Slut på friden

Ungefär så känns det när semestern är slutkörd och uppnött och använd till sista droppen. I alla fall den som skulle förbrukas i ett oändligt sjok över en del av sommaren. Det finns dagar kvar för lite spontanledigt och lite julledigt framöver.
Semestern har trots allt varit lång och behaglig och bra.
Om vädret finns det ett och annat att säga. Kanske kunde det varit nån grad varmare, i alla fall nåt som liknade sommarvärme. Och kanske kunde det regnat mindre. Men vädret är som det är och man gör bäst i att gilla läget. Jag har som sagt haft det bra ändå.
Vi har hunnit med mycket och kunde gjort ännu mer om vi hade haft lust. Vi har också hunnit göra inget alls och bara slöat runt.
I morgon börjar allvaret för min del, fast det är söndag. Ett långt dygnspass kör obönhörligt igång vid åtta i morgonbitti. Jag är hyfsat förberedd och alldeles ovan och motsträvig. Kunde med lätthet tillbringar ett antal veckor till i detta lediga läge. Försöker ihärdigt tro på sånt som att det är skönt att vardagen är igång igen och annat i den stilen. Det går inte så bra. Men det är inget att göra åt. Jag packar jobbväskan.

Fyra av tio


Saker jag tycker om alltså. Eller snarare, sånt jag tycker om. Jag är en kreativ typ och när semestern nått ett relativt utvilat stadie blir också kreativiteten starkare och liksom krävande. Gör nåt, gör nåt, säger den allt högre och kommer med massa olika förslag på sånt jag brukar göra emellanåt. Och jag släpar kanske ut kritor och penslar på altanen och sitter där i akt och mening att skapa nåt speciellt. Den speciella skapelsen just här är alldles gömd, med mening. För den är hemlig en stund till, och det är ändå inte den som är grejen. Nej, för grejen är den där känslan av att sitta där med ett blankt ark, penslar och pennor och kritor och ge sig hän i nån slags skapande. Skön känsla. Och jag önskar verkligen att det hände oftare. Att det blev av oftare, att den där rösten skulle tjata högre även när alldeles vanliga arbetsveckor pågår. Men då orkar den inte riktigt och jag blir kav i soffan. Visserligen med stickningen ofta, nog så kreativt. Men det finns ju så mycket annat jag kan, och vill och som inte blir av. Nåja. Nu blev det i alla fall nåt.

Två av tio

I ”saker jag tycker om” utmaningen valde jag trädgårdstorpet som nummer två av tio. Jag gillar allt i min trädgård men denna lilla torparhörna är sommarens nytillskott och en riktig favorit. Trivsamt alla delar av dagen, även den mest solgassiga tack vare ett redigt parasoll. Katten på kökssoffan, pelargonen på bordet, den bekväma korgstolen och allt annat som bidrar till en hemtrevlig känsla. Här sitter jag gärna och läser eller fikar eller slappar. Som idag, med en trevlig bok och lite gott mums.
Det är givetvis inte helt ultimat med en kökssoffa med tygsits utomhus. Speciellt inte den här sommaren när det regnar till och från. Men jag hänger över en gammal vaxduk när molnen hopar sig. Det funkar bra. Och den håller så länge den håller soffan, loppisfyndad som den är. Trivsamt är det, hur som helst.

Bildutmaning

Kalla det semesterslö, brist på fantasi och ord eller vad som helst. Jag har slappat ur med skrivandet. Men nu såg jag en fotoutmaning på FB. Tio dagar av bilder, en om dan, av sånt man tycker om. (Inte människor och inte djur.) Eftersom jag inte är så mycket FB överför jag utmaningen hit istället och har då också ämnen för tio dagar helt av sig själv. Praktiskt. Det blir antagligen en rejält blandad samling och heltids anländer helt utan inbördes rangordning.

Dag 1 alltså:


Sukulaku. I det här fallet pappret av en redan uppäten finsk godisbit. Lakrisstång med nån slags fyllning med chokladsmak. Dessa har varit mina favoriter sen jag var barn och de finns inte här på hemmaplan. Köpte en kartong både på ditvägen och hemvägen nyss. Åt den första där och jobbar på bra med den andra här hemma. När det är slut är det slut. Kanske lika så bra. Om de fanns att tillgå jämt skulle de antagligen inte längre kvala som favorit. Men sött och gott är det och jag äter gärna tre åt gången. Efter tre blir det alltför sött. Och för att dra ut på det lite försöker jag hålla det till tre om dan. Funkar sådär …

Markisbyte och flygplansväntan

Vår livsnödvändiga markis (ja, för en solskygg typ som mig är den verkligen livsnödvändig) har med åren blivit i allt sämre skick. Smutsig och trasig här och var och hotade med att lämna väggen vid häftigare blåsväder. Vi behövde en ny!
Men så skulle en Kompis göra sig av med sin för ett utomhusbygge i glas. Vi kunde få markisen mot att vi kom och tog ner den innan deras glasbyggande skulle påbörjas. Så fick det bli, återbruk är en bra grej och den var i gott skick. Snälla Grannen följde med oss med lastbil och skruvhjälp. Ner och hem kom den. Fick vila i garaget tills tillfälle gavs. Idag kom samma Granne över och hjälpte Maken ta ner vår trasiga och hänga upp denna återanvända. Inte nog med det, Grannen åkte med sin lilla lastbil och slängde den gamla trasiga också! Så där sitter den nu, den återbrukade markisen. Blåvit istället för rödvit och mycket fräschare och stabilare. Riktigt bra.

Dan består annars av mycket väntan på flygplan. Dottern skulle ta sig hem från Valencia i förmiddags. Vidare till Frankfurt och slutligen Arlanda. Där skulle vi stå och vänta. Jo, om det där första planet kommit iväg som planerat och inte bra mycket senare! För de blev typ en och en halvtimme sena därborta. Vilket givetvis resulterade i att hon missade sin nästa flight från Frankfurt. Hon fick en ny, men den innebar fem timmars väntan i ett segt mellanrum för hennes del. Och en ankomst till Arlanda först kring midnatt. Vi kommer givetvis att stå där och vänta i alla fall. Det går inga tåg hemåt vid den tiden och vindar ju semester så vad gör en nattlig biltur.

Bjuder på lite markisbilder.

Veckan är inte riktigt slut än …

Den här veckan här hemma har myst på i väldig fart. Vips är det fredag redan. Så vad har vi gjort?
Tja, lite av varje faktiskt.

Veckans trädgård: Jo, jag kom äntligen igång med att rensa bort klängväxten som vintern tog och jag fick ta hjälp av Maken med roten som klamrade sig hårt fast i jorden. Han fick också hjälpa till med att angöra en stadig pinne i husväggen för en ymnig ros att kasta sig över. Den har rasslat vid för våg sen förra sommaren men nu hävde den sig belåtet över sitt nya stöd och jag slipper få den intrasslad i håret när jag passerar under.
Ny jord skaffades och jag hällde i det i den tömda lådan och grävde ner helt nya växter. Av bara farten gick jag lös på en annan låda med död växtlighet och fixade till den också. Åkte och skaffade nåt nytt och tjusigt att gräva ner. Ser bra ut, just nu i alla fall.

Veckans loppisrunda: Den gav inte mycket fångst. Knappt nåt alls egentligen. Jag vill inte skylla på nån men … han den där nya bekantskapen som säljer väl utvalt gammalt porslin och glas i en gammal industrihall i slutet av varje sommar låg oss steget före. Och han letar ungefär samma grejer som vi letar och han hade minsann saké Ri korgen såg jag när vi stannade och pratande en stund. Jo, han öppnar sin försäljning i helgen, där kommer priset på det som kunde varit fynd att ha höjts … men vad gör det! Det är trevligt att åka dit och titta vad han fyndat ihop under vintern.

Veckans middag: Det händer inte så ofta, men nu blev det tacos. Helt emot gängse fredagsmystradition i detta land åt vi tacosen i tisdags. Tillsammans med Dottern och hennes Sambo. När det inte blir för ofta är det supergott. Trivsamt att tillreda allt hack och plock och röror i mängder av skålar. Drygt att plocka undan alltihop och försöka få plats för det i kylen när man ätit klart. Dottern hade med sig en flaska bubbel också. Det blev en jättetrevlig kväll.

Veckans biltur: Vi hade lovat att skjutsa Dottern till Arlanda i går. Hon var på väg till Valencia för fotojobb bland e-sportspelarna igen. Och eftersom vi har semester tyckte vi att det var trivsamt med en biltur. Vi släppte av henne i parkeringshuset utanför terminal fem och åkte tillbaka mot utgången, redo att betala för ingen parkering alls. Men parkeringshuset blev så förvånat över en bil som bara åkte in och genast ville ut igen att det öppnade bommen och släppte ut oss utan att kräva betalning för besväret.

Veckans kulturinslag: När vi ändå var igång åkte vi till Uppsala för att gå på Titanic-utställningen. Vi har sett den förr, nåt år sedan var det allt. Men valde alltså att gå igenom den olycksaliga båtresan ännu en gång. Med lurar som stängde in oss i en berättarvärld som sakta byggde upp dramat från planeringen av fartyget till … ja. Det där med lurarna gör att man nästan är med på resan, i sina egna tankar och i sällskap av rösten i öronen. Effektivt. Den leder besökaren genom utställningen med hänvisning till rätt monter och tavla medan den berättar. Tyvärr var det aningen för mycket besökare som kom i nästan samma takt och det blev lite trängsel vid vissa av montrarna. Tyvärr hade en del obetänksamma föräldrar tagit med sig för små barn också. Ett par rastlösa kids kutade omkring och härjade bland bänkar och montrar och sabbade stämningen ett tag också. Det borde vara åldersgräns på en utställning av det här slaget!

Veckans shopping: Kom av sig. Jag ville till den där fina trädgårdshandeln längs vägen när vi åkte hemåt. Där brukar jag hitta både det ena och allt annat medan jag går genom den stora butiken. Den här gången hittade jag inte en pryl jag ville ha. Kanske lika så bra, vi lider ingen prylbrist. Men jag provsatt en korgstol och så handlade vi mat i cafeterian innan vi åkte hem helt tomhänta. Har nog aldrig hänt förr.

Njuter av hemma

Nu har vi hunnit mysa runt hemma i tre dagar. Jag har hunnit med en hel del trädgårdsarbete och allmänt bara trivts med småpyssel här och var. Eller bara sitta här i paviljongen och njuta. Det är alltid kul att komma hem efter en liten veckas bortavaro och går runt och titta till hur det växt medan vi roade oss på eget håll. Och Dottern har skött om allt mycket bra. Det har växt till sig ordentligt i krukorna!
Vi har också, på ett trivsamt slött vis, firat vår tjugonioåriga bröllopsdag sen vi kom hem. Med hämtpizza och en film. Ambitionen var visserligen ettvrestaurangbesök men orken räckte inte till. Alltså stannade vi hemma i soffan. Pizzan var god men filmen … den kunde vi ha lämnat osedd. Men ingen av oss orkade ta ett beslut om att stänga av och välja nåt annat så den stod där och ounderhöll till slutet. Sen somnade, åtminstone jag, tidigt. Resdagen innan var både lång och sen. Tröttheten kom ikapp dan efter.
Katterna verkar lyckliga över att ha oss hemma igen och kunna få tassa mellan ute och inne som de behagar. Och mysa tätt intill nån av oss i soffan eller tigga gos där vi råkar passera. Katter sägs ju vara egensinniga och osociala djur. Det är inte sant. De visar tydligt att de gillar oss och gärna hänger med oss. Däremellan går de egna vägar men de återkommer alltid.
Nu inväntar vi Dottern med Sambo för en trivsam tacokväll. Semester är livet det.

Dags att packa ihop

Vaknar tidigt i vanlig ordning och tar mig an disken som vi medvetet lämnade i går kväll efter en trevlig middag. Märkligt att det är mycket roligare att handdiska andras porslin och med havet utanför fönstret.
Sen var det kaffedags och så börjar vi se över packningen och samla ihop allt vi spridit omkring oss under den här veckan i huset vid havet. Vi åker inte förrän framåt eftermiddagen och har absolut ingen brådska men det känns ändå bra att påbörja lite. Skaffa lite koll på läget så inget blir bortglömt. När det är gjort slår jag mig ner med frukosten vid köksbordet.
Ute blåser det ordentligt igen. Det har sannerligen blåst denna vecka! Vädret har bjudit på både sol och regn men mest blåst och inte speciellt mycket värme. Just det gör inte så mycket, det har bidragit till behaglig temepratur i sovrummet.
Resten av dagen ägnar vi åt lite trivsamt bara vara, ett dopp i en varm badtunna och lite bastubad innan vi gör oss i ordning och stoppar väskorna i bilen, kramas hejdå och åker mot båten. Rätt nöjda över att få komma hem till KattGrabbarna.

En sista dag

Hur bemöter man den? Tja, man inleder med kaffe vid köksbordet och med att glo på havet strax bortom trappan. Några måsar simmar nära stranden i en mindre pöl som skapats av att vattnet dragit sig undan och blottar mer av botten än det brukar. Som om det varit tidvatten. Men det är bara nåt väderskapat lågvatten. Solen skiner, blåsten ser ut att jobba upp sig lite och temperaturen lockar inte till nåt uteliv än.
När kaffet är urdrucket och förmiddagen tagit över har vi några hejdåbesök på schemat. Sen handla lite mat och åka tillbaka till lånad stuga för att bjuda husfolket på middag som tack för lånet.
Packning av medhavda pinaler kan vänta till morgondagen eftersom vi inte behöver åka så tidigt. Det är alltid mycket lättare att packa ihop, ingen fundering behövs. Allt ska med liksom. Det är då det blir tydligt hur mycket onödigt som packades ner hemma. I tron att det kanske skulle användas.
En sista dag kan vara fylld av allt man inte hunnit innan, eller så släpper man det bara och konstaterar att en liten vecka är ganska kort och vips är den slut. En sista dag kan vara fylld av trista känslor över att behöva åka eller så är det mest hemlängtan som tar över. Det där med egen säng och allt. I regel lite av båda delarna. Hursomhelst tänker vi använda denna sista dag på de bästa av sätt. Tar tag i den nu.

Möten och annat

Sist jag var här mötte jag tre stycken väldigt gravida magar. Sen dess har tre stycken bebisar kommit och nu har jag hunnit träffa dem alla tre. Fina, glada och fantastiska små bebisar som charmat mig totalt med stora ögon och äkta leenden. Såna leenden som bara riktigt små barn är i besittning av. Ingen av dem har varit upptagna av någon blygsel än utan snällt låtit tanten bli fånig och låtit henne hålla en stund. Så larvig man blir av en bebis, men det är också helt omöjligt att bli nåt annat. Tur att den inte kan tala om vad de tänker.

Vi har hitta fina saker på loppisar och liknande som vanligt. Att det kan vara så kul att gå runt bland hyllor och titta på saker som andra ratat. Det är nåt märkligt rogivande i det.

Havet är som guld ikväll. Tjockt, spegelglas som skiftar i guld och roar sig med att göra dubblett av himlen och skogen på ön mittemot. Jag kunde inte låta bli att gå ut och ta en del bilder av det där vackra. Hade jag haft en roddbåt hade jag tagit en tur.

Gick en vända runt i en bokhandel och förundrades över hur den inte längre ser ut som bokhandeln jag har i barndomsminnet. Tänk om jag kunde besöka den igen! Den här innehöll inta bara böcker utan en hel del annat. Presentartiklar, pyssel, skriva tertial, konstnärsmaterial, leksaker … så otroligt välutnyttjad liten yta som lyckats få plats med så mycket av lite.

Det har blåst ivriga stormvindar de senaste dagarna. Allt har blåst omkull och myggen har stretat och stretat men inte nått fram. Efter förmiddagens regn är blåsten som bort…trollad och därmed är det fest för myggen. Jag hade gärna satt mig därute vid det guldfärgade havet en stund. Men jag har inte lust att vara festens mittpunkt! Jag fick nöja mig med några bilder och sen gå in igen.

Det blir gott om hjärtliga möten när man besöker långtbort en kort stund. Länge sen sist, massa att ta igen och en stunds trivsamt prat och nästan all tid i världen. Tills det är dags att åka vidare i alla fall. Så många gånger jag önskat äga förmågan att förflytta mig med en fingerknäppning. För att kunna ses när jag vill, utan länge sen. Varför kan man inte sånt?

Jag säger godnatt med den där bilden jag tog, av havet och himlen och den speglade ön. Så!