Det där med Mumin och muggar

Jag är som tusentals andra , världen över faktiskt, samlare av dessa barnsligt glada muggar. Bara i år har det släppts sex olika motiv och ja, klart jag har dem alla. Inklusive den där översta som blev en superhajp när den bara såldes under ett enda dygn.
Igår anlände årets vintermugg. Med Mumin i snön. Väldigt olikt alla andra motiv med en dämpad färgskala men himla fin!

Jag har många, typ ett femtiotal av motiven, men det lär ska finns över åttio. Men jag har heller ingen ambition att ha alla. Vissa är alltför dyra helt enkelt. Jag nöjer mig med att samla vartefter de nya kommer och samlar inte bakåt i tiden. Priserna skjuter i höjden rent hysteriskt på vissa av de där som slutat tillverkas eller sålts som specialmugg av begränsad utgåva. Men. Man bör låta etiketterna lapparna sitta kvar och ställa sina oanvända muggar i hyllan. I väntan på denna prisökning. Men visst är det imponerande att se de som verkligen fått ihop en komplett samling av både dyrgriparna och de allra nyaste.

Jag tar i regel bort den, etiketten, diskar muggen och ställer den i skåpet bland de övriga. Använder dem alla till att dricka något ur! Ja, nästan alla. Ett fåtal har jag trots allt behållit med etikett och ställt till prydnad. Den där från endagsförsäljningen i somras står till och med i sin kartong och syns inte alls. Bara för att liksom. Egentligen mot min princip att saker och ting är till för att användas.

Det är också väldigt många som ägnar sig åt att ta fantasifulla och vackra bilder med en eller fler av muggarna. Genom att ställa dem i färgskala, hoplagda i cirkel eller hjärtform eller placera in dem i något slags sammanhang. Man hittar mängder av fantasi och kreativitet kring dessa muggar på Instagram om man vill fascineras av hur en mugg kan bli så framträdande.
Jag brukar ta såna här bilder med mina.


Etikettlösa med kaffedräll! Jag samlar faktiskt mest för nöjet att använda dem och inte för nåt kommande värde. Men visst. Helt oförhappandes har priset ökat på vissa av muggarna även i mitt skåp. Jag har ställt undan de som klassas som dyrast trots att de inte längre har sin etikett. Oklart vad priset blir då. Nu har jag inte tänkt sälja dem i alla fall, men jag vill heller inte att de ska gå sönder. Eftersom de inte längre tillverkas och blir svåra och dyra att ersätta. Det händer att jag själv dricker ur dem ibland men då får jag skylla på själv (som Svärfar sa) om den skulle krascha. Gäster får dricka ur de nyare, billigare, för att slippa känna ångest om nåt skulle hända. Vem kunde ha anat detta, när jag på nån gång på nittiotalet köpte mina första muggar en semesterdag i hemlandet! Då köpte jag dem för att jag alltid gillat Mumin, enda sedan barndomen och för att Dottern var liten tös. (Hon hade sin egen Muminservis för barn också givetvis.) Köpte bara fyra av muggarna då, Mumin själv, Muminmamman och pappan och Lilla My. Det räckte så! Ha! Det spårade raskt ur.

Det rensas i förråd

Ibland blir jag så trött på min egen från-tanke-till-handlings egenskap. Plötsligt får jag bara syn på nåt och det slutar med att jag har en massa extrajobb. Nu har jag plötsligt rivit ut hela förrådet i källaren och står inför ett röjningsjobba som kan vara till midsommar om det vill sig illa.
Det där förrådet alltså, det gjordes till matkällare när huset byggdes. Ventilation rakt ut. Stabila trähyllor tänkta att förvara hemgjorda syltburkar och saftflaskor. Golvutrymme nog för backar med läsk kanske och lådor med potatis och morötter. Utanför huset hade man nämligen anlagt ett stort potatisland och grönsaksland. Även ett rejält jordgubbsland fanns. Och så bärbuskar med röda och svarta vinbär och krusbär. Så nog har denna matkällare fått ta hand om en hel del mat genom åren allt. Tills vi flyttade in vill säga. För alla dessa land och bärbuskar är ett minne blott. Inte sjutton vare sig syltas det eller saftas det längre. Det köps i affären och förvaras i kylen.
Fast nu önskar jag att den innehöll snygga burkar med fina etiketter. Kanske med såna där rödrutiga tyghättor över locken. Trälådor med rotfrukter och grönsaker. Doften av jord och bär. Istället är det kallt som tusan och fullstoppat med diverse. Matkällaren blev givetvis förråd av sånt man vill ha kvar men inte vill se. Oklart varför man har det då.
Men jag förmår inte slänga vissa saker utan sparar det i lådor. Därför släpade jag ut ungefär fyra kartonger med skolmaterial från Dotterns alla förskole och skolår. Jag har haft en tanke. Att en gång sammanställa delar av detta till någon slags enhet i pärmform. Men bara skjutit upp och stoppat undan ännu en bunt i en låda efter ett avklarat skolår. Nu var det länge sen hon gick i skolan och mycket material blev det. Ett under att jag ens fick ner den största lådan som jag av en underlig anledning baxat upp på översta hyllan. Därinne fanns också ett par lådor med en betydligt mindre enhet av både min och Makens skoltid. Hittade till och med lite grejer som tillhörde Brorsan, några teckningar och ett album med samlade bilbilder. Jag skickade foton på detta till honom och lovade ta med grejerna till honom nästa gång vi ska ses. Men hans svar tyder på att han tycker de kan ligga någon annanstans än hos honom. ”Undrar vad jag ska ha det till?” Ja, det undrar jag också, ändå kan jag bara inte kasta det lilla gröna häfte som jag med spretig sexårshandstil skrivit ”Religion” på. Och inuti ritat både mor och far och lilla-bror och början av skapelseberättelsen. Eller häftena med skrivstil som jag fick dekorerade med guldstjärnor på sidorna med vackrast formade bokstäver.
Lådorna med Dotterns skolgrejer var överväldigande. Somligt måste absolut sparas. Även om hon också har lite samma attityd som sin morbror och undrar varför. Somligt blundade jag och slängde. Somligt kom hon själv och slängde. Och tog mig ur pärmsamlingstanken. ”Gör nåt bättre med din tid!” Okej. Jag slängde, stoppade tillbaka i lådan, slängde och sorterade. Lådan blev fylld till bredden och kan inte bäras. Ändå är jag långtifrån klar. Det blir nog en låda till …
Det ska givetvis sorteras om inne i förrådet, det är liksom hela syftet med att jag släpat ut allt. En del grejer som vistats på andra hyllor måste in. Jag hoppas kunna bli av med hyllor utanför förrådet. Där det samlats grejer som jag bara kan sucka över. Gamla pärmar med sedan länge betalda räkningar och bankpapper och jag vet inte vad. Inget vi någonsin mer behöver men ingen av oss har orkat ta tag i det. Det bär emot att kasta det i soporna eftersom det finns info på dem som inte bör komma i orätta händer. Eller är jag överkänslig där? Jag skulle helst vilja bränna det men det känns också lite meckigt. Hade en sån strimlarpryl en gång. Men det var erbarmligt jobbigt. Den tog bara fem ark åt gången och blev snabbt för varm och ville vila. Det skulle ta till nästa år att strimla allt i den takten om jag nu ens hade kvar den. I så fall behöver jag skaffa en redigare sådan. Eller komma på en annan lösning. För nu ska inte den där pappershögen sparas längre.
Det kommer att ta mig hela helgen gissar jag. Men hoppas att jag med glädje kan stänga den där förrådsdörren och känna auran av ordning ända utanför, helst snarast!

Loppistisdag

Det är en sån idag. Dottern och jag har tagit för vana att ta en runda de tisdagar vi kan … och torsdag och ibland också lördag. (för att det är just dessa dagar våra favoritställen håller öppet) Vissa gånger kommer vi hem tomhänta, fast det hör snarare mest till ovanligheten. För det mesta har vi varsin sida av baksätet fyllt med våra fynd av varierande slag.
Vi tittar efter olika tidsepoker och lite olika saker. Dottern letar sjuttiotal och blir lyrisk över färgskalan brun, gul och orange. Hon hittar också en hel del kläder. Jag tittar efter grejer betydligt äldre än mig själv. Absolut inget sjuttiotal alltså. Och i princip aldrig kläder.
Det kan vara nåt hushålls eller inredningsrelaterat som gamla fina böcker, dukar ljusstakar eller ljuslyktor. Eller tyger av något slag som kan sys om eller återanvändas på något sätt. Eller glasgrejer av kända designers. Det finns ju ett och annat vi samlar på. Dit hör förutom glas även en del porslin av gammalt svenskt eller finskt slag. Jag har också en konstig dragning till saker i silver (fusksilver) som är charmigt slitna. Bestick med snirkligheter på. Eller fat och brickor. Faller också lätt för skrin och fina askar. Saker med graverade namn och årtal måste jag liksom rädda. Men jag tittar också på möbler ibland. Som om det nu skulle få plats en enda möbel till i vårt hus. Fast de man har känn bytas ut om bättre alternativ påträffas.
Det är på nåt sätt rogivande att gå bland gamla ratade saker och se potentialen i dem. Hitta ett nytt användningsområde kanske. Och en trivsam, gemensam syssla där vi småpratade strosar mellan hyllorna och vrider och vänder på saker.

Idag kommer jag hem med ännu en tjusig tårtspade, ännu en ljuslykta och tre små dukar som nån lagt ner mycket arbete på. Dottern hittade gula gardiner till sitt kök och några plagg. Allt för en billig peng och återanvändning är dessutom bra för planeten!

Vad kallar vi det här rummet då?

Dottern lämnade sitt rum ännu en gång och tog med sig det hon hade till sin nya lägenhet i början av november förra året. Hennes inredning där är ett eget kapitel, väl värt att återkomma till!
Men rummet hon lämnade var en sorglig historia. (På bilden är rummet i ungefär det skick det hade innan hon flyttade hem igen.) En vägg var klarröd, resten vita. Golvet en trist beige plastmatta sedan förra ägaren (och det var länge sen det). Det var också i det närmaste redan tomt eftersom vi plockat ur det mesta av alla grejer för hennes trevnad under hemmaboendet. I synnerhet Makens alla leksaker (ja, vi kallar dem så, men egentligen är det en samling filmrelaterade prylar). Självklart behövde Dottern få möjlighet att ordna lite som hon ville därinne. Alltså hade det varit dumt att inte passa på och dra igång en rust av rummet när det ändå var så pass tömt!
Jag började såklart (i vanlig ordning) om med min planering. De där månaderna under Dotterns överinseende blev det så fint i rummet. När skrivbordet kastats ut och rummet fick helt annat uttryck än nån slags arbetsrum. Det var därför jag ändrade mig och fick idén om pysseltvättstuga.
Vi handlade tapeter och färg. Golv hade vi redan, det hade funnits i garaget i några år efter att ha impulshandlats på rea en gång. Lagom mycket för två rum köpte vi då, eftersom vi ville ha en enhetligt mörkgrå färg på husets golv. Köket fick sitt när det byttes. Hallens golv målade vi när det rustades där. Och nu skulle det bli grått även i detta rum. Sedan nästa lilla rum med samma slags golv och så småningom måla vardagsrumsgolvets parkett med samma nyans som hallen. Golvplanen var alltså given.
Detta rum behöver vara gästrum och Dotter tog med sig bäddsoffan tills hon hade råd att köpa säng. Jag ville inte ha hem bäddsoffan igen, den var för sliten. Istället beställde jag en bra säng på Ikea. Som skulle få vara dagbädd på dan, enkelsäng eller dras ut till dubbelsäng vid behov.
Sedan ville jag hitta en snygg och cool förvaringsmöjlighet till Makens alla samlade filmprylar. Han däremot ville behålla sina två långa väggfasta hyllor. Dom var värdelösa i mitt tycke. Samlingen består av en mängd små saker som inte alls syntes eller kom till sin rätt högt upp på de där hyllorna. Har man en samling vill man väl att den ska synas?
Jag är en envis art så jag grunnade och googlade och hittade! Ikea hade en sorts kub-hyllor. Olika färger och man kunde sätta upp dem i ett virrvarr eller i ett strikt system, hur man nu ville ha det. Maken sa inte helt oväntat blankt nej. Ibland behöver han styras lite, så han fattar  … självklart fick jag honom att se hur coolt det skulle bli!
Han satte genast igång med att rita upp både vägg och kuber i skala på rutigt papper och klippte ut ett gäng fyrkanter. Sen lade vi pussel med dem tills vi hade en snygg kombination och kunde räkna ut hur många kuber det behövdes. De visade sig dessutom vara på rea så jag stack iväg och fick det uträknade antalet med mig hem.
Maken bröt bort alla gamla fula teaklister och målade taket vitt och fint. Väggarna var däremot inte helt utan krångel. Vi hade tapetserat en gång tidigare därinne. Men målat över tapeten minst två eller till och med tre gånger. Det var bara att riva ner. Tjocka sjok blev det och fram kom ett bakskikt från tapeten underst. Och det var minst tre lager tapet över den och så färgen på det. Detta rivande krävde skrapning, spackel och slipning. Det var också helt nödvändigt att måla väggytan med tapetklister för att alls få nån fästyta för den nya tapeten. Den gamla tapetskiktet sög upp klistret som läskpapper. Men tillslut kunde de nya tapeterna med silvriga stjärnor sättas upp. Det blev ljust och fint när den äntligen satt uppe.
I kombination med det mörkgrå golvet blev det supersnyggt! Nya tak och golvlister på det, vita såklart.
Sen byggde vi kuber i vardagsrummet en hel kväll. Och satte sedan upp dem nån dag senare, nästan helt enligt mallen. Maken bar förnöjt in sin tillfälligt nerpackade samling igen och ställde in den i sina kuber. Det blev jättesnyggt!
För övrigt skulle vi ha plats för sekretären (den hade bott därinne tidigare också. Liksom teven på väggen ovanför.) Och sängen som inte kommit än. Men det bästa av allt var att jag hittade en plats för ett gammalt vitt skåp jag hittat och dreglat över på ett loppis varje gång vi var där. Det stod faktiskt kvar och jag fick det hemkört och inburet och det satt som gjutet. Eftersom det nästan var jul vid det här laget blev det pyntat samtidigt.

Eftersom det här alltid varit ett sovrum finns det också garderober. Den ena är hylla numera. För en del böcker och en massa inredningstidningar. Och ja. Glasgrejer.
Det andra innehåller min whiskysamling. Jag gillar single malt och har en del, samt fina glas att ta en skvätt i givetvis.
Sängen anlände först dan före julafton, precis som utlovat. Gästerna som anlänt för att fira julen med oss fick sova på luftmadrass första natten. Sedan hjälpa till och bygga ihop sängen när den kom. Det blev hur bra som helst och funkar perfekt som soffa när man vill titta på teve därinne. Nu är det lite mer sommarfint här inne. En oönskad effekt av ”leksakerna” och färgvalet visade sig när julen skulle ut. Jag hade ett par fina petrolblå gardiner jag hade tänkt ha efter det julröda. Dessa i kombination med det vit/grå och Dart Vadar och hans Stormtrooper på golvet … blev att man undrade en tioåriga pojke just flyttat in? Ett så uppenbart pojkrum att jag genast bytte gardiner och kastade in lite rosa också. Då blev det bättre! Nu var jag nöjd! Dags för nästa rum …

Alltså jag veeet …

Gud vad mycket prylar ni har … eller oj … så mycket saker … eller … stumt granskande av rummet, helt ordlös … brukar vara några av reaktionerna när man kommer hem till oss första gången.
Jo, jag vet! Vi har mycket saker. Skitmycket saker. Både Maken och jag är sakletare av rang. Vi gillar saker av olika slag. För Maken handlar det mycket om jakten. Att hitta fyndet eller få råd till det han länge önskat sig. Sen ställer han det nånstans och tar en bild och är därmed nöjd.
För mig är det viktigt att prylarna samarbetar och förhöjer varandra. På nåt ernstflummigt sätt. Att de liksom har ett pågående samtal 😀 Jag kan arrangera stilleben i oändlighet. Flytta en sak bara en millimeter åt nåt håll kan ändra hela uttrycket!
Visst är de också dammsamlare! På öppna hyllor är det oundvikligt att det samlas damm. En sån tur då. Att jag njuter av att damma och plocka med sakerna och samtidigt lyssna på bra musik på hög volym. Det blir en slags meditation, hur märkligt det än låter. När jag städar hemma arrangerar jag om bland grejerna. (Jo, det kan ta lång tid att städa fast det inte är speciellt stökigt) Men det är fascinerande att byta plats på dem och låta dem inleda nya samtal och se vad som händer.
Ibland överväldigar antalet saker även mig! Jag plockar bort och ställer undan, gör om och placerar om. Men jag kommer aldrig att kunna vara den personen som ställer en enda sak mitt på en tom yta och känna mig nöjd. Jag fyller hela ytan med famnen full av fina saker. Ser en liten tom fläck när jag backar för att begrunda och hittar genast en sak som passar där också. Men grejerna som inte lyckas samtala med någon av de andra (jo, det finns visst såna) de hamnar i skåp. I väntan på rätt ställe liksom.
Förmodligen tror personalen på stadens loppisar att jag är en sån sakletare som tar hem fynden och säljer dem dyrare på nån auktionssida. Vet att många gör så. Men inte jag. Allt jag köper hamnar här hemma! Hårt hållna och väl uppskattade. Det kan vara allt från bruksföremål till prydnadsföremål till nåt totalt otippat som bara passar i ett stilleben. Typ. Gammalt och nytt har en hel del att säga varandra, liksom saker av olika material, olika storlekar eller olika färger. Jag ställer inget i speciellt symmetriska noggranna formationer. Som tre exakt likadana ljusstakar på rad. *ryser* Nej, de måste blandas. Allt mår bäst av att blandas (även vi människor men det är en annan historia) så att det uppstår ett intresse.
När jag själv tröttnar på att titta på samtalen gör jag helt enkelt om! Och plötsligt står den där gamla vasen och fullkomligt skiner igen ihop med den gamla tavlan eller samlingen med björnar i porslin eller vad jag nu klämt ihop den med.
Igår när Maken skjutsats till festivalen fick jag syn på den svarta prylhyllan vi har i köket. Den heter Labyrint och innehåller olika stora hyllor i ett slags ordnat hullerombuller system. Själva hyllan tilltalar mig även helt tom! Man kan hitta massor med bilder av den i inredningsbloggar eller instagramkonton. Alla äntrar den på olika vis, men många ställer bara väldigt få saker i den. Inte jag … (men det kom knappast som en överraskning)
Igår tyckte jag plötsligt att hela hyllan var så full med fult. Den hade glömts bort, belamrats med överblivet och dessutom fått sällskap av ett par tavlor som inte passade in. (nä, jag tog ingen bild på eländet, ta mig på orden bara.) Jag tömde den helt sonika och ställde allt på köksbordet. Dammade hyllan och började välja … när en tanke slog mig och jag plockade ur allt igen. Sen dammsög jag huset på enbart svarta, eller övervägande svarta saker. Av olika karaktär. En keramiklykta, en briotelefon, en kristallvas, en tavla, en burk, en katt … ja se själv!

Jag tog många steg bak för att begrunda placeringen av alla olika prylar innan jag kände mig nöjd. Lättade upp det svarta med ett färskt ormbunksblad och den tjusiga sprattelkatten med röd rosett. Den kommer från Dotterns barndom. Ballongen i keramik kommer från mitt och Makens första hem (ja, det kan nog lätt vara för hundra år sen!) Då hade vi en hall som var helt monokrom. Vita möbler med svarta detaljer, svarta prydnadssaker på vit hylla och tvärtom. Till och med en handvävd trasmatta i svartvitt som Moster slog ihop åt oss. Ja, redan på den tiden var vi sakletare!
Faktum är att jag sedan också lyckades logera ut alla saker som blev över på ett eller annat ställe i huset och därmed kunde jag förnöjt slå mig ner och titta på alla nya samtal. 😉

Antik mässa

Idag hamnade vi på Antik och samlarmässa i våra fina gasklockor. Sånt där är aldrig helt nyttigt för våra plånböcker …
Det var mycket folk och trängsel runt borden. Maken spenderade sin första hundring redan vid första bordet. En finsk liten vas/skål/ljuslykta. Vad man nu vill kalla den. På samma bord stod en grön droppe i glas som vi båda fick syn på. Lämnade den ändå och gick en runda för att titta på allt annat men vem försökte vi lura? Givetvis gick vi ut med den där droppen när vi åkte hem …
På i princip alla bord stod en skylt att man kunde betala med swish. Praktiskt det där! Kontanter är inte nåt man bär med sig längre. Det funkade bra vid första köpet men när vi skulle betala droppen hade swishet slutat funka. För mycket digitala pengar i etern? Folk försökte swisha lite här och där men ingen lyckades. Jo, det är bra med nymodigheter … så länge de funkar. Eller så var det nån som på ett subtilt sätt försökte tala om för oss att vi skulle sluta köpa glasgrejer? Vi lyssnar dåligt på sånt där …Maken åkte till en hederlig uttagsautomat och återkom med kontanter.
Det finns massor med gamla grejer på en sån mässa och jag hade lätt kunnat dra med mig ännu mer grejer hem. Såg ett par riktigt fina skålar, vände och vred på en karaff med fin propp, en servis med kaffekoppar, vackra gamla lakan med hemgjord spets och broderi. Och plåtburkar och smycken och bestick och ja, grejer! Samlade gamla grejer.
Vi är inte ute efter att göra stora fynd. Tvivlar på att det ens går, alla är väl medvetna om vad dom säljer. Ändå noterade vi rätt låga priser på de finska glasgrejerna. Hade vi velat fynda för att sälja vidare själva kunde det ha varit grejerna att satsa på. Men vi säljer ju inget. Vi bara bär hem ytterligare saker att ställa i hyllorna. Jo, jo. Samlarmässa var ordet.

40/100

Habegär

En tanke landade i kaffemuggen i går kväll. Jag har en massa muggar att dricka kaffe ur. Alla med Muminmotiv. Jag brukar välja motiv lite efter humör. Idag dricker jag till exempel ur en Filifjonkan-mugg. Det är en ordningsam typ med stränga principer. Vet inte riktigt varför jag kände mig sån i morse. Kanske för att jag såg det där skarpa solljuset som tog sig in i köket och så tydligt pekade på att det behöver städas här?
I alla fall. Den där tanken från i går. Vi har alltså massa muggar, alla med motiv, vi har massa fina och stiliga kaffekoppar. Men vi har inga stiliga muggar utan motiv! Ibland kanske man känner sig helt motivlös. Såna där tankar är helt galna. Ilandsproblem. Vad fasen det finns muggar och koppar så jag kunde bjuda hela pensionärshemmet på fika. Men likväl sitter jag då i arla morgonstund och letar muggar på nätet.
Har ganska snabbt hittat en favorit. Givetvis. Vem trodde nåt annat? Valet landade på gracila och fina Swedish Grace. Och för att behålla den stilrena linje jag tänkt ska det inte ens vara olika färger på muggarna. Alltså måste jag enas med mig själv om endast en färg. Svårt. De blekrosa eller de svarta eller den grå eller den vita eller den djupblå eller … och dessutom är det kampanjpris på muggarna. Beställarfingret rycker genast till. Och det är då jag får syn på nästa galna grej ….
Hur många Muminförsedda muggar sa jag att jag hade? Men shit kolla! Det har kommit två nya motiv! Som jag inte har!
Jag samlar helst på muggarna med bara en figur på. Har några samlaralternativ och årsmuggar med flera figurer på också. Men främst är det muggarna med enskilda figurer som lockar mig. Där finns nu en sprillans ny och klarröd Lilla My. Och en helt ny med Snusmumriken. Jaha. Typiskt.
Ännu har ingen muggbeställning gjorts … men risken finns att den landar i Mumin … igen …

Många, mycket, massor, mängder …

I vårt hus finns det många. Av mycket.
Inte för att jag räknat, men det behövs inte ens. Man ser med blotta ögat att det är många. Jag vet.
Vi är pryltokiga. Så pass att folk häpnar när de kommer hit första gången. Maken brukar säga att den som har flest saker när den dör, den vinner. En del av alla dessa många sakerna syns tydligt. Andra håller till mer i skymundan. Men jag vet ju att de finns där ändå.

2013-06-29 14.17.57Skrivböcker till exempel. Såna har jag fler än jag behöver. Har mycket svårt att motstå dem när jag besöker bokhandlar och liknande. Speciellt om de har vackra pärmar och skrivvänliga blad.
Mjuka ska de vara, sidorna. Så att pennan glider av sig själv över själva sidan. Gärna svagt linjerat. Eller inte. Men absolut inte hårt linjerat. Dessutom ska det vara vackra pärmar och hela boken måste kännas trevlig att hålla i. Ringpärmar och tunna blaskiga sidor göre sig icke besvär. Jag är en skrivbokssnobb helt enkelt.

imageSmycken. Min största passion! Kan man ha för mycket? Nej! Jag har massor. Vill hela tiden ha mer. Mycket vill ha mer, har nån sagt. Och det där med less is more … nej, nej. Less is ingenting annat än tristess!
Jag njuter av att stå framför skåpet med alla mina smycken och välja dagens outfit. Fast när jag måste packa, för att vistas hemifrån nån tid. Då blir det alldeles omöjligt att välja och det slutar med att jag vräker ner en hel massa mer än jag behöver. Och ursäktar mig med att jag vill kunna välja efter humör även då.
Jag bär smycken varje dag, även för mig själv fast jag bar ska vara hemma. Det är också sällan, snudd på aldrig som jag har bara ett armband eller halsband eller ring på mig. Jag gillar att blanda och mixa och det rasslar när jag rör mig.

image

Böcker. Som andra bokälskare har jag hyllorna fulla av både lästa och olästa böcker. Däremot har jag blivit bättre och bättre på att rensa bort och lämna ifrån mig böcker jag inte längre vill ha. Man måste inte för evigt äga varenda bok man köpt eller fått. Vissa, kanske de allra flesta, läser man bara en gång. Vissa läser man inte ens hela.
De där böckerna jag bestämmer mig för att göra mig av med passerar ofta en undantagshylla först. Har de stått där en längre tid utan att jag rört dem så åker de ut. Och hamnar istället hos någon typ av loppismottagning. Kommer kanske nån annan till glädje istället för en bra peng. Då kan ju jag köpa nya böcker istället.

image

Filmer. Vi har alltid varit filmälskare och hellre köpt filmerna än gått på bio.
En gång i tiden ägde vi ett rejält gäng vhs-filmer. Dem har vi inte kvar längre tack och lov. Istället fylldes hyllorna av dvd-filmer. De kändes så tunna och smidiga jämfört med den gamla tjocka kassetten. Men nog sjutton tog de sin plats ändå. Förvisades tillslut till ett oseriöst kartongsystem i källaren och ingen orkar hämta en sån film numera.
Och sen kom nästa version filmer. Blu-ray varianten. Såklart har vi en massa såna också! Det är ingen hejd på oss.

imageKaffekoppar. Ja. Samlandets strålkastare har börjat belysa vackra gamla kaffekoppar numera. En gång i tiden städade jag bort, slängde eller gav bort kaffekopparna jag hade i min ägo. Vem ville dricka ur såna. Det skulle vara mugg. En stor.
Men nu dukar vi med finservis igen och nog sjutton smakar kaffet bättre då! Medelålders? Ja, ja. Vi dricker i alla fall inte på fat … än.

image

Ljuslyktor/ljusstakar. Oj, oj, oj. På tok för många! Jag skulle kunna göra slut på minst en, troligen två förpackningar värmeljus samma kväll om jag ville. Den senaste tiden har jag blivit mer förtjust i att tända långa stiliga kronljus i stearin.
En tid bytte jag ljusstakar/ljuslyktor när jag bytte gardiner. Efter färg liksom. Men sen den här glassamlargrejen påbörjades har jag ratat alla gamla billiga och färgade ljuslyktor. Kristallprylarna är så mycket vackrare. De passar vilka färger som helst.

image

Vinglas. Jo, det finns vinglas i en snudd på skamlig mängd också. Det är så himla trevligt att dricka ur vackra glas. Finns även grymt många andra typer av dricksglas i detta hus.
Är nån förvånad?image

Vaser, skålar och andra konstglasprylar.
Jag ordar inte mer om det.
Har typ hur mycket sånt som helst.

image

Cd-skivor. Jag minns när de kom. Små och oövervinnerliga. Man kunde tappa dem på backen och inget skulle hända. I motsats till LP-skivan som var så repkänslig. Jo, killen i butiken släppte en skiva på golvet och föste den lite med foten. Sen hackade musiken ur högtalarna, vi lärde oss direkt att cd-skivan minsann också hade sina akilleshälar. Och kunde minsann också ta rejält med plats! Behövde nån sorts specialförvaring. Vi har både många skivor och många såna skåp att ha dem i. Skåp som inte längre går att få tag på. Men den dan vi växer ur dem blir det nödvändigt att börja sortera bort gammal skit. Inga fler skåp ska in. Basta.

image

Tidningar. Maken är nog den som köper flest tidningar här i huset. Han läser bara om det finns bilder till 😉 Men jag handlar också på mig en del tidningar ibland. Dessa blanka, fina och dyra tidningar ligger sen i olika högar. (Usch det där lät som om vi har tidningshögar överallt och bara smala gångar att ta oss fram på! Tidningarna har plats i nån hylla eller låda än så länge!) Mer eller mindre lästa. Ser ut som nya men är gamla och ingen tittar i dem igen. Ändå förmår vi oss inte slänga dem.

image

Muminmuggar. Jag är ansvarig för den ansenliga mängden muggar med Mumintryck. Eftersom jag alltid gillat Mumin blev jag förtjust när Arabia tog sig an att Muminifiera sina fina muggar. Jag köpte först mina favoritfigurer. Sen köpte jag även de andra figurerna. Typ alla. Och sen köpte jag de nya versionerna av figurerna. Typ alla. Jag har alla figurer nu. De enda jag kunnat avstå ifrån är säsongsmuggarna och de där som har en hel liten berättelse runtom. Eller nja … jag har visst några såna också …

Det här är kanske helt galet. Det kanske är nåt allvarligt fel på oss. En överbelastning i sak-genen. Som en extra kromosom eller en bokstavskombination av nåt slag. Typ S-A-K. Människor med den här bokstavskombinationen kan helt enkelt inte sluta samla och påbörjar i allvarligare fall nya samlingar hela tiden. Och vi har en snudd på perfektionistisk och pedantisk inställning till våra samlingar. De ska stå fint uppställda i snygga formationer. Själva trivs vi bland sakerna och har inte ens nåt emot att damma allt med jämna mellanrum. Men visst är det lite knäppt?
__________________________________________________________ 😉

Vi samlar på gubbar …

Och en och annan kvinna finns däribland. Men som i många andra sammanhang är det gubbarna som ges mest utrymme.
Nåja, det här ska inte handla om den haltande jämlikheten, utan nåt helt annat.

Vi köpte ett bord på loppis, jag och Maken. Rätt gammalt kanske och Maken tog isär det, eftersom det var rätt rangligt, och satte ihop det till ett stadigare bord. Sen målade han det svart.
Anledningen till detta bord var från början att vi flyttade en gammal spinnrock och tyckte det blev så tomt där den stod. Det var då jag kläckte idén om ett lagom stort bord som skulle få visa upp en del av våra fina glasgrejer. Och att jag skulle byta grejer på det emellanåt. Bara för kul liksom. (ja, jag håller på så och flyttar runt prylar …)
Men när bordet väl var så svart som det skulle vara och fanns på plats uppkom en helt annan tanke! Det var som gjort för att husera en schysst gubbsamling!

Jo, för det va så här: (och nu kommer en förkortad glashistoria med gubbfokus, samlandet av glasgrejer har också gjort mig intresserad av historien bakom dem.)
Tidigt i glasbruket Orrefors, före 1914, hade man sysslat med bruksföremål typ flaskor och annat. Nån tänkte till, och anställde en konstnär som hette Simon Gate. Det visade sig vara ett smart drag, Simon arbetade tillsammans med en skicklig glasblåsare fram det berömda Graal-glaset.
Ett par år senare anställdes Edward Hald. Dessa två jämngamla farbröder hade en revolutionerande kreativitet när det gällde glasformgivning. De påbörjade en era av vackert formgivet och konstnärligt dekorerat glas som till och med fick berömmelse ute i den stora världen.
1928 anställdes en ny konstnär som kollega till duon på bruket. Man behövde ny inspiration! Han hette Vicke Lindstrand och kunde minsann också experimentera med glaset. Gjorde tjockt och optikblåst glas som blev mycket populärt på trettiotalet.
Då började även gravörerna Nils Landberg och Sven Palmqvist arbetas som glaskonstnärer. Sven jobbade en tid som Simons assistent innan han släpptes lös som självständig konstnär och Nils som assistent till Edward. Snart formgav även dessa två herrar egna kollektioner konstglas också. Lika fantasifulla och fantastiska saker som sina föregångare. Speciellt Sven kom på en del nya tekniker i glasframställningen.
De flesta av farbröderna var konstnärer med pensel och duk/penna och papper från början. För att sedan ta sig in i glasets mystiska värd och nästan överföra tänket från duken eller pappret till glasmassan. Flera spännande tekniker uppfanns under dessa år på Orrefors glasbruk!
Det kvinnliga inslaget i detta mansdominerade glasrike då? Jo, det fanns en och annan. 1947 började Ingeborg Lundin på Orrefors, en av de första kvinnliga konstnärerna där, och hon var inte sämre än sina manliga föregångare.

För att återgå till vårt svarta bord nu då! Där står givetvis Simon och Nils och Sven. I sällskap med Ingeborg. Ännu fattas Edward i sällskapet. Och Vi letar även efter John! Jo, för han var från 1932 och ända till 1973 Orrefors fotograf! Han började på ritkontoret där han tillsammans med Nils assisterade kungarna Gate och Hald med tecknandet. John Selbing hittade en perfekt metod för att fotografera glaset så att det framträdde i all sin skönhet. Och på femtiotalet gjorde han även egen glaskonst. Självklart måste vi, fotointresserade och glasinttresserade ha John på bordet hemma.
Vi har också ställt Gunnar på bordet. Mest för att han var Gävles stolthet, Gunnar Cyrén, men givetvis också för hans vackra glas. Nobelservisen formgivare, klart vi måste ha honom där.

I samma anda, fast på ett helt annat sätt, jobbade ett gäng finska gubbar med glas på andra sidan vattenremsan som skiljer våra två hemländer åt. Alvar Aalto och Tapio Wirkkala är två av våra finska favoriter och får givetvis göra de svenska kollegorna sällskap på bordet.

image

Ingen av dessa glaskonstnärer lever nu längre. Man kan alltså säga att vi har ett sorts gubbmausoleum. Med bara ett kvinnligt inslag, än så länge. Kanske skulle de ha gillat tanken, att samlas i gemensam kreativ klunga på ett svartmålat bord.  Många år senare.

Vem vet. Jag gillar i alla fall den tanken. Och ännu bättre blir den när jag får dit de som saknas också. Gärna med mer kvinnlig fägring.imageimage