En annorlunda tisdagskväll

image

Han hänger kvar där på korset, med några kvinnor vid sina fötter. Men altaret nedanför är tomt. I väggmålningen runt altarvalvet kan man ännu läsa texten: Du är Petrus och uppå detta hälleberg ska jag bygga min församling.
Allt ser väldigt allvarligt och religiöst ut. Men, skenet tycks vid närmare åsyn bedra.
image

Altaret lyses nämligen upp av färgglada kulörer, i takkronan hänger en diskokula och i det bemålade taket klänger sig några kvarglömda, silvriga och heliumfyllda imagepartyballonger fast. Framför altaret står ett par mikrofoner uppställda och nån med specialkunskap ljud håller på med inställningar till högtalarna.
Från denna ljudanläggning ska ingen predikan ta sig ut. Vi befinner oss visserligen i en kyrka, men den är nerlagd och flyttad sedan länge. Och jag tror att han på korset flyttade med då och är bara skenbart på plats i det gamla kyrkorummet. Fast om han är som jag tror, så kommer han med nöje att ta sig en titt på kvällens evenemang trots allt.

imageDet blir akustiskt framförd rock denna kväll! Två män med enbart varsin gitarr utan sladd och sina röster. Inga trummor eller andra instrument. De där två kommer på sin enda Sverigespelning under en pågående turné till just denna kyrka, en helt vanlig tisdag i maj. Båda är från USA och kallar sig Warwick och Johnson som duo. Spelar annars i samma band, (Black Star Riders) och har spelat i diverse andra band också. Det är två fantastiskt duktiga musiker som  sveper med oss på en redigt rockig kväll. Vilka röster dessutom. Wow alltså. Plötsligt är det inte längre någon helt vanlig tisdag. Det är istället rockmusik när det är som bäst och vi får höra mängder med bra låtar, både deras egna och andras. En hel del godbitar blir det! Hela kyrkan rockar kan man säga och ta mig tusan om inte han på korset också rockar. Och jag är så glad att vi övervann tisdagslatheten och faktiskt åkte iväg till stan. Hade ångrat mig om jag missat det där.

65/100

Vilken Himla kör!

Alltså vänta nu … är det nån som håller på och drar ihop till en makalös … typ himmelsk festival i år? Eller snarare nån sorts himlakör kanske. För det verkar vara efterfrågan på sångare framförallt och de börjar bli ett gäng nu.
Först rekryterades sångaren Lemmy från Motörhead. Det var visserligen alldeles i slutet av förra året men han kanske behövdes för ordningens skull, inför resten av körmedlemmarnas ankomst? För att mjuka upp det hela fick en rejäl kontrast till honom, Natalie Cole, ansluta strax efter. En manlig och en kvinnlig sångare med några dagars mellanrum för att liksom hålla trådarna i detta stora event. I början av januari fick man med sig ännu en stor sångare. En gigant faktiskt. Bowie!
Jo, nu börjar man ana att det kanske ska bli en universell kör …. på mars kanske? Där ska låtar som ”Ashes to ashes” och ”Killed by death” och ”Miss you like Crazy” framföras.
En kör behöver också en dirigent, eller hur? Kanske passar Severus Snape perfekt. Alan Rickman anslöt och han har ju viftat med trollstav och slängt med fladdrande slängkappa på film, varför inte som dirigent för en eminent kör? Det blir utmärkt! En manager kom också ombord när Celiné Dions make René anlände nån dag senare. Nån med erfarenhet ska styra ett projekt som detta.
Dansbandssångerskan Carina fick också plats, liksom Ainbusksångerskan Josefin och han Jon, från ”mot alla vindar” föra att knyta ”Six ribbons” i deras hår.
Därtill har många fler musiker och sångare, vars namn och värv jag inte uppmärksammat, har också kommit med redan. Typ ett helt brittiskt band en natt i februari.
Och så gled han då in igår, prinsen Prince, i en ”little red corvette”. Jo, alla körer behöver en spektakulär frontfigur eller två.
Det blir verkligen nåt alldeles extra detta. Gissar dock att biljetterna inte är så eftertraktade på grund av den krångliga resan … men så är det också en konsert som inte lämpar sig för oss vanliga dödliga!
Så Rock On där uppe! Låt det få höras hit ner. For Those About to rock, We salute you!

53/100

Jag gör en intervju!

Dottern kommer hem med glitter i rörelserna. Hon har varit med Maken på skivmässa. I handen har hon påsar av ett för mig bekant format. Stor och fyrkantig, innehållande vinylskivor. Rariteter, tydligen och det är som med varsamma vita vantar hon tar dem ur påsen. Instoppade i skyddande plastfodral först. Därefter granskar hon fodral, eventuell inlaga och tillslut den där papperspåsen som skivan ligger i. Skivan hålls med vana händer längs kanterna medan hon ser över den och hoppas slippa hitta nån alltför allvarlig repa.
Hemma hos Dottern i hennes eget hem finns redan mängder av dessa vinyler. I gamla Prippsbackar. Precis som förr.jmedvinyl
Hon hanterar dessa skivor som mina händer minns att jag också gjorde förr. Fast inte lika ömmande, hedrande, varsamt. För oss var de vardag, lite slit och släng faktiskt. Jag minns inte att vi kallade dem nåt annat än LP-skivor. Antingen köpte man musiken på LP eller kassett. Och dessa LP;n tog en väldig plats hemma. Lättskadade och knastriga och hoppiga om det orsakades minsta repa. De där pappersfodralen sprack i limningen. (Kassetterna ska vi inte ens gå in på såna hade man inte i första hand.)
Vi hade en hel del skivor jag och Maken och vi var himla glada när framtiden och CD-skivan anlände, bänkade och fin och inte alls lika lättstött. Med åren tog dessa småskivor snudd på lika mycket plats hemma. Men vi har inte återgått till några LP-skivor och har inte ens en sån skivspelare framme.
Så. Vad är grejen? Med att återuppväcka vinylskivorna? Bara det där med namnet. Vinyl. Säkert var det många som använde det namnet förr också, jag bara noterade det inte.
Jag känner att detta måste undersökas lite närmare och gör en intervju med Dottern helt enkelt. Som utan undantag kallar skivorna för vinylskivor och har en gedigen påbörjad samling numera.

1. Vad är en vinylskiva? Ett sätt att lyssna på musik, fokuserat!
2. Vad är tjusningen med den för din del? Just att jag lyssnar så fokuserat! Annars skippar jag lätt för mycket. Att växa upp med skip-knappen har förstört mig och med den möjligheten lyssnar jag inte på en hel låt/skiva. Det gör jag med vinylen.
3. Minns du vinylskivor från din uppväxt? Inte alls! Ni hade inga framme utan lyssnade bara på cd.
4. Varför föredrar du vinylskivor? De är finare att samla på! Det finns dessutom mer samlingsmöjligheter i utgåvor, färgade skivor och art-work i fodral och inlaga. Cd-formatet ger inga såna möjligheter utan känns bara som en plastbit.
5. Köper du CD-skivor också? Aldrig! (sagt med förakt!)
6. Köper du allt du gillar på vinyl? Allt nytt som släpps köper jag, i den mån jag kanOm jag hade råd skulle jag köpa mer. Jag jobbar på att samla på mig sånt man ”ska” ha om man är en samlare.
7. Vad är det bästa alternativet till vinyler? Livekonserter! (Spotify gör ingen rättvisa!)
8. Finns det nån vinylskiva du drömmer om att äga? ”By the grace of God” av Hellacopters – på vit vinyl! och The Jmi Hendrix Experience – are you experienced, och då ska det vara en origialskiva från sjuttiotalet. Det behöver inte alls vara en förstautgåva, bara en som släpptes då och som har lyssnats på av någon då.
9. Varför? Hellacopterskivan är en fantastisk platta och den är sååå fin! Egentligen hade den ett rött omslag med deras blixtlogga på men så gjordes denna limited edition i vitt. Med vit skiva och omslag. Hellacopters släppte sina tidigaste album på vinyl också men då var inte hypen med vinyler alls stort. Eller ens fanns. Nu är dessa plötsligt grymt efterfrågade, därav priset på skivorna. Och några nya pressningar har inte heller gjorts vilket gör att de är svåra att få tag på. Jimi Hendrix skivan vill jag ha för att pappa inte har den! Jimi är grunden till allt och pappas nummer ett och ändå har han inte den skivan. Jag känner att jag måste upprätta familjehedern där.
10. Har du någon sällsynt raritet i samlingen? Ja! Jag har en oöppnad ”Spaghetti Incident” med Guns N´Roses och själva skivan är orange. Sen har jag Runaways första platta. Den är svår att hitta till ett normalt pris. Dessutom har jag faktiskt en Hellacopters, deras debutalbum – ”Supershitty to the max” som släpptes 1996.  
11. Vad skulle få dig att göra dig av med dina vinylskivor i framtiden? En brand! Alltså inget frivilligt någonsin.
12. Var är bästa stället att köpa vinylskivor? På Bengans eller på olika skivmässor.
13. Vad är det bästa med vinyl? Knastret. Eftersom jag är uppväxt med cd, där inte minsta knaster finns. Jag tycker att detta knaster bidrar till stämningen.
14. Vad är det sämsta med vinyl? Trasiga fodral, skivorna är vassa i kanterna och skär lätt sönder sina fodral. Eller om de är knöliga i kanterna. Jag är ju samlare av en anledning och vill ha dem perfekta.
15. En vinylskiva du tycker  man borde ha? The Hives skiva ”Veni Vidi Vicious” För att dom är fantastiska och för att man behöver ha lite garage i backen, och då sak det vara den!

Jamen dåså! Nu blev allt lite klarare! Jag kommer aldrig att återgå till att bli någon LP/vinyl lyssnare. Men, jag gillar att det är återuppväckt.

34/100

Att gå på stödgala

Det var en hyllning till musiken! Främst. Även om stödgalan också tillfaller den där sönderbrända puben. Men så är ju också puben och hela dess idé och drivkraft en hyllning till just musiken.
Den fantastiska gasklockan vi har här i stan fylldes av musiker och musikintresserade människor i olika åldrar under två dagar. Arrangörerna hade medvetet valt att inte avslöja spelordningen. Man visste bara vilka band som spelade vilken dag och därutöver fick man mingla runt och lyssna till det som scenen bjöd. Det var just det som var anledningen, att folk skulle mingla runt och ta till sig det som bjöds och inte bara dyka upp för det band man redan kände.
Alla musiker som skulle spela var där för att de vill spela, för att de vill stödja de lokala musiklivet och de ställde upp gratis. De var också enbart lokala band som turades om på scenen! Helt fantastiskt alltså, vilka musiker det kan finnas i en stad. Så varierande musikstilar (även om allt passar inom rockgenren) men så otroligt duktiga musiker. Man häpnar liksom. Och känner sig ödmjuk inför arrangemanget och engagemanget. Att allt det här skrapats ihop på bara några få veckor och allt allt flyter så bra. Det riggas snabbt om på scenen mellan de olika banden och alla håller sig strikt till sin utdelade tid och kan inte tillgodose ”en gång till” ropen den här gången. Då skulle schemat falla. Vi besökare har inte gjort nån större uppoffring än betalat entrén och kan bara luta oss tillbaka och njuta av allt som serveras oss från scenen.

Framförallt ett av banden låg extra varmt om hjärtat för vår del. Där stod sångaren, den där lilla pojken vi sett växa upp, och sjöng sig hes. Hans stolta föräldrar och en stolt storebror fanns också i lokalen så klart och jag kände mig som en av dem. Så där stolt ju!
Samtidigt som Dottern befann sig nedanför scenen med sin kamera givetvis. Jag frågade henne sen, hur det där kändes. Att fota just honom på en scen. De där två har lekt i diken, fiskat, samlat grodyngel, byggt kojor, åkt skoter och cross och i nån gammal bil på isen. De har varit lika blöta och skitiga och rosiga och fulla i skratt. Ja, kära barn. De växer upp och går sin egen väg. Nu är den ena konsertfotograf och den andra sångare i ett nybildat band. (Och vilket band sen! Verkligen bra.) Hon tog med sig hela bandet för att ge dem lite bra bandbilder också. För  gammal vänskaps skull.

Massor av folk har besökt denna tvådagars stödgala och stöd har verkligen rullat in. Både ekonomiskt och mänskligt. Vi har inte tillbringat all tid på galan men ändå besökt den båda dagarna och tagit del av den varma stämningen och bra musik. Hoppingivande och värmande. Musiken för oss samman som nån på scenen sa. Sannerligen gör den det. Nu hoppas vi på en hejdundrande nyinvigning av puben också framöver.

27/100

Stödgala

Det är en stödgala idag. Och i morgon. The show must go on heter den.
Anledningen till galan är en sotigt tråkig historia. Ledsam rentav. Det var en helt vanlig lördag i februari. När vi nåddes av den hemska nyheten att det brann på den där puben vi så gärna hänger på. Mest hänger vi där för att det är ett par av våra bästa Vänner som äger den. Och när ens Vänner genomför sin dröm, att ta över en pub, är det på just puben man träffar dem efter det. För nåt annat har de inte tid med. Dessutom brukar det kunna ätas god mat och lyssnas på himla bra musik där.
Jag hade skjutsat en gäng Rockers till grannkommunen den där kvällen. I bilen på vägen dit fick vi höra om elden men hur pass den ställt till det fick vi inte veta just då. Jag skyndade tillbaka till stan så fort Rockersen klivit ur bilen. Parkerade på första bästa ställe och gick för att se med egna ögon. För hemskt! Sånt som bara ses på nyheterna, brandbilar med blinkande blått och polisbilar och avspärrat och svartbränt. Så himla sorgligt svart.
Det hade brunnit ordentligt i köket fick vi veta av våra bedrövade vänner dan efter. Fritösen hade spunkat ur och brinnande olja rår man inte på hur man än försöker. Och de hade sannerligen försökt! Dragit i sig otrevlig rök på grund av det. Alla gäster kom rådigt ut i tid och själva puben var oskadad, förutom röken då. Men köket var ett oanvändbart svart skal.
För närvarande saneras och fixas det på puben och förhoppningen är att en nyöppning ska kunna ske snart. Jag hoppas verkligen det, för det är vad Vännerna vill!
Hela musiklivet i stan reagerade med bedrövelse. Musikerna är väldigt välkomna på just denna pub och alla gillar att spela där. Någon tänkte till och därav denna stödgala i helgen. Ett helt gäng musiker ställer upp och spelar. Inte för själva puben egentligen utan för musiklivet i stan. För att en scen, för tillfället i alla fall, är stängd. För att försvara och bevara musiklivet liksom.
Vi gör oss alltså i ordning för att gå på stödgala! Hoppas många andra tänker likadant.

25/100

Det har varit lördag

2015-05-23 21.03.57Och den där eurovisionsgrejen har precis slutat. Långdragen historia det där. Men nu är det slut för i år, det är mer än mitt i natten och Sverige vann. Grattis Måns, himla roligt.
Hur var då denna final? Jag orkade knappt ta mig igenom semifinalerna i veckan. Så otroligt mycket sega och tråkiga och rentav dåliga ballader som samlats till tävling i år. Själva finalen är det jag ser fram emot och där samlas ändå tillslut de som är bäst och utgör en skaplig blandning låtar att lyssna sig igenom. När skräpet sållats bort. Så, en repris av denna sångtävling innan jag rullar in mig i täcket.

Sångtävlingens umgänge: Vi bjöd hem en god vän som sällskap och hade trevligt tillsammans framför teven. Finns mycket att diskutera i en sångtävling.

Sångtävlingens snacks: Vi dukade upp med ost, jordgubbar och bubbel innan det började. Och lite chips och en godisskål fick vara med också. Bubblet var slut långt innan segraren överöstes med guldkonfetti.

Sångtävlingens musik: En del av de dåliga låtarna har slunkit igenom och lyckats hamna i finalen ändå. Ska man egentligen tävla i musik? Så olika man tycker. Det som är kräksdåligt i mina öron är kanske det bästa nån annan hört. Nu så här efteråt slingrar sig en salig blandning av melodislingor genom huvudet. Inte bara av det jag tyckte bäst om. Det finns annat som fastnat också.

Sångtävlingens wildcard: Plötsligt är Australien med i Europa! Coolt. Att de gillar den här tävlingen så pass att de är med i Ebu och får vara specialinbjudna att delta. Och med en riktigt bra låt dessutom. Alla ska vara med! Välkomna!

Sångtävlingens programledare: Tycker de fyra vackra damerna har skött sig utmärkt genom alltihop. Något krystade manus bitvis, men det är knappast deras fel. Ikväll var de på topp!

Sångtävlingens urringning: Vi konstaterade att det tycks vara inne med riktigt djupa sådana. De gick ner åt navelhållet på ett flertal damer. Både bland programledare, deltagare och de som lämnade röster. Ibland lite lätt sammanhållet med ett tunt band eller ett tunt tyg som inte skulle synas. Men djupt som sjutton var det likförbannat! Varför då undrade vi? Och fick inga bra svar heller.

Sångtävlingens tjusigaste: Jag gillade de där lamporna som svajade och rörde sig som vågor från taket. Och den fina scenen med färgsprakande bakgrunder som passade artisterna. Trevligt att titta på.

Sångtävlingens favoriter: Vi tre i soffan hade lite olika förslag. Vi gillade (förutom Måns) Belgien, Australien, Ryssland, Montenegro, Slovenien, Österrike och säkert nån till. Men vi gissade allihop på att Ryssland, Sverige och Australien skulle befinna sig i täten. Hyfsat bra gissat måste jag säga.

Sångtävlingens segaste: Utan tvekan omröstningen. Innan fyrtio länder sagt sitt hinner timmen bli sen. Tack och lov att de flesta poängen delas ut innan vi får kontakt med poängpresentatören. Annars skulle vi svimma av utmattning i sofforna. Det räcker att vi ska ta oss igenom dessa fyrtio länders åttor, tior och tolvor.

Sångtävlingens pinsammaste: De där presentatörerna som valts ut till att rabbla sina hottaste jurypoäng. Som försöker göra det mesta av sina tre sekunder i rampljuset och sjunger trudelutter och skämtar till det och försöker dra ut på det för att höja spänningen och man vill bara kasta prick på dem. Med tomater, pilar vad som helst bara de får ur sig poängen nångång.

Sångtävlingens roligaste kommentar: När ett av de röstande länderna försvinner i en svart ruta och  programledaren utbrister: ”We lost Estonia!” Hoppsan.

Sångtävlingens mest spännande: Ja, det var så klart omröstningen! Vissa år brukar nån dra ifrån på ett tidigt stadium men i år höll det sig spännande länge. När det var sju länder kvar att rösta bestämde vi att det var dags att fira!

Sångtävlingens gladaste: Givetvis Måns ”mumsmums” Z när han inser att ingen längre kan skrapa ihop poäng som överstiger hans. Underbar min! Och vi satt ytterst på soffkanten, jag och Vännen och suckade över hur söt och in han är. Maken himlade med ögonen och tyckte vi var knasiga tanter.

Sångtävlingens plagiat: Jag tycker fortfarande att Heroes-låten är otroligt lik den låt som den anklagas för att plagiera. Jag tycker fortfarande att streckgubbens kusin är ett original och att det knappast hjälper att byta mössa på den. Klart man får bli inspirerad. Allt är redan gjort och allt annat är bara variationer på detta redan gjorda. Men man kan låta inspirationen leda till något lite mer annorlunda ändå. Andra låtar har genom tiderna också anklagats för att vara plagiat. Vissa har varit svåra att höra likheterna i. Denna hör man direkt, typ hela inledningen av låten är väldigt lik. Men skit samma. Låten är bra, det bästa som fanns i de svenska mello-delfinalerna. Måns är bra. Bevisligen tycker hela Europa det också. Måns vann! Heroes vann! Grattis till segern MumsMums.

Och nu är det äntligen över. Hela vintern/våren ägnas åt denna sångtävling. När vi hade en final i landet och en gemensam final för alla andra länder var det roligare tycker jag. Med alla dessa delfinaler och semifinaler hinner åtminstone jag tröttna. Det är ändå finalerna som är det roliga. Och visst, klart jag vet hur man stänger av teven! Att man inte måste titta. Vanligtvis tittar jag bara med ett öga. Det andra sitter i nåt annat för stunden trevligare som datorn eller en stickning eller så. Men teven får stå på och jag hör de där låtarna passera. Nu har allt passerat. Snart också denna natt.

Mello alltså

Så tråkigt så klockorna ger upp typ och går tillbaka till vintertid eller nåt. Och ändå sitter jag här. Av tradition liksom.
Allt är sig likt.
Det klagas på allt som har med detta program att göra på nätet just nu. På låtarna, scenen, produktionen, arrangemanget, programledarna, låtarna, sångerskorna, sångarna, låtarna, mellanakterna, balladerna, dom andra, allt och låtarna.
Till viss del håller jag med. Vissa av låtarna alltså … voi huh huh skulle mitt modersmål ha uttryckt. Mitt nuvarande språk säger; suck alltså. Mängden ballader i år gör allt till en enda fruktansvärt lång låt. En lång dålig låt. Ballader i lagom mängd är trivsamt. Men inte den här överväldigande mängden.
Jag tänker inte klaga på själva programutförandet. Det är väl en melodifestivalgrej som alla andra. Tjusiga scengrejer i bild, rätt taffligt mellansnack och kisspaus i dessa jobbiga mellanakter. För att inte tala om alla evighetslånga snabbrepriser. Innan man äntligen får veta vilka som gick vidare och man kan gå och lägga sig.
Och Måns. Jag gillar Måns, låten är bra och han gör det bra. Men allvarligt. Hur lik är den inte den där låten den anklagats för att plagiera. Typ extremt jättelik! Mer än vanligt när det snackas om plagiat. Och så den efterapade streckgubben på det. Nu hade man bytt mössa på den. Och gett den en ballong istället för ett paraply. Men vad tusan. Fortfarande hur lik som helst! Känns trist ju. Att vi tävlar med någon annans låt och scennummer.
Och varför fick jag inte rösta på de finska punkarna i tisdags! De hade livat upp i balladsmöret. Men visst. Nu gnäller jag som alla andra. Kommer ändå att titta på lördag. Så är det ju.

Och kolla själv. Är det ett plagiat eller inte?

Godnatt.

Musiktävling

Nu är det slut. Årets melodifestival har korat sin vinnare. Och allt är precis som det ska. Nästan. Egentligen är ingenting sig likt.
Årets vinnare omges med fler och starkare diskussioner än tidigare.
Jag rycks med i det. Kanske för att jag satt här i hemmasoffan i natt med tårar i ögonen. Över den lyckliga vinnarens stora seger över hånet och hatet. Undra på att hon knappt tog sig tillbaka upp på scenen. Sen stod hon där, mäktig och stark och sjöng så det gick rysningar över hela mig. En känsla som följde mig långt in i sömnen. Kanske tog vi ett viktigt steg i går? Vi, mänskligheten.
Är det en musiktävlig? Ska inte bästa låten vinna? Röstades det bara på ett plojigt skägg?
Jag är övertygad om att det röstades på allt annat än ett plojigt skägg!
Det röstades på en bra låt och på ett fint framträdande och på ett fantastiskt och kärleksfullt budskap! Alla är lika mycket värda! Oavsett hur man väljer att se ut.
Musik är en fantastisk sak! Med musik kan man påverka, framkalla känslor och musik lämnar sällan någon oberörd. Så just därför är en musiktävling en utmärkt plats att framföra ett viktigt budskap i! Politik och musik hör ihop. Eftersom det är livet. De stackars ryska tvillingarna fick ta emot en väldig massa buanden och otrevligt bemötande. Där hör tydligen musik och politik ihop alldeles säkert. Jag säger inte alls att jag sympatiserar med Ryssland. Men de där två unga tjejerna fick bära hela det ryska ansvaret på sina axlar. De var där för att sjunga sin låt, som alla andra.
Medan ett kärleksfullt budskap inte skulle få ha plats! Det skulle bojkottas och kastas ut. Då hör musik och politik plötsligt inte ihop.
Ett skäggigt och kärleksfullt budskap fick vinna i går. Ett bevis för att vi vill ha tillbaka något vi är på väg att förlora. Kärleken måste segra över hatet som beder ut sig likt frost framför fötterna. Blanda gärna musik och politik i det kärleksfulla sammanhanget! För en musiktävling kan inte användas på ett bättre sätt än så här! Heja Conchita Wurst! Du gjorde det!

______________________________________ ❤ _______ ❤ __________

Musik i ByHåla

Vi hamnade i Byhåla. Anledningen till detta var en spelning på en … Byhålaklubb. När vi kom fördubblades antalet gäster.
Okej. Vi köpte nåt att dricka, som man gör, och slog oss ner vid ett bord. Sakta men säkert ökades gästinnehållet i Byhålaklubb.
Alla band anländer sent till sin scen. I synnerhet dom som bara får spela i Byhåla. Rockerslooken sitter så rätt. Tatueringarna syns. Kedjorna hänger som de ska, från skärpet med malteserkors och gitarren långt ner i knävecken. Men. Man är i Byhåla och spelar sina väl inövade låtar. Och man måste vänta tills det finns tillräckligt med publik.
Gästerna i Byhåla är av ett intressant slag. Nåja. Jag kommer inte precis från Stureplan jag heller. Kanske kastar jag i skört hus. Men.
Jag svär på att jag såg Uncle Fester dansa där framför scenen. Voldemort var med. Han trodde att man kunde dansa foxtrott, ensam, till hårdrock. Typiskt Voldemort. Ilsken och självcentrerad. Jag såg även Gru. Han, skurken från ”Dumma mig” och han såg sig över axeln om och om igen. Kanske trodde han att vi tänkte sälja kakor? Och i ändan av ett bord satt plötsligt halva MC gänget från Sons of Anarchy. Skäggiga, västbeklädda motorcykelkillar. Inte riktigt lika macho som det där teveseriegänget trots allt. Vapenlösa och kramgoa.
I Byhåla dansar man framför scenen. Eller mer studsar man framför scenen. Kvinnor och män. Tillsammans. Som en enhet. Det slängs med hår. Det hålls knutna nävar på raka armar i luften, i takt med musiken. Det mimas/sjungs med i texterna och plötsligt ser jag allt i för långsam takt. Som reklamfilmen för ett kryssningsfartyg. Shit vad fula folk blir, när de tror de är coola!
I Byhåla står rockhjältarna plötsligt på borden och river av sina riff. Önskar kanske att arenan var större, publiken massivare. Inte Byhåla liksom.
Jag såg en drink på menyn i baren. Virrpanna. Kanske var det den man försökte samla ihop till när man skyndsamt plockade flaskor och glas av borden. Vare sig de tömts eller inte. Helst inte! För slattarna kanske var huvudingrediensen i driken. Jag köpte ingen virrpanna i Byhåla. När bandet tog paus, då drog vi. Byhåla fortsatte festa och svänga med hårsvallet framför scenen. Vi passade inte in där.
Jag säger inte att Byhåla var fel ute. Eller att bandet var patetiskt. De syntes att de hade kul! Hela Byhåla hade kul. Och vi avslutade vårt studiebesök med att konstatera att det ändå var … kul … intressant. Och vi åkte dit för att se det där bandet. Ja. Då ska vi inte klaga.

En ABBA bekännelse

Mycket prat om ABBA idag!
Själv har jag ett svagt förhållande till ABBA. Uppväxt i svenskspråkiga Finland är jag, och dit nådde Abba inte riktigt. Faktiskt. Fast det var sån feber i övriga världen.
Jag har inga minnen av den där Waterloo-vinsten för fyrtio år sedan, som är anledningen till dagens ABBAflöde. Tror väl att vi tittade på melodifestivalen även då. Jag var typ tolv då och minns att jag gillade musik. Det var nog svårt att inte göra det hos oss. Pappa lyssnade på mycket musik och sjöng eller visslade jämt. Vi lyssnade alltid på Svensktoppen och ett sommarprogram som hade den där sommar, sommar, sommar-låten som signaturmelodi. Radion stod uppställd på en stubbe eller nåt bord ute vid stugan. Och vi lyssnade medan vi gjorde annat.
Så självklart tittade vi även på mello. Kan inte tro annat. Och säkert då, när ABBA stod där i sina konstiga kläder och sjöng Waterloo. Men jag minns inte!
Jag hörde såklart alla deras låtar i dessa radioprogram men ingen av dem fastnade riktigt, i mig. Tror till och med att det var så att jag verkligen inte gillade dem. Jag hade inte en enda av deras skivor! Inga bilder av abborna på mina väggar. Jag kunde inga texter utantill och tvivlar på att jag nånsin gick runt och nynnade på nån av dessa låtar. Och jag och mina kompisar har aldrig lekt Abba med några hopprep som mikrofoner. Som mina kvinnliga vänner här i landet berättar om.
Men det är märkligt med ABBA. Alla deras låtar som faktiskt är gjorda för så pass länge sen och som spelats så otroligt mycket, lever faktiskt ännu! De flesta andra popgrupper från den tiden har vi glömt. Men ABBA har så sakteliga jobbat sig in även i mitt musiköra. Faktiskt. Och nu lyssnar jag med glädje på deras låtar och kan nog fler av texterna nu. Har ingen aning om när det hände!
Plötsligt var det bara riktigt bra! Det där ABBAsoundet. Kanske fick jag det med medborgarskapet? Eller som inträdeskrav i det svenska samhället? Spelar ingen roll. Jag stämmer in i kören. Grattis ABBA! Helt otroligt faktiskt.