt och det borde vara befriat från värderingar kanske?
Men är det verkligen bara låten som tävlar? Eller är det lika mycket framträdandet och att man gör ett bra nummer som tävlar. Att man har kommit på det ultimata scenframträdandet med coolast rekvisita och snyggaste kläderna. En glasbur med en dubbelgångare i eller en jätte som bär in en pyttesmal liten sångerska på scenen eller en lysande klänning eller en dramatisk dracula med halvnakna dansare, en glittrande miniklänning eller en enkel barfotatös.
Det visuella är lika viktigt som det som hörs.

Igår tittade jag på finalen med ena ögat i den rullande direktrapporten hos en av kvällstidningarna. Där kunde folk ösa ut sina åsikter i en salig röra. Och bevisar att det finns massa åsikter!
Å ena sidan klagas det över kompisröster/grannröster och å andra sidan klagas det förvånansvärt nog när kompisarna/grannarna inte kompisröstar i tillräcklig utsträckning på just det svenska bidraget. Ynka fyra poäng fick Sverige av grannen Finland konstaterade kommentatorn i sändningen. Men Sverige gav å sin sida ynka noll poäng till samma granne och begär ändå mer tillbaka. Konstateras kan dock att de Nordiska länderna öste tior och tolvor över varandra även i år. Kompisröstande i allra högsta grad.
Sanningen är antagligen dels att man gillar liknande musik som sina grannar eftersom örat ligger åt samma håll liksom. Och så gillar man och vill hålla sig väl med sina grannar, så klart.

Sverige och svenskarna har en underbar tro, nästan övertro på sitt eget bidrag varje år.
I det där webbforumet fick man verkligen just det klart för sig. Sverige skulle vinna och om Europa inte fattade det hade Europa ingen musiksmak. Och när besvikelsen lägger sig tungt över det egna bidragets skrala poänger börjar man genast spekulera i vilket av de andra bidragen, från den egna uttagningen, som skulle ha klart det bättre? En omöjlig fråga att besvara. Man kan bara spekulera och kommer aldrig att få veta.
Finland har en helt annan ingång i tävlingssammanhang och helgarderar med att gå ut med att man absolut inte kommer att vinna. Kanske gör det besvikelsen mindre? Fast borde man ändå inte ha lite större tilltro till sig själv? Liksom ha en del förväntningar på sin tävlande.
Självsäkerheten sitter på olika ställen i grannländerna Finland och Sverige.

Kan man tävla i musik? Förmodligen inte, eftersom låtar jag tyckte var bäst låg längre ner på resultatlistan och uppskattades alltså inte av lika många andra. Och låtar som kom i övre delen av resultatlistan överraskade till viss del både mig och folk i forumet. Speciellt när de där bottentippade balkanländerna kliver upp och tar för sig. Det är då vi hojtar det där om kompisröster. För något annat är inte möjligt eller? Att man verkligen skulle kunna tycka om låten också. Det var ju en skitlåt. I våra öron.
Så, nä egentligen kan man inte tävla i musik. Men vi gör det ändå, med förtjusning, år efter år. Och samma snack om kompisröster, skitlåtar och ifrågasättanden om andras musiksmak återuppstår också varje år. Melodifestivalen lämnar inte många oberörda.

Mina egna favoriter detta år var, förvånande nog? … Island, Norge och Danmark. 🙂 Gillade också den finska, franska, ungerska och den holländska låten. Gillade däremot inte den svenska låten alls men har redan glömt (efter den långa vårvinterns festivalskval) vilken jag tyckte vi skulle ha skickat istället. (Inte Yohio i alla fall.) Men allt det där har ingen som helst betydelse längre, för festivalen är över för i år. Danmark vann och eftersom den var en av mina favoriter kan jag nöjt konstatera att rätt låt vann, även i år.

Okej då, Melodifestival.

Vi bjöd hem goda vänner. Det gjorde man alltid förr när festivalen var en engångsföreteelse och inte en långdragen turnésession uppdelad över hela landet.
Vi handlade godsaker också, så där som förr i tiden. Dukade upp i god tid innan spektaklet skulle börja. Så där som förr i tiden. Och så slog Maken igång alla sina högtalare. Tja. Sen började det.

Mellos rosa inslag: Yogijoo kallar vi honom. Yohio kallar han sig själv. Han var rosa och vit. Gullig och gittrig med smarta åsikter. Men med en dålig låt. Typ tjatig och liksom trött. Han hade förtjänat nåt bättre tycker jag.

Mellos tårdrypare: Euphoria på teckenspråk med ungdomskör i bakgrunden. Wow! Det är nåt att visa upp för Europa det!

Mellos gubbrock: Om det åtminstone varit rock! Och inte en vanlig jävla schlager. Då kanske det kunde ha varit bra.

Mellos fruktsallad. En flygande banan. I vingar och blöja. Den ville förvånande många se som vinnare. Och visst, han är medryckande och glad. Bananen. Men själva låten, och det är väl ändå den som tävlar, borde den ens ha varit i final?

Mellos kvinna: Ja, det fanns en! Och vilken kvinna sen. Hon stod stadigt och sjöng så där bra som bara hon kan och så munspelet dessutom! Fick mina röster. Alla tre.

Mellos programledare: Gillar dem, i synnerhet Gina. Grym tjej. Kastar in en känga här och där och tar så där skönt lättsamt på det här spektaklet att hon står och snorar mitt i röstuppräkningen och bryr sig inte ett dugg. Självförtroende. Och proffsighet och humor.

Mellos pojkar: Ja dom fanns det så många av att jag tappat räkningen. Och blandar ihop dem och minns inte vem som var vem eller vem som sjöng vad. Inte för att det spelar nån roll. Kommer inte att söka upp nån av dem på vare sig spotify eller skivförsäljningsställen.

Mellos religiösa inslag: Carola travar runt i konstiga kläder och wailar en mysko version av främling med sedvanligt fläktblås. Och så tackar hon som vanligt Gud efter låten. Suck.

Mellos Europaröster: Tja, dom tycker inte som kvällstidningarna säger att vi tycker. Men dom står i rutan och kastar ur sig några poäng åt ruskigt olika håll. Spännande? Nä!

Mellos vinnare: Gäsp.

Mellos bästa: Helt klar sällskapet i soffan, den goda plockmaten och whiskyn. Och all bra musik som vi letade upp i Spotify sen. När vi stängt av teven.

Och nu är det över och kanske lördagskvällarna kan bjuda på roligare teve i väntan på grande finale i Malmö framöver.

Underligheter

Zappar slött bland tevekanalerna i ett rejält tillbakalutat läge. Det är den tiden på dan när man egentligen borde låta bli teven eftersom det bara är skräp på alla kanaler. Verkligen skräp och det tycks bli värre ju längre bort i kanallistan jag zappar. Förbi det vanliga eftermiddagsbruset av såpor och tånårsserier som inte är det minsta intressanta. Men så hickar jag till.
Två engelskt röda telefonkiosker står på en scen i nån talkshow med studiopublik. En man i den ena och en kvinna i den andra och de tycks svara på frågor från den hurtige programledaren. Ok.
Så långt inte så märkligt. Däremot en samling människor bakom programledaren, både män och kvinnor, som alla är i övre medleåldern av nån anledning och dessutom nakna, tycks rätt märkligt! Deras mer upprörande kroppsdelar är blurrade! Så att de ser ut som underliga könslösa varelser. Alltså frigjort nog att ställa ett gäng nakenfisar på en scen, men inte tillräckligt för att visa hela härligheten på teve. Det ska man kanske vara tacksam för.
Reglerna i denna tävling tycks vara att man för varje rätt svar får in en naken gamling i telefonhytten! Det får mig att undra varför man vill svara rätt. Att stå i en liten röd hytt, tätt ihopträngd med främmande nakna människor. För tydligen skulle det in många nakna människor i den hytten. Och tydligen skulle det vara värre att det var äldre människor. Av varierande storlek och form och så där som människor är mest. Underlig programidé. Jag släppte det där innan alltför många nakenfisar tryckts ihop. Zappade vidare.
Hamnade i ett reseprogram. Såna kan väl vara intressanta om man är reseintresserad. Jag var på vippen att studsa vidare, men något höll mig kvar. Det var mitt i en resa, därför osäker på var i världen detta märkliga ting utspelade sig. Men det såg rätt europeiskt ut. Två mycket slipprigt inoljade män i bar överkropp, iförda ett par knälånga svarta byxor befann sig på en gräsplan. Byxorna var minst lika inoljade som överkroppen. Ok. Två välinoljade män i en brottningsmatch! Hur tusan gick det till, med tanke på oljan?
Jo. Den kvinnliga rösten förklarade, i ett tonläge som om hon läste matlistan. De stoppar händerna innanför varandras byxor för att få ett bättre tag! Mycket riktigt.
Snart fick man se hur den ena stora starka kalrn gled ner nävarna innanför brallorna på den andra stora starka karln. Lät dem glida längs med låren på honom, där de står bröstkorg mot bröstkorg. I ett försök att välta omkull varandra.
Den kvinnliga rösten påstod att det fanns vissa delar karlarna inte fick röra! Hm. Vilka då kan man undra, för nästa scen visade männen med båda nävarna grävande runt i varandras skrev. Innanför brallorna.
Runtomkring dessa ogenerade män stod hela befolkningen och skrek och hejade på sin favorit.
Och männen fortsatte leta innanför varandras brallor och knuffas och brottas. Tills allt plötsligt avstannade och den ena påstod att den andra nog vunnit. Rösten tyckte det var nobelt. Att utse den andra som vinnare.
Ok, jag har ingen koll på reglerna i den där tävlingen men jag misstänker att det hände nåt annat där innanför brallorna! Jag stannade inte kvar i programmet för att ta reda på vart karlarna tog vägen sen. Vågade inte zappa mer heller. Jag stängde av och försöker nu bearbeta eftermiddagens upplevelser om jag ska kunna sova i natt.

Nu har jag tittat på teve igen.

Och när man tittar på teve kan man inte riktigt undgå att ryckas med och reagera. På ett eller annat sätt.

Jag såg det där programmet. Som alla pratar om med upprörda stämmor. De där mammorna som ler och ler över strängheten och försöker få döttrarna att säga precis det som övats in hemma framför spegeln. Det kändes lite som när Sven Melander en gång försökte få en unge att svara ”fred på jorden” när han frågade om den högsta önskan. Tjejerna svarade inte helt enligt mammornas direktiv.
Det är något riktigt osmakligt i småtjejer som gör sexiga rörelser med välsminkade ansikten. Liksom med mammor som försöker leva ut egna drömmar genom barnen. Men … man tycks ju vara ursäktad om barnen själva vill. För det vill dom! Väl?!

Guldbaggegalan pågår som bäst. Jag gillar att se den, fast jag sällan hunnit se filmerna som hyllas. Det är så vackra människor på den där scenen och det är sån härlig kreativitet bakom allt glitter. De nominerade är … och bara en av dem vinner. Att bli nominerad är en ära, i alla fall innan galan. Men känns det så även sen, när nån annan står där och smeker guldbaggen och svamlande tackar hela världen? Det vet man inte, för skådespelare är bra på att visa upp rätt ansikte. De applåderar storslaget och ler varmt, som om de ärligt tycker att den andra förtjänade baggen bäst. Det finns inga tankebubblor alls ovanför dem.
Programledaren är snygg, har fantastisk figur och bär upp snygga klänningar. Skämten sitter kanske inte alltid lika bra men det funkar. Underhållande gala ändå, trots en del rätt tröttsamma och bitvis pinsamma tacktal.

Såg förresten också radiokanalens guldgala. Den var inte lika kul. Efter en stund hade man listat ut att den som skulle vinna var de man aldrig hört talas om.
Det är skillnad på musikvärlden och filmvärldens tacktal. I musikvärlden ska man vara cool och kryptisk och se nonchig ut och yttra något helt osammanhängande och oväntat. Nä. Den där galan kunde man lika gärna ha osedd och ägnat tiden åt något viktigare.

Ny serie på ettan. Vackra och stela robotar med mänskliga drag och lysande ögon. Och usb-port i nacken och laddsladd i midjan. Såg det inledande dubbelavsnittet. Det höll mig vaken och intresserad, men, allra mest undrar jag.
Hur får man tag på en dylik Hubbot? En sån där som går omkring med ett leende och städar, handlar, lagar mat och dukar fram den snyggt, tvättar, klipper gräset och sånt där. Sen bidrog de tydligen med en del andra sysslor också men jag tycker nog det får stanna vid hushållssysslorna i alla fall.

Ett gäng glada och passionerade matlagare är i gång igen. Under strängt överinseende av tre megakockar. Med bistra ansiktsdrag och rynkade näsor smakar de runt bland matlagarna och sågar heller än hyllar. Det var besvikna deltagare som petades ur, en efter en när själva gallringen pågick. Unga matlagare med restaurangdrömmar som pratade om sin enda chans. Men? Har folk glömt bort att man kan gå i skolan för att skaffa sig en utbildning? Så stor chans att lyckas via ett teveprogram har man inte. Om man nu drömmer om att få laga mat som yrke och äga en restaurang, vore det inte en bättre idé att söka in på en kockutbildning än till ett teveprogram då?

Dokusåpa

Tio amerikanare häpnade över äcklig svensk mat, kolsyrat vatten och salt och att man kunde se fåglar hela tiden! Förutom att programmet på svt varit rätt fånigt var det faktiskt lite tankeväckande. Det är vardagsmat för oss, vacker natur och ett rikt fågelliv.
Programmet byggde på tio människor från landet Amerika som kom till landet Sverige, för att söka sina rötter. Alla hade förfäder från Sverige, ingen hade varit här förr och ingen hade heller träffat sina anhöriga förr. Kul, tänkte jag när jag hörde programidén. Tills det gick upp för mig när jag såg det första programmet, att det var en tävling!
Dessa hoppfulla rotletare skulle tävla om det. Bara en av dem skulle nå målet. Att till slut få stå öga mot öga med okända anhöriga. Tävlingarna bestod av fåniga Robinssonliknande grejer, i grupp eller enskilt. Och programtiden varvades med detta och tester av svensk mat och svensk kultur och typiska svenska företeelser. Och så hemma hos reportage i amerikanarnas vardag.
Det var ett skitupplägg! Och programmet tappade mig efter denna första repris. Jag ville för tusan se alla få sin familjehistoria rullas upp och se alla få träffa anhöriga. Vad var det för vits med att skicka hem en efter en så vi bara fick se en av dem i detta spännande möte?

Jag har sett glimtar av programmet sen dess. Inte ändrat uppfattning direkt. Ändå var jag ju tvungen att se vem som vann. Vem som blev den där enda som fick möta släkten.
Tycker fortfarande att programidén är kass. Att programledaren borde gått en kurs i engelska innan. Att man borde fått se alla möta släkten. När nu ändå all research var gjord. Och så lite tid som ägnades åt detta släktmöte. Men.
En sak fastnade i mig. Killen som vann. Han klev in till sin släkt och skakade hand med den första han mötte typ. En grabb i tioårsåldern. Och sa till honom att han fått göra en massa knasiga grejer bara för att få möta grabben och alla andra. ”Och du var värd det! Du var värd att vänta på.” Sa vinnaren med blicken stadigt fäst enbart på grabben och helt närvarande i stunden. Och det kändes ända till mig. Tänk om vi kunde ha sån närvaro i mötet med människor!

För övrigt var det 1 miljon svenskar som utvandrade till Amerikat! Ungefär var femte svensk drog. Mäktigt! Det finns en hel del ättlingar därborta.

Ännu en helg

Det är söndag. Jag har tillbringat ett långpass på jobbet och nyligen kommit hem.
Hittade en skvätt rött vin i en flaska som blev över när kusinen var här på besök i fredags. Han är läkare och jobbar ibland i detta landet. Nu råkade han dessutom hamna i vårt landsting och fick turligt nog lite ledig tid. Vi hade en mycket trevlig kväll i fredags och hoppas sjukhuset i stan behöver förstärkning fler gånger.

Lördagen bestod av lite av varje. Maken gjorde slag i en tanke som ha haft länge. Han satt en stund vi datorn, funderade och jämförde. Måttade med en tumstock i luften och funderade lite till. Sen väckte han Dottern med orden; ”Tycker du den där teven är bra?” Han syftade på hennes snudd på fyrkantiga tjockteve. Den hon fick för en massa år sedan och var mycket lycklig över, då. Det är en bra teve, som fungerat felfritt sedan dess. Men den är liten och tjock. Tar en massa plats. Dottern såg mycket förvirrad ut över denna väckningsmetod men hade sinnesnärvaro nog till att svara ja. Följdfrågan; ”skulle det inte vara bättre med en teve där? En platt.” En nick mot väggen i fotändan av sängen sopade undan resterande sömn ur blicken på henne. Och när pappan klämde i med det tilltänkta tummåttet på den eventuella teven var hon ur sängen.
Vi åkte alltså raka vägen till tevemeckat som säger sig ha grejer riktigt billigt, med tysk brytning. Maken strosade fram till en ledig försäljare. Bad om en teve i rätt mått i bra prisklass. Hon visad honom en sådan. Som hade allt och dessutom hette Finlux.
Maken grabbade lådan direkt och den något förvånade försäljaren hjälpte honom bära. det var nog den snabbaste teveaffär i hennes karriär. Lådan fick precis plats i bilen också. Tillsammans med väggfäste och en lång antennkabel.
Numera sitter den finska teven stadigt på väggen och visar allt den ska. Ungefär lika stadigt som Dottern ligger i sängen. Tvivlar på att hon kommer ur den på ett tag.

Nu är det söndagkväll och därute sjunker höstmörkret sakta in, jag ska gå ut och tända alla mina ljus. Sen blir det soft, mycket soft, resten av kvällen.

Reklaminriktad reflektion

Inser att jag förutom en massa dåliga program sett en himla massa reklam idag. Reklamen är verkligen extremt nervpåfrestande. Tror dom att vi är korkade? Och vi kvinnor, vilka spån vi måste vara.
Vi går igång fullständigt på en sten som luktar fräscht. Man bara trycker på den och den duschar ur sig en lite pust av doften och väninnorna blir helt till sig. Dessutom smälter den in så bra med det pynt och dekorationer vi kvinnor omger oss med att den knappt ens märks, stenen. Jag önskar mig nog en sån. Tänk vad häpna tjejerna ska bli på nästa tjejträff!
Dessutom blir vi kvinnor helt överlyckliga över diverse skurmedel, tvättmedel och diskmedel. Tänk vad våra liv kan bli bra om vi bara hålls vid spisen, med rätt produkt i närheten. Vilken lycka man upplever av fläckfria plagg eller superblanka golv. Det är inga män som sitter på huk framför tvättmaskinerna och ler saligt när fläckbortagningsmedlet gör under i trumman.
Förundrar mig över rökreklamen. En snygg och hipp kille frossar i cigaretter och med lugn och lockande röst talar han om hur mycket han älskar att röka. Allt för att så småningom komma fram till hur svårt det är att bestämma sig för att sluta och att man givetvis behöver köpa någon produkt för att klara av det. Vilket budskap tar man till sig. Hur fantastiskt det är att röka eller vad det där hette som man skulle köpa?
Mascarareklamerna blir bara värre och värre. Om man ska tro vad dom lovar kommer vi kvinnor att ha ögonfransar i klass med en burka framöver. Täta, tjocka och långa och fylliga ska fransarna bli. Det pratas nästan vällustigt om all volym och jag bara undrar. Kommer man att se nåt?
Sedan överöses vi med reklam för diverse olika sjukdomar. Analklåda och analsprickor tycks vara en ny folksjukdom. Varenda gång jag är ute i skogen står det folk och gnider rumpan mot trädstammarna. Köp salvan för tusan! För att inte tala om all nagelsvamp! Dessutom går en massa stackars svenskar omkring och har mer ont än dom behöver. Finns det alltså vissa som behöver ha ont? Undrar hur många det är?
Dessutom försöker de slå i oss att vi missar en massa roligt om vi inte har en viss medicin hemma att häva i oss. Då kan vi färgglada och lyckliga studsa ut i livet igen.
Och alla dessa töntiga små trudelutter som sjungs på största allvar av någon karriärssökande sångare. Vem tusan är det som skriver skiten?
Nu blir det reklam. Jag måste kolla vad jag behöver.