Brevvänner från förr

I mina unga år på sjuttiotalet hade jag ett flertal brevvänner. Jag har alltid tyckt om att skriva och att ha brevvänner gjorde att jag fick skriva och det var dessutom nödvändigt att köpa fina brevpappersförpackningar i bokhandeln. Eller få fina såna i present eller julklapp. Bäst var det, när brevpappret låg i en liten mapp, pappret på högra sidan och matchande kuvert på vänster sida. Det skulle vara fina tryck längs kanterna av pappret och vissa hade mer fokus på dekoren än på skrivytan. Därtill ett sånt där randat ark att lägga inunder sitt brevpapper för att kunna skriva rakt på de olinjerade sidorna. Om det arket inte fanns gjorde jag osynliga linjer. Drog med tumnageln längs kanten på en linjal så att det blev en lagom synlig rand i pappret. Tillräckligt synligt för att skriva längs, men relativt osynligt när brevet var färdigskrivet.

Själva brevvännerna skaffades genom en internationell brevvänsförmedling av nåt slag som jag glömt namnet på. Man fick nån folder via skolan där brevvänner förmedlades utifrån egna val.I det kunde det kryssas i små rutor, vilket land brevvännen skulle vara ifrån och vilket språk man ville skriva på. Även antalet brevvänner man önskade fylldes i. Jag valde Frankrike och Tyskland och ville skriva på engelska. Så småningom fick jag sedan ett antal brevvänner tilldelade. I min brevlåda kom därför brev från Philipe i Frankrike och Helmer och Claudia i Tyskland.
Så började man då det där brevskrivandet. Datum uppe i överkanten, gärna ort också. Sedan ett hej eller liknande hälsning en bit ner. Därefter den obligatoriska ”tack för ditt brev” inledningen och en statusuppdatering i form av ”jag mår bra, hur mår du?” Det tog tid innan man fick svar på den frågan.
Med våra första brev skickade vi också foton på oss själva. Det var roligt att ha ett ansikte att skriva till och jag antar att vi sedan skrev om vår vardag och intressen. Skolan kanske. Alla lika stapplande i vår engelska men det var själva syftet, att öva språk. Somliga brev var långa, skrivna på båda sidorna om arket eller till och med två ark! Handstilarna var också varierande. Jag vill minnas att killen i Frankrike hade en snudd på oläslig handstil och att killen i Tyskland skrev tydligt men tyvärr väldigt korta brev. Jag minns inte mycket mer av detta brevväxlande. Vare sig något om brevvännerna, bara ett svagt och disigt minne av hur de såg ut, eller hur länge vi brevväxlade. Antar att det bara dog ut av sig själv när någon av oss inte längre orkade svara.
Jag tyckte i alla fall om att skriva brev och att det var coolt att ha en kontakt någon annanstans i världen.
Provade på senare tid att ha mailvänner, när det var nytt och modernt men det lyfte aldrig lika som att få ett pappersbrev i en faktisk brevlåda. de t är nåt visst med riktiga brev.
Jag googlade på brevvänner och visst, man kan fortfarande skaffa sig riktiga brevvänner om man vill. Kanske nåt att återuppta så får jag anledning att köpa såna där fina brevpappersmappar igen?

14/100

Klottrar överallt

image

Jag är en klottrare! Inte så att jag far runt på stan med vare sig tuschpenna eller sprayburk i närheten av offentlig inredning eller husväggar och viadukter. Nej.
Men om jag har tillgång till papper och råkar ha en penna i handen. Då.
Ända sedan skoltiden har alla mina anteckningsblock och skrivhäften haft nerklottrade marginaler. Utom det där lilla häftet med förlinjerade rader där man skulle ägna sig åt stilskrivning som det hette. Fröken formade vackra bokstäver med sin kulspetspenna och sen skulle dessa härmas och fylla ut raderna. I slutet fick man guldstjärnor om det härmats riktigt bra. Där hade jag varken vågat eller tid över för nåt klotter.
Mitt marginalklotter är av krumelurart och föreställer sällan något. Möjligen enstaka bokstäver som lika sällan bildar ord.
Klottret har en funktion. När jag klottrar lyssnar jag mer koncentrerat! Om det är anledningen till att jag sitter med pennan mot pappret alltså. För att samla klokskap och intressanta anteckningar i ett lärande syfte som en föreläsning eller liknande.
Hela skoltiden har jag däremot och tvärtemot sanningen uppfattats som okoncentrerad och ointresserad när jag klottrat i kanten. Jag försökte ärligen låta bli! Men kliar det på näsan så kliar det. Så fort jag medvetet lät bli att klottra irrade tankarna iväg ut med lyssnarförmågan. Långt bort ifrån både läraren och klassrummet. Så fort jag glömde att jag skulle låta bli att klottra så klottrade jag igen.
Klottrandet hjälper också tankeförmågan. Om jag inte vet vad som ska skrivas krumelurar jag i kanten. Tills det bildas ord.
Mina marginaler är alltså rejält krumelurprydda i så gott som alla block och skrivböcker jag äger. Utom på sidor där orden flödat och antecknandet varit ymnigt.
Nuförtiden struntar jag i om det gör att jag uppfattas som ointresserad och inte lyssnar alls. Jag skulle istället påstå att det gjort mig till en bättre lyssnare och jag har lätt att hålla långa meningar i huvudet tills jag får dem nerskrivna tack vare mitt klottrande. Så jag klottrar vidare!

9/100

Nytt år och nya tag och löften att uppfylla

Tja. Nytt år är det. Oundvikligen. Tjugohundrasexton har potential än så länge.
Nya tag? Hmm. Jag vet på vilka områden jag behöver ta nya tag och det kanske jag gör. Dessa nya tag involverar dock inga löften av något slag. Jag firade nyårsnatten i trevligt sällskap och skålade för tolvslaget men jag gav inga som helst löften som tynger ryggsäcken med krav på uppfyllelse.
Den senaste veckan har jag ägnat ledig tid åt att sitta fastvuxen i soffan med datorn i famnen. Där har jag gått igenom tjugohundrafjorton års bloggande, genom att kopiera text för text och klistra in dem i ett upplägg som ska bli bok. Då korrekturläser jag också alla texterna och återupplever allt en gång till. Snart är det klart att trycka på skicka och så småningom hitta en bok i brevlådan. Jag har nästan allt mitt bloggande i bokform. Och så snart jag skickat denna kan jag påbörja detsamma med tjugohundrafemton. Den boken kommer att bli den tunnaste av alla mina bloggböcker. För det var året när bloggandet vattnades ur och gick totalt i stå. Vet inte riktigt varför.
De där bloggböckerna blir en sorts dagböcker. Att ta fram ur bokhyllan och bläddra tillbaka i. Och kanske kan nån finna nöje i dem en dag när jag inte längre är med? Vem vet.
När jag läser mina egna texter känner jag skrivlusten mellan raderna. Njutningen i att att leta rätt ord, bygga meningar av dem och formulera det där som rullat runt i huvudet en stund. Och jag saknar det! Den där pirrande skrivlustan som springer över tangenterna. Jag har stängt in den liksom. Vägrat använda den och funnit den obekväm. Djupt. Ja. Det är det. Fortfarande.
Det var därför jag just nu tog tag i tillverkandet av bloggboken. Dels låg jag efter även med det, men också för att kanske, kanske väcka någon spirande liten skrivglöd till liv igen genom korrekturläsningen av dessa texter.

Jag har en spirande grej på fönsterbrädan. Kanske är det symboliskt?
2015-10-23 12.04.25I oktober strosade jag i stadsparken med blicken mot marken. Bland alla prasslande löv hittade jag det jag sökte. Ekollon! Kände mig som ett barn när jag plockade dem från marken och gick med dem i hårt knuten hand.
Hemma stoppade jag ner dem i en skål med vatten. Den har stått där hela november och mest sett äcklig ut. ”Alltså mamma? Vad har du i den där skålen med det där bruna luddiga?” Frågade Dottern när hon var hemma sist. Ja just ja! Ekollonen. Hade nästan glömt dem. Jag spolade av dem och granskade dem noga. Såg den lilla antydan till spricka i skalet och en liten rotstump som faktiskt ville ner i vatten. Nu fick de flytta, från skål till vas. En vas med liten öppning. 2016-01-03 13.12.47Nålar genom skalet som stöd för att inte hela ekollonet skulle pluppa i.
Roten har växt ner där i vasen under december. Jag har hållit dem under sträng uppsikt. 2016-01-03 13.13.12
Ändå missade jag det pyttelilla skott som tillslut stack i väg åt andra hållet! Det måste verkligen ha skett i samband med nyåret. För på gamla sidan årsgränsen var det bara rot. På nya sida årsgränsen plötsligt ett spirande skott!
2016-01-03 13.11.59

Ja, det spirar på fönsterbrädan. Så där lagom metaforiskt. Jag odlar ekar i vas och det är jag långtifrån den första att göra. Men kanske odlar jag också mitt skrivande till på köpet. Vem vet?!

2016-01-03 13.13.54

Att låta sig inspireras

När jag gick på skrivarlinjen för en hel del år sedan provade vi olika metoder för att få igång inspirationen och skrivandet. För att våga skriva loss helt enkelt. En av de roligaste var ”pennan tänker”. Då startade vi med ett tomt ark och en penna. Läraren bestämde var på pappret vi skulle skriva och gav oss ett ämne. Det kunde vara: Skriv i övre högra hörnet; sånt som fanns i rummet du vaknade i. Sen skulle man bara skriva och pennan fick inte lyfta från pappret. Inte tänka bara låta pennan tänka. Givetvis hade läraren syften med övningen. Mitt i triviala rumsbeskrivningar kunde han kasta in något som senare skulle leda till ytterligare övningar eller leda en vidare i det egna skrivprojektet.
Och man kom alltid igång så bra efter en pennan tänker på morgonen tyckte jag. Har funderat på att ringa upp honom och be om en pennan tänker emellanåt men jag tvivlar på att han skulle uppskatta det. Syftet med den skulle helt gå förlorat av att försöka göra den själv. Då finns det andra igångsättande övningar att ta till.

Till exempel skriv om en bild!
Den har jag själv använt lite då och då när skrivandet gått trögt eller bara behövt en puff.
Klipp ur en del bilder ur tidningar eller samla på vykort av olika slag. Välj en bild på måfå eller gå på känsla. Titta på bilden en stund, gå in i den och låt fantasin jobba. Vad säger den dig? Vilka/vilken finns med i bilden och vad gör den/de. Varför? Vart är de på väg? Vad finns inte med i bilden? Vad är det vi inte ser?
Bygg upp en snabb bakgrundshandling och karaktärer för dig själv i huvudet, och skriv sedan bara på. Fundera int eså mycket mer nu utan låt pennan jobba. Utan att veta var det ska landa. Det ska vara lekfullt och roligt. Inte så viktigt om storyn går ihop eller får ett slut. Och den får inte vara längre än ca en halv A4, annars finns det risk att den tar över eller blir för välarbetad. Det ska bara vara en kort övning för att få igång skrivglädjen eller som en uppmjukande stretchövning inför dagens skrivarbete. Eller bara för att det är kul!

Känner du dig manad att prova? Här kommer i så fall en bild! (och den är min egen men du får låna den om du vill!) Ha så kul!

oväntat

När katastrofen kommer (kortnovell)

Den gröna plastgungan av bebismodell gungade ensam i vinden. Som om det satt ett osynligt barn i den och knappt kunde nå gräsmattan med tåspetsen för att sätta fart på gungan. Resten av gatan var precis lika övergiven som gungställningen.
Ett par parkerade bilar. Men ingen människa syntes till. Om man lyssnade noga kunde man höra svagt motorljud någonstans. Det var också det enda närvarande ljudet. Om man lyssnade noga upptäckte man nämligen även ljuden som saknades. Inga fåglar kvittrade, inga barnröster som lekte i trädgårdarna. Det var tomt och tyst. Snudd på övergivet. Som om mänskligheten på den här gatan, i just den här lilla staden plötsligt raderats ut.
Hon kom vagt ihåg en gammal serie som gått på teve i hennes ungdom. Något hemskt hade hänt, hon kom inte ihåg vad och ett helt samhälle var plötsligt nästan tomt. Men de som fanns kvar blev tvungna att försöka överleva på något sätt. Bensinen i bilarnas tankar räckte bara en begränsad period, elektriciteten var utslagen och var skulle man få mat, mediciner? Folk drog omkring och plundrade. Tog för sig vad de kunde komma över, tog till våld om det behövdes. Drog runt och smög sig in i övergivna hus för att rota igenom dem efter förnödenheter. Försökte få bensin från övergivna stationer, mat från övergivna butiker. Bildade gäng, goda och onda. Det gällde att lyckas ta sig in i rätt gäng för att överleva. Och för att göra det krävdes byteshandel eller att man hade rätt saker med sig.
Hon hade sett det där teveserien med samma känsla som byggdes upp inom henne nu. Här på den tomma gatan.
Tänk om.
Tänk om alla var borta?
Hon kunde plötsligt se tecken av katastrofen överallt. Tystnaden, den tjockt grå himlen, de övergivna husen och trädgårdarna. Avsaknaden av människor. Där stod en garagedörr till hälften öppen, slarvigt fördragna gardiner för vissa fönster, ingen rök ur skorstenarna och själv var hon ensam kvar! Utan något vettigt att förhandla med. I hennes röda skinnväska rymde inga verktyg eller överlevarsaker. Vad skulle man till exempel med en mobil till om elektriciteten var borta? Och om de flesta människorna också var borta,vem skulle man då ringa?
Tänk om hon skulle gå uppför stentrappan till det där gula huset och upptäcka att dörren var olåst och huset plundrat. Ett gäng plundrare med vapen skulle se henne som en farlig inkräktare ute efter deras hopsamlade förråd. Kanske satt de hopkurade där, i källaren? Rörde sig inte gardinen en aning, sveptes undan för att iaktta utan att synas?
Automatiskt sneddade hon över gatan och gick längs trottoaren på andra sidan. Medan blickarna från den försiktigt undandragna gardinen kletade sig fast i ryggen som en brännmanet.
Hon sprang nästan, lämnade huset och gänget bakom sig. När som helst kunde de ha bestämt sig för att komma efter.
Hon såg sig över axeln för att hinna upptäcka dem i tid men än så länge verkade ingen ha sett henne. Men hon behövde komma av den här öppna gatan fort nu. Hon fick strax syn på det perfekta gömstället. Hoppades att det skulle vara tomt. Hon stannade till en stund innan. Såg sig omkring och närmade sig sakta. Grageuppfarten var öde. Det gnisslade om locket till brevlådan när hon lyfte på det och kikade ner. Tomt såklart. Hon höll sig närmast husväggen när hon gick mot trappan. Stannade igen och tittade sig omkring. Stoppade handen i sin väska och drog fram nycklarna. Höll dem hårt, nästan som ett vapen och närmade sig dörren.
Hon kände på handtaget, tryckte tvingat sakta och tyst ner det. Dörren gick upp. Hon andades ljudlöst medan hon stängde dörren om sig, klev tyst ur skorna, hängde väskan på en krok med jackan över. Smög på strumpfötterna över hallgolvet in mot köket.
”Hej älskling!” Han kom fram och gav henne en kindpuss. Luktade svagt av vitlök och stekos. ”Maten är nästan klar!”
Hon slog sig ner vid bordet. Hällde upp lite vin och andades ut.
Vilken fantasi. Hon borde bli författare eller nåt. Nu skulle det bli gott med middag! Vilken jäkla dag det hade varit.

(Jag lät mig inspireras, av det jag såg genom fönstret. Allt började med en grön gunga.)

Kvällen är sen

Och jag borde verkligen gå och lägga mig. Har en tidig start på morgondagen och lång blir den. Förmodligen inte längre än dagar vanligtvis är, men jag ska åka bort tidigt och kommer inte hem förrän sent.
I morgon är det nämligen releasefest för den där novellboken jag är med i. Därmed bär det av till huvudstaden med buss i morgon bitti. Jag tar en god vän med mig. Och vi hinner strosa runt lite innan festen börjar. Och ta reda på exakt var den där festen befinner sig! Kan inte påstå att jag känner huvudstaden som någon välbekant gata men det finns bra möjligheter att hitta adresser nuförtiden.
Dagen till ära har jag ekiperat mig lite. Det blir med ny tröja, ny sjal och nya jeans och dessutom ett par snygga stövlar! Kanske inte det smartaste att åka iväg med nya stövlar när man beräknas gå en del och inte har andra skor att tillgå. Men, det struntar jag i just nu. Får väl plåstra om hälarna i värsta fall. Till det tar jag en begagnad men trivsam kavaj. Och givetvis hänger jag på mig nåt väl valt bling innan jag åker.
Det blir med all säkerhet en bra dag i morgon. Återkommer med rapport.

Epilog

Plötsligt var hon en central person. Hennes pappa och farmor hade märkligt nog dött på samma dag.
Tänk att sånt ens kunde hända, sa folk.
Det var bäst som skedde sa folk.
Guds vägar äro outgrundliga. Sa folk.
Stackars flicka, sa folk. Och nickade beklagande.

Hon hade fått samtalet från föreståndare på hemmet först. Och ärligt kunnat gråta. Lilla farmor. Nu hade hon det äntligen bra. Och det hade bestämts att familjen skulle komma några timmar senare. För att ta sitt allvarsamma farväl.
Jacqueline hade tagit farväl. Innan. Men hon hade blivit hämtad och varit med framför skalet av farmor. Nybäddat i sängen, ett vitt lakan uppdraget till det avslappnade ansiktet. Lockarna mot ett bländvitt örngott. Ljuset, det långa vita ljuset som tänts intill. Stillheten. Hon hade gråtit sina ljudlösa tårar och ignorerat mammas påklistrade snyftande bredvid.
Urtidsdjuret hade tagits omhand av polisen. Vid det beskedet behövdes inga tårar. Ingen förväntade sig tårar.
Fast han hade trots allt varit hennes far, sa ögonen.
Lika sorglig i sin skepnad, även nu. Hon nickade bara bekräftade att, jo det var han. Lämnade honom identifierad.
Stackars flicka, sades det om och om igen.
Ingen tänkte på att hon aldrig haft någon pappa. Att hon mist farmor långt tidigare. Alkoholen tog hennes pappa ifrån henne. Sjukdomen tog hennes farmor ifrån henne.

Men det var skönt. Förunderligt skönt, att vara den där centrala. Och så ovant och klibbigt.
Och alla erkände med självklarhet de så uppenbara dödsorsakerna. Hans kropp hade tillslut inte orkat mer alkohol. Och farmor var gammal och borta. Det var bäst som skedde.
Så enkelt var det.
Stackars flicka. Nu skulle två begravningar planeras.
Två kistor skulle stå bredvid varandra i kyrkan.
Men det räckte med sorg över den ena.
Den andra skulle få stå där, orörd.

16

Hon ställde sig med ryggen mot stugväggen i sitt lilla kök. Spjärnade emot. Andades. Rullade fingertopparna mot varandra som om hon höll sina räffliga pilar mellan dem.
Såg hela händelseförloppet under ögonlocken. Det som hon förträngt hela cykelturen tillbaka.
Allt hade följt planen. Utlöpt väl.
Ändå fanns tårarna i halsen. Sprängde. Brottades för att få ta över.
Inte över urtidsdjuret. Aldrig över honom!
Men lilla vitlockiga farmor, i sin stol. Borde hon ha flyttat henne till sängen? Men det hade varit för svårt, för tungt. Farmor hade fått sitta kvar i sin stol. Försvinna bort. Medan hon själv tyst stängt dörren och gått korridoren bort mot dörren på baksidan.

Hon drog ett djupt andetag. Tvingade in luften genom näsan så hårt att näsborrarna drogs samman. Munnen hårt sluten.
Inte spy. Inte spy!
Så öppnade hon ögonen.
Såg havet genom fönstret. Blyhav. Vilda höstvågor hade slagits om uppmärksamheten i morse. Nu var det lugnt. Antagligen iskallt. Det var nästan skymning. En sådan lång söndag. Så innehållsrik. Så betydelsefull.
Ändå behövde hon havet mer än någonsin just nu. Tyckte med ens att det brådskade.
Skyndsamt bytte hon om. Drog badrocken tät omkring midjan. Klev i stövlarna och lämnade huset. Gick stegen mot stranden.
Vadade i, från strandkanten. Kylan bet hårt i skinnet. Stora tuggor.
Men hon gick envist vidare, tills hon kunde sjunka ner hela hon. Låta kylan ta över medvetandet.
Flyta.

Då stannade världen. Slutade rotera i vild hastighet.
Det blev stilla.
Liksom rent. Och lugnt. Precis som när farmors puls slutat slå under den bräckliga huden.
Snart skulle mörkret ta över. Tända alla stjärnor. En extra stjärna skulle finnas just i natt. Den vackraste av alla.
Hon lät huvudet försvinna under vattenytan.
För en kort stund.
Höll hon andan tills lungorna verkade stora som luftballonger.

Då först bröt hon ytan och ställde sig upp. Kände inte längre den låga temperaturen. Andades bara. Ny luft.
Badrocken värmde knappast. Stövlarna kippade med liknande ljud som i barndomen när hon plaskat i vattenpölar. Stegen upp till huset var medvetna. Lätta.
På verandan satt farfar, med armarna om farmor. Belåten. Nickade han till henne. Viskade tack.
Det var en befrielse.

 

Slut

 

 

15

Lätthet i cykeltrampen vidare genom stan.
Det var rätt beslut att ta honom först. Eftersom det var en handling som inte krävde någon eftertanke, eller ens någon ånger. Tvärtom.
Hon hade aldrig kunnat föreställa sig friheten, lättnaden, befrielsen.
Hon borde ha gjort det här för länge sen!

Svårare då.
Det som låg för henne härnäst, men hon kunde bara inte låta farmor försvinna på det där viset. Så ovärdigt.
Denna starka och kloka kvinna. Som varit hela hennes uppväxt. Hennes stabila klippa.
Nu var det Jacquelines tur att vara stabil och hjälpa farmor. Hon skulle genomföra det hon föreställt sig! Det var redan påbörjat.
Tidpunkten var noga vald.
På hemmet fanns inte lika mycket personal en söndagsmorgon. Ingen nyfiken föreståndare.
Jacqueline skulle kunna smyga in obemärkt. Hon var väl förtrogen med hemmets rutiner och visste exakt när det passade bäst.
Därför tog hon en stunds paus, parkerade cykeln på ett helt annat ställe. Tog med sig vad hon behövde och gick sakta gatan upp mot hemmet.
Entrén såg lika övergiven ut som hon förväntat sig. Tystnaden innanför var mäktig.
Jesusbilden, det första man såg. En sepiabrun målning i svart tung ram. Föreställde Jesus i bön inför sista måltiden. Passande.
Man hade förberett för gudstjänsten i samlingsrummet, men ingen såg henne passera. Svag pianomusik från stereon i hörnet skulle välkomna pensionärerna till gudstjänsten. Farmor brukade inte delta i den. Hon blev så orolig av folksamlingar.
Farmor satt på sin vanliga plats vid fönstret i det lilla rummet. Hon var klädd och hade blicken fäst i det där tomrummet som vanligt. Hennes händer plockade med varandra. Tycktes sakna sysslorna de alltid haft.
När Jacqueline stängt dörren, så där tyst, vände farmor ändå huvudet åt hennes håll.
Utan igenkännande i ögonen.
Hade det bara funnits minsta glimt av vanlighet i de där ögonen. Minsta lilla leende.
Men ansiktet var precis lika ovetande som de varit det senaste året. Alzimerdimman blev bara djupare. Tog farmor med sig allt längre utom räckhåll. Hon var så välbekant och trygg i hela sin skepnad. Ändå så skrikande obekant och otrygg. Hon var inte längre farmor. Vem var hon egentligen?
Gudstjänsten påbörjades i samlingsrummet medan Jacqueline ställde ifrån sig ryggsäcken. Orgelmusiken från stereon hördes ända hit.

Jacqueline rätade på ryggen. Drog ett djupt andetag. Böner låg inte för henne. Handlingskraft var hennes ledord.
Det som skulle ske, skulle ske.
Av blod är du kommen.
Hon var en hjälpande hand. Hjälp till självhjälp.

Lilla farmor. Nu skulle allt bli bra.

14

Det hade funnits tider när hon ålagt sig normaliteten. Kommenderat sig att sluta vara konstig. Om hon inte var så konstig kanske folk hade kunnat umgås med henne.
En konstighet var till exempel kluckandet. Ibland hörde folk. Då slutade hon genast. Men oftast märkte hon inte själv att hon kluckade. Liksom tryckte fram ljud i strupen som lät kluckigt.
När hon var koncentrerad. Eller osäker. Mest.
Det krävdes verkligen att man var väldigt tyst och strikt. Perfekt rent av. Om folk inte skulle reagera. Denna tysta erfordran av perfektion. Den blev tryckande och kvävande.
Jacqueline hade försökt att klucka medvetet, hemma i ensamhet. Det lät inte så mycket i öronen men hur mycket lät det utanför?
Andra var minsann sällan helt perfekta själva. Var det bättre att peta näsan till exempel? Eller vicka runt äckliga munpiercingar med tungan. Tusen andra exempel som hon tyckte var värre än lite kluckande. Ändå tittade folk. Med föraktet klistrat vid hornhinnan.
Hon hade kommit fram till att de fick hållas med sitt.

Nu, i den allvarsamma stunden visste hon med säkerhet. Att hon kluckade. Medan hon hällde upp lämpliga substanser i flaskan. Medan hon packade sin väska. Medan hon ännu en gång gick igenom planeringen och under cykelturen. Koncentration.
Det var fortfarande tidig söndagsmorgon när hon kom till stan och parkerade cykeln intill parken. Bänkdjuren hade inte vaknat ur gårdagens dvala och hunnit samlas ännu. Det fanns gott om tid. Hon ville inte placera ut betet för tidigt. Riskera att det kom i fel händer.
Hon slog sig ner på en bänk i utkanten av parken och väntade. Därifrån skulle hon hinna se dem komma.
Och hennes beräkningar slog väl ut drygt en timme senare! Mycket väl.
Pappadjuret hade kravlat sig ut först av alla denna morgon. Han letade i soptunnorna. Hoppades hitta kvarglömda skvättar. Morgonpaniken närmade sig, fyllan hotade ebba ut.
Inget hindrade henne från att resa sig. Leta fram flaskan i väskan på pakethållaren. Hon skakade om den lite. Gick sakta mot en av bänkarna. Ingen annan fanns i parken. Träden skymde henne och pappan i denna ensamma park. Ingen skulle invända.

Han skulle hitta flaskan först.
Han skulle titta på innehållet, skruva av korken, känna lukten av alkoholen. Se sig om, knappt kunna tro sin lycka. Han skulle inte ens hinna sätta sig ner på bänken innan han förde flaskhalsen till munnen.

Jacqueline tog sin cykel. Ledde den in mellan träden, där bänken fortfarande fanns inom synhåll. Hon hade avsett att snabbt cykla därifrån men kunde ändå inte förmå sig. Måste hänga kvar likt en med kudden halvt framför ansiktet vid en läskig film på teve. Halvt dold mellan träden såg hon sin plan ta form. Utspela sig precis som hon trott. Det hade varit lätt att förutse.
När hon tillslut cyklade därifrån hade han redan sjunkit ihop. Bakåtlutad mot bänkens ryggstöd i all sin skröplighet. Med den sista klunken kvar i mungipan. När ögonen slutits hade hon lämnat sin plats.
Sakta gått fram för att granska skalet.
Han hade skrynkliga kläder, som om han sovit i dem. Smutsiga, liksom hela han, lukten kröp sakta mot henne. Ville ta struptag.
Hon drog upp halsduken över näsan och plockade upp flaskan som ramlat ur hans grepp. Händerna, torra, spruckna och smutsiga naglar. Kloliknande. Skulle aldrig mer behöva gripa efter flaskhalsar.
Han hade inget att tillföra. Inte nu längre.
Hade aldrig haft.
Hon stoppade flaskan i väskan igen. Lämnade urtidsdjurskalet på bänken. För någon annan att rensa bort.
Hon hade befriat sig.