Nåt sött och gott är en sak jag tycker om. Vem gör inte om det? Just den här är en riktig favorit som jag fixade på midsommarafton.
En Pavlova-tårta! Marängbotten, täckt med lemoncurd och vispgrädde och en hög med färska bär eller frukt eller båda delarna. Det blir en sötsyrlig tårta som fräschas upp av de färska bären och frukten. Ibland är jag ambitiös och vispar min egen maräng och gräddar den länge i ugnen. Kokar egen lemoncurd under noggrann omrörning så inte äggulorna klumpar ihop sig.
Men man kan ta den enklare vägen till härligheten som jag gjorde på midsommarafton. Färdiga bottnar ur en förpackning, färdig lemoncurd ur en burk. Bara att vispa grädden och bygga ihop. Botten på ett fat, bred curden över och vispad grädde på det. Vräk ut mängder med goda bär eller frukt efter smak och behag och tillgång.
Det här är inget man bygger ihop i förväg och ställer på vänt. Nej, nej. Då blir marängen saggig och oaptitlig av allt fuktigt som ligger ovanpå. Det enda man ser till att göra i förväg är att ha allt som behövs, oavsett om det tillreds på eget bevåg eller köps i förpackningar. Själva tårtbygget går snabbt och lätt för att kunna avnjutas direkt 😋 Om du inte redan provat, slå till! Så himla gott.
Kategori: MatLivet
Rövarstek
Midsommaraftonens mat blev en riktig finländsk delikatess som tillräddes under hela dagen. Rövarstek lär ska ha förhistoriska anor och varit jägarnas sätt att tillreda sin mat.
Allt började med en grop i sanden vid stranden, i botten av den sten och ett hönsnät med rejäla handtag. Redan på morgonen började vi elda i gropen, ovanpå hönsnätet och elden jobbade på i minst tre timmar. Köttet var två rejäla bitar, en nötstek och en grisstek. Man kan ha lamm också. Dessa hade kryddats och fått ligga och dra i sig smakerna i kylen nån dag. Sen ner i stekpåse, hårt inlindade i aluminiumfolie och därefter i ett tygstycke typ en bit av ett lakan eller liknande som knöts ihop ordentligt. Det får inte gå hål på köttpaketen under tillagningen.
Sen lyftes glöden ur gropen, där kom handtagen till användning. Och all glöd hälldes i skottkärran en stund. Skyfflade ur det sista för att få stenen i botten fri. Sedan tillbaka med gallret i gropen med köttknytena på. Dessa blöttes också ner för att inte tyget skulle brinna. Sedan packades en massa sand tätt över knytena. Sedan hälldes den tillvaratagna glöden tillbaka över sanden och ovanpå detta en ny brasa som fick brinna i minst fyra timmar. Medan köttet sakta tillagades därnere under alltihop.
Tillslut var det bara glöd kvar av allt eldande och det var dags att lyfta ur köttet. Återigen med hjälp av handtagen, glöd och sand skakades av och köttknytena lyftes tillslut över till en plåt. Tyget var svett och bränt men när det vecklades ut och folien skalades av möttes vi av en fantastisk doft! Köttet hade en lite bränd skorpa som vi tog bort och där under den fanns ett mört och smakrikt kött som föll i bitar bara vi nuddade det med en gaffel. Behöver jag säga att det var en suverän måltid? En tidskrävande matlagning, väl värd besväret.
Grillat
Jahapp. Vi köpte en grill idag.
Fast ingen av oss är några grillare. Jag har ordat om det förr. Maken är inte speciellt förtjust i mat som grillats och jag själv äter det visserligen gärna men bara om nån annan grillat så jag själv slipper bränna fingrarna.
Dottern är våran grillexpert och grillälskare. Och hon har dessutom skaffat sig en liten familj och de gillar också att grilla. Så självklart köpte vi en grill! Nu när den gamla lågprisvarianten rostat sönder och envisades med att vara tvåbent ostadig.
LillaFamiljen är trevlig att umgås med, alltså var ett grillinköp en bra investering. Den här gången kostade vi på oss en lite rejälare variant och vi hade invigning så fort Maken byggt ihop.
Det blev hamburgare till LillaFamiljen och korv till mig och Maken. Massa goda tillbehör också. Och Dottern grillade och jag sprang med resten. Det hanns också med både en och tre rundor krocket eftersom LillaFamiljen också innehåller en Elvaåring. Sådana behöver roas och Dottern hade köpt krocket eftersom hon jämt spelade det med sin Farfar när hon var liten. En gång spelade de till och med i snöfall på Farsdag.
Jo, vi åt och mådde bra,och det blir garanterat mer grillat med LillaFamiljen i sommar. Bra köp alltså!
Mätt ännu
Idag var det lördagsbrunch igen. För att fira Hon som fyllt år. Vi fyra Kvinnor, i det man kallar mogen ålder, bjuder den som fyller år på frukost eller brunch eller liknande i födelsedagspresent. Mycket trevligt.
Idag inledde vi med att gå på stan först och shoppade lite smått. Sen köade vi med andra lördagshungriga för att få komma in till den uppdukade maten. Gott var det och mycket trivsamt prat medan vi åt.
Det där med mat i långa banor, där alla hämtar sin tallrik ur en hög och lastar den överfull är ett upplägg som bildar kö. Alla står där med sin tallrik i famnen och bara väntar på att äntligen få nåt på den.
Somliga, typ alla, köar troget vare sig de ska ha nåt ur uppläggningsfaten de passerar eller inte. Som en lång ringlande och hungrig armé. Och ändå är det helt tomt vid vissa av faten.
Jag orkar inte med det där väluppfostrade köandet och skiter i om nån blir irriterad. Jag smiter åt mig en tallrik ur högen och börjar i fel ända. Dit kön inte hunnit än. Jag klämmer mig inte före, men sticker in emellan i de luckor som bildas här och var tills jag får vad jag vill åt.
Ska man köa sig så där troget genom hela systemet svälter man ihjäl …
Nu svalt vi verkligen inte. Vi mogna kvinnor gör som vi vill och smet snabbt emellan där vi kände att vi fick plats. Fick fort vad vi skulle ha och kunde gå till bordet och äta medan dom andra ännu köade sig fram till sina val.
Jag är snudd på mätt ännu och ändå lät jag bli efterrättsbordet. Tog bara en kopp kaffe och några melonbitar.
Nöjda och belåtna åkte vi hem, var och en till sitt. Nu dröjer till hösten innan den nästa av oss fyller år. Vi måste nog hitta på nåt annat däremellan!
Minnen med smak
Ibland dyker det upp nåt minne från förr när det minst anas och drar igång en hel tankekedja. Som häromdan när Dottern plötsligt nämnde de där kakorna vi brukade baka när hon var liten.
Ja! Sockerbröden. Dom hade jag glömt.
Receptet finns i min gamla hemkunskapsbok. Jag minns lite vagt att vi bakade dem på hemkunskapen. Eller ja, givetvis hette det inte hemkunskap i min hemstadsskola. Det var ”Husa”, alltså huslig ekonomi. Lektionerna hölls i ett skolkök i ett hus som låg en bra bit från skolan dit man tog sig för egen maskin. När vi kom möttes vi av en sträng och stram lärarinna som styrde över lokalerna med barskt och pedantiskt sinnelag. Hon hade blickar inte bara i nacken kan jag säga! Det var strängt förbjudet att slicka på några vispar och slevar eller ur skålar i de där köksstationerna. Just det var stört omöjligt med den vansinnigt goda sockerbrödssmeten i vispskålen. All smet skulle nogsamt skrapas ur och bli till småkakor! Fast vi smyglämnade lite av denna den godaste smeten i botten av skålen som vi smygskrapade ur med teskedar och smygåt när hökblicken var upptagen på annat håll. Givetvis märkte hon det ändå.
Jag har kvar min blåa bok med skolrecepten. Den har ännu som en doft av det kliniskt rengjorda skolköket. Och den tillhörande lilla matsal där vi satt och åt allt vi tillagat. Där övades också bordsskick in, det sitter stadigt i händerna som om man inget annat vågar ifall hon ännu ser.
Sockerbröden ja! De bakades ofta med liten Dotter. Receptet är så enkelt att det passar prefekt för bakning med små barn. Jag återupplivade det på egen hand i går och receptet stämde ännu på pricken med bokens version. (smeten var fortfarande lika god för jag smygsparade allt lite i botten …)
Ååå, wow! Utbrast Dottern när jag lämnade över en påse nybakade sockerbröd. Det är så mycket barndomsminnen i dem, fortsatte hon med munnen full och med tonen som barndomsminnen framkallar. Vi hade tydligen haft dem på utflykter med varm choklad. Just det hade jag glömt men inget värmer väl ett modershjärta som barnens egna barndomsminnen som man själv präntat in.
Receptet? Självklart! Såhär bara.
3 ägg som vägs innan de knäcks.
Strösocker – i äggens vikt.
Vetemjöl – i äggens vikt.
Vispa ägg och socker riktigt pösigt, rör ner mjölet till en jämn smet. Den blir tjock och härlig och ätvänlig! Klicka ut med sked på bakplåtspapper. Små rundlar. Inte så tätt för de svävar ut en del. (och glöm inte att smygspara lite i botten eller slicka ren visparna 😉 ) Grädda kakorna i 200 grader, tills de får lite färg, en sisådär 15 min kanske. Inte för mycket färg bara för då blir kakorna krispiga och det ska de inte vara! Mjuka och fluffiga är måttstocken här.
Lossa sockerbröden från pappret medan de är varma och låt dem svalna lite. Stoppa i en påse för att behålla dem mjuka. Funkar alltså utmärkt med varm choklad men också med kall mjölk. Hoppas det smakar!
Mycket av lite …
När det blir långt mellan gångerna blir det lätt för mycket på ämneslistan. Det är då det passar så bra med smått plock av diverse slag i samma inlägg. Så här är det mycket av lite eller lite av mycket.
- Hösten var liksom plötsligt här! Jag stod en dag och glodde på regnet och blåsten som på något sätt hånskrattade åt mina sommarupplägg därute. De kastade omkring med draperierna jag hängt vid paviljongen och blåste ner något pynt och svepte in löv och skräp på altanen. Jahaja. Jag tog mig an allt det där och plockade ner gardinerna vid paviljongen åtminstone. Eller ja, Maken fick göra det eftersom jag använt mig av diverse verktyg när de hängdes upp. Gardinstängerna därinne är fastskruvade, antagligen med tanke på just blåsten. Nu orkade jag inte leta rätt verktyg en gång till så jag anlitade Maken till detta medan jag samlade ihop lite annat krafs. Sen fick det blåsa på några dagar. Skrattar bäst som skrattar sist!
- Fick en plötslig insikt och därmed också en idé som jag omedelbart satte i igång med för att hinna bli klar i tid. Det är lite hemligt så jag säger inte vad det är men det har att göra med något alldeles speciellt. Det här blev betydligt bättre än jag vågat tro och snabbt färdig dessutom. Maken häpnade må jag säga, när han fick se över resultatet innan jag gjorde helt klart. Jag också! Ibland sammanfaller både idé och tänk och allt liksom bara blir perfekt. Nu väntar jag med spänning på ett resultat av denna idé och hoppas det ser lika bra ut live som i annat format. Men framför allt! Att det kommer i tid så det blir som vi tänkt.
- Dottern for iväg ut i världen igen i onsdags. Jag släppte av henne vid ett tidigt tåg innan jag åkte till jobbet. Den här gången landade hon först i Amsterdam för ett byte av plan och slutligen i Montreal där fotojobb skulle utföras under e-sport event. När hon åker så där långt har vi endast lite chatt-kontakt när hon får tillgång till wifi. Jag följer alla landningar och starter via nätet så att jag har lite koll på läget eftersom det kan dröja en stund innan hon själv har möjlighet att checka in sig hos mamman. Då brukar jag få ett sms där det står ”jag lever” varpå jag svarar ”underbart”. Nu är hon välbehållen och trött tillbaka här hemma igen. Fiskade upp henne vid tåget efter långa hemresan igår. Hon försöker handskas med trötthet av intensiva arbetsdagar, lång resa och jetlag på det. Avundas henne inte!
- Vädret i helgen var av ett sånt slag att jag tog tag i resten av sommarlivet. Plockade bort i princip allt och stuvade undan inför nästa sommar. Fick plats med utemöblerna och allt krafs där jag ville ha det. Bar undan kuddar och dynor och annat tyg. Staplade utemöblerna längs med väggen inne på altanen i vanlig ordning. Bäddade flervåningshotellet för KattGrabbarna. Klippte gräsmattan en sista gång och ställde undan det åbäket. Brottades med en rosbuske som till stora delar bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Just nu är den en hög intill. En hög som på lämpligt vis bör avvecklas snarast. Frågan är bara var och dessutom sticks den så förgjordat att jag hoppas den kan ha vänligheten att försvinna av sig själv.
- KattGrabbarna brukar vara med där ute när vinterhotellet görs i ordning. Så även i år. De svansade runt och hade bygget under ivrig uppsikt. Utesängen vi har på altanen ställer vi först på ända i sin sängstomme. Sedan altanbordet framför och stolarna ovanpå. Två stolar på sina ben och två upp och ner, armstöd mot armstöd. PÅ det viset får Grabbarna tre våningar att använda sig av. Liksom sex, små lägenheter med filtar och mjukt värmande underlag. Lite gamla dynor uppfällda som vindskydd utåt. Dessutom kan de trava runt på kanten till den uppfällda sängen där bakom och vistas under bordet om de så behagar. Jag hann inte mer än breda ut filtarna så hade de tagit sig varsitt högsäte. Godkänt liksom. Det verkar vara allra bäst högst upp. Schysst utsikt, både på omvärlden och in i huset. Men när höststormarna viner och snön vräker in brukar de kura i någon av de lägre hålen. Mer skyddade och ombonade så. Nu låter det som att våra katter är förvägrade vistelse inomhus. Verkligen inte! De får komma in när de vill och gå ut när de känner för det. Men när de väl är ute ska de ha det bra och kunna sova skyddat! Och de stortrivs så pass i detta våningshotell att de knappt vill knappt in alls.
- Lördagen ägnades åt en massa umgänge och en massa mat. Först brunch med ett par goda vänner. Vi brukar fira varandra med att bjuda jubilaren på hotellfrukost eller brunch. Lyxade till det med ett glas bubbel också. Och maten var riklig och god och trevligt hade vi! Efter det tittade vi till en gemensam vän som efter massa år i Norrland nu flyttat tillbaka hem. Hade en trivsam stund där också och skålade henne välkommen med lite mer bubbel. Till kvällen var Maken och jag bortbjudna till andra goda vänner. Där blev vi bortskämda med god mat och dryck och ännu mer trevligt sällskap. Mycket musik blev det när vi lät paddan gå laget runt och valde musik på olika teman. Kul!
- Söndagen avrundade helgen med en stunds musik på puben. Grabben som vi känt sedan han gick med mask i fickorna och bäcken i stövlarna har växt upp och blivit en duktig sångare i ett bra band. Den här kvällen spelade de akustiskt för första gången och det var hur bra som helst!
Nej … jag är ingen grillmästare och jag gör inte om det.
Dottern var sugen på grillad mat häromdan. Ja, då får du grilla! Blev mitt svar och medan hon vände kycklingfiléerna över glöden skötte jag tillbehören inne i köket. Mycket praktiskt.
Idag hade jag bjudit hem vän på lunch. Var antagligen lite trött och klen i tankeverksamheten, för något bestämde sig för grillat!
Jag är rätt händig vid spisen och kan fixa ihop gott käk. Ska väl kunna grilla gott käk likaväl, sa en kaxig tanke. Jag förberedde grillen i samma kaxiga anda. Ordnade med marinad av kyckling och tinade kryddiga korvar. Slängde ihop en fruktig salsa med nektariner och kryddade med örter från egen odling. Fixade sås och alla tillbehör. Tände grillen och övervakade elden. Dukade lite och bar ut allt som skulle grillas. Så långt … värsta proffset! Förberedd och strukturerad.
Sen … var står den dolda kameran? Grillhelvetet var först för klen i glöden men jag kände ingen oro, för det såg mycket bra ut på gallret. Kycklingfilé, goda korvar, grönsaker i folie, halloumi. Sen kom glöden igång och öste på med en hetta som fick mig att minnas varför jag inte gillar att grilla maten. Man bränner sig när bitarna ska vändas. Det droppar ner i glöden och osar därmed rejält.
Det stack i ögonen, mascaran rann, köttet brändes på ytan, jag dansade runt för att undvika det förbenade oset som genast hittade mig igen, osten fastnade, korvarna brann, fula ord yttrades så det osade ikapp med grilloset. För att inte bränna vid allt till oätlighet, sprang jag in och hämtade folie och petade upp maten på detta. Högröd i ansiktet med rinnande ögon och dessutom lyckades jag doppa kjolfållen i marinadens på fatet jag placerat i gräset nedanför grillen. Fräscht.
Jag hoppas … att det inte fanns nån filmande kamera i gömsle, för i så fall välter Internet närsomhelst.
Maten blev någotsånär ätlig trots allt. Och grilljäveln har jag gömt för att slippa få fler dylika infall. Och! Jag undanber mig alla typer av goda grillråd!
Jag skiter i om det är gott, mysigt, festligt, somrigt. Mat ska lagas på spisen och hör sen!
Varmt och mycket att göra
Bilden säger det jag vill ha sagt. Somliga jublar andra muttrar och mår dåligt. Jag gissar att jag kommer att hinna muttra en hel del innan dan är slut.
Jag inledde den med att åka från jobbet till blodcentralen där jag delade med mig av mitt överflöd. Fick en fin mugg och järnbrist i gengäld. Det ska fixas med små bruna tabletter de närmsta veckorna.
Efter detta värv behövde jag handla lite smått som saknas inför kvällen. Och nåt gott att dricka till detta. Fingrarna fastnade i ytterligare en sommarblomma också. Som om jag behövde fler.
Nu väntar städning och fix för att kunna ta emot kvällens tjejträff och bjuda dem på god mat och dryck.
Blir nog en bra torsdag det här. Värmen till trots.
94/100
Gammal eller ung?
Det är nog så. Att vi börjar bli riktigt medelålders. Vaken före sju en söndag och kliver dessutom upp! Japp. Strax innan halv åtta hade vi morgonkaffet i kopparna. Förmiddagen är ny men känns som om den pågått i timmar redan. Både jag och Maken börjar redan tycka att det är dags för lunch.
En snabb koll av statusen i köket blir häpnadsväckande i sammanhanget. Det där med medelålders alltså.
Vid den åldern brukar man lägga stor vikt vid innehållsrika kylar och frysar och skafferier. Våra liknar mer nåt man hittar hos studenter eller ungdomar. Det ekar liksom. Ingen har handlat! Ingen av oss tycker om att handla och den där hemkörningsvarianten har försämrats så jag ratar den.
Alltså, slutsatsen jag kan dra av denna söndag är att vi är sannerligen medelålders i en del sammanhang och knappt vuxna i andra tydligen.
Hur sjutton löser vi det här nu? Vi skulle behöva en personal shopper eller nåt. Kan man få rutavdrag för det?
Ja, ja. Utnyttjar väl denna tidiga söndagsmorgon till att komma iväg till affären då. Suck. Roligare kan man ju ha. Tar mig i kragen och gör en lista också. Medelålderspoäng på den då?
Jag har aldrig tyckt om att befinna mig på matbutiken. Vill snabbt få ner det nödvändiga och ta mig ut därifrån. Det underlättar betydligt att man kan självscanna visserligen. Då slipper man åtminstone plocka upp hela handlingen igen. Får den med sig packad och klar istället. Om man inte glömmer att scanningsapparaten anser att vissa varor som typ energidryck och tändare ska ålderskontrolleras. Där försvann medelåldern i ett nafs igen. För då måste köpet hanteras av personal som utan kontroller knappar åt apparaten ett godkännande som föser oss tillbaka in i medelåldern igen.
Det där med hemkörningen retar mig! Nåt som var så himla bra kunde såklart inte få vara ifred. Istället för en smidig webbsida med bra service prackades man på en krånglig sida med omständligt system som dessutom saknade flertalet av de lokala varor jag vill ha hemma. Dessutom tjatade sidan total ihjäl mig med mail och sms för att få mig att väja dem. Då blir jag tjurig och låter bli! Det andra alternativet som finns att tillgå krånglar med betalningen. Förr kunde man betala när de kom med maten, med vilket kort man ville. Nu ska de ha betalt i förväg och helst av det egna kortet. Ja, då blir jag tjurig igen! Det får vara!
Och därmed ekar det i skåp som bör förvara mat … tills det blir ett måste att handla. Gissar att även den där tjurigheten måste tillskrivas medelåldern va?
Äh. Tyst. Jag åker och handlar.
48/100
Frysta ägg
En hel karta ägg köpte jag av Äggbilen häromdagen och ställde in den i kylen. Samma karta innehöll i går plötsligt ett helt gäng frysta ägg! Alltså. Frysta! I kylen? Det borde inte hända. Ställde ner temperaturen en aning och drog ut kartan med dess frysta ägg.
Vad gör man med frysta ägg? Mer än halva kartan var förstörd!
Skalet hade spruckit på äggen. Isbildningar som små pärlor utanpå. Det må ha varit rejält kallt i det där kylskåpet. Jag lät äggen stå framme ett tag, i förhoppningen att de skulle tina.
Det kan jag säga. Frysta ägg tinar lååångsamt!
Jag orkade inte vänta. Bände loss dem ur pappkatongen, där de kletat fast sig ordentligt av det som sipprat ur sprickorna och skalade dem. Hade aldrig fått ur dem i användbart skick om jag låtit dem tina som jag först tänkt.
Det kan jag också säga. Frysta ägg är skitlätt att skala! Inte alls lika motsträviga som kokta ägg.
Jag släppte ner tolv stycken i en bunke, lät dem tina ytterligare. De såg helt galna ut där de låg. Helt gula och blanka. Som skalade persikor fast fel form. Eller som ett sorts sorbetägg. Eller nån efterrätt av nåt slag. Liksom goda såg de ut. Men hade ju smakat blä.
När de tinat gjorde jag en smet på dem. Det gick alldeles utmärkt faktiskt. Behövde bara vispa lite extra för att gulan skulle jämna ut sig fint med vitan. Gulan blir liksom rätt seg av att ha varit fryst.
Frysta ägg går alltså att använda. Fast jag rekommenderar det inte! Men det var en räddningsaktion. Jag tog tillvara alla frysta och spräckta ägg, inget svinn här inte.
SILEO 