Lugn måndag

Det blev lite traskade idag också. Gick ett par kilometer i motionsspåret med Mamma, Svägerskan och LillaHunden i förmiddags. I värmen och solen får jag tillägga. Det blev riktigt svettigt.
Sen slöade vi lite inne i soffan. Jag och LillaHunden slumrade lite rent av. På samma kudde. Men så tyckte jag upp mig och snyggade till mig en aning innan vi åkte till Hjo. Där käkade vi god macka och en rejäl glass och strosade i hamnen.
Det luktade sommar och tjära och måsarna skrek. Himlen och Vättern hade exakt samma färg så det var svårt att avgöra var den ena tog vid där den andra gav upp.
Vi hade kunnat sitta där en bra stund i en alldeles ny sommar. På bänken framför piren med varsin liten vit fyr i vardera änden. Det enda som saknades var havsdoften. Förklarligt eftersom det är en sjö, men det ser hav ut på grund av hamn och horisont.
Tillslut traskade vi i alla fall tillbaka till bilen.
Det blev en bra dag som avslut på en toppenhelg. I morgon åker jag hem igen.

Hunnit med mycket idag

  • Först jobbade jag lite innan det var dags att avsluta nattpasset och åka hem.
  • Ett planerat möte ställdes in när jag satt mig i bilen och gav mig anledning att tänka om dagen.
  • Jag åkte hem och lagade massa mat. Typ sex olika maträtter svängde jag ihop på ett par timmar och packade matlådor av alltihop. En gång om året servar jag Maken på dylikt sätt. (i regel blir det matlåda över efter middagen och blir det inte det fixar han den själv) Men nu är det stoppvecka på hans jobb och det innebär övertid varje kväll och dessutom helgjobb. Då unnar jag honom lyxen av färdiga matlådor och eftersom han jobbar så långa dagar behöver han två varje dag. Lite variation behövs för det, alltså massa mat idag.
  • Sen diskade jag och städade upp efter matlagningsracet.
  • Ute sken solen. Jag gick ut och planterade om ett par blommor som kommer att behöva nattskydd för frosten. Lite annat plock hann jag också med.
  • Innan det var dags att stoppa in en förskräckt katt i en bur. Jag skulle till veterinären med Pancakes för att han hostar. Det var en jätterädd KattGrabb i bilen och hela han skakade när vi väl kommit in i undersökningrummet. Veterinären lyssnade och klämde och kände. Hittade inget uppenbart fel. Vi kom överens om att åka hem och avvakta. Lättnaden i den katten vid utsläpp hemma!
  • Jag lät honom hållas i sin glädjeyra och hängde upp alla gardiner i paviljongen. Ett steg närmare sommar.
  • Efter det gick jag in. Stickade en häl på en strumpa och slappade vid teven …
  • och glömde alldeles bort att det var Eurovisionsgrej på tv. Missade några låtar men är rätt säker på att jag inte missat nåt.
  • för jag missade frivilligt några till när jag gick ut och frostskyddade blomster.
  • Nu blir det snart sängen.

Undangömd och glömd

Längst in i en djup hylla låg en papperskasse när jag städade källarförrådet en dag. Överst i den låg några små tröjor som Dottern haft när hon var liten. Jag hävde bara ut kassen med resten av allt jag skulle ha ut. Det var inte förrän jag började ordna in grejer igen, som jag tömde kassen helt. Och tur var det.
För där underst låg den här!Skrynklig och dan, men inte värre än så. Jag hade alldeles glömt den!
Det är faktiskt en minst hundra år gammal folkdräkt för en liten tös. Mäktigt. Garanterat handgjord, från det vävda tyget till den färdigsydda dräkten. Inte mycket använd. Makens mormor har burit den. När hon var bara sex år. Vet inte om den syddes för henne eller nån annan tidigare. Många år senare fick också Makens mamma ha den på sig. Säkert vid nåt högtidligt tillfälle. Och ytterligare många år senare även Dottern. Det var inte många gånger den var på, innan den blev för liten. Så var det antagligen med de andra också, av skicket att döma. När är det egentligen läge för en gammal folkdräkt? Stickig tyckte Dottern den var vill jag minnas. Ylletyg. Jo, det kan nog vara lite stickigt.
Nu har jag i alla fall strukit dräkten, och hängt den till prydnad. Utom räckhåll för solen! Kanske kan den få komma till användning nån mer gång? Den är i alla fall helt fantastisk.

Förbrukat orden

Idag har jag suttit vid tangenterna hela dan i jobbsammanhang och orkar inte fler ord. Det är slut på dem liksom. Hjärnan är trött och skapar bara huvudvärk. Så jag tar med mig den i säng och släcker ner. Låter den fantisera iväg in i drömmarnas land där allt är möjligt och väldigt konstigt. Där det går att hälsa på långt borta och hitta främmande rum. Kanske simma i djupaste vatten eller styra bort från land i en alldeles egen båt. Ja, nåt sånt. Dröm sött liksom!

Sammanträffat

Väldigt ofta påstås att världen är bra liten. Ibland bevisas det extra tydligt.
Som när människor, helt ovetande om varandra startar från helt olika ställen och är på väg åt helt olika håll stöter ihop nånstans längs vägen. Det händer så klart hela tiden, men så yttras några få ord i det slumpmässiga mötet och två leenden lyser plötsligt upp hela platsen. Sånt!
Så här var det. Vi hade varit på en liten shoppingrunda till närbelägen köpstad. Upptäckte på hemvägen att vi behövde tanka och svängde därför in på en mack i utkanten av stan.
Vid pumparna stod en bil med en ung kille vid huven. Han tittade till på oss som om han kände oss när vi körde fram till pumpen bredvid. Eftersom han såg ut som en sån som Maken brukar känna, reagerade jag inte vidare på att de började prata så fort Maken klev ur bilen. Men så såg jag såna där leenden och hörde Maken säga; Men otroligt!
Det visade sig nämligen vara en kille från Makens hemstad i gamla hemlandet. Dessutom, som om inte det var nog, har Maken och killens morbror varit kompisar som barn! Allt det här redde de ut snabbt. Tack vare att killen behövde hjälp med bilen, det var därför han tittat på oss när vi kom. För att bedömma om vi kunde vara till hjälp. Och tydligen tyckte han att Maken såg ut som en sån som kan grejer om bilar. Förvisso en helt korrekt bedömning. Och så fort killen frågade om detta med bilen fattade ju Maken att han kom nånstans där hemifrån. Sånt hörs på dialekten om man är kännare. Även om killen försökte dölja den. Men han bytte tillbaka när han insåg att vi också kunde den.
Så visst är det märkligt! Han hade bara stannat för att tanka. Just där, samtidigt som oss. Och han skulle bara passera och åka vidare, ut ur stan. Fem minuter senare och han hade redan hunnit åka. Nu har de addat varann på fb. Och Maken kunde givetvis hjälpa honom med bilen också.
Såna sammanträffanden alltså. Nog är världen bra liten ändå. 🙂

Trött och så

Det är inte mycket av sans och vett som mitt tänk fogar samman för tillfället. Efter en tolvtimmars arbetsdag och därmed en väldigt kort kväll blir det mest bara godnatt.
Det är lite som att försöka få tag i nåt som hänger lite, lite för långt bort. Det nuddar nästan fingrarna, men man får inget grepp. Fullt synligt men helt oåtkomligt. Typ så. Där nånstans i allt ludd finns väl ett och annat ord. Men de får där förbli.
Jag släcker och sover!

På föreläsning

Tillbringat kvällen på en föreläsning och kommer därifrån rätt starkt berörd.
En ung man, som jag känner sen han var en liten parvel med bäcken i stövlarna och mask i fickorna, föreläste. Det var första gången för hans del också, ett test för att se om det kan få en fortsättning.
Han råkade i, som man säger, dåligt sällskap. Man bör väl inte skylla på sällskapet. Det gjorde inte han heller. Han sökte upp det frivilligt sa han. Och berättade om sin resa, hemsk på många vis, hur han hamnade i allt tyngre droger. Han varvade sin berättelse med musik, sjöng och spelade gitarr till sina egna låtar.
Det blev mycket starkt. Han har berättat delar av sin livsberättelse förr och jag har också hört honom framföra låtarna förr. Men texterna, ihop med det han berättade blev starkt. Det var total tystnad bland åhörarna. Och det torkades en del tårar. För min del för att jag emellanåt såg den där lilla pojken. Han med stövlarna.
Han är modig, stark och framförallt nykter och fri från droger numera. Jag är stolt över honom och hoppas han kommer att få försöka föreläsa fler gånger. Han har ett viktigt budskap och han gjorde det som om han aldrig gjort annat! Klart han ska föreläsa.

Vår i luften!

Det var inget som anades i morse när jag åkte till jobbet. Den där våren som alla pratar om. Istället var det råkallt, grått och antydan till snöfall.
Det stod en katt vid ytterdörren medan jag tog på mig skorna. Musses klotrunda ögon manade mig att låsa upp och släppa ut. Jag förklarade för honom hur länge han skulle behöva vara ute i ruggväder om han gick ut. Han såg inte ut att instämma alls. Jamade ett ihållande näääääe. Men jag stod på mig och schasade undan honom innan jag skyndade mig ut och låste in den där bistra minen.
Jag håller vanligtvis ingen koll på detta väder i förväg. Har en sån app men den är mest oanvänd. Det är bara att titta ut liksom. Alltså var jag helt oförberedd på att solen plötsligt skulle bli synlig under dan. Jag förmodar att Musse satt hemma vid fönstret och fräste okvädningsord över sitt inlåsta tillstånd i allt det där våriga, vårdagjämning och allt.
Vårsolen behövde bara stå på sig en liten stund innan jag fann mig planera för gardinbyten och fönsterputs under morgondagen. När den väl blivit ledig. En del vårstädning står alltså på schemat. Det där vinterdammet måste jagas ut nu. Det gäller ju att vara beredd när det är dags att påbörja utelivet!

Lördagsmys hela dan

Nåja, om jag bortser från det omysiga i att bli väckt av en jamande katt alltför tidigt och ha svårt att somna om efter utsläpp. Då har dan varit långvarigt lördagsmysig.

Först morgonkaffet. Det fick jag bara kort sällskap till. Maken skulle iväg på nån slags motormys på annan ort så han var iväg redan innan jag druckit ur första koppen.
I egen regi hyrde jag en film att starta dan med. A star is born. Den har jag hört så mycket om och den har belönats med en del priser också. Nåja, jag var inte överförtjust. Den berörde mig inte riktigt. Visst, musiken var väl bra, bitvis i alla fall och bra skådespelare också. Men tja, den lämnade mig oberörd. Men jag satt kvar, i min morgonrock, drack mitt kaffe och jobbade på med stickningen.

Det är Brorsan islandströja som närmar sig färdig nu. Det roliga oket är mer än halvvägs och innan kvällens mello är avgjort kan tröjan mycket väl vara snudd på klar. Och fin blir den!
Jag har inte stickat hela dan. Tog en rask promenad när filmen var slut (ogillade verkligen slutet på den).
Det har snöat några dagar igen och nån liten minusgrad var det. Men superskönt!

Det är en del vår i luften ändå, trots nysnön. Tids nog.
Efter promenaden skottade jag lite och sen gick jag in till stickningen.
Maken kom tillbaka strax därefter och då åkte vi på en, vad det skulle visa sig, lite klen retromässa. Där gjordes inga stora fynd.
Istället åkte vi och köpte lite snabblunch och så hem igen.
Eftersom det stundade mellofinal tillagades en smaskig tacopizza. Sen soffhäng resten av kvällen. Och stickning såklart!

Och ja. Bästa låten vann i år.

Siffror av speciella slag

Och inte vilka siffror som helst. De börjar bli ymniga till antalet oavsett vad de gäller eftersom mina egna år också ökar stadigt. Man bör vara tacksam för det och jag besitter verkligen ingen åldersnoja. Även om jag kan bli förvånad vid speglingar av ansiktet som inte alltid stämmer överens med den inre bilden. Den tycks nämligen ha stannat i tiden och är högst inaktuell.

  • Mina egna år blir faktiskt hela 57 till antalet i år, alldeles innan jul. Det där är inte riktigt greppbart alltså. Frammanar klyschor som vart tog åren vägen och vad fort de går och sånt. Jo, det är bara att gilla läget.
  • 41 är siffran som står för åren jag bott i detta land. Medborgare därav blev jag för ca 26 år sedan eftersom jag ändå inte hade för avsikt att flytta tillbaka. Åren jag bodde i hemlandet förblir däremot konstant 15 och det är knappt jag minns hur det var.
  • 34 är siffran för alla år jag haft mitt körkort i plånboken. Jag dröjde med det där, kom inte igång när man skulle och fick det gjort långt senare, typ så där en 5 år senare. Det gick bra det också!
  • Maken och jag har 40 gemensamma år, jag hann inte bo här länge innan jag snubblade på honom!
  •  37 rör åren som gått sedan vi förlovade oss och i 35 år har vi bott ihop och för 29 år sedan var vi fullt upptagna med att planera för ett vackert sommarbröllop.
  • 30 är åren vi bott i vårt lilla hus och vi har fortfarande ingen önskan att bo någon annanstans.
  • Det är just nu ganska precis 27 år sedan stod det klart att jag var gravid! Och fick 9 månader senare, ungefär 6 dagar tidigare än beräknat den där Dottern. Med henne finns mängder med siffror förknippade som rör småbarnsåren och föräldraminnen men då skulle den här listan svämma över alla bredder.

Tja, tiden går! Givetvis finns även siffror av sorgligare art i ett liv. Men jag brukar inte hålla räkning på sådana, tycker inte det gagnar något sorgearbete precis. Det betyder inte att jag aldrig tänker på dem men jag behöver inte uppmärksamma sorgliga händelser eller minnas bortgågna födelsedagar. Lägger hellre fokus och energi på det som är och det som är positivt.