En helg av bästa slag

Helgen började redan i torsdags för min del med god räklunch hos en god vän. Vi satt där med räkskalandet och småpratandet och hade på något sätt all tid i världen. Med LilleTaxen vid fötterna medan han mumsade på egna godsaker. LilleTaxen är en glad krabat och jag har lärt honom att det alltid finns en leksak i min väska när jag kommer. Han hälsar alltid översvallande på mig först men sen kollar han genast väskan och nosar upp dagens grej. Oklart om LilleTaxen eller jag tycker det är roligast.
Helgen fortsatte med lunch med annan god vän på fredagen. Jag fixade en pastasallad och sen satt vi på altanen i värmen. Fast ovanliga moln drog in och plötsligt smattrade regnet mot altantaket i en ljudnivå som dränkte allt prat. Vi tog kaffet inomhus istället. Regnet var väldigt välkommet! Jag hörde jublet från rabatterna och vattentunnan fick en nödvändig påfyllning. Vattenverket har i dagarna manat till sparsamhet på grund av värme och torka. Nu fick allt en rotblöta och jag har lite mer att vattna med, en stund. Tyvärr gynnade regnet också sniglarna … det blev en vända med spaden sen.
Lördagen tog oss på en loppisrunda efter morgonkaffe i hammocken. Vi fyndade taklampa till köket och den kom upp i taket när vi kom hem och tog sig väl ut. Långsamt strosläge med lite av varje resten av dan och framåt kvällen snyggade vi upp oss och tog en taxi till stan. Gick på pub och lyssnade på amerikanska gamla rocksnubbar från förr som tagit sig ända hit till vår lilla stad för att spela för oss. På nittiotalet var de nog som störst, Little Ceasar, och spelades ofta hemma hos oss då. Men de rockade på bra nu också! Det blev en väldigt trevlig kväll och vi hade turen att få skjuts hem när musiken tystnat.

Söndagen fortsatte att göra helgen speciell. Vi var bjudna på dop och bänkade oss i kyrkan för att vara en del av att den lilla tösen fick sina namn på rätt sätt. Sedvanligt sötsaksmumsande efteråt där den lilla överöstes med fina presenter. Själv brydde hon sig föga, hon sov genom hela kyrkceremonin och större delen av fikastunden. Lugn och förnöjsam bara.
Vi hade en sak till att göra. En annan liten tös hade fyllt hela elva år och våra presenter låg hemma, olämnade på grund av allt möjligt. Dags att göra något åt det och se till att hon äntligen fick dem. Jag tror hon blev nöjd och vi vuxna pratade bort en stund under ett äppelträd.
Därmed var helgen i det närmaste slut! Vi slappade resten av kvällen och avslutade med film. Nyaste versionen av Orientexpressen, riktigt bra var den också.
Helger som den här behöver bevaras när en ny vecka anländer. Jag fick nyss ett sms från morgondagens tandläkare … sånt vill jag inte tänka på nu.

Lite drömskt

är sinnet efter tre dagar mitt i naturen. Och det ger en mersmak som fick oss att planera för nya turer redan på hemvägen. Lite som att leta recept när man nyss ätit …
Att vara mitt i naturen och bara låta tankarna gå bredvid, kroppen jobbar i rytmiska steg eller anstränger sig uppför, spjärnar emot nerför. Sinnet svävar och fotoögat ser ständigt vackra motiv. Det blir ett behov, att samla på platser och få andas djupt i naturen.

Långsamt och med fokus

Idag är det en varm och solig dag med sommnarkänsla. Det är också ledig lördag och inget planerat som måste göras. Så jag strosar och småfixar i trädgården mest. Orkar inte med de stora grävjobben idag. De får vänta. Idag vill jag bara vara. Det där som kallas mindfulness du vet! Ibland är jag himla bra på det. Som när jag går med långsamma steg och blicken i backen för att hitta små miniatyrväxter att samplantera och arrangera i liten kruka. Då stannar tiden och bruset tystnar. Ha en fortsatt fin lördag!

Minnen med smak

Ibland dyker det upp nåt minne från förr när det minst anas och drar igång en hel tankekedja. Som häromdan när Dottern plötsligt nämnde de där kakorna vi brukade baka när hon var liten.
Ja! Sockerbröden. Dom hade jag glömt.
Receptet finns i min gamla hemkunskapsbok. Jag minns lite vagt att vi bakade dem på hemkunskapen. Eller ja, givetvis hette det inte hemkunskap i min hemstadsskola. Det var ”Husa”, alltså huslig ekonomi. Lektionerna hölls i ett skolkök i ett hus som låg en bra bit från skolan dit man tog sig för egen maskin. När vi kom möttes vi av en sträng och stram lärarinna som styrde över lokalerna med barskt och pedantiskt sinnelag. Hon hade blickar inte bara i nacken kan jag säga! Det var strängt förbjudet att slicka på några vispar och slevar eller ur skålar i de där köksstationerna. Just det var stört omöjligt med den vansinnigt goda sockerbrödssmeten i vispskålen. All smet skulle nogsamt skrapas ur och bli till småkakor! Fast vi smyglämnade lite av denna den godaste smeten i botten av skålen som vi smygskrapade ur med teskedar och smygåt när hökblicken var upptagen på annat håll. Givetvis märkte hon det ändå.
Jag har kvar min blåa bok med skolrecepten. Den har ännu som en doft av det kliniskt rengjorda skolköket. Och den tillhörande lilla matsal där vi satt och åt allt vi tillagat. Där övades också bordsskick in, det sitter stadigt i händerna som om man inget annat vågar ifall hon ännu ser.
Sockerbröden ja! De bakades ofta med liten Dotter. Receptet är så enkelt att det passar prefekt för bakning med små barn. Jag återupplivade det på egen hand i går och receptet stämde ännu på pricken med bokens version. (smeten var fortfarande lika god för jag smygsparade allt lite i botten …)
Ååå, wow! Utbrast Dottern när jag lämnade över en påse nybakade sockerbröd. Det är så mycket barndomsminnen i dem, fortsatte hon med munnen full och med tonen som barndomsminnen framkallar. Vi hade tydligen haft dem på utflykter med varm choklad. Just det hade jag glömt men inget värmer väl ett modershjärta som barnens egna barndomsminnen som man själv präntat in.
Receptet? Självklart! Såhär bara.
3 ägg som vägs innan de knäcks.
Strösocker – i äggens vikt.
Vetemjöl – i äggens vikt.
Vispa ägg och socker riktigt pösigt, rör ner mjölet till en jämn smet. Den blir tjock och härlig och ätvänlig! Klicka ut med sked på bakplåtspapper. Små rundlar. Inte så tätt för de svävar ut en del. (och glöm inte att smygspara lite i botten eller slicka ren visparna 😉 ) Grädda kakorna i 200 grader, tills de får lite färg, en sisådär 15 min kanske. Inte för mycket färg bara för då blir kakorna krispiga och det ska de inte vara! Mjuka och fluffiga är måttstocken här.
Lossa sockerbröden från pappret medan de är varma och låt dem svalna lite. Stoppa i en påse för att behålla dem mjuka. Funkar alltså utmärkt med varm choklad men också med kall mjölk. Hoppas det smakar!

Idoldyrkan

Jag såg en dokumentär en dag. Brukar sällan välja att se såna men den här handlade om en artist som nyligen gick ur tiden och som jag alltid uppskattat. Det var en stillsam ton där han själv fick komma till tals i ett lite drömskt berättartempo. Och så fick vi följa honom i jobbet, i vardagen, på resor och hemma. En fin dokumentär var det.
Men mest berörde mig inte artisten i sig, utan en kvinna som var med som en röd tråd genom hela filmen. Hon var en äkta idoldyrkare! Reste i artistens hälar för att se allt han gjorde, från alla scener han ställde sig på. Hon hade sett samma uppträdande otaliga gånger, på olika platser i Europa.
Jag kan förundras över en sådan hängivenhet. Hon pratade om honom med stora ord. Som sin luft och överlevnad, han var liksom alltet. En främmande människa egentligen. Som hon hade en sporadisk och ytlig relation till genom att hon emellanåt fick en kort pratstund och en autograf, när hon köpte en skiva och köade för kontakt som alla andra efter ett uppträdande.
Man fick följa hur hon reste, från sitt eget hemland. Ibland med tåg där hon satt och tittade ut genom fönstret i egna tankar. Förväntan över hela sig. När hon kom fram köpte hon alltid de vackraste blommor i bukett. Rosor. Som skulle överlämnas till artisten. Jag undrar vad hon skrev på kortet och om han med ett igenkännande leende läste kortet sen. Biljetten placerade henne alltid på första bänkraden, så nära det gick att komma. Där satt hon i andakt.
En kort konsert, en kö för en autograf och en kort pratstund. Sen åkte hon hem igen och bokade genast biljett för nästa ställe. Eller fortsatte bara åt samma håll som han. Samma uppträdande på en ny plats bara.
Det sista man såg i dokumentären var en inställd konsert i en park. Han var dålig då, orkade inte mer. Hon satt i ogjord resa på första bänkraden med sin bukett. Insåg tillslut att han inte skulle komma. Det var tunga steg när hon gick därifrån. Jag vet inte om det blev någon mer konsert efter det. Men numera är de definitivt slut. Och det får mig att undra hur hon lever sitt liv nu? Utan detta allt i sitt liv, utan dessa resor. Lyssnar hon på hans skivor om och om igen? Kanske tittar hon på dokumentären och youtubeklipp om och om igen. Och sörjer. En människa hon omöjligt kände. Bara dyrkade ett artisteri. Hur lever man vidare efter att ett luftslott rasat? Eller skaffar man sig en ny idol och börjar om?

Påskigt

När jag var barn firades påsken lite mer blygsamt än i dag. Visserligen var det mesta blygsamt på den tiden. Det var väl en del godis och en del ägg. Minns att vi målade urblåsta äggskal och hängde i påskriset. Minns inte om det dukades upp till någon överfylld påskbuffé dock.
Vi ungar klädde oss till påskkärringar på påsklördagen och inget annat. Härjade omkring i den utstyrseln runt den närliggande påskbrasan där alla samlats. Jag tror inte att det var fråga om något godistiggande runt i gårdarna.
När Dottern var liten skulle påskkärringarna ut och fylla sina korgar runtom i grannskapet på skärtorsdagen. Någon påskbrasa anordnades inte härikring och mängden godis och mat har ökat drastiskt med åren.
Påsktraditionen hemma hos oss har byggts ihop av diverse, både egna minnen och adopterade traditioner.
I den inhämtade traditionsdelen anlände PåskHaren! En skygg typ som smög omkring och gömde allt godis medan ungen sov. Jag tror vi hämtade honom från nåt teveprogram faktiskt. Varken jag eller Maken hade sett skymten av, eller ens hört talas om någon påskhare i vår barndom. Jag kan inte ens minnas någon slags pappägg fyllt av godis överhuvudtaget. Godis fick vi ändå men i måttlig mängd.
Nåja, hos oss skulle i alla fall PåskHaren komma med ägg fyllt av godis och kanske också någon present. För att komma åt ägget skulle Dotern följa snöret som märkligt nog satt fastknutet i sängen på lördagsmorgonen. Det gick sedan kors och tvärs och under och över och genom och bakom och runt både hit och dit i hela huset. För att så småningom sluta med ägget. Detta tråddragande skedde i tidig morgon, innan den morgonpigga och förväntansfulla ungen vaknat. Ibland gjordes större delen av det redan under kvällen efter läggdags för att kunna dra sista biten in i barnrummet på morgonen. Sedan var det bara att invänta tjutet framkallat av hittat snöre. Dottern rusade runt som ivrig trådföljare med två trötta föräldrar efter sig. Nystandes tråd. Schysst frukostalternativ den morgonen.
Senare år när läskunnigheten inträtt började PåskHaren skriva lappar. Lappgömma var precis lika uppskattat som snören. Den första lappen lämnade klurig ledtråd till var nästa lapp skulle hittas och så vidare tills ägget så att säga var löst. Vi hade däremot aldrig något äggömmande utomhus som en del ägnar sig åt numera.
Traditionerna ser olika ut men syftet är säkert detsamma. Kanske är det så att man tenderar att liksom kräma på mer, än man själv hade. Extra allt liksom, bara för att man kan och bara för att man vill så väl. Jag gissar att Dottern också kommer att linda snören i bästa PåsHareanda den dan hon har anledning. Högst troligt kommer hon att göra ändringar, lägga till och göra om. Som hennes familj vill ha det.
Visst är det väl lite tjusningen med traditionen! Att den är föränderlig och utvecklingsbar. Man lånar lite här och lite där och bildar nåt eget av det. Precis som det ska vara.

Vad ryms i huvudet en sådan kväll?

Det kom och gick en helg snudd på obemärkt igen. När man står inför den tycks den oändlig och så vips är det slut och en tung suck från morgontrött Make inleder en ny vecka. (Fast helgen var av verkligt produktiv art här och jag kom riktigt långt i detta förrådsrensande i källaren.) Min egen inledning av veckan har varit av ledigt slag. Alltså sov jag lugnt vidare när suckandet bar av uppåt köket i morse. Med sig tog han Katterna och därmed var det lugnt i sovrummet.
På måndagar brukar jag börja dan med kaffe, stickning och ett avsnitt av det trevliga programmet med Husdrömmar. Tyvärr var dagens avsnitt det sista så det är helt oklart vad jag gör nästa måndag. Själv går jag inte alls i några husdrömmar, men jag gillar att se andras. Fantastiska hus leder deras drömmar till och det är kul att se vägen till resultatet.
Dottern hade också ledig dag och hon fick med mig på en vända till en butik med sportkläder. Anledningen till detta var ett inköp av yogamatta för hennes del. Själv spanade jag på lite kläder inför en kommande vår och sommarsäsong i skogen. Vi handlade lite mat också, och ny leksak till den lekfullare av Katterna.
Tog Dottern med hem på kaffe och kattlek. Den blomformade leksaken med trevlig doft fanns godkänd och medan den sprattlades runt här och var valde vi en film på streamingutbudet. Det blev den där filmen om han, tennisspelaren. Alla vet vem jag menar. Fast jag är totalt befriad från idrottsligt intresse fann jag filmen bra och intressant. Att se hur det kanske var egentligen. Människan bakom racketen liksom. Snygg film var det dessutom och bra skådespelare! Ja, jag gillade den verkligen.
Mat behöver man även en måndag. Det blev köttbullar i brunsås helt enkelt. Inte mycket mer att orda om dessa.
Maken åkte på garagefika som alltid på måndagar. Har aldrig varit på någon sådan men jag antar att det är ett gäng män runt ett antal bilar pratandes om just bilar. Kanske. Dottern åkte hem i samma veva och här sitter jag i eget sällskap och njuter av tystnaden. Och en liten wirre.
Apropå det så närmar det sig för whiskymässan i Göteborg som jag och Brorsan ska åka på. Vi tar med oss våra respektive till själva orten, men medan vi smakar god whisky får dom göra annat eftersom drycken inte faller någon av dem i smaken. Svägerskan meddelade just att hon bokat in oss på trivsamt hotell där vi också kommer att kunna äta gott. Det kommer att bli en bra helg det.
Återstoden av denna dagen kommer att hamna i tevesoffan med nämnda stickning. En mycket liten kofta är under tillverkning. Till en mycket liten människa som ännu inte anlänt. Vännerna går i väntans tider och under tiden stickar jag på kofta. Trivsamt med sån småttig stickning. Det blir klart så snabbt. Mina andra påbörjade stickningar får vänta lite under tiden.
Därmed är veckan igång liksom.

Någon slags vårtecken eller?

Snön alltså! Det är så att man börjar befara en ny istids ankomst. När jag tittar ut på snömängden är det med både häpnad och fascination. Alla dessa höga vallar! På tomten där snön ligger orörd är den snudd på halvmetern djup om inte mer. Jag befarar att buskar och växtlighet inte kommer att vara sig lika när snötyngderna äntligen smält bort. Gatorna är extremt dåligt plogade och slipprigt spåriga. Det är bara att hålla hårt i ratten och följa det spår man hamnar i och hoppas på att slippa möten på de smalare gatorna. Plogvallarna gör det inte enklare. Ännu mer snö anlände i går. Det är så att man börjar hata den och spy ur sig fulare ord kring den. Ingen ljusning finns i sikte, det finns inte en enda antydan om vår ännu därute! Väderläget är vinter och inget annat.
Fast några slags vårtecken av helt annan art än väder finns det trots allt.

1. Ett par klart Kattrelaterade vårtecken kan allt iakttagas. Mars månad är starkt förknippad med katter och jo, något händer med dem i mars, oavsett snömängden. Helt klart. MusseKatten som vanligtvis hatar snö och blöta i sina lovikkavantliknande tassar och helst sover inne vid ett element tills vintern är över. Han tar numera ett djupt andetag i dörröppningen och kastar sig rakt ut i snön. Det tycks inte spela honom någon som helst roll att det är snöyra i luften, osopat på trappan, ett par decimeter nysnö på garageuppfarten och en oplogad gata. Han ska ut. (Tyvärr även i klockslag som nolltretrettiofem.) Sen kommer han in med snöklumpar klickande mellan klorna och vispar av det värsta i hallen. Vankar runt som en osalig för att snart bege sig ut igen. (Vi pratar nu om en kastrerad hankatt. Bevare mig väl för att ha en okastrerad dylik i huset.)
2. Den andra, PancakesKatten, han vill inte ut alls men han vill gärna stå i öppen dörr och spana på eländet och andas lite av uteluften innan han vänder in igen. Hans ymniga vinterpäls är helt övertygad om att våren har anlänt. Pancakes blir alltid tät i pälsen med massa underludd och anlägger lejonkrage varje senhöst. Ser riktig mäktig och fluffig ut hela vintern. På våren trillar fluffet av. Ligger som tumbleweed-tussar överallt på golven. Smetar av sig på den svartklädda soffan och på oss och man spottar katthår mest hela tiden. Jag ids inte ens ställa undan dammsugaren mellan de täta användningarna. Nu är snart lejonmanen borta och kan börjar se lite klen och liten ut när allt detta underhår försvinner. Alltför tidigt, för nu fryser han ju om han går ut. Alltså är han bara inne och hårar ner.
3. Ett tredje vårteken har med gubbar att göra. Vissa gubbar i alla fall. Två av dem (Maken och hans Kompis) drog tidigt i morse för att åka till årets första bil och mc relaterade evenemang. Det brukar vara ett säkert vårtecken när bilevenemangen drar igång. Har glömt var dagens befinner sig, men de där två kommer att strosa runt bland andras finåk med sina kameror hela dan och längta ännu mer efter den dag som deras egna kan rulla ut ur garagen igen.
4. I den flera meterhöga cypressen vid vår brevlåda är det full aktivitet. Skatorna har valt detta som sitt nya boende. De befann sig i den även för ett par år sedan men övergav den förra året till min förnöjsamhet. (Eftersom deras bobyggande resulterar i en mängd skräp som jag måste samla ihop.) De hämtar pinnar och pusslar ihop dem till ett bo, skyddade av den täta cypressen. Grenarna som inte passar kastar de bara ut. Och i själva cypressen knipsar de av grenar och stökar runt tills det bildas ett redigt hål som utgör en stabil bas. I år har de flyttat bygget ett snäpp högre upp än sist och hela cypressen vajar av aktiviteten i bobygget. Det sticker ut kvistar och pinnar som spjut ur cypressen i bygget och mellan glesare grenar kan man se skatorna böka runt därinne. Katterna finner stort nöje i att se detta byggande från första parkett inne på fönsterbrädan. (Snödjupet nedanför cypressen bidrar till en skyddande vallgrav för skatorna.) Jag är inte överförtjust, men det är redan påbörjat och jag är för stor djurvän för att skaka ner dem.

Ja, någon slags vår är allt i görningen. Även om den är till synes väldigt hemlig och osynlig ännu. Nu väntar jag ivrigt på snöslasket som tyder på att det äntligen smälter. Det kommer att bli en blöt vår.

För mycket information

Ibland är det så man häpnar. Känner sig som en typ med tappad nedre del av ansiktet och undrar om man själv bott under en sten en längre tid och missat typ det mesta eller fattat allt helt fel?
Jordens form eller inte är det som orsakat dagens tapp. Denna i rymden svävande boplats. I eviga tider har det varit beboeligt här och var och först trodde man att det var en platt skapelse man befann sig på. Och att man kunde ramla av om man kom för nära kanten. Sen bevisade nån att det minsann är ett klot och att man hölls kvar på detta klot tack vare gravitationen … ja jag tänker inte gå in i nån fysikdiskussion för det är inte det som är grejen här. Det är klotets vara eller icke vara. Jag har levt tryggt förvissad i denna vetskap om ett klot övertygad om att alla andra gjorde detsamma … tills nyss.
När jag (via Internet givetvis) insåg att den fortfarande av vissa anses vara platt! Väldigt platt. Näe, jag skämtar inte. Det finns en hel rörelse som anser att vi blivit lurade och att det visst är en platt planet. Dessa har en mängd bevis för sin teori och allt som motsäger sig deras bevis är fejk, ljug och falskt påstående. Vad det skulle finnas för anledning till att lura i oss detta klotpåstående framgick inte men tydligen ska det vara rymdföretaget med stort N som hittat på alltihop och försett oss med falska bilder och ljugbevis.
Ett av bevisen för det platta alternativet skulle i alla fall vara att folk inte går upp och ner på andra sidan klotet. Öh … (jo, man hade frågat folk i Australien och dom sa nej, vi går inte upp och ner … det här blir en oändlig karusell liksom, för dom tror kanske då att vi på den här sidan går upp och ner, och så gör vi såklart inte det fast vi tror att dom kanske gör det … ja, du fattar) Ett annat skulle vara att horisonten är spikrak när man kollar på den … Jo, ja, det är den visserligen. I alla fall när man är här nere. Kommer man upp en bra bit blir det annat. Det fanns bilder att begrunda över denna platta jordskiva. Inga foton, nej. Bara illustrationer. (det finns däremot foton på det motsatta men dessa är alltså de påstått fejkade fotona) Nord/sydpolen skulle i den platta versionen vara ett centrum i mitten av en rundel. Vi cirklar inte runt solen heller, för det är minsann solen som hänger efter oss. Eller liksom cirklar omkring rakt ovanför vår platta rundel med månen hack i häl och inte alls så långt borta i rymden som vetenskapen lurat i oss utan betydligt närmre. Anledningen till tidszonerna skulle i så fall vara att den inte når hela plattan samtidigt liksom. Runtom oss, längs kanten alltså, har vi en väldans hög ismur. Som skydd. Oklart hur hög. Nån påstod femtio meter hög och nån annan påstod trehundra meter hög. Och ja, man kan ramla av om man nu skulle irra sig över isbergsmuren.
Jamen alltså! I detta tjugohundratal tror man alltså att jorden är platt och att allt annat är lögn! (Jag får en väldig lust att hålla inne knappen med tecknet för utrop minst en kvart efter den meningen.)
Hur ska man hantera all den där infon? Livet kanske aldrig mer blir sig likt? Eller blir allt bara alldeles platt och konstigt nu?

Vinterväder framkallar tydligen oro

Vintern, är den ett unikum? En aldrig tidigare upplevd händelse? Ett pinfärskt fenomen? Ibland när man ser väderleksrapporteringen på teve kan man tro det.
Eller så kan man förledas att tro att vi människor vid teven nog är aningen korkade. Eller att åtminstone de som planerar programmen och vad som ska sägas tycks tro att vi som tittar är aningen små i tankesystemet. Att vi inte har förmågan att lägga ihop det vi ser utanför fönstret med vad termometern visar. Stackare, vi lever liksom i blindo. Om det inte vore för väderrapporteringen på teve skulle vi trava ut i kylan och frysa ihjäl!
Det är inte tillräckligt med väderkartan och nån som snackar om den längre. Icke. Det ordnas extrasändningar och krystat kringsnack om detta vinterväder. Häromdagen råkade jag se en liverapport angående kylan på en av playkanalerna. En allvarlig ung man försökte få det att låta oroväckande med krisläge och katastrofvarning i tonen. Och en aningen motvillig meteorolog försökte se lika allvarlig ut och komma på nåt att säga … Texten i rutan kallade det för isvecka- extremkyla i hela landet. Bara en sån sak. Under den texten stod ett ”detta har hänt”: Och man undrar, vad kan ha hänt på en isvecka när kylan är så extrem … (tja vi hade minus nio då … jo eller hur?! Man vill bara bunkra upp med förnödenheter, tända en eld på vardagsrumsgolvet och svepa in sig i filtar tills det går över.) Det som hade hänt var … jag kan knappt sätta ord på det … att 5-10 cm snö drar in från öst! Jag upprepar: Detta har hänt – fem till tio centimeter snö drar in från öst.
Det blir bara ett tomrum efter den upplysningen. All den snön … och från öst dessutom … överlever vi?
Bilder från nån katastroffilm där allt täckts i snö och det är femtio minus och man eldar böcker i ett bibliotek för att överleva, flimrar förbi mitt minne. Jag tittar ut på snön utanför mitt eget fönster. Bildar mig en egen uppfattning. Tja, det är mycket snö men det når inte upp till fönstren, vägen är plogad och knappt tio minus. Jag har varit med om kallare väder i mina dagar.

Jag måste trots allt tycka att det är lite gulligt ändå! När väderpratet på teve talar om för oss att det känns kallare om det blåser, eller när tidningarna har reportage om hur vi ska klä oss för att inte frysa eller när personen vid väderkartan förklarar att det kan vara halt på vägarna om det snöat eller är minusgrader. Jaha liksom! Vilken tur att jag fick reda på detta! Annars kunde det gått illa!
Det är väl ändå av omtanke? För inte sjutton sitter de väl och tror att tittarna är korkade eller aldrig upplevt en vinter i hela sitt liv? Nej, nej. De är bara rädda om oss och vill oss väl. Eller hur?