Mycket på gång

Och sinnet är lite överbelamrat av allt som är igång och orkar inte riktigt sortera. Kanske går det att sortera här?

  • Om jag börjar med huset så händer inte mycket och kanske är det just det som skaver mest. En offert från en utvald snickare är skickad till det försäkringsbolag som förhoppningsvis ska bevilja oss ersättning för all den skada vattnet orsakade. Jag säger förhoppningsvis, eftersom man aldrig vet hur de resonerar och eftersom vi vet med säkerhet att det kommer att göras rejäla avdrag för ålder. Husets ålder alltså. Det som var byggstandard när detta hus en gång i tiden byggdes överensstämmer inte med dagens regler och krav. Ändå ersätts inget för sådan uppgradering. Det ska återställas i befintligt skick … fast det får man inte om man ska följa dagens system. Det är som gjort för grubblerier av varierat slag.
    Ännu vet vi inte vad ersättningssumman landar på och om den kommer att räcka till det som måste göras. Vi vet inte heller när vi kan börja. Avfuktaren står och stånkar i sitt hörn ännu och ingen från den firman har hört av sig för att kolla läget eller vilja hämta sin utrustning. Ringer man får man inga vettiga svar. Tiden går och vi med den och det känns allt mer orimligt att det ska hinna bli klart innan jul.
  • Dottern drar vidare. Hennes studietid når praktikläge om bara en liten månad och hela hösten har handlat om detta med praktik. Att skapa sig en bra portfolio och söka praktik och hoppas på att bli antagen. Inte alla förunnat och Dottern har valt en smal inriktning i denna spelbransch.
    Som yrkesfotograf i grunden var hennes val egentligen självklart. Att ljussätta saker finns redan i hennes blodomlopp. Tidigare ljussatte hon mest människor inför fotograferingen. Numera handlar det om ljuset i spelen. Det visade sig vara ett genidrag (förutom att hon är duktig på det hon gör och har en superfin portfolio) för inte många väljer ljussättningen när spel ska skapas, fast den är väldigt viktig för hur spelet sedan ser ut och fungerar.
    Hon blev antagen på två av landets största spelstudios! All ångest och oro som följt henne i hälarna inför detta byttes i nån slags eufori och overklighetskänsla. Hon var en av de första i klassen som fick praktik, den enda hittills som fått den på en sån högt klassad studio och dessutom den enda som någonsin blivit antagen från sin skola på den studio hon valde. Eftersom de har avtal med en annan skola men gjorde ett undantag på grund av Dottern och hennes portfolio och bakgrundskunskaper. Wow är känslan man landar i.
  • Allt det där är gott nog men innebär en flytt. Hon ska till Malmö. Låååångt härifrån. Praktiken pågår fram till skolans slut i juni nästa år. Efter det, om allt gått bra, är hon erbjuden jobb på samma ställe och blir alltså kvar. Minst ett år eller två eller längre än så. Vi är glada och stolta föräldrar men ack och ve så långt bort ifrån oss hon hamnar. Tack och lov ändå i samma land, hon sökte praktik utomlands också. Nu har vi hyrt en minibuss av något slag för att hjälpa henne flytta i mitten av november. Vi har flyttat henne långt bort förr. Hon är ordentligt flyttvan själv. Det ska nog bli bra. Huvudsaken att hon har sin praktik. Allt annat får lösa sig.
  • Mitt i allt detta har jag själv bytt jobb eller nja, jag har tagit tjänstledigt en tid för ett utökat uppdrag med samma arbetsgivare och ett uppdrag jag haft i många år redan. Denna syssla kräver just nu mer utrymme, mer tid och jag ska också ägna min tid åt en del andra sysslor. Det blir heltid och kontorsjobb för mig ett tag. Oerhört ovant. Men skönt att ta en paus från dygnsjobb och helgjobb ett tag. Tanten blir allt äldre och det har varit tungt med dygnspassen den senaste tiden. men jag kommer att sakna all ledigt tid på vardagarna som dessa pass har bidragit med. Och det blir mycket nytt och antagligen en ganska trött tant i alla fall. Får se om jag vänjer mig och trivs och om det kan bli en fortsättning eller om jag väljer att gå tillbaka. Ingen vet. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Rörigt minst sagt och som alltid när det är rörigt i sinnet påverkas sömnen och aldrig kommer man på så mycket värdelöst grubbel som mitt i natten när man vaknat till eller i tidig morgon innan man ens behöver fundera på att kliva upp. Minsta problem blir i det ljuset gigantiskt. Nåja, en sak i taget så ska väl allt reda ut sig.

Alltså tiden …

Tiden alltså, som den har rusat sedan semestern tog slut. Det beror säkert på att det varit en del att ta tag i. Jag har jobbat på, men förutom mitt eget schema också haft nåt extra pass eftersom det fortfarande är semesterperiod på jobbet. Snart är alla tillbaka och då blir det som vanligt igen.
Inledningen av den här veckan har däremot ägnats åt packning. Tyvärr blev det så att Dottern och hennes sambo separerade i början av sommaren. De nådde vägs ände liksom, jättetrist men sånt är livet. De är tack och lov inte osams och kunde trots allt fortsätta bo ihop resten av sommaren. Säkert var det tungt för dem båda emellanåt men det blev väl också lite av en avskedsperiod. Praktiskt att det kunde lösas så eftersom Dottern hade lättare att ta sig till jobbet därifrån och kunde fortsätta med skolans sommarprojekt i datorn. Det hade varit svårare att lösa hos oss. Nåja, de sista två veckorna har hon ändå bott hos oss. I veckan har vi då packat hennes grejer, hon och jag och ExSambon. Kartongerna har samlats hemma i garaget. I onsdags körde jag henne till lilla studentlyan där hon redan bott på halvtid under första skolåret. Den rymmer inte mycket, bara hennes allra nödvändigaste. Därför får vi försöka stuva undan allt hos oss och senare i höst får vi köra dit ombyte till höst och vinter och ta hem sommar. ExSambon behåller lägenheten, alltså kan hennes möbler stå kvar där tills vidare. Tills vi löser nån förvaring av dessa också.
Lilla studentlyan är en kombinerad hall och kök, litet badrum och sedan ett enda rum för sängen, några garderober och arbetshörnan. Den är viktigast eftersom hon har en omständig datorutrustning med flera skärmar. Hon har för avsikt att bli gameartist (=en sån som är med och utvecklar datorspel) och behöver givetvis allt det där. Även om den större delen av tiden tillbringas i skolan med deras datorer så har hon egna projekt att pyssla med hemma, det ska byggas Portfolio inför höstens sökande av praktikplats.
Mamman är allt lite sliten efter allt packande och flyttande. Och har fortfarande kvar att göra här hemma tills allt är behändigt undanstoppat, typ osynligt men tillgängligt. Vem vet när hon behöver det igen. Vi har ingen aning om var i landet hon hamnar på praktik och hur boendeläget ser ut där och då.
Förutom allt det där, ägnar jag all ledig tid åt textredigering. Hinner inte ens sticka numera. Ja, det är sant. Jag skriver och packar och jobbar typ.
Det är samma text som jag jobbade med förra året och redigerade förra sommaren. Den har också en uppdragsgivare som äger berättelsen, jag möjliggör den. Vi lät den ligga till sig lite sedan vi ansåg den klara i höstas. Men det har gnagt och skavt lite i oss båda. Kom därmed fram till att vi vill nåt mer. Alltså började jag läsa om och sedan stuva om och tänka om. Det ledde till en rejäl redigering och kräver också nya tillägg av uppdragsgivaren framöver. Men det blir så bra att det är väl värt allt det extra jobbet. 2.0 kan vi säga. Det finns ingen deadline, vi håller på tills vi är nöjda bara.
Därtill finns en del annat att grubbla över i livet men det är så långt ifrån klart ännu att det får stanna vid kryptiskt snarare än specifikt. Men det är rätt överbelastat i huvudet. Undra på att tiden gått så fort.
Jag skulle behöva semester igen …

Regn och skator

Det luktar sommar extra mycket under ett sommarregn. Det luktar blöt barrskog, hav och gummistövlar. Växtligheten sträcker sig efter duschen och myggorna kan attackera värre än vanligt. Katterna sträcker lojt ut sig under skyddande tak och ämnar sova sig ända bort till molnfri himmel. Skönt ändå, med paus från den värsta värmen och solen. Det tycker vi alla här i huset. Och andas liksom ut. Solen må vara sommaren personifierad, men det är en skrikig diva.
Det har regnat under natten och i omgångar hela morgonen. Himlen är tung av stål och luften är varm och fuktig. Allt är tyst. Inga ivrigt gräsklippande, grästrimmande, vedsågande, husbyggande grannar är ute och håller på med oljud i regnet. Alltså är det tyst. Så när som på drippandet på taket och humlesången i de utslagna rosorna. Ja! Humlor, bin och fjärilar är tillbaka. Kanske var de bara sega att komma igång i en kall och trist vår?
Skatorna låter också när de till och från skriker nåt till varandra. Jag undrar vad de skriker om. De brukar varningsskrika när Katterna går över gräsmattan. Men nu är det sovläge och inget att varna för.
Skator är inga dumskallar. De har för länge sedan förstått att vi ställer ut mat till Katterna i bland. Det kan vara det dom skriker om. Typ, har dom ställt ut? Näe, ser inget och det sitter människa på altanen.
Ibland landar nån av dem på plasttaket ovanför mig med ett skrapande ljud när klorna nuddar plasten. Sen kan jag följa skuggan som trippar sig ner mot hängrännan och vidare ut på en kant där man om man är skata kan sitta skyddad och spana in på altanen. Sitter ingen sån människa där eller om det inte heller är någon katt hemma flygs det rätt in på altanen för att leta maten. Jag har till och med hört de fräcka typerna trippa sig rätt in på köksgolvet i färd med att ta sig an kattmatplatsen. Då schasade jag.
Jag ställer upp bastudörren på glänt med hasp. Placerar matskålarna därinne. Springan är tillräcklig för Katterna. Men även för skatorna, som minsann inte har såna skrupler att de låter bli mat som är placerad bakom haspad dörr. Det skulle inte göra mig så mycket om det var så att dom var rumsrena. Men de släpper i från sig otrevligheter på stolsryggar och sittdynor under sin mat-tjuvar-raid.
Vi har två par skator som bott härikring i flera år. De är i princip våra egna skator. Ja, jag känner igen dem numera och de bygger bo i vår höga cypress varje vår. Och i övrigt håller de till i träden och på taken runtomkring. Retas ganska friskt med katterna, som om det var ett nöje de ägnar sig åt när de fått tråkigt. Jag har däremot aldrig märkt att de tjuvat med sig saker av blänkande art som det påstås att de gör. Kanske är det bara en skröna? Det är maten de vill åt och det retsamma nöjet det här gänget vill åt.
Annat elände som gillar regnet är sniglarna. Soliga dagar luras vi att tro att de inte finns. Men direkt efter ett ynka litet regn släpar de sig ut och går lös på blommorna. Jag är så trött på dem men hur jag än gör är det fortfarande 2-1 till snigarna.
Den här dagen, precis som de flesta andra av våra semesterdagar är fri och orörd. Vi tar även den här som den kommer och njuter av semestern i stora drag.

Minnen och alldeles speciella dagar

Ett år är fullt av milstolpar av olika slag.
Smått som stort.
Man passerar någons födelsedag, någon högtid, någon dag av sorglig art eller någon dag av glädjefylld art. Man passerar påskägg, midsommarblommor, de där speciella rosorna som blommar bara en kort tid. Mellan häggen och syrenen räknar vi stegen. Skolavslutningar, examensdagar och evenemang som är årligt återkommande. Hösten med sitt färgspektakel och tomtarna som strax därefter tassar in på tå.
Flugan som surrar genom rummet med förmågan att förflytta mitt minne till en helt annan plats. Doften som passerar min näsa helt utan förvarning eller något jag ser som påminner så stark om … ja om … ja … något som jag inte får fatt i.
Minnen avlöser varandra. Det var här, just här som vi den där gången … och längs en väg står någon i tårar över en plågsam olyckshändelse just där för länge sen. Alla med sitt i minnet.
Jag går varje sommarmorgon genom trädgården och hälsar blommorna välkomnas. Som anländer i sin beräknade blomningstid, även om vädret kan påverka dem åt ena eller andra hållet med någon dag.
Livet går sin gilla gång och vi går med och prickar av. Lägger ännu en dag till åren, ännu en tår till sorgen, ännu ett skratt till minnet. Ännu en sak till samlingen.

Det var det vi gjorde i går. Lade saker till samlingen. Och ännu en dag till åren. Trettioen stycken. Plus de elva åren vi hade redan innan. Innan den där bröllopsdagen alltså.
Vädret i går påminde en del om vädret den där sommardagen för så många år sedan också. Lite soligt och något molningt, blåsigt och kyligt. Vi åkte en tur med bilen. Lyssnade vi på låten som två fina flickor sjöng för oss i kyrkan under vigseln.
Vår vana trogen åkte vi för att handla nåt trevligt att ställa i hyllan som minne. Nåt vi valde ut tillsammans. Har gjort så i några år nu och detta något är i regel gjort av glas. Så även i år.
Vi åt också en god räksmörgås ute på en caféterass och hamnade sedan helt spontant på kaffe med dopp hos vänner längs hemvägen.
Tillslut satt vi på en restaurang, helt ny för oss och valde ur menyn. Åt varsin vansinnigt god kötträtt och njöt. Av maten, av lugnet och av dagen. Berättade för servitrisen (som inte ens var påtänkt när vi gifte oss) om anledningen till vårt besök. Hon häpnade över alla dessa år. Jag kan känna igen mig i det. Vart tog de där ungdomarna vi en gång var vägen? Nu sitter vi här, gråstänkta, och minns ännu en gång. Hur det var.
Och ännu en milstolpe är därmed lagd till handlingarna detta år.

Jag kan utropa semester

Fast egentligen är det en helt vanlig ledig dag och semestern börjar på måndag.
Men det kändes ändå som semester när jag gick hem efter sista dygnspasset i går morse. Många långa lediga dagar blir det nu. Känns välbehövligt. Sinnet och kroppen behöver pausa.
Jag inledde så långt ifrån paus det går att komma.
Det blev en varm och solig dag redan från morgonen och jag skulle ställa till med tjejträff. Den första riktiga sen i september. Bara en sån sak.
Alltså skulle jag städa lite inne, lite ute också för att få fint på uteplatserna som snabbt blir naturskräpiga. Gräset behövde också klippas. Och så skulle jag bära fram bord och stolar så att vi kunde sitta ute på gräsmattan och ändå med lite avstånd.
Dessutom skulle mat lagas och kaka bakas. Jo jag hastade på och stod i så gott som hela dagen. Tills jag flöt bort nästan och föste in mig själv i duschen.
Jag hade valt att bjuda på tacos, med egenbakade tortillabröd, egna salsor och röror att ha i förutom grönsakerna. Pyssligt och många moment med det blev otroligt gott allting.
Och så en rabarbervaniljkaka med glass till efterrätt. Den alltså.
Men framförallt. Vi fick äntligen ses igen. Alla kunde komma och alla var vi lika förundrade över att det gick att ses utan att sitta vid varsin skärm.
Mycket fanns det att prata om, allt som trots allt hunnit hända sedan sist i allas liv. Detta märkliga år när allt stoppades och stannade av.
Jag vet att världen tror att vi inte brytt oss nämnvärt i detta land men det är ju inte sant. Vi har och har haft många restriktioner och varit begränsade på många sätt.
Det kommer att ta lång tid att processa detta och vi kommer att prata om det i åratal och se det omnämnas i historieböckerna. Och då kommer vi att peka på texten och berätta. För vi var med. Vi har levt detta. Och må det vara på väg bort nu.

Vi kunde sitta ute hela kvällen, fast vi övergav gräsmattan efter maten och satt på altanen i stället. Med en del myggmedel och myggbekämpning igång. För myggen denna sommar alltså … galna är dom.
Idag har jag hunnit med att ägna tid åt en del sånt som jag vill ägna tid åt på min lediga tid. Druckit morgonkaffe ute. Strosat runt och tittat på blommor och trädgårdsarbetat lite grann. (flyttade två växter och band upp en tredje)
Nu ska jag äta lite lunch innan jag hämtar upp Dottern för en tur till en trädgårdsbutik. Kommer säkerligen inte ut tomhänt från det stället.

Foton från före

Det råkade sig så att jag hamnade i ett fotoalbum. Tittade på bilder från gånga år och det dröjde en stund innan jag kom på vad det var som var märkligt med dem. Det var givetvis att det var bilder tagna före pandemin. Långt före. Ska vi benämna dem som F.P (före pandemi) eller F.Cov-19? För jag gissar att det är lite så det kan bli. Det finns ett före och ett efter. Ännu vet vi inte om efter kommer att bli precis som före eller om något har förändrats för att stanna.
På dessa foton var allt som det brukade vara när vi människor levde på utan rädsla för varandra. Foton på umgänge alltså! Där man hängde i närheten av människor bara så där hur som helst på ett avslappnat, självklart vis.
Aktiviteter och närhet och många människor på samma ställe. Glada och skrattande människor runt gemensamma matbord. Människor som kramades, hängde tätt ihop vid en scen eller bara umgicks helt avslappnat utan ord som social distans, smittspridning och smittvägar i sina vokabulär.
Så märkligt och så avlägset fast det var bara ett och ett halvt år sen det var vardag. Lite som att se en science fiction och förundras över en helt annan slags värld. Där man häpnas över ett helt främmande beteende man aldrig sett maken till.
För så stadigt har allt detta ändå satt sig i oss. Reaktionen över nån som hänger för nära andra eller folkmassor i tv-serier eller filmer skapar en omedelbar tanke: ”håll avstånd för fasen!”. Tills jag kommer på att det är inspelat innan. Före C19-sjukan.
Innan allt blev helt förändrat och avståndstagande och folkskyggt.
Innan vi flockbenägna människor tvingades helt isär.
Innan vi slutade umgås, kramas, mötas, hänga med varandra.
Innan, när vi inte behövde vara rädda för varandra utan kunde passera utan avstånd eller trängas tätt ihop.
Hur länge dröjer det tills vi kan se tillbaka på den här tiden?
När vågar man ta någon i hand vid ett första möte igen? Eller ens komma i närheten av folk i affären eller kassakön? Eller sluta stanna till och backa eller gå en halvcirkel runt folk på gemensamma platser. Hur länge kommer steget bakåt, bort ifrån, att sitta inpräntat i sinnet på oss?
Självklart kommer vi nån gång att se tillbaka på de här åren som oerhört märkliga. Snacka om science fiction alltså. Som om någon märkligt film plötsligt blev verklighet. Och jag gissar att vi kommer att prata om det och älta det i åratal när det väl lättat. Varför det hände, vad vi gjorde och vad vi borde ha gjort. Vi kommer alla att vara fulla av storys på hur länge sen man sågs. Hur länge sen man si eller så. Och samtidigt kanske en krypande rädsla för att det kan hända igen. Vi är inte längre osårbara i någon slags nollvision om att inget ont kan hända oss. Eller att det som händer drabbar bara andra, inte oss. Det här drabbade alla, inte bara dom andra. Alla, hela planeten. Som för att visa att vi alla är människor och vi hör ihop.
Just nu verkar allt lätta lite, låta oss andas ut lite och förhoppningsvis utan att ta ny fart ännu en gång. Men det vet vi inget om än. Hör att farhågorna finns där inför kommande höst och vinter. Därför behöver vi fortsätta hålla det där avståndet fortfarande även fast det är sommar och sol och semester och vaccin.
Även fast vi är erbarmligt less på allt restriktionssnack vid det här laget och typ bara vill kasta allt och rusa ut i sommarläge. Vi behöver rusa varsamt.

Men jaha

Måndagsmorgonen startade väldigt tidigt. Jag vaknade på jobbet i det lilla rum som vi assistenter använder under våra jobbpass nattetid. Precis ovanför jobbsängen finns ett litet fönster och precis utanför detta hänger ett gäng småfåglar i buskarna. De där typerna har verkligen ingen känsla tidpunkt eller hänsyn till sovande mänsklighet. Nån av dem börjar tuta redan före fyra på mornarna och sen är det full konsert tills det är morgon på riktigt. Det är inget diskret och charmigt fågelkvitter. Det är ett ihållande tutande så det känns som att dom tagit sig in i sovrummet rent av, men i morse var de ettrigare än vanligt. Klockan fem gav jag upp, tassade tyst ut ur mitt lilla rum för att inte störa sömnen hos Brukaren, och in på toaletten. Blev stående framför fönstret därinne och fattade plötsligt vad fågelkräken gapat om hela morgonen. Dom satt ju uppburrade därute i buskarna och skrek ”det snöar, det snöar, det snöar”. Och nog snöade det allt!
Det formligen for omkring som självaste Tomten var påväg eller som när Emil körde Alfred till Mariannelund. Träden var helt vita och det fanns inga färger som liknade vår överhuvudtaget, allt var i gråskala.
Jo, jag hörde visserligen varningen på nyheterna under gårdagskvällen men trodde väl ändå inte … den här mängden.
När mitt dygnspass var slutarbetat nån timme senare hade snöandet övergått i regn och det låg en decimeter blötsnö över parkeringen. Ironiskt nog hade jag dessutom struntat i att köra in bilen i det garage jag har till mitt förfogande på jobbet. När jag kom på söndagsmorgonen sken solen från nåt klarblått som tjoade våren är ju här, strunta i garaget. Det är väl typiskt. Det var bara att pulsa runt och fösa blötsnön av bilen innan jag kunde åka hem.
Gatorna var redan i det närmaste snöfria, nån med plog hade varit ute och resten regnade snabbt bort. Nu när eftermiddagen är här finns det bara glesa spår kvar av detta snöande. Kanske är det färdigsnöat nu eller?

Söndagsyrar

Vad en liten vecka kan ramla på! Redan söndag en bra bit inpå kvällen och allt som tillhörde veckan är typ historia. Jag gillar ju att plocka ut valda delar av gånga veckan och eftersom inte mycket annat inträffat tänkte jag ägna mig åt precis det en stund.

Veckans men vad fan: Ursäkta ordvalet så här i inledningen men det var precis så jag uttryckte mig när jag stod dubbelvikt över rabatten och funderade på vart de nyss uppkomna tulpanerna tagit vägen. Det var bara stubbar kvar! Där hade det mumsats hejdlöst av insmugna rådjur nån natt, som om det var ett tulpanbord ägnat för dem. Friskt ta för sig bara. Rent hänsynslöst egoistiskt skulle jag vilja påstå. Allt det som skulle ha kunna bli en vacker tulpan har dom satt i sig. Undra på att fula ord ramlar mig ur munnen och fingrarna. Jag som så hade sett fram emot tulpanerna. Usch. Blev så less att jag gick in och hade ingen lust alls till något vidare trädgårdspyssel.

Veckans energiryck: Jag har en sån där gå in i garderob. I källaren bor den. I torsdags medan jag tog en städrunda där nere började jag se mig om väldigt noga i just garderoben. Fy så trist! Och så dammigt det blir direkt, hur mycket jag än städar, av alla kläder som hänger framme. Jag har en massa smycken därinne också. Gillar att ha valda delar hängande på såna smyckesträd och på nån bricka och så. Usch så dammiga smycken alltså såg jag nu. Allt hamnade i en balja för rengöring. Men så fick jag ett helt annat slags ryck och började helt enkelt planera om hela garderoben. Jag vill inte ha kläderna hängande öppet så där. Jag vill ha smyckena instängda i ett glasskåp. Jag vill ha ett nytt golv! Istället för det målade betonggolv som är där nu. Och väggarna behöver målas om. Jodå. Jag har nu en plan, en inköpslista och en invigd Make. Så nu ska det bli ordning.

Veckans väder: Ja, det går väl knappt att prata om en gången vecka utan att ge sig i kast med vädret som är rent april april av sig. Vi har haft sol, vi har haft blåst, vi har haft regn och vi har haft snö och vi har haft varmt och vi har haft kallt. Det är som extra allt på pizzan liksom. Man tittar ut och ser vår, kommer ut och fryser som vinter. Det stormar som höst och inget känns speciellt behagligt. Som april brukar bete sig helt enkelt.

Veckans helg: Kortvecka, för alla som vardagsjobbar eftersom veckan inleddes med annandag påsk. För min del avslutas den nu med jobbsöndag så det jämnar ut sig på nåt sätt. Påsken var trivsam och långsam på alla sätt. Vi åt en massa godis och en massa god mat och såg en massa film och serier och jag stickade en hel del och läste en hel del. Lugna sköna dagar i en lunk som delvis är pandemiorsakad eftersom vi inte kan ha nåt umgänge eller aktiviteter av vanligt slag numera. Men jag tycker det är rätt behagligt trots allt. Jag har alltid trivts bäst i det där långsamma tempot. Behöver inte så mycket aktiviteter.

Veckans bok: Eller böcker nästan. Jag läser den tredje delen i Karin Smirnoffs trilogi. Den första ”Jag for hem till bror” sträckläste jag och det gick lika snabbt att plöja ”vi for upp med mor” och nu är jag alltså på god väg med ”sen for jag hem” Gillar dem verkligen, språkligt fantastiska och berättandet är raskt och bitvis både förfärande och underhållande. Det är lätt att leva sig in i huvudkaraktären och ja, det är bra helt enkelt och fast jag har en hel del kvar av trean bävar jag redan för att det ska ta slut. Hoppas på mer av denna författare i framtiden.

Veckans besök: Medan jag dammsög i veckan passade jag på att vädra med öppen altandörr. Det var dessutom för att KattGrabbarna skulle kunna ta språnget ut när det farligaste vi äger gick i gång. Båda är hysteriskt rädda för dammsugaren nämligen. Och jag mötte fyra klotrunda ögon från soffan redan när jag drog fram sladden. I ögonvrån såg jag två streck springa ut medan jag dammsög köksgolvet. Sen for jag omkring som jag brukar och på vägen in i köket igen såg jag ett streck till! Va? Ett svart streck drog iväg ut genom altandörren. En helsvart kattherre från något grannhus, vet inte vilket för jag ser honom bara hos oss. Han brukar hänga på altanen titt och tätt och våra grabbar har tydligen ledsnat på att jaga bort honom, låter honom hållas. Men nu hade han passat på att gå in också. Förmodligen för att undersöka matläget hos kompisarna. Men se där gick gränsen! För brummande dammsugare eller ej tänkte inte Musse acceptera nåt matstjälande (i hans fall rejält med sten i glashuset eftersom han minsann går in och äter hos alla andra har vi hört). Men det tycks vara skillnad på olika, inkräktaren skulle ut och jagades iväg från tomten i rask fart. Tur ändå att Musse var uppmärksam när jag inte var det. Vill inte ha nån främmande katt instängd i huset.

Veckans jag ångra mig: Och så bokade jag om tandläkartiden för andra gången. Hade ingen lust att gå dit, gör det en annan gång.

Julstress?

Varje år så här innan brukar jag nattdrömma att jag missat att göra allt som skulle göras och står där typ dagen innan i nån slags panik över missade dagar. Allt julrelaterat är liksom ogjort och försent att ordna.
Varje år brukar flödet fyllas av folk som utropar sig klara med julen redan i början av november eller tidigare. Alltså att de redan har en hög med inslagna julklappar redo att levereras till tomten. Och att renskurade skafferier och frysar är fyllda av det som ska ätas under tre dagar i december. Jag tillhör ingen sån skara av förberedelse. Det blir jul ändå så att säga. Men jag brukar inte missa nåt heller.
När jag var barn skulle julen ställas iordning precis dagarna innan. Säkerligen hade mamma och pappa handlat den rimliga mängd julklappar som skulle utdelas i familjen i god tid (och hittat bra gömställen för dessa.) Mamma hade nog också slavat i köket i veckor innan men det minns jag inte så mycket av. Det jag minns mest är städningen.
Hur hon skurade och slet till sena kvällen den tjugoandra december. Allt skulle stå i skinande prakt den tjugotredje när min födelsedag inledde julfirandet. Det var städat in i minsta vrå. Alla taklampor var tända så huset badade i ljus och mattorna utslängda i snön utanför. Ja, det var alltid snö och kallt också! Och pappa var iväg och skaffade en gran.
Vi barn hjälpte säkert till med det mamma ordinerade åt oss. Typ att jag och Brorsan tjafsade om vem som skulle städa i vårt gemensamma rum. Han hade en taktik i att fösa över grejer till min halva av rummet. Det var en intensiv dag i vårt lilla hem.
Men stunden, när iskalla nyskakade och piskade mattor bars in och breddes ut över de skurade golven. Allt luktade nyskurat och juligt. Nåt tjockt glitter hängde i bågar över dörröppningarna. Med nån glittrig liten krans eller boll därtill. Julbonader och vepor uppnålade på väggen. Granen tändes och taklamporna släcktes och julen var insläppt! Jag kan till och med ha käkat en pepparkaka på den tiden. Och senare under natten bar nog tomtarna in paketen och föste in dem under granen. Det allra finaste var den lilla granen i Brorsans och mitt mödosamt städade rum. Med den färgglada slingan där varje liten lampa var täckt av en taggig plastgrej som skulle likna en bullig stjärna. Pappa eller mamma smög in i tidiga morgontimmar under hela julen och tände vår lilla gran så att vi alltid vaknade till den. Och sängarna var givetvis renbäddade när vi gick och lade oss den där kvällen när julen började.
Morgonen som anlände innehöll spänd förväntan eftersom det var min dag då. Släkten kom på kalas och för de flesta var julen iordningställd tack vare detta och alla kunde avslappnat njuta av kalasfikat och att det nu var jul.
Barndomsminnen alltså. De utelämnar säkerligen en hel del fakta.
Jag brukar inte hålla på så där själv. Jag fixar med julpynt redan innan första advent och det smyger in sig mer under månaden som pågår. Klapparna anländer via postens olika leveransalternativ och maten, ja det mesta kan köpas färdigt numera om man så vill. Jag har inte så många matmåsten till julbordet mer än sillen och laxen och kålrotslådan. Skinkan kommer först på nån slags sista placering egentligen.
Mina mardrömmar om att missa allt har hittills aldrig stämt in och även om det antagligen är någon slags stress som orsakar dessa känner jag inte av någon sån egentligen. Som sagt, jul blir det oavsett. Även i år 😀