En skatt!

Föll i mina händer! En god vän kom på besök och sa att hon hade med nåt till mig. Nåt som hon ärvt men trodde skulle passa mig bättre. Nyfiken blir man!
Hon plockade fram en rund sammetsbeklädd ask, lika stor som en vinylskiva (LP-skiva) ungefär. Runt kanten på både ask och lock hade det dekorerats med ett guldigt band och en guldtoffs satt mitt på locket.
Jag lyfte på locket och hittade en hel hög med fina gamla spetsdukar av varierande slag. Insidan av asken var klädd i ett blommigt tyg och hela asken var hel och fin men kanten hade bucklats till något och lutade sig inåt på några ställen.
En ask med kvinnokraft! Jag älskar gammalt kvinnligt hantverk. Börjar ha en fin samling sådant. Flitiga kvinnohänder som skapat små styngn i broderier, virkat maska efter maska till spetsar. Små vackra dukar som man sällan använder numera men jag kan heller inte kasta sånt. Jag vill istället rädda dem. Det var verkligen en skatt jag fick i händerna. Vännen hade helt rätt i att den passade mig och jag är glad att hon kom hit med den och inte bara slängde.
Jag grunnade lite på hur jag skulle fixa kanten på bästa sätt. Det kändes som att asken var tillverkad av papp i grunden. Säkert limmat och sedan klätt i tyg. Jag valde att fukta hela kanten lite, sen tryckte jag ner locket i botten för att styra upp formen. Och så placerade jag stenar som tyngd och stabilitet runt hela kanten. Lät den stå så och torka i ett dygn.
När jag plockade ur all sten och drog upp locket igen var kanten som ny! Sammetsytan putsade jag upp med en lätt fuktad hård borste. Hela asken blev jättefin igen. Sen strök jag alla dukarna, en efter en och lade sen tillbaka dem innanför sitt lock.
Asken står nu i all sin prakt på farmors gamla synaskin. I sällskap av annan samlad kvinnokraft.

Nostalgi

Kom in i en butik som är full av nostalgi igår. Den har inte specialiserat sig i något annat fack än att allt som säljs är gammalt eller gjort enligt gammalt tänk. Därutöver är det en redig blandning av allt. Från byggnadsvård i form av tapeter och färg efter gammalt recept eller modell, all slags skruv, haspar, krokar, spikar, lampsladdar och knappar till elsystemet. Gammalt hopsamlat eller nytillverkad av gammal modell. Ja. Den stilen. Och så diverse gamla grejer av blandat slag därutöver.
I en hörna fanns gammalt skolmaterial. Några griffeltavlor, askar i papp med nån slags mineralinnehåll, material för inlärning av läsning eller matte. Jag fastnade där. Redan förra gången jag var här och besökte den butiken hittade jag också denna låda. Men köpte den inte då. Nu låg den fortfarande där i en hög med annat skolmaterial. Barnens läslåda. Modern och klurigt uttänkt på sin tid, hysteriskt omodern och tafflig idag.
Jag minns den, från mina egna tidiga skolår. (ja, så gammal är jag) Små papplappar med bokstäver, stora och små nerstoppade och ordnade i egna fack. Även en del sammafogade ”ljud” som sj och ng och så några skiljetecken. På lådans lock, linjer i relief där bokstäverna skulle plockas ihop till ord.
Den här gången kunde jag inte låta bli den utan köpte den röda och slitna papplådan. Vem vet, kanske den rentav kommer från min gamla skola? Jag tömde påsen där alla bokstavslappar samlats och ordnade in dem i sina fack. Kände hur vant fingrarna jobbade med dem. Gamla skolminnen kan sitta stadigt. Lådan kommer att passa bra i bibblan, men mest bara vara till prydnad. Numera används mer tekniska grejer vid bokstavsinlärningen.

Ett rum (i ett rum)

Jag ser ett rum, en liten del av ett rum. Fönstret med små blyinfattade rutor står helt uppställt och genom rutorna skymtar en jordglob som ställts i hörnet. På den enfärgade stenväggen intill, en tavla i bred och sirlig guldram. Naturmotiv som målats i olja. Rummet i sig är pampigt och dunkelt, även dagtid.
Det går faktiskt att urskilja ljudet av fågelkvitter utanför, och känna en svag sommarbris dra in. Varför skulle man annars öppna fönstret så vitt? Kanske för att släppa in mer ljus?
Precis där vid det öppna fönstret står ett bord täckt av en tjock, vävd duk med vackert mönster. Nästan som att man kastat en rejäl matta över bordet, skrynklad i veck över bordsytan. Som om någon skjutit den framför sig när den hasat för långt ner mot golvet men inte haft tid att släta ut den. Fransarna viker sig mot det rutiga golvet, skrivdonen på bordet, bläckhornet där pennan just doppats. Pennan i ena handen och den andra vilar mot pappret som för att hindra det från att fladdra till.
Ett koncentrerat ansiktsuttryck omgivet av ett mjukt lockigt hår. Personen som just vankat av och an i rummet letades den rätta formuleringen. Och så hastigt slagit sig ner på stolen, halvt vriden mot bordet och med benen korsade vid vristerna. Ivrig att få ner på papper, det som just kom till sinnet. Jag kan känna igen den känslan. Av hastigt påkomna ord och formuleringar.
Puffiga vita skjortärmar omger de smala handlederna och vida, rejält uppvikta rockärmar strax ovanför. Rockskörten som hastigt kastats undan innan man slog sig ner på stolen. Håret, det halvlånga och lockiga som fösts in bakom örat för att inte vara i vägen, men som ändå faller tillbaka ner över kinderna. Kråset innanför rockkragen. Skorna, rakt avskuren tå, svart sidenrosett vid vristen. Korta puffiga byxor över en slags benkläder som vi skulle kalla leggings. Hatten med plym som hängts över stolens ryggstöd. Kläderna är en mans, men ansiktet och händerna känns kvinnliga. Kanske är det ändå en väldigt ung man. Eller så är det en kvinna, som i en tid när kvinnor skulle hållas tysta och insnörda i hårda korsetter tagit sig friheten att få skriva. Valt att klä sig som en man för att få vara fri.
Det enda viktiga är ändå orden på pappret. Jag kan avundas personen orden, koncentrationen, lugnet som omger hela bilden. Kanske tickar en klocka någonstans i rummet. Eller så tycker jag bara det, för att just min klocka tickar så starkt.
Precis där intill tavlan.
Med bilden.
Av ett rum.
Med en skrivande person.
Och nog är det ändå lite märkligt, hur en solreflex en dag belyste just precis de där skrivande händerna! På tavlan som jag hängt i mitt bibliotek. Omgiven av flera andra tavlor på samma vägg. Tavlan som lockade mig just med sin stämning av skrivande lugn. Den kom med mig hem från en loppisrunda och hela tavelväggen fick byggas om för att göra plats för denna skrivande person. Där sitter den nu, och inspirerar.

Karaffer

Hur många behöver man? I vanlig ordning tillhörande en obotlig samlare har jag givetvis fler än behovet påkallar.
Jag har alltid gillat karaffer. Speciellt proppen som gärna får vara tung och utsirad. Karaffen i sig får också vara tung med slipningar och jag är speciellt svag för de med handtag längs den smäckra halsen.
En gång i ungdomen bestämde jag mig för att samla på karaffer. Men de var för dyra då och det blev bara en som jag faktiskt fick av en kompis.
Men denna loppisiver har ökat på samlingen rejält, den jag fick är inte längre så ensam.

Jo, det har blivit ett gäng. Och de flesta används. Till vin eller vatten, spelar ingen roll. Det är trevligare att hälla ur en tjusig karaff. Och om vinet köps i sån box är det definitivt trevligare att tappa upp en skvätt i nån av karafferna istället.


Det här är min senaste! Kolla bara på slipningarna, lystern, proppen. Just proppen var helt fel tyckte jag när jag passerade hyllan med den här på favoritloppisen i veckan. Och på en annan karaff intill var proppen också helt fel. Men om man bytte … då blev det helt rätt! Nån hade förväxlat dem eller nån ville bråka. Ett vant karafföga ser sånt, jag bytte såklart och köpte karaffen i menat skick. Ingen dyr peng heller, så ja. Nu har jag en till.

Loppisfynd

Helgens loppisfyndade lilla skåp hittade givetvis sin plats här hemma. Även om det var fullständigt oklart när jag bar ut skåpet från loppisen. Men vill man ha ett skåp så vill man. Det är verkligen inte något märkvärdigt skåp men helt fantastiskt i alla fall. Snickrat av någon händig person en gång i tiden. En skåpdörr gömmer ett rödmålat inre med två hyllor. En liten låda under. Ytskiktet är ådringsmålat för att efterlikna något träslag och en liten nyckel saknas i dörrlåset. Det ska inte, jag upprepar absolut inte målas över eller förändras på något vis.
Jag provade runt med det lite här när jag kom hem men ingenstans ville det hänga! Antingen öppnades dörren då åt fel håll eller så var det redan för mycket grejer på just samma ställe. Men mitt i ett toalettbesök stod det klart att jag givetvis köpt ett medicinskåp.
Efter lite handpåläggning av Maken kom det på plats nyss. Han behövde förstärka upphängningsanordningen för att inte skåpet skulle trilla av väggen lika fort som det kom upp. Sen flyttade vårt blygsamma medicinförråd in. Lite värktabletter och sånt. Och plåster och förband i lilla lådan. Skulle inte alls förvåna mig om syftet med skåpet från början varit just medicinskåp, därav låset! Men nyckel har försvunnit med tiden och skåpet kanske har haft fler användningsområden som det inte varit nödvändiga att låsa om.
Jag hittade en lämplig nyckel på ett halsband och försedde den med en tofs. Den passar i låset men det går givetvis inte att låsa dörren med den. Bara för syns skull helt enkelt. Lite krafs ovanpå skåpet färdigställde det hela. Sådärja!

Ett långt inlägg om ett bord

När vi renoverade köket för en del år sedan (hoppsan vad tiden går) köpte vi ett nytt bord och stolar till. Kändes rätt då men det senaste året har jag blivit allt mer less på det där klumpiga och stabbiga ekbordet och de lika stabbiga stolarna till. En titt på loppisarna runtom sade mig att jag inte var ensam om det. Många andra hade haft liknande bord och stolar och dumpade dem på loppis nu.
Men vad ska man ha istället? Ett köksbord kan inte kastas ut innan ett nytt finns i faggorna och jag pendlade mellan att köpa nåt helt nytt eller nåt gammalt fint eller rent av bygga ett eget. Nåt med järn och slitna plank liksom. Maken rynkade på näsan åt den idén och såg för sin syn något som utgjorde en ojämn bordsskiva där glasen stod osäkert. Alla loppisbesök för att spana efter det där gamla fina resulterade i inget alls för de bord som fanns att köpa var helt fel mot den ganska otydliga bild jag hade av ett framtida bord.
Men så. Plötsligt händer det som man säger. Man vet när det är rätt. Jag stod framför bordet en lördag på det vanliga loppisstället och bara tappade andan liksom. Jag hade äntligen hittade köksbordet jag önskat mig. Medan jag ändå funderade lite kom andra och glodde på bordet och det fick mig att vilja väsa likt Gollum … My precious

Låt bli mitt bord! Jag måste ha det! Maken var inte med på den loppisrundan men jag skickade bild och han höll med (våga nåt annat!) så bordet köptes raskt innan nån fick samma idé. Det kändes lugnt först när en lapp med sålt tejpats vid bordsskivan. Jag tog en hemkörning för att slippa krångel och bordet anlände till min lycka redan på måndagen. Min envishet är av det slaget där jag ensam släpar ut ett tungt och stort ekbord bara för att jag vägrar vänta nån timme på att Maken ska komma från jobbet. Efter att först ha tippat över det på sidan lyckades jag släpa ut eländet på altanen. Sen kunde jag städa ordentligt inför det nya som jag fick inburet så långt som till hallen. Givetvis envisades jag med att få det till rätt ställe på egen hand så fort hemkörarna gjort sitt. Snart stod det på plats och var lika fantastiskt som jag trott! Om inte bättre. Mycket mindre än det förra men det är oftast jag och Maken. Det räcker för oss, dessutom innehåller det utdragsskivor i båda ändarna så det kan bli stort nog vid behov.
Tanken var att samla ihop ett knippe fina gamla stolar av olika snitt att ha till. Jag hittade också en här och en där och lade till ett par som redan fanns hemma.

Men lördagen efter sprang jag plötsligt på fyra likadana så kallade äppelstolar som bara ropade på mig. Lovade att det skulle bli så fint. Och de var i riktigt stabilt och bra skick. Så fick det bli, jag fick in dem i bilen och radade snart upp dem runt bordet. Såg att de hade haft helt rätt. Tyget på sitsarna ska bytas, annars bara helt perfekt.
Och så taklampa på det. Den förra passade ihop med det stora bordet men inte ett dugg ihop med det här nygamla möblemanget jag samlat ihop nu. Den skymtar på bilden, egentligen hängde de tre glaskuporna i rad men jag band i hop dem för att det var aningen bättre. Men långtifrån bra. Det krävdes en lampa som pratade samma språk så att säga. Och nu i lördags hängde den där på loppisrundan och Maken hakade genast ner den och jag satt med den i famnen på vägen hem eftersom vi åkte med Rodden och inte hade något som helst lastutrymme för den typen av fynd.

Maken hängde upp den när vi kom hem och både jag och bordet andades liksom ut över att slippa den moderna lampan och få ihop det med en av rätt sort. Jag är mycket nöjd så här långt över mina tre lördagars loppisrundor där allt bara fallit väl ut. Ännu krävs ett och annat smått pyssel men det får ta sin tid. Som matta till exempel, och en slags trivsam fönsterlampa och vi behöver måla om taket och tänker oss en tjusig takrosett att fästa lampan i. Och det svarta skåpet ska få nya knoppar. Men det får ta sin tid. Såna där mindre detaljer är roliga att fundera över och leta efter. Allt behöver inte vara rätt från början men nu är det väldigt rätt så här långt. Och jag älskar gamla möbler som snickrats med sån omsorg för bra länge sen. Det medföljer tyvärr ingen historia men man kan bara spekulera i vad det där bordet upplevt. Nu börjar en ny era.

Symaskin

Jag satte mig i bibblan denna morgon. Tände en massa ljus medan kaffevattnet kokades. Det är faktiskt husets trivsammaste rum numera och vi tillbringar mycket tid där.
Jag möblerade ändå om lite i går. Släpade in Farmors gamla symaskin som stått lite på undantag en tid. Hade först tänkt försöka få ner åbäket i källaren. Men det väger lika mycket som en mindre pansarvagn så det hade varit besvärligt. Fast har jag bestämt mig för nåt … så får Maken lösa det 😀
Medan jag fixade i ordning lite där symaskinen stått och gömt sig blev den kvar i hallen, i väntan på Maken och hans trötta suck.
Det är åratal sedan den flyttade hem till mig. Farmor hade någonstans bestämt att jag skulle ha den. Var noga med att det skulle ske när hon blev mycket sämre och hade hamnat på sjukhuset. Pappa lovade att ordna det och hem till mig kom den allt!
Det är en Singer, oklart hur gammal. Den har tyvärr inte begåvats med den där sirliga och snirkliga stommen man förknippar med en gammal symaskin. Nej, den här är högst ordinär och redigt ful i underredet faktiskt. Raka järnben bara liksom.
Men bordskivan är i något brunt träslag och charmigt slitet. Hos oss har den därför varit bord så länge att jag nästan glömt att där finns en nerfälld symaskin. På pedalen har jag förvarat tidningar. Eftersom det är just en symaskinspedal har den ibland ändrat riktning av tyngden från tidningarna och hela högen har rutschat ut längs golvet. Kanske en hälsning från Farmor, hon var en klurig jäkel 🙂
Hursomhelst, jag fick för mig att jag skulle vika fram den där bortglömda symaskinen ur sin gömma nu när den stod mitt i hallen. Jag hade faktiskt alldeles glömt hur otroligt fin den var!
Häpnade i min ensamhet över det som jag hållit gömt och det kändes som om jag såg den första gången. Ha! Sa Farmor triumferande! (Ja, det är hon själv på bilden bakom, där var hon ung och troligen ännu inte ägare till någon symaskin.)
Den svarta maskinen är konstnärligt dekormålad överallt. Och prydd med snirkliga plåtar. Helt makalös faktiskt! Farmor har satt dit en tyghållare för nålar. Var säkert praktiskt att ha någonstans att stoppa nålarna medan hon sydde. Jag tror att hon sydde en hel del, med fyra pojkar och en man i huset behövdes nog ett och annat lagas och säkerligen sydde hon nya kläder till både dem och sig själv ibland. Kanske gardiner och annat husligt också. Men alla dessa fina detaljer alltså! De måste hädanefter få vara synliga!

Jag hämtade en trasa och putsade den ren från årtionden av damm. Hur den liksom sträckte på sig och vägrade vikas ner i hålet under igen. Näe! sa jag högt till Farmor. Inte ska den här släpas ner till nån källare inte. Hon höll såklart med, det hörde jag. Men var? Huset är för litet, det finns redan för mycket möbler. Jag testade lite, drog runt på den (för den har praktiskt nog små hjul på alla ben) och bara skakade på huvudet åt alla tokiga infall som ramlar över mig.

Men så fick jag syn på en hörna som liksom spontaninrett sig, i bibblan! Jag gillar ju att handarbeta och imponeras i synnerhet av gammalt handarbete. Därför har jag inte kunnat låta bli dessa gamla tillbehör när jag sprungit på dem på loppisarna. Självklart! Ska en gammal fin symaskin bo ihop med den där lilla samlingen. Och som den trivs! Passade perfekt där under hyllan.

Med den fina pallen med handarbetstillbehör intill sig. Lyfter man på det gula locket (när man ställt undan ljuset och tavlan) finns plats för stickor och nålar och annat sybehör. På hyllan har jag en pågående samling av gamla handarbetstillbehör som jag tycker är oerhört charmiga.

Som de där tre tavlorna där en händig kvinna som hette Göta (hon har skrivit sitt namn på baksidan) lindat upp garn som hon växtfärgat. Med snirklig handstil har hon sedan skrivit ovanför hur varje färg åstadkommits. Det är ju fantastiskt! Ett gäng gamla trådrullar i trä står bredvid och råkade ha samma färgskala som växtfärgningen. En gammal tidning med stickmönster och bakom den skymtar en broderad almanackstavla. En bild för varje månad och plats för blädderalmanackan i mitten. Det är Makens mormor som gjort den.

Och så finns där en stoppningsapparat!  Den är högst märklig, man ska trä sin trasiga ullsocka över och sedan liksom väva igen hålet med hjälp av en massa piggar som kan vinklas åt olika håll för att få just vävningseffekten. Jag har till och med beskrivningen på hur man gör. Hittade alltihop i sin orginalkartong på loppis för en struntsumma.
Beskrivningen har jag ramat in tillsammans med små stoppgarnsnystan som fanns på samma ställe. Tänk va! En stoppapparat. Perfekt heter den dessutom. Numera kastar vi strumporna och köper nya. Bredvid ligger en klädborste, säkerligen en resevariant. För när man drar upp dragkedjan som löper runtom överdelen hittar man små sytillbehör.

Jag kan inte lämna den där typen av fynd. Dels är de charmiga och dels berättar de en historia om oss kvinnor som är rätt bortglömd och obetydlig. Jag tycker den är fantastisk, vilken kunskap, och omsorg liksom.

Jag fick lov att ändra lite på läsfåtöljerna och bordet i bibblan för att det skulle bli bra med ett rätt stort symaskinsbord där inne. Men bara en liten vridning som egentligen borde ha gjorts ändå. Det blev faktiskt bara bättre. Nu har jag ett bibliotek med syhörna. Kanske ett lite udda inslag i just ett bibliotek men eftersom det är mitt bibliotek så passar det faktiskt utmärkt!

 

Kniven alltså

Jag är en fredlig människa och trodde väl aldrig att jag skulle skriva ett helt inlägg om en kniv. Behöver man verkligen ha med sig en kniv i ryggan? Nja. Egentligen inte antar jag. Fast ändå fanns tanken om en egen kniv där och påstod att en kniv är bra att ha till mycket! Som vadå? Ja …  Om jag hittar svamp kan jag rensa den i skogen. Om jag behöver en grillpinne eller tändmaterial i fall jag bestämmer mig för att göra eld i någon befintlig grillplats. Eller bara behöver dela upp maten i matsäcken på något sätt. Strunt samma varför. Kniv är bra att ha!
Jag funderade först på att köpa en. Det fanns ett helt uppslag med bara knivar av olika slag i katalogen som följde med mina vandringsplagg. Tänkte inte på att kniven vi hade i en skål i vardagsrummet skulle kunna användas. Den var bara en prydnad. Märklig prydnad kan tyckas. (Och jag undanber mig alla slags skämt om vårt ursprung och därav förklaringen till prydnadsvalet 😀 )

Så här är det. Makens pappa, Svärfar alltså, dansade folkdans i många år. Finsk sådan. Till hans folkdräkt hörde ett bälte med små klirrande mässingslöv runtom och i bältet hängde också en kniv. Finska män och kniv liksom. (ja, ja, nu sa jag det själv!) Kanske finns det också svenska folkdräkter där det bärs kniv i bältet? Ingen aning.
Svärfar finns inte längre med oss, men hans folkdräkt är i förvar här hos oss. Undanstoppad i en klädpåse i källaren Men knivbältet tyckte jag var så fint att det fick ligga i en skål, till prydnad och minne liksom. Och jag har aldrig tänkt på den som en riktig och fullt användbar kniv.
Tills häromkvällen när jag började svamla om kniv och Maken sa; ”Men ta farsans!” Han tyckte det var bra om den kom till användning och inte bara ligger där i en skål. Det är faktiskt en riktigt kniv trots allt.
Denna finsktillverkade kniv har ett läderfodral med mässingsdetaljer och ornament. Den består av två knivar till och med. En stor, typ morakniv och en liten, typ fruktkniv ovanpå liksom. Båda har också ett vackert rött skaft med graverade mässingsdetaljer.
Svärfar hade lindat in de blanka stålbladen med eltejp för att göra dem obrukbara och säkra. Ett krav för att kunna bära dem till folkdräkten och ha med sig knivbältet i alla offentliga sammanhang de utförde sina folkdanser i. Han har nog aldrig använt dessa två knivar på något annat sätt, de skulle bara vara prydnaden i folkdräkten liksom.
Knivbladen var som nya när jag virade av tejpen och de putsats rena från gamla limrester av den trötta tejpen. När jag slipat dem med köksknivslipen var de dessutom rejält vassa. Av misstag gled kniven lite i min hand och skapade ett litet skärsår. Som en invigningsritual nästan. Kanske var det en hälsning från Svärfar?
Nu när jag på sätt och vis har honom med mig i ryggsäcken när jag traskar i väg på längre vandringar.
Och jag fickanvändning av den lilla kniven redan första tillfället jag hade dem med mig. När jag av en slump hittade kantareller på fikastället och kunde rensa direkt. Då kändes det extra fint att stå där och rensa med stil. Och den passar mig utmärkt med tanke på min förtjusningen för återbruk och gamla saker. Nu är väl kniven ingen antikvitet direkt  men den återbrukas på ett bra sätt numera. Tror Svärfar hade gillat det.