På Tinariwen konsert igen

Egentligen kunde jag göra det lätt för mig och helt återanvända inlägget jag gjorde i en överväldigad känsla för ungefär två år sen. Det mesta stämmer överens med det även idag.
I går var konserten med Tinariwen på en annan plats än sist men vi kom i tid igen och ställde oss längst fram igen.
Som vanligt på konsert kommer bandet alltid sist, och låter oss gärna stå i vår förväntan ett tag. Det fick vi göra i går också, rätt länge. Men så tillslut stod de där och ja, det var värt all väntan.
Musik över gränserna och vi blev ett gungande hav. Jätteklyschigt. Javisst, men sant. Vi drogs in i musiken och upplevelsen blev lika makalös som sist. De har en enorm förmåga att få med sig publiken och ser nästan blygt överraskade ut över att se detta hav av eufori framför sig. Som att de undrar över hur detta bleka folk, i en helt annan kultur, en annat språk verkligen kan tycka om musiken de framför. Publiken skrek, sjöng med, dansade, klappade händerna och hoppade och gungade i takt. ”Are you happy”, frågade sångaren ett par gånger och jaa skrek vi. För det var vi, just då i den stunden. Sen gick vi till hotellet och bar känslan ända in i drömmen.

Tja. Det var det, nu har vi det med oss i minnet på tåget hem. En upplevelse att leva länge på. Lånar Dotterns bild (nedan) som jag tycker får med en del av stämningen så bra.

länk till förra gången
https://ametrin.blog/2017/12/01/pa-konsert/

Äventyrar i huvudstaden

Dottern och jag tog tåget i morse. Stockholm är knappt två timmar bort och vi klev ut i vimlet efter att ha låst i varsin väska i ett skåp på stationen. Vi gjorde en affärsrunda, shoppade lite och tröttnade efter en timme. Det där med shopping är inte min grej och den här huvudstaden är inte riktigt min grej heller. För mycket folk och trängsel och trafik och allt.
Vi åt en fantastiskt god koreansk lunch och beställde oss för att det var nog med stadsspring. Vi skaffade kort för att åka tunnelbanan, hämtade ut väskorna och åkte till hotellet. För vi är faktiskt inte här av nån gå på stan anledning. Nu hänger vi på rummet med bubbel på kylning och väntar in kvällen när vi ska gå och äta lite och sen går vi på konsert. Vi ska få se Tinariwen igen! Dottern bokade biljetterna i våras och nu är det dags! Vi ser verkligen fram emot det och hoppas på en likadan konsertupplevelse som sist.

Lever semesterliv och så

Det var ett intensivt regnväder även i morse när jag klev upp.
Inte gör det så mycket bara det inte blir för många dagar. Jag roade mig med en film till frukost, lite stickning och diverse annat slött.
Efter att ha duschat och kommit i kläder var min plan att åka och handla lite mat. Men jag blev kvar i soffan. Av en speciell anledning.
Maken kom nämligen hem med en box med vinylskivor igår. Sen han köpte vinylspelare nyligen har jag fastnat i klassisk musik igen. Det finns en hel del klassisk musik i huset sen förr, på cd. Men den känns mer rätt på vinyl. På loppisarna praktiskt taget skänks klassisk musik på vinyl bort. Man kan hitta skivor för en femma och de är i hur bra skick som helst. Mozart är min absoluta favorit. Sen länge. Nu håller jag på och samlar ihop en schysst Mozartsamling på vinyl.
Alltså blev det en genomlyssning av den nya boxen och medan Mozart fyllde rummet tände jag ett ljus och låg i soffan och läste. Gick bara upp för att vända på skivan, eller byta till nästa. För så är det ju med vinylskivor. Men himla trevigt!

På konsert

Jag vet inte om jag hittat orden än. Söndagens musikevenemang framkallade den känslan. Att orden varken finns eller ens är tillräckliga. Kanske ska det inte försöka beskrivas. Känslomässiga upplevelser brukar gärna bli rejält klyschiga när de överförs till ord och beskrivningar.
Männen på scenen lyckades skapa en stämning som var en blandning mellan meditation och eufori faktiskt. Samt alla känslor som passar däremellan. Musiken tog sig liksom in i allt och jag tror vi både skrattade och grät och dansande och sjöng i denna entusiastiska publik.

Det var sju män i vackra dräkter och turbaner på scenen. Sju män tillhörande nomadfolket Tuareger. Från Mali i Västafrika. 

Tinariwen heter gruppen och den bildades redan nittonhundraåttiotvå och är en världssuccé numera. Med sin egen traditionella folkmusik i grunden men framförd på elgitarrer! Rytmiska trummor och sång. På ett språk vi inte förstod. Men det hindrade inte att man lät bli att sjunga med. Som på barns vis härmade vi ljuden i det främmande språket och hittade rytmen i kroppen.
Jag och Dottern kom tidigt, kunde välja och vraka var vi ville stå. För sittplatser fanns det inga. Vi visste att det var en utsåld konsert och att lokalen snart skulle fyllas. Vi valde att ställa oss längst fram mot scenkanten. Där hade vi fri sikt och fick musiken vräkt över oss och vibrerande genom oss.
Det var helt makalöst!
Det var helt fantastiskt!
Det var helt obeskrivligt. Jag kan inte säga annat.
Jag kan bara säga tack!

Om du är nyfiken på dem finns de på Youtube, Spotify och över hela nätet liksom.

Torsdag = helg!

Och en sån helg sen! Tar det från början.
Slutade jobbet i går morse efter avklarat dygnspass. Åkte hem och sysslade med lite av varje. Planterade om några blommor, städade och tvättade. Snyggade till mig något och åkte till stan där jag spontanhandlade annat än jag tänkt och lämnade tillbaka ett plagg som var fel och köpte vin.
Väl hemma åt jag lunch samtidigt som jag trädde några pärlor i en del av fransarna på min alldeles nystickade poncho. Så dusch och en mer genomarbetad uppsnyggning av mig själv. Iklädd min sprillans poncho kommer vi till själva helgen. Den inleddes med tjejträff resten av kvällen. God mat och massa prat kännetecknar den.
Denna fredagen är ledig och planen att såsa runt och sticka lite och packa. Alternativt en långpromenad i skogen om det inte regnar.
På lördag morgon åker Dottern och jag med tåget mot Stockholm. Vi ska fira lite! Hon fyller tjugofem och jag femtiofem innan året tar slut. Vi ska bland annat gå på fotografiska museet och ta dan lite som den kommer under lördagen. Innan vi tar pendeln och tillbringar kvällen och natten med en kompis. Det blir nog också en vända tillbaka till stan för middag på restaurang.
På söndag söker Dottern och jag oss inåt stan igen och har ett hotellrum bokat där vi ska snygga upp oss innan vi promenerar till Kulturhuset för helgens höjdpunkt. En konsert med ett annorlunda och speciellt band som heter Tinariwen. Det ska bli himla spännande! Dottern hittade detta band (och visade mig) för en tid sen och jag gillar dem verkligen. De gör en enda spelning i Sverige och vi har biljetter!
Efter konserten tillbaka till hotellet för att smälta intrycken och på måndag morgon avnjuter vi hotellets frukost innan vi så småningom beger oss hemåt igen.
Som sagt! En sån helg det är!

Mycket av lite …

När det blir långt mellan gångerna blir det lätt för mycket på ämneslistan. Det är då det passar så bra med smått plock av diverse slag i samma inlägg. Så här är det mycket av lite eller lite av mycket.

  • Hösten var liksom plötsligt här! Jag stod en dag och glodde på regnet och blåsten som på något sätt hånskrattade åt mina sommarupplägg därute. De kastade omkring med draperierna jag hängt vid paviljongen och blåste ner något pynt och svepte in löv och skräp på altanen. Jahaja. Jag tog mig an allt det där och plockade ner gardinerna vid paviljongen åtminstone. Eller ja, Maken fick göra det eftersom jag använt mig av diverse verktyg när de hängdes upp. Gardinstängerna därinne är fastskruvade, antagligen med tanke på just blåsten. Nu orkade jag inte leta rätt verktyg en gång till så jag anlitade Maken till detta medan jag samlade ihop lite annat krafs. Sen fick det blåsa på några dagar. Skrattar bäst som skrattar sist!
  • Fick en plötslig insikt och därmed också en idé som jag omedelbart satte i igång med för att hinna bli klar i tid. Det är lite hemligt så jag säger inte vad det är men det har att göra med något alldeles speciellt. Det här blev betydligt bättre än jag vågat tro och snabbt färdig dessutom. Maken häpnade må jag säga, när han fick se över resultatet innan jag gjorde helt klart. Jag också! Ibland sammanfaller både idé och tänk och allt liksom bara blir perfekt. Nu väntar jag med spänning på ett resultat av denna idé och hoppas det ser lika bra ut live som i annat format. Men framför allt! Att det kommer i tid så det blir som vi tänkt.
  • Dottern for iväg ut i världen igen i onsdags. Jag släppte av henne vid ett tidigt tåg innan jag åkte till jobbet. Den här gången landade hon först i Amsterdam för ett byte av plan och slutligen i Montreal där fotojobb skulle utföras under e-sport event. När hon åker så där långt har vi endast lite chatt-kontakt när hon får tillgång till wifi. Jag följer alla landningar och starter via nätet så att jag har lite koll på läget eftersom det kan dröja en stund innan hon själv har möjlighet att checka in sig hos mamman. Då brukar jag få ett sms där det står ”jag lever” varpå jag svarar ”underbart”. Nu är hon välbehållen och trött tillbaka här hemma igen. Fiskade upp henne vid tåget efter långa hemresan igår. Hon försöker handskas med trötthet av intensiva arbetsdagar, lång resa och jetlag på det. Avundas henne inte!
  • Vädret i helgen var av ett sånt slag att jag tog tag i resten av sommarlivet. Plockade bort i princip allt och stuvade undan inför nästa sommar. Fick plats med utemöblerna och allt krafs där jag ville ha det. Bar undan kuddar och dynor och annat tyg. Staplade utemöblerna längs med väggen inne på altanen i vanlig ordning. Bäddade flervåningshotellet för KattGrabbarna. Klippte gräsmattan en sista gång och ställde undan det åbäket. Brottades med en rosbuske som till stora delar bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Just nu är den en hög intill. En hög som på lämpligt vis bör avvecklas snarast. Frågan är bara var och dessutom sticks den så förgjordat att jag hoppas den kan ha vänligheten att försvinna av sig själv.
  • KattGrabbarna brukar vara med där ute när vinterhotellet görs i ordning. Så även i år. De svansade runt och hade bygget under ivrig uppsikt. Utesängen vi har på altanen ställer vi först på ända i sin sängstomme. Sedan altanbordet framför och stolarna ovanpå. Två stolar på sina ben och två upp och ner, armstöd mot armstöd. PÅ det viset får Grabbarna tre våningar att använda sig av. Liksom sex, små lägenheter med filtar och mjukt värmande underlag. Lite gamla dynor uppfällda som vindskydd utåt. Dessutom kan de trava runt på kanten till den uppfällda sängen där bakom och vistas under bordet om de så behagar. Jag hann inte mer än breda ut filtarna så hade de tagit sig varsitt högsäte. Godkänt liksom. Det verkar vara allra bäst högst upp. Schysst utsikt, både på omvärlden och in i huset. Men när höststormarna viner och snön vräker in brukar de kura i någon av de lägre hålen. Mer skyddade och ombonade så. Nu låter det som att våra katter är förvägrade vistelse inomhus. Verkligen inte! De får komma in när de vill och gå ut när de känner för det. Men när de väl är ute ska de ha det bra och kunna sova skyddat! Och de stortrivs så pass i detta våningshotell att de knappt vill knappt in alls.
  • Lördagen ägnades åt en massa umgänge och en massa mat. Först brunch med ett par goda vänner. Vi brukar fira varandra med att bjuda jubilaren på hotellfrukost eller brunch. Lyxade till det med ett glas bubbel också. Och maten var riklig och god och trevligt hade vi! Efter det tittade vi till en gemensam vän som efter massa år i Norrland nu flyttat tillbaka hem. Hade en trivsam stund där också och skålade henne välkommen med lite mer bubbel. Till kvällen var Maken och jag bortbjudna till andra goda vänner. Där blev vi bortskämda med god mat och dryck och ännu mer trevligt sällskap. Mycket musik blev det när vi lät paddan gå laget runt och valde musik på olika teman. Kul!
  • Söndagen avrundade helgen med en stunds musik på puben. Grabben som vi känt sedan han gick med mask i fickorna och bäcken i stövlarna har växt upp och blivit en duktig sångare i ett bra band. Den här kvällen spelade de akustiskt för första gången och det var hur bra som helst!

Metalfestival

Hängde med Maken in bakom det svarta skynket som spänts upp runt stadens kulturcentrum i kväll. Där påbörjades en sorts förfest till den tvådagars Metalfestival som ska hållas med start i morgon. I kväll fick man gå in gratis för att se hur det ser ut och eventuellt äta nåt från ett av matstånden.
Vi blev ordentligt genomsökta vid entrén. Såg säkerligen fruktansvärt skumma ut! Maken visiterades ordentligt men mig tafsade vakten inte alls på. Jag bar poncho kan tilläggas. Kunde ha gömt mycket under den. Däremot glodde han misstänksamt ner i min lilla handväska och bad mig till och med att öppna plånboken. Vet inte om han ville se om jag hade råd eller om plånboken befarades innehålla farligheter. Oklart vilka. Men, jag befanns vara ett säkert objekt och fick passera.
Därinne var det som förväntat. Två stora scener där konserterna ska turas om att hållas. Längs med ån hade matstånden radats upp. Festivalkäk. Pizza, hamburgare, langos, thaimat, vildsvin … ja hungrig behöver ingen vara. Givetvis fanns också ett öltält och en nödvändig samling av bajamajor. Klokt nog placerade i utkanten av hela stället. Där fanns också försäljning av hårdrocksattribut. Ifall man kom felklädd eller bara behövde uppgradera garderoben. T-shirts med bandmotiv, kiltar (ja jag vet, känns märkligt men kilt är väldigt inne i dessa metalsammanhang), västar, jackor och diverse grova kängor. Kepsar och mössor och märken att sy på sina plagg. Kedjor att hänga i plaggen och coola brillor och smycken att ha till.
För somliga är det en livsstil, för andra blir det snudd på maskerad. Man ser lätt skillnad på vilka. Mannen i grova boots med en välanvänd kilt till t-shirt och väst, mängder med märken på jeansvästen. Han har antagligen varit på alla festivaler! I samma kläder. Utklädningsvarianten känner sig så rätt men är så fel och ser aningen obekväma ut trots allt. Attributen som hör till är också mycket och långt hår, skägg, färgskala svart och svartare, kedjor och solbrillor med spegelglas. Det är metalfestival i stan. Verkligen. Och jag platsar inte alls på det där stället! Har fel i princip allt, utom möjligen längden på håret och det röda läppstiftet. Den diskreta och franslösa marinblå ponchon och mina glittriga sandaler passar verkligen inte in. Men det fanns fler som mig, som bara var där för att kolla eller som inte hade behov av att visa sin särart. Maken däremot, han platsar. Som Dottern sa en gång på en festival där hon letade sin far men passerade utan att se honom. ”Men pappa, du sticker ju inte ut här!”
Vi handlade varsin hamburgare som verkade lockande. Hann precis sätta oss och ta två tuggor så regnade det. Kan säga att festivalen har det mesta, utom tak över huvudet. Hamburgaren var ändå god och givetvis slutade det regna så fort vi hastat i oss denna burgare. Vi strosade en stund till, kollade in vad som fanns till försäljning. Fanns inget, absolut inget som jag ville ha. Känner inget stort behov av vare sig kilt eller kängor eller bandtröjor.
Maken har givetvis prytt armen med festivalbanden. Själv har jag inga. Dels jobbar jag i morgon. Dels är det där inget för mig. Finns ett enda av all dessa band som ska hålla till på scenerna i helgen jag gärna skulle se, men resten är alldeles för mycket metal för min smak. Jag gillar hårdrock, inte metal. Dessutom har jag lite svårt för den typen av evenemang, med ståplats för tusen pers. Men det blir säkert en rolig helg för dom som gillar det! Hoppas dom slipper regnet bara!

Musik i tävlingsform

Idag är det dags, final i eurovision song contest. Spänningen är … inte det minsta olidlig faktiskt.
Men självklart ska vi titta. Har sett båda semifinalerna också. Sen ska det bli rätt skönt att det är slut på meloditävlingar på teve om helgerna. Ska jag vara gnällig så är de alla de där svenska delfinalerna som är jobbiga. Så mycket dåligt och så utdraget att intresset falnar. Själva finalen i landet gillar jag. Och tittar alltid på alla inför program när det närmar sig esc. Och på semi och stor final. Sen är det faktiskt nog.
Av tradition har jag tittat på de allra flesta melodifestivalfinaler genom åren, ända sen jag var liten. Musik var ständigt närvarande hemma hos oss med en pappa som sjöng i manskör och visslade mest hela tiden. Radion har alltid stått på och vi lyssnade på svensktoppen och vad som nu erbjöds. Minns den där lite skrapljudiga transistorradion som stod på en stubbe vid stugan somrarna igenom. Antennen som riktades för att söka bra utsändning.
Teve på sextiotalet och sjuttiotalet var en sparsam upplevelse. Så när det var dags för melodifestival satt vi bänkade! I finsoffan liksom, för det var fest! Jag minns flertalet låtar från då än i dag. Låtar som stack ut och blev mina favoriter och som skapar en rejäl nostalgisk känsla.

Traditionen av melodifestival följde alltså självklart med mig när jag flyttade hemifrån.
Vi såg den oftast tillsammans med likasinnade vänner. Bullade upp med godsaker vi planerat för i god tid innan. Handlade kvällstidningar som hade stora uppslag med betygsatta låtar och jämförde omdömen. Kryssade i våra egna poäng i de medföljande tomma poängtabellerna. Slog vad, lyssnade engagerat och hade åsikter om det vi hörde.
Det var inte lika många länder som deltog då och det räckte med en final. Alla musiker samlades på scenen och vi fick se dem gå dit och ta plats! Framför den stora symfoniorkestern som leddes av en livs levande dirigent. Inga digitala skärmar eller pulserande golv. Inga ”nummer” som regisserats och iscensatts så spektakulärt som möjligt. Det var en sångare/sångerska med en doakör. Kanske några musiker till. Alla hade mikrofon med sladd. Alla sjöng sin låt stående på samma plats och utförde möjligen några steg och armrörelser och höftvickningar till detta. Det var den koreografi som behövdes.
Låtarna bedömdes av jurygrupper som ringde in sina resultat från stundtals trassliga ledningar och var svåra att höra. Poängen numrerades upp på mekaniska tavlor som inte ens kunde drömma om att emellanåt slänga fram några för närvarande topp femmor eller flytta upp en ny ledning i toppen hela tiden. Man fick vackert vänta in alla inringda poäng och räkna på fingrarna för att hålla reda på ordningen. (Och eftersom musik och politik inte hör ihop grannröstades det hejvilt.)
Programledarna skulle vara seriösa och kunna lite språk. Stå still och titta rätt in i kameran och leverera information. De utförde aldrig några pausnummer eller sjöng nåt. De ledde programmet. Punkt.
Och, man sjöng på sitt eget språk! Endast engelsktalande länder sjöng på engelska. Även det egna landets kultur framträdde i låten. Man kunde lita på att Turkiet alltid lät Turkiet liksom. (och de var alltid min favorit)
Sen vann nån. Fel eller rätt? Vinnaren sjöng sin låt igen med blommor i famnen. Vi dukade undan kvällens mat och tilltugg. Muttrade eller jublade. Köpte kvällstidningarna dagen efter igen för att läsa alla dagen efter intervjuer, synpunkter och kommentarer om det faktiskt var rätt låt som vunnit. Och sen hörde man låten på radio nån enstaka gång innan den föll i glömska. Lagom tills det var dags att få fram en ny vinnare och hela cirkeln började om.
Ja, det var då det. I kväll både dansar och sjunger programledarna. Hela scenen är en färgexplosion i fantastiska nummer där det klättras på väggar och flygs i luften och jag vet inte vad. Poängtavlan lever sitt eget liv och levererar oss hela tiden alla resultat så vi slipper tänka själva. För många poäng för att vi ska få se alla utan får bara ett sammandrag. Grannrösterna är fortfarande lika viktiga. (Eftersom musik och politik fortfarande inte blandas ihop, utom när vi tillåts bua ut Ryssland.)Tempot kommer att vara virvlande och artisterna finns bara  helt plötsligt i bild och inga sladdar kommer att vara synliga synliga. Symfoniorkestern med livs levande dirigent har kastats på sophögen och var musiken kommer ifrån har vi ingen aning om.
På bordet kommer det att stå nåt gott och vi kommer att följa livekommentarer via nätet och bryr oss inte om att köpa några tidningar vare sig före eller efter. Men vi kommer fortfarande att argumentera om huruvida rätt låt vann, för man kan faktiskt inte tävla i musik! Eller? (Det har vi gjort ändå i över 60 år nu.) Ha en trevlig kväll, vare sig du tittar eller inte.

75/100

Lite regn och lite mello

Fredagsmorgon i ledighetsläge med en extra stor kaffe inom räckhåll. Ute har solen släckts (känn ingen oro, det är bara tillfälligt) och det gör dagen vilsam för min del. Men det har också regnat under morgontimmarna och jag hade inte förberett för det. Alltså var jag ute i bara morgonrocken strax efter sju och samlade in blöta dynor och täckte över små spirande skott. Ännu för veka för att tåla massa vatten. Annars är vattnet från himlen välkommet så att all växtlighet kan braka på. Nöjd att jag fick ut en del gödsel i går.
Nu sitter jag här och lyssnar mig igenom morgondagens finallåtar. Låtarna ger ett annat intryck när man bara hör dem och inte påverkas av flashiga scenshower. Det finns absolut guldkorn! Några riktigt bra låtar som jag till och med placerar i spellistan. Många skapligt bra låtar som jag inte alls har nåt emot att lyssna på. Några riktigt dåliga finns det också givetvis. Konstigt vore det annars. Däremot finns inget plojbidrag alls i år. Alla är ytterst seriösa. Norden skvalade bort i mängden bra musik. Bara Sverige kvar, given finalplats i år tack vare vinsten förra året. Tror Frans har goda chanser att placera sig topp 10 men tror inte han vinner. Gillar låten mycket och hans lugna avskalade framträdande är stiligt i allt spektakulärt och påkostat. Heja Frans! (dessutom kommer grannrösternas mästare Norden att kunna lägga allt krut på Sverige nu när alla andra är borta.)
Mina topp 5 är ändå 1.Australien – alltså wow! En riktigt stark låt som jag gärna lyssnar på om och om igen. 2.Polen – årets bästa och vackraste ballad som jag inte får nog av.  3.Bulgarien – Poppig och medryckande låt och jag gillar språkbytet i refrängen. 4.Italien – Italien är alltid Italien i allt från språket till den fina melodin, stark refräng också. Tyvärr byter hon till engelska på slutet och det är fullständigt onödigt! 5.Kroatien – En lite enyainspirerad låt som sätter sig för min del. Gillar hennes sköra och vackra röst med höga toner.
Programmen i sig hittills är proffsiga och trevliga att se på. Ingen skämskudde när programledarna jobbar. Som det ofta brukar vara annars i den här gigantiska musiktävlingen. Vi vet ju sedan förr att Sverige är bra på att arrangera detta och de två utvalda programledarna gör ett jättebra jobb, passar bra ihop och säger bra och välartikulerade saker. Man känner sig trygg med dem alltså, de är proffs. Hittills har jag tyckt om pausunderhållningen också. Speciellt de där taxiresorna med programledarna vid ratten. Kul idé alltså.
Fredagen för övrigt får bli rätt lugn och vilsam. Jag gillar ju sånt.

74/100