Lustgas var lösningen!

Jag masade mig iväg till tandläkaren i morse. Fanns inga tillgängliga undanflykter. Eftersom jag funkar som så att om någon kallar mig till en bokad tid, oavsett anledning, så går jag dit. Vare sig jag vill eller inte. Alltså satt jag snart i väntrummet denna lediga fredag och hoppades att någon skulle hämta mig i ett rymdskepp. Han Solo gärna.
En liten pojke for omkring i lokalerna och liksom speglade det som fanns inne i mig. Han sprang runt och skrek, snudd på ylade, sprang ifrån sin mamma och kastade sig på golvet. Sparkade av sig skorna och slet av strumporna och sprang barfota iväg genom korridoren i samma ylande tonart. (jag tänker inte lägga någon värdering i det, han var liten och rädd) Jag satt till synes lugnt med dagens tidning, jag vet inte vad den innehöll. På morgonteve som stod på där i väntrummet pratades det om fredagslyx och provades det dyr champagne. Kontrasterna i fredagslyx i tandläkarens väntrum och tevestudion var monumental!
Anledningen till min egen oro var varken tandläkarskräck eller smärträdsla. Jag tål tvärtom rätt mycket smärta och väljer aldrig bedövning. Har heller aldrig haft någon rädsla för yrkeskategorin inom dessa väggar.
Men jag har en jättekänslig kväljningsreflex! Den retas av den egna tandborsten ibland och jag bävar alltid mer för röntgenbildernas skavande i munnen och mot tungan än för eventuell behandling. När dessa kronor ordinerades bekände jag detta för tandläkaren, som var helt ny för mig. Hon var en smart kvinna med en lösning på mitt kväljande problem!
”Vi tar lustgasrummet” sa hon käckt. ”Okej”, sa jag. Skeptiskt. Hon känner inte mig och mina kväljreflexer!
Jag tog plats i stolen och fick öva med lustgasmasken fylld av syre. Det kändes helt ok, jag var duktig på att andas med näsan. Om jag andades ut med munnen skulle lustgasen nå dem som skulle behandla mig och det var strängt förbjudet. Då skulle jag bli av med den! Lustgasen började sväva schysst i systemet. När jag fick reda på att två kronor behövde bli tre (det hade uppdagats ett trasigt hörn på tanden längst in, uppe i munnen) tyckte jag det var rätt okej. Alltså var det bara att köra igång. Lustgaseffekten testades direkt med en envis röntgenplåt längst bak i munnen. Jag hade sabbat den med mina kväljningar i vanliga fall! Nu märkte jag den knappt! Wow! Ta inte ifrån mig min lustgas alltså!
Nu skulle tre tänder slipas ner till mindre gaddar. Det kommer att ila lite varnades det, ska du inte ha bedövning? Nej tok heller! Jag tar aldrig bedövning.
Lustgas är en knepig upplevelse. Jag var fullt medveten om vad som hände och kunde svara på tilltal och kände mig helt närvarande. Ändå var det lite tunnelseende och nästan som att det inte var jag där i stolen. Det jag såg från min synvinkel kändes lite som en film. Som när kameran är huvudpersonens ögon liksom. Skumt.
Så kom då de förhatliga avgjutarmomenten jag bävat för. Stora skedar med gegga som ska tryckas in i munnen och hållas prick stilla fem evighetslånga minutrar. En nere, sen en uppe. Det är då tungan kommer i vägen, kväljningsreflexen retas till bristningsgränsen och jag får panik och ingen luft. Har varit med om detta hemska en gång tidigare, utan lustgas, för en massa år sen.
Nu … vips var den nedre tandskulpturen klar! Den uppe aningen besvärligare för min del men det gick också. Ett par gånger tappade jag fokuset på näsandningen och fick en påminnelse om att återgå. Förvånansvärt alltså. Jag hade aldrig fixat det utan näsmasken med lustig gas.
Innan jag släpptes lös byttes lustgasen mot syrgas igen. Dimman i huvudet lättade genast och jag var liksom tillbaka i min egen hjärna på nolltid. De nerslipade tänderna fick varsin silvrig mössa som skydd. Avgjutningarna är postade och om ett par veckor ska kronorna sättas fast. Jag kunde bege mig iväg ut i min lediga fredag och ha det värsta gjort utan märkbara besvär. Helt otroligt alltså. Vilken himla tur, att jag råkade hamna hos en lustgsutbildad tandläkare på akutbesöket i vintras. Annars vete sjutton hur det här hade gått.

11/100

Jag fick en inbjudan

via sms i går.
Då gick det inte längre att förtränga. Det var ett sms jag helst varit utan. Trots den trevliga och inbjudande tonen.
Jag ska infinna mig hos tandhygienisten om en timme.
Hur kunde jag planera så korkat? När jag nu valde datum själv och allt. Minns hur jag satt där med datorinloggningen och bokade om det datum jag fått mig tilldelat via brev. Så väljer jag detta! Av alla tillgängliga tider. En ledig fredag! Kliva upp hyfsat tidigt och gör sig i ordning för ett sånt besök. Jag måste ha varit en bra bit ifrån mina sinnens fulla kapacitet vid det tillfället.
Inte för att jag tror att nåt otrevligt ska hittas vid denna tandbesiktning. Men man vet ju aldrig vad en nitisk tandhygienist kan hitta. Om inte annat har de smak för hårdhänt rengöring.
Nån tandläkarskräck lider jag inte av, men jag gillar ändå inte att sitta där och gapa stort med två händer och ett antal verktyg i munnen. Och till att börja med måste jag genomlida den där fotograferingsprocessen. Som alltid ger mig kväljningar. Kan ingen uppfinna ett smidigare sätt att plåta tänderna än att behöva bita i en stor och vass plastbit? Nuförtiden får man domen direkt via datorn, slipper sitta och vänta på nån framkallning. Sen är det bara själv undersökandet kvar. Och efter att ha gapat en lång stund får mina käkar nån sorts dille och vill inte gärna stänga sig igen. Knakar och beter sig innan de hittar det rätta läget på nytt. Nej usch och fy.
Så skönt det är att få gå därifrån sen. Och förhoppningsvis veta att det dröjer minst ett år till nästa gång!

Jag får lägga fokus på det som kommer efter detta tråkbesök.
Nämligen en lunchträff i ett trevligt kök en bit utanför stan. Där bjuds det alltid på god mat. Och eftersom dagen är ledig är det ingen brådska åt nåt håll.

Trivsel och hela tänder!

Slår mig ner på min numera ljusa och fräscha altan. Har precis städat, både inne och på altanen. Maken stack ut huvudet medan jag dammsög där. Tänk att man måste dammsuga altanen nu också, sa han. Jo. Det blev så med dessa mattor. Men faktiskt så gör det mig inget. Det blir så fint! Jag har borstat av mina rosiga dynor och sopat av bänkarna där dessa ligger. Och dammsugit upp allt blomskräp och altanen är som ny igen.
Liksom semesternjutning. Och jag ratade bord och stol och satte mig på en av dessa rosprydda dynor på bänken. Alldeles intill mina fina blommor. Vinden leker med gardiner och annat och svalkar skönt. Nog är livet bra härligt!
Idag startade jag dagen med att klaga! För jag hade ett inbokat tandläkarbesök mitt på semestern och jag  tänkte minsann kliva upp i tid och avboka eländet. Men så ändrade jag mig, klev in i duschen och åkte dit. Klart tänderna ska lagas, (jag hade bitit sönder en lagning och en annan hade spruckit lite) tänk att ha den möjligheten! Att få laga sina trasiga tänder!
Hos folktandvården rådde ett svalt lugn. Det blev snabbt min tur, jag hann bara ögna genom första sidan av dagens tidning. Slog mig ner i stolen hos den mycket trevliga unga tandläkare som tilldelats mig denna gång. Var hos henne för en månad sen också och visste att hon hade koll på läget.
Njutbart är det inte! Men det gjorde å andra sidan inte ont heller eftersom det inte var något annat fel på tänderna än just dessa lagningar som gett upp. Man sitter där med munnen full, lämnar sig i deras händer. Och går därifrån med fina tänder! Visst är det fantastiskt? Ja, det kostar också. Men ändå! Jag vill såklart ha hela tänder. Egentligen är det inte alls dyrt. Två personer ägnar mig sin fulla uppmärksamhet och all sin kunskap för att se till att jag har välmående tänder.
I denna positiva anda åkte jag till stan också. In i parkeringshuset vars hiss leder raka vägen in i alla klädbutiker jag vanligtvis håller mig undan. Lyckades göra av med alltför mycket pengar men kom hem med trevliga grejer i påsarna.
Och nu sitter jag här. Efter städning och en del annat fix. Och bara trivs så där i största allmänhet.

Okej, det är måndag.

Och huset har varit i gång en bra stund redan. Våra finska gäster packade sina väskor i ottan för att bege sig mot en sån där båt som tar dem hemåt. Vi har haft en mycket trevlig helg tillsammans och hunnit med både det ena och det andra. Och haft det så där avslappnat bra, som man har det tillsammans med människor man trivs med.
Det var den andra helgen på rad som vi haft huset fyllt med trivsamt och kärt folk. Sånt blir man extra varm om hjärtat av.
Men nu är det måndag. Här är tomt och tyst. Och jag försöker envist förtränga att jag, i ett ögonblick av sinnesförvirring, bokat in ett tandläkarbesök denna morgon. Hur kan man göra det? En måndag? Före nio? Och de påminde minsann via sms, redan igår för att hinna sabba söndagsstämningen, att det minsann var dags idag. På måndagen. Före nio.
Sen, när det är gjort, består dagen av jobb i två omgångar.
Dottern har stuckit till annan ort för att jobba med kameran på ett stort dataevent. Med sig tog hon min kära dator. För det gamla (viskar så den inte hör fast jag sitter alldeles intill och skriver) tröskverket till bärbar dator hon fått ärva efter mig, hanterar inte den typen av arbete. Och att hon skulle få med sig sin stationära dator var uteslutet denna gång. Så jag skickade med henne min nya tunna fina … med en del förmaningsord. Sen fick jag det gamla tröskv … jag menar … den fina gamla laptopen … med mig hem istället. Med datorer är det så, att man ska prata snällt och fjäskande till dem. Stryka dem medhårs och vara sams. För minsta lilla okvädningsord och de hämnas med att hänga sig eller strula med annat. Så jag har putsat lite på denna gamla. Öst in lite nytt och rensat ut lite skräp.
Den har redan jobbat upp flåset ordentligt alltså. Efter en massa ansträngande uppdateringar blir denna dator väldans varm och är i stort behov av fläktbord. Hoppas nu datorn behagar fungera denna vecka. Tills Dotter och rätt Dator är hemma igen.
Nä. Om man skulle gå och borsta tänderna då …

VisdomsTand

Maken har gapat stort idag och blivit av med en tand. Den var ändå inget att ha, visdomen sitter väl där den ska vid det här laget. Han har problem med att gapa stort och ha grävande nävar vid tänderna längst bak. Får allvarliga kväljningar, så tandläkaren gav honom en lugnande sup innan själva utdragandet påbörjades.
Därmed fick han inte heller köra bil utan jag skjutsade och hämtade honom. Småfnissande och himla lugn klev han in i bilen. Trots ett gapande hål längst in i munnen där visdomen suttit. Alltså, jag hade kunnat köra honom vart som helst! Dumt nog utnyttjade jag inte situationen.
Istället passade jag på att lämna tillbaka bibblaböcker, lämna av lite grejer åt Dottern på skolan. Sedan åkte vi till en affär och handlade en present till en god vän. När vi ändå var i farten liksom.
Det var först när vi kommit hem och han en timme senare frågade mig om vi verkligen varit på den affären, jag insåg mitt misstag.
Alltså jag kunde ha lett in honom på någon guldig butik och valt, nåt stort och glittrigt. Han skulle bara ha fnissat när han halade fram betalkortet. Eller så kunde jag sett till att han bjöd mig på en supergod lunch. Själv fick han varken äta eller dricka på någon timme, men han skulle bara ha skrattat och petat in en vaddtuss i gropen i käken medan han betalade maten åt mig.
Jag kunde ha sett till att få nästan vad som helst om jag bara fattat hur borta han var! Och när frågan sedan kom; ”Var vi på guldsmedsaffären idag?” skulle jag bara ha tittat på honom som om han var helt utdragen hela han och sagt; ”Näe, var har du fått det ifrån?!” Och han skulle ha skakat på huvudet och tagit sig för käken. Skyllt på den lugnande drinken.
Hoppas han har fler visdomständer att dra ut med hjälp av lugnande drinkar … då kommer jag att vara förberedd!

Tandläkarbesök igen.

Jaha. Masade mig upp i ottan för att borsta tänderna och dra till tandläkaren.
Nu skulle roten fyllas. Precis vad man önskar sig av en måndagsmorgon!
Min nya tandläkare är bra. Enda fördelen med allt detta tandtjafs, var att jag lyckades hamstra åt mig en bra tandläkare i det första akutbesöket. En som jag förmodligen aldrig kommit över annars. Henne tänker jag hålla hårt i.
Minns en gång för evigheter sedan när jag och en kompis gick på bilskolan. Vi hade blivit tilldelade bilskolans yngsta och snyggaste lärare. Vi var så nöjda över detta. Vi kan kalla honom Mattias.
Så en dag talade Mattias om att han skulle sluta! What!? Överge oss?!
Innan vi fått lappen dessutom.
Vi smidde planer på hur vi skulle behålla våran Mattias, den ena värre än den andra. Men den slutgiltiga lösningen var att vi skulle kasta oss om hans vader. Och där liggande på mage med ett redigt tag om killens ben skulle han släpa oss in mot bilskolan medan vi bönade och bad honom om att stanna kvar som vår eminente och snygge bilskollärare. Ungefär där spårade ju planerna ur fullständigt. Vi accepterade snällt farbror Benny som kom i Mattias ställe. Och lyckades snart överföra alla positiviteter på farbror Benny i stället. Benny såg lugnt och säkert till att vi belönades med varsitt körkort och han blev vårt allt.
Ungefär som denna tandläkare!
Trots att jag ligger där med munnen full av gremeljer lyckas hon ändå uppfatta mina subtila signaler om att den sörplande sugen håller på att kvälja mig totalt. Dessutom har hon uppfattat mina subtila signaler om dyrbara behandlingar.
Efter väl förrättat värv med dagens rotfyllning beslutar hon raskt att vidare behandling, den dyra kronan, kan vänta! Det är alls ingen panik med den!
Vi avvaktar helt enkelt några månader, tills mitt inbokade undersökningsdatum i mars nästa år.
Jag inbillar mig att plånboken ska vara påfylld tills dess. Och att jag kommer att ha min tandläkare kvar, om jag så ska släpa efter henne genom folktandvårdskorridoren, krampaktigt hållande hennes byxben.
När bedövningen släppt kanske jag kommer att se nyktrare på situationen …

Var tusan är tandfén?

Tandläkarbesök avklarat. Den rackarns tanden som behagade trilla i bitar häromdagen är ett minne blott.
Att gå till tandläkaren en måndagsmorgon är väl inget som direkt ligger i topp på önskelistan över saker man helst gör en måndagsmorgon.
Nu var det i alla fall bestämt så. Dessutom regnade det och var riktigt höstruggigt ute och svårt att hitta parkering i direkt anknytning till tandälakhuset. Allt för att göra upplevelsen så bedrövlig som möjligt.
Väntrummet är hyfsat trivsamt möblerat och där satt en tant som pratade glatt med alla oss andra. Hon hade nått den där åldern där man inte längre bryr sig om några subtila regler. Hon behandlade oss rätt och slätt som människor man kunde prata med, tills hon blev hämtad av sin tandsköterska.
I väntrum kan man försöka sitta och se cool och oberörd ut trots att man vet vad som väntar. Titta lite på teve eller bläddra förstrött eller spelat intresserat i tummade gamla tidningar. Alla steg som närmar sig får oss väntande att titta upp i antingen förväntan eller fasa. Är det mig dom ska hämta nu?
Så blir det då min tur och jag traskar in till den intet ont anande tandläkaren.
Hon tar sig en titt på min numera ännu trasigare tand och gör sedan upp ett nytt kostnadsförslag. Som får mig att dra efter andan och börja fundera över möjligheten till extrajobb. Efter ännu en titt i min gapande mun lägger hon om förslaget något.
Faktum är att jag behöver en krona på denna tand. Men den andra tanden som redan står i kö för kronatillverkandet kan vänta. Där föreligger ingen panik och den får finna sig i att bli avryckt kronabiljetten. Det gör slutsumman aningens bättre. Bara att betala och se glad ut. På folktandvården kan man inte ta springnota heller eftersom dom sitter inne med en väldans massa personuppgifter.
Ja, vad kan man annat göra än att gapa som en fågelunge när den rediga bedövningsspruta trycks in i tandköttet och man får munnen full av pryttlar och pinaler. En sug på ena sidan som genast slurpar sig fast i tungan och en kloss att bita i på andra sidan eftersom jag tenderar att få så ont i käkarna när jag gapar länge.
Alltså sitter jag där med domkraft i munnen medan tandläkaren påbörjar rensning av tandroten. Dödar den alltså. Och allt medan hon dödar min tandrot sitter jag där och gapar helt utan egen kraft samtidigt som jag försöker inbilla mig att jag är någon helt annanstans. Vissa tandläkaraktiviteter rycker mig genast tillbaka till stolen och jag andas lugnt genom näsan. Tillsist etsar hon fast en kompositfyllning åt mig för att jag ska se lite snygg ut också. Så hystas jag tillbaka i upprätt läge och får försöka skölja munnen och spotta. Inte lätt med halva överläppen bortbedövad. Det mesta rinner lite sexigt längs hakan.
Med kostnadsförslaget i näven och lagom omtöcknad traskar jag sedan mot kassan. Slipper betala idag. Får ta den smällen på slutet sen om nu det är någon tröst.
Men hela tänder ska man ha och jag har gjort ett kap med denna tandläkare som raskt tog sig till en topplacering över tandläkare genom tiderna. Nu börjar bedövningen ge vika och med den uppkommer en intressant värk som hon förvarnade mig om. En månad till nästa gång. Skönt.

Jag ska köpa Krona för pengarna.

Låter lyxigt. Javisst.
Verkligheten är inte fullt så lyxig. För lite tand kvar under för mycket trasig amalgam, blir krona. Dyr krona. Kanske snygg krona men likafullt dyr och för att få den måste man sitta och gapa länge och väl och utstå munnen full av händer.
Yr och vimmelkantig ska man sedan passera inbetalningsdisken med jättenotan.
Nu sitter den provisoriska plastpluggen i brottet. Mjuk och skön är den.
I plånboken ligger en lång lista med tandläkartider. Plus ytterligare ett akutkvitto.
Oktober blir en fantastisk månad. Då ska jag tillbringa det mesta av tiden upp och ner vänd med gapande mun.
Någon shopping kommer inte på fråga det närmsta halvåret eller nåt.
Men vad gör väl det. Jag ska ju köpa en krona för pengarna.

Vad är det frågan om?!

Är frågan denna lördagsmorgon.
Uppe tidigt för att det finns en bokad tid hos tandläkaren. Inte för att det ska tas itu med den värkande sattyget (som inte värker längre utan har provisorisk värkbefriande fyllning).
Nej, mina tänder behaga utöva någon sorts myteri och därmed sitter jag nu här i väntan på den andra akuttiden inom ett par veckor.
Denna gång utan tandvärk men med bara en halv tand som skaver mot tungan. Det är som ett stenbrott, där värsta bumlingen brutits bort. Bumlingen käkade jag upp tillsammans med något gott häromkvällen. Brottet har jag täppt till med en gnutta sockerfritt tuggummi (tandläkarråd faktiskt) för att slippa få tungan sönderskavd och en massa ilskna bakterier insläppta, innan nästa provisoriska fyllning ska tryckas i.
Jahapp. Så då sitter jag här och räknar på fingrarna och försöker fortfarande se något positivt i det här. Undviker alla tankar på sånt jag kunde ha köpt i stället.
Nej. Nu ska bara den här tandläkartiden avverkas och sedan blir dagen betydligt mycket roligare.
Gasta har höstpremiär i kväll och jag har ett bokat bord tillsammans med mycket god vän som ska firas för att hon nått den där åldern där kvinnans liv sägs börja. Hur det nu än är med det, så ska vi fira ordentligt i kväll.
Gastagänget brukar se till så att sminket rinner i ögonvrån och man kniper förtvivlat med knäna för att hålla tätt medan man skriker av skratt. Åt fanders med alla bråkiga tänder helt enkelt.
Dessutom är det lyskväll på stan, eftersom Å-draget dragit igång och hela långa Gavleån ska belysas med 5000 marschaller i kväll.
Så kanske tar vi en upplyst promenad med allt det värmande skrattet kvar inombords sen.

Tänder och värk och frid i själen.

Värktabletter är inte min grej. Jag tar sällan såna. Och om jag tar, räcker det med en Ipren eller Alvedon eller möjligen, möjligen en Treo. Det finns någon ingrodd envishet i mig som säger saker som ”bit ihop” eller ”det går över” om jag mot förmodan känner av något ont.
Klarar inte av starka tabletter heller. Får konstiga nojjor och tror att jag ska dö. Maken övertalade mig att prova någon muskelavslappnande värktablett en gång när ryggen var mindre kul. Vilken flumresa det blev! Aldrig mer säger jag. Har hellre ont. Vilket jag ändå sällan har tack och lov! Ont någonstans alltså. Jag är relativt ontbefriad.
Mensvärk kan jag leva med, ytterst sällan jag tar tablett för det. Huvudvärk likaså. Det går ju över. (I alla fall vanlig mensvärk och huvudvärk.)Jag födde barn utan bedövning och ryggont försöker jag promenera bort om den dyker upp. Envis, så in i vassen. Och ruggigt tålig.
Men tandvärk! Det är nog det värsta som finns. Vilken tortyrmetod!
Tandvärk kan få mig att stoppa i mig vilka piller som helst om någon rasslade med läskiga pillerburkar just då.
Det är nu inte ofta jag drabbas av tandvärk heller. Men det senaste dygnet har jag fått anledning att liksom analysera just tandvärk.
Molande, är ett populärt ord i tandvärksammanhang. Det är värre än molande kan jag säga! Tänderna sitter i ansiktet och lever om. Skrikande, skärande panikframkallande värk skulle jag säga. Får mig att gå raka vägen till medicinskåpet och rota runt. Dosen värkmedicin i denna kropp har raskt fördubblat årsintaget, bara på ett par dygn. Fast ännu inte så illa att jag gett mig på flumtabletterna. Citodon heter dom. Aktar mig noga för det röret.
Paniken kanske är dubbelframkallad också. Dels värken i tanden och dels hålet man vet denna värk kommer att orsaka i plånboken. Tandläkare är dyrbara varelser. Men tack i himlen för just dessa tandläkare!
För i morse ringde jag, fick komma på förmiddagen. Fick mina farhågor bekräftade. En gammal lagning hade gått sönder. En sån där förarglig amalgamfyllning som jag tyvärr drog på mig en del av i ungdomen. Dessa har begränsat förbrukningsdatum och det gick ut nu på denna tand. Varpå små snikna bakterier stormat in och gottat sig på några av mina tandrötter.
Tandläkaren drog igång snabborren och långsamborren och raskade sedan in lite snabblindring. Fixat på fem minuter. Så jag ska slippa värken. Sedan ordinerade hon mig en rotfyllning och ett snyggt kostnadsförslag på den kommande behandlingen senare i höst. Det är då man suckar lite först. Kunde väl använt dom pengarna på ett roligare sätt. Muttrar i den snedbedövade mungipan när jag traskar ut i världen och lämnar tandläkarlukten för den här gången.
Men sen besinnar jag mig. Klart jag har råd att ha hela och friska tänder. Och jag köper mig en ny snygg vit tand och kan räkna bort en av dessa svartfyllda. Pricka av liksom. Bara några kvar liksom.
Ber att dom där kvarvarande håller länge till.
Dessutom har jag inte ont längre. Frid i själen!