Vårväder och vårsysslor

Igår kom de, Tranorna. Det är nåt märkligt med det där. I princip varje vår brukar jag lyckas få se dem, som om jag visste när det var dags. Bara komma ut på gården i helt andra ärenden och plötsligt hör jag bara skriken ovanför mig, tittar upp och där är de! Igår var det många, flög i två olika V formationer så det nästan blev ett dubbel-V av alltihop. Jag stod där med räfsan och såg dem passera. Hann allt få en bild också även om det bara ser ut som svarta prickar mot den blå himlen. Det kändes lite hoppingivande. Här kommer dom med våren liksom.
Idag har värmen omgivit oss med sol och temperaturen närmare tjugo. Så där så att jag vill börja arrangera sittplatser lite här och var. Jag släpade ut vattenslang och högtryckstvätt, klev i stövlarna och tog mig an den lilla terassen utanför altanen som var i behov av uppfräschning. Nu kommer dessutom ett Eko-tips. Inte mitt eget, jag har hittat det på Instagram hos Ekotipset. Där finns massor med bra och miljövänliga tips.
Här kommer det då: Blanda
* 2 dl ättiksprit -12% (eller 1 dl ättika 24%)
* 3 dl vatten (eller 4 dl om man har ättikan)
* 5 droppar handdiskmedel.
Häll det i en sprayflaska.
För det första så är detta universalmedel numera min bästa vän och jag har helt slutat med miljöpåverkande medel av olika slag. (använder diverse olika fiberdukar därtill) Det putsar fönster glasklart, det rengör kökskranen och rostfria bänkar eller hoar från kalkavlagringar. Kakel, duschkabiner likaså. Det putsar glasbord, speglar och ja, you name it. (har sett bilder på hur det gör underverk med båtar, husvagnar och allt möjligt)
Jag använde det på trallen idag. Först spolade jag av den, sen sprayade jag detta dundermedel över hela alltet, lät det stå en stund och gick sedan lös med högtryckstvätten. Tog ingen bild men tro mig, från heeelt smutsgrå till snudd på nya plankor. Tog även en vända på den lilla cafémöbelgrupp jag brukar ha där också. Nu är den delen superfräsch inför trivsamt vårhäng med kaffe eller glass eller andra slags drycker.
Spolade också av altanens fasta bänkar eftersom dessa behöver få ett lager färg i år. Måste låta detta blötläge torka nu, och invänta den riktiga varma våren, eftersom dagens värme bara var en förhandsvisning. I morgon blir det kallare igen och nya snövarningar finns inför veckoslutet. Men, bara det blir avklarat ska jag skrapa av bänkarna och måla dem.
Ättika för övrigt, den använder jag också till att kalka ur kaffebryggare och vattenkokare med. Suveränt. Och i kombination med bikarbonat händer det grejer som fixar stopp i avlopp och snyggar upp kakelfogar eller ger sig på fläckar. Kolla in Ekotipset vettja.

Annars så är jag till stor del uppslukad av Svt;s slowtv (på svt play) igen och väntar ivrigt på älgarna i ”Den stora Älgvandringen”. Det står på mest hela tiden och det är så rogivande. Inget babbel och prat, bara skogens egna ljud. Vindbrus och fågelkvitter. Mängder av olika fåglar och renar har vi sett hittills där kring Ångermanälven. En hel del kameror har satts upp på olika ställen och de följer livet i skogen nästan dygnet runt. Väntar in alla älgar som följer sina tusenåriga vanor för att ta sig till sommarens betesmarker. Ännu har älgarna inte hunnit dit men snart så. Sändingen pågår i cirka tre veckor så det kommer att bli mycket älg, och det är simma över älven de tänker sig för att kunna komma dit de ska. Då sitter jag bänkad och hejar på. Jag och mängder med andra av detta mänskliga släkte eftersom det är ett väldigt populärt program.

Det retar mig alltså

Jag är kanske medelåldersgrinig. Klimakterie … ni vet. Grinkärring och alla andra tänkbara skällsord man kan hitta på när en kvinna visar irritation eller ilska. Vi förväntas mest bara vara väna och timida. Allt annat får en osnygg förklaring. Bara det kan reta mig rejält! Så nej … inget kvinnligt skällsord passar om jag ska kunna hålla humöret. Uppretad bara, det räcker så. I regel är jag en lugn och sansad typ som försöker se saker och ting med perspektiv. Men. Vissa grejer retar mig verkligen till höjd puls och en muttrande ilska. Inte så jag öppet skäller ut folk, nej då, men det är bra nära många gånger. En vacker dag kanske pulsen blir så hög att dom hoppar ut, skällsorden. Om jag tar nån på bar gärning. Vad kan då vara så otroligt retligt kanske du undrar. Jo det ska jag tala om!

* Till exempel när folk lämnar sin kundvagn drivande för vinden på parkeringen eller utanför butiksdörren bara helt lössläppt när de lyft ur sina egna kassar, istället för att köra ihop dem med de övriga lediga vagnarna. Vem tänker dom ska ta hand om det sen? Utanför en större affär här i stan kan man se kundvagnar stående ensamma vid busshållplatsen också. Vad är det för jäkla sätt? Därtill de där lata typerna som till varje pris måste parkera närmast dörren till inrättningen fast där inte finns parkeringar. Att använda den faktiska parkeringen adderar max tio steg extra. Då ska vi inte ens gå in på dom som tar sig an att använda handikapparkeringar utan given anledning, där borde det utdelas elstötar eller nåt liknande.

*Människor som dumpar sitt skräp på fel sätt och på fel ställe är verkligen en källa till irritation. Vissa idioter vevar slappt ner bilrutan och släpper ut sitt skräp i farten. Man kan stöta på förpackningar från diverse snabbmat eller godis var som helst en söndagsmorgon genom stan. Numera hittar man också använda munskydd liggandes överallt. Och den där låten från filmen Psyco, vid duschdraperiet, spelas upp i huvudet medan man gör en rejäl omväg runt eländet.

*Folk som rastar sina hundar, det måste givetvis göras såklart. Men måste hundägaren verkligen slött stå och se på medan hunden lyfter på benet precis var som helst, typ på min brevlåda eller den stenkant som ramar in vår trädgård mot trottoaren vilket faktiskt händer titt och tätt. Ibland är det rent nödvändigt att hålla andan medan jag hämtar posten. Jag får lust att lurpassa i fönstret och kasta upp det och ryta som en vild. Givetvis passerar ingen hund alls medan jag tittar ut. Puh … pulsen är redan hög. Men det finns förstås mer! Som när man står och tittar efter nåt i en butikshylla och det genast ansluter en människa eller flera som ska glo på samma hylla fast dom inget ska ha ur den. I någon slags tro att jag hittat en skatt allra minst. Eller ett rejält extrapris kanske gömmer sig där, bäst att ställa sig tätt intill och hinna rycka det först i så fall tycks tanken vara. Hallååå – håll avstånd! Eller alla som träffar en bekant och ska prata en lång stund och blockera en hel gång utan hänsyn till alla som vill kunna passera. I dessa avståndstider retar det på två sätt, dom håller inget avstånd till varandra och dom tvingar mig att gå långa omvägar för att komma åt de jag tänkt handla.

*Väderleksmänniskorna på teve kan också göra mig riktigt arg även om det är fullständigt verkningslöst att sitta framför teven och skälla på dom i teven. Men när de övergår från att berätta om vädret till att bli nån slags töntiga trafikinformatörer gnisslar jag tänder. Regnar på kalla vägbanor … ja, regnar det så regnar det på allt, inte bara på kalla vägbanor. Och det krävs ingen större hjärna för att begripa att det blir halt i så fall. Tittar jag på väderrapporten vill jag veta vädret, inte läget i trafiken. Som innehavare av ett körkort har jag ett eget ansvar och hjärnkapacitet nog till att begripa när jag bör köra försiktigt.

*Värsta irritationen just nu är ändå en människa i närliggande bostadsområde. De/den gör mig faktiskt riktigt arg på gränsen till bromsa in och skrika genom rutan eller lämna ilsken lapp i brevlådan. Deras hus befinner sig längs en ganska smal gata utan trottoarer jag passerar relativt ofta eftersom det är närmaste vägen till lilla närbutiken. Det råder trettio som begränsning av hastighet i hela stora området som både vi och dom tillhör. Det ser man på de runda skyltar man passerar vid infarterna och en del vägkorsningar. Ändå har de tagit sig till med att sätta upp egentillverkade skyltar som hävdar att jag måste sänka farten på grund av barn. De har klätt blomkrukor i gula skyddsvästar och ställer ut leksaker halvvägs i vägen. Bara det får mig ju att gasa på när jag passerar det huset. Rent obstinat liksom. Vad vill dom? Att jag ska kliva ur och knuffa bilen förbi? Det är redan 30 km i hastighetsbegränsning! Men till min fasa såg jag en dag hur dessa … ja … idioter, jag kan inte kalla dem annat, lärde sina barn nåt livsfarligt. Deras garageuppfart är en slänt. Överst i slänten satt pappan med barnet framför sig på någon rullande leksak och lät slänten rulla dem rätt ut i gatan nedanför! Tjohoo vad kul liksom. (Maken kom hem en dag senare och bekräftade samma syn.) De lär alltså barnen att det är okej att leka på gatan och att rulla rätt ut i eventuell passerande trafik. Bilar som laglydigt håller den angivna hastigheten bland häckar och annat som skymmer sikten rejält längs hela gatan är ändå livsfarliga för den typen av lekar. Oavsett denna familjs egenhändigt tillverkade skyltar och trafikhinder och varningskrukor. Om det kommer ett barn utrullande mitt framför min bil hjälper varken den ordinarie hastighetsbegränsningen eller deras egentillverkade barnförmaning. Vi ska alltså köra extra försiktigt förbi deras hus bara för att deras barn ska få leka oskyddade i trafiken. Det är så dumt att klockorna stannar, att jag vill ringa polisen och barnavårdsnämnden eller smyga dit mitt i natten och ta med deras jävla skylt och dumpa reflexkrukorna i sjön. När Dottern var liten bodde vi, som nu, också med en trafikerad gata utanför huset. Men vi lärde henne att hon aldrig fick leka på vare sig gatan eller garageuppfarten. För att bilar är opålitliga. Och tänk! Hon lekte aldrig på gatan oavsett vilken hastighet bilarna använde sig av. På den tiden fick dom dessutom köra femtio i hela området. Men den där familjen lär sina barn att bilar är ofarligt pålitliga långsamtgående grejer, så lek på ni. Rulla rätt ut i gatan bara. Borde inte vuxna människor fatta bättre? Så där, tror nån att jag är lugnare nu? Mindre irriterad, timid och fin i sinnet? Icke! Galet arg blev jag. Skriver nog en insändare, ilsken lapp, ringer teve, står och hovrar i fönstret tills nästa hundjävel … såja … jag ska andas …

Vårens första …

… besök vid den där skogstjärnen i lördags blev aningen förfärande. Mer än hälften av skogen var borta!Jag gick med bävan, efter att ha mött de helgpausade skogsmaskinerna och brist på skog redan innan. Men hoppades att åtminstone tjärnen fått vara ifred. Men så var det ju tyvärr inte. Det var väldigt många trän som fällts överallt därikring. Sorgligt och glest.

… vårblomma och en liten tröst var den fina lilla Tussilagon jag hittade strax därefter. Som en liten sol. Den första för våren och alltid lika magisk.

… utefika och därtill häng vid havet. Där hittade jag lite lä med ryggen mot en stadig klippa och förutom matsäcken hade jag en bra bok i ryggsäcken. Så där satt jag och läste och njöt av egentid med måsarna, havsluft och vågskvalp. På gångavstånd hemifrån faktiskt. Det är rätt jäkla underbart ändå.

… blå vårblomma! Jo, men på vägen hem hittade jag dessutom de där som står i backarna och niger. Säger att nu är det vår! I ärlighetens namn så stod de i diket och neg. Och jag kröp för bästa bilden och en och annan bil körde förbi med funderingar på om människan höll på att svimma eller var påverkad. Det var jag i princip, av blåsippornas skönhet. Inget annat.

… riktigt varma dag hade vi i tisdags. Strax över sexton grader och sol mest hela dagen. Själv satt jag tyvärr vid jobbdatorn mest hela dagen. Men när jag slog igen den och förklarade slut på arbetsdagen gick jag raka vägen ut i skogen och andades ut och in en lång stund på en stubbe medan solen letade sig allt längre ner.

… utomhus selfie tog jag och Musse i solvärmen mot husväggen. Han gillar att hänga med mig ute i trädgården. Eller, snarare att jag hänger med honom ute i trädgården. Vi satt där och snackade tills han såg nåt spännande och tröttnade på mig.

Våren är bra magisk ändå!

Allt och inget

Huset är kallt som sjutton i dag. Det beror på att den fjärrstyrda värmen inte är speciellt snabb i vändningarna när vädret jävlas. Det där tillfälligt varmare ute är idag blåsigt och regnigt kallare och eftersom huset är kvar i tron på det varmare … ja. Jag har suttit vid köksbordet flera timmar med jobbdatorn idag och blivit allt kallare. Trots tjocktröja och raggsockor. Nästan så jag övervägde att hämta in grillen och dra igång en brasa. Men eftersom jag insåg att brandlarmet inte skulle uppskatta ett sånt tilltag lade jag mig på soffan med ullfilten istället. Och ett avsnitt av Vänner … nåja … minst fyra då och jag tror att jag var vaken genom alla.

I lördags fick vi höra vacker Harpmusik från Amerikat igen. Lyxigt med egen konsert i vardagsrummet och kul att kunna vara med. En konsert som egentligen skulle ha varit utom vårt hörhåll om det inte vore för pandemin. Så nåt positivt för den med sig. Vi såg också en del bekanta ansikten fladdra förbi efter konserten när alla ville hylla Harpisten (heter det så) som liksom oss njutit av musiken via tekniken. Underbart. Det verkade Musse-katten också tycka för han bänkade sig och somnade skönt till den fina musiken.

Grannen kom med pizza igår. Ja, inte till oss men vi ser när han parkerar på sin garageuppfart från vårt vardagsrumsfönster och ser honom få ett par pizzakartonger ur bilen och gå in i sitt hus med dem. Tyckte nästan jag kände doften ända hit. Och ett av Vänner-avsnitten idag innehöll också liknande kartonger. Gissa vart jag skickat Maken! Japp, han är på pizzerian.

En del av dagens jobb innehöll ett onlinemöte där jag håller en utbildning. Katterna hade ingen förståelse för detta idag. Mitt i mötet hoppade Pancakes upp mitt i synfältet. Jag lyfte ner honom och han hoppade genast upp igen. Jag föste ner honom igen varpå han går och sätter sig vid altandörren, ljudligt jamande. Så jag blev tvungen avbryta mötet för att gå och släppa ut. Varpå jag höll på att snubbla på datorsladden så katten blev rädd och sprang undan. Men jag öppnade dörren och fick honom att ta sig ut i alla fall. Fortsatte mitt möte när nästa Katt börjar tjata vid ytterdörren. Ignorerade honom men kände mig skapligt disträ i det som skulle sägas. Då kommer han också och sätter sig mitt på bordet, bakom min dator. Och försöker ta sig fram för att komma åt mig flera gånger. Medan den andra står utanför och krafsar på fönstret. Herregud. Helt galna. Jag lyckades ta mig igenom allt någorlunda sansad i alla fall. Tror jag.

Nu känner jag på mig att pizzan närmar sig. Bäst att jag fixar fram lite verktyg 🙂

I vedboden

Jag blev kvar i stugan tydligen och kom att tänka på den där vedboden på tomten. Den var inte bara en vanlig vedbod för förvaring av veden till öppna spisen. Den var mycket mer än så.
Dörren till denna vedbod stod öppen för det mesta. Den gick inte att stänga helt, utan man föste bara till den i farten så att det såg stängt ut.
Där inne fanns såklart veden och en sågbock som Pappa bar ut när ved skulle sågas till. Utanför stod också en välanvänd huggkubbe för vedhuggandet. Förutom veden fanns en arbetsbänk där ingen utförde nåt arbete alls eftersom vedboden var mörk och fönsterlös. Men där förvarades en del verktyg, färgburkar och en massa bra att ha som spik och skruv och snörstumpar och ja, inte vet jag. Det fanns också bräder av varierad sort. Rester som blivit över i nåt byggprojekt. Givetvis fanns det också plats för metspön, metrev och flöten. Såklart, vi hade ju en brygga.
Doften inne i vedboden, eller vedlidret som vi kallade det, var en blandning av trä och färg och … barndom.

Ihop med vedlidret hade någon byggt en lekstuga en gång i tiden. Jag minns inte den speciellt mycket mer än att det var oftast stökigt därinne, men jag antar att den också var välanvänd i yngre år. Utanför fanns en vidbyggd gungställning och en sandlåda. Och bakom alltihop ett rejält syrenbuskage.
Med tiden stod lekstugan bara där och nån, kanske Pappa, kom på att den kunde byggas om till en sovstuga. Han fixade väggarna och byggde våningssängar. Det var lågt till tak så det var inte tal om att sitta i sängarna, men det gick utmärkt att sova i dem. Förutom att det blev fruktansvärt varmt därinne under natten och luften kändes som helt förbrukad innan morgonen. Jag tror inte vi sov där speciellt ofta.
Men tillbaka till vedboden. Därinne fanns allt som behövdes för båtbygge! Brorsan och jag släpade ut ett litet bord och ett par små stolar och sedan satt vi på varsin sida och spikade båtar. Otaliga båtar. Pappa hjälpte oss såga till fören på brädbitarna. Med tiden lärde vi oss att såga själva. Med brädan på det lilla bordet och knät på brädan för att hålla den medan sågen envisades med att hugga fast och vi började om och om tills en trekant på vardera sidan äntligen sågats loss till den spetsiga fören. Alla sågmärken i bordskanten vittnade om sågandet. Liksom hålen, alla dessa spikmärken i bordsytan som vittnade om de mängder av spik som gick rakt genom bråtskroven och ner i bordet.
Vi spikade på nån slags klossar mitt på eller bak på båten, som hytt eller vad det nu kallas på ett fartyg. Oftast spikade vi också massor av småspik runt hela relingen och virade snören runt dem. Den nödvändiga spiken i fören avslutade jobbet. Där knöts själva dragsnöret fast. Sen fort ner till bryggan för att se flytkraften i bygget och dra dem runt bryggan, från strand till strand. Vi hade en hel flotta parkerad, fastknutna i bryggan eller nån gren i busken intill. Det var själva byggandet som var roligast.
När vi var klara skulle allt städas undan vid vedlidret och bordet bäras tillbaka in och dörren eventuellt fösas igen.
Däremellan blev man tjatad på att hämta ved och då var det inte alls lika roligt att gå dit.
En gammal vedbod kan man inte ha någon annanstans än i minnet. Men där står den stadigt.

Sommarminnen

Mot kvällningen när sommarskymningen fyllde stugan tände Pappa oljelampan. Han lyfte av lampglaset, skruvade upp veken en millimeter och tände. Placerade varsamt tillbaka lampglaset och reglerade lågan med skruven. Sen satt vi där vid bordet, han med korsordet och jag antagligen med den senaste boken eller nån målarbok eller ritblock.
Vi tillbringade somrarna i stugan varje år. Åkte båt till och från eftersom stugan befann sig längst ut på en udde dit ingen bilväg kunde nå på den tiden. Stugan var ett trivsamt rött -med-vita-knutar-hus. Från början med en rejäl veranda på framsidan men den byggdes tillslut om till ett kök. Jag minns knappt verandan. Köket däremot, det är liksom resten av huset fyllt av minnen. Gasspis några få köksskåp, diskbänk och driksvatten i en dunk och diskvatten i en hink eftersom det varken fanns rinnande vatten eller någon el i detta hus eller någonstans på udden för den delen. De gula skåpluckorna fick det att kännas soligt inomhus och när man satt vid rätt sida av köksbordet kunde man se en skymt av båtarna som passerade nere vid bryggan.
Det var stora köksfönster i den gamla verandastommen och det skallrade i dem och i den glasförsedda ytterdörren när vi slängde igen den och sprang ut. Eller in, eftersom man var tvungen att dra till ganska hårt för att den skulle stängas ordentligt. När dörren ställdes på vid gavel med hjälp av ett nylonsnöre varmare dagar, för att släppa in en aning svalare luft stängde vi istället en nätdörr som pappa snickrat. För att att stänga ute myggen och annat kryp. Nätdörren gnisslade vid rörelsen och dessutom hängde den lite, och behövde lyftas upp med hjälp av foten för att kunna stängas ordentligt men det var en rörelse som gick på automatik i oss alla.
Från köket kom man vidare in till resten av stugan men dörröppningen var låg eftersom det tidigare varit den dörrförsedda ingången från verandan. Köket hamnade aningen högre när det byggdes och dörren avlägsnades såklart. Man skulle alltså ta ett kliv ner och samtidigt ducka om man var en vuxen person. Otaliga huvuden slogs i denna dörrkarm om man inte hann varna.
I hörnet direkt nedanför fanns den stora öppna spisen som höll huset varmt när inte sommaren gjorde det. Vedlåren intill var fylld med ved för det mesta. Men den behövde givetvis hämtas ute i vedboden då och då.
På väggen vid den andra sidan av spisen var det ett fönster som jag och Brorsan brukade använda i den roliga kioskleken så fort vi var ensamma. Eftersom leken inte var helt godkänd av Mamma, hon tyckte vi stökade till och ville att vi skulle leka ute istället. Alltså startade vi alltid kiosk vid fönstret så fort det var möjligt. Det var förbjudet för oss att bada eller vara på bryggan medan vi var ensamma. Den regeln höll vi faktiskt. Men det där med kiosken kunde vi inte motstå. Så när Pappa gasat upp båten i fart och ljudet minskat tillräcklligt för att vi skulle vara säkra på att dom inte vände tillbaka, då plockade vi ivrigt undan vid fönstret. De åkte till stan för att handla och vattna bommorna hemma och det tog en stund. Vi hade nån timmes lek då Brorsan och jag turades om att vara kioskpersonal eller kioskkunden och betalade för varorna som langades ut genom fönstret med syrenens stora blad. Tills vi hörde båten närma sig igen och kunde skynda oss att städa undan alla kioskbevis och stå där som oskyldiga barn på bryggan och möta dem.

Förutom köket var det bara det enda rummet med spisen på nedervåningen. Den knarrande trappan längs med ena väggen ledde upp till övervåningen där vi hade våra tre sovrum. Där uppe hade det också varit bara ett enda stort rum från början men Pappa byggde innerväggar så att jag och Brorsan fick varsitt litet rum. På det viset fick vi dela på det enda fönstret som fanns i vår ända av rummet. Väggen emellan hamnade mitt på fönstret. Mitt rum var mestadels rosa, brorsans var givetvis blått. Mammas och Pappas del var mest vitt tror jag och större. Det man kom till först när man klivit uppför trappan med sina vita trappräcken runtom.
Nere, under trappan fanns en skrubb, mörk och lite farlig. Med stövlar och flytvästar och en del ytterkläder på krokar och annat som behövde stuvas undan. Men de ytterplagg vi använde mest hängdes på hatthyllan utanför skrubben.
Under den stora mattan vid soffan och soffbordet fanns en lucka i golvet. Bordet sköts undan och mattan veks åt sidan otaliga gånger under en dag. Luckan öppnades med en redig jänring som låg nerfälld i golvet. Där nere hade vi kylförvaring för maten. Ingen el, heller inget kylskåp. Bara en lucka i golvet. Det luktade fukt och källare därnere när man ställt sig på knä för att plocka fram maten. Det var ofta min och Brorsans syssla det där. Att plocka fram det Mamma ville ha till köket eller att ställa ner det när vi ätit klart eller ordna in allt när vi burit upp alla kassar från båten när de handlat.
I detta typ vardagsrum tillbringades mycket tid. Regniga dagar om det inte var en stunds vila på övervåningen för att lyssna på regnet mot plåttaket. Men framförallt om kvällarna med den batteridrivna radion, spel, pussel, serietidningar och böcker.
Mamma med handarbete och Pappa med korsord. Där vid bordet under den tända fotogenlampan som lyste med ett sparsamt men trivsamt sken i sommarkvällen.

Lampan hänger numera här hemma hos mig och tänds enbart med ett värmeljus. Men skenet den sprider leder ändå raka vägen tillbaka till barndomsstugan och påminner om barndomsminnen och sommarminnen en stund.

Trött i huvudet

Eller nåt åt det hållet och ute skiner solen och försöker övertala mig att ansluta. Jag har suttit vid datorn hittills idag i hemmajobb och borde verkligen komma ur det läget och gå ut och röra på mig. Rensa lite i sinnet. Men jag är så erbarmligt trött på att promenera omkring i hemtrakten. Och efter allt jobb vid jobbdatorn väljer jag ändå att starta min egen och hamnar här. Ja, jag hör ju hur det låter … jag skärper mig nu. Jag går ut!


Okej. Ja jag kom iväg ut, fast nån promenad blev det inte. Istället hamnade jag på altanen i akt och mening att samla ihop återvinningspåsarna som ännu en gång stått nån dag för länge. När det var gjort fick jag ett infall och gick in och bytte till arbetsbyxor och tjocktröja och ut igen. Började samla ihop allt granris som jag pyntade med inför advent. Både på altanen och lite här och var i trädgården. När det var gjort sopade jag löven av altangolvet. Det kan ha varit så att jag inte förmådde mig att räfsa helt klart i höstas. Det jobbet får istället tas om hand nu med en drös torra fjolårslöv som skräpar här och var. Gräsmattan behöver också en räfsning som alltid om våren men det är för blött ännu. Tackar för det eftersom räfsarenergin inte infann sig vidare värst ändå.
Men nu är i alla fall altanen aningen mer beboelig ifall andan faller på för en stund ute i våren. Sol eller ej.
Katterna var riktigt nöjda med mitt utomhusbeslut och virvlade omkring i sin version av hålla sällskap. Typ sitta en bit i från och titta med kritisk blick. Springa i vägen för sopborsten. Krypa in i en tom låda som jag tänkt vika ihop. Och sånt.
Solen kom och gick idag mest hela tiden men det var ändå riktigt skönt ute. Tillräckligt varmt för bara islandströjan, ingen jacka behövdes. Det är verkligen vår i luften. Och med den infinner sig en del trädgårdsplanering. Tulpanerna tittar fram här och är i rabatterna och jag köpte blomfrön i helgen. Nu är det bara att sätta igång!

Idag såg jag …

… En helt vit utevärld igen när jag klev upp. Som jag misstänkt, vintern är verkligen inte redo att packa ihop än. Under natten hade den skadeglatt svept ut en del snö över den så förhoppningsfullt våriga tillvaron. Och dessutom gått på med kallgraderna över alltihop så pass att det var lika vitt och kall vinter hela dan. Jaja, det var väntat.

… plötsligt ett mail som meddelade mig att en ny jobbdator fanns att hämta på kontoret. Det kom sig av att min tidigare jobbdator börjat tjafsa med att låta mig delta i onlinemöten. Stängde bara tjurigt ner och höll på. Så jag skulle få en ny, så där kan man inte ha det. Jag planerade om förmiddagen och hämtade raskt denna tunna bärbara dator. För att hinna ansluta allt som skulle anslutas i tid till den onlineutbildning jag skulle delta i lite senare. Jag och ett gäng till skulle få sätta igång tankeverksamheten med systemet av en ny lönerapporteringstjänst. Det gick väldigt bra. Min nya dator lät mig också vara med på hela mötet utan nåt tjafs.

… en man iklädd endast ett brottarlinne och shorts på affären. Jo, verkligen så lättklädd! Knappt mitten av mars och minus fyra grader och snö. Man kunde se att han var kall, trots den betydande mängden ”päls” han hade synlig under det generöst skurna linnet. Rödfrusen liksom. Med en slags påklistrat obesvärad hållning som troligen ångrade klädvalet och den sinnesförvirring som fått honom att tro att det var sommar han såg därute för att solen sken i mars. Jag betackar mig för den synen lättklädda håriga män på affärer alla årstider faktiskt.

… jag en självklar lösning på problemet med en kofta jag stickat. Blev inte nöjd med knappkanten på den och koftan har mest legat oanvänd. Funderat på att riva upp kanten och göra om den men hmmmm … svårt att riva upp garn som varit stickat länge och hunnit ludda ihop. Jag klippte istället bort knapparna, vek in och sydde fast kanterna innanför. Japp, mycket snyggare nu. Tror den får förbli kantlös och knapplös.

… hur otroligt snabb posten är ibland fast alla skäller över den mest hela tiden. Jag postade en grej igår, tidigt på förmiddagen. Mottagen meddelade idag att den anlänt. Wow.

Plötsligt ….

… upptäckte alla väntelistor mig igen och alla ville ha nåt med mig att göra. Inom loppet av tre dagar hade jag kallats till både blodgivning, mammografi och tandläkaren kom inte långt efter i den kapplöpningen. Nu fattas bara att dom vill ha ett cellprov av mig också. Urk.
Nåja, blodgivningen bekommer mig inte, det är enbart en och bra känsla, att jag kan bidra. Men de andra två hade gärna fått glömma bort mig ett tag till. Mammografin är visserligen raskt avklarad men inte speciellt behagligt. Tandläkaren är värst eftersom jag känner till en del grejer i min egen mun som kommer att landa dyrbart. Undrar om jag ska boka av …

… försvann snön! Över en natt kändes det som. Har aldrig sett den mängden snö smälta så fort. Det bör ha varit mestadels luft i den. Katterna är ystra utomhuskatter igen som alltid om våren. För det känns verkligen vår nu och jag bävar alla bakslag som både mars och april kan ha i bakfickan. Inte sjutton slipper vi väl undan så här lätt?

… kröp det närmare … när en god vän lades in på sjukhuset med virus i kroppen och tungt i andan. Vi har inte umgåtts, så viruset är inte närmare mig rent bokstavligt men i tanken blev cirkeln mindre. Typ pytteliten. Ett steg till och …
Jag känner mig som att jag sett en vampyr och hänger vitlöken runt halsen och springer iväg med ett bastant silverkors i handen. Om det nu kunde hjälpa … Det var oroligt ett par dygn men hon tycks ha repat sig utan intensivvård och sånt får man sannerligen känna tacksamhet över. Även om hon är långtifrån frisk ännu.

… sitter jag här och planerar för trädgårdsliv igen. Köpte en tidning med ifyllningsmöjlighet och vad det är läge att ta tag i månad för månad. Drömmer om frön och funderar över hur jag ska arrangera utrymme inne för allt som vill gro. Det brukar vara svårhejdat det där med frön när jag väl är igång. Jag petar ner hur många som helst och översvämmas av krukor som ska stå nånstans och gro tills de vågar vara ute. Jag spekulerar i Klockranka, Blomman för dagen, Luktärter … ja, och listan blir allt längre.

… är tanken på semester väldigt lockande. Det beror antagligen på att semesterplaneringen på jobbet redan är igång och att jag är inblandad i att få till ett tillfälligt och hållbart schema för sommaren. Men kanske också för att jag bläddrade runt i mina egna mobilbilder för att föra över dem i back-upp moln och där hittade all sommar från förra året. Lata dagar i trädgården med massa ledighet vid fötterna. Maken kastade också ur sig frågan ”vadgörvipåsemestern” häromdagen. Tja. Vi gör väl det vi brukar göra. Tar dagen som den kommer här hemma. Det vi möjligen kunde ha tänkt oss göra var att ta båten över till det gamla hemlandet för några dagar men det blir sannerligen inte aktuellt i år heller. Jag är nöjd med att vara hemma och extra nöjd ifall vi dessutom tagit oss till semestern utan att drabbas av … ja ni vet. Orkar inte ens skriva ut det där längre. Alla vet ändå vad man snackar om. Vi är nog bara hemma på semestern! För att vi vill det. Bra så.

Hur less kan man bli?

Ibland sitter jag här med min tomma yta och funderar på vad jag ska fylla den med. Helt utan uppslag till någon slags vettig text och ändå har jag öppnat appen och klickat på nytt inlägg rubriken. Knackar förstrött in några ord, som blir en krystad mening som jag genast raderar.
Sitter och glor på tomheten en stund och gör ett nytt försök med nåt helt annat som slutar i samma ända. Backtangenten hamrar tills inget är kvar. Tillbaka på ruta noll bara. Inga meningar formuleras i den del av hjärnan där de borde samla sig och ingen annanstans heller för den delen. Med händer som är utan förmåga att trycka ner någon vettig tangent.
Kanske borde jag skriva nåt om det jag såg på teve? Näe så tråkigt. Orkar inte heller samla ihop mig kring boken jag nyss läst fast den var fantastisk. Om jobbet kan jag aldrig skriva eftersom jag har sån tystnadspliktsmunkavle. Hemma händer knappt nåt alls numera och utanför hemmet vistas jag knappt heller och den jäkla pandemin har baske mig fått tillräckligt med uppmärksamhet.
Stickning tjatar jag om mest hela tiden och katterna hittas i var och annat inlägg dom också. Trädgården ligger under snö och nåt annat uteliv mer än en och annan promenad blir det inte. Bidrar knappast till någon inspirerande text att jag gått ännu ett varv i hemområdet.
Upplevelser och umgänge har drabbats av total distans och allt sånt som i forntiden kunde bidra till roliga textuppslag har hamnat i rejält underläge och man undrar om vi alls kan återuppta det.
Sociala medier bidrar kappast till nåt vettigt, för det tycks som att mänskligheten helt har tappat det och mest bara gnäller och skäller på andra typ hela tiden. Så näe, vad sjutton ska man skriva om?
Och jag raderar ännu ett taffligt uppslag och hovrar över tangenterna utan att en enda vettig tanke uppstår. Fast jag har en uppsjö av bokstäver tillgodo. Jag landar med fingret på en av dem på måfå och klapprar in en hel rad av samma. Den säger mig ingenting och den går samma raderande öde till mötes som tidigare försök.
Näe. Jag har inget att skriva om i dag. Lika bra att låta bli. Kanske jag kommer på nåt i morgon?