Jag kan utropa semester

Fast egentligen är det en helt vanlig ledig dag och semestern börjar på måndag.
Men det kändes ändå som semester när jag gick hem efter sista dygnspasset i går morse. Många långa lediga dagar blir det nu. Känns välbehövligt. Sinnet och kroppen behöver pausa.
Jag inledde så långt ifrån paus det går att komma.
Det blev en varm och solig dag redan från morgonen och jag skulle ställa till med tjejträff. Den första riktiga sen i september. Bara en sån sak.
Alltså skulle jag städa lite inne, lite ute också för att få fint på uteplatserna som snabbt blir naturskräpiga. Gräset behövde också klippas. Och så skulle jag bära fram bord och stolar så att vi kunde sitta ute på gräsmattan och ändå med lite avstånd.
Dessutom skulle mat lagas och kaka bakas. Jo jag hastade på och stod i så gott som hela dagen. Tills jag flöt bort nästan och föste in mig själv i duschen.
Jag hade valt att bjuda på tacos, med egenbakade tortillabröd, egna salsor och röror att ha i förutom grönsakerna. Pyssligt och många moment med det blev otroligt gott allting.
Och så en rabarbervaniljkaka med glass till efterrätt. Den alltså.
Men framförallt. Vi fick äntligen ses igen. Alla kunde komma och alla var vi lika förundrade över att det gick att ses utan att sitta vid varsin skärm.
Mycket fanns det att prata om, allt som trots allt hunnit hända sedan sist i allas liv. Detta märkliga år när allt stoppades och stannade av.
Jag vet att världen tror att vi inte brytt oss nämnvärt i detta land men det är ju inte sant. Vi har och har haft många restriktioner och varit begränsade på många sätt.
Det kommer att ta lång tid att processa detta och vi kommer att prata om det i åratal och se det omnämnas i historieböckerna. Och då kommer vi att peka på texten och berätta. För vi var med. Vi har levt detta. Och må det vara på väg bort nu.

Vi kunde sitta ute hela kvällen, fast vi övergav gräsmattan efter maten och satt på altanen i stället. Med en del myggmedel och myggbekämpning igång. För myggen denna sommar alltså … galna är dom.
Idag har jag hunnit med att ägna tid åt en del sånt som jag vill ägna tid åt på min lediga tid. Druckit morgonkaffe ute. Strosat runt och tittat på blommor och trädgårdsarbetat lite grann. (flyttade två växter och band upp en tredje)
Nu ska jag äta lite lunch innan jag hämtar upp Dottern för en tur till en trädgårdsbutik. Kommer säkerligen inte ut tomhänt från det stället.

Foton från före

Det råkade sig så att jag hamnade i ett fotoalbum. Tittade på bilder från gånga år och det dröjde en stund innan jag kom på vad det var som var märkligt med dem. Det var givetvis att det var bilder tagna före pandemin. Långt före. Ska vi benämna dem som F.P (före pandemi) eller F.Cov-19? För jag gissar att det är lite så det kan bli. Det finns ett före och ett efter. Ännu vet vi inte om efter kommer att bli precis som före eller om något har förändrats för att stanna.
På dessa foton var allt som det brukade vara när vi människor levde på utan rädsla för varandra. Foton på umgänge alltså! Där man hängde i närheten av människor bara så där hur som helst på ett avslappnat, självklart vis.
Aktiviteter och närhet och många människor på samma ställe. Glada och skrattande människor runt gemensamma matbord. Människor som kramades, hängde tätt ihop vid en scen eller bara umgicks helt avslappnat utan ord som social distans, smittspridning och smittvägar i sina vokabulär.
Så märkligt och så avlägset fast det var bara ett och ett halvt år sen det var vardag. Lite som att se en science fiction och förundras över en helt annan slags värld. Där man häpnas över ett helt främmande beteende man aldrig sett maken till.
För så stadigt har allt detta ändå satt sig i oss. Reaktionen över nån som hänger för nära andra eller folkmassor i tv-serier eller filmer skapar en omedelbar tanke: ”håll avstånd för fasen!”. Tills jag kommer på att det är inspelat innan. Före C19-sjukan.
Innan allt blev helt förändrat och avståndstagande och folkskyggt.
Innan vi flockbenägna människor tvingades helt isär.
Innan vi slutade umgås, kramas, mötas, hänga med varandra.
Innan, när vi inte behövde vara rädda för varandra utan kunde passera utan avstånd eller trängas tätt ihop.
Hur länge dröjer det tills vi kan se tillbaka på den här tiden?
När vågar man ta någon i hand vid ett första möte igen? Eller ens komma i närheten av folk i affären eller kassakön? Eller sluta stanna till och backa eller gå en halvcirkel runt folk på gemensamma platser. Hur länge kommer steget bakåt, bort ifrån, att sitta inpräntat i sinnet på oss?
Självklart kommer vi nån gång att se tillbaka på de här åren som oerhört märkliga. Snacka om science fiction alltså. Som om någon märkligt film plötsligt blev verklighet. Och jag gissar att vi kommer att prata om det och älta det i åratal när det väl lättat. Varför det hände, vad vi gjorde och vad vi borde ha gjort. Vi kommer alla att vara fulla av storys på hur länge sen man sågs. Hur länge sen man si eller så. Och samtidigt kanske en krypande rädsla för att det kan hända igen. Vi är inte längre osårbara i någon slags nollvision om att inget ont kan hända oss. Eller att det som händer drabbar bara andra, inte oss. Det här drabbade alla, inte bara dom andra. Alla, hela planeten. Som för att visa att vi alla är människor och vi hör ihop.
Just nu verkar allt lätta lite, låta oss andas ut lite och förhoppningsvis utan att ta ny fart ännu en gång. Men det vet vi inget om än. Hör att farhågorna finns där inför kommande höst och vinter. Därför behöver vi fortsätta hålla det där avståndet fortfarande även fast det är sommar och sol och semester och vaccin.
Även fast vi är erbarmligt less på allt restriktionssnack vid det här laget och typ bara vill kasta allt och rusa ut i sommarläge. Vi behöver rusa varsamt.

Men jaha

Måndagsmorgonen startade väldigt tidigt. Jag vaknade på jobbet i det lilla rum som vi assistenter använder under våra jobbpass nattetid. Precis ovanför jobbsängen finns ett litet fönster och precis utanför detta hänger ett gäng småfåglar i buskarna. De där typerna har verkligen ingen känsla tidpunkt eller hänsyn till sovande mänsklighet. Nån av dem börjar tuta redan före fyra på mornarna och sen är det full konsert tills det är morgon på riktigt. Det är inget diskret och charmigt fågelkvitter. Det är ett ihållande tutande så det känns som att dom tagit sig in i sovrummet rent av, men i morse var de ettrigare än vanligt. Klockan fem gav jag upp, tassade tyst ut ur mitt lilla rum för att inte störa sömnen hos Brukaren, och in på toaletten. Blev stående framför fönstret därinne och fattade plötsligt vad fågelkräken gapat om hela morgonen. Dom satt ju uppburrade därute i buskarna och skrek ”det snöar, det snöar, det snöar”. Och nog snöade det allt!
Det formligen for omkring som självaste Tomten var påväg eller som när Emil körde Alfred till Mariannelund. Träden var helt vita och det fanns inga färger som liknade vår överhuvudtaget, allt var i gråskala.
Jo, jag hörde visserligen varningen på nyheterna under gårdagskvällen men trodde väl ändå inte … den här mängden.
När mitt dygnspass var slutarbetat nån timme senare hade snöandet övergått i regn och det låg en decimeter blötsnö över parkeringen. Ironiskt nog hade jag dessutom struntat i att köra in bilen i det garage jag har till mitt förfogande på jobbet. När jag kom på söndagsmorgonen sken solen från nåt klarblått som tjoade våren är ju här, strunta i garaget. Det är väl typiskt. Det var bara att pulsa runt och fösa blötsnön av bilen innan jag kunde åka hem.
Gatorna var redan i det närmaste snöfria, nån med plog hade varit ute och resten regnade snabbt bort. Nu när eftermiddagen är här finns det bara glesa spår kvar av detta snöande. Kanske är det färdigsnöat nu eller?

Söndagsyrar

Vad en liten vecka kan ramla på! Redan söndag en bra bit inpå kvällen och allt som tillhörde veckan är typ historia. Jag gillar ju att plocka ut valda delar av gånga veckan och eftersom inte mycket annat inträffat tänkte jag ägna mig åt precis det en stund.

Veckans men vad fan: Ursäkta ordvalet så här i inledningen men det var precis så jag uttryckte mig när jag stod dubbelvikt över rabatten och funderade på vart de nyss uppkomna tulpanerna tagit vägen. Det var bara stubbar kvar! Där hade det mumsats hejdlöst av insmugna rådjur nån natt, som om det var ett tulpanbord ägnat för dem. Friskt ta för sig bara. Rent hänsynslöst egoistiskt skulle jag vilja påstå. Allt det som skulle ha kunna bli en vacker tulpan har dom satt i sig. Undra på att fula ord ramlar mig ur munnen och fingrarna. Jag som så hade sett fram emot tulpanerna. Usch. Blev så less att jag gick in och hade ingen lust alls till något vidare trädgårdspyssel.

Veckans energiryck: Jag har en sån där gå in i garderob. I källaren bor den. I torsdags medan jag tog en städrunda där nere började jag se mig om väldigt noga i just garderoben. Fy så trist! Och så dammigt det blir direkt, hur mycket jag än städar, av alla kläder som hänger framme. Jag har en massa smycken därinne också. Gillar att ha valda delar hängande på såna smyckesträd och på nån bricka och så. Usch så dammiga smycken alltså såg jag nu. Allt hamnade i en balja för rengöring. Men så fick jag ett helt annat slags ryck och började helt enkelt planera om hela garderoben. Jag vill inte ha kläderna hängande öppet så där. Jag vill ha smyckena instängda i ett glasskåp. Jag vill ha ett nytt golv! Istället för det målade betonggolv som är där nu. Och väggarna behöver målas om. Jodå. Jag har nu en plan, en inköpslista och en invigd Make. Så nu ska det bli ordning.

Veckans väder: Ja, det går väl knappt att prata om en gången vecka utan att ge sig i kast med vädret som är rent april april av sig. Vi har haft sol, vi har haft blåst, vi har haft regn och vi har haft snö och vi har haft varmt och vi har haft kallt. Det är som extra allt på pizzan liksom. Man tittar ut och ser vår, kommer ut och fryser som vinter. Det stormar som höst och inget känns speciellt behagligt. Som april brukar bete sig helt enkelt.

Veckans helg: Kortvecka, för alla som vardagsjobbar eftersom veckan inleddes med annandag påsk. För min del avslutas den nu med jobbsöndag så det jämnar ut sig på nåt sätt. Påsken var trivsam och långsam på alla sätt. Vi åt en massa godis och en massa god mat och såg en massa film och serier och jag stickade en hel del och läste en hel del. Lugna sköna dagar i en lunk som delvis är pandemiorsakad eftersom vi inte kan ha nåt umgänge eller aktiviteter av vanligt slag numera. Men jag tycker det är rätt behagligt trots allt. Jag har alltid trivts bäst i det där långsamma tempot. Behöver inte så mycket aktiviteter.

Veckans bok: Eller böcker nästan. Jag läser den tredje delen i Karin Smirnoffs trilogi. Den första ”Jag for hem till bror” sträckläste jag och det gick lika snabbt att plöja ”vi for upp med mor” och nu är jag alltså på god väg med ”sen for jag hem” Gillar dem verkligen, språkligt fantastiska och berättandet är raskt och bitvis både förfärande och underhållande. Det är lätt att leva sig in i huvudkaraktären och ja, det är bra helt enkelt och fast jag har en hel del kvar av trean bävar jag redan för att det ska ta slut. Hoppas på mer av denna författare i framtiden.

Veckans besök: Medan jag dammsög i veckan passade jag på att vädra med öppen altandörr. Det var dessutom för att KattGrabbarna skulle kunna ta språnget ut när det farligaste vi äger gick i gång. Båda är hysteriskt rädda för dammsugaren nämligen. Och jag mötte fyra klotrunda ögon från soffan redan när jag drog fram sladden. I ögonvrån såg jag två streck springa ut medan jag dammsög köksgolvet. Sen for jag omkring som jag brukar och på vägen in i köket igen såg jag ett streck till! Va? Ett svart streck drog iväg ut genom altandörren. En helsvart kattherre från något grannhus, vet inte vilket för jag ser honom bara hos oss. Han brukar hänga på altanen titt och tätt och våra grabbar har tydligen ledsnat på att jaga bort honom, låter honom hållas. Men nu hade han passat på att gå in också. Förmodligen för att undersöka matläget hos kompisarna. Men se där gick gränsen! För brummande dammsugare eller ej tänkte inte Musse acceptera nåt matstjälande (i hans fall rejält med sten i glashuset eftersom han minsann går in och äter hos alla andra har vi hört). Men det tycks vara skillnad på olika, inkräktaren skulle ut och jagades iväg från tomten i rask fart. Tur ändå att Musse var uppmärksam när jag inte var det. Vill inte ha nån främmande katt instängd i huset.

Veckans jag ångra mig: Och så bokade jag om tandläkartiden för andra gången. Hade ingen lust att gå dit, gör det en annan gång.

Julstress?

Varje år så här innan brukar jag nattdrömma att jag missat att göra allt som skulle göras och står där typ dagen innan i nån slags panik över missade dagar. Allt julrelaterat är liksom ogjort och försent att ordna.
Varje år brukar flödet fyllas av folk som utropar sig klara med julen redan i början av november eller tidigare. Alltså att de redan har en hög med inslagna julklappar redo att levereras till tomten. Och att renskurade skafferier och frysar är fyllda av det som ska ätas under tre dagar i december. Jag tillhör ingen sån skara av förberedelse. Det blir jul ändå så att säga. Men jag brukar inte missa nåt heller.
När jag var barn skulle julen ställas iordning precis dagarna innan. Säkerligen hade mamma och pappa handlat den rimliga mängd julklappar som skulle utdelas i familjen i god tid (och hittat bra gömställen för dessa.) Mamma hade nog också slavat i köket i veckor innan men det minns jag inte så mycket av. Det jag minns mest är städningen.
Hur hon skurade och slet till sena kvällen den tjugoandra december. Allt skulle stå i skinande prakt den tjugotredje när min födelsedag inledde julfirandet. Det var städat in i minsta vrå. Alla taklampor var tända så huset badade i ljus och mattorna utslängda i snön utanför. Ja, det var alltid snö och kallt också! Och pappa var iväg och skaffade en gran.
Vi barn hjälpte säkert till med det mamma ordinerade åt oss. Typ att jag och Brorsan tjafsade om vem som skulle städa i vårt gemensamma rum. Han hade en taktik i att fösa över grejer till min halva av rummet. Det var en intensiv dag i vårt lilla hem.
Men stunden, när iskalla nyskakade och piskade mattor bars in och breddes ut över de skurade golven. Allt luktade nyskurat och juligt. Nåt tjockt glitter hängde i bågar över dörröppningarna. Med nån glittrig liten krans eller boll därtill. Julbonader och vepor uppnålade på väggen. Granen tändes och taklamporna släcktes och julen var insläppt! Jag kan till och med ha käkat en pepparkaka på den tiden. Och senare under natten bar nog tomtarna in paketen och föste in dem under granen. Det allra finaste var den lilla granen i Brorsans och mitt mödosamt städade rum. Med den färgglada slingan där varje liten lampa var täckt av en taggig plastgrej som skulle likna en bullig stjärna. Pappa eller mamma smög in i tidiga morgontimmar under hela julen och tände vår lilla gran så att vi alltid vaknade till den. Och sängarna var givetvis renbäddade när vi gick och lade oss den där kvällen när julen började.
Morgonen som anlände innehöll spänd förväntan eftersom det var min dag då. Släkten kom på kalas och för de flesta var julen iordningställd tack vare detta och alla kunde avslappnat njuta av kalasfikat och att det nu var jul.
Barndomsminnen alltså. De utelämnar säkerligen en hel del fakta.
Jag brukar inte hålla på så där själv. Jag fixar med julpynt redan innan första advent och det smyger in sig mer under månaden som pågår. Klapparna anländer via postens olika leveransalternativ och maten, ja det mesta kan köpas färdigt numera om man så vill. Jag har inte så många matmåsten till julbordet mer än sillen och laxen och kålrotslådan. Skinkan kommer först på nån slags sista placering egentligen.
Mina mardrömmar om att missa allt har hittills aldrig stämt in och även om det antagligen är någon slags stress som orsakar dessa känner jag inte av någon sån egentligen. Som sagt, jul blir det oavsett. Även i år 😀

December är här

November tog slut i och med Dotterns födelsedag igår. Hela tjugoåtta har hon hunnit bli och medan jag formulerade mig för ett socialt medie grattis kom jag ihåg utsikten från fönstret på förlossningssalen den där dagen hon skulle komma. Det var gråmulet hela dan, samma nyans varje gång jag vände blicken mot det fönstret.
Det är naturligtvis en bidragande orsak till att jag är så förtjust i gråväder i allmänhet och november i synnerhet. Att det var där på sluttampen av november som hon tillslut anlände, färgklicken i mitt liv.

Ja, så idag är det då december. Första ljuset har tänts och huset är upplyst av ljusslingor och stjärnor och den röda färgen. Min jul är i vanlig ordning röd.
Min jul är också en julkalender som jag ritar själv och lägger upp på Instagram. Mina små knytt har funnits med mig i evigheter och haft olika saker för sig i mina teckningar. Numera gestaltar de till stor del livet här i huset. Med en viss överdrift. Faktum är att de har sitt eget Instagramkonto och vill man ta sig en titt på dem så hittas de på yvvesknytt på Instagram

Det vackraste med hösten är dimman!

Därför gick jag ut häromkvällen för att gå omkring i dimman och liksom ta in den i sinnet. Dimma har en förmåga att göra mig glad och lätt. Även sommar eller vintertid såklart men på hösten är den bäst! Ännu är det rätt så grönt överallt. Jag längtar mest till när löven börjat skifta färg och ramlat av sina grenar. Ligger i gula och blöta sjok på marken. Då. När mossan blivit djupgrön och trädens stammar mörkt bruna. Allt fylls av mustiga och mörka färger ihop med den grå dimmiga himlen. Då får jag inte nog. Jag travar omkring med dimfukt i håret och immiga glasögon och fyller mobilminnet med bild efter bild. Den ena finare än den andra. Så fantastiskt vackert! Full av livslust kommer jag in och drar på raggsockorns och tänder några ljus. Längtar redan efter nästa ljuvligt dimmiga dag. Längtar efter november och hoppas den får vara snöfri och grå.

Oro och pengaskick

När ett litet barn ligger och mår dåligt någonstans är det svårt att hålla tankarna på annat. Vet inte ännu hur det ska gå, även om det försiktigt visade sig bättre tidigare idag. Hela situationen är speciell på många sätt och barnet vistas med sin pappa långt borta och barnets mamma har suttit fast i en viss pandemis restriktioner och inte kunnat åka. Och så hamnar barnet på sjukhus i ett allvarligt läge (inte på grund av pandemin dock) som får all oro att gå i spinn. Speciellt för denna mamman såklart!

Vi ville bidra med nåt annat än oro och omtanke och det behövdes verkligen pengar. Både till kostsam vård av sjuk liten unge, samt att äntligen få iväg mamman till sitt barn för det visade sig möjligt men hutlöst dyrt.

Här inom landet swishar vi pengar bara hur som helst. Fram med appen i telefonen bara och swish är dom iväg. Att skicka pengar utanför detta landet var inte fullt så enkelt. Det krävdes att vi stegade in på ett bankkontor påstod Internetbanken. Utomlands skickas inga pengar lättvindigt. Nej nej. Hela Internetbanken hytte med ett virtuellt pekfinger.
Först ska man bekänna sitt ärende vid besöksdisken och få sin beviljade nummerlapp. En hel blankett fick vi också för att fylla i vad vi skulle göra av pengarna. Sen plingade det till och blanketten skulle lämnas in i det alltför minimala hålet i plexiskyddet framför den oerhört skeptiska bankmänniskan. Hon granskade oss kritiskt, avmätt och nedlåtande som om vi eventuellt skulle vara värsta svindlande pengatvättarna eller tänkte finansiera terrorism allra minst. Knappast med den summan. Nej den summan skulle köpa två sjukhusnätter för ett litet barn i behov av vård.
Bankmänniskan hade inte förtjänat nån förklaring, så vi sa att det var en gåva kort och gott och det är också alldeles sant. Utan att tilltala oss med mer än en handfull ord knappade hon omkring i sitt tangentbord med blicken på skärmen, bort mot entrén, ut genom fönstret och alldeles, precis ovanför huvudet på oss korkade pengaskickare. Så fick vi tillbaka ett papper ur luckan att skriva under och vips … hoppas jag … var pengarna på väg åt rätt håll. Man ska alltså kunna ansluta någon tjänst för detta utlandsärende till Internetbanken men det var tydligen ytterst hemligstämplat. Åtminstone hade hon ingen lust att berätta hur det fungerar. Hummade bara utan att titta på oss trots frågan vi ställde.
Strunt samma. Detta var en engångsgrej. Vi orkade inte slösa mer tid på denna bankmänniska så snart ärendet var klart. Fort ur hennes synfält som på nåt sätt brände längs ryggen. Otäck människa minst sagt men henne glömmer bi nu.

För precis i den här stunden fick jag också via de där sociala se hur en restrött mamma äntligen anlände till sitt barn och fick krama för första gången på ett halvår och inte ett öga är längre torrt. Nu hoppas vi på allas gemensamma tankar och böner och mammakraften därborta, så att vi snart får se en riktigt pigg unge på bild igen!

Bröllop i solen

Så äntligen var det då dags!
Vi klädde oss fina i lördags och insåg att det inte hade någon betydelse hur svala vi än försökte vara, vi skulle ändå svettas rejält. Solen gassade från bara klarblått redan i tidig morgon. Enda trösten var väl att alla gäster skulle svettas ungefär lika mycket. Utom de där som lyckas se svala och vackra ut jämt. Hur de nu gör? Jag skjutsade Dottern som givetvis skulle vara dagens Bröllopsfotograf med sin kamerautrustning redan på morgonen. För att hon skulle kunna starta med att föreviga Bruden med sin förvandling till Brud och Brudgummen i sina förberedelser innan de arrangerade ”First look” när han får se sin vackra Brud i klänningen för första gången.
Därefter åkte de på själva bröllopsfotograferingen, ute i naturen på ställen de tittat ut tillsammans dagen innan. Bonde hade sedan hunnit skörda fältet med både vete och blåklint som de tänkt sig stå intill upptäckte de när de kom tillbaka. Nu blev det ett annat, blåklintsfritt fält men jag har sett att även det blev fint.
Dottern är yrkesfotograf, har fotograferat ett antal bröllop och vet vad hon gör. Men att fotografera sin egen kusin, som hon nästan har en syskonrelation med, det var annorlunda. Förutom att vilja göra sitt allra bästa givetvis, var hon också aningen tårögd av allt. Fyllde också snabbt sina minneskort och behövde tömma dem innan vi åkte till kyrkan. Det brukar inte hända annars. Men mängden bilder blev rejäl den här gången. Såklart! När den ena av ens två kusiner i livet gifter sig. Den andra kusinen, brudgummens syster, var med som fotografassistent.
När vi sedan möttes vid kyrkan för vigseln var Dottern redigt varm och inarbetad kan man säga. Och redigt känslomässigt påverkad av all kärlek de fått fram i alla bilder med det fina Brudparet. Nöjd var hon också, över innehållet i alla minneskort.
I kyrkan var det ändå lite svalka och vi fick ett programblad i handen och hittade en bänk, längst fram. Endast varannan bänkrad skulle användas och det fylldes upp bakom oss med det antal gäster som kyrkan tillät i dessa tider.

Brudparet skred in så vackra och glada och lyckan sken ikapp med solen utanför och vi torkade alla ett antal tårar. Prästen var fantastisk och hon höll ett så fint och familjärt tal att vi torkade ännu fler tårar och en solist sjöng med så klar och fin röst att hon fick oss att gråta lite till. Samtidigt som vi fläktade oss lite diskret med programbladen. När brudparet gick ut till ”all you need is love” var det med bävan vi följde efter ut i värmen igen. Samtidigt som det var skönt att gömma rödgråten med solbrillor 🙂
Utanför kyrkan och i hettan skulle alla fotograferas lite mer och sedan skålade vi med lite bubbel på parkeringen.

Brorsan och Svägerskan hade fixat fint i sin Bobil för sin son och hans brud. Det var vita pompoms och nygifta-vimplar. Bubbel i plastglas på den lilla köksbänken vid den öppnade skjutdörren. Vi skålade och gratulerade en stund innan Brudparet gick med sin egen lilla Son och Bröllopsfotografen på lite med fotografering. Sedan åkte de (utan fotografen och utan lilla sonen) på slottsövernattning.
Vi andra firade på varsina håll. Vår lilla skara med lite mer bubbel i skuggan i Brorsans trädgård till sena kvällen. Och tjatade på Bröllopsfotografen att få se lite bilder men hon är hård på den fronten. Brudparet ska se dem först. Men tillslut hade hon snabbredigerat några som skickades till de nygifta på slottet och då fick vi äntligen också se. Och kunde torka ytterligare tårar så fina de var!
Ja, det var en fin dag. En fin och kärleksfull vigsel och ett vackert brudpar. Precis som det ska. Förutom att bröllopsfesten uteblev för att ett jäkla virus tagit över. Men, det vikitigaste kunde ändå genomföras. Och brudparet själva var nöjda! Då är vi också nöjda! Nu är de ordentligt gifta. ❤

Förberedelser och sånt

När det är ett bröllop på gång blir det i regel mycket förberedelser av varierat slag. Morgondagens bröllop är inget undantag även om det kommer att bestå av vigsel och avslutas efter gratulationerna utanför kyrkan.
Det är planerat in i varje lite del. Brudparet själva är lugna och stabila och har läget under kontroll. Deras föräldrar är kanske inte lika lugna och har antagligen gjort en massa förberedelser på eget håll. Eftersom vi tillhör Brudgummens sida kan jag bara svara för det som pågår där.
Det har under dagen klippts gräs, bakats, dukats separerat långbord i trädgården och piffats bobil, som ska spela en roll av bardisk på parkeringen utanför kyrkan faktiskt. Med prästens godkännande. Där ska serveras lite bubbel till gästerna från det lilla köket innanför en öppen sidodörr, så att vi får skåla för Brudparet efter vigseln. Vi gissar att några fler möter upp utanför, eftersom kyrkan har begränsat antalet som får delta där inne.
När det är gjort åker Brudparet på slottsövernattning och gästerna åker på olika håll. Därav de serparerade borden i Brorsans trädgård. Vi som tillhör Brudgummen samlas där på efterfest.
Brudens föräldrar tänker givetvis också ordna med efterfest för Brudens anhöriga när allt vigslande är över. Och kanske samlas brudparets vänner på liknande vis på egna håll också, vad vet jag.
Det blir lite konstigt att fira bröllop utan självaste brudparet men det får gå det också.

Hela härligheten ska fotograferas av Dottern som ska följa både Brud och Brudgum hela dan, från förberedelserna tidigt i morgon, bröllopsbilderna och vigseln. Sedan en del familjebilder och bubbelmingel innan vi vinkar av de nygifta och åker på de olika efterfesterna. Vi som har fotografDottern på vår fest kanske kan övertala henne att smygvisa några bilder. Hon brukar vara sträng på den punkten. Brudparet ska se bilderna först så troligen får vi inget se. Men kanske, kanske att just Faster kan få se någon liten bild i smyg …
Brorsonen ska gifta sig alltså. Nog är det lite konstigt. Han som alldeles nyss var en liten plutt som gömde sig så att jag inte skulle få tag på honom och pussa honom i nacken. Den lille killen är det som gifter sig. Det kommer att bli någon liten tår eller ett rejält fulgråt …