En midsommarafton

Jag inledde den här midsommaraftonen på jobbet, en stunds jobb innan nattpasset var slut och jag åkte hem. Tog en frukost på altanen (efter att jag fått undan den osmakliga halva mus som placerats på mattan av viss katt under natten) och pausade en stund innan Maken och jag åkte till affären. Där var laxen slut. Men det  går att fira midsommar ändå.

Efter detta passade det bra att slappa till i sommarsängen på altanen en stund. Sen kom Dottern på att det ju skulle fixas krans och att det (som vanligt) var mer bråttom än hon påstått innan.
När hon var liten band jag alltid en krans till henne. Varje midsommarafton. Tills hon blev för stor och inte ville ha någon. I år ville hon ha krans igen, för sin midsommarfest med vännerna, och vi plockade blommor runt huset.
image

Något ringrostig kom jag igång med kransbindandet. Gjorde stommen av kvistar från björken. Fyllde den sen med små buketter. En efter en tills kransen var blomsterfylld.

image

Och precis så där midsomrig som bara en blomsterkrans på björkris kan vara. Och Dottern blev så där somrigt vacker som bara en Dotter med en midsommarkrans i håret kan vara. För dagen klädd i klänning och en söt stil man sällan ser henne i. (En kontrast till den vanliga rockiga stilen.) Vacker är hon. Oavsett.


Midsommarmat ska man väl ha en midsommarafton. Fast laxen var slut i hela hyllan på affären. Men sill hade jag. Och den där otroligt goda färska potatisen. Som absolut måste doppas. I pikkalaka. (hemlandssvenskan som omöjligt kan översättas på annat sätt än dopp i kopp och det säger inte ens i närheten nåt om vad det är.) Men det är vattnet från potatiskoket, smör (riktigt smör), gul lök och gräslök. Och så doppar man potatisen och njuter.

image

Kvällen tillbringade vi hos goda vänner. Lugnt och trivsamt! Inomhus, med gofika och prat. Sen tittade vi på gamla hederliga Macken på teve och skrattade åt alla roliga karaktärer. Mer nostalgi på det i musik från åttiotalet.

Det blev en alldeles utmärkt midsommarafton! Och vi avslutade den med att ta en vända bort till havsutsikten som finns rätt nära. Där vi stod en stund och blängde på horisonten som gömmer hemlandet och luktade på havet. Som har en sån förförisk ton.
Tillsammans med vågskvalpet mot klipporna och skriket från måsarna. Blundar jag, befinner jag mig genast på en annan strand. Med samma doft, liknande ljud och känslan av att vilja kasta sig rätt ut i vattnet.
På den där stranden, som numera bor enbart i minnet, har jag stått med fötterna i kvällskall sand många gånger. Och travat rätt ut i blyfärgat vatten och tagit svalkande nattdopp. Nu nöjde vi oss med att titta på vattnet och dra in av havsluften, innan vi åkte hem. Till soffan och kattgrabbarna. Alla lika nöjda och trötta.

image

Sen havet

Konferens i att äta?

Sitter för ovanlighetens skull i en hotellfoajé för en stund. Jag som aldrig reser någonstans brukar inte befinna mig på såna ställen. Jag har inte rest speciellt långt nu heller.
Det är kväll och alla sportlovsgästerna som vistas på hotellet har bytt skepnad. Pjäxor mot finskor, täckbyxor mot finkläder. På väg in mot middagsdukningen i matsalen. Det är dit jag också ska, om en stund.
När man som jag, har tillbringat dagen i en konferenslokal, med starkt fokus på kvalitté, borde man vara hungrig. Men så är det verkligen inte. Man behöver inte gå hungrig på ett konferenshotell!
Dagen inleddes med en stor bytta fylld med godis som vi mumsade på i kvalitétsskrivandet. Jag gick fram och tillbaka mellan två olika grupper för att handleda och passerade den där byttan några gånger. Detta godis byttes snart mot fika med både macka och kaka. Och plötsligt tog lunchen vid. Buffélunch med alldeles för mycket valmöjlighet och stora tallrikar som rymmer mer än man behöver. Sen jobbade vi lite till innan vi kallades till eftermiddagsfika. Med kaffe och en liten godsaksbuffé.
Om vi mot förmodan skulle ha känt av någon hunger mellan allt detta hade vi också fri tillgång till nötter och frukt. Nötterna var syndigt goda och jag försåg både mig och de två jobbande grupperna med en del av dessa.
På allt detta väntar nu då en trerättersmiddag, i den omtalade hotellrestaurangen. Och trots allt ser jag fram emot det. Maten ska vara särdeles fantastisk just här. Men hungrig? Näe.

Tillägg: Maten var verkligen fantastisk, värd sitt fina rykte! Konstnärligt upplagt och fint presenterad av servitriserna. Idag är jag inte så hungrig. Det fick bli kokt ägg till frukost.

Firat

Kalasat för Dottern i kväll, med fika och trevligt sällskap. Bullarna bakade vi ju i går jag och Dottern. Hade inte tänkt baka speciellt mycket mer och tårtbotten skulle jag köpa.
Men så fick jag något ryck i morse och tänkte till. Om man skulle baka en stor cupcake? Dit det bär så bär det. Jag veckade ihop smörpapper till muffinsform och klädde kakformen med det. Vispade extra mycket smet och hällde i. Såg bra ut, tills den började brännas ovanpå men dallrade oroväckande invändigt. Tydligen isolerade smörpappret en hel del, dessutom skymde det sikten så jag inte kunde se själva kakan genom ugnsluckan.
Fick lov att öppna, vilket resulterade i att kakan sjönk i mitten. Värsta kratern.
Den fick dessutom en underligt svampig karaktär. Passade bäst i soppåsen.
Jaha. Vad göra? Hasta till affären och köpa tårtbotten? Nä, nästa snilleblixt tog genast form. Kvar på cupcakespåret. Men jag gick ner i storlek. Bakade små och trevliga muffinsar. Som jag spritsade med frosting. Sedan samlade jag ihop en hög vackra fat och byggde till ett tjusigt våningsfat och radade in mina muffinsar. Tårta! Mycket behändigt. Färdigportionerat och betydligt lättare att spara det som blir över! Snyggt var det också.
Därmed är första etappen i familjefirandet avklarat. Två kvar, innan vi slår oss ner med nötter och julgodis framför Ankan. Bråda tider i juletider i det här huset.

Importmacka

Bråttomstegen jag vanligtvis tar mig genom mataffären med, lade in en tvärnit häromdagen. I brödlägret hade en ny ställning i papp monterats upp. Den innehöll små påsar med limpa. Finsk limpa från Malax! Inte så långt från mina hemtrakter. Riktig limpa! Malaxlimpa. Jag måste ha!
Okej. Man kunde naturligtvis skaffa sig ett bra recept och baka riktig limpa med smaka av hemland själv. Internet tillhandahåller mängder av recept. Om man hade tid och orkade dra igång nåt brödbak.
Det kanske inte är helt miljöförsvarbart att nån kör hit limpa från grannlandet. Men, det struntade jag fullständigt i när jag bredde smör på första skivan och placerade en likaledes hemlandsimporterad korvskiva över.
Och det kan jag säga! Den där lillkillen i reklamen som flippar ur över lite räkost. Han har aldrig fått smaka riktig limpa med riktig korv på!

Varmt i köket!

Jag stod vid spisen och svettades med kaka/efterrätt till kvällens tjejträff. Man måste väl börja med det viktigaste? Tyckte det var grymt varmt men jag hade både ugnen och ett par plattor i gång. Ända tills jag öppnade dörren för en kissekatt trodde jag på allvar att värmen hade enbart med spisen att göra. Nu vet jag bättre.
Vem sjutton tände lampan liksom? Solen gassar, värmen står i klass med högsommar och grannarna klipper gräsmattorna.
Vad har egentligen hänt i natt? Har vi kastats tillbaka i tiden nån månad?
Man kan nästan undra.
För i går slutade telia fungera. I och för sig ingen sensationellt förundrande händelse. Men dessutom slutade Internetuppkopplingen fungera och vi har inte bredband via telia.
Tyst liksom.
Förundrade stod vi där och undrade hur sjutton vi nu ska komma ut på facebook. Och tänk om någon ringde! Och vi som inte kunde svara. Dagen innan var det visst tre-mobilerna som inte fungerade.
Nåt är i görningen!
Tekniken och vädret är i olag och Dottern kastar oroliga blickar upp mot himlen och förväntar sig att den ska se ut som i världarnas krig. Var det inte ovanligt lite folk i rörelse också? Rasslar det inte lite av utomjordingarnas metalltentakler? Nosar dom runt kring huset som bäst? Hennes fantasiliv är rikt och aktivt och hon lyckas skrämma sig själv ordentligt. Nåja. Vi var ett par stycken som hjälpte henne med skrämselförslag också.

Nå, tekniken tycks i alla fall vara i gång igen men solen tror det är sommar än.
Jag ska ha tjejträff i huset i kväll och ska stå mer vid spisen. Det räcker inte med efterrätt misstänker jag.
I denna värme vill jag helst vara i källaren. Kan man bära ner spisen tro? Hade också föreställt mig en höstmysig kväll med tända ljus. Då svimmar vi väl av värmeslag. Pust. Det är bara att bege sig tillbaka in i köket och ro ihop en varmrätt med tillbehör. Får bli en iskall dusch sen, för att vara någorlunda vid liv när jag ska servera maten.

Nöden är uppfinningens moder

Ja, jag har inte kommit på något revolutionerade. Men vi fick mat!
Mitt i semesterarbetet började det kurra i magen. Kom efter en stunds överläggning med mig själv på att varma mackor, på den där goda franskan i frysen skulle vara bra renoveringskäk. Snabbt och enkelt. Sagt och gjort, på med ugnen medan jag tinade franskan i mikron. Halverade den och skar itu varje halva. Varsin rejäl macka. På med god fyllning och massa ost. Först när plåten skulle in i ugnen upptäckte jag ugnens samarbetsovilja. Mörk och halvljummen!? Det visade sig att en propp hade gått medan Maken fipplade med ett uttag i vardagsrummet.
Jaha. Varma mackor blir svårt utan ugn och propparna var slut. Maken gick till grannen för att låna proppar men jag orkade inte vänta.
Det var då jag fick syn på våffeljärnet. Halverade mackorna ytterilgare en gång och lade ihop dem till dubbelmackor, i med dem i våffeljärnet. En hel del av fyllningen trilskades och rann ut men jag petade raskt tillbaka den igen. Vips hade vi utmärkt goda toast som stillade hungern bra. Toast som smakade nästan som på det där stället i stan. Mums så bra det kunde bli utan ugnen.
Statusen på detta våffeljärn var inte direkt toppklass efter toastfixandet. En hel del bränd, smält ost i spåren. Våffeljärnet är ingen produkt jag använder frekvent precis. Jag gillar inte våfflor. (Nä, jag vet, jag är konstig. Jag gillar varken våfflor, glass eller sol.) Därmed hade jag heller inte uppmärksammat hur klibbigt järnet var här och där. Flottigt efter andras (jag nämner inga namn) våffelgräddande. Uppvärmt fett som stelnat kan sitta som berg. Måste verkligen åtgärdas. I samma anda som jag nyss rev tapet gnuggade jag nu våffeljärnet skinande blankt och petade all ost ur spåren. Löste upp fettklibbet med nåt fettlösande och fick det alldeles rent! Se där. Nu blir det inga våfflor på ett tag om jag får bestämma.
Och det får jag ju inte.

Tjejträff

Mycket stök i dag. Många järn rätt i elden skulle man kunna säga. Till kvällen kommer ett hungrigt och pratglatt tjejgäng. Ja, vi är tjejer ännu!
Innan dess ska det fejas lite, inte så överdrivet mycket men en del. Det ska också finnas mat att ställa på bordet. God mat ska det vara.
Jag har väl aldrig varit så obeslutsam i receptvalet någonsin som denna gång. Lyckades inte ens bestämma mig om det skulle vara fågel, fisk eller mitt emellan. Förmodligen enbart för att jag hittade ett par brödrecept som jag absolut ville prova.
Så nu har jag komponerat en meny utifrån detta bröd. Bestämde varmrätten så sent som i morse efter otaliga valmöjligheter. Handlade allt som behövdes ganska tidigt och tog sedan i tu med brödbakandet.
Detta bröd doftar nu i hela huset och jag kan säga att det var väl värt att komponera meny efter.
Recept? Visst.

Brytbröd:

50 g jäst
50 g smör
5 dl mjölk
2 msk honung
2 tsk salt
13-14 dl mjöl
Fyllning: 100 g smält smör
150 g riven västerbottenost
½ dl hackad färsk rosmarin
Garnering: Ägg till pensling
½ påse salladsmix (pumpafrön, solrosfrön, pinjenötter och likn.)

Smula gästen i en bunke och smält smör i en kastrull. Låt det bli fingervarmt tillsammans med mjölken och häll sedan degspadet över jästen. Rör ut all jäst. Tillsätt honung, salt och arbeta sedan in mjölet lite i taget tills du får en ganska lös men smidig deg. Jäs den i 35 minuter.
Dela degen i två delar och kavla varje del till ungefär 24×24 cm. Pensla smält smör över varje del och fördela osten och rosmarin ovanpå. Rulla sedan ihop till en rulle (som bullar) och skär 2-3 cm tjocka skivor. Lägg ut skivorna på en klädd plåt. Börja med en i mitten och varva runtom. varv på varv men lite glest. Dessa jäser ihop sedan och ser ut som en vacker brödblomma. Jäs på plåten i 30 min. Pensla sedan med ägg och strö salladsmixen över. Grädda i 225 grader i ca 20 -25 min. Serveras värmda! Bryt och njut!

Långpannebröd med fyllning

½ paket jäst (ca 25 gr)
2 dl ljummet vatten
2 msk sirap
2 msk olja
½ tsk salt
5 dl vetemjöl
Fyllning: Olja
½-1 röd pepparfrukt, kärnfri
1 liten rödlök
1 dl hackade örter
Flingsalt

Smula jästen i en bunke och blanda ut den med vattnet. Tillsätt sirap, salt och olja. Blanda i mjölet till en smidig deg. Jäs den i 30 min.
Kavla ut till en platta 25×30 på bakplåtspapper, på en plåt. Tryck små gropar med fingrarna. Pensla med oljan och strö över tunt skivad pepparfrukt, rödlök, örter och flingsalt. Lägg över en duk och jäs i 20-30 min. Grädda i 225 grader i 15-20 minuter tills den fått fin färg.

Till detta tänker jag servera Pluras kyckling och en god sallad. Rött vin i glasen givetvis. Efterrätten blir kaffe och Pavlovatårta. Som upplagt för en trevlig kväll alltså.
Nä, bäst jag fortsätter så allt hinner bli klart. Och … jag har inte nallat av vinet än! Fast … om sanningen ska fram provsmakade jag lite av sherryn ….

Vad blir det för mat?

Sitter här och grubblar över vad jag ska ställa på middagsbordet i kväll. Att det ska vara så tråkigt med vardagsmaten! Ibland tänker jag att om det fanns ett piller för lunchmättnad och ett för middagsmättnad skulle jag ta dem. För att slippa stå och laga maten.
Sen när jag väl kommit på vad jag ska laga och ingredienserna är hemhandlade är det riktigt kul. Egentligen gillar jag ju att laga mat. Men fantasin tryter så förbaskat emellanåt.
Ändå traskade jag runt på stora matvaruplejset i morse och blippade ner varor i kassen. Självscanning är grejen. Så länge datorn anser mig vara trovärdig kund och inte kollar mig vid slutet av banan. Det är drygt. Då måste alla nogsamt nerpackade varor upp igen för att scannas av erfaren kassörska istället.
Alltså finns det en del att vraka på i kyl och frys. Men det ska fortfarande tillredas till någon form av anrättning som passar den hungriga och bitvis kräsna familjen. Frågan kvarstår alltså. Vad tusan ska vi äta i kväll?
Ibland frågar jag förhoppningsfullt familjen. Jag borde ha lärt mig kan man tycka. För det brukar resultera i två standardsvar. Dotter svarar ofelbart ”nå gott” och Maken brukar klämma i med ”köttbullar och mos”.
Jag vill också att det ska vara gott och det är inte köttbullar med mos så det går bort innan han ens pratat klart. Så står jag i alla fall där med frågan hängande.
Dottern brukar ibland sms,a. Vad blir det för mat.? Som om hon kollar ifall det är värt att komma hem eller inte. Då brukar jag givetvis svara; ”Nå gott!”
Ibland har jag ambitiöst svarvat ihop matsedlar. Enkelt, bara att läsa av, handla hem och laga. Slippa grubbla. Så tänker jag när jag sitter och gör den där matsedeln. Visst. Det är bara det att man kanske inte är sugen på det som lappen säger att man ska vara sugen på just då. Så man tar nåt annat och rubbar hela systemet. Det brukar hålla ett par veckor. Sen är det ingen som bryr sig i den listan längre. Så står man där igen och kastar ur sig; ”vad ska vi äta ikväll?”
Ja, jag vet fortfarande inte. Måste nog kolla vad det var jag handlade egentligen. Köpte jag nån mat?

Gott!!

Käkade de där vansinnigt goda loaded potatoskins på restaurang för någon vecka sedan. Man borde definitivt kunna göra såna själv! Alltså Googlade jag och mycket riktigt, man kan göra såna själv.
Mixade ihop några olika recept och fick till helt ok skins som vi avnjöt till middag idag. Det var lite pyssel men väl värt besväret.
Så här gjorde jag!
Tvätta några bakpotatisar rena (eftersom skalet ska ätas!) och picka hål i skalet. Baka dem i ugnen på 200 grader i ca en timme. Ta sedan ut dem ur ugnen och låt dem svalna så att det går att hålla i dem.
Skär itu varje potatis på längden och gröp ur varje halva. Lämna endast ca 4-5 mm potatis närmast skalet kvar. (blir en massa potatis över och det kan man ju göra mos på en annan dag)
Lägg dem med skalet upp på en plåt och pensla dem med: Olivolja som blandats med salt, peppar och paprikapulver. Ställ in plåten i ugnen och ”rosta” halvorna ca sju minuter. Ta ut dem, vänd dem och pensla igen. Kör dem ytterligare sju minuter med potatissidan upp.
Ta ut skalen igen och fyll dem ordentligt med: riven ost av något smakrikt slag (ca 200 g) som blandats med ett uppvispat ägg, en tsk senap, någon typ av het sås i lagom mängd och två-tre matskedar creme fraiche. Klicka i skalen och packa ihop det så att det blir lite kompakt. (Strö på mer riven ost om det inte fyller upp ordentligt.)
Lägg ett par bitar knaperstekt bacon i varje skal och ställ in dem i ugnen.
Gratinera i ca 5 minuter så osten börjar smälta. Den ska inte vara rinnig utan seg. Skalen kan få svalna innan man serverar dem.
Vi åt dem med stekt kyckling, grönsallad, rödlök och små pytsar med honung, sweet chili, barbequesås, beasås och creme fraiche som man kunde bre över sina munsbitar allt efter smak. Mums säger jag bara!
Kommer definitivt att prova igen.
Funderar på att vara mer generös med den heta såsen nästa gång och eventuellt lite vitlök också. Och kanske mozzarellaost för att få den så där härligt seg.

Baka … också ett lördagsnöje!

Mycket blir sällan som man tänkt sig. Ibland blir det bättre.
Jag hade tänkt mig en lugn kväll vid teven eller datorn eller varför inte båda. Man ur huse och Dotter med egna planer. Dom blev inte heller som hon tänkt sig.
Så istället för en kväll med teven/datorn för min del och ett tjejgäng för hennes del, blev det en hög med lussebullar. Tillsammans med allas vår bästis.
Påbörjade degspadet vid halvnio snåret. Halv elva åkte den sista plåten in i ugnen.
Det har alltså bakats rejält, ackompanjerat av julmusik och glada skratt. Med lite glögg i muggen och alla ljusen tända.
Nu doftar köket av en blandning av glögg, saffran och utblåst stearin. LusseKatterna ligger i påsar och inväntar Lucia … som snart är här. Vi hann.