Anden i klockan

Varje gång hon satt sig i stolen infann sig en märkligt tyngd över huvudet. Ett lock lades liksom på och rummet blev mindre, trängre och ansträngande att andas i.
Klockan tickade med ett metallanslag mot väggen och i samma stund som locket skruvades åt, pustade glaslocket över urtavlan upp! Helt ljudlöst svängde den ut som om någon osynlig figur velat hoppa ur. Lämnade luckan öppen till förvåning och häpnad. Hon såg sig omkring efter den osynliga figuren. Satt någon … något … bakom hennes axel, ovanför hennes lockförsedda huvud eller klängde i takkronan? Men inget syntes till, inget hördes förutom klockan. Katten sov lugnt på sin bänk. Borde inte den om någon reagera på osynliga figurer?
Ändå tycktes det där locket skruvas åt ännu hårdare och plötsligt beläggas med ett slags visir som kylde ansiktet.
Tänk om det inte var något lock, utan en växtlighet inne i huvudet. Gömt någonstans i hjärnans vindlingar satt det. Skickade ut märkliga signaler och känslor av tryck. Man borde inte googla på tumörer. I synnerhet inte hjärntumörer. Hon tänkte oundvikligt på sånt hon sett på teve, i någon serie. Hur märkligt nån med hjärntumör kunde bete sig. Få omgivningen att undra. Hur visste man själv om man betedde sig underligt? Om ingen sa något? Ens eget beteende var väl alltid välbekant och logiskt. Skulle man märka om det förändrades?
Klart det inte fanns något som växte dundrade hon för sitt inre. Stopp för sådana tankar genast!
Hon hade också sett programmen där det påstods finnas osynliga figurer i diverse hem. Någon med specialförmågor (… eller hjärntumör? Äsch, sluta nu!) stod med frånvarande min och tycktes titta på det som de andra aldrig såg. Ställde frågor om hur det knackats i någon vägg eller petats på någon boende. Berättade om den osynliga och hur den inte förstått sin egen dödlighet utan klängde kvar i ett osynligt tomrum och ställde till förtret för alla i synligheten. Det där var så konstigt.  Spöken, andar? Här fanns inga illvilliga knackningar eller någon som handgripligt petade till henne. Bara den där känslan … och klockglaset.
Specialförmågepersonerna brukade ofta må illa och sade sig vilja kräkas av energin de hittat och ville sedan hålla händer med invånarna och leda ut andarna tillsammans. Ut mot någon slags ljus skulle de hänvisas. Och vissa ryckte till kraftigt när det hände, som om anden passerade genom dem själva. Kändes konstlat. Men alla sa att allt blev lättare sen. Ingen mer ansträngning i andning och inga fler tyngder på deras huvuden.
Hennes saker, hennes fina älskade saker rymde kanske mer än man med ögat kunde se? Fanns det också någon inbunden ande i sakerna? Någon som borde ledas ut och poffas iväg genom någon handhållande person. Vad skulle annars få klockglaset att plötsligt svänga ut på det där viset? Logiskt var det så klart någon slags vibration, typ när ytterdörren stängdes, när man gick genom rummen? Visst. Fast den här gången hade glaset öppnats när ingen vibration fanns, överhuvudtaget. Hon satt själv i sin stol. Glaset stängt. Ingen gick i huset, ingen dörr stängdes. Inga tunga fordon hade passerat utanför Och så plötsligt mitt i stillheten, någonstans mellan hel och halvslag kom den där tyngden över huvudet och i samma stund var glaset öppnat. Någon var utsläppt.
Rädd? Nej. Hon kände sig inte rädd. Det fanns ingen skrämsel i rummet. Och såklart var det urverket i sig som orsakade glasets öppnande! Eller? Vad kom sig tyngden av i så fall? Teorin om något medicinskt förbjudet i hjärnan var betydligt mer skrämmande än en svävande ande i lampkronan. Som för övrigt var helt stillsam. Inget rassel i kristallerna.
En gång hade faktiskt en sån där person med specialkunskaper befunnit sig i deras hem. Påstått sig se en indiankvinna i det osynliga. Det påståendet hade känts skrattretande, haft förklarliga skäl liksom. Men om den där indiankvinnan ändå hukade runt här hemma kunde hon vänligen be den med locket att lägga av! Plötsligt sa hon själv högt! Innan hon hann hejda sig.
Lägg av! Låt mig vara! Gå härifrån!
Och locket lättade faktiskt nästan omedelbart. Men någon … indiankvinnan? Gav henne genast en order om att rena rummet. Rena rummet? Storstäda? Nej, tydligen skulle ett rum renas med rök visade en plötslig bild av rökelse i tunna slingor som sveptes runtom alla saker. Jösses. Var det ändå inte helt knasiga saker som hjärnan höll på med nu? Var det inte dags för lite kaffe nu helt enkelt! Hon reste sig och stängde klockglaset. Skrattade åt sina egna funderingar. Kom tillbaka med kaffekoppen bara för att hitta glaset öppnat igen …

(p.s Jag mår utmärkt! Lät bara tangenterna gå 🙂 )

Nytt år är lika med nytt block

Eller ett gammalt block egentligen. Oskrivna gamla block är lika sorgliga som otända gamla ljus.
Därför tar jag mig an sparade gamla block som ingen skrev i. Både jag och Dottern har haft samma iver att köpa fina block men dessa har inte alltid blivit fullskrivna. Eller skrivna alls, men ändå sparats och står i blankt skick på en gemensam hylla.
Jag bär alltid runt ett block eller skrivbok av något slag i handväskan. Gammal vana. Nåt kan behöva skrivas ner.
Det bör vara ett block med god papperskvalité för att den noggrant utvalda pennans bläck ska flyta mjukt och bekvämt över ytan. Det är viktigt. Jag har däremot funnit att själva blockets utseende är mindre viktigt. Eftersom alltför vackra skrivböcker tenderar att bidra med skrivångest. Det som ska hamna på sådana sidor bör vara genomtänkt och välformulerat för att inte slösa med sidorna liksom. Eller vad det nu är som gör att såna fina används med viss försiktighet. Men i block och skrivböcker av ofinare art kan pennan tänka och i princip göra vad den behagar. Skriva nåt välformulerat eller bara ostyrigt. Klottra eller rita, skriva av nåt eller skriva ner nåt. Göra listor och planera. Vad helst som behövs för stunden. I detta syfte passar återvinningsböcker bäst. Min förra hade bara några få sidor kvar och får läggas till historien. I den finns hela sidor fullklottrade med diverse krumelurer och nerskrivna saker av olika art. Om vartannat. Pennan har tänkt och sidorna är skrynkliga och präglade av pennans framfart. Välanvända på ett mycket inspirerande sätt.
Nu har jag alltså en ny återvinningsbok i väskan. Redan påbörjad liksom året. Funnen bland de övriga bortglömda i hyllan. Nu ska den dock fyllas till bredden.

Bloggat i tio år!

Jag har alltså bloggat, på allvar, i tio år i år upptäcker jag när jag ser efter! Det där med bloggar var relativt nytt och jag hade grunnat över det en tid. Vad var det? Skulle jag? Vad skulle jag då skriva om? Vem skulle vilja läsa det? Några jag kände hade redan funderat klart och var igång och bloggade för fullt. Säkert ännu fler, eftersom hemlighetsmakeriet var stort. Jag började också som en anonym skribent i en svartmålad blogg via kvällstidningen.
Har ingen aning om vad jag skrev i den bloggen, men jag minns att det var med viss fasa jag tryckte på publicera. Det blev ingen välbesökt blogg och själv var jag så kluven till själva bloggrejen att jag inte skrev speciellt mycket heller. Snart stod den oanvänd och jag lade ner den utan att spara det jag skrev där.
Av någon anledning upptäckte jag senare en ny bloggportal. Den befann sig via en dagstidning i min gamla finlandssvenska hembygd. Där samlades alltfler svensktalande bloggare från hemtrakterna och det lockade mig som utflyttad. Efter att först ha läst runt en tid startade jag min egen sida. Det var en liten och trivsam bloggportal! Det både lästes och kommenterades flitigt i dessa bloggar. Till en början var jag hemlig även där. Eller ja, hemlig och hemlig. Anonymiteten är inte så stor när halva släkten också är med. Det dröjde inte speciellt länge innan jag klev fram och skrev under eget namn.
Med tiden började den där bloggportalen krångla rent tekniskt och jag började se mig om efter en annan. Hittade denna och flyttade så smått. Skrev i båda en tid, innan jag flyttade helt och hållet. Alla de texterna har jag kopierat och sparat faktiskt.

Man hinner med en del texter på tio år! Det gör också att jag ganska ofta sitter och funderar om jag redan skrivit det här. När en idé till ett inlägg poppar upp i huvudet och jag börjar skriva, känner jag plötsligt ett slags déjà vu och börjar undra om jag inte redan skrivit på det temat. Då måste jag söka i min egen blogg. Ibland hittar jag verkligen också det redan beskriva temat, i nästan samma ord. Jo, speciellt föränderlig är jag tydligen inte. Ibland kan det vara så att jag bara nuddat vid ämnet i nåt större sammanhang. Ibland hittar jag inga bevis på att jag redan skrivit men det kan bero på att jag söker med fel ord och att det trots allt gömmer sig en upprepning nånstans i textflödet. Men strunt samma!
Den här vändans hundra dagar börjar krypa mot sitt slut. Inlägg nummer åttiotre idag. Att hitta vettiga idéer till dagligt bloggande är inte alltid lätt. Jag bär omkring på ett opretentiöst block i handväskan. Där har jag petat ner en del idéer eller stommen till inlägg emellanåt. Men faktiskt har jag allra mest bara låtit fingrarna styra inläggen. De har växt fram när jag börjat skriva. Lättsamt bara. Och det var det jag ville uppnå! Utmana mitt eget skrivflöde som faktiskt hade börjat sina. Besökssiffrorna i bloggen är fortfarande blygsamma. Men jag bryr mig inte om det faktiskt och jag marknadsför varken bloggen eller specifika inlägg ett enda dugg.
Lite försiktigt känns det som att jag hittat tillbaka till skrivglädjen, och med den följer läsglädjen. Tror jag. Men kanske ska jag inte ropa hej innan jag klivit över bäcken? Men jag kan i alla fall konstatera att dessa hundra dagars skrivande så här långt varit lättare än jag trodde.

83/100

Det var en gång

så börjar alla bättre sagor och så även denna.
I det lilla landet Bortom, så litet att nästan alla förbiser det, dansar Älvorna mitt på dan i gnistrande dräkter. Om man lyssnar riktigt noga, även en smått regnig dag, kan man höra dem öva. Man behöver faktiskt sträcka örat till det yttersta. Det hjälper om man blundar och stänger allt det andra ute.
Landet Bortom kan finnas alldeles nära eller alldeles långt ifrån. Kanske där, till vänster om den sista kvisten på rosenbusken? Eller alldeles snett bakom solen. Eller lite skymd bakom krukan med lavendel. Om man kisar.
imageNär man hittar landet Bortom kan det hända att man tappat det lika fort. Det glimtar till och bara försvinner fort igen. När man får syn på det gäller det att snabbt ställa sig på trappan. Liksom hålla det kvar.
Den slingrar sig hoppfullt upp genom mossan. Gå steg för steg, ta det varligt. Allt är inte glatt och lättsamt i det lilla landet. Men just nu hör du sången tydligt. De klaraste, imagerenaste och ljusaste av röster du kan tänka dig. Som ett litet, litet klangspel. Du stannar och ser dig omkring. Tittar på allt det märkliga som finns i det lilla landet.
Men akta! Vad är det som lurar bakom buskarna? Du stannar helt tvärt. Känner hur pulsen jobbar. Står alldeles stilla så den inte ska upptäcka dig. Sen smyger du tyst upp på den översta trappan. Har den under uppsikt. Du som aldrig gillat spindlar! Plötsligt är det kallt längs hela ryggen, nu när du ser den tydligt. imageFunderar på att vända och springa hela vägen ner igen och backa, tills du inte längre har landet inom synhåll. Så lätt det vore att tappa bort det igen. Men det här är spindeln med guld i benen och diamanter på ryggen. Ögonen glänser vaksamt så de nästan gnistrar i solen och det är något politiskt över grinet i dess käftar. Den kommer inte att göra dig illa … än. Den ser, att du egentligen inte hör på.

Du vågar gå vidare. Mot sången från kupan. Där skymtar en dans som virvlar genom dess tunna väggar. Nu kan du se dem.image Älvorna Pirell och Pernell. De dansar just nu bara för dig och du står som i fastvuxen trans och kan inte sluta titta på dem. De dansar så nätt. Pirell i rosa kjol, Pernell i blå.
Det är en sång och dans som suddar ut alla sorger du bär på. Lägger ett lock över alla misstag du någonsin gjort. Slätar ut alla bekymmer du tycker dig ha.
Plötsligt tystnar sången. Dansen stannar av. Pirell och Pernell gömmer sig längre in under kupan och en kraftig brylépuddigdoft sprider sig i landet.

imageDet är Draken Gay. Alltings övervakare. Han breder ut sina rosaglittrande vingar och sträcker sig allt närmare. Helt galen i all musik som han är. Förstår bara inte att han med sin hetlagda andedräkt och sina skarpa tänder och vassa fjäll kan skada alla pyttingar i landet Bortom. Han vill också dansa och sjunga men allt som hörs är bara fräsande dån. Jätten Ebju som vaktar Draken skymtar i kristallkulan. Det får Gay att dra sig tillbaka. Pusta ut lite rök och slingra sig lite. Han skulle trots allt bara kolla.
imagePirell och Pernell vågar sig fram igen, tittar ut och ser att han lugnat sig. Förstår att han vill ha mer sång, mer dans. Ett riktigt nummer vill han ha!
Själv känner du hur allt är lätt och livat och hur en tonartshöjning fyller sinnet. Glittrigt och skönt, svängigt och glatt är det i stegen när du vänder om och studsar nerför alla trappor igen. Kommer ut på sidan av, och tar en sista titt på landet Bortom. Innan det lika plötsligt försvinner för din syn igen. Sången hörs inte längre och du undrar … om inte allt bara var en överdos från Eurovisionen. Snipp snapp.

 

image

80/100

Brevvänner från förr

I mina unga år på sjuttiotalet hade jag ett flertal brevvänner. Jag har alltid tyckt om att skriva och att ha brevvänner gjorde att jag fick skriva och det var dessutom nödvändigt att köpa fina brevpappersförpackningar i bokhandeln. Eller få fina såna i present eller julklapp. Bäst var det, när brevpappret låg i en liten mapp, pappret på högra sidan och matchande kuvert på vänster sida. Det skulle vara fina tryck längs kanterna av pappret och vissa hade mer fokus på dekoren än på skrivytan. Därtill ett sånt där randat ark att lägga inunder sitt brevpapper för att kunna skriva rakt på de olinjerade sidorna. Om det arket inte fanns gjorde jag osynliga linjer. Drog med tumnageln längs kanten på en linjal så att det blev en lagom synlig rand i pappret. Tillräckligt synligt för att skriva längs, men relativt osynligt när brevet var färdigskrivet.

Själva brevvännerna skaffades genom en internationell brevvänsförmedling av nåt slag som jag glömt namnet på. Man fick nån folder via skolan där brevvänner förmedlades utifrån egna val.I det kunde det kryssas i små rutor, vilket land brevvännen skulle vara ifrån och vilket språk man ville skriva på. Även antalet brevvänner man önskade fylldes i. Jag valde Frankrike och Tyskland och ville skriva på engelska. Så småningom fick jag sedan ett antal brevvänner tilldelade. I min brevlåda kom därför brev från Philipe i Frankrike och Helmer och Claudia i Tyskland.
Så började man då det där brevskrivandet. Datum uppe i överkanten, gärna ort också. Sedan ett hej eller liknande hälsning en bit ner. Därefter den obligatoriska ”tack för ditt brev” inledningen och en statusuppdatering i form av ”jag mår bra, hur mår du?” Det tog tid innan man fick svar på den frågan.
Med våra första brev skickade vi också foton på oss själva. Det var roligt att ha ett ansikte att skriva till och jag antar att vi sedan skrev om vår vardag och intressen. Skolan kanske. Alla lika stapplande i vår engelska men det var själva syftet, att öva språk. Somliga brev var långa, skrivna på båda sidorna om arket eller till och med två ark! Handstilarna var också varierande. Jag vill minnas att killen i Frankrike hade en snudd på oläslig handstil och att killen i Tyskland skrev tydligt men tyvärr väldigt korta brev. Jag minns inte mycket mer av detta brevväxlande. Vare sig något om brevvännerna, bara ett svagt och disigt minne av hur de såg ut, eller hur länge vi brevväxlade. Antar att det bara dog ut av sig själv när någon av oss inte längre orkade svara.
Jag tyckte i alla fall om att skriva brev och att det var coolt att ha en kontakt någon annanstans i världen.
Provade på senare tid att ha mailvänner, när det var nytt och modernt men det lyfte aldrig lika som att få ett pappersbrev i en faktisk brevlåda. de t är nåt visst med riktiga brev.
Jag googlade på brevvänner och visst, man kan fortfarande skaffa sig riktiga brevvänner om man vill. Kanske nåt att återuppta så får jag anledning att köpa såna där fina brevpappersmappar igen?

14/100

Klottrar överallt

image

Jag är en klottrare! Inte så att jag far runt på stan med vare sig tuschpenna eller sprayburk i närheten av offentlig inredning eller husväggar och viadukter. Nej.
Men om jag har tillgång till papper och råkar ha en penna i handen. Då.
Ända sedan skoltiden har alla mina anteckningsblock och skrivhäften haft nerklottrade marginaler. Utom det där lilla häftet med förlinjerade rader där man skulle ägna sig åt stilskrivning som det hette. Fröken formade vackra bokstäver med sin kulspetspenna och sen skulle dessa härmas och fylla ut raderna. I slutet fick man guldstjärnor om det härmats riktigt bra. Där hade jag varken vågat eller tid över för nåt klotter.
Mitt marginalklotter är av krumelurart och föreställer sällan något. Möjligen enstaka bokstäver som lika sällan bildar ord.
Klottret har en funktion. När jag klottrar lyssnar jag mer koncentrerat! Om det är anledningen till att jag sitter med pennan mot pappret alltså. För att samla klokskap och intressanta anteckningar i ett lärande syfte som en föreläsning eller liknande.
Hela skoltiden har jag däremot och tvärtemot sanningen uppfattats som okoncentrerad och ointresserad när jag klottrat i kanten. Jag försökte ärligen låta bli! Men kliar det på näsan så kliar det. Så fort jag medvetet lät bli att klottra irrade tankarna iväg ut med lyssnarförmågan. Långt bort ifrån både läraren och klassrummet. Så fort jag glömde att jag skulle låta bli att klottra så klottrade jag igen.
Klottrandet hjälper också tankeförmågan. Om jag inte vet vad som ska skrivas krumelurar jag i kanten. Tills det bildas ord.
Mina marginaler är alltså rejält krumelurprydda i så gott som alla block och skrivböcker jag äger. Utom på sidor där orden flödat och antecknandet varit ymnigt.
Nuförtiden struntar jag i om det gör att jag uppfattas som ointresserad och inte lyssnar alls. Jag skulle istället påstå att det gjort mig till en bättre lyssnare och jag har lätt att hålla långa meningar i huvudet tills jag får dem nerskrivna tack vare mitt klottrande. Så jag klottrar vidare!

9/100

Nytt år och nya tag och löften att uppfylla

Tja. Nytt år är det. Oundvikligen. Tjugohundrasexton har potential än så länge.
Nya tag? Hmm. Jag vet på vilka områden jag behöver ta nya tag och det kanske jag gör. Dessa nya tag involverar dock inga löften av något slag. Jag firade nyårsnatten i trevligt sällskap och skålade för tolvslaget men jag gav inga som helst löften som tynger ryggsäcken med krav på uppfyllelse.
Den senaste veckan har jag ägnat ledig tid åt att sitta fastvuxen i soffan med datorn i famnen. Där har jag gått igenom tjugohundrafjorton års bloggande, genom att kopiera text för text och klistra in dem i ett upplägg som ska bli bok. Då korrekturläser jag också alla texterna och återupplever allt en gång till. Snart är det klart att trycka på skicka och så småningom hitta en bok i brevlådan. Jag har nästan allt mitt bloggande i bokform. Och så snart jag skickat denna kan jag påbörja detsamma med tjugohundrafemton. Den boken kommer att bli den tunnaste av alla mina bloggböcker. För det var året när bloggandet vattnades ur och gick totalt i stå. Vet inte riktigt varför.
De där bloggböckerna blir en sorts dagböcker. Att ta fram ur bokhyllan och bläddra tillbaka i. Och kanske kan nån finna nöje i dem en dag när jag inte längre är med? Vem vet.
När jag läser mina egna texter känner jag skrivlusten mellan raderna. Njutningen i att att leta rätt ord, bygga meningar av dem och formulera det där som rullat runt i huvudet en stund. Och jag saknar det! Den där pirrande skrivlustan som springer över tangenterna. Jag har stängt in den liksom. Vägrat använda den och funnit den obekväm. Djupt. Ja. Det är det. Fortfarande.
Det var därför jag just nu tog tag i tillverkandet av bloggboken. Dels låg jag efter även med det, men också för att kanske, kanske väcka någon spirande liten skrivglöd till liv igen genom korrekturläsningen av dessa texter.

Jag har en spirande grej på fönsterbrädan. Kanske är det symboliskt?
2015-10-23 12.04.25I oktober strosade jag i stadsparken med blicken mot marken. Bland alla prasslande löv hittade jag det jag sökte. Ekollon! Kände mig som ett barn när jag plockade dem från marken och gick med dem i hårt knuten hand.
Hemma stoppade jag ner dem i en skål med vatten. Den har stått där hela november och mest sett äcklig ut. ”Alltså mamma? Vad har du i den där skålen med det där bruna luddiga?” Frågade Dottern när hon var hemma sist. Ja just ja! Ekollonen. Hade nästan glömt dem. Jag spolade av dem och granskade dem noga. Såg den lilla antydan till spricka i skalet och en liten rotstump som faktiskt ville ner i vatten. Nu fick de flytta, från skål till vas. En vas med liten öppning. 2016-01-03 13.12.47Nålar genom skalet som stöd för att inte hela ekollonet skulle pluppa i.
Roten har växt ner där i vasen under december. Jag har hållit dem under sträng uppsikt. 2016-01-03 13.13.12
Ändå missade jag det pyttelilla skott som tillslut stack i väg åt andra hållet! Det måste verkligen ha skett i samband med nyåret. För på gamla sidan årsgränsen var det bara rot. På nya sida årsgränsen plötsligt ett spirande skott!
2016-01-03 13.11.59

Ja, det spirar på fönsterbrädan. Så där lagom metaforiskt. Jag odlar ekar i vas och det är jag långtifrån den första att göra. Men kanske odlar jag också mitt skrivande till på köpet. Vem vet?!

2016-01-03 13.13.54

Att låta sig inspireras

När jag gick på skrivarlinjen för en hel del år sedan provade vi olika metoder för att få igång inspirationen och skrivandet. För att våga skriva loss helt enkelt. En av de roligaste var ”pennan tänker”. Då startade vi med ett tomt ark och en penna. Läraren bestämde var på pappret vi skulle skriva och gav oss ett ämne. Det kunde vara: Skriv i övre högra hörnet; sånt som fanns i rummet du vaknade i. Sen skulle man bara skriva och pennan fick inte lyfta från pappret. Inte tänka bara låta pennan tänka. Givetvis hade läraren syften med övningen. Mitt i triviala rumsbeskrivningar kunde han kasta in något som senare skulle leda till ytterligare övningar eller leda en vidare i det egna skrivprojektet.
Och man kom alltid igång så bra efter en pennan tänker på morgonen tyckte jag. Har funderat på att ringa upp honom och be om en pennan tänker emellanåt men jag tvivlar på att han skulle uppskatta det. Syftet med den skulle helt gå förlorat av att försöka göra den själv. Då finns det andra igångsättande övningar att ta till.

Till exempel skriv om en bild!
Den har jag själv använt lite då och då när skrivandet gått trögt eller bara behövt en puff.
Klipp ur en del bilder ur tidningar eller samla på vykort av olika slag. Välj en bild på måfå eller gå på känsla. Titta på bilden en stund, gå in i den och låt fantasin jobba. Vad säger den dig? Vilka/vilken finns med i bilden och vad gör den/de. Varför? Vart är de på väg? Vad finns inte med i bilden? Vad är det vi inte ser?
Bygg upp en snabb bakgrundshandling och karaktärer för dig själv i huvudet, och skriv sedan bara på. Fundera int eså mycket mer nu utan låt pennan jobba. Utan att veta var det ska landa. Det ska vara lekfullt och roligt. Inte så viktigt om storyn går ihop eller får ett slut. Och den får inte vara längre än ca en halv A4, annars finns det risk att den tar över eller blir för välarbetad. Det ska bara vara en kort övning för att få igång skrivglädjen eller som en uppmjukande stretchövning inför dagens skrivarbete. Eller bara för att det är kul!

Känner du dig manad att prova? Här kommer i så fall en bild! (och den är min egen men du får låna den om du vill!) Ha så kul!

oväntat

När katastrofen kommer (kortnovell)

Den gröna plastgungan av bebismodell gungade ensam i vinden. Som om det satt ett osynligt barn i den och knappt kunde nå gräsmattan med tåspetsen för att sätta fart på gungan. Resten av gatan var precis lika övergiven som gungställningen.
Ett par parkerade bilar. Men ingen människa syntes till. Om man lyssnade noga kunde man höra svagt motorljud någonstans. Det var också det enda närvarande ljudet. Om man lyssnade noga upptäckte man nämligen även ljuden som saknades. Inga fåglar kvittrade, inga barnröster som lekte i trädgårdarna. Det var tomt och tyst. Snudd på övergivet. Som om mänskligheten på den här gatan, i just den här lilla staden plötsligt raderats ut.
Hon kom vagt ihåg en gammal serie som gått på teve i hennes ungdom. Något hemskt hade hänt, hon kom inte ihåg vad och ett helt samhälle var plötsligt nästan tomt. Men de som fanns kvar blev tvungna att försöka överleva på något sätt. Bensinen i bilarnas tankar räckte bara en begränsad period, elektriciteten var utslagen och var skulle man få mat, mediciner? Folk drog omkring och plundrade. Tog för sig vad de kunde komma över, tog till våld om det behövdes. Drog runt och smög sig in i övergivna hus för att rota igenom dem efter förnödenheter. Försökte få bensin från övergivna stationer, mat från övergivna butiker. Bildade gäng, goda och onda. Det gällde att lyckas ta sig in i rätt gäng för att överleva. Och för att göra det krävdes byteshandel eller att man hade rätt saker med sig.
Hon hade sett det där teveserien med samma känsla som byggdes upp inom henne nu. Här på den tomma gatan.
Tänk om.
Tänk om alla var borta?
Hon kunde plötsligt se tecken av katastrofen överallt. Tystnaden, den tjockt grå himlen, de övergivna husen och trädgårdarna. Avsaknaden av människor. Där stod en garagedörr till hälften öppen, slarvigt fördragna gardiner för vissa fönster, ingen rök ur skorstenarna och själv var hon ensam kvar! Utan något vettigt att förhandla med. I hennes röda skinnväska rymde inga verktyg eller överlevarsaker. Vad skulle man till exempel med en mobil till om elektriciteten var borta? Och om de flesta människorna också var borta,vem skulle man då ringa?
Tänk om hon skulle gå uppför stentrappan till det där gula huset och upptäcka att dörren var olåst och huset plundrat. Ett gäng plundrare med vapen skulle se henne som en farlig inkräktare ute efter deras hopsamlade förråd. Kanske satt de hopkurade där, i källaren? Rörde sig inte gardinen en aning, sveptes undan för att iaktta utan att synas?
Automatiskt sneddade hon över gatan och gick längs trottoaren på andra sidan. Medan blickarna från den försiktigt undandragna gardinen kletade sig fast i ryggen som en brännmanet.
Hon sprang nästan, lämnade huset och gänget bakom sig. När som helst kunde de ha bestämt sig för att komma efter.
Hon såg sig över axeln för att hinna upptäcka dem i tid men än så länge verkade ingen ha sett henne. Men hon behövde komma av den här öppna gatan fort nu. Hon fick strax syn på det perfekta gömstället. Hoppades att det skulle vara tomt. Hon stannade till en stund innan. Såg sig omkring och närmade sig sakta. Grageuppfarten var öde. Det gnisslade om locket till brevlådan när hon lyfte på det och kikade ner. Tomt såklart. Hon höll sig närmast husväggen när hon gick mot trappan. Stannade igen och tittade sig omkring. Stoppade handen i sin väska och drog fram nycklarna. Höll dem hårt, nästan som ett vapen och närmade sig dörren.
Hon kände på handtaget, tryckte tvingat sakta och tyst ner det. Dörren gick upp. Hon andades ljudlöst medan hon stängde dörren om sig, klev tyst ur skorna, hängde väskan på en krok med jackan över. Smög på strumpfötterna över hallgolvet in mot köket.
”Hej älskling!” Han kom fram och gav henne en kindpuss. Luktade svagt av vitlök och stekos. ”Maten är nästan klar!”
Hon slog sig ner vid bordet. Hällde upp lite vin och andades ut.
Vilken fantasi. Hon borde bli författare eller nåt. Nu skulle det bli gott med middag! Vilken jäkla dag det hade varit.

(Jag lät mig inspireras, av det jag såg genom fönstret. Allt började med en grön gunga.)

Kvällen är sen

Och jag borde verkligen gå och lägga mig. Har en tidig start på morgondagen och lång blir den. Förmodligen inte längre än dagar vanligtvis är, men jag ska åka bort tidigt och kommer inte hem förrän sent.
I morgon är det nämligen releasefest för den där novellboken jag är med i. Därmed bär det av till huvudstaden med buss i morgon bitti. Jag tar en god vän med mig. Och vi hinner strosa runt lite innan festen börjar. Och ta reda på exakt var den där festen befinner sig! Kan inte påstå att jag känner huvudstaden som någon välbekant gata men det finns bra möjligheter att hitta adresser nuförtiden.
Dagen till ära har jag ekiperat mig lite. Det blir med ny tröja, ny sjal och nya jeans och dessutom ett par snygga stövlar! Kanske inte det smartaste att åka iväg med nya stövlar när man beräknas gå en del och inte har andra skor att tillgå. Men, det struntar jag i just nu. Får väl plåstra om hälarna i värsta fall. Till det tar jag en begagnad men trivsam kavaj. Och givetvis hänger jag på mig nåt väl valt bling innan jag åker.
Det blir med all säkerhet en bra dag i morgon. Återkommer med rapport.