Kvällen är sen

Och jag borde verkligen gå och lägga mig. Har en tidig start på morgondagen och lång blir den. Förmodligen inte längre än dagar vanligtvis är, men jag ska åka bort tidigt och kommer inte hem förrän sent.
I morgon är det nämligen releasefest för den där novellboken jag är med i. Därmed bär det av till huvudstaden med buss i morgon bitti. Jag tar en god vän med mig. Och vi hinner strosa runt lite innan festen börjar. Och ta reda på exakt var den där festen befinner sig! Kan inte påstå att jag känner huvudstaden som någon välbekant gata men det finns bra möjligheter att hitta adresser nuförtiden.
Dagen till ära har jag ekiperat mig lite. Det blir med ny tröja, ny sjal och nya jeans och dessutom ett par snygga stövlar! Kanske inte det smartaste att åka iväg med nya stövlar när man beräknas gå en del och inte har andra skor att tillgå. Men, det struntar jag i just nu. Får väl plåstra om hälarna i värsta fall. Till det tar jag en begagnad men trivsam kavaj. Och givetvis hänger jag på mig nåt väl valt bling innan jag åker.
Det blir med all säkerhet en bra dag i morgon. Återkommer med rapport.

Epilog

Plötsligt var hon en central person. Hennes pappa och farmor hade märkligt nog dött på samma dag.
Tänk att sånt ens kunde hända, sa folk.
Det var bäst som skedde sa folk.
Guds vägar äro outgrundliga. Sa folk.
Stackars flicka, sa folk. Och nickade beklagande.

Hon hade fått samtalet från föreståndare på hemmet först. Och ärligt kunnat gråta. Lilla farmor. Nu hade hon det äntligen bra. Och det hade bestämts att familjen skulle komma några timmar senare. För att ta sitt allvarsamma farväl.
Jacqueline hade tagit farväl. Innan. Men hon hade blivit hämtad och varit med framför skalet av farmor. Nybäddat i sängen, ett vitt lakan uppdraget till det avslappnade ansiktet. Lockarna mot ett bländvitt örngott. Ljuset, det långa vita ljuset som tänts intill. Stillheten. Hon hade gråtit sina ljudlösa tårar och ignorerat mammas påklistrade snyftande bredvid.
Urtidsdjuret hade tagits omhand av polisen. Vid det beskedet behövdes inga tårar. Ingen förväntade sig tårar.
Fast han hade trots allt varit hennes far, sa ögonen.
Lika sorglig i sin skepnad, även nu. Hon nickade bara bekräftade att, jo det var han. Lämnade honom identifierad.
Stackars flicka, sades det om och om igen.
Ingen tänkte på att hon aldrig haft någon pappa. Att hon mist farmor långt tidigare. Alkoholen tog hennes pappa ifrån henne. Sjukdomen tog hennes farmor ifrån henne.

Men det var skönt. Förunderligt skönt, att vara den där centrala. Och så ovant och klibbigt.
Och alla erkände med självklarhet de så uppenbara dödsorsakerna. Hans kropp hade tillslut inte orkat mer alkohol. Och farmor var gammal och borta. Det var bäst som skedde.
Så enkelt var det.
Stackars flicka. Nu skulle två begravningar planeras.
Två kistor skulle stå bredvid varandra i kyrkan.
Men det räckte med sorg över den ena.
Den andra skulle få stå där, orörd.

16

Hon ställde sig med ryggen mot stugväggen i sitt lilla kök. Spjärnade emot. Andades. Rullade fingertopparna mot varandra som om hon höll sina räffliga pilar mellan dem.
Såg hela händelseförloppet under ögonlocken. Det som hon förträngt hela cykelturen tillbaka.
Allt hade följt planen. Utlöpt väl.
Ändå fanns tårarna i halsen. Sprängde. Brottades för att få ta över.
Inte över urtidsdjuret. Aldrig över honom!
Men lilla vitlockiga farmor, i sin stol. Borde hon ha flyttat henne till sängen? Men det hade varit för svårt, för tungt. Farmor hade fått sitta kvar i sin stol. Försvinna bort. Medan hon själv tyst stängt dörren och gått korridoren bort mot dörren på baksidan.

Hon drog ett djupt andetag. Tvingade in luften genom näsan så hårt att näsborrarna drogs samman. Munnen hårt sluten.
Inte spy. Inte spy!
Så öppnade hon ögonen.
Såg havet genom fönstret. Blyhav. Vilda höstvågor hade slagits om uppmärksamheten i morse. Nu var det lugnt. Antagligen iskallt. Det var nästan skymning. En sådan lång söndag. Så innehållsrik. Så betydelsefull.
Ändå behövde hon havet mer än någonsin just nu. Tyckte med ens att det brådskade.
Skyndsamt bytte hon om. Drog badrocken tät omkring midjan. Klev i stövlarna och lämnade huset. Gick stegen mot stranden.
Vadade i, från strandkanten. Kylan bet hårt i skinnet. Stora tuggor.
Men hon gick envist vidare, tills hon kunde sjunka ner hela hon. Låta kylan ta över medvetandet.
Flyta.

Då stannade världen. Slutade rotera i vild hastighet.
Det blev stilla.
Liksom rent. Och lugnt. Precis som när farmors puls slutat slå under den bräckliga huden.
Snart skulle mörkret ta över. Tända alla stjärnor. En extra stjärna skulle finnas just i natt. Den vackraste av alla.
Hon lät huvudet försvinna under vattenytan.
För en kort stund.
Höll hon andan tills lungorna verkade stora som luftballonger.

Då först bröt hon ytan och ställde sig upp. Kände inte längre den låga temperaturen. Andades bara. Ny luft.
Badrocken värmde knappast. Stövlarna kippade med liknande ljud som i barndomen när hon plaskat i vattenpölar. Stegen upp till huset var medvetna. Lätta.
På verandan satt farfar, med armarna om farmor. Belåten. Nickade han till henne. Viskade tack.
Det var en befrielse.

 

Slut

 

 

15

Lätthet i cykeltrampen vidare genom stan.
Det var rätt beslut att ta honom först. Eftersom det var en handling som inte krävde någon eftertanke, eller ens någon ånger. Tvärtom.
Hon hade aldrig kunnat föreställa sig friheten, lättnaden, befrielsen.
Hon borde ha gjort det här för länge sen!

Svårare då.
Det som låg för henne härnäst, men hon kunde bara inte låta farmor försvinna på det där viset. Så ovärdigt.
Denna starka och kloka kvinna. Som varit hela hennes uppväxt. Hennes stabila klippa.
Nu var det Jacquelines tur att vara stabil och hjälpa farmor. Hon skulle genomföra det hon föreställt sig! Det var redan påbörjat.
Tidpunkten var noga vald.
På hemmet fanns inte lika mycket personal en söndagsmorgon. Ingen nyfiken föreståndare.
Jacqueline skulle kunna smyga in obemärkt. Hon var väl förtrogen med hemmets rutiner och visste exakt när det passade bäst.
Därför tog hon en stunds paus, parkerade cykeln på ett helt annat ställe. Tog med sig vad hon behövde och gick sakta gatan upp mot hemmet.
Entrén såg lika övergiven ut som hon förväntat sig. Tystnaden innanför var mäktig.
Jesusbilden, det första man såg. En sepiabrun målning i svart tung ram. Föreställde Jesus i bön inför sista måltiden. Passande.
Man hade förberett för gudstjänsten i samlingsrummet, men ingen såg henne passera. Svag pianomusik från stereon i hörnet skulle välkomna pensionärerna till gudstjänsten. Farmor brukade inte delta i den. Hon blev så orolig av folksamlingar.
Farmor satt på sin vanliga plats vid fönstret i det lilla rummet. Hon var klädd och hade blicken fäst i det där tomrummet som vanligt. Hennes händer plockade med varandra. Tycktes sakna sysslorna de alltid haft.
När Jacqueline stängt dörren, så där tyst, vände farmor ändå huvudet åt hennes håll.
Utan igenkännande i ögonen.
Hade det bara funnits minsta glimt av vanlighet i de där ögonen. Minsta lilla leende.
Men ansiktet var precis lika ovetande som de varit det senaste året. Alzimerdimman blev bara djupare. Tog farmor med sig allt längre utom räckhåll. Hon var så välbekant och trygg i hela sin skepnad. Ändå så skrikande obekant och otrygg. Hon var inte längre farmor. Vem var hon egentligen?
Gudstjänsten påbörjades i samlingsrummet medan Jacqueline ställde ifrån sig ryggsäcken. Orgelmusiken från stereon hördes ända hit.

Jacqueline rätade på ryggen. Drog ett djupt andetag. Böner låg inte för henne. Handlingskraft var hennes ledord.
Det som skulle ske, skulle ske.
Av blod är du kommen.
Hon var en hjälpande hand. Hjälp till självhjälp.

Lilla farmor. Nu skulle allt bli bra.

14

Det hade funnits tider när hon ålagt sig normaliteten. Kommenderat sig att sluta vara konstig. Om hon inte var så konstig kanske folk hade kunnat umgås med henne.
En konstighet var till exempel kluckandet. Ibland hörde folk. Då slutade hon genast. Men oftast märkte hon inte själv att hon kluckade. Liksom tryckte fram ljud i strupen som lät kluckigt.
När hon var koncentrerad. Eller osäker. Mest.
Det krävdes verkligen att man var väldigt tyst och strikt. Perfekt rent av. Om folk inte skulle reagera. Denna tysta erfordran av perfektion. Den blev tryckande och kvävande.
Jacqueline hade försökt att klucka medvetet, hemma i ensamhet. Det lät inte så mycket i öronen men hur mycket lät det utanför?
Andra var minsann sällan helt perfekta själva. Var det bättre att peta näsan till exempel? Eller vicka runt äckliga munpiercingar med tungan. Tusen andra exempel som hon tyckte var värre än lite kluckande. Ändå tittade folk. Med föraktet klistrat vid hornhinnan.
Hon hade kommit fram till att de fick hållas med sitt.

Nu, i den allvarsamma stunden visste hon med säkerhet. Att hon kluckade. Medan hon hällde upp lämpliga substanser i flaskan. Medan hon packade sin väska. Medan hon ännu en gång gick igenom planeringen och under cykelturen. Koncentration.
Det var fortfarande tidig söndagsmorgon när hon kom till stan och parkerade cykeln intill parken. Bänkdjuren hade inte vaknat ur gårdagens dvala och hunnit samlas ännu. Det fanns gott om tid. Hon ville inte placera ut betet för tidigt. Riskera att det kom i fel händer.
Hon slog sig ner på en bänk i utkanten av parken och väntade. Därifrån skulle hon hinna se dem komma.
Och hennes beräkningar slog väl ut drygt en timme senare! Mycket väl.
Pappadjuret hade kravlat sig ut först av alla denna morgon. Han letade i soptunnorna. Hoppades hitta kvarglömda skvättar. Morgonpaniken närmade sig, fyllan hotade ebba ut.
Inget hindrade henne från att resa sig. Leta fram flaskan i väskan på pakethållaren. Hon skakade om den lite. Gick sakta mot en av bänkarna. Ingen annan fanns i parken. Träden skymde henne och pappan i denna ensamma park. Ingen skulle invända.

Han skulle hitta flaskan först.
Han skulle titta på innehållet, skruva av korken, känna lukten av alkoholen. Se sig om, knappt kunna tro sin lycka. Han skulle inte ens hinna sätta sig ner på bänken innan han förde flaskhalsen till munnen.

Jacqueline tog sin cykel. Ledde den in mellan träden, där bänken fortfarande fanns inom synhåll. Hon hade avsett att snabbt cykla därifrån men kunde ändå inte förmå sig. Måste hänga kvar likt en med kudden halvt framför ansiktet vid en läskig film på teve. Halvt dold mellan träden såg hon sin plan ta form. Utspela sig precis som hon trott. Det hade varit lätt att förutse.
När hon tillslut cyklade därifrån hade han redan sjunkit ihop. Bakåtlutad mot bänkens ryggstöd i all sin skröplighet. Med den sista klunken kvar i mungipan. När ögonen slutits hade hon lämnat sin plats.
Sakta gått fram för att granska skalet.
Han hade skrynkliga kläder, som om han sovit i dem. Smutsiga, liksom hela han, lukten kröp sakta mot henne. Ville ta struptag.
Hon drog upp halsduken över näsan och plockade upp flaskan som ramlat ur hans grepp. Händerna, torra, spruckna och smutsiga naglar. Kloliknande. Skulle aldrig mer behöva gripa efter flaskhalsar.
Han hade inget att tillföra. Inte nu längre.
Hade aldrig haft.
Hon stoppade flaskan i väskan igen. Lämnade urtidsdjurskalet på bänken. För någon annan att rensa bort.
Hon hade befriat sig.

13

De närmaste dagarna gick åt till förberedelserna.
Turligt nog hade Rut åkt till stan och Jacqueline var ensam kvar på Holmskäret för tillfället. Ensamheten bekom henne inte. Den var en följeslagare.
Människor var alldeles för beroende av varandra. Alldeles för fästa vid kravet att ha vänner. Strävan efter bekräftelse.
Det fanns inte så många andra barn i hennes närhet som liten. Mamma och pappa hade varit alldeles för unga. Ingen av deras kompisar hade haft barn då. Farmor blev hennes kompis och Jacqueline mådde alltid bäst hos henne. Speciellt  ensam, utan mamma och pappa. Och det fick hon vara ofta, föräldrarna fann henne jobbig och tråkig. Farfar var också bra. Han lärde henne viktiga saker, om världen.
I skolan fanns det som kallades skolkamrater. Farmor uppmanade henne nog att leka med dem. Sa att hon behövde jämnåriga kamrater.
Hon behövde inte dem. De var så dumma. Kunde ingenting. Och sa att hon luktade och var ful.
Det som luktade var såklart fyllelukten från pappa. Den tycktes aldrig gå ur så länge hon bodde under samma tak. Numera var den bortskrubbad, sedan länge.
Jacqueline brydde sig faktiskt inte om det. Var bättre än skolkamraterna. Kunde så mycket mer och ville inte sänka sig till deras nivå. Det förstod hon tidigt. Farmor kunde också se skillnaden. För hon slutade tjata om behovet av kamrater. Och brydde sig heller inte om vad Berit eller de andra sa. Berit som var lärare. Pratade ibland om att flickan behövde kamrater. Farmor som visste bättre viftade bort allt det där.
Det var möjligt att vanliga barn behövde kamrater men Jacqueline var inte vanliga barn. Det var det Berit missade. Men hon var väl mest van vid vanliga barn.

Farmors spretiga och välcirklade bokstäver, blått bläck i det lilla häftet som utgjorde kokbok. Det var köttbullarna som var det bästa receptet, en dag skulle hon få dem att smaka lika bra som i minnet.
Tårarna sved och svämmade över i de löksvidande ögonen. En stor klick smör, inte margarin. Smör. Smälte i mitten av den tunga järnstekpannan. Den som man aldrig fick diska. Bara hetta upp vatten i för att lösa upp fettet och sedan torka ur med papper. Och olja in till nästa gång.
Färsen, den frästa löken, grädde, riktig grädde så klart! Ströbröd, salt och precis ett kryddmått vitpeppar. Bullarna skulle vara små. 43 stycken tätt radade bullar i smörskyn. Sen gällde det att skaka så att de rullade runt och förblev runda och blev jämt stekta.
Potatisen var nästan färdigkokt, brunsåsen klar. Som tur var fanns det för närvarande fyra burkar lingonsylt kvar i källaren.
På en tallrik med färgglada blomklasar längs kanten låg maten och såg fantastisk ut. Ett stort glas mjölk, korgen med hårt bröd och smörasken stod redan på bordet. Helst hade hon velat ha smöret i kulor på ett litet fint fat.
En helt perfekt och stärkande måltid som gav henne styrka och mod.
Inget vanligt barn skulle kunna ta sig an den uppgift som nu låg framför henne. Men hon skulle klara den.
Av nöd är du tvungen.

12

Bara en sån sak som hennes namn. Jacqueline. Typiskt att ett par som hennes föräldrar skulle komma på att döpa ungen till Jacqueline, och dessutom stava till det så omständigt som möjligt, med både c och q och u. Det tvingade henne till tidsödande bokstaveringar. Ideligen.
Jacqueline var ett namn för en gracil och fånig varelse. Hon brukade istället tänka på sig själv som en robust Anna.
”Du kommer att bli ett stadigt fruntimmer som din farmor du.” Farfars ständiga uttryck. Hon hade trott att han menade att farmor aldrig kunde ramla. Men han menade naturligtvis kroppsbyggnad och karaktär.
Det var tack vare denna karaktär som Jacqueline nu skulle planera sin hjälp till självhjälp på bästa sätt. Hon kunde nästan förnimma en grov farmorsmekning sticka i huden på kinden. Grovhet som framkallats av allt hårt arbete men som ändå alltid varit hjärtligt och kärleksfullt.
Farmor hade alltid uttalat hennes konstiga namn med självklar trygghet. Jacklin! Kort och gott och hon undvek märkvärdiga sje-ljud i början och krumbukter i q;et.
Lilla farmor. Snart skulle det bli bättre!
Klockan tickade ljudliga svar. Allt satt i väggarna.
Hon skymtade Rut mellan buskarna som skiljde tomterna åt. Hon höll på att göra höst utanför sin stuga. Snart skulle det se öde och tillbommat ut överallt. Det brukade ske sist här hos änkorna. Sommargästerna hade bommat igen sina ställen för länge sedan. Skrapat ur grillarna, tömt regnvattentunnorna och låst förråden. Innan de packat bilarna fulla och åkt. För dessa sommarmänniskor fanns Holmskäret bara i gassade högsommarvärme.
För henne var Holmskäret levande hela året om. Hon hade tänkt bo här tills snön kom. Nu undrade hon om det inte var möjligt att bo här även inom snön. Ved hade hon. Snö gick att skotta undan.
Fast hon behövde ta hand om bänkdjuret innan snön föll! Han skulle inte sitta där en vinter till.
Det skulle göras på enklast möjliga vis och ingen skulle ifrågasätta. Ett bänkdjur mindre i stan bara.
Jacqueline tog fram sitt anteckningsblock och skrev.
Ångrade sig och rev ur sidan. Knölade den till en boll och kastade rätt in spisen, såg den malas av elden. Allt var ändå memorerat. Hon sträckte på ryggen. Ålade sig att bestämma en tidpunkt.

11

Hon skulle då aldrig dricka! Det var löftet hon gav sig själv för tio år sedan. När hon försökt få honom ur sängen för att skjutsa henne till skolan. Det var då Jacqueline insett att han omöjligt skulle kunna köra bil eller omöjligen någonsin mer kunna ikläda sig någon fadersroll.
Då hade hon tagit ryggsäcken och gått ut genom dörren. Lämnat honom där i sängen med dreglet på kinden och spritstanken i tapeterna. Fast besluten att aldrig försätta sig i en liknande situation igen. Fast besluten att heller aldrig se honom i den situationen mer.
Hon slutade besöka honom, slutade bo hos honom de helger som det var meningen att han skulle vara pappan. Mamma försökte övertala henne. Det var antagligen för att hon ville ha några helger för sig själv. Så Jacqueline lärde sig att hålla sig undan, för att mamma skulle kunna fortsätta låtsas att dottern var hos en fungerande far som tog henne på McDonalds och bjöd på bio.
Efter det där mötet i parken hade en tanke placerat sig över allt annat medvetande. Hon skulle snart ta hand om sin farmor, på bästa sätt. Det kanske var dags att ta hand om pappafiguren på bästa sätt också. Han som inte längre hade någon faderlig form utan mer liknade ett urtidsdjur med det alkoholtorra ansiktet. Rösten som för länge sedan drunknat i vodkan och aldrig ägt någon förmåga till ömhet.
Viskningarna bakom ryggen, som envisa ekon. Tisslade om det där vraket till bänkvärmare hon var släkt med. Hon måste få slut på det!
Farfar nickade belåtet åt henne när hon kom tillbaka till stugan. Hon visste så klart att han skulle hålla med.

Stugans inre väggar omslöt henne. Skapade lugn i sinnet. Ensamhet var en skön kompanjon. Det fick bli ravioli igen. Och medan hon åt den sakta, direkt ur plåtburken satt hon vid sina anteckningar. Där hade hon nu en del att lägga till. En ny ekvation i en sagolik uppställning.
Först han med all dryckesskapad förvirring. Sedan farmorn, i sin åldersframkallade förvirring. Ingen av dem skulle ha möjlighet att tacka henne för hjälpen.
Hon lämnade de sista plåtsmakande raviolikuddarna i burken och granskade sina uträkningar. Telefonen ringde plötsligt och en vanlig förväntan spred sig innan hon hade hunnit hejda den. Farmor skulle inte ringa den här telefonen mer. Någonsin mer. Och Jacqueline hade raderat farmors nummer och namn den där kvällen i stormen. För att få sinnesro. Ändå fanns förväntan kvar. Att kanske.
Mamma. Stod det istället på displayen. Jacqueline svarade inte. Lät bara signalerna störa tills hennes mamma gav upp och lät henne vara ifred.

10

Rut skulle plocka upp henne utanför biblioteket om en timme. På vägen dit passerade Jacqueline parken. Det fanns alltid en viss risk i att passera vissa delar av stan, speciellt parken. Därför såg hon sig alltid noga för, hade lärt sig var han brukade hålla till och ville vara den som såg honom först.
Han som skulle ha kallats pappa i ett annat liv.
De hördes på långt håll och fast hela hon ville vända och gå runt parken gick hon ändå närmare. Drogs av nyfikenhet eller avsky? Från en säkrad plats bakom en rutschkana såg hon dem. Ingen såg henne. Det skulle mycket till innan någon av de där skulle se annat än innehållet i kassen vid fötterna. Eller den som för dagen skaffat fram mest sprit för att fyllan skulle vara räddad.
Pappadjuret skulle dessutom aldrig kunna fokusera blicken tillräckligt för att se förbi ruset och se henne. Han öppnade ännu en öl och förde den till munnen. Han hällde i sig, tills burken var tom, utan att ta den från munnen en enda gång för att hämta andan. Torkade sedan munnen med baksidan av handen. Hans enda mål i livet var att sitta på en bänk och dricka, för att behålla fyllan i tryggt förvar.
Han hade aldrig varit intresserad av att hålla sitt barn i tryggt förvar. Men ölburkarna skulle han antagligen döda för. Det var patetiskt.
Vad skulle någon egentligen kunna göra åt hur man var? Man kanske kunde förändra vissa saker. Om man ens visste att man var en sån som borde förändras. Men i grunden var man väl ändå som man var.
Det fanns olika sorter.
Var detta ett hållbart resonemang även i fallet fader alkoholist?
Ordet alko-ho-list var egentligen alldeles för fint för den samling urtidsdjur som satt på bänken framför henne. Alla lika tunna, under skrynkliga och smutsiga kläder. Huden dinosaurieaktig, såriga och torkade läppar och djupt liggande ögon i en urblekt färg. Som om spriten avfärgat dem och snart skulle ögat bara bestå av en ogenomskinligt vit klump.
Det fanns kvinnor på bänken också. Bland alla de där äckliga karlarna. Med ölburken, som en sorts trofé i ena handen.
Folk gick förbi och glodde på gänget vid bänken.
Jo, glo kunde dom. Men det var ingen som rakryggat kunnat stå upp för henne när hon var liten och pappa raglade omkring i dimmorna.
Viskande, pekande och gloende är alla människor.
Ingen sade ifrån när pappa blev full nog för sin favoritlek och skickade mamma att gömma sig bakom knuten. Sedan skrattade han hänfört åt att Jacqueline började gråta för att mamma försvann. Hon blev alltid så ledsen när mamma gick och visste inte när hon skulle komma tillbaka. Han lekte med det. Som en grej man trycker i magen så den piper. Och han tryckte, om och om igen.
Skrattade lika gott varenda gång. Mamma spelade med. Jacqueline grät. Ingen sa något. Ingen tröstade.
Utom farmor. Och hon fick tillslut sin troglodyt till son att lägga av med leken.
Då hade han redan tryckt sitt barn i magen tillräckligt många gånger för att hon aldrig skulle glömma det.

9

Besöket hos farmor hade varit som väntat.
De hade druckit kaffe och Rut hade pratat på. Kallprata var verkligen inte Jacquelines grej. Varför skulle man stå och babbla om hur många moln som kunde tänkas dyka upp på himlen eller antalet grader termometern visat om natten?
Hade man inget vettigt att säga var det bäst att vara tyst.
Hon tyckte inte om att se folk i ögonen heller. Hade istället hittat en punkt vid örat att fokusera på. Ögon är så märkliga. Vissa går rakt igenom en. Brände fram strålskador på hornhinnan.
Andras ögon avslöjade helt andra saker än det som deras munnar pratade om. Munnarna ljög. Varför ville folk säga olika saker samtidigt? Munnen kanske sade; Jag såg den stackaren igår. Medan ögonen sade; ”Vilket jävla fyllo det är.”
Munnen kom med tillfriserade och uppsnyggade tankar. Och så trodde folk att det inte märks.
Därför föredrog hon överdelen av örat. Det sade aldrig ett dugg.

Rut hade släppt av henne i stan, hade ärenden. Men hon hade lovat att hämta upp Jacqueline några timmar senare för att skjutsa henne tillbaka till Holmskäret.
Först hade Jacqueline tänkt vänta på biblioteket. Men förmodligen var det bättre att passa på med ett hemligt besök hemma. Hämta lite mer kläder och sånt. Och så här dags borde det vara familjefritt.
Hon passerade två främmande barn på vägen hem. Sköljmedelsdoftande ungar med mammor som hade tvättat deras kläder så rena att doften kom före. Trygghetsdoftande. Strukit och vikt ihop. Tagit fram ur en vällfylld garderob och hjälpt dem klä sig på morgonen.
Hon hade aldrig haft kläder som luktat så.
Barnen glodde efter henne. Barn skulle jämt glo så! Och frågade så mycket. Hemma var det alltid ett himla oväsen. Det fanns ingen ro för tankearbete. Och som om det inte räckte med småsyskonen. Det dök upp en massa kompisar också. Vad skulle de där småungarna med kompisar till?
Hemma såg det ut som vanligt. Stökigt. Nej, skitigt. Ibland brukade hon gå upp mitt i natten. Huset verkade annorlunda i mörkret och gjorde det lättare att inbilla sig en vanlig familj. En sån som bestod av föräldrar som förvarade prydligt vikta kläder i barngarderoberna. Med en mamma som hade städdagar och ett kylskåp fyllt med husmanskost och pappan med prydliga rader av verktyg i garaget.
Fast så vande sig ögonen vid mörkret och det gick inte längre att inbilla sig normaliteten, när man blev tvungen att stanna och stryka av fotsulorna mot vaderna. Grus och smulor fastnade under fötterna om man gick barfota här hemma.
När man öppnade kylskåpsdörren var där en unken lukt och mest konstiga halvfabrikat. Ingen husmanskost. Utom möjligen köttbullarna. Fast de var mamma scans förstås.
Det var ingen skillnad att komma hem till det tomma huset på dan. Allt var fortfarande lika skabbigt. Ingen hade diskat, ingen hade dammsugit och Berra hade tydligen börjat röka inne.
Mamma sade aldrig ifrån. Precis som med ungarna. Något enstaka och svagt; ”Sluta nu!” Hon hade ingen känsla för det där med uppfostran.
Berra var expert på att trissa upp dem och sen röt han, när det blev för mycket för honom. Den karln kunde ryta. Så hans feta kinder dallrade under skäggstubben. Fick honom att likna en ilsken bulldogg.
Han gillade inte oss tjejer så mycket. Om Albin grinade var det givetvis vårt fel. Då bar han upp Albin som en trofé över ölmagen och spände ögonen i Felicia. Mig rådde han inte på längre. Jag var verbalt starkare och tog inte åt mig av hans neandertalrytanden. Han hade ingen hållhake på mig eftersom han inte var min pappa. Och jag hade varit med om värre saker än en gubbe som skrek en massa. ”Tomma tunnor skramlar mest!” brukade farmor alltid säga.
Jag samlade snabbt ihop vad jag behövde och lämnade huset som Gud glömt.