Lever semesterliv och så

Det var ett intensivt regnväder även i morse när jag klev upp.
Inte gör det så mycket bara det inte blir för många dagar. Jag roade mig med en film till frukost, lite stickning och diverse annat slött.
Efter att ha duschat och kommit i kläder var min plan att åka och handla lite mat. Men jag blev kvar i soffan. Av en speciell anledning.
Maken kom nämligen hem med en box med vinylskivor igår. Sen han köpte vinylspelare nyligen har jag fastnat i klassisk musik igen. Det finns en hel del klassisk musik i huset sen förr, på cd. Men den känns mer rätt på vinyl. På loppisarna praktiskt taget skänks klassisk musik på vinyl bort. Man kan hitta skivor för en femma och de är i hur bra skick som helst. Mozart är min absoluta favorit. Sen länge. Nu håller jag på och samlar ihop en schysst Mozartsamling på vinyl.
Alltså blev det en genomlyssning av den nya boxen och medan Mozart fyllde rummet tände jag ett ljus och låg i soffan och läste. Gick bara upp för att vända på skivan, eller byta till nästa. För så är det ju med vinylskivor. Men himla trevigt!

Resan (en kort novell) del 3

Hon svängde snabbt in i den enda lediga luckan mellan två bilar på parkeringen. Stängde av motorn och tog ur nyckel. Så tyst det blev. Hon satt med utsträckta armar och händer som inte ville släppa ratten. Drog ett djupt andetag och rätade på sig. En paus nu. Strunt i den där mentala tideräkningen. Toaletten först, sen in och köpa nån god macka, eller kanske en korv med bröd, dricka och godis. Kanske en tidning att bläddra i medan hon satt i bilen och åt. Sen skulle hon dra på sig en tjocktröja och leta upp sin favoritlåt och hitta körglädjen igen. Då skulle hon nog snart vara hemma.
Hon lyckades släppa ratten och fick av sig bilbältet. Öppnade bildörren, med plånboken och mobilen i andra handen.

Där! Tyst. Stilla. Det var nu!

Hon fick ut ena foten ur bilen och var precis på väg att resa sig för att kliva ur. När hon liksom fastnade på nåt sätt. Halkade. Sträckte sig rejält i höften och försökte sega sig upp men slog ändå i backen med rumpan först och smällde in armbågen i dörrkarmen i fallet. Försökte hålla emot dörren så att den inte skulle slå in i den andra bilen. Plånboken och mobilen föll. Fan också! Skärmen!
Hon satt fast! Under bilen. Något. Höll fast hennes vrist! Hon sparkade för att komma loss men drogs allt längre in. Liksom raklång in under bilen. Hennes skrik försvann först i dundret av långtradare som passerade på vägen utanför. Men sedan tystades hon av något oerhört klibbigt och kallt som låg över hennes mun och en tyngd över hennes bröstkorg.

Ljuvlighet! Varmt och färskt och pulserande blod strömmade in i allt det kalla vita. Lät det värmas, lät det sjuda. Lät det komma till full kraft. Ahhh.

En man kom ut från macken med en korv och en Cola. Hoppsan, här hade nån haft rejält bråttom på toa! Inte ens stängt bildörren ordentligt. Det låg en okänd plånbok vid hans bil. Antagligen hade den ramlat ur den andra bilen när föraren skyndat på toa. Han ställde sin Cola på sitt eget biltak. Tog upp plånboken och gick in mellan bilarna, såg att bilbältet hamnat i kläm vid den där öppna bildörren. Därför den inte blivit ordentligt stäng. Ja, ja. Han lade in plånboken på förarsätet och föste undan bilbältet. Stängde till dörren.
Gick runt sin egen bil och öppnade, halade med sig läsken från biltaket innan han klev i. Han tyckte sig höra nån slags skrik men ingen syntes till. Det fanns ett par hus en bit ifrån. Var väl några ungar som lekte. Han satt där och tuggade i sig sin korv, drack ur sin läsk. Ingen kom ut till bilen bredvid. Det var inte hans problem, han hade i alla fall räddat en plånbok till dem. De kunde vara glada över hans ärlighet mitt i sin egen dumhet.
Han startade bilen och slog i backen, vände sig bakåt med ena armen om nackstödet intill och rattade ut bilen från parkeringen. Ena bakhjulet klämde till en mobiltelefon som låg under bilen medan hans svängde. Det var inget han märkte, han knäppte fast bilbältet och rullade iväg mot utfarten.

Belåtenheten spred sig och tentaklerna slappnade av. Blev liggande slapp och skön på den iskalla marken. Så stilla. Så nöjd. Igen en stund.

Ingen kunde förstå vart föraren till den röda Audin tagit vägen. Den stod vid macken i flera dagar innan ägaren gick för att undersöka saken.
Dörren olåst, en plånbok i framsätet, en väska på sätet intill. I plånboken fanns körkort som polisen fick uppläst för sig vid ett samtal dit. Överensstämde med en person som anmälts försvunnen. Registreringsnumret likaså. Men ingen hade sett henne komma. Ingen hade sett henne försvinna. Mackägaren kunde inte minnas när han först lagt märke till Audin. Det parkerade otaliga bilar på hans lilla parkering dagligen. Polisen undersökte bilen, snackade med anställda men ingen kunde komma med en förklaring.
Bilen bärgades, för att köras iväg och gås igenom. Under den låg en vit trasa, eller om det var en slags papper eller plast. Mackägaren såg den när bilen precis dragits upp på bärgaren, men hade fullt upp med annat just då. Det där fick han städa bort senare.

En silverfärgad Toyota var på väg därifrån och backade sakta ut för att inte vara i vägen för bärgaren. Blev stående stilla en stund på tomgång, i väntan. Bärgaren åkte först med sin last av övergiven röd Audi. Därefter backade Toyotan ut ordentligt och lämnade parkeringen strax bakom bärgaren. När båda åkt gick mackägaren för att städa upp. Men då var det där vita skräpet borta. Jaha, det hade väl blåst iväg. Inte undra på det som det blåste upp just nu. Det låg en förning om snöstorm i luften. Han ryckte på axlarna och skyndade tillbaka in i värmen.

Den silverfärgade Toyotan blinkade för att komma ut på vägen. Tog sikte på motorvägen framöver och var glad att bärgaren valt att åka åt det andra hållet. Snön yrde redan lite smått i luften.
Föraren skruvade upp värmen på högsta nivån. Fasen vad kallt det hann bli i bilen bara man stannade en liten stund. Riktigt huttrande kallt var det …

 

SLUT

Resan (en kort novell) del 2

Det spelade ingen roll hur högt hon ställde in värmen! Trots all varmluft fläkten producerade mot henne i full kraft, frös hon huttrade. Hon försökte arrangera sin halsduk om axlarna med en hand i taget. Ovillig att stanna som man blir när vägen hem är lång och körtempot är igång. Ovillig att lämna bilbubblan som om världen utanför var ett hot och tidtagaren inombords manade på henne. Ingen tid att passa, ändå skulle det inte sinkas tid genom att stanna i onödan.
Det var torrt i halsen, aningen hostig nästan. Stolsvärmen spred sig under henne och hela hon satt innanför sig själv och darrade. All glädje med bilkörningen var utbytt mot rastlöshet och obehag. Det verkade evighetslångt hem. Inget blev heller bättre av att hon hela tiden tänkte på hur långt det var kvar. Hon tog ett beslut om att stanna, trots allt. På en bra mack, där det fanns både toa och butik. Det skulle bli bra. Hon såg redan fram emot chokladen att hålla sig sysselsatt med resten av vägen.

Det tilltog nu. Samlade sin kraft. Kände tydlig kontakt, precis ovanför. Där låg löftet, doften, pulsen. Som krävdes, som åtråddes. Tillgången var nära igen.

Europavägen gick rakt igenom en större stad, som en flod bryter sig in mellan två berg. Stad på bägge sidor om hetsiga körbanor, avfarter och påfarter som ledde bilar åt olika håll. Ett myller i ett genomtänkt system. Man skulle ha sett det ovanifrån, som ett uppritat mönster på ett papper. Det var inget hon räddes i vanliga fall. Men nu, hon satt spänd. Ena foten på gaspedalen, den andra hårt tryckt mot bilgolvet för att liksom hålla sig fast. Nästan lyft från sätet och ingenting av hennes vanliga körglädje och trivsamma bilstämning fanns kvar. Det skulle bli absolut nödvändigt att stanna, snart. För att kunna pausa lite, äta nåt, gå på toaletten, köpa för mycket godis eller vad som helst som kunde distrahera tanken på … Ja? Tanken på vad? Något hemskt, nåt obehagligt och farligt? Det här var sanslöst sjukt! Hon försökte nynna med i en låt men fick inte grepp om vare sig texten eller vilken låt det var.
När staden var passerad och hon äntligen svängt av mot nästa delmål skulle det komma en bensinmack på höger sida. Där hade hon stannat förr. Det var bara att fortsätta en liten stund till, sen skulle hon kliva ur bilen och andas frisk luft och hitta tillbaka till sig själv och den stabila bilförare hon faktiskt var.

En härlig förväntan låg och klängde sig fast. Under bilen klängde den i taniga fingrar. Förvandlingen var fullbordad. Ögon hade öppnats. Smala mörka springor. Hunger. Doften av det härliga som så starkt trängde genom dofter av bensin, olja, asfalt och smuts. Allt som fanns var en koncentrerad punkt ovanför. Söt. Lockande. Begärlig. Snart …

Avtagsvägen blev tillslut anträffbar, ner från motorvägen i en cirkel under den, in på riksvägen. Nästan direkt skymtade hon flaggan som tillhörde macken. Hastighetsskyltarna ignorerade hon fullständigt och blev tvungen att bromsa hårt när fartkameran dök upp i vägrenen. Gasade på igen så snart den var passerad och kunde strax svänga in mot det som nu verkade vara den enda räddningen. Macken på höger sida av vägen var äntligen synlig.

Resan (en kort novell) del 1

Ljuset ovan skogskanten var aningen glödande. En skarp kontrast mot de mörka träden, decembermörkret var på väg att ge efter. Det nya årets ljusare tider kom med färger som steg allt högre och färgade himlen rosaaktigt orange. Dagen skulle bli ljus och blå tydligen. Men ännu var det ett bekvämt mellanting mellan natt och dag. Behagligt att ta in.
Biltermometern visade på nästan tio minus utanför, men inne i bilen hade hon ställt in en trivsam temperatur. Musiken från Spotify-listan var anpassad för en lång dag vid ratten. Omväxlande och uppiggande, just nu den där poppiga låten från melodifestivalen som hon älskade. Den höjde humöret och fick fingrarna att dutta takten mot ratten. Automatiskt sträckte hon ut ryggen jäms med ryggstödet där hon brukade hitta sitt körläge. Det krävdes en acklimatisering för att anpassa sig till några timmars körning. Det var hon och bilen nu, i gemensam kombination längs vägarna. Hon älskade verkligen att köra bil och hon älskade att vara ensam i bilen. Att stänga bildörren om allting utanför och dra på sig bältet. Känna sätet under sig, ratten i händerna och vibrationen från bilen. Rulla i väg och bara låta allt passera som bilder man inte behövde ta hänsyn till. En stunds fritt spelrum för vilka tankar som helst.
Bilen tycktes också finna nöje i körningen, låg mjukt längs vägen och smet snyggt i kurvorna. Dessutom var det ännu jullov för många och därmed lugnt i trafiken.
För tillfället var vägen skogig och slingrande för att leda ut henne till andra sidan där den mer raka och stabila E märkta vägen drog fram med sina dubbla filer. Ett litet sömnigt samhälle hade placerat sig i mitten av skogen. Tvingade henne att sakta ner till knapp styrfart genom tråkiga avsmalnande midjor på vägen. Man ville väl undvika fartdårar genom sitt lilla centrum. Fast det hade sannerligen piggat upp. Tråkiga hus, en vacker kyrka vid åkanten, den enda lilla affären med skrikiga löpsedlar på väggen och en ensam man med rollator på trottoaren. Sen var allt bortglömt i backspegeln och vägen breddade sig och ökade hastigheten igen. Fick tillbaka skogen på sidorna om.

Precis ur en kurva såg hon något ligga på vägen, orörligt. Ett djur? Analysen artbestämde det till endast en trasa, nåt slags papper eller plast när hon närmade sig, men hon lät ändå bilen passera mitt över för att inte köra på. Passerade över och plötsligt såg hon sig själv som ovanifrån. Tiden slog ner på farten till en sorts reprishastighet och hon fastnade i en rysning. Ryggen stelnade och trots värmen i bilen knottrade sig huden. Hon drog ner tröjärmarna över handlederna och skruvade upp värmen ett snäpp. Det blir ändå lite kallare att bara sitta stilla och det var trots allt rejält kallt ute. Bilrutan närmast henne kändes isande.
Det där på vägen syntes inte i backspegeln.
Ett märkligt obehag lade sig som en tung arm om axlarna. Något fick henne mitt i allt att sucka djupt. Precis som om hon gråtit länge. Hon lättade ett hårt tag om ratten och tvingade ner axlarna en bit, skruvade upp volymen på musiken för att försöka hitta tillbaka till den där sköna körstämningen hon haft nyss. Hon sträckte ut högerhanden och grävde runt i väskan hon ställt på sätet intill. Fortfarande med blicken på vägen. Lyckades hitta läppceratet och strök några varv över de torra läpparna. Gned dem mot varandra för att jämna ut och suckade ut ännu en tung pust som inte på nåt vis lättade något tryck.

Det var som om den ruvade. Väntade. Bidade sin tid och samtidigt återhämtade sig. Hade vittring och kände kontakt igen. Klängde sig fast och kom sakta till liv. Tentakel för tentakel sträcktes ut i ett pulserande men ändå avslappnat läge …

Ett rum (i ett rum)

Jag ser ett rum, en liten del av ett rum. Fönstret med små blyinfattade rutor står helt uppställt och genom rutorna skymtar en jordglob som ställts i hörnet. På den enfärgade stenväggen intill, en tavla i bred och sirlig guldram. Naturmotiv som målats i olja. Rummet i sig är pampigt och dunkelt, även dagtid.
Det går faktiskt att urskilja ljudet av fågelkvitter utanför, och känna en svag sommarbris dra in. Varför skulle man annars öppna fönstret så vitt? Kanske för att släppa in mer ljus?
Precis där vid det öppna fönstret står ett bord täckt av en tjock, vävd duk med vackert mönster. Nästan som att man kastat en rejäl matta över bordet, skrynklad i veck över bordsytan. Som om någon skjutit den framför sig när den hasat för långt ner mot golvet men inte haft tid att släta ut den. Fransarna viker sig mot det rutiga golvet, skrivdonen på bordet, bläckhornet där pennan just doppats. Pennan i ena handen och den andra vilar mot pappret som för att hindra det från att fladdra till.
Ett koncentrerat ansiktsuttryck omgivet av ett mjukt lockigt hår. Personen som just vankat av och an i rummet letades den rätta formuleringen. Och så hastigt slagit sig ner på stolen, halvt vriden mot bordet och med benen korsade vid vristerna. Ivrig att få ner på papper, det som just kom till sinnet. Jag kan känna igen den känslan. Av hastigt påkomna ord och formuleringar.
Puffiga vita skjortärmar omger de smala handlederna och vida, rejält uppvikta rockärmar strax ovanför. Rockskörten som hastigt kastats undan innan man slog sig ner på stolen. Håret, det halvlånga och lockiga som fösts in bakom örat för att inte vara i vägen, men som ändå faller tillbaka ner över kinderna. Kråset innanför rockkragen. Skorna, rakt avskuren tå, svart sidenrosett vid vristen. Korta puffiga byxor över en slags benkläder som vi skulle kalla leggings. Hatten med plym som hängts över stolens ryggstöd. Kläderna är en mans, men ansiktet och händerna känns kvinnliga. Kanske är det ändå en väldigt ung man. Eller så är det en kvinna, som i en tid när kvinnor skulle hållas tysta och insnörda i hårda korsetter tagit sig friheten att få skriva. Valt att klä sig som en man för att få vara fri.
Det enda viktiga är ändå orden på pappret. Jag kan avundas personen orden, koncentrationen, lugnet som omger hela bilden. Kanske tickar en klocka någonstans i rummet. Eller så tycker jag bara det, för att just min klocka tickar så starkt.
Precis där intill tavlan.
Med bilden.
Av ett rum.
Med en skrivande person.
Och nog är det ändå lite märkligt, hur en solreflex en dag belyste just precis de där skrivande händerna! På tavlan som jag hängt i mitt bibliotek. Omgiven av flera andra tavlor på samma vägg. Tavlan som lockade mig just med sin stämning av skrivande lugn. Den kom med mig hem från en loppisrunda och hela tavelväggen fick byggas om för att göra plats för denna skrivande person. Där sitter den nu, och inspirerar.

Anden i klockan 2

Något eskalerade. I rask takt. Hade något i rummet fått extra kraft av den uppmärksamhet hon ägnat det sista tiden? Det räckte inte längre med klockglaset. Som visserligen stod konstant öppet numera. Hon stängde … någon öppnade. Hon stängde … något öppnade. Inte ens för sig själv kunde hon avgöra om en av formuleringarna var värre än den andra. Någon … var det mänskligt då och var det verkligen bättre? Något … det fick henne faktiskt lite kall.
Trycket över huvudet var tyngre nu och den frid och ro hon brukat känna i rummet därmed fullständigt borta. Dessutom tyckte hon sig höra ett svagt vinande, lätt brummande ljud därinne. Ett slags nätbrum? Ett slags varning?
Det kändes oerhört fånigt! Hon hade aldrig varit den som trott på övernaturliga fenomen. Allt kunde alltid förklaras på ett eller annat sätt. Men det här hittade hon ingen förklaring på. Det här var otäckt omöjligt att bortse ifrån hur praktiskt och stabilt lagd man än var. Hon drog sig för att gå in i det där rummet. Provade att låta klockan stanna och lät bli att dra upp den med sin stora nyckel igen. Glasluckan öppnades i alla fall! Tyngden i rummet fanns där ändå. Den hade naturligtvis inte med klockan att göra men var den kom ifrån kunde hon inte säga.
Hon drevs plötsligt till att skaffa såna där rökelsegrejer. Var på vippen att fråga vilken av dem bäst drev ut spöken ur klockor men höll tyst och betalade, skyfflade snabbt ner dem i väskan och gick därifrån i steg som snudd på snubblade på sig själva.
När hon kom hem blev de starkt doftade paketen liggande på köksbänken. Hon slängde dem till och med i soporna efter en stund. Ångrade sig genast och lade upp dem på bänken igen. Där låg de spred något främmande i hennes kök. Hur gjorde man? Tände en sån pinne och bara viftade runt eller skulle den stå för sig själv och ryka ut allt ovälkommet? Hon passerade den stängda dörren ett antal gånger den kvällen men kom sig inte för med att öppna och gå in. Det fick vara, det skulle kanske gå över ändå? Herregud det var larvigt! Fantasier … Väl?
Några dagar senare satt hon i soffan och tittade på teve, en kopp te i handen och ett par digestivekex med ost och marmelad på ett fat. Helt plötsligt hördes ett svagt brak, åtföljt av en krasch och hon spillde hett te över bröstet innan hon fick ifrån sig koppen. Det hade kommit från rummet!
Hon stod med handen på handtaget. Det var tyst därinne nu. Något hade ramlat, omöjligt att avgöra vad utifrån ljudet. Hon måste helt enkelt in.
Känslan där inne var kall och lätt elektrisk. Den tjusiga trestänglade orkidén låg på golvet framför fönstret. Två av stänglarna brutna, barkbitar precis överallt längs golvet, krukan spräckt. En ljuslykta som hade stått bredvid låg i kras bland bark och orkidénblom.
Det var med möda hon gick ända in i rummet och inte bara stängde och lät det vara. Hon lyfte upp blomman och tog med den till diskbänken tillsammans med de avbrutna kvistarna. Kanske kunde de fortsätta blomma i en vas?
Sen tog hon med sopborsten och gick tillbaka. Det var inte förrän hon sopat ihop en hög av bark och glaskross som hon hörde det.
Klockan tickade! Fast den inte varit uppdragen på flera veckor!

Anden i klockan

Varje gång hon satt sig i stolen infann sig en märkligt tyngd över huvudet. Ett lock lades liksom på och rummet blev mindre, trängre och ansträngande att andas i.
Klockan tickade med ett metallanslag mot väggen och i samma stund som locket skruvades åt, pustade glaslocket över urtavlan upp! Helt ljudlöst svängde den ut som om någon osynlig figur velat hoppa ur. Lämnade luckan öppen till förvåning och häpnad. Hon såg sig omkring efter den osynliga figuren. Satt någon … något … bakom hennes axel, ovanför hennes lockförsedda huvud eller klängde i takkronan? Men inget syntes till, inget hördes förutom klockan. Katten sov lugnt på sin bänk. Borde inte den om någon reagera på osynliga figurer?
Ändå tycktes det där locket skruvas åt ännu hårdare och plötsligt beläggas med ett slags visir som kylde ansiktet.
Tänk om det inte var något lock, utan en växtlighet inne i huvudet. Gömt någonstans i hjärnans vindlingar satt det. Skickade ut märkliga signaler och känslor av tryck. Man borde inte googla på tumörer. I synnerhet inte hjärntumörer. Hon tänkte oundvikligt på sånt hon sett på teve, i någon serie. Hur märkligt nån med hjärntumör kunde bete sig. Få omgivningen att undra. Hur visste man själv om man betedde sig underligt? Om ingen sa något? Ens eget beteende var väl alltid välbekant och logiskt. Skulle man märka om det förändrades?
Klart det inte fanns något som växte dundrade hon för sitt inre. Stopp för sådana tankar genast!
Hon hade också sett programmen där det påstods finnas osynliga figurer i diverse hem. Någon med specialförmågor (… eller hjärntumör? Äsch, sluta nu!) stod med frånvarande min och tycktes titta på det som de andra aldrig såg. Ställde frågor om hur det knackats i någon vägg eller petats på någon boende. Berättade om den osynliga och hur den inte förstått sin egen dödlighet utan klängde kvar i ett osynligt tomrum och ställde till förtret för alla i synligheten. Det där var så konstigt.  Spöken, andar? Här fanns inga illvilliga knackningar eller någon som handgripligt petade till henne. Bara den där känslan … och klockglaset.
Specialförmågepersonerna brukade ofta må illa och sade sig vilja kräkas av energin de hittat och ville sedan hålla händer med invånarna och leda ut andarna tillsammans. Ut mot någon slags ljus skulle de hänvisas. Och vissa ryckte till kraftigt när det hände, som om anden passerade genom dem själva. Kändes konstlat. Men alla sa att allt blev lättare sen. Ingen mer ansträngning i andning och inga fler tyngder på deras huvuden.
Hennes saker, hennes fina älskade saker rymde kanske mer än man med ögat kunde se? Fanns det också någon inbunden ande i sakerna? Någon som borde ledas ut och poffas iväg genom någon handhållande person. Vad skulle annars få klockglaset att plötsligt svänga ut på det där viset? Logiskt var det så klart någon slags vibration, typ när ytterdörren stängdes, när man gick genom rummen? Visst. Fast den här gången hade glaset öppnats när ingen vibration fanns, överhuvudtaget. Hon satt själv i sin stol. Glaset stängt. Ingen gick i huset, ingen dörr stängdes. Inga tunga fordon hade passerat utanför Och så plötsligt mitt i stillheten, någonstans mellan hel och halvslag kom den där tyngden över huvudet och i samma stund var glaset öppnat. Någon var utsläppt.
Rädd? Nej. Hon kände sig inte rädd. Det fanns ingen skrämsel i rummet. Och såklart var det urverket i sig som orsakade glasets öppnande! Eller? Vad kom sig tyngden av i så fall? Teorin om något medicinskt förbjudet i hjärnan var betydligt mer skrämmande än en svävande ande i lampkronan. Som för övrigt var helt stillsam. Inget rassel i kristallerna.
En gång hade faktiskt en sån där person med specialkunskaper befunnit sig i deras hem. Påstått sig se en indiankvinna i det osynliga. Det påståendet hade känts skrattretande, haft förklarliga skäl liksom. Men om den där indiankvinnan ändå hukade runt här hemma kunde hon vänligen be den med locket att lägga av! Plötsligt sa hon själv högt! Innan hon hann hejda sig.
Lägg av! Låt mig vara! Gå härifrån!
Och locket lättade faktiskt nästan omedelbart. Men någon … indiankvinnan? Gav henne genast en order om att rena rummet. Rena rummet? Storstäda? Nej, tydligen skulle ett rum renas med rök visade en plötslig bild av rökelse i tunna slingor som sveptes runtom alla saker. Jösses. Var det ändå inte helt knasiga saker som hjärnan höll på med nu? Var det inte dags för lite kaffe nu helt enkelt! Hon reste sig och stängde klockglaset. Skrattade åt sina egna funderingar. Kom tillbaka med kaffekoppen bara för att hitta glaset öppnat igen …

(p.s Jag mår utmärkt! Lät bara tangenterna gå 🙂 )

Nytt år är lika med nytt block

Eller ett gammalt block egentligen. Oskrivna gamla block är lika sorgliga som otända gamla ljus.
Därför tar jag mig an sparade gamla block som ingen skrev i. Både jag och Dottern har haft samma iver att köpa fina block men dessa har inte alltid blivit fullskrivna. Eller skrivna alls, men ändå sparats och står i blankt skick på en gemensam hylla.
Jag bär alltid runt ett block eller skrivbok av något slag i handväskan. Gammal vana. Nåt kan behöva skrivas ner.
Det bör vara ett block med god papperskvalité för att den noggrant utvalda pennans bläck ska flyta mjukt och bekvämt över ytan. Det är viktigt. Jag har däremot funnit att själva blockets utseende är mindre viktigt. Eftersom alltför vackra skrivböcker tenderar att bidra med skrivångest. Det som ska hamna på sådana sidor bör vara genomtänkt och välformulerat för att inte slösa med sidorna liksom. Eller vad det nu är som gör att såna fina används med viss försiktighet. Men i block och skrivböcker av ofinare art kan pennan tänka och i princip göra vad den behagar. Skriva nåt välformulerat eller bara ostyrigt. Klottra eller rita, skriva av nåt eller skriva ner nåt. Göra listor och planera. Vad helst som behövs för stunden. I detta syfte passar återvinningsböcker bäst. Min förra hade bara några få sidor kvar och får läggas till historien. I den finns hela sidor fullklottrade med diverse krumelurer och nerskrivna saker av olika art. Om vartannat. Pennan har tänkt och sidorna är skrynkliga och präglade av pennans framfart. Välanvända på ett mycket inspirerande sätt.
Nu har jag alltså en ny återvinningsbok i väskan. Redan påbörjad liksom året. Funnen bland de övriga bortglömda i hyllan. Nu ska den dock fyllas till bredden.

Bloggat i tio år!

Jag har alltså bloggat, på allvar, i tio år i år upptäcker jag när jag ser efter! Det där med bloggar var relativt nytt och jag hade grunnat över det en tid. Vad var det? Skulle jag? Vad skulle jag då skriva om? Vem skulle vilja läsa det? Några jag kände hade redan funderat klart och var igång och bloggade för fullt. Säkert ännu fler, eftersom hemlighetsmakeriet var stort. Jag började också som en anonym skribent i en svartmålad blogg via kvällstidningen.
Har ingen aning om vad jag skrev i den bloggen, men jag minns att det var med viss fasa jag tryckte på publicera. Det blev ingen välbesökt blogg och själv var jag så kluven till själva bloggrejen att jag inte skrev speciellt mycket heller. Snart stod den oanvänd och jag lade ner den utan att spara det jag skrev där.
Av någon anledning upptäckte jag senare en ny bloggportal. Den befann sig via en dagstidning i min gamla finlandssvenska hembygd. Där samlades alltfler svensktalande bloggare från hemtrakterna och det lockade mig som utflyttad. Efter att först ha läst runt en tid startade jag min egen sida. Det var en liten och trivsam bloggportal! Det både lästes och kommenterades flitigt i dessa bloggar. Till en början var jag hemlig även där. Eller ja, hemlig och hemlig. Anonymiteten är inte så stor när halva släkten också är med. Det dröjde inte speciellt länge innan jag klev fram och skrev under eget namn.
Med tiden började den där bloggportalen krångla rent tekniskt och jag började se mig om efter en annan. Hittade denna och flyttade så smått. Skrev i båda en tid, innan jag flyttade helt och hållet. Alla de texterna har jag kopierat och sparat faktiskt.

Man hinner med en del texter på tio år! Det gör också att jag ganska ofta sitter och funderar om jag redan skrivit det här. När en idé till ett inlägg poppar upp i huvudet och jag börjar skriva, känner jag plötsligt ett slags déjà vu och börjar undra om jag inte redan skrivit på det temat. Då måste jag söka i min egen blogg. Ibland hittar jag verkligen också det redan beskriva temat, i nästan samma ord. Jo, speciellt föränderlig är jag tydligen inte. Ibland kan det vara så att jag bara nuddat vid ämnet i nåt större sammanhang. Ibland hittar jag inga bevis på att jag redan skrivit men det kan bero på att jag söker med fel ord och att det trots allt gömmer sig en upprepning nånstans i textflödet. Men strunt samma!
Den här vändans hundra dagar börjar krypa mot sitt slut. Inlägg nummer åttiotre idag. Att hitta vettiga idéer till dagligt bloggande är inte alltid lätt. Jag bär omkring på ett opretentiöst block i handväskan. Där har jag petat ner en del idéer eller stommen till inlägg emellanåt. Men faktiskt har jag allra mest bara låtit fingrarna styra inläggen. De har växt fram när jag börjat skriva. Lättsamt bara. Och det var det jag ville uppnå! Utmana mitt eget skrivflöde som faktiskt hade börjat sina. Besökssiffrorna i bloggen är fortfarande blygsamma. Men jag bryr mig inte om det faktiskt och jag marknadsför varken bloggen eller specifika inlägg ett enda dugg.
Lite försiktigt känns det som att jag hittat tillbaka till skrivglädjen, och med den följer läsglädjen. Tror jag. Men kanske ska jag inte ropa hej innan jag klivit över bäcken? Men jag kan i alla fall konstatera att dessa hundra dagars skrivande så här långt varit lättare än jag trodde.

83/100

Det var en gång

så börjar alla bättre sagor och så även denna.
I det lilla landet Bortom, så litet att nästan alla förbiser det, dansar Älvorna mitt på dan i gnistrande dräkter. Om man lyssnar riktigt noga, även en smått regnig dag, kan man höra dem öva. Man behöver faktiskt sträcka örat till det yttersta. Det hjälper om man blundar och stänger allt det andra ute.
Landet Bortom kan finnas alldeles nära eller alldeles långt ifrån. Kanske där, till vänster om den sista kvisten på rosenbusken? Eller alldeles snett bakom solen. Eller lite skymd bakom krukan med lavendel. Om man kisar.
imageNär man hittar landet Bortom kan det hända att man tappat det lika fort. Det glimtar till och bara försvinner fort igen. När man får syn på det gäller det att snabbt ställa sig på trappan. Liksom hålla det kvar.
Den slingrar sig hoppfullt upp genom mossan. Gå steg för steg, ta det varligt. Allt är inte glatt och lättsamt i det lilla landet. Men just nu hör du sången tydligt. De klaraste, imagerenaste och ljusaste av röster du kan tänka dig. Som ett litet, litet klangspel. Du stannar och ser dig omkring. Tittar på allt det märkliga som finns i det lilla landet.
Men akta! Vad är det som lurar bakom buskarna? Du stannar helt tvärt. Känner hur pulsen jobbar. Står alldeles stilla så den inte ska upptäcka dig. Sen smyger du tyst upp på den översta trappan. Har den under uppsikt. Du som aldrig gillat spindlar! Plötsligt är det kallt längs hela ryggen, nu när du ser den tydligt. imageFunderar på att vända och springa hela vägen ner igen och backa, tills du inte längre har landet inom synhåll. Så lätt det vore att tappa bort det igen. Men det här är spindeln med guld i benen och diamanter på ryggen. Ögonen glänser vaksamt så de nästan gnistrar i solen och det är något politiskt över grinet i dess käftar. Den kommer inte att göra dig illa … än. Den ser, att du egentligen inte hör på.

Du vågar gå vidare. Mot sången från kupan. Där skymtar en dans som virvlar genom dess tunna väggar. Nu kan du se dem.image Älvorna Pirell och Pernell. De dansar just nu bara för dig och du står som i fastvuxen trans och kan inte sluta titta på dem. De dansar så nätt. Pirell i rosa kjol, Pernell i blå.
Det är en sång och dans som suddar ut alla sorger du bär på. Lägger ett lock över alla misstag du någonsin gjort. Slätar ut alla bekymmer du tycker dig ha.
Plötsligt tystnar sången. Dansen stannar av. Pirell och Pernell gömmer sig längre in under kupan och en kraftig brylépuddigdoft sprider sig i landet.

imageDet är Draken Gay. Alltings övervakare. Han breder ut sina rosaglittrande vingar och sträcker sig allt närmare. Helt galen i all musik som han är. Förstår bara inte att han med sin hetlagda andedräkt och sina skarpa tänder och vassa fjäll kan skada alla pyttingar i landet Bortom. Han vill också dansa och sjunga men allt som hörs är bara fräsande dån. Jätten Ebju som vaktar Draken skymtar i kristallkulan. Det får Gay att dra sig tillbaka. Pusta ut lite rök och slingra sig lite. Han skulle trots allt bara kolla.
imagePirell och Pernell vågar sig fram igen, tittar ut och ser att han lugnat sig. Förstår att han vill ha mer sång, mer dans. Ett riktigt nummer vill han ha!
Själv känner du hur allt är lätt och livat och hur en tonartshöjning fyller sinnet. Glittrigt och skönt, svängigt och glatt är det i stegen när du vänder om och studsar nerför alla trappor igen. Kommer ut på sidan av, och tar en sista titt på landet Bortom. Innan det lika plötsligt försvinner för din syn igen. Sången hörs inte längre och du undrar … om inte allt bara var en överdos från Eurovisionen. Snipp snapp.

 

image

80/100