Att gå på stödgala

Det var en hyllning till musiken! Främst. Även om stödgalan också tillfaller den där sönderbrända puben. Men så är ju också puben och hela dess idé och drivkraft en hyllning till just musiken.
Den fantastiska gasklockan vi har här i stan fylldes av musiker och musikintresserade människor i olika åldrar under två dagar. Arrangörerna hade medvetet valt att inte avslöja spelordningen. Man visste bara vilka band som spelade vilken dag och därutöver fick man mingla runt och lyssna till det som scenen bjöd. Det var just det som var anledningen, att folk skulle mingla runt och ta till sig det som bjöds och inte bara dyka upp för det band man redan kände.
Alla musiker som skulle spela var där för att de vill spela, för att de vill stödja de lokala musiklivet och de ställde upp gratis. De var också enbart lokala band som turades om på scenen! Helt fantastiskt alltså, vilka musiker det kan finnas i en stad. Så varierande musikstilar (även om allt passar inom rockgenren) men så otroligt duktiga musiker. Man häpnar liksom. Och känner sig ödmjuk inför arrangemanget och engagemanget. Att allt det här skrapats ihop på bara några få veckor och allt allt flyter så bra. Det riggas snabbt om på scenen mellan de olika banden och alla håller sig strikt till sin utdelade tid och kan inte tillgodose ”en gång till” ropen den här gången. Då skulle schemat falla. Vi besökare har inte gjort nån större uppoffring än betalat entrén och kan bara luta oss tillbaka och njuta av allt som serveras oss från scenen.

Framförallt ett av banden låg extra varmt om hjärtat för vår del. Där stod sångaren, den där lilla pojken vi sett växa upp, och sjöng sig hes. Hans stolta föräldrar och en stolt storebror fanns också i lokalen så klart och jag kände mig som en av dem. Så där stolt ju!
Samtidigt som Dottern befann sig nedanför scenen med sin kamera givetvis. Jag frågade henne sen, hur det där kändes. Att fota just honom på en scen. De där två har lekt i diken, fiskat, samlat grodyngel, byggt kojor, åkt skoter och cross och i nån gammal bil på isen. De har varit lika blöta och skitiga och rosiga och fulla i skratt. Ja, kära barn. De växer upp och går sin egen väg. Nu är den ena konsertfotograf och den andra sångare i ett nybildat band. (Och vilket band sen! Verkligen bra.) Hon tog med sig hela bandet för att ge dem lite bra bandbilder också. För  gammal vänskaps skull.

Massor av folk har besökt denna tvådagars stödgala och stöd har verkligen rullat in. Både ekonomiskt och mänskligt. Vi har inte tillbringat all tid på galan men ändå besökt den båda dagarna och tagit del av den varma stämningen och bra musik. Hoppingivande och värmande. Musiken för oss samman som nån på scenen sa. Sannerligen gör den det. Nu hoppas vi på en hejdundrande nyinvigning av puben också framöver.

27/100

Stödgala

Det är en stödgala idag. Och i morgon. The show must go on heter den.
Anledningen till galan är en sotigt tråkig historia. Ledsam rentav. Det var en helt vanlig lördag i februari. När vi nåddes av den hemska nyheten att det brann på den där puben vi så gärna hänger på. Mest hänger vi där för att det är ett par av våra bästa Vänner som äger den. Och när ens Vänner genomför sin dröm, att ta över en pub, är det på just puben man träffar dem efter det. För nåt annat har de inte tid med. Dessutom brukar det kunna ätas god mat och lyssnas på himla bra musik där.
Jag hade skjutsat en gäng Rockers till grannkommunen den där kvällen. I bilen på vägen dit fick vi höra om elden men hur pass den ställt till det fick vi inte veta just då. Jag skyndade tillbaka till stan så fort Rockersen klivit ur bilen. Parkerade på första bästa ställe och gick för att se med egna ögon. För hemskt! Sånt som bara ses på nyheterna, brandbilar med blinkande blått och polisbilar och avspärrat och svartbränt. Så himla sorgligt svart.
Det hade brunnit ordentligt i köket fick vi veta av våra bedrövade vänner dan efter. Fritösen hade spunkat ur och brinnande olja rår man inte på hur man än försöker. Och de hade sannerligen försökt! Dragit i sig otrevlig rök på grund av det. Alla gäster kom rådigt ut i tid och själva puben var oskadad, förutom röken då. Men köket var ett oanvändbart svart skal.
För närvarande saneras och fixas det på puben och förhoppningen är att en nyöppning ska kunna ske snart. Jag hoppas verkligen det, för det är vad Vännerna vill!
Hela musiklivet i stan reagerade med bedrövelse. Musikerna är väldigt välkomna på just denna pub och alla gillar att spela där. Någon tänkte till och därav denna stödgala i helgen. Ett helt gäng musiker ställer upp och spelar. Inte för själva puben egentligen utan för musiklivet i stan. För att en scen, för tillfället i alla fall, är stängd. För att försvara och bevara musiklivet liksom.
Vi gör oss alltså i ordning för att gå på stödgala! Hoppas många andra tänker likadant.

25/100

Det har varit lördag

2015-05-23 21.03.57Och den där eurovisionsgrejen har precis slutat. Långdragen historia det där. Men nu är det slut för i år, det är mer än mitt i natten och Sverige vann. Grattis Måns, himla roligt.
Hur var då denna final? Jag orkade knappt ta mig igenom semifinalerna i veckan. Så otroligt mycket sega och tråkiga och rentav dåliga ballader som samlats till tävling i år. Själva finalen är det jag ser fram emot och där samlas ändå tillslut de som är bäst och utgör en skaplig blandning låtar att lyssna sig igenom. När skräpet sållats bort. Så, en repris av denna sångtävling innan jag rullar in mig i täcket.

Sångtävlingens umgänge: Vi bjöd hem en god vän som sällskap och hade trevligt tillsammans framför teven. Finns mycket att diskutera i en sångtävling.

Sångtävlingens snacks: Vi dukade upp med ost, jordgubbar och bubbel innan det började. Och lite chips och en godisskål fick vara med också. Bubblet var slut långt innan segraren överöstes med guldkonfetti.

Sångtävlingens musik: En del av de dåliga låtarna har slunkit igenom och lyckats hamna i finalen ändå. Ska man egentligen tävla i musik? Så olika man tycker. Det som är kräksdåligt i mina öron är kanske det bästa nån annan hört. Nu så här efteråt slingrar sig en salig blandning av melodislingor genom huvudet. Inte bara av det jag tyckte bäst om. Det finns annat som fastnat också.

Sångtävlingens wildcard: Plötsligt är Australien med i Europa! Coolt. Att de gillar den här tävlingen så pass att de är med i Ebu och får vara specialinbjudna att delta. Och med en riktigt bra låt dessutom. Alla ska vara med! Välkomna!

Sångtävlingens programledare: Tycker de fyra vackra damerna har skött sig utmärkt genom alltihop. Något krystade manus bitvis, men det är knappast deras fel. Ikväll var de på topp!

Sångtävlingens urringning: Vi konstaterade att det tycks vara inne med riktigt djupa sådana. De gick ner åt navelhållet på ett flertal damer. Både bland programledare, deltagare och de som lämnade röster. Ibland lite lätt sammanhållet med ett tunt band eller ett tunt tyg som inte skulle synas. Men djupt som sjutton var det likförbannat! Varför då undrade vi? Och fick inga bra svar heller.

Sångtävlingens tjusigaste: Jag gillade de där lamporna som svajade och rörde sig som vågor från taket. Och den fina scenen med färgsprakande bakgrunder som passade artisterna. Trevligt att titta på.

Sångtävlingens favoriter: Vi tre i soffan hade lite olika förslag. Vi gillade (förutom Måns) Belgien, Australien, Ryssland, Montenegro, Slovenien, Österrike och säkert nån till. Men vi gissade allihop på att Ryssland, Sverige och Australien skulle befinna sig i täten. Hyfsat bra gissat måste jag säga.

Sångtävlingens segaste: Utan tvekan omröstningen. Innan fyrtio länder sagt sitt hinner timmen bli sen. Tack och lov att de flesta poängen delas ut innan vi får kontakt med poängpresentatören. Annars skulle vi svimma av utmattning i sofforna. Det räcker att vi ska ta oss igenom dessa fyrtio länders åttor, tior och tolvor.

Sångtävlingens pinsammaste: De där presentatörerna som valts ut till att rabbla sina hottaste jurypoäng. Som försöker göra det mesta av sina tre sekunder i rampljuset och sjunger trudelutter och skämtar till det och försöker dra ut på det för att höja spänningen och man vill bara kasta prick på dem. Med tomater, pilar vad som helst bara de får ur sig poängen nångång.

Sångtävlingens roligaste kommentar: När ett av de röstande länderna försvinner i en svart ruta och  programledaren utbrister: ”We lost Estonia!” Hoppsan.

Sångtävlingens mest spännande: Ja, det var så klart omröstningen! Vissa år brukar nån dra ifrån på ett tidigt stadium men i år höll det sig spännande länge. När det var sju länder kvar att rösta bestämde vi att det var dags att fira!

Sångtävlingens gladaste: Givetvis Måns ”mumsmums” Z när han inser att ingen längre kan skrapa ihop poäng som överstiger hans. Underbar min! Och vi satt ytterst på soffkanten, jag och Vännen och suckade över hur söt och in han är. Maken himlade med ögonen och tyckte vi var knasiga tanter.

Sångtävlingens plagiat: Jag tycker fortfarande att Heroes-låten är otroligt lik den låt som den anklagas för att plagiera. Jag tycker fortfarande att streckgubbens kusin är ett original och att det knappast hjälper att byta mössa på den. Klart man får bli inspirerad. Allt är redan gjort och allt annat är bara variationer på detta redan gjorda. Men man kan låta inspirationen leda till något lite mer annorlunda ändå. Andra låtar har genom tiderna också anklagats för att vara plagiat. Vissa har varit svåra att höra likheterna i. Denna hör man direkt, typ hela inledningen av låten är väldigt lik. Men skit samma. Låten är bra, det bästa som fanns i de svenska mello-delfinalerna. Måns är bra. Bevisligen tycker hela Europa det också. Måns vann! Heroes vann! Grattis till segern MumsMums.

Och nu är det äntligen över. Hela vintern/våren ägnas åt denna sångtävling. När vi hade en final i landet och en gemensam final för alla andra länder var det roligare tycker jag. Med alla dessa delfinaler och semifinaler hinner åtminstone jag tröttna. Det är ändå finalerna som är det roliga. Och visst, klart jag vet hur man stänger av teven! Att man inte måste titta. Vanligtvis tittar jag bara med ett öga. Det andra sitter i nåt annat för stunden trevligare som datorn eller en stickning eller så. Men teven får stå på och jag hör de där låtarna passera. Nu har allt passerat. Snart också denna natt.

Mello alltså

Så tråkigt så klockorna ger upp typ och går tillbaka till vintertid eller nåt. Och ändå sitter jag här. Av tradition liksom.
Allt är sig likt.
Det klagas på allt som har med detta program att göra på nätet just nu. På låtarna, scenen, produktionen, arrangemanget, programledarna, låtarna, sångerskorna, sångarna, låtarna, mellanakterna, balladerna, dom andra, allt och låtarna.
Till viss del håller jag med. Vissa av låtarna alltså … voi huh huh skulle mitt modersmål ha uttryckt. Mitt nuvarande språk säger; suck alltså. Mängden ballader i år gör allt till en enda fruktansvärt lång låt. En lång dålig låt. Ballader i lagom mängd är trivsamt. Men inte den här överväldigande mängden.
Jag tänker inte klaga på själva programutförandet. Det är väl en melodifestivalgrej som alla andra. Tjusiga scengrejer i bild, rätt taffligt mellansnack och kisspaus i dessa jobbiga mellanakter. För att inte tala om alla evighetslånga snabbrepriser. Innan man äntligen får veta vilka som gick vidare och man kan gå och lägga sig.
Och Måns. Jag gillar Måns, låten är bra och han gör det bra. Men allvarligt. Hur lik är den inte den där låten den anklagats för att plagiera. Typ extremt jättelik! Mer än vanligt när det snackas om plagiat. Och så den efterapade streckgubben på det. Nu hade man bytt mössa på den. Och gett den en ballong istället för ett paraply. Men vad tusan. Fortfarande hur lik som helst! Känns trist ju. Att vi tävlar med någon annans låt och scennummer.
Och varför fick jag inte rösta på de finska punkarna i tisdags! De hade livat upp i balladsmöret. Men visst. Nu gnäller jag som alla andra. Kommer ändå att titta på lördag. Så är det ju.

Och kolla själv. Är det ett plagiat eller inte?

Godnatt.

Musiktävling

Nu är det slut. Årets melodifestival har korat sin vinnare. Och allt är precis som det ska. Nästan. Egentligen är ingenting sig likt.
Årets vinnare omges med fler och starkare diskussioner än tidigare.
Jag rycks med i det. Kanske för att jag satt här i hemmasoffan i natt med tårar i ögonen. Över den lyckliga vinnarens stora seger över hånet och hatet. Undra på att hon knappt tog sig tillbaka upp på scenen. Sen stod hon där, mäktig och stark och sjöng så det gick rysningar över hela mig. En känsla som följde mig långt in i sömnen. Kanske tog vi ett viktigt steg i går? Vi, mänskligheten.
Är det en musiktävlig? Ska inte bästa låten vinna? Röstades det bara på ett plojigt skägg?
Jag är övertygad om att det röstades på allt annat än ett plojigt skägg!
Det röstades på en bra låt och på ett fint framträdande och på ett fantastiskt och kärleksfullt budskap! Alla är lika mycket värda! Oavsett hur man väljer att se ut.
Musik är en fantastisk sak! Med musik kan man påverka, framkalla känslor och musik lämnar sällan någon oberörd. Så just därför är en musiktävling en utmärkt plats att framföra ett viktigt budskap i! Politik och musik hör ihop. Eftersom det är livet. De stackars ryska tvillingarna fick ta emot en väldig massa buanden och otrevligt bemötande. Där hör tydligen musik och politik ihop alldeles säkert. Jag säger inte alls att jag sympatiserar med Ryssland. Men de där två unga tjejerna fick bära hela det ryska ansvaret på sina axlar. De var där för att sjunga sin låt, som alla andra.
Medan ett kärleksfullt budskap inte skulle få ha plats! Det skulle bojkottas och kastas ut. Då hör musik och politik plötsligt inte ihop.
Ett skäggigt och kärleksfullt budskap fick vinna i går. Ett bevis för att vi vill ha tillbaka något vi är på väg att förlora. Kärleken måste segra över hatet som beder ut sig likt frost framför fötterna. Blanda gärna musik och politik i det kärleksfulla sammanhanget! För en musiktävling kan inte användas på ett bättre sätt än så här! Heja Conchita Wurst! Du gjorde det!

______________________________________ ❤ _______ ❤ __________

Musik i ByHåla

Vi hamnade i Byhåla. Anledningen till detta var en spelning på en … Byhålaklubb. När vi kom fördubblades antalet gäster.
Okej. Vi köpte nåt att dricka, som man gör, och slog oss ner vid ett bord. Sakta men säkert ökades gästinnehållet i Byhålaklubb.
Alla band anländer sent till sin scen. I synnerhet dom som bara får spela i Byhåla. Rockerslooken sitter så rätt. Tatueringarna syns. Kedjorna hänger som de ska, från skärpet med malteserkors och gitarren långt ner i knävecken. Men. Man är i Byhåla och spelar sina väl inövade låtar. Och man måste vänta tills det finns tillräckligt med publik.
Gästerna i Byhåla är av ett intressant slag. Nåja. Jag kommer inte precis från Stureplan jag heller. Kanske kastar jag i skört hus. Men.
Jag svär på att jag såg Uncle Fester dansa där framför scenen. Voldemort var med. Han trodde att man kunde dansa foxtrott, ensam, till hårdrock. Typiskt Voldemort. Ilsken och självcentrerad. Jag såg även Gru. Han, skurken från ”Dumma mig” och han såg sig över axeln om och om igen. Kanske trodde han att vi tänkte sälja kakor? Och i ändan av ett bord satt plötsligt halva MC gänget från Sons of Anarchy. Skäggiga, västbeklädda motorcykelkillar. Inte riktigt lika macho som det där teveseriegänget trots allt. Vapenlösa och kramgoa.
I Byhåla dansar man framför scenen. Eller mer studsar man framför scenen. Kvinnor och män. Tillsammans. Som en enhet. Det slängs med hår. Det hålls knutna nävar på raka armar i luften, i takt med musiken. Det mimas/sjungs med i texterna och plötsligt ser jag allt i för långsam takt. Som reklamfilmen för ett kryssningsfartyg. Shit vad fula folk blir, när de tror de är coola!
I Byhåla står rockhjältarna plötsligt på borden och river av sina riff. Önskar kanske att arenan var större, publiken massivare. Inte Byhåla liksom.
Jag såg en drink på menyn i baren. Virrpanna. Kanske var det den man försökte samla ihop till när man skyndsamt plockade flaskor och glas av borden. Vare sig de tömts eller inte. Helst inte! För slattarna kanske var huvudingrediensen i driken. Jag köpte ingen virrpanna i Byhåla. När bandet tog paus, då drog vi. Byhåla fortsatte festa och svänga med hårsvallet framför scenen. Vi passade inte in där.
Jag säger inte att Byhåla var fel ute. Eller att bandet var patetiskt. De syntes att de hade kul! Hela Byhåla hade kul. Och vi avslutade vårt studiebesök med att konstatera att det ändå var … kul … intressant. Och vi åkte dit för att se det där bandet. Ja. Då ska vi inte klaga.

En ABBA bekännelse

Mycket prat om ABBA idag!
Själv har jag ett svagt förhållande till ABBA. Uppväxt i svenskspråkiga Finland är jag, och dit nådde Abba inte riktigt. Faktiskt. Fast det var sån feber i övriga världen.
Jag har inga minnen av den där Waterloo-vinsten för fyrtio år sedan, som är anledningen till dagens ABBAflöde. Tror väl att vi tittade på melodifestivalen även då. Jag var typ tolv då och minns att jag gillade musik. Det var nog svårt att inte göra det hos oss. Pappa lyssnade på mycket musik och sjöng eller visslade jämt. Vi lyssnade alltid på Svensktoppen och ett sommarprogram som hade den där sommar, sommar, sommar-låten som signaturmelodi. Radion stod uppställd på en stubbe eller nåt bord ute vid stugan. Och vi lyssnade medan vi gjorde annat.
Så självklart tittade vi även på mello. Kan inte tro annat. Och säkert då, när ABBA stod där i sina konstiga kläder och sjöng Waterloo. Men jag minns inte!
Jag hörde såklart alla deras låtar i dessa radioprogram men ingen av dem fastnade riktigt, i mig. Tror till och med att det var så att jag verkligen inte gillade dem. Jag hade inte en enda av deras skivor! Inga bilder av abborna på mina väggar. Jag kunde inga texter utantill och tvivlar på att jag nånsin gick runt och nynnade på nån av dessa låtar. Och jag och mina kompisar har aldrig lekt Abba med några hopprep som mikrofoner. Som mina kvinnliga vänner här i landet berättar om.
Men det är märkligt med ABBA. Alla deras låtar som faktiskt är gjorda för så pass länge sen och som spelats så otroligt mycket, lever faktiskt ännu! De flesta andra popgrupper från den tiden har vi glömt. Men ABBA har så sakteliga jobbat sig in även i mitt musiköra. Faktiskt. Och nu lyssnar jag med glädje på deras låtar och kan nog fler av texterna nu. Har ingen aning om när det hände!
Plötsligt var det bara riktigt bra! Det där ABBAsoundet. Kanske fick jag det med medborgarskapet? Eller som inträdeskrav i det svenska samhället? Spelar ingen roll. Jag stämmer in i kören. Grattis ABBA! Helt otroligt faktiskt.

En grej jag skulle vilja lära mig (rubrik från januarilista)

Jag borde ha lärt mig spela piano. Det är så himla vackert! När jag är trött i huvudet eller annars bara vill koppla av lyssnar jag på vacker pianomusik. Helst med Ludovico Einaudi som gör soft och njutbar musik med känsla. Den här känns väl igen?

Filmmusiken från This is England bl.a. Mycket vackert i mina öron. Vilsamt.

Minns inte hur gammal jag var, kanske gick jag i ettan eller tvåan, när jag blev anmäld till en pianokurs i min gamla hemstad. Hade säkert önskat det själv. Jag utsattes inte för nåt tvång i barndomen. Och vi hade ett litet elpiano hemma, ett litet rött som såg ut som en låda med ett litet tangentbord. Där satt jag och klinkade fram oljud.
Så skjutsade pappa mig till den första pianolektionen. Som hölls av prästfrun. I prästgården, vid hennes stora svarta piano. Det var jag och en elev till. Vi fick sitta på den stora pianopallen med prästfrun intill och försöka få våra små korvfingrar att hitta rätt tangenter.
Elpianotangenterna hemma svarade an på minsta tryck. På prästfruns piano skulle man liksom hamra ner tangenten för att få fram nåt ljud. Svårt! Och jag tror hon var lite sträng, prästfrun.
Den andra eleven var en tjej i min klass. Hon hade spelet piano med prästfrun så länge att hon klinkat in i pianobok två och kunde redan spela med båda händerna. Dessutom så var vi … tja … inte helt på samma sida kan man säga. Jag kunde läsa hennes hån mellan notraderna. Som skulle användas mot mig i skolan senare.
Det där var inget prästfrun noterade. Hon manade på sin nya elev och berömde sin gamla elev. Och anledning till överlägset hån ökade. Låg inte längre bara mellan raderna.
Jag gick dit en gång till tror jag. Sen ville jag inte mer. Och eftersom jag inte utsattes för nåt tvång, möjligen ett antal övertalningsförsök, så slapp jag sen.
Nu hade det varit coolt att slå sig ner vid ett piano och spela nåt vackert. Men jag har varken piano eller kunskapen.
Kanske en vacker dag. När inte livet är fullt av en massa annat. Kanske finns det nån pianokurs för tanter, utan prästfruar och elever som kan spela med båda händerna? Då kanske jag gör slag i saken.

Jag som trodde jag skulle se mello!

Inte för att jag precis längtat efter det! Tycker fortfarande att mello tappat sin charm med alla dessa krystade del-finaler med alltför mycket dålig musik. Men det står ändå på. Mest lite i bakgrunden medan Maken och jag sitter med varsin dator i famnen. Nu fick Maken sköta dator och mello alldeles ensam.
image

För jag stod plötsligt i en arena och lyssnade på gamla hårdrocksgiganter istället! En sån vändning kan en lördagskväll ta.
Det var fyra grabbar/gubbar (ja, ja ni är på god väg åt det hållet pojkar 🙂 ). Som hade fått en biljett över och den tillföll mig! Vi fick skjuts till arenan i grannstaden. Där hade man hållit ett punktligt schema så vi missade förbandet. Det var lite synd! Hade gärna sett även dem när jag nu ändå var ute på vift.
Deep Purple har hållit på och spelat ett tag. Med diverse byten i banduppsättningen. Allt det där kan man läsa om ifall man har intresse för det. Och jag kan inte påstå att jag är ett så stort fan att jag kan historiken. Men jag gillar musiken och har flera av deras skivor i cd-skåpet. Lyssnar gärna på mina favoriter på spotify också.
imageSå det var kul att se dem. Dessa gubbar i rockkostym. Lite gamla, lite trötta men visst satt rocken där ännu. Till viss del i alla fall. Det kändes bitvis trött och oengagerat men så glimmade det till i vissa låtar. Och jag fick höra en del av favoriterna innan bandet tackade för sig. Och scenen snabbt förvandlades till lådor som drogs ut ur arenan innan grabbarna i mitt sällskap ens druckit ur sin sista öl.

Åkte hemåt i natten med ringande öron. Som det ska efter en konsert av det slaget.

Spotify ser dig

Tro inte att aktiviteterna på nätet går obemärkt förbi.
Musiktjänsten Spotify t.ex. De tar sig numera friheten att veta något om min musiksmak.
Tidigare kunde man enbart hänga med i diverse nyheter på ”framsidan”. Nu är denna lite mer personligt fixad. Fylld av tips till mig som lyssnare, baserad på vad jag lyssnat på den senaste tiden. De känner också till vad jag har i listorna och påminner mig ifall jag verkar ha glömt nån artist.
Dessa tips är rätt bra! Det händer att jag hittar intressanta artister jag inte kände till. Eller när nån jag brukar lyssna på släppt något nytt. Som jag genast lägger till i någon lista och tackar Spotify för ett utmärkt tips.
Men ibland är dom helt ute och cyklar! (Fast jag misstänker att detta har att göra med att en viss Dotter använt mitt konto med konstigt musikval emellanåt … )
Och ibland undrar jag vem dom tar mig för? En som aldrig hört musik förr eller bott i en grotta de senaste trettio åren? Det är när de kastar ur sig tips på klassiker som Deep Purple, Ozzy, Gary Moore, Lynyrd Skynyrd eller liknande. Har du hört den här? Ja för fan, jag har skivan vill man ryta då. Men samtidigt är jag glad över att Spotify inte vet vilka skivor jag äger! Det räcker gott att de vet vad jag lyssnar på.