Vinterväder framkallar tydligen oro

Vintern, är den ett unikum? En aldrig tidigare upplevd händelse? Ett pinfärskt fenomen? Ibland när man ser väderleksrapporteringen på teve kan man tro det.
Eller så kan man förledas att tro att vi människor vid teven nog är aningen korkade. Eller att åtminstone de som planerar programmen och vad som ska sägas tycks tro att vi som tittar är aningen små i tankesystemet. Att vi inte har förmågan att lägga ihop det vi ser utanför fönstret med vad termometern visar. Stackare, vi lever liksom i blindo. Om det inte vore för väderrapporteringen på teve skulle vi trava ut i kylan och frysa ihjäl!
Det är inte tillräckligt med väderkartan och nån som snackar om den längre. Icke. Det ordnas extrasändningar och krystat kringsnack om detta vinterväder. Häromdagen råkade jag se en liverapport angående kylan på en av playkanalerna. En allvarlig ung man försökte få det att låta oroväckande med krisläge och katastrofvarning i tonen. Och en aningen motvillig meteorolog försökte se lika allvarlig ut och komma på nåt att säga … Texten i rutan kallade det för isvecka- extremkyla i hela landet. Bara en sån sak. Under den texten stod ett ”detta har hänt”: Och man undrar, vad kan ha hänt på en isvecka när kylan är så extrem … (tja vi hade minus nio då … jo eller hur?! Man vill bara bunkra upp med förnödenheter, tända en eld på vardagsrumsgolvet och svepa in sig i filtar tills det går över.) Det som hade hänt var … jag kan knappt sätta ord på det … att 5-10 cm snö drar in från öst! Jag upprepar: Detta har hänt – fem till tio centimeter snö drar in från öst.
Det blir bara ett tomrum efter den upplysningen. All den snön … och från öst dessutom … överlever vi?
Bilder från nån katastroffilm där allt täckts i snö och det är femtio minus och man eldar böcker i ett bibliotek för att överleva, flimrar förbi mitt minne. Jag tittar ut på snön utanför mitt eget fönster. Bildar mig en egen uppfattning. Tja, det är mycket snö men det når inte upp till fönstren, vägen är plogad och knappt tio minus. Jag har varit med om kallare väder i mina dagar.

Jag måste trots allt tycka att det är lite gulligt ändå! När väderpratet på teve talar om för oss att det känns kallare om det blåser, eller när tidningarna har reportage om hur vi ska klä oss för att inte frysa eller när personen vid väderkartan förklarar att det kan vara halt på vägarna om det snöat eller är minusgrader. Jaha liksom! Vilken tur att jag fick reda på detta! Annars kunde det gått illa!
Det är väl ändå av omtanke? För inte sjutton sitter de väl och tror att tittarna är korkade eller aldrig upplevt en vinter i hela sitt liv? Nej, nej. De är bara rädda om oss och vill oss väl. Eller hur?

Måla! Jag vill måla igen!

Det går ett helt fantastiskt program på teve. Ett stillsamt och inspirerande program på svt som inte bryts av någon reklam utan får bara vara så där härligt lågmält ifred. Jag har inte haft tid att följa programmet från början men hört lovorden av de som redan är fast.
Idag satte jag mig med min strumpstickning och sjönk in i först avsnittet av Lerins lärlingar.
Lars Lerin är mig bekant sedan förut som en fantastisk konstnär och en intressant person. Han har synts i olika sammanhang på teve förut och jag har sett en del men inte allt. Men det här nya programmet intresserar mig eftersom det handlar om kreativitet och målande. Lärlingarna består av en grupp människor med olika former av funktionsnedsättningar. Alla kommer med olika förutsättningar och olika förväntningar till Lars målerikurs.
Och som de målar och skapar! Vilken otrolig kreativitet de besitter. Och en sån otrolig självinsikt! Det slutar med att jag lägger ifrån mig stickningen och sitter med block och penna och skriver ner citat efter citat från både Lars och lärlingarna. Det formligen väller ut livskunskap och klokheter. Eller vad sägs om uttalande som; ”Om man inte har en dröm kan man bli deprimerad inför framtiden.” eller ”Jag tror alla drömmer sig bort. Vart ska man annars ta vägen?”
Jag blir så inspirerad av målandet att det kliar i kreativiteten. Jag vill också måla. Helst med Lars och lärlingarna men det går inte så jag får väl måla på egen hand då. Det var evigheter sen sist. Jag vet inte ens om materialet är anträffbart. Har jag några akvarellpapper kvar överhuvudtaget? Är färglådan intakt? Penslarna har väl torkat ihop, liksom förmågan? Men de finns där, alla i sin ordning. Det är bara att börja …

Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!

Tappat intresse

Sitter och slötittat på den där serien jag aldrig trodde jag skulle säga att jag slötittat på.
Greys anatomy har tappat balansen. Tappat stinget och tappat det mesta. Jag var inne på det här i ett inlägg för någon vecka sen också. Har varit inne på det i tanken hela den här senaste säsongen. Ändå tittar jag fortfarande. Kanske bara av ren envishet, för att jag sett alla massa säsongerna med alla massa avsnitten och inte missat ett enda. Och det har varit snudd på helig tid som inte fått störas av något.
Vad hände?

  1. Doktorn dog. Han den snygga med håret ville inte vara med längre så han skrevs ut ur serien via en begravning. Man borde ha satt stopp där. För alla. Han var nåt på spåren.
  2. Man ville kanske fånga ungdomligare tittare eller nåt och valde en flamsig fjortiston bland de kvinnliga läkarna.
  3. Allt cirkulerar numera mest kring vem som ligger, när dom ligger, hur dom ligger och med vem dom ligger … Visst, sex har alltid varit en stor del av den här serien men nu tar det fokus från allt det som gjorde serien så bra.
  4. Den där nerven är liksom borta. Det där som gjorde att man levde sig in, tittade med andan hållen, grät, skrattade och saknade det redan innan det var slut och räknade dagarna till nya säsonger äntligen skulle börja.
  5. Tycks vara slut på idéer och händelser upprepas flera gånger om.
  6. Relationerna harvar runt och man har tappat intresset för att följa dem.
  7. Även patienterna är ointressanta numera.
  8. Och börjat ifrågasätta dem; Jag skulle aldrig vilja behandlas av dessa läkare. De pratar över huvudet på patienten och är helt upptagna av sig själva. Inget fokus på patienten alls. Kommer direkt från nåt ofräscht sex i nåt rum och tycks mer eller mindre aldrig lämna sjukhuset.
  9. Det är som en liten enhet av inbördes relationer. Alla är ihop med en annan kirurg på detta sjukhus. I och för sig inget nytt heller men nu har de verkligen lyckats baka ihop det i ett enda trassel.
  10. Och plötsligt stör allt det där mig fast det till stor del är rätt lika och ointressets dörr är numera vidöppen.

Nu har jag precis sågat min X-favoritserie till småbitar. Lite sorgligt. Men man vill liksom bara utbrista i det uttryck som upprepats otaliga gånger genom åren i denna serie; time of death …

16/100

Teve, när det är som konstigast

Av en slump kom det sig att jag en dag tittade på ett avsnitt av programmet där man ska gifta sig vid första ögonkastet. En sån knasig programidé! Ett gäng singlar på jakt efter den stora kärleken har gått med på att låta sig matchas av några experter. Att delta i ett experiment, för att se om man kan finna kärleken i efterhand. Alltså inte den vanliga vägen med en förälskelse som ska omvandlas till relation. Utan via en relation som ska omvandlas till förälskelse. Därför har man också bestämt att paren först måste gifta sig. På riktigt!
En präst (konstigast av allt) en beteendevetare, en terapeut och en psykolog tillhör expertskalan och det känns lite som att de leker med människor och deras känslor på ett inte helt smakligt sätt. Experiment alltså. Dessa relationsexperter har lusläst anmälningsbrev, gjort psykologiska tester och besökt och intervjuat eventuella deltagare. I slutändan parar de så ihop sex pers till tre par, utifrån testerna och intervjuerna. Helt utifrån egen åsikt om vilka som borde passa ihop. Borde.
Singlarna är spelbrickorna i experimentet och de har ingen aning om vad experterna experimenterar med och de får inte ens se vilken som väljs att passa som ens partner. Blir bara meddelade att de är antagna och att de nu ska gifta sig. Men med vem? Det får man inte veta förrän bruden öppnar dörren i vigsellokalen och börjar gå mot den väntande brudgummen. Då först får de se varandra! Och då ska de alltså gifta sig, på riktigt! Gifta sig med en total främling, med sin egen släkt på ena sidan gången och en främmande släkt på andra sidan.
Hur tänkte man i den här programplaneringen? Att det är vigselförrättare och inte är just prästen som viger paret säger väl en del. Ändå är prästen i allra högsta grad delaktig i experimentet. Alla fyra experterna bröstar sig ivrigt vid kameran med åsikter om spelbrickorna och slänger ur sig samlad klokskap om hur man ska bete sig i en relation. Samlad klokskap som säkert är klok om man pratar om en verklig relation. Men denna är ju skapad och rätt krystad. Konstigt program alltså! Verkligen!
Ändå tittade jag plötsligt på hela säsong ett. Och det som fanns att tillgå av nya säsongen. Märkligt dragen till tanken; kan man verkligen bli kär i den främling man nyss gift sig med? Kan ett gäng experter verkligen påstår att man ska vara perfekt för varandra utifrån tester om åsikter och värderingar och beroende på hur man lever sitt liv?
Den tanken charmade nog också deltagarna. Vetskapen om att främlingen intill borde passa. Att främlingen intill var expertutvald. Paren kom otroligt snabbt in i en vänskaplig stämning och ordnade nån slags gemenskap på bara några få timmar. Först bröllop med en främling, sedan bröllopsfest med en bekant, så bröllopsresan med en kompis och därefter flytta ihop med en vän. Och förhoppningsvis fortsätta sitt äktenskap en månad senare som nykära och förälskade. För en månad krävde experimentet att dessa par skulle bo ihop efter sin spontana vigsel och korta bröllopsresa. Just vigseln sades vara nödvändig för att deltagarna skulle ta experimentet på fullaste allvar och den kommande månaden skulle man därefter, på allvar, ta del av och passa in sig i varandras liv. Göra plats i garderober, ta del av vardag och aktiviteter, släkt och vänner. Allt sånt som kan ta ett helt liv skulle fixas på en månad! Och då nämndes inte nåt så svårt som en sammanblandad ekonomi med ett enda ord. Bara där borde man köra i diket på en kvart. Sen skulle man också eventuellt (om man ville) dela säng, dela frukostbord och ha hela sitt vanliga singelliv uppfyllt av en främling.
Jag kan delvis köpa experimentet i sig, att bli ihopmatchade av relationsexperter och se vart det leder. Men det där med äktenskapet alltså! Jag är tydligen gammaldags nog för att tycka att man inte leker med äktenskapsallvaret. Att dessa människor faktiskt gifter sig på riktigt är knasigt. Att gifta sig vid första ögonkastet, utan att ens känt till att den andra fanns är ännu knasigare. Och om det inte funkar är det inte bara att gå. De måste ansöka om skilsmässa. Jag är förvånad över att präster gått med på det upplägget. Och vad kan en kort månad visa i inledningen av en relation? Bra teve?
Paren filmade sina resor och första månad tillsammans och hade en kamera som biktbås. Experterna kollade igenom detta filmade material och kom med ”proffsiga” utlåtanden till oss tittare. Både klokskap och klyschigheter om dessa sina ihopbakade relationer. Paren fick också träffa experterna i omgångar för samtal och vägledning. Vägledning som liksom glömde att dessa människor nyss träffats och knappast kände varandra.
Till en början verkade paren själva imponerade av den lyckade matchningen. Och det tycktes som att det faktiskt kan gå att få fram kärlek av att vara lämpliga för varandra. Men under ytan saknades det kemi, gnista och passion. Och allt det där som gör att man vill vara nära en annan människa. De må ha varit perfekta för varandra och blev också lätt förälskade i den idén. Just idén. Men det skapade inte kärlek dem emellan!
En stunds googling efter att jag sett alla delar bekräftade det. Ett av paren från första säsongen sades hålla ihop efteråt. (hur det är med dem nu vet jag inte) Det andra ordnade skilsmässan redan i sista avsnittet och verkade inte ens ha fortsatt nån vänskap. Det tredje paret lovade fortsätta sitt äktenskap men skildes ändå en tid senare. Experterna på relationer misslyckades i sitt experiment. Kanske för att experimentet mest är upplagt för att vara bra teve och inte för att faktiskt skapa bra relationer.
Bra teve eller inte. Nu kan jag ändå inte låta bli att kolla hur det går i nya säsongen. Men jag tycker fortfarande att det är jävligt konstigt.

Det har varit lördag

2015-05-23 21.03.57Och den där eurovisionsgrejen har precis slutat. Långdragen historia det där. Men nu är det slut för i år, det är mer än mitt i natten och Sverige vann. Grattis Måns, himla roligt.
Hur var då denna final? Jag orkade knappt ta mig igenom semifinalerna i veckan. Så otroligt mycket sega och tråkiga och rentav dåliga ballader som samlats till tävling i år. Själva finalen är det jag ser fram emot och där samlas ändå tillslut de som är bäst och utgör en skaplig blandning låtar att lyssna sig igenom. När skräpet sållats bort. Så, en repris av denna sångtävling innan jag rullar in mig i täcket.

Sångtävlingens umgänge: Vi bjöd hem en god vän som sällskap och hade trevligt tillsammans framför teven. Finns mycket att diskutera i en sångtävling.

Sångtävlingens snacks: Vi dukade upp med ost, jordgubbar och bubbel innan det började. Och lite chips och en godisskål fick vara med också. Bubblet var slut långt innan segraren överöstes med guldkonfetti.

Sångtävlingens musik: En del av de dåliga låtarna har slunkit igenom och lyckats hamna i finalen ändå. Ska man egentligen tävla i musik? Så olika man tycker. Det som är kräksdåligt i mina öron är kanske det bästa nån annan hört. Nu så här efteråt slingrar sig en salig blandning av melodislingor genom huvudet. Inte bara av det jag tyckte bäst om. Det finns annat som fastnat också.

Sångtävlingens wildcard: Plötsligt är Australien med i Europa! Coolt. Att de gillar den här tävlingen så pass att de är med i Ebu och får vara specialinbjudna att delta. Och med en riktigt bra låt dessutom. Alla ska vara med! Välkomna!

Sångtävlingens programledare: Tycker de fyra vackra damerna har skött sig utmärkt genom alltihop. Något krystade manus bitvis, men det är knappast deras fel. Ikväll var de på topp!

Sångtävlingens urringning: Vi konstaterade att det tycks vara inne med riktigt djupa sådana. De gick ner åt navelhållet på ett flertal damer. Både bland programledare, deltagare och de som lämnade röster. Ibland lite lätt sammanhållet med ett tunt band eller ett tunt tyg som inte skulle synas. Men djupt som sjutton var det likförbannat! Varför då undrade vi? Och fick inga bra svar heller.

Sångtävlingens tjusigaste: Jag gillade de där lamporna som svajade och rörde sig som vågor från taket. Och den fina scenen med färgsprakande bakgrunder som passade artisterna. Trevligt att titta på.

Sångtävlingens favoriter: Vi tre i soffan hade lite olika förslag. Vi gillade (förutom Måns) Belgien, Australien, Ryssland, Montenegro, Slovenien, Österrike och säkert nån till. Men vi gissade allihop på att Ryssland, Sverige och Australien skulle befinna sig i täten. Hyfsat bra gissat måste jag säga.

Sångtävlingens segaste: Utan tvekan omröstningen. Innan fyrtio länder sagt sitt hinner timmen bli sen. Tack och lov att de flesta poängen delas ut innan vi får kontakt med poängpresentatören. Annars skulle vi svimma av utmattning i sofforna. Det räcker att vi ska ta oss igenom dessa fyrtio länders åttor, tior och tolvor.

Sångtävlingens pinsammaste: De där presentatörerna som valts ut till att rabbla sina hottaste jurypoäng. Som försöker göra det mesta av sina tre sekunder i rampljuset och sjunger trudelutter och skämtar till det och försöker dra ut på det för att höja spänningen och man vill bara kasta prick på dem. Med tomater, pilar vad som helst bara de får ur sig poängen nångång.

Sångtävlingens roligaste kommentar: När ett av de röstande länderna försvinner i en svart ruta och  programledaren utbrister: ”We lost Estonia!” Hoppsan.

Sångtävlingens mest spännande: Ja, det var så klart omröstningen! Vissa år brukar nån dra ifrån på ett tidigt stadium men i år höll det sig spännande länge. När det var sju länder kvar att rösta bestämde vi att det var dags att fira!

Sångtävlingens gladaste: Givetvis Måns ”mumsmums” Z när han inser att ingen längre kan skrapa ihop poäng som överstiger hans. Underbar min! Och vi satt ytterst på soffkanten, jag och Vännen och suckade över hur söt och in han är. Maken himlade med ögonen och tyckte vi var knasiga tanter.

Sångtävlingens plagiat: Jag tycker fortfarande att Heroes-låten är otroligt lik den låt som den anklagas för att plagiera. Jag tycker fortfarande att streckgubbens kusin är ett original och att det knappast hjälper att byta mössa på den. Klart man får bli inspirerad. Allt är redan gjort och allt annat är bara variationer på detta redan gjorda. Men man kan låta inspirationen leda till något lite mer annorlunda ändå. Andra låtar har genom tiderna också anklagats för att vara plagiat. Vissa har varit svåra att höra likheterna i. Denna hör man direkt, typ hela inledningen av låten är väldigt lik. Men skit samma. Låten är bra, det bästa som fanns i de svenska mello-delfinalerna. Måns är bra. Bevisligen tycker hela Europa det också. Måns vann! Heroes vann! Grattis till segern MumsMums.

Och nu är det äntligen över. Hela vintern/våren ägnas åt denna sångtävling. När vi hade en final i landet och en gemensam final för alla andra länder var det roligare tycker jag. Med alla dessa delfinaler och semifinaler hinner åtminstone jag tröttna. Det är ändå finalerna som är det roliga. Och visst, klart jag vet hur man stänger av teven! Att man inte måste titta. Vanligtvis tittar jag bara med ett öga. Det andra sitter i nåt annat för stunden trevligare som datorn eller en stickning eller så. Men teven får stå på och jag hör de där låtarna passera. Nu har allt passerat. Snart också denna natt.

Kanalproblem av rang

Dyslexi heter det när man har problem med bokstäverna. Dyskalkyli när man har sifferproblem. Men vad heter det när man har uppenbara kanalproblem? När man är typ helt kanalblind, som Maken? Dyskanali? Eller dyschannelli kanske? Eller nåt latinbetonat, om fenomenet nu alls är känt i den stora världen utanför vår soffa.
Maken har hur som helst inte en susning om på vilken kanal de teveprogram han vanligtvis brukar se sänds. Den ständiga frågan här hemma är; ”Vilken kanal?”
Han har skaplig koll på vilken tid och vilken dag dessa för honom intressanta program sänds. Men var de finns, det är som totalt obegripligt för honom. I blind förtvivlan bläddrar karln runt mellan kanalerna, två minuter innan programstart och han väljer i nittioåtta procent av fallen ändå fel kanal. Kanalindelningen tycks vara honom totalt främmande och ologisk och inget han kan hålla i minnet. Oavsett hur många gånger han sett ett program. Nästa gång han vill se samma program har han fullständigt tappat orienteringen igen. Kanalsystemet bildar enbart ett virrvarr av främmande och snudd på skrämmande alternativ. Är det på ettan? Är det på tvåan eller rentav på fyran? Han har ingen aning! Det måste vara ett sorts syndrom! Ett kanalsyndrom.
Jag brukar hålla honom på halster, invänta hans val och notera att det än en gång blev galet. Man vill ju undvika att curla honom liksom. Hoppas på att han ska lära sig och därmed på ett aktivt sätt utveckla sitt kanalseende. 
Men det resulterar bara i ytterligare förvirring och han kan omöjligt komma på vilken kanal det ska vara. Fast det gäller den där serien som han följt i hundrafemtiofem avsnitt. Man blir ju onekligen lite trött då. Tappar lite av sin pedagogiska hållning och fräser till. Som när han för femtioelfte gången frågar mig på vilken kanal antikrundan hittas. Frågan kan tyckas oskyldig. Som om han aldrig tittat på det programmet förr. Fast han i själva verket sett alla avsnitt, i alla år och antikrundan alltid (lika säkert som att Dolly sover på rygg och att han Påven har rolig mössa och björnarna, var gör de sitt liksom …) sänts på ettan.
Tester jag gjort, som att fråga honom mitt i ett program vilken kanal han tittar på, eller lite mer random ställa frågor om olika programs kanalplaceringar, visar på att detta är på allvar. Hans svar indikerar på tydliga och svåra kanalproblem.
Det är alltså bara att ta syndromet på allvar och konstatera att Maken saknar all känsla för det där med tevekanaler. Han har ingen överblick på att det. Får inte ihop logiken i att associera typ av program med kanal. De är ändå rätt så nischade de där tevekanalerna. Men det går honom helt förbi. Det blir blankt liksom.

Maken försöker verkligen tänka efter och leta logik. Men i själva verket kan inte ens komma ihåg om det brukar vara reklam i programmet. Än mindre vilken kanalknapp han då ska välja.
I slutändan talar jag om det för honom, personlig assistent som jag är. Annars missar han ju sitt favoritprogram. Men jag tycker att det är viktigt att ändå försöka vänta in honom i hans egen förmåga först, och inte bara köra över honom genom att göra detta val åt honom. Det vore oetiskt.
Det skulle kanske egentligen vara läge för någon typ av hjälpmedel i detta uppenbara handikapp. För det är faktiskt så illa vissa gånger att det inte räcker med en teve-tablå i tidningsform eller en Internetbaserad sådan. För hur han än läser denna tycks han ändå missa den uppenbara kanalplaceringen. Han ser tid och dag för programmet men får inte med kanalvalet liksom. Nej han skulle behöva nåt tydligare. En specialtillverkad fjärrkontroll kanske. Som automatiskt hittar rätt kanal utifrån personliga inställningar. Eller en kontroll med metallisk dataröst som talar om vilken kanal som ska väljs. Eller en programmerad teve. Som automatiskt går igång, rätt tid och på rätt kanal. Det skulle uppenbarligen tydliggöra mycket för honom, så han slapp leva i en sån kanalförtvivlan.

Slut, vemodigt slut.

Sista avsnittet av en serie man följt, lämnar en sorts vemod när eftertexterna rullat en sista gång. Inga fler avsnitt finns.
De där karaktärerna som man lockats lära känna. Tagit del av deras hemligheter och följt deras förehavanden i flera veckor. Väntat, lite otåligt, på att få träffa dem igen och umgås med dem ännu en timme.
Så är det slut. Alla drar. Liksom. Försvinner bara.
Det blir lite tomt.
Som om ett gäng nära vänner bestämt sig för att flytta från landet. Och inget får man höra! Hur går det för dem, vad har de för sig och hur ska det ordna sig med allt? Och vem ska de nu berätta sina hemligheter för?
I kväll var det sista avsnittet av ”Tjockare än vatten” på ettan.
Jag fastnade för serien redan i första avsnittet. Gillade karaktärerna och upplägget. Alla med svåra och undangömda hemligheter och dramatiska livsval. Därtill skärgårdsmiljön och språket.
Den underbara finlandsvenskan, som ligger så nära mitt hjärta. En njutning för örat.
Nu har alla deras hemligheter avslöjats för oss tittare och hela gänget drog därmed vidare.
Lämnade mig här. Lite vemodig och lite övergiven.

Vänner. Dom där på teve.

Hur många avsnitt finns det? Det känns som en hel massa, och dessa Vänner-avsnitt går runt och runt på teve i princip hela tiden. Så fort de nått slutet på sista säsongen börjar de om på första. Och jag tittar, så fort jag får tillfälle. Oavsett om jag sett det förr eller inte. Borde ha sett alla tycker man. Förutom avsnitten på teve hade Dottern hela boxen hemma ett tag.
Men nej. Fortfarande händer det att det sänds ett avsnitt jag aldrig sett förr.
Faktum är att det gjordes minst tvåhundratrettiosex avsnitt på tio säsonger. Nån säger trehundra. Jag googlade och fick som vanligt olika svar. Kändes som en relevant vetskap att ha. Även om jag inte lyckades få fram någon exakt upplysning. På köpet fick jag veta att serien riktar sig till människor i tjugoårsåldern. Jahapp. Jag är typ tjugo år då, någonstans i sinnet. Vet inte om den upplysningen också var relevant.
Fast, fler än jag gillar dem. Tydligen var det femtioen komma en miljoner amerikanska tittare som såg det sista avsnittet, samtidigt. Och förmodligen har man bra med tittare på femman fortfarande, eftersom serien går på rundgång mest hela tiden. Ekonomist är den en av de mest framgångsrika sitcom-serierna någonsin tydligen.
Och det är inte så konstigt! För det är så himla bra ju.

Oscar och jag

Gjorde ett lamt försök att se Oscar i all sin glansfulla direktsändning i sena söndagskvällen. Typ större delen av natten tänkte de hålla på. Det innehöll dessutom reklam nästan var femte minut. Alltså orkade jag inte ens till röda mattan. Fast den var utrullad och förberedd. Men man spekulerade i oändlighet om de kommande stjärnorna och visade klipp från tidigare år ännu när jag gav upp och gick till en välbehövlig nattsömn.
Men nu sitter jag här igen. Med nästan lika mycket reklam i ett sent sammandrag av festligheterna.

image

I sällskap av min egen Oskar, han står och lyser i fönstret faktiskt, med lie och allt. Det gör honom aningen sarkastisk.
Men han håller med mig om att Ellen är kul och att det är tjusiga damer på festen. Annars suckar vi över långa och stressade tacktal och undrar varför Sandra Bullock är i bild hela tiden. När man kunde visa Jared Leto istället! Eller Brad för all del. Han är ju också där.
Nackdelen med att se sammandrag i efterhand är ju att det redan är spoilat, det där med hur det gick. Jag vet innan att Leonardo inte får nån guldgubbe. Och inte Meryl heller. Men det är såklart inte fel att vilja ögonen på Matthew i vit kavaj och Cate har säkert förtjänat sin.
Annars tycks det vara en trend att snyfta fram tacken i år. Var och varannan pratar i brutna tonlägen och klämmer in klokheter mitt i tacksamheten. Ja, ja. Det är ju skådespelare … Det är också Hollywood.

Men snart har alla, som ska ha, en guldglänsande Oscar i sina händer och de flesta i salen är ordentligt tackade. Så jag tar och släcker Oskar i fönstret och letar upp sängen. Och försöker komma ihåg vilka filmer som man borde se efter det här.

blogg100-logotype4/100