Tankar

Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?

Oroligt

Landet närmar sig ett val. Alldeles snart ska man in bakom skärmen och klistra igen sina valkuvert. Det är ett oroligt val eftersom det är en alldeles osannolik frammarsch för partiet som vill bli av med allt som inte är blågult i själen. Allt högre siffror i mätningarna tyder på att en stor del av denna befolkning tyvärr ställer sig i hatarskaran. Att partiet, som jag inte ens vill nämna vid namn, också har för avsikt att ställa till det rejält på en mängd andra plan tycks inte bekymra dessa väljare. Allt man ser är löftet om folk som ska kastas ut ur landet. Det är beklämmande. Jag kommer att sitta med en bisvärm i magen under valdagen.

Ett krigsdrabbat läge oroar i den här delen av världen och priserna på det mesta drar i väg alldeles orimligt. Framförallt elpriserna ser ut att bidra till elände i vinter. Men även räntor på bolånen och priserna på maten som ska handlas hem och det drivmedel som ska hällas i bilen och mycket annat är skakigt och osäkert. Det pratas om finanskris, elransonering, brist på diverse grejer och allt låter lika allvarligt.

Vädret kan överraska med regn fast det enligt väderappen bara ska regna noll millimeter. Fast korta skurar kanske inte skapar några millimetrar?
Det har sannerligen regnat under augusti och skapat orosklumpar i magen. Speciellt när det påstås kunna bli betydligt många mer millimeter än noll. Skyfallsliknande regn är en väderterm jag aldrig mer vill höra. Och enligt de första prognoserna tänkte sig detta regn häröver igen. Jag följde nyheterna och såg vilken oreda det hade skapat under sin färd. Sån oreda som vi redan upplevt. Tydligen tyckte det regnet också att vi haft nog och gjorde en gir mitt i natten. Svepte förbi i utkanten av vår landsända. En sån lättnad. Även om jag lider med alla som drabbades av det på övriga ställen. Ja, det här med regn hör hösten till men det kunde väl nöja sig med att regna på ett måttligt vis. Inga fler skyfall tack.

När Dottern långt borta i landet ringer och säger att hon är alldeles yr och inte kan stå upprätt … då är oroligt ett alldeles för lindrigt ord. Det är det absolut sista telefonsamtal man vill ha och givetvis ett telefon samtal man absolut vill ha eftersom man såklart vill veta hur det står till. Hon är ensam i en stad där ingen anhörig finns. Jobbarkompisar jo, och en och annan ny bekantskap. Men ingen man i det läget känner sig bekväm att ringa. Dessutom ensam i en lägenhet som kräver koder eller taggar för att ens ta sig in i trapphuset. Nån våning upp. Då sitter mamman en bit ovanför soffan och inbillar sig allt möjligt och måste ringa gång på gång och kolla läget. Men vad fasen kan man göra? Turligt nog släppte det vid en stunds vila. Vi tror det var stress eller nåt mitt i värmen och flyttkaoset som hon stod i just då. Nu är allt tack och lov bra igen. Men ja, fy fasen.

Oro är en märklig känsla. Den skaver och gnager och är fruktansvärt fantasirik. Kan hitta på helt osannolika scenarion och skava runt med dem ett tag. Tills det antingen inte längre finns anledning till oro. Eller tills ett faktum visar sig och nån annan känsla måste ta vid. Det hör livet till, men nog kunde det väl vara skönt att slippa oroa sig alls.

Sommaren är nog slut nu.

Sommaren är på väg att släppa taget. Min favoritårstid hösten är på gång. Men först måste även jag släppa taget om sommaren.
Alla de där stunderna på altanen. Eller under markisen bland pelargonerna. I paviljongen med katten.
Alla blommor som ska tas om hand. Övervintras. Slängas. Plockas undan. Allt som är sommar ska jobbas bort. Paviljongen ska förvandlas till en stomme med rester av somrig växtlighet klamrande efter någon slags fortsatt grepp. Tills frosten tar dem. Taket ska dras av och vikas ihop. Draperierna ska ner eftersom det inte längre blir väder för något paviljonghäng innan en ny sommar beviljas oss.
Ja allt det. Sen kan det få bli höst. Med fallna löv i blöta högar och allt det där. Helst inte så mycket regn. Alla vet varför. Regn är inte längre en favorit. Men jag tar gärna lite dimma och annat gråväder.

Sommaren har bjudit på vila, trevligt umgänge och en hel del annat. Vi köpte ny bil, Maken byggde ny entrétrappa och gjorde klar sina egenbyggda sänggavlar. Jag har hunnit sticka grejer och redigera lite text igen. Vi har umgåtts, gjort kortare dagsturer med den nya bilen och bara slappat hemma. På det viset trillade semestern sig slut en dag i taget. Och vips var det dags för jobbångest, packa matlåda och se över arbetsschemat igen.
En vecka av arbetande slag gick i vanlig stil. Inget nytt och egentligen en massa nytt eftersom jag tyvärr miste en arbetskamrat under sommaren. Gick på begravning denna första arbetsvecka med en konstig känsla. Ingen anhörig men ändå, en långvarig arbetsrelation. Begravningar är alltid tunga tillställningar oavsett.
Helgen kom med gula varningar om nya skyfall som fick det att gno i magen. Allt det regnet skulle envisas med att dra sig häröver igen. Men gjorde mitt i allt en girande sväng och lät oss hållas med lätta skurar. Som om själva regnet ansåg sig ha överdrivit tillräckligt här förra året. Så tacksam för den svängen. Och känner med andra som drabbats av detta på samma sätt som vi drabbades då. Nu ser jag bara en grå himmel och inget regn alls. I alla fall utanför jobbfönstret där jag befinner mig på helgjobb idag.
Ja, veckorna kommer att rulla på. Vips är affärerna julpyntade. Vi har redan beställt jultidningsböcker av en liten kille som kom med katalog i ryggsäcken. Jo, det blir tidigare för varje år tycks det.

Rädd för regn

Varje prognos för regn orsakar lite kramp i magen. Åtminstone tills jag kollat igenom väderappen för att se mängden regn som väntas. Så länge det är noterat som några få millimeter på ett dygn känns det lugnt, men när det börjar bli tiotal i millimeterhänvisningarna. Då. Går pulsen upp.
Vi har upplevt ett skyfall redan denna sommar. Det var medan Dottern var hemma på semester. Vi satt alla tre i godan ro med en film och en ostbricka en kväll och fick syn på ett sken utanför fönstret. Strax därpå mullrade det hotfullt. Jag är inte rädd för åskan i vanliga fall. Men den kvällen dånade himlen som om den tänkte rämna över våra huvuden. Blixtarna kom i flertal samtidigt. Regnet som till en början strilat ner var snart ett dån som av ett vattenfall. Vi stängde givetvis av allt som kan var känsligt för åskan. Stod i fönstret och tittade på blixtarna och hur vattnet forsade ner längs gatan. Jag gick ut på altanen där det skränade av regn på plasttaket … precis som en natt för cirka ett år sedan. Stenplattorna nedanför altanen var nästintill osynliga eftersom det var sjö utanför igen. Precis som för cirka ett år sedan. Då var sjön nästan i nivå med altangolvet som är ca 10-15 centimeter ovanför marken. Nu var det inte fullt så högt. Än. Jag skyndade mig därpå ner i källaren. Sprang runt via alla fönster som släppt in vatten den gången. Kände på väggarna, kände på golven. Tack och lov torrt.
Till råga på allt var den ena Katten ute och vi vet att han är rädd för höga ljud och tänk om han kom i vägen för blixten. Vi ropade men även om han hörde oss genom regndånet och åskskrällarna kom han såklart inte genom det regnet. Troligen låg han under någon buske eller in under något förråd.
Det var ett långvarigt åskoväder den kvällen och det regnade lika intensivt i nästan en timme. Jag hann ner flera vändor i källaren innan det äntligen slutade.
Förra sommaren kom ovädersnatten efter en regnig vecka. Marken var redan genomblöt. Den här kvällen var marken torr. Fick en ordentlig blöta men inget som kom in någonstans. Tack i himlen för det. Men ingen av oss hittade nån ro med film och ostbricka efter detta. Filmen fick vara och osten hamnade i kylen igen. Pulsen tog lite tid på sig att varva ner och det var lite svårt att somna senare.
När det slutat virvlade en blöt Katt in genom altandörren, vild i blicken. Fångades upp av Dotterns famn och fick en handduk om sig. Allt väl.
Nu börjar snacket om regn och störtskurar igen. Kanske inte i vår del av landet just nu men det triggar oron ändå. Jag kommer att hänga vid källarväggarna fler gånger innan det börjar snöa …

En förmiddag i augusti

Augusti har anlänt med besked och ger oss för dagen en svalare temperatur och en del regn. Just i denna stund har himlen en stålliknande färg och hela luften är fylld av fukt som att den vill säga snart, snart regnar det på dig. Jag satte mig trots allt på altanen och njuter av doften av regn, en svalare vind och en alldeles stillsam morgon. Eller ja, jag inbillade mig att den skulle bli stillsam. Men ett gäng småfåglar höll kvittrandet igång bland träden utanför staketet alldeles envetet ivrigt. Mitt i allt kom ett knastrande ljud från undersidan av bordet och när jag tittar ner ser jag att Pancakes har hämtat frukost och där kom förklaringen till småfåglarnas debatt. En av dem hade fastnat i kattgapet och åts hel och hållen vid mina fötter. Jag gick in medan detta pågick.
Katten är i princip självförsörjande. Undra på att han blänger på varje försök till serverad måltid i skål och går utan att äta den. Inget är rimligtvis lika färskt som det han hittar själv. Usch. Sen kommer han och ska vara gosig med en fjäder i mungipan, rapandes gråsparv och ett belåtet leende. Det påstås i kattkretsar att katter som bär hem bytet kommer med presenter till ägaren. Inte denna. Han hämtar bara käk till sig själv och tycker att vi kan käka det där äckliga i skålen själva.
Maken drog på egna äventyr denna förmiddag, något bilrelaterat som jag redan glömt namnet och egenskapen på behövde handlas. Dottern drog också på egna äventyr med sin BästaVän. Det skulle handlas till morgondagens stora event. BästaVännen fyller nämligen trettio år (liksom Dottern senare i år, hjälp alltså …) och har dragit ihop till stor fest i hyrd lokal tillsammans med sin sambo som också fyller samma summa strax. Dottern ska naturligtvis gå på festen men är också med och fixar grejer i förväg. Jag hörde att listan var lång och gissar att det kommer att ta hela dan.
Maken och jag bidrog till denna fest vi också på vårt sätt. Maken målade en skylt som ska sättas upp i lokalen eftersom festen har tema från det som var stans krogliv då, när dessa trettioåringar var ”unga” och hängde på krogen. Lokalen fick namn efter den populäraste krogen. Jag fick äran att texta placeringskorten så att gästerna ska hitta sina platser vid borden som också är döpta efter pubar eller discon eller vad det nu var. Roligt att hjälpa till. De där två töserna hittade varandra någonstans i femårsåldern ute på gatan och har hängt ihop sedan dess. Nu ses de inte så ofta eftersom Dottern flyttat så långt bort, men när de ses är det i samma ton som hörts i huset alla dessa år. Så glad att de har behållit varandra.
Själv sitter jag bara här i godan ro och har inga stora planer för dagen och ja, nu regnar det. Jag tar mig an en innedag tror jag.

På bilträff

Parkeringen fylldes i sakta mak med kreativitet. Bil efter bil rullade ner för backen och blev anvisad plats att parkera skönheten på. Alla har mer eller mindre drabbats av ägarens kreativitet eller ägarens plånbok ifall någon annans kreativitet inhandlats. Det vandras runt bland alla dessa uppställda vrålåk, kanske nåt hundratal bilar, diskuteras, pekas och fotograferas. En varm sommardag med mestadels blå himmel och det blir fort varmt bland alla bilar. Det grillas hamburgare, säljs lotter och diverse grejer och folk verkar trivas.
De här bilarna är knappast några bevarade original. En gång i tiden såg de helt annorlunda ut. Numera är de ombyggda, fixade omlackerade eller rent av fått färgen bortslipad. Vi går bland bilar med tak, bilar utan tak, bilar med fyra eller två dörrar eller inga alls. Det är svulstigt, färgglatt, glittrande och blänkande i akt och mening att vara iögonfallande och spektakulärt. Somliga bilar är bulliga och stilrena, andra är spetsiga och kaxiga och en del är rent av provocerande fula. Likaväl som det målats och fixats och putsats och polerats har det också bevarats och sparats. Rosten är i det här sammanhanget eftertraktad bland en del bilägare som gjort allt för att undvika blänk och glitter eller puts.
Shabby chic är en term inom inredning och antagligen finns det en motsvarande bil-chic också. Bilspråket är fullt av termer och begrepp, mestadels engelska, sådana som åtminstone männen svänger sig med när de dyker in i diskussionen om bilen i fråga. Nåt under huven, nåt i formen, funktionen, lacken och utsmyckningen.
Jag tittar på ett annat sätt. På färgen … kvinnligt va? Det är konstnärligt lackerat så att det blir ett djup och skiftningar i färgen på en del bilar. Somliga har haft mängder med glitterpulver att strössla över sina bilar och förseglat allt glittrigt med en massa varv klarlack. Det är putsad och polerad krom i fronten på bilen eller i stötfångare, backspeglar, stora lysen. Därtill små detaljer som ögat inte hittar vid första anblicken. En liten döskalle på en antenn. En alldeles speciell växelspaksknopp, en liten båt guppar plötsligt i ändan av ett inmålat streck. Det är mönster, flammor, målade fält och snirkliga streck i tjusiga mönster. Speciellt huvkråkorna fascinerar mig. Mitt på bilens motorhuv sträcker de ut sig likt en galjonsfigur på en båt. Formade till ansikten, flygplan, vingar, emblem och allt är i regel valt med omsorg.
Sen tittar jag in i bilen, på inredningen som även den i regel är fixad och omgjord för att matcha bilens utsida. Ratten ser greppvänlig ut, mycket större och tunnare än dagens vanliga rattar. De är ofta också kromförsedda med olika detaljer och målade i för bilen lämplig färg. Liksom hela instrumentbrädan som är enkel och befriad från alla moderna skärmar och instrument. Där finns bara det som behövs.
Jag skulle lätt kunna glida in där bakom ratten, lägga i en växel och bara rulla iväg. Speciellt i den turkosblå Chevrolet Bel Air som jag hittar i raden av bilar. Den alltså.
Jag går där och fotograferar närgånget på bilarnas detaljer med min mobilkamera. Medan männen vänder på mobilen och backar flera steg, för att få hela bilen i sin bild. Vi hittade nog alla våra favoriter såg det ut som. Dessutom en del trevligt folk att prata med. Och jag shoppade också lite i ett par av Outletbutikerna som finns på området.
När vi sett oss nöjda gick vi tillbaka till vår egen alldeles vanliga och hyfsat moderna bil och åkte hem igen.

Småbitar

Helgen är en jobbhelg. Är väl okej om det inte vore för att man missar ett och annat. Saker och ting har en tendens att ske på helgen och speciellt om man jobbar. Som i går till exempel. En hel busslast människor från min gamla hemstad passerade stan och en av passagerarna var min kusin. De var ute på en trädgårdsresa och hade besökt diverse trädgårdar hela dan men kvällen och natten skulle tillbringas i denna stad. Jag hade gärna åkt till samma trädgård och sedan hunnit hänga lite med Kusinen efter deras inbokade middag på hotellet. Men ja, jag jobbade. Kompenserade pyttelite med att svänga förbi hotellet på hemvägen i morse. Vi hann ses en stund i alla fall, innan de skulle vidare med bussen. Lite speciellt att stå mitt bland ens gamla hemlands språkbruk en morgon efter jobbet.

Värmen har haft oss som gisslan sedan dan före midsommar. Tydligen hade vi tropisk natt under den perioden med en nattlig temperatur på över tjugo grader. Nåt som vanligtvis inträffar i juli men knappast i juni. Somliga av oss klagar över värmen, andra klagar över oss som klagar. Säger att vi ska hålla tyst och njuta för vintern har varit lång. Jag säger att jag klagar väl om jag vill eftersom jag inte tycker om den här typen av värme. Alltså inte njuter ett dugg, bara tar mig igenom. Nu ska vi tydligen få en kallare period med mycket regn och åska. Då klagar dom som njuter av värmen så nu kanske jag kan klaga på dem?

På tal om att klaga så har vår tids klagomur Internet fullt upp med att klaga på en röd fluffig klänning som syntes på teve i veckan. Stylisten borde avskedas och personen i klänningen tycks inte ha nåt att säga till om. Att hon själv kanske gillade sin klänning är inte ett alternativ för klagarna. För enligt dem var den ful, katastrof, anskrämlig och liknade allt möjligt dom kan komma på för att håna den och ja. Typ badmössa. En klänning liksom. Tänk att ett tygstycke kan uppröra så. Speciellt kvinnor är upprörda och håller sig knappast från att uttrycka sin åsikt. Precis. SIN åsikt. Och därmed har alla som gillade fluffet automatiskt fel. Så meningslöst. Vad du än må tycka, kanske du kan låta bli att vräka ut det i diverse kommentarsfält. Säg det bara högt för dig själv hemma i soffan så känns det kanske bättre sen.

Nån vill ge mig färdiglagad mat i kväll. Jajjamen, välkommet, det tackar jag för. Speciellt mellan två jobb som denna lördag är. Jag ska vara tillbaka på jobbet i morgonbitti. I mitt jobb servar jag en annan person mest hela tiden. Vill någon serva mig däremellan är inte jag den som säger nej. Jag får mat och jag slipper laga den och sällskapet är dessutom trevligt.

Finns det nåt mer irriterande än när något slår emot inne i diskmaskinen. Ett envist rytmiskt dunkande mitt i diskningen. Nåt står knasigt och slår i varann eller den där vingen som far omkring med vattnet. Så man öppnar, släpper ut all ånga och försöker med immiga glasögon lokalisera detta något. Rättar förhoppningsfullt till nån grej, stänger luckan och diskmaskinen suckar igång igen och det är tyst … ett par sekunder, sen dunkar allt igång lika taktfast igen.

Just ja, i morgon missar jag också! Då jobbar jag hela dan medan det pågår ett trevligt trädgårdsevent som heter tusen trädgårdar och det bjuds in till öppet hus i en del privata trädgårdar. Man får trampa runt och titta på deras blommor och hur de löst saker och ting och bli inspirerad till sin egen trädgård. Sist det var åkte jag och ett par kompisar runt och häpnade över flera vackra trädgårdar i närområdet. Hade velat göra om det. Men jag jobbar då. Får nöja mig med att se bilderna på Instagram istället.

Det är två veckor kvar till semestern. För min del fick den gärna börja omedelbart. Jag har några extra pass förutom mina egna att klara av och lite kontorsjobb därtill. Jag har slut på ork och vill bara få ta det lugn och strosa in i varje dag som den kommer till mig. För att det ska kännas bättre gjorde jag en lista över allt som ska jobbas i mobilen och stryker över så fort nåt är avklarat. Då känns det inte fullt lika avlägset till den där måndagsmorgonen när jag ska kliva av ännu ett helgjobb och rusa ut i semester. Men som sagt, det fick gärna var nu på måndag.

Midsommarhelg

För ovanlighetens skull är det sommarväder på midsommar. Ofta är det en kall, regnig eller blåsig historia. Med besvikelse i sommarklännningarna och regn i sillburkarna. I år blev midsommaraftonen alltför varm, för min smak i alla fall. Det lär ska ha varit kring trettio grader. Fanns ingen anledning att betvivla det eftersom det var för varmt. Jag gick in. Jag gick ända ner i källaren. Lade mig i en sval säng och kände hur hela kroppen och sinnet bara andades ut och sjönk in i svalkan. Om man har gjort den grejen en varm dag är det lika bra att stanna ett tag för att bli helt avsvalkad. Jag somnade och vaknade av att jag frös. Underbar känsla.
Märkligt det där med temperaturer. Hur olika de påverkar oss. Andra fasar för att känna sig det minsta frusen och längtar efter massa värme. Jag fryser hellre än att jag är för varm och har sällan problem med att vara kall eller vistas i kyla. Värme däremot, det gör mig trött, irriterad och arg tillslut. När det är varmt överallt finns det liksom inget mer att göra. Om det är kallt kan man klä på sig mer, dra en filt över sig, leta upp ett par raggsockar. Men värmen är envåldshärskaren som dömer dig till helvetet. Nåja, visst överdriver jag men snudd på så känns det. Och prognosen för dagen och den kommande veckan ser lika varm ut den. Hörde du sucken? Den var min.
Hursomhelst, igår må alla värmeälskande folk ha fått en midsommarafton som de inte behövde klaga över. Jag gick ut framåt kvällen igen, när det börjat svalka av något. Katterna kom fram ur sina svalkande gömslen under täta buskar och blommorna sträckte återigen på sig. Jag satte mig med en bok under markisen, intill den starkt doftande rosbusken. Visst låter det extra idylliskt? Men det var diverse festligheter runtomkring oss och det spelades kass musik på hög volym från ett håll och en ivrig fotbollsmatch pågick under rop och skrik från ett annat håll och snapsvisesång från ett tredje håll. Aningen svårt med en stillsam läsaraktivitet i allt det.
Just stillsam är väl knappast förknippat med midsommarfirandet så där rent allmänt. Då ska det vara fest och tjo och tjim och ny klänning och krans i håret och ett bord överfyllt av mat man måste ha.
Vi valde ändå stillsam. Eftersom man får välja själv. Maken försvann in i garaget efter morgonkaffet där han grejade med sitt i godan ro. Jag drog fram med vattenslang och gav rabatterna en möjlighet att klara dagen. Satt sedan med min bok i en morgonsval paviljong. Åt sillfrukost och tog en … ja okej då … två snapsar till fast det bara var förmiddag. Läste lite till. Det blev sill och potatis även till lunch som sig bör. Fast en enkel variant utan en massa onödiga tillbehör. Lite sill och lax och dopp i kopp, mer behövs inte för mig. Middagen gjordes också enkel. Stekte lite kött och drog ihop en kall potatissallad. Hade aldrig orkat ställa mig vid någon grill i värmen (som jag aldrig orkar annars heller) och ingen av oss hade lust med någon avancerad festmiddag. Men potatissalladen blev jättegod och köttet smakade lika bra från stekpannan.
I min smak en alldeles lagom midsommarafton med lugn och ro … nåja … och vi väntade inte ens in natten ute. Gick och lade oss i svalkan och stängde dörren om grannarnas festligheter. Det är då för väl att alla får göra på sitt vis. 😀 Nu är midsommardagsmorgonen väldigt tystlåten. Endast fågelkvitter och humlesurr. Och klangen från vindspelen eftersom det blåser en del. Maken är tillbaka i garaget och jag behöver nog vattna lite även idag. Vi samlar kraft för ännu en varm dag.

Att skaffa pass tycks få förunnat

Det sägs råda passkaos i detta land. Att komma över en tid för att få förnya eller göra sig ett pass är lika lätt som att hitta guld uppenbarligen. Det är lång … med betoning på ååå … väntan för att 1: få komma in hos polismyndigheten i detta ärende och 2: att kunna hämta ut nämnda pass när det är klart. Chansen att hinna få ett pass innan en spontan resa eller sista minuten resa är i klass med att få möjlighet att åka till månen. Allt det här gjorde att människor med känsla för chanser att tjäna skumma pengar började boka massa tider för passtillverkning och sålde sedan tiderna på nätet. Tills myndigheterna satte stopp för dylika affärer och gjorde det omöjligt att tidsboka för annat än sitt eget bruk. Men några hann tjäna en hacka.
Passkaoset har knappast bekommit mig det minsta. Jag är ingen … och nu säger jag det tyst eftersom det får folk att förskräckt dra efter luft … resare. Jag vill inte resa. Jag vill ingenstans och jag längtar inte efter nån plats eller nåt väder jag absolut måste få åka till.
Men det är ju så kul … med betoning på uu … utbrister folk att resa och uppleva saker och se världen och dumförklarar mig med alla medel för min vilja. Jaha, se vadå, en strand och ett hotell? Nej det är helt enkelt inte min grej, inget för mig. Åk ni, jag dumförklarar inte er för att ni vill resa. (Jo kanske lite i vissa fall)
Hursomhelst. Jag behöver inget pass. Men Dottern behövde ett och därmed blev även jag inblandad till viss del.
Att få en tid för att göra pass där hon bor nu visade sig ge henne en väntetid på över ett halvår! Innan hon ens skulle bli insläppt hos polisen alltså. Man kan bara ana sammanlagda väntetid innan hon slutligen skulle stå med detta bevis för sin person i handen. Att göra pass i vår hemstad minskade väntetiden till endast tre månader. Fortfarande helt galet. Alltså började hon leta tider i angränsande städer och fann en snar tid i en grannstad här, ungefär en och en halvtimme bort från oss. Den bokade hon och vi fick alltså sätta oss i bilen och ta en tur nu när hon kommit hem för en veckas midsommarsemester. Maken och jag följde med båda två för att hinna umgås med henne lite extra. Det är många som rycker in henne när hon är hemma på en liten vecka.
Vi hittade snabbt detta främmande poliskontor som ändå tycks ha en fungerade planering för sin passverksamhet. (Eller så bor det en massa såna som mig i den stan). Vi hade en halvtimme tillgodo och dörren var låst, man släpptes in manuellt några åt gången. Det var knappt nån kö heller. Vi strosade iväg en bit längs gågatan. Där fick jag syn på en skylt som pekade mot en öppen dörr i grannhuset till polisstationen. Drop-in vaccinering stod det. Men! Alltså!
Förutom att fixa pass har det visat sig svårt och tillräckligt krångligt för att strunta i att få ta sin tredje dos covidvaccin i hennes nya hemstad. Hur jag än tjatat har det inte blivit gjort för antingen gick det inte att boka tid eller så var kön tusen år lång om det ordnades drop-in. Så nej, jag tänker inte stå där mamma.
Men här var vi plötsligt med en havtimme att slå ihjäl och ett erbjudande om vaccin och en kö på endast två pers. Hon ställde sig där. Försvann strax in genom dörren och dröjde.
Maken och jag slog oss ner på en bänk i skuggan med våra mobiler i lugn väntan. Det verkade överlag vara en lugn del av stan för det var knappt någon som passerade oss ens.
Tjugo minuter senare kom Dottern ut med dos tre i systemet och ett litet plåster över stickmärket. Precis i lagom tid för att strax bli insläppt hos polisen i grannhuset och kom snart även därifrån i uträttat ärende. Alltså maken till väl utnyttjad väntetid har jag nog aldrig varit med om. Eller ett så synnerligen oplanerat sammanträffande. Bara det var värt bilresan. Hon är nu rustad för en eventuell resa så småningom. Det är fortfarande rätt lång väntetid på att få hem det där passet men det är i alla fall på gång. Därtill boostad med dos tre. Just det är jag mest nöjd över.

Ljud och minnen av båtar

En torktumlare jobbar på andra sidan väggen och tar mig raka vägen in i en hytt på Finlandsbåten. Fast jag verkligen inte äntrat någon sådan sedan året innan världen blev med pandemi.
Ljudet av vibrerande vägg är likaväl signifikativt med hytt i Finlandsbåt. Med ljudet kommer en känsla av motorbrum som jag skulle kunna svära för kungen att jag hör och en lätt sjögång därtill. Lite sådär så det stampar till när båten kliver ner från en våg och går ner i nästa. Helt obegripligt egentligen. Rummet befinner sig inte i någon som helst sjögång och jag mår utmärkt och är spik nykter. Inte heller kan jag se den där obligatoriska kassen eller kassarna med taxfree shopping i hytten … jag menar rummet. Ändå blir känslan av hytt, båt och hav allt starkare. Nog för att det såklart kunde ha varit båten norröver vi åkt, den utan taxfree. Nog för att det brukar bli en kasse från butiken ändå, fast med mer godis än dyrsprit. Även om priserna i den butiken är snudd på dyrare än iland.
Torktumlaren hickar till och byter varv på andra sidan väggen och jag tittar automatiskt på klockan om det är dags att gå till bildäck. Om det handlats både dyrsprit och godis brukar alla dessa trappsteg till båtens djup vara besvärliga. Det är i regel långt och det är tungt och det är en massa trappsteg och trängsel.
När man närmar sig ett land i sikte tycks folk drabbas av en rädsla att inte hinna kliva av. Ser kanske sig själva ståendes vid en reling medan hamnen man skulle befunnit sig i blir allt mindre när båten styr tillbaka mot andra sidan. I regel är den avgången timmar bort och rädslan helt obefogad. Och även om den skulle vara nära förestående släpps inga nya passagerare på innan de alla släppts ut. Likafullt ska folk köa. Samlas vid det som ska bli en landgångsdörr så fort det befinner sig en landgång angjord till båten. Sitter på heltäckningsmattan med benen utsträckta och alla väskor intill sig. Är i vägen för alla som måste passera och ta sig till sina bilar. Jag har aldrig förstått detta fenomen, men bevittnat det varje gång vi åkt. Även nere vid dörrarna till de olika bildäck som båten innehåller. Den tunga, luftstyrda dörren som bara kan öppnas med ett knapptryck hålls låst under färden. Öppnas en halvtimme innan ankomst. Detta annonseras i högtalarna. Ändå står folk och trycker på denna knapp och rycker i denna ovilliga dörr långt innan. Bildar samling på den lilla yta som finns framför och kö uppför trappan.

Vi väntar erfaret i hytten tills högtalarrösten ombeder alla bilförare att gå till bilen. Det gäller att hålla reda på betäckningen för detta däck på dörren när man lämnar bilen i början av resan. Typ memorera det hela vägen upp. Vi är på fem A, alltså fem A. Annars irrar man som en novis på de tätt packade bildäcken med förtvivlan i blicken utan att hitta nån bil. Vi har sett en del såna under åren, dom som glömt memorera.
På bildäck är det varmt och kvavt och slår emot direkt när man tryckt på den där stora knappen som aktiverar dörröppnandet och dörren med en suck börjar glida åt sidan. Klivet över den höga tröskeln rakt in i diesel, bensin och oljelukt och helt stillastående luft. Man sidgår mellan kofångarna som nästan tar i varandra fram till sin egen bil. Kassarna ska stuvas in bland övrig packning och sedan sitter man där och flämtar. Den kvart som är kvar av färden är längre än hela den sammanlagda restiden. Att öppna dörr eller fönster har ingen som helst verkan mer än psykologiskt.
Det är bara att gilla läget och ägna sig åt att glo på medresenärer som inte hittar bilen, som ska få ihop packningen, som ska ta sig fram mellan kofångarna och är rädd att smutsa sina kläder. Med väskor, kassar, hundar och ungar. Och så dom där som aldrig kommer. Tomma bilar till tidsoptimisterna, översovarna, eftersläntrarna. Som står där som stoppklossar för en hel bilkö av brummande ivriga och irriterade chaufförer. Mängden onda blickar skulle kunna bränna sig genom skrovet när porten redan är öppen och alla andra kan åka ut i friheten.
Där … dunkar man över skarven mellan båt och land för att ta sig vidare genom tullen som alltid är obemannad numera och mot sitt mål … Nej. Nu är det nog dags att stänga av torktumlaren innan jag börjar boka båtresor.