Men Gud alltså

Detta land är ruskigt neutralt i trosfrågor och religionen göre sig icke besvär med styrningen av landet eller skrivandet av dess lagar. Religionen är snudd på helt bortkopplad i de flesta svenskars liv. Många väljer att gå ur kyrkan och kyrkorna är långtifrån ens halvfulla på sina kyrkliga evenemang.
Man tror inte så mycket här. Inte på någon allsmäktig Gud i alla fall. Kyrkorna besöks möjligen på någon skolavslutning, bröllop och dop. Om nu sådana görs på kyrkligt vis överhuvudtaget. Allt färre döper sina barn och inte många ungdomar vill konfirmera sig. Vi blir också tydligen allt sämre på att delta i begravningar rapporterades det om i nyheter häromdan. En del kyrkor säljs till och med och upphör att vara kyrkorum överhuvudtaget.
Jag kan inte heller själv hävda att jag är speciellt troende eller någon frekvent kyrkobesökare. Sist jag satt i en kyrka var i somras nångång och då för att där pågick en konsert. Så nej. Vi tror verkligen inte så mycket på nån Gud i detta land.
Ändå är Gud paradoxalt nog extremt närvarande i de flestas liv! Och då menar jag språkligt och inget annat.
Gud åberopas väldigt ofta, i tid och otid faktiskt. I ren häpenhet, förvåning eller förskräckelse. Men gud, säger man snudd på inandning och alla fattar hur otroligt förvånad denna person är. Det finns en mängd variationer på detta utrop. Gud vad – snyggt, fult, roligt, bra, tråkigt, ledsamt, trist … eller rentav  gud i himlen – av samma anledningar eller till och med herre min gud om något behöver riktigt rejäl förstärkning. Det finns dom som kör det på engelska också. My god – mitt i en annars svenskspråkig mening. Somliga drar till med jesus kristus eller jiisus med ett mer engelskt uttal.
Ibland uttalas denna gudomliga förvåning med ett väldigt utdraget u och ett knappt hörbart d. Guuuuuuu vad kul! Då är det verkligen spektakulärt (eller så håller man inte med alls men det vill man inte visa). Gudars är ytterligare en variant. Då är det liksom mer än en gud inblandad och dessa gudar är verkligen förvånade. Eller så är denna böjning ett sätt att skyla över själva guduttrycket. Inte längre lika tydligt liksom.
Egentligen är det ett rätt märkligt språkbruk. Att ett folk som säger sig vara helt O-troende ändå har religionen så tydlig i vardagligt prat. De har blivit så vanliga dessa gudliga uttryck, att folk nog inte ens tänker på vad orden står för. Är det en omedveten tro som sipprar igenom eller en omedveten önskan om att den där Guden ska finnas nånstans?
Inte vet jag.
Han tycks i alla fall vara bra att ha som förstärkningsord när en känsla inför något ska uttryckas extra tydligt. Jag minns att mormor inte tyckte om det. Och i ärlighetens namn låter det inte helt bekvämt i mina öron heller. Trots att jag också slänger ur mig vissa gudliga uttryck emellanåt jag också. Kanske dags att öva in nåt annat när det behöver förstärkas? Eller så är det kanske bra att det finns lite gudomligt i snacket när det inte tycks finnas någon annanstans? Vad det jag.

Ord för dagen

Magkänsla: Diffust begrepp för starka belägg, bara intellektet låter bli att lägga sig i och skyla över.

Arbetstidslag: Inte helt kompatibel med de som ska omfattas och sätter istället till och med käppar i systemet.

Semesterschema: Ser lätt ut att vara löst tills nåt som inte förutses är ett redigt faktum och kräver därmed en ny variant, från rutan ett liksom.

Lipbutter: Burk med välgörande ändamål som är bäst på att göra sig ovärderlig.

Vikarier: Oumbärliga, svårhittade och eftertraktade nya kollegor.

Intuition: Kan upplevas som en stark faktabaserad insikt, men ger en diffus individuell åsikt som återberättad anekdot.

Jour: Obebetydligt ersatt arbetstid som utförs på arbetet fast den inte räknas liksom.

Telefonförsäljare: Genererar enerverande, påträngande telefonsamtal som ingen vill ha. På tidpunkter utan etik och tidsuppfattning.

Komediserier: Riskerar att uppfattas som alldeles humorlöst oskrattade eller fullständigt skämskuddenödvändiga.

Blogginlägg Osammanhängande text utan struktur eller genomslagskraftigt tyckande eller bara skriven glädje.

44/100

Intervjuad invandrare

Jag blev intervjuad i helgen. Brorsdottern hade en skoluppgift, där en invandrare skulle frågas ut och jag är en sån! Alltså lutade jag mig tillbaka och lät henne ställa sina frågor.
Jag fick lov att räkna efter när hon frågade hur länge sen det var. Som jag kom. Oj, det var hela trettioåtta år sedan i år! Anledningen var att pappa hade fått ett jobb han inte kunde motstå. Hans beslut mottogs knappast med kollektivt familjejubel. Men det blev ändå bestämt. Vi skulle emigrera. Till det där grannlandet som man inte hade helt bra åsikter om hemma i Finland om jag ska vara ärlig. På frågan om vad jag ansåg om det nya landet innan jag kom fick jag lov att försöka förklara det där. Jag var rätt så ung, som femtonåring hade jag inte några pålästa politiska åsikter. Men jag hade ju hört saker. Storebrorsfasoner liksom. Att man ansåg sig vara bättre än oss, bättre än de flesta. Jo, sånt pratades det om i hemlandet. Men framförallt var det en teveserie jag sett, den hette ”lära för livet” och den bekräftade det mesta jag hört! Det var hemskt i Sverige och jag tänkte aldrig gå i skolan eller bo i det landet! Jo, jo.
Vi flyttade i etapper, vår lilla familj. Pappa först. Han bodde själv i en liten lägenhet med kokvrå i närheten av sitt nya jobb. När det blev sommarlov kom han för att hämta oss andra. Då packades hela bohaget ihop och vi in i bilen och åkte. Jag var ingen glad resenär som sagt. Vi konstaterade, att vi hade helt olika upplevelser av detta flyttande, jag och Brorsan. Han var ung nog att se äventyret och studsade runt i förväntan flera dagar innan. Jag var ett mulet moln av värsta slag. Som skulle lämna allt, vant och bekant och åka till hemska landet Sverige.
En annan av frågorna Brorsdottern ställde löd; vilken hjälp fick ni när ni kom? Vi tittade på varandra, jag och Mamma och Brorsan. Hjälp? Näe, ingen. Pappa hade fixat en lägenhet, vi flyttade in i den. Punkt. Mamma sökte och fick jobb. Brorsan började skolan till hösten. Jag åkte tillbaka till hemlandet. Skulle få bo hos Moster ett år medan jag avslutade grundskolan på hemmaplan. Eftersom jag vägrade gå i den där hemska svenska skolan.
Året därpå var det min tur att emigrera. Inte fullt så mulen då som året innan. Att bo isär från familjen ett år hade fått mig att mjukna. Inte för att det gick någon nöd på mig hos Moster och hennes familj. Verkligen inte, jag blev väl omhändertagen. Men egen familj är ändå bäst, och om de nu envisades med att bo i ett annat land fick jag väl följa efter jag också. Har senare till och med gått i skolan (gymnasiet) och det gick hur bra som helst och jag bor här än så speciellt hemskt var det inte. Det blev ganska bra ändå tillslut.

Jag tänker på alla som inte är lika lyckligt lottade som vi.
Som måste söka asyl och med bävan vänta in detta besked. (Vi kunde bara bestämma oss för att flytta och så gjorde vi det.)
Som har långt hem, och kanske aldrig kan åka tillbaka, ens på besök. (Vi kan åka över med båten när vi vill och det tar inte ens ett dygn.)
Som måste lära sig ett nytt, krångligt språk. (Vi hade ju samma språk när vi kom, det bara lät lite annorlunda när vi uttalade det.)
Säkert hade Brorsdottern fått betydligt intressantare svar om hon frågat någon av dem. Men nu fick hon min historia. Och uppgiften blev enkelt avklarad.

Jag har skrivit om detta med att byta land förut här i bloggen.
Här finns mer om språket. eller om att vara invandrare  ifall man vill.

8/100

Jag gillar Hen!

20160214_093553-01Och då menar jag inte att jag gillar någon hemlig person som jag inte ens vill nämna könet på utan jag menar själva ordet. Hen!
Folk som av en konstig anledning har ett oerhört behov av att få fortsätta säga N-boll om chokladbollen brukar hävda att det bara är ett ord. Bara ett ord. Liksom Hen. Det är också bara ett ord. Men då går åsikterna i taket. Detta lilla ord skapar mycket rabalder. Mycket ramaskri över ”bara” ett ord då plötsligt. Av det kan man också spekulera i att när ”bara ett ord” kommer oss in på livet, så att vi reagerar känslomässigt på det, är det inte längre ”bara ett ord”. Därav borde vi också inse ett och annat gällande n-ordet. Nåja. Nu var det själva ordet jag skulle prata om.

Jag gillar alltså hen-ordet och använder det rätt ofta. Det finns så många bra användningsområden för detta lilla ord. (Oavsett vad det betyder på engelska. Vi använder för övrigt helt självklart diverse andra ord som betyder andra saker på andra språk så varför inte hen?)
Hen är givetvis ett bra ord om man inte vill vara vare sig en han eller en hon utan känner sig mer hemma som en hen. Om man vill vara könsneutral kan man väl få vara det?!
Men i mitt fall handlar det mer om lathet. Att slippa krångla runt med både han eller hon, hon/han eller göra diverse andra omskrivningar. Ibland vet man inte om det man pratar om gäller en han eller en hon. Eller om det rentav kan gälla både han och hon. Då är det mycket enklare att bara säga hen, och så är det bra med det! Hen rätt och slätt.

Hen har också en annan bra egenskap. Om man som i mitt fall är hårt bunden av tystnadsplikt i jobbsammanhang är hen ett helt underbart ord! Man slipper avslöja något som kan avslöja något. Om man använder hen och inte ens krånglar med han/hon benämningen som i slutändan ger upphov till både spekulationer och risk att försäga sig. Hen är perfekt då! Det säger direkt att jag inte får tala om mer än så. Det ger mig möjlighet att ge svävande exempel på ett mycket enklare sätt. Faktiskt. Det påminner dessutom mig själv om att jag faktiskt har tystnadsplikt.
Ibland när jag skriver i denna blogg använder jag också hen-ordet. För att jag vill berätta om nåt jag sett eller bevittnat i olika mänskliga sammanhang. När jag vill slippa lämna ut den jag iakttagit men ändå har ett behov att att prata om det. Då är hen också fantastiskt bra.
Prova själv!
Det handlar inte om att man med ett litet ord ska försöka missunna någon att få vara vare sig en han eller en hon. Det är inte ett ord som ska släta ut könsbegreppen om man inte vill. Det är bara ett litet ord. Ett himla praktiskt sådant som är här för att stanna. Språkutveckling är fantastiskt.

7/100

Nu blev det så där sent igen

Men några rader ska jag väl få ihop. Ett löfte är ett löfte fast timmen är sen och hjärnan trött. Kanske för trött. Så jag leker lite bara, låter slumpen välja ett gammalt inlägg i denna blogg. Inspirerad av andra stryker jag hårt i min egen text och vaskar fram nåt helt annat.
Detta blev kvar …

tusen saker faller
så jag når inte
utan flyger iväg

wpid-2012-11-19-10.47.20_Dean_Twinkle_Fine.jpg

Kraftord, när man behöver förstärkning.

Ofta känner människor det nödvändigt att förstärka det som sägs med någon sorts kraftord. Som om ordet i sig inte var tillräckligt utan behöver en kraftig ledsagare.
Ett vanligt sätt är såklart att bara upprepa sig. Samma ord två eller tre gånger innan man kommer till sak. Mycket, mycket roligt eller många, många år säger mer eller mest om hur roligt det faktiskt var eller alla de där åren som gått. Fast jag är mer ute efter den uppfinningsrikedom som faktiskt finns för att färga det åtföljande ordet i starkare nyans. Och då menar jag inte heller mängden svordomar som kan skjuta på adjektiven.
När vi kom med vårt finlandssvenska uttal till Sverige för många (många) år sen, insåg vi direkt att det var olika språkbruk. Två helt olika versioner av samma svenska.
Vi hade aldrig hört det där ”jätte”tillägget som alla använde. Det var inte bara konstigt, det var jättekonstigt! Och jättelätt att ta till sig. I alla fall för oss yngre familjemedlemmar. Det måste helt enkelt vara aningen roligare om det är jättekul, än om det bara är kul?
Pappa – språkpolis som han var – kunde acceptera det där jätteordet ganska bra. Men när det kom till det där märkliga ”skit”tillägget fick han nog. Skitkul gick väl an men skitgott! Det kunde han aldrig förlika sig med. Och visst är det ett konstigt uttryck egentligen?!
Kanske är detta ”skit”förstärkarord urmodern till dagens motsatsförstärkare? (Det får gärna vara lite äckligt också. ”Skit”bra har fått sällskap av både ”snor”bra och ”piss”bra.)
Numera blir det ofta galet snyggt, värsta roligt eller sjukt bra. Tydligen blir förstärkningen bäst om den motsäger själva omdömet. Väldigt snyggt, riktigt roligt och verkligen bra har inte samma klang helt enkelt.

Det är spännande med språkbruk.
En rädsla för att språket ska utarmas eller rentav försvinna har säkert funnits sedan urminnes tider. Tänk om Selma och Strindberg skulle kliva in i dagens språkbruk! Som de skulle förfasa sig.
Men språket är levande och föränderligt. Tar lätt till sig nymodigheter och formas om. Det är underbart … typ galet underbart och dessutom sjukt kul!