Jag ska köpa Krona för pengarna.

Låter lyxigt. Javisst.
Verkligheten är inte fullt så lyxig. För lite tand kvar under för mycket trasig amalgam, blir krona. Dyr krona. Kanske snygg krona men likafullt dyr och för att få den måste man sitta och gapa länge och väl och utstå munnen full av händer.
Yr och vimmelkantig ska man sedan passera inbetalningsdisken med jättenotan.
Nu sitter den provisoriska plastpluggen i brottet. Mjuk och skön är den.
I plånboken ligger en lång lista med tandläkartider. Plus ytterligare ett akutkvitto.
Oktober blir en fantastisk månad. Då ska jag tillbringa det mesta av tiden upp och ner vänd med gapande mun.
Någon shopping kommer inte på fråga det närmsta halvåret eller nåt.
Men vad gör väl det. Jag ska ju köpa en krona för pengarna.

Vad är det frågan om?!

Är frågan denna lördagsmorgon.
Uppe tidigt för att det finns en bokad tid hos tandläkaren. Inte för att det ska tas itu med den värkande sattyget (som inte värker längre utan har provisorisk värkbefriande fyllning).
Nej, mina tänder behaga utöva någon sorts myteri och därmed sitter jag nu här i väntan på den andra akuttiden inom ett par veckor.
Denna gång utan tandvärk men med bara en halv tand som skaver mot tungan. Det är som ett stenbrott, där värsta bumlingen brutits bort. Bumlingen käkade jag upp tillsammans med något gott häromkvällen. Brottet har jag täppt till med en gnutta sockerfritt tuggummi (tandläkarråd faktiskt) för att slippa få tungan sönderskavd och en massa ilskna bakterier insläppta, innan nästa provisoriska fyllning ska tryckas i.
Jahapp. Så då sitter jag här och räknar på fingrarna och försöker fortfarande se något positivt i det här. Undviker alla tankar på sånt jag kunde ha köpt i stället.
Nej. Nu ska bara den här tandläkartiden avverkas och sedan blir dagen betydligt mycket roligare.
Gasta har höstpremiär i kväll och jag har ett bokat bord tillsammans med mycket god vän som ska firas för att hon nått den där åldern där kvinnans liv sägs börja. Hur det nu än är med det, så ska vi fira ordentligt i kväll.
Gastagänget brukar se till så att sminket rinner i ögonvrån och man kniper förtvivlat med knäna för att hålla tätt medan man skriker av skratt. Åt fanders med alla bråkiga tänder helt enkelt.
Dessutom är det lyskväll på stan, eftersom Å-draget dragit igång och hela långa Gavleån ska belysas med 5000 marschaller i kväll.
Så kanske tar vi en upplyst promenad med allt det värmande skrattet kvar inombords sen.

Tänder och värk och frid i själen.

Värktabletter är inte min grej. Jag tar sällan såna. Och om jag tar, räcker det med en Ipren eller Alvedon eller möjligen, möjligen en Treo. Det finns någon ingrodd envishet i mig som säger saker som ”bit ihop” eller ”det går över” om jag mot förmodan känner av något ont.
Klarar inte av starka tabletter heller. Får konstiga nojjor och tror att jag ska dö. Maken övertalade mig att prova någon muskelavslappnande värktablett en gång när ryggen var mindre kul. Vilken flumresa det blev! Aldrig mer säger jag. Har hellre ont. Vilket jag ändå sällan har tack och lov! Ont någonstans alltså. Jag är relativt ontbefriad.
Mensvärk kan jag leva med, ytterst sällan jag tar tablett för det. Huvudvärk likaså. Det går ju över. (I alla fall vanlig mensvärk och huvudvärk.)Jag födde barn utan bedövning och ryggont försöker jag promenera bort om den dyker upp. Envis, så in i vassen. Och ruggigt tålig.
Men tandvärk! Det är nog det värsta som finns. Vilken tortyrmetod!
Tandvärk kan få mig att stoppa i mig vilka piller som helst om någon rasslade med läskiga pillerburkar just då.
Det är nu inte ofta jag drabbas av tandvärk heller. Men det senaste dygnet har jag fått anledning att liksom analysera just tandvärk.
Molande, är ett populärt ord i tandvärksammanhang. Det är värre än molande kan jag säga! Tänderna sitter i ansiktet och lever om. Skrikande, skärande panikframkallande värk skulle jag säga. Får mig att gå raka vägen till medicinskåpet och rota runt. Dosen värkmedicin i denna kropp har raskt fördubblat årsintaget, bara på ett par dygn. Fast ännu inte så illa att jag gett mig på flumtabletterna. Citodon heter dom. Aktar mig noga för det röret.
Paniken kanske är dubbelframkallad också. Dels värken i tanden och dels hålet man vet denna värk kommer att orsaka i plånboken. Tandläkare är dyrbara varelser. Men tack i himlen för just dessa tandläkare!
För i morse ringde jag, fick komma på förmiddagen. Fick mina farhågor bekräftade. En gammal lagning hade gått sönder. En sån där förarglig amalgamfyllning som jag tyvärr drog på mig en del av i ungdomen. Dessa har begränsat förbrukningsdatum och det gick ut nu på denna tand. Varpå små snikna bakterier stormat in och gottat sig på några av mina tandrötter.
Tandläkaren drog igång snabborren och långsamborren och raskade sedan in lite snabblindring. Fixat på fem minuter. Så jag ska slippa värken. Sedan ordinerade hon mig en rotfyllning och ett snyggt kostnadsförslag på den kommande behandlingen senare i höst. Det är då man suckar lite först. Kunde väl använt dom pengarna på ett roligare sätt. Muttrar i den snedbedövade mungipan när jag traskar ut i världen och lämnar tandläkarlukten för den här gången.
Men sen besinnar jag mig. Klart jag har råd att ha hela och friska tänder. Och jag köper mig en ny snygg vit tand och kan räkna bort en av dessa svartfyllda. Pricka av liksom. Bara några kvar liksom.
Ber att dom där kvarvarande håller länge till.
Dessutom har jag inte ont längre. Frid i själen!