Tänder och värk och frid i själen.

Värktabletter är inte min grej. Jag tar sällan såna. Och om jag tar, räcker det med en Ipren eller Alvedon eller möjligen, möjligen en Treo. Det finns någon ingrodd envishet i mig som säger saker som ”bit ihop” eller ”det går över” om jag mot förmodan känner av något ont.
Klarar inte av starka tabletter heller. Får konstiga nojjor och tror att jag ska dö. Maken övertalade mig att prova någon muskelavslappnande värktablett en gång när ryggen var mindre kul. Vilken flumresa det blev! Aldrig mer säger jag. Har hellre ont. Vilket jag ändå sällan har tack och lov! Ont någonstans alltså. Jag är relativt ontbefriad.
Mensvärk kan jag leva med, ytterst sällan jag tar tablett för det. Huvudvärk likaså. Det går ju över. (I alla fall vanlig mensvärk och huvudvärk.)Jag födde barn utan bedövning och ryggont försöker jag promenera bort om den dyker upp. Envis, så in i vassen. Och ruggigt tålig.
Men tandvärk! Det är nog det värsta som finns. Vilken tortyrmetod!
Tandvärk kan få mig att stoppa i mig vilka piller som helst om någon rasslade med läskiga pillerburkar just då.
Det är nu inte ofta jag drabbas av tandvärk heller. Men det senaste dygnet har jag fått anledning att liksom analysera just tandvärk.
Molande, är ett populärt ord i tandvärksammanhang. Det är värre än molande kan jag säga! Tänderna sitter i ansiktet och lever om. Skrikande, skärande panikframkallande värk skulle jag säga. Får mig att gå raka vägen till medicinskåpet och rota runt. Dosen värkmedicin i denna kropp har raskt fördubblat årsintaget, bara på ett par dygn. Fast ännu inte så illa att jag gett mig på flumtabletterna. Citodon heter dom. Aktar mig noga för det röret.
Paniken kanske är dubbelframkallad också. Dels värken i tanden och dels hålet man vet denna värk kommer att orsaka i plånboken. Tandläkare är dyrbara varelser. Men tack i himlen för just dessa tandläkare!
För i morse ringde jag, fick komma på förmiddagen. Fick mina farhågor bekräftade. En gammal lagning hade gått sönder. En sån där förarglig amalgamfyllning som jag tyvärr drog på mig en del av i ungdomen. Dessa har begränsat förbrukningsdatum och det gick ut nu på denna tand. Varpå små snikna bakterier stormat in och gottat sig på några av mina tandrötter.
Tandläkaren drog igång snabborren och långsamborren och raskade sedan in lite snabblindring. Fixat på fem minuter. Så jag ska slippa värken. Sedan ordinerade hon mig en rotfyllning och ett snyggt kostnadsförslag på den kommande behandlingen senare i höst. Det är då man suckar lite först. Kunde väl använt dom pengarna på ett roligare sätt. Muttrar i den snedbedövade mungipan när jag traskar ut i världen och lämnar tandläkarlukten för den här gången.
Men sen besinnar jag mig. Klart jag har råd att ha hela och friska tänder. Och jag köper mig en ny snygg vit tand och kan räkna bort en av dessa svartfyllda. Pricka av liksom. Bara några kvar liksom.
Ber att dom där kvarvarande håller länge till.
Dessutom har jag inte ont längre. Frid i själen!