Mobilbyte

Tillslut var det helt nödvändigt! När mobilen började stänga av sig själv mitt i samtalen och krävde pinkod för att jag skulle få återuppta dem fick jag nog! Hela Skåneresan krånglade den. Funkade bäst som kamera. Och ja, det där gamla trötta skämtet; ”kan man ringa med den också?” blev liksom aktuellt. För nej! Det kunde jag inte.
Brorsan hade med sig en ny variant och jag kunde därmed testa den lite och se att det var ett alternativ även för mig. Annars är det ett första dilemma när det är dags att byta. Vad man vill ha ur flödet.
I tisdags efter ett inbokat möte åkte jag alltså direkt till stan och stegade in på telefonbutiken. Där hade kölappssystemet ballat ur. En skylt upplyste kunderna om det, men att vi ändå skulle invänta vår tur. Lite som förr i tiden. Jag stod snällt där och väntade mellan två försäljare som hade fullt upp med andra kunder. Telefonärenden är inga snabbavklarade ärenden. Det tog alltså tid. Medan jag väntade både kom och gick andra som inte orkade vänta snällt. Mänskligheten har också svårigheter med att ta sig an en oväntad situation. Nu visste ingen vem som var först på tur! Det rådde förvirring i butiken. Ska man då köa för en viss station eller för båda? Tänk om det blir fortare ledigt i den andra och så smiter nån annan före? Det var sånt folk såg ut att brottas med. Jag stod kvar i mitten. Visste att det var jag på tur eftersom inga andra funnits i butiken än de som redan betjänades när jag kom in. Men somliga tanter tyckte ändå att det nog borde vara deras tur, före mig. Hon frågade mig till och med om man inte fick nån lapp. Nej, man bara väntar svarade jag. Alltså borde det varit uppenbart för henne att jag kommit före. Ändå såg jag hur hon en stund senare liksom ett halvt steg i taget försökte närma sig den försäljare som såg ut att bli klar först. Jag lät henne hållas. När det sen var dags var jag i alla fall snabbast 🙂
Den unga tjej som stod vid försäljningsdisken kollade mina kunduppgifter och vi kom föga förvånande fram till att det nog var läge för ett byte. Jag hade bestämt mig för en Samsung s8 och valde en färg. Hon hämtade det jag ville ha och förklarade tydligt och proffsigt vad som gällde. Och gav mig ett tips på hur jag enklast fick med mig allt från gamla till nya. Det som brukar vara ett rejält dilemma! Nu laddade jag bara hem en överföringsapp till gamla telefonen redan i butiken. När jag startat den nya telefonen hemma behövde jag bara aktivera dessa appar och tala om vad jag ville ha överfört och vips var det gjort! Alla kontakter, appar och deras uppgifter och wifiinloggningar kom med. Till och med bakgrundsbilder och ungefär den uppställningen av appar jag haft innan. Jag kände mig som hemma direkt. Det enda jag behövde göra var att logga in i vissa appar och göra om en del inställningar. Smidigt och enkelt var det! Allt funkar perfekt. Och ja, nu kan jag ringa med den också! 😀

Ny mobil? Suck.

Plötsligt börjar min mobil bete sig på underliga vis. Den tillåter mig inte att ringa vem jag vill, de som ringer upp hör inte att jag svarar och mitt i allt tycks den lägga på också. Främsta anledning till att man äger en mobil är (trots vissa humorister) att kunna ringa folk. Det börjar alltså bli dags att se se om efter en ny. Har suckat en längre tid över denna insikt nu. Det är så himla jobbigt! Alltså jag gillar teknik och helst ny sådan. Verkligen. Men det mesta kring en ny mobil är som att stå mitt på ett torg och inte förstå språket.
Först ska man in i nån av butikerna som handhar dyra mobiler och nya abonnemang. För det ska alltid medfölja en ny och bättre och uppdaterad version av abonnemanget också. Med nåt kryptiskt finstilt som jag inte orkar läsa och försäljaren rabblar lite mumlande. Så ska det också till ett beslut om vilken typ av telefon som faller mest i smaken.
Jag är en androidanändare som kom inte dragande med den där i-prylen. I-användare tycks alltid tro att det är bara den som är en smarttelefon. Men när jag hör muttrandet runtomkring mig över dess brister står jag fast vid mitt smarta androidval. Så långt är jag säker. Men ska jag köra på en nyare Samsung igen eller prova något annat? Ska jag välja min vanliga leverantör eller prova en annan?
Det finns en fantastisk reklamfilm. Faktiskt! På en mörk gata i stadsmiljö går mor och dotter och samtalar om ditt och datt. Men så plötsligt säger dottern att hon är framme och försvinner! Poff! Mamman tar lurarna ur öronen och står där ensam.
Reklamfilmen är som direkt tagen ur mitt eget liv. Så många gånger jag gjort min egen ständigt resande dotter sällskap via telefonen. Hon på annan ort och jag hemma. Tills hon varit framme på hotellet eller vid incheckning eller vid tåget eller var hon nu råkat befinna sig och behövt mobilsällskap.
Det finns ett slags familjeabonnemang hos den leverantören som påstår sig tillåta familjemedlemmar ringa gratis till varandra, oavsett var de är. Det låter onekligen som ett smart val eftersom det är just Dottern jag ringer allra mest. Men vad består det finstilta budskapet av undrar man? Och är denna leverantör lika bra som min gamla vanliga som ändå fungerar relativt klanderfritt? Tecken av frågande art blir allt fler.
Försäljare av mobiler läser av oss snyggt och nämner alltid rätt saker. Har lösningen på våra frågor. Givetvis! Det brukar försäljare ha, annars är dom alls inte där. Så ja, det är klart att man när allt det där andra tagits i beaktande och ett beslut är fattat med hållen anda oftast går ut ur butiken med en alldeles ny telefon och ett nytt slags abonnemang. Liksom uppgraderad och förnöjd. För en stund. Sen kommer nästa dilemma.
Försök lär känna den där blanka saken i sin stilrena ask! Och då först och främst, försök få över alla nummer från den gamla! Bara det brukar leda till ångest. Sedan leta upp appar som blivit en vana. Hitta alla inställningar som gör mobilen till din. Och framförallt, försöka ha överseende med allt som inte är som man vill. Att mobilen i slutändan är den som bestämmer. För vissa från början inbyggda appar får inte tas bort, vare sig du använder dem eller inte. Mobilen är också snusförnuftig och klappar dig ständigt på huvudet. Som en överlägsen övervakare. Ska du verkligen ha så hög volym, det kan skada! Ska du verkligen ha så starkt ljus … Skit på dig vill jag skrika. Jag bestämmer! Men icke. Den skakar bara på huvudet och avtvingar mig ett tillåtande knapptryck innan min önskan beviljas.
Dyrt är det också. Men det är bara att hacka i sig det med. För vem i denna värld klarar sig utan en mobil? Inte jag i alla fall. Och ja, förutom att ringa med en vill jag kunna surfa, läsa tidning, spela nåt spel, ta fina bilder och hantera dem, delta i sociala medier och hålla koll på sånt minnet inte räcker till.

Eller har inte min mobil ändå varit rätt skaplig sista veckan? Jag har fått ringa och ingen har hojtat hallååå i andra ändan på en tid. Kanske var det bara nåt tillfälligt spunk med den? Jag kanske inte måste än …

Mobilt, igen!

Jag läste en artikel … via mobilen såklart. Någon hade delat den på facebook. Säkert också via mobilen. Det var en artikel i en dagstidning (har tyvärr glömt var) där mobilanvändandet debatterades som något alarmerande farligt. Man kunde bli, man var, med största sannolikhet, himla beroende och borde kanske söka hjälp.
Medan jag läste detta satt jag för tillfället i en rätt så stor bar, på en båt, mitt på dan. Jag hade tid att grunna ett varv till över mobilfenomenet. Vart jag än tittade satt folk med böjda nackar för sin mobil. Det farliga i det hela, enligt artikeln, var att man skulle välja mobilt umgänge framför fysiskt umgänge. Och jo, visst. Alla dessa böjda nackar fanns i sällskap om två eller flera och de satt tillsynes avstängda från varandra med sina egna skärmar.
Jaha, dom umgås! Brukar folk slänga ur sig lite småspydigt om man sitter med en mobil tillsammans med andra.
Efter en stunds granskande av den mobilanvändande medmänskligheten i denna bar, kunde jag också se hur mobilerna emellanåt, alltsomoftast, sträcktes fram mot andra i sällskapet. För att visa något, diskutera något man hade på skärmen eller skratta åt det som skärmen innehöll. Se på fan. Dom umgicks! Man kan alltså umgås genom, via och tillsammans med mobilen också. När nackarna böjdes över bara en mobil och gemensamma skratt utbröt blev det en delad upplevelse.
Medan jag såg mig omkring kunde jag också se andra böjda nackar i rummet. Två makar som satt vid samma bord och löste korsord. De var totalt inneslutna i sina egna ordletanden. Inget gemensamt i det alls, inget korsord sträcktes fram mot den andra för att dela upplevelsen. Som om den andra inte fanns bara. Jag såg också en ung flicka med en bok framför ansiktet. Oavbrutet läsande märkte hon inget av det som hände runtomkring henne. Inget som helst umgänge med sitt sällskap. Hon lyfte inte ens blicken en enda gång, bara läste och bläddrade fram en ny sida. En känsla jag så lätt kan känna igen mig i från min egen ständigt bokläsande ungdom. Då lät det ”lägg undan boken!” vid middagsbordet. Inte ”lägg undan mobilen”.
Både läsande och korsordslösande är starkt beroendeframkallande vanebeteenden som lätt stoppar all form av umgänge. Men kanske är det så vanligt att vi inte längre reagerar? Nu är det mobilen som stjäl uppmärksamhet från vardagen runtomkring, och den är ännu relativt ny och dessutom en teknikpryl. Sådana har alltid bemötts med farhågor. Litteratur däremot. Det är annat det. Eller att låta hjärnan få motion med ett korsord. (Och visst, man har inte med sig korsord och böcker när man går bort på middag. Det är däremot mobilen, så ska den anklagas för nåt så är det tillgängligheten. Och det har funnits tider när litteratur ansetts både farligt och suspekt.)
Vad som finns i den anmodade mobilberoende personens mobilskärm är oklart. Kanske en E-bok! Kanske rent av ett korsord! Jag tror hursomhelst att vi lär oss hantera den på bästa sätt med tiden.

Mobilt

Jag ser en ung pappa med sin söta lilla dotter. Barnet tar första klivet uppför stegen till rutschkanan och pappan är redan beredd … inte för att ta emot, utan med mobilen höjd för att kunna ta bilder av händelsen.
Man ser det överallt. Hela vår samtid dokumenteras energiskt. Alla barnens steg, upplevelser av olika slag, vad vi äter, vad vi gör. Allt fotograferas med mobilerna. Eller filmas. På konserter sträcks mängder med mobiler upp i publikmassan. Konserten pågår där mitt för ögonen, men den upplevs genom mobilskärmen.
Jag är faktiskt inte bättre själv! Min mobilkamera används också frekvent och mobilen innehåller massor av bilder. Både bra och dåliga. Både ögonblicksbilder och sånt som kan vara av intresse att ha kvar. Ibland tar jag mig i kragen och rensar lite. Somligt lägger jag ut någonstans, men mest bara ligger dom där. Det är bilder på blommorna, kaffemuggarna, katterna och på det jag gör. Allt utom det jag äter och mig själv. Jag tar aldrig självisar eller låter mina fötter synas i bild. Sån är jag.
Det är ändå fundersamt detta nutidsfenomen. Vad ska vi ha alla bilder och filmklipp till? Vem är egentligen intresserad? Ett sånt enormt bildflöde att bara en bråkdel verkligen intresserar eller ens noteras. Det läggs upp mängder med bilder i sociala medier. Där vimlar det av upplevelser, mat på tallrikar, fötter på stränder men framförallt barn i olika aktiviteter och så dessa ansikten. Främmande ansikten som ler mot den egna kameran och vimlar sedan förbi i mitt flöde för att nån jag känner gillat. Vem är de, och vad vill de?
Vad kommer alla framtidens tonåringar, ungdomar, vuxna att tycka om att ha sig själva och sina barnsliga aktiviteter överallt? När en blivande arbetsgivare googlar fram dem. Det vet vi inte idag.
Kanske dör fenomenet ut, kanske tröttnar vi på alla bilder. Kanske är vi så vana att ingen bryr sig. Alla har vi nångång varit barn på bild på nätet. Typ.
Det förfasas rejält då och då över att dagens föräldrar väljer att se det som händer i mobilen framför att se sitt barn. Eller att upplevelser med eller utan barn ses genom mobilerna och inte i real nutid. Eller att folk som umgås också har mobilen i handen.
Men vilken förälder någonsin, har varit fullständigt närvarande i varje minut av barnens aktivitet? När jag var barn hyschades vi ofta och skulle inte avbryta eller lägga oss i det vuxna pratade om. Sågs vi ändå med mer uppmärksamhet då?
Om en förälder sitter med mobilens aktiviteter en stund eller läser tidningen eller ser på teve eller pratar med någon. Är inte det ungefär likvärdigt ouppmärksamt just då? Och vad säger det alls om mängden uppmärksamhet stunden före, eller stunden efter? Dessutom kan man faktiskt också umgås genom mobilerna. Man delar roliga filmklipp eller vad det nu vara må och pratar om dem eller skrattar åt dem tillsammans. Mobilen kan vara en del i det gemensamma umgänget. Det behöver faktiskt inte vara av ondo.
Har inte vuxna i alla tider förfasats över det mest nymodiga? Med tiden lär vi oss hantera det nya och förfasningen dör ut.
Vad vet jag, om denna pappas engagemang i sitt barn? Bara för att han just i detta ögonblick tar en bild av aktiviteten behöver det inte betyda att han inte ser sitt barn. Han vet att hon klarar rutschkanan, den är varken hög eller farlig. Hon kan själv, han tar sin bild. Stoppar sedan undan mobilen och följer henne till nästa grej. Han har, tros mobilen full koll och uppmärksammar sitt barn. Knappast varje minut, i varje steg. För vem klarar det? Men tillräckligt.
Själv grunnar jag lite på detta mobilande. Hade möjligheten funnits när Dottern var barn … ja. Det säger sig självt. Jag hade fotograferat och jag hade lagt ut dem. Jag hade kollat mobilen emellanåt också, fast hon satt mitt framför. Lika som jag emellanåt kollade en tidning, läste i en bok, tittade på teve eller pratade med nån. Ibland hyschade jag henne och avbröt henne och hade uppmärksamheten på annat. Liksom såg henne inte. Just då. Och ibland lyssnade jag också aktivt och såg henne helt aktivt. Tillräckligt. Precis som jag är övertygad om att alla dagens mobilföräldrar också gör. Döm inte föräldern efter mobilen liksom.
Jag släpper ämnet, men först tar jag en bild av dagens kaffemugg.

Min nya vän

Får jag presentera en högrest mörkhyad kompis som jag tog med hem häromdan.
När Maken köpte teve till garaget fick jag syn på den här. Såg ut att kunna försätta mig i ett rejält blåsväder. Precis vad jag önskar vissa dagar.
Medan Maken monterade teve öppnade jag kartongen och tittade ner på en byggsats och en beskrivning som krävde förstoringsglas och tålamod. Jag tog itu med det direkt … stängde lådan och bar ut den i garaget!
imageIn kom en stund senare denna hopmonterade skönhet. Jag hade inte behov av att prova den just då. Ställde den bara strategiskt mittemot min vanliga soffhörna.
I torsdags när jag skulle ordna till en tjejträff här hemma var det varmare än varmt. Jag skulle städa, laga mat, fixa. Alltså behövde jag fläktas! Ett ypperligt tillfälle för den där prylen att visa vad den gick för.
Jag rullade ut sladden och stoppade ner den i det samlade uttag som jag har intill. Där hålls diverse andra kontakter i gemensam kraft.
Sen satt jag på huk med glasögonen på och försökte tyda krumelurerna intill alla knappar. Svarta krumelurer på svart bakgrund. Bra där. Jag tryckte på en. Ett brummande hördes. Inget rördes. Ska inte den där propellern i mitten åtminstone göra en ansats till att snurra?! Jag provade alla knapparna men inget hände. Som om något satt fast? Hade Maken glömt nåt? En sån där plastremsa som fanns där för packningens skull men som skulle bort innan användning? Han brukar inte göra såna tabbar. Men jag fick ändå ingen fläkt. Stängde av och lät den stå. Svettades på.
När Maken kom hem fick han se över prylen. Han kunde inte heller förstå, fick den i alla fall att snurra men nån kraft var det liksom inte i den. Som om den var trött redan innan den började. Motvilligt brummande, svagt snurrande. Maken rufsade håret, letade fram kvittot och gjorde sig beredd att packa ner skiten.
När han gjorde en sista koll och följde sladdens väg mot uttaget. Varför kan man undra? Tur kan man tycka!
För kontakterna jag samlat i gemensamhet mynnar ut i en pryl med en ratt på. Denna ratt kan strypa mängden kraft de tillåts få! För att fönsterbelysningen mer ska lysa åt ett glödande håll och inte strålkastarhåll! Jag hade alltså stoppat i fläkten i strypt läge! Som att vika en vattenslang. Inte mycket kommer ut!
Maken kopplade om och sekunden efter stod vi och skrattade i det rejäla blåsväder jag önskat mig. Min nya svarta vän kunde sannerligen både snurra skitfort och blåsa rejält!
Maken lade undan kvittot och ruskade på huvudet och avslöjade inget av det han tänkte. Jag ger honom det! Inga skrymmande plastremsor, bara korkat anslutet.
Jag tog med mig fläkten till köket där den gjorde ett utmärkt jobb och lät mig hålla huvudet kallt och fixa god mat. Den kommer att vara min bästa vän i sommar, känner det redan nu.

96/100

Teknisk rörelse

Teknik kräver ett handlag och påverkar ofta kroppen på ett eller annat sätt. Men det ser bra roligt ut i bland. Numera har man sedan länge vant sig med att folk går omkring och pratar för sig själv. Man tar inte längre det som ett tecken på galenskap utan kollar automatiskt efter sladden från örat eller om det rent av sitter en stor klump i örat.

Smarttelefonanvändarna står ofta som mänskliga statyer lite varhelst man råkar befinna sig. Som om hela världen tagit paus. Telefonen kräver omedelbar respons. Så människor står stirrande ner i sin skärm med ett aktiverat pekfinger i luften och uppdaterar statusen på sociala medier eller svarar på meddelanden.
Den gamla vanliga sortens mobiltelefoner kunde man gå och sms;a med. Hyfsat i alla fall. Men touchknappar är inte alls praktiska att använda i nån annan rörelse, än det lilla, snabba, petande tryck som behövs för att rätt bokstav ska antändas. För om man rör hela kroppen samtidigt bränner man lätt av ett helt alfabet innan man hittar rätt bokstav, eller kommer åt skickaknappen för tidigt och får iväg tomma eller halvskrivna meddelanden. Eller så tar stavningskontrollen över och hittar på helt egna meddelanden om man inte ser upp.
Det skiljer sig lite åt, i ålder, hur man hanterar denna pryl. Yngre människor håller den med bägge händerna, fingrarna liksom knäppta bakom och med båda tummarna intensivt fipplande över skärmen. Som en dans. Vissa håller telefonen med enhandsgrepp och låter bara ena tummen styra och trycka.
Äldre människor håller telefonen med ena handen och sveper/pekar med den andra. Antingen med ett tydligt utvalt pekfinger som gör rejäla tryck, eller mer en fingertoppsrörelse där fler fingrar kan vara inblandade.
Men åldern gör verkligen ingen skillnad i det totala fokus som telefonen slukar. Allt annat är borta, avstängt och helt ofokuserat.
En annan lätt frånvarande, instängda aura som omger en del människor beror på att båda hörselgångarna täpps av musik eller pratalstrande proppar. Såna stänger effektivt ute omvärlden och tillåter ett lite sömngångaraktigt beteende. Och tilltalar man dem, dröjer det ett tag innan endast den ena proppen slits ur örat med ett motvilligt, va? Beredd i rörelsen att få stoppa tillbaka proppen så snabbt som möjligt igen. Stänga till och blockera ut omvärlden å det snaraste igen.
Och jo, tyvärr används denna ”nymodighet” även i kombination med bilkörning, skolarbete, jobb, umgänge och så också. Kanske behöver vi tänka över det här … Men det är en annan historia!

33/100

Vad ska man ha en dator till?

Jag sitter här i soffan med kaffekoppen inom räckhåll och datorn i famnen. Som så många gånger förr. Denna dator.
Tidigt i vårt vardagliga datoranvändande var datorn en sak som stod placerad på ett speciellt bord, kanske till och med i ett speciellt rum. Den var stor och otymplig utanpå och krävde sin plats. Inte minst för alla nödvändiga sladdar. Datorer hade väl funnits hur länge som helst då redan, när det någonstans beslutades att folk i allmänhet behövde dessa apparater i hemmen. Många arbetsgivare subventionerade ett inköp av en dator för sina anställda. På det viset kom också den första datorn till vårt hem. Jag minns det tydligt. Vad jag däremot inte riktigt minns är vad jag gjorde innan. Med tiden som datorn nu började ta i anspråk. För den slukade timmarna hela, utan att tugga.
Med datorn kom också Internet. Man visste inte riktigt vad det var, detta mystiska och osynliga nät. Eller var det fanns liksom. Ring-upp-modemet sjöng sin sång och man hamnade på Internet. Vad skulle man göra där? Söka information sades det. Som en uppslagsbok. Visst fanns det information! Det gjordes hemsidor, det letades bilder och plötsligt kunde man läsa nyheterna också. Och så småningom myntades uttrycket sociala medier … därmed var datorn inte längre en klump i ett hörn på ett datorbord. Dessa datorbord säljs nu i parti och minut eller skänks till loppisar där de står och samlar damm. För vem behöver dem? Datorn är numera placerad i famnen på oss. Eller i handen på oss i form av en smart telefon. Internet är därmed upptryckt rakt under näsan på oss och tar allt med plats i livet och slukar mängder med tid.
Numera när jag placerar datorn i famnen är det raka vägen till Internet jag tar mig. Att använda datorn är lika med att befinna sig på Internet. Men har vi verkligen hängt med i utvecklingen? Har vi tänkt över vad detta innebär? Är det här tryggt, säkert och pålitligt? Allt mer läggs på Internet och allt mer ska skötas via en dator. Det går knappt att besöka ett bankkontor längre. Du ska ordna dina egna affärer i din egen dator. Överallt ska man skapa konton, tänka ut ett användarnamn och ett lösenord att komma ihåg.
Jag har följt en serie på teve där huvudpersonen är en kille som är hacker. Han tar sig hur enkelt som helst in i andras liv, via deras datorer. Man kan ha sällskap i sin egen dator och bli sedd via sin egen webbkamera. Ens så privata och hemliga lösenord eller aktiviteter på Internet är knappast privata. Sökfunktionerna registrerar allt vi söker efter för att kunna placerar rätt reklam inför våra ögon. Vad mer registrerats? Bilder eller text som vi lägger upp kan aldrig helt försvinna. Det finns avtryck av allt. Våra barn är profilerade över hela nätet i alla möjliga, nu så gulliga, situationer. Hur kommer det att påverka dem i vuxen ålder? När de ska söka jobb i framtiden och arbetsgivare söker information om dem?
Dessutom har vi ingen som helst etik och moral för detta nätanvändande. Att det skrivs och kommenteras hur som helst och vad som helst. Att ens mänskliga skyldigheter inte tycks gälla på nätet. För där kan man hata och hota och sprida elände. Tänk om man skulle säga det som sägs i skrift på nätet lika öppet ute i samhället? Hur kunde klimatet bli sådant?
Sociala medier var en trevlig uppfinning först. Man fick kontakt med gamla vänner, släkt och vänner långt ifrån och kunde på ett enkelt sätt meddela sig med omvärlden. Från detta glada och trevliga forum där man sökte gamla klasskompisar till rena mobbingen i vissa fall.

Det ena gav det andra i detta inlägg. Precis så som Internet självt fungerar. En sökning som leder till en annan sida som leder en vidare till nästa sökning som i sin tur … ja du fattar. Vips har det gått en timme eller två och du som bara skulle kolla en grej!
Där nånstans börjar jag undra vad man ska med en dator till egentligen. Min egen förblir allt oftare avstängd numera. Facebook mår jag rent dåligt av att besöka bitvis. Enbart på grund av det hårda uttryckssätt som finns att hitta där man minst önskar det. Att folk till och med önskar livet ur varandra och hotar med nackskott eller annat livsavslutande. Att man öppet sprider sitt hat med namn och profilbild. Sociala medier är inte längre någon rosa bubbla där man hittar gamla vänner. Numera tycks det allt oftare att man ser sina ”vänner” bekänna färg.
Och då har jag inte ens kommit till problemet med bedrägerier och uppfinningsrika försök att komma över andras pengar, egendomar och identitet via nätet.
Ibland är det så mycket elände att man bara vill lägga ner hela Internet. Så jag stänger alla flikar med sociala medier, dagstidningar och annat och surfar runt på fina trädgårdssidor och inredning eller nåt liknande istället. Låtsas att allt är den där rosa bubblan igen.

Sitter här i ottan

Hjärnan är en konstig filur. De två halvor den består av sägs ha mycket med varandra att göra, men ibland samarbetar de tydligen knappt märkbart. Trots det. Som i morse till exempel!
Mitt i djupaste morgonsömnen är det nåt som låter. Min hjärna vet (osäker på vilken av halvorna som är inblandad i den vetskapen) att jag har sovmorgon och om det är nåt som låter bekommer det därmed inte mig. Det som brukar låta tidiga mornar, det vet såklart nån del av hjärnan också, är väckarklockan. Och logisk som den rackarn ändå är kan det inte vara min klocka, eftersom jag har sovmorgon! Eller hur!
Makens klocka däremot. Det är såklart den, eftersom han har tidig väckning dagligen. Hans hjärna tycks än mer förvirrad än min. Inte alls konstigt, med tanke på att han jobbar fyra timmar mer varje dag just den här veckan. När han somnat sover han kan man säga.
Men oljudet fortsätter! Och det är en del av hjärnan som tycks begripa vad ljudet består av. Men ändå inte fattar vad vi borde göra! Vi ligger bara där och hör. Men vad är det vi hör och varför hör vi?
Först när lampan lyser – bokstavligen – får halvorna nån sorts kontakt. Behövs det belysning för det? Jahaaaa!!! Det är telefonen som ringer. Så långt är vi överens, hjärnan och jag. Men det sträcker sig inte längre än så. Utan det påbörjas nåt käbblande. I hjärnan. ”Vad fan är klockan? Är klockan bara sex? Vem sjutton ringer klockan sex på morgonen? På hemtelefonen? Har det hänt nåt? Var är telefonen? Kommer jag att hinna svara? Ihärdiga signaler, det måste verkligen vara viktigt! Har det hänt nåt? Det måste ha hänt nåt!” Och ändå tar jag mig inte ur sängen!
Maken lyckas koppla ihop allt detta före mig. Trots allt uttröttande jobbande. Jag vägrar påstå att det är intelligensbaserat. Kanske stämmer det som det påstås, att det finns betydligt mer käbbel i kvinnliga hjärnor? Maken hittar i alla fall en ringande lur. Får också tag i den … precis när det slutar ringa. Jaha. Där står han och ser lika yr och frågande ut som jag känner mig. Räcker mig luren, och jag fumlar med glasögon och lampa och vilken jäkla knapp var det nu. Tillslut har jag hittat numret som ringde. Tar sedan mobilen för att slå in detta konstiga morgonpigga nummer och ta reda på vem tusan som ringt och vad som har hänt.

Efter alla dessa morgontöjningar borde hjärnan ha jobbat sig varm, åtminstone lite ljummen tycker man. Men icke. Däremot går igång på ett snäpp, som med en elstöt när jag fått igång mobilen. För den innehåller en chattbubbla med ett meddelande från Dottern. Som varit på akuten och andats taskigt under de nattliga timmarna. Hon har haft problem med astman igen! Visar upp en bild med andningsmask och lugnar mig med texten, att hon är ok och hemma och sover igen. Inte fan hjälper det! Jag står redan upp. Hela systemet är igång.
En chattbubbla är helt ljudlös i sammanhanget. En telefon låter långtifrån ljudlös med typ tusen signaler i mörkret.
Men chattbubblan fick hjärnan att regera på en imponerande starttid.
Då var det full kapacitet, fullt samarbete, mängder av jobbande synapser och hela högen står upp och skriker FARA i en stor megatratt! Vad är väl en ringande telefon i en störd sovmorgon mot ett stört lugn i ett modershjärta? Eller modershjärna. För den bevisade sig raskt aktiv och vital mitt i sömnen och redan på väg till Göteborg.
Jag har inte pratat med henne än, men ser även på sociala medier att hon fått bra hjälp på sjukhuset. Hon vet hur modershjärnan/hjärtat fungerar så hon ser till att lugna mig på alla plan.
Puh. Nästan puh i alla fall. Måste prata med henne innan jag helt kan gå in i den lugnande tanken idag.

Och vem ringde? Jo det redde vi också ut, när hjärtat gått igång igen. Det var larmcentralen! Som sett att nåt av batterierna till detta huslarm slackat ur och behövde bytas. Då går hjärnan upp i falsett! Verkligen! Klockan sex på morgonen!
Vi trodde för fasen att det var nån som försökt bryta sig in eller att det brann nånstans och kutade runt huset i bara kalsongerna för att undersöka anledningen till samtalet. (läs; Maken kutade runt i bara kalsongerna medan jag redde ut hur Dottern mådde, innan jag också kutade runt i bara nattlinnet.) Vi hittade inget alarmerande. (haha …)
Bara en blinkande röd lampa i larmpanelen och den signalerar att det bara är ett batteri inte är som det ska.
Jaha. Misstänker att jag inte benämner det som ”bara ett batteri” när jag sitter med räkningen för detta byte. Men bytas ska det. Kanske redan idag eftersom killen på centralen ansåg det ha så hög prioritet att han ringde om det sex i morse. Jo, jättebra! Att dom håller koll. Men ändå. Klockan sex!
Så nu sitter jag här i ottan som inte längre är ottan utan en helt vanlig morgon. Med urdrucket kaffe, med förstörd sovmorgon, med andan i halsen och mossa i hjärnan … eller om det var tvärtom? Och väntar på samtal från främst Dottern men också från nån serviceperson med bra batterier. En sån rivstart på en fredag.

Prata i telefon

Det gör man inte på samma sätt nuförtiden. I alla fall inte jag. Istället messar jag eller mailar. Chattar eller skickar meddelanden på facebook.
Annat var det förr, när ingen av de där andra kommunikationsmöjligheterna fanns. Då kunde man prata i telefon i timmar. Och då hade man ändå en telefon som satt där den satt. I väggen, ansluten till luren. Det var alltså begränsat var man själv kunde befinna sig under samtalet. Ändå kunde man prata på, hur länge som helst. Liggande på golvet eller i nåt mjukare om man hade tänkt till var man placerade telefonen. En första telefonrevolution (förutom själva telefonen) var de där skarvsladdarna som skulle stoppas i husets enda telefonjack och dras in i alla rum som ville ha telefon. Man hade en gigantisk klump i jacket med flera skarvar i varandra och sedan sladdar längs med golvlisterna. Allt för att kunna prata bekvämt i telefonen.
Numera är allt trådlöst. Man kan gå omkring i hela huset och prata om man så vill. Och oftast gör man just det, går omkring! När man kunde välja vilket bekvämt ställe som helst. Ändå blir det inte så mycket telefonpratande.
Visst, det händer. Jag har ju nära och kära på långt bort ifrån avstånd. Speciellt med Mamma och Dottern kan det bli längre samtal.
Just Dottern kan prata på. Så man blir trött i armen och varm i örat. Själv far hon omkring och grejar med allt möjligt under samtalet. ”Kan du göra det där med bara en hand?” frågade jag en dag när hon pratade och höll på med annat samtidigt. ”Men hallå! Jag har ju hörlurarna i!”
Jaha! Dem hade jag inte tänkt på alls. Fick med såna handsfreelurar såklart. Men jag har knappt använt dem. Alltså letade jag fram dem för att prova. Och numera när Dottern ringer stoppar jag lurarna i öronen och kan ha telefonen i byxfickan, får båda händerna fria och kan dona runt med annat medan jag pratar.
Som idag, när jag följde Dottern till tåget. Ja inte bokstavligt alltså, men via telefonen. Hon gick till sitt tåg, och väntade in det, köpte biljett och tog plats och hann dessutom åka en bit av sin långtråkiga resa medan vi pratade. Och själv gjorde jag mig i ordning, satte jag mig i bilen och åkte till stan, var in en sväng på Erikshjälpen, körde till stan och parkerade i parkeringshuset.
Vi stressade nutidsmänniskor kan inte bara göra en enda sak åt gången. Som att ligga på golvet i godan ro och prata i telefonen. Nä. För vi har ju handsfree.

Usb-minnen

Provar ett torsdagstema idag. Throwback thursday är ett återkommande tema på bloggar och sociala medier. Det lär ska ha börjat på Instagram. En tillbakablick på något helt enkelt, i bild. Första gången för min del. Både bild och text blir det då, såklart.

image

Jag har kvar mitt första usb-minne, som en relik.
Fick det i present av brorsan och hade ingen aning om vad det var, innan han förklarade. Det rymde hissnande 128 MB och det kändes som att jag kunde spara vad som helst på det. Disketterna var alltså bara att kasta.
Usb-minnen kändes verkligen som framtiden och verkade minst lika säkra som svartalvsskyddade Gringotts bank i Harry Potter. Disketterna var, enligt egen upplevelse, långtifrån säkra lagringsprylar. Plötsligt var de inte anträffbara längre, floppysarna.
Men usb-minnen. Vilken grej! Minns att det blinkade en liten grön lampa när det var anslutet i datorn. Det såg man visserligen inte mycket av eftersom usb-portarna satt endast bakom datorn. Minns däremot inte alls vad jag lagrade på det, men det var förmodligen texter.
Man lade saker på stickan, sa man. För oftast såg de lite stick-liknande ut.
Med tiden har det visat sig att usb-minnen är långt ifrån oövervinnerliga de heller. De kan minsann också check ut helt oförklarligt och utan förvarning och vägra en inträde till egna sparade dyrgripar. Just det här gamla minnet har verkligen ingen lust att visa en endaste fil längre. Och jag har glömt vad det innehåller och hoppas att det är nåt oviktigt. Eller sparat nån annanstans också.

Nuförtiden har jag en hel ask med olika minnen. Och de kan se ut hur som helst, inte lägre bara stickor, utan diverse olika små figurer. Vad som helst liksom.
yoda1Bland annat den här gröna killen. Han känns mycket lämpad och trovärdig för det ärevördiga ansvaret att hålla reda på mina viktiga filer. Det ser man ju, har tar sitt uppdrag på allvar! Och han har gott om plats i sin hjärna. stormtrNär han inte räcker till har jag en back-up kille som genast kommer den här till undsättning! Om det behövs mer minne, eller om jag bara vill spara olika grejer hos olika killar. För att ha ett system eller nån sorts koll.
Det man sparar numera kräver dessutom betydligt mer plats än mitt gamla hundratjugoåtta kunde bidra med. De här grabbarna sväljer, förklarligt nog, en del gigabyte.

imageDen här mannen däremot. Är han verkligen pålitlig i sin svarta hjälm? Skulle man anförtro honom nåt viktigt överhuvudtaget? Knappast. Hur han än försöker påstå att han är någons pappa och viftar med lasersvärd.

Men ja. Ska jag vara ärlig litar jag inte fullständigt på nån av dessa galaxhjältar alls. Och det går helt enkelt inte att lita på speciellt mycket i datavärlden. Det har jag minsann lärt mig.