Färdigfirat och nytt att fira

Gårdagens pärl-bröllopsdag firade jag mestadels alldeles för mig själv. Maken var på jobbet. Jag såsade på i trädgården och med lite av varje inne. Bjöd mig själv på en lättare lunch med en god jordgubbsdesert.
Vi åkte till stan sen, när Maken slutat jobbet. För att få lite mat som någon annan lagat.
Det var kö utanför restaurangen när vi kom. Innan öppning. Det brukar i regel vara det och vi hade en backupplan, men eftersom det var bara fem minuters väntan ställde vi oss ändå där.
Fick ett bra bord ganska snabbt och eftersom vi varit där förr valde vi snabbt vad vi ville äta och var också bland de första som fick in maten. Det var tur.
Detta ett populärt ställe att ta med sig barnen på. Inredningen är lite knasig med ett slags cowboytema. Lite ruff, ska se ut som en saloon från nån westernfilm. Udda möbler, grova sådana. Diverse galen dekor och med en massa grejer hängade i taket. Bland annat julpynt året om. Och man får jordnötter att sitta och skala medan man väntar. Dessa hävs ut direkt på de grova borden och skalen sopas ner på golvet. Personalen är klädda i cowboyhatt och övrig sådan klädsel. Tjejerna i nån slags cancan klänningar. Maten serveras på stora brickor eller uppläggningsfat med en massa små pytsar med olika tillbehör. Gott är det.
Nåja, barnfamiljer var det också gott om. Givetvis ska man ta med sig barnen på restaurang, det säger jag inget om. Vi besökte också ofta det här stället under Dotterns uppväxt. Men man kanske borde låta bli att ta med de allra minsta, eller åtminstone lära dem hur man gör. Att man sitter vid sitt bord och att man inte skriker och härjar. Så att andra gäster kan få njuta av sin mat och eget sällskap. Nu kändes det som att vi käkade på något lekland.
Det bars omkring på barn som skulle kolla på grejerna i taket. Nån lekte tittut med sin unge som skrattskrek sig igenom min måltid. Det sprangs omkring och skreks och härjades mest hela tiden och till viss del initierat av föräldrarna galet nog.
Det finns många knep för att få barn att sitta stilla och hyfsat lugna vid sådana tillfällen. Ta med nån grej! Nåt de inte sett förr eller papper och penna och rita tillsammans eller ge dem åtminstone nåt att titta på i mobilen. Sen när maten kommer in brukar det ändå bli lugnt. Om inte föräldrarna också är stressade och rädda att ungarna ska bete sig tokigt. Det är rena grogrunden för att ungarna ska betet sig tokigt. Men den där familjen var helt oförberedd och verkade inte ha nån som helst tanke på att andra gäster inte ville vare sig höra eller se dem leka på restaurangen. Och jag fick lust att gå fram och väsa ilsket. Eller peka tydligt på den exemplariska familj som satt längre bort med lugna stillasittande barn och hade trevligt. Men jag stressade mig tillslut genom maten så vi kunde komma därifrån. Nåt direkt njutbart läge infann sig inte.

Men ändå, vad gjorde väl det … för vi hade fått nåt nytt att fira alldeles före!

Innan vi hann så långt som till restaurangen ringde nämligen Dottern. Jag hörde redan på inandningen vad hon tänkte skrika i mitt öra.
Precis den meningen kom en knapp sekund senare. ”JAG KOM IN!” Glädjen i det skriket kom sig av att beskedet vi inväntat med spänning äntligen fanns. Hon hade kommit in på utbildningen!
Dottern tänker byta bana. Fotograflivet innebär alltför mycket resande och alltför mycket jagande efter kunder. Nu har hon jobbat med blomster i ett år för att pausa och fundera. Kom tillbaka till ett yrke som lockat redan när hon gick sin första fotografutbildning för några år sedan.
Jag åkte med henne på ett öppethusbesök på skolan tidigt i vårvintras och sen gjorde hon sin ansökan med arbetsprover och övrigt under våren. Endast fjorton stycken tas in och Dottern blev alltså en av dem!
Nu ska hon lära sig 3D-animering och förhoppningsvis bli speldesiger om ett par år. Den branschen bara växer och det finns stora chanser till en bra anställning. Praktiken görs på nåt av de svenska bolag som finns inom spelutveckling och de brukar tydligen snappa åt sig eleverna redan då. Skolan hade en hög procent elever som fått anställning direkt efter sin utbildning berättade man på det öppna huset.
Fotografkunskaperna kommer att vara till nytta även på detta område såklart.
Det blir till att tågpendla eftersom skolan ligger ungefär en och en halvtimme härifrån, men det kommer säkert att gå bra.

Två leende föräldrar mottog detta skrik. Det är en välsignelse i livet när ens barn är lyckliga.

30 år!

Jag ser lika häpet på de där siffrorna varje gång. Hur är det möjligt att det redan gått trettio år! Det är en evighet, men känns verkligen inte som en sån. Är vi inte lika unga och pigga nu som vi var då!
Och så passerar jag en spegel och stannar till och glor på kärringen däri. Var kom hon ifrån? Vem släppte in henne? Trettio år sätter tydligen sådana spår.
Jag letar som en galning efter bröllopsbilderna. I det där ljusgrå sammetsalbumet med sin silkestofs. Det är helt borta! Däri sitter en trettio år yngre brud i sin fina hemsydda klänning med en hy som inte alls liknar den i spegeln. En blick som är lite klarare och ett leende som är lite …. njä … leendet känner jag igen.
Albumet är och förblir i gömsle. Jag som tänkte ta en bild av fotogafens bild. På den där brudbuketten jag bar. Den med all slags pastellfärgade Luktärter. Lite droppformad var den med en massa grönt som bas.
Jag hittar bara albumet jag gjorde själv. Med bilder från planeringen av bröllopet och förberedelserna och de där unga typerna som övar i kyrkan dan innan. Vem är dom? Jag minns lite svagt att det en gång var vi. Sen gick åren.
Prästen går före, pekar och visar, styr och ställer. Kyrkan är sval mot sommaren utanför. Brudnäbbarna ser förvirrade ut och en skeptisk mamma till en av dem sitter på första bänken och undrar hur i hela friden det ska gå. Flickebarnet kunde allt få för sig att brista ut i all slags spontanitet. Jo, det visste vi. Den andra näbben är betydligt allvarsammare, lugnare och tagen av uppdraget. De ska klara det med bravur såklart.
I albumet finns till och med en bild av brudparet kvällen innan, när vi redan gått och lagt oss i den utbäddade sängen i stugan. En god vän tog den. Där ligger vi och ser mäkta förväntansfulla ut. Jag minns inte längre om jag sov bra den natten.
När vi vaknade sken solen, det vet jag gladde mig. Men det blåste nästan stormvindar. Märkligt nog togs inga bilder den morgonen. Inte förrän vi står färdigklädda och färdigfriserade i min Mosters hus. Svägerskan, frisör till yrket på den tiden, fixade min uppsatta brudfrisyr som vi övat fram tidigare. Lilla brudnäbben i fin vit ryschig klänning håller min hand och ser beundrande på oss. Utbrister i ett spontant ”jösses vad vi är fina!” (fast givetvis med hembygdsspråket ”Jistas va vi e grann!”)
Och nog var vi granna. Det kan jag se på alla gamla bilder som visar dagen i sitt förlopp. Från fotograferingen till själva vigseln till kramarna utanför. En sån dag!
Buketten, den gick inte att torka. Men jag valde ut en bråkdel ur den som jag lade i press tillsammans med bandet som prydde den. Resten brände jag faktiskt i den öppna spisen i stugan. Ville inte att det skulle ligga och ruttna nånstans eller hamna på nåt sopberg.
Sen klistrade jag in mina pressade blommor på en egen sida i albumet. Med fotografens bild av bruden intill.
Efter trettio år har allt blomster antagit en brunaktig ton. Lite skräpigt, lite slitet men fortfarande kan man ana hur fin den var.
Jo, de där trettio åren sätter allt spår och har verkligen inneburit extra allt. Men mest bara bra på alla sätt.

Lite kuriosa kan tilläggas att delar av gästerna spekulerade i om bruden eventuellt, möjligen, kanske var gravid där i hemlighet bakom sin veckade kjol.
Jo, jag kan förstå funderingarna. Vi hade varit ihop i över tio år redan och plötsligt skulle till altaret. Och för en av bilderna som skulle tas på brudparet, på klippan vid havet där vi höll festen. När den nya Maken råkade placerade sin hand så den såg ut att ligga på min mage istället för nästan på höften där den faktiskt var. All veckad kjol ställde till det så att det såg mer spännande ut än det var. Det fanns ingen hemlighet under tyllen.
Dottern kom först två år senare och ingen gjorde egentligen anspråk på denna livmoder innan det.
Men det är en annan historia.

Helg av lite extra lag

Maken och jag har trettioårig bröllopsdag på tisdag! Man kan undra allt det där med åren och så. Trettio år är en obegripligt lång tid när man ser framåt och en förvånansvärt kort sådan när man ser bakåt. Nog hade jag för avsikt att gifta mig för alltid, men jag tror inte att jag kunde greppa några trettio år den där rätt så blåsiga och kyliga men soliga sommardagen när jag klev i brudklänningen.
Nåja, hur firar man? En vanlig tisdag. Jag är ledig då, men Maken jobbar som vanligt. Vi brukar inte fira på bortresta eller storslagna vis annars heller. Men trettio ändå! På en tråktisdag.
Vi bestämde oss raskt för att förfira i helgen. Planerade för en biltur till ett ställe med flera butiker där man säljer diverse glasgrejer. Vi har varit där flera gånger förr. Går aldrig ut tomhänta.
Nån slags tradition med en gemensam present på bröllopsdagen har vi skapat och ofta då nåt i glas eftersom vi är oerhörda glassamlare. Alltså gjorde vi oss iordning ganska tidigt i går och såg fram emot att tillbringa en sval stund i bilen eftersom det var rätt så äckelvarmt ute.
Knappt två timmar senare stod vi vid ett låst skåp innehållande glaskonst och valde ut vår gemensamma present.
Sen hamnade vi på nästa ställe och ja, det går som det brukar. Det blev ett par grejer till.
Sen åt vi en väldigt god räkmacka i ställets alltför varma café och tillbaka till bilen med alla våra kassar.
Turligt nog var det inte många ute i samma shoppinganda och det var lätt att hålla kloka avstånd. Vi hade bestämt oss för att vända ogjort om det varit fullt på parkeringen faktiskt. Nu slapp vi det. Visserligen hade det blivit betydligt billigare. 😉

När vi kom hem hade temperaturen slagit om från alltför varm till behagligt sval. Jag pausade en stund på utesängen. Strosade sen runt en stund med lite självpåtagna uppdrag i trädgården. Maken höll på med sitt inne.
Så småningom bänkade vi oss vid Zoom. Skärmdubblat till stora teven avnjöt vi en fantastiskt fin harpakonsert, live från Amerikat. Välspelat av skicklig ung dam, och väldigt fina musikstycken bjöds vi på hemma i egen soffa. Ett glas vin och stickningen därtill. Medan vi väntade på beställd mat som tillagades i stan och packades för utkörning. Precis när konserten var slut ringde det på dörren.
Väl planerat skulle jag säga. Och maten var god och vi var väldigt nöjda med vårt firande. Tisdagen kommer väl och går skulle jag tro. Kanske lite extra gott till middag, vem vet.

Sommarkväll

Jag har lite svårt att släppa taget om sommarkvällen. Den är ljum, och med en lagom sval vind. Vilsam och så där rätt så underbar, att det blir svårt att lämna den. Trots att det närmar sig midnatt sitter jag ändå ute och lyssnar på nattljuden. Tittar på de solcellsdrivna utebelysningarna som tänds en efter en och därtill några ljus som jag tänt själv. Vindspelen som spelar lite emellanåt när vinden sätter fart på dem.
Dagen har varit varm. Närmare trettiotre grader om inte mer. En kvävande värme som inte var alls det minsta behaglig.
För att göra det bästa av den använde jag morgontimmarna efter jobbet till att städa lite på uteplatserna. Björkarna på baksidan av tomten gör sitt till för att skräpa ner just nu.
Sen stängde jag dörren om mig och städade enklast möjligt inne också. Innan en dusch och iväg för att handla. Ratten var brännhet och jag stod en stund med bilen igång för att svalka av den innan jag åkte.
På affärerna var det svalt och behagligt, jag handlade i sakta mak för att njuta av det länge. Och fick värmen kastad över mig så fort jag kom ut igen.
Ändå stannade jag på hemvägen och plockade en bukett. Av fina strån och svajig lila Vädd.
Hemma fixade jag en pastasallad och lite tilltugg. Dukade en bricka med champangeglas. Gick ut i den där värmen igen och bredde ut ett par överkast på gräsmattan, skapligt i skuggan. Slängde ut ett gäng kuddar och gjorde fint i mitten med den där buketten.

Det skulle bli tjejträff, med avstånd. Vi har inte setts på länge nu men ute och på rekommenderat avstånd skulle det gå bra.
Det blev en trevlig kväll. Och varm. Vi satt kvar där länge, tills kvällssniglarna började dra sig fram över gräset.
Då packade vi ihop och alla åkte hem till sitt.
Jag sitter ännu kvar, på altanen, och njuter av den här svala kvällen.
Sommaren är som bäst på tidiga morgonstunder och i sen kvällning. När värmen inte är så kvävande. Som nu. Om inte myggen får mig att ge upp sitter jag nog kvar en stund till.

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.

Å vad jag längtar efter semester … eller typ pension

Den där rubriken är helt sann. Det är väl nu man borde få vara ledig. Varje dag. Kunna strosa ut i blomsterlivet i bara sommarmorgonrocken med kaffekoppen i handen. Ta en titt om några eftersläntrande mördarsniglar hasar omkring fortfarande och göra mig av med dem spadledes. Kollar om katterna vill ha frukost eller bara mysa lite innan jag slår mig ner på ett ställe utan sol om det är varmt, eller på ett ställe med sol om det är kallare. Kaffe, kanske en bok eller bara mobilen. Lugnt och skönt läge. I alla fall tills grannskapets barn kommit i sandalerna.
Efter det är det hög tid att komma ur morgonrocken och i något somrigt plagg. Flip-floppande till vattentunnan med storkannan. Doppa och fylla. Vandra sakta runt bland alla blommande krukor och törstande blomstervänner. Kanske svepa omkring med vattenslangen också ifall det är torrt även i rabatterna.
Förmiddagen kan fördrivas i ett avslappnat skrivläge under parasollet. Med en kall dryck inom räckhåll. Om det inte är så att det behöver jobbas lite med ogräset. Det kan rent av finnas tid för båda två för all del. Ledig som jag vore hade jag all tid i världen för vad som än i tanken landar.
När jag tröttnat på det kan jag kliva i något mer anpassad klädsel och åka till affären. Hålla avstånd bland hyllorna med min kundvagn medan den fylls med nåt gott till middag och vad som nu kan behövas. Mer än glass liksom.
Om det är dag för sådant kanske jag slinker in på favortiloppisen först.
Sen hem med allt jag handlat och fyndat och sätta på lite eftermiddagskaffe och få ur det där wienerbrödet ur påsen. Kliva tillbaka ut i trädgården och hitta den rätta platsen för en stunds eftermiddagsfika. Kanske få en kelig katt i famnen som kisar mot mig så där kärvänligt som bara katter kan.
Efter kaffet kanske jag kunde städa lite snabbt inne eftersom det lätt förfaller när jag mest bara är utomhus. Till middag blir säkert något gott. När man är ledig vill man äta gott. Det är sen gammalt det.
Efter maten och disken och det där tråkiga, blir det en stunds ryggläge i altansängen. Medan humlorna surrar runt alla blommor och altangardinerna fladdrar lite trivsamt i brisen. Kanske hämtar jag en liten efter-maten-whisky också. Halvsitter med nåt att läsa i ena handen och whiskyglaset i den andra. Slappläge, åtminstone tills myggen jagar mig ur sängen.
När kvällen kommer brukar det bli trivsamt att kura i paviljongen. Med gardinen fördragen så inte kvällsolen över hustaket bländar för mycket. Då är det nog läge för en glass tror jag.
Det dröjer såklart inte länge innan myggen upptäcker var jag gömt mig. Tillslut får jag nog av både mygg och uteliv. Hittar tillbaka till sofförnan och stickningen och väljer ett nytt avsnitt av den där serien som är så bra. Där sitter jag bra tills gäspningarna blir allt större och svalkan nere i sovrummet lockar. En sån dag. Och en likadan till i morgon och nästa dag och nästa … näe. Nu vill jag ha semester … eller typ pension. Fast till semestern är det minst fem långa veckor. Till pensionen minst en sex sju långa år. Om inte mer. Suck.

Social distans

Jag är en rejält introvert person. Därmed trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap under ganska långa stunder och har inga problem att underhålla mig själv och blir sällan rastlös eller saknar sällskap. För det mesta lugnt nöjd bara och drivs heller aldrig av något sökande efter stora upplevelser eller utmaningar. Dem hittar jag i en massa smått istället. Pyssel med blommor, en stund i skogen, med stickningen eller nåt annat kreativt, med en bok, en film eller ett teveprogram. Jag gillar att ha det tyst och lugnt omkring mig. Ska jag göra nåt väljer jag i regel jämt att göra det själv. I såna sammanhang som andra ringer en vän. Ska jag umgås väljer jag hellre umgänge med bara en person eller några få, och dessa ska vara av familjär karaktär och som jag slipper kallprata med.
Min absolut sämsta gren är kallprat bland folk jag känner dåligt. Då har jag inget att säga utan blir tyst och iaktagande och tolkas som blyg och försiktig eller sur och tråkig. Eller stöddig och överlägsen som inte nedlåter mig liksom. Har hört alla varianter. Fast det bara handlar om en slags överväldigande, en ansträngning som nästan blir en låsning. Att lättsamt pladdra om ingenting och ändå vara inbjudande social. Den konsten lär jag mig aldrig. Mina ord vägs oftast omkring i olika formuleringar innan de kommer ut som prat. Det funkar i små sammanhang och blir svårare i stora sammanhang där man också behöver ta plats och häva ur sig om man alls ska höras i mängden. I mängden tystnar jag lätt, även om det fanns saker jag kunde tillägga.
Fikarum fyllda av gapskratt och högljutt prat undviker jag helst. Att utsätta mig för arrangerade grejer i stil med stora fester eller after work på krogen med folk jag inte känner är snudd på tortyr. Konserter blir övermäktiga efter femte låten och skrän och stoj från glada människor blir snabbt ansträngande. Jag vill bara hem. Till tystnaden i självheten.

Det här ytliga kramandet som uppstått i stället för en handskakning är ibland rent av rysansvärt för en sån som mig. Jag kramar gärna en god vän eller så ibland, men det är inte alldeles nödvändigt alltid det heller. Min cirkel av integritet är rätt stor och det där med kramar blir ibland mer kvävande än välgörande för mig. Faktiskt. Jag är lite som den där blomman som viker ihop sig vid beröring och backar lite. I alla fall med folk jag bara känner lite.

Människor av tydligare extrovert karaktär tycker oftast att såna som jag borde skärpa till oss och växa upp. Vi måste anpassa oss till den extroverta normen och lära oss detta sociala spel. Hänga på och prata och bjuda på oss själva. Det ska väl inte vara så svårt. Men svårt är vad det är. Det går liksom inte. Det blir bara obekvämt och skavigt. Som yngre kände jag mig fel och dålig. Som aldrig lärde mig eller fick till det där lättsamma kallpratet och kunde bjuda på mig själv så där enkelt och lätt.
Jag har inget fel på självförtroendet eller problem att i olika sammanhang hänga med främlingar en stund om syftet är uppenbart som i jobbsammanhang eller liknande. Men jag tystnar av obevämlighet om det blir alltför uppsluppet med ett outtalat krav på deltagande och självbjudning. För min del finns ingen längtan efter festligheter på lokal eller hänga på andra stora sociala sammanhang. Jag trivs bäst och mår bäst och kommer bäst till rätta i små sällskap. Mitt behov av sociala kontakter är minimal egentligen i jämförelse med andra. Familjen räcker gott och väl och långt och länge. Därtill en liten samling goda vänner. Kretsen är inte speciellt stor men jag behöver inte fler.

Numera har jag bejakat mitt introverta sinnelag och gör det som krävs av mig emellanåt men ser nogsamt till att få paus och vila i sinnet efteråt. När jag fått en social överdos. För det är lätt hänt.
Då måste jag landa i självheten för att släta ut hjärnan lite och andas fritt igen.

Dessa tiders social-distans-krav inte påverkar mig speciellt negativt. Tack vare min introverta själ. När jag hör andra mer extroverta personer prata om hur tomt allt blivit eller hur ledsamt det är att inte kunna leva som vanligt med umgänge hemma eller hos andra, gå på stan, krogen, resa. Allt det där vanliga livliga. Så känner jag inte igen mig. Jag är bara nöjd över att kunna få vistas hemma, i trädgården och med Maken och ibland Dottern med sin familj. I lugn och ro liksom. Utan krav på nåt annat. Jag behöver inte så mycket för den där nöjdheten liksom. Det här med social distans drabbar mig inte.
Maken tillhör de där mer extroverta och han har stort umgängeskrets jämfört med mig. Ofta åker han på nåt eget och jag sitter hemma vid korkeken. Båda nöjda. Med åren har det blivit en större bekvämlighet i våra olikheter på den sociala fronten och vi jämkar så gott det går. Han lider helt klart mer än mig av minskad social kontakt just nu. Ändå har han också slagit sig till ro mer än jag trodde. Följer kanske mitt tempo?

Den dag vi kan komma ur det här virusläget tror jag att mitt sinne kommer att vara oförändrat, rent socialt alltså. Visst funderar jag också på detta virus och dess framfart. Självklart. Men psykiskt påverkas jag inte negativt av att leva efter restriktionerna. Förutom att det tar ifrån mig möjligheten att åka och träffa familjen neröver. Det är inte kul.
Vad som hänt i övrigt med människor omkring mig kommer såklart att påverka. Absolut. Jag hoppas lika mycket som andra att viruset ger sig snart och inte drabbar de mina eller nån annan på nåt hemskt vis.
Men just den sociala distansieringen är ingen anledning till deppighet hos en introvert tant som jag. När det finns trädgård, stickning, bra serier, böcker, skrivmöjligheter … då är jag hur lättroad som helst, som vanligt.

All slags fula ord och snö!

Det är den trettonde maj idag … och snön ligger tjockt på marken och allt annat! Det var inte en mening jag trodde mig behöva skriva detta datum.
Jag kan tänka mig att det var fler arter än vi människor som utbrast ”men vad fan!” När vi tittade ut över vintern i morse. Instagramflödet är fyllt av dylika utrop till alla snöiga bilder. Men tänk typ alla fjärilar (som inte ens har nåt instagramkonto), eller humlorna eller bina i sina pollinerande sysslor. Vad ska inte dom tänka! Frukträden blommar för fullt och det finns jobb att göra om det ska bli nån frukt. Häggen blommar också och samtidigt är alla dessa vitblommande grenar täckta av snö. Mellan hägg och syren tycks ha blivit mellan hägg och julgran. Hörde jag inte ett bjällerklang nånstans?
Alla skira ljusgröna grenar hänger tunga av det kalla och blöta vita mot marken. Lika deppigt som vi människor som återigen drog på kängor och handskar och sopade av bilen. (Fast jag såg en som trotsigt lät bli det i morse … och bara gnuggade upp en tallriksstor glugg framför ratten och sen gav sig ut i trafiken i sin snödriva .. typ här ska fan inte sopas bilar i mitten av maj … fast den trafikfaran fick lov att ta in till kanten och stanna ganska snart … galning!)
Ja, ja, det kommer helt säkert att smälta under dan, men ändå! Jag vill bara få det sagt. Men ändå! Det är typ mitten av maj och den ska inte innehålla nysnö!
Jag har nog aldrig så här långt in i månaden haft altanen oinredd och paviljongtaket kvar i boden. Så här dags brukar allt vara fixat och möjligheten till morgonkaffe ute i skirheten hög. Men idag är det fortfarande någon slags vinterläge när jag tittar ut på trädgårdsplatserna och kaffet ville man helst inta framför någon öppen spis, om jag haft nån, iförd raggsockor och ulltröja.
Det känns nästan lite kusligt när jag pulsar genom snön på väg från parkeringen, naturens hämnd … vi går till istid nu. Skit på er liksom.

Jag var väl också tvungen att dokumentera detta dagsläge. Sen hoppas jag vi slipper mer av detta … innan jul.

Virus och masker

Nu höjer man inte längre på nåt bryn av att läsa om ännu ett inställt evenemang. Utan tar mer givet att de som ännu inte kryssats över snart gör allt annat inställt sällskap.
Inte heller häpnar man lika mycket av att se folk med munskydd ute i offentligheten. Även om jag tyckte att tanten jag såg vid en av köttdiskarna härom dagen hade gått väl långt. Hon var mer än långt över sjuttio plus strecket och borde inte alls ha stått med någon kundvagn i butiken. Likaväl stod hon där och valde köttfärs till sin redan välfyllda vagn. Iklädd ett munskydd Darth Vadar hade avundats. Förutom färgen möjligen, för hennes var vitt och inte svart. Men, i klass med grejer man använder om man har för avsikt att handskas med livsfarliga vätskor eller ångor kanske. Med något rejält filter invändigt. Det satt inte speciellt bra i hennes ansikte och hon fick något av en rejäl nos, som var ivägen när hon skulle böja sig över disken och titta på varorna. Tanten såg antagligen bara sin vita nos och försökte trycka undan den för att kunna se på sidan av.
Jag antar att hennes nos gjorde just henne trygg och i någon slags vetskap om att inget virus kunde nå henne. Det gjorde däremot mig en aning otrygg i tanken på om hon ville undvika bli smittad eller undvika att smitta? Eftersom tanten inte såg speciellt pigg ut i övrigt fick det mig att undra varför hon tagit på sig nosen. Var det så att hon försökte behålla nåt virus för sig själv kanske?
Jag köpte inget ur den disk hon rotade runt i med sina bara händer … som nyss föst omkring det där munskyddet. Jag såg till att nå kassan före henne dessutom.
Alla slag av munskydd debatteras för fullt. De är inget krav här just nu. Kanske inte kommer att bli det heller eftersom det tydligen inte är bevisat att de faktiskt gör nån nytta. En av anledningarna är just okunskapen i hur ett munskydd ska hanteras. Tanten i butiken visade just på den okunskapen med att hålla på och greja med det hela tiden.
Såg ett liknande bevis på en av de dagliga presskonferanserna också. Ironiskt nog där experterna pratade just om hur ett munskydd kan användas felaktigt och kanske orsaka mer skada än nytta. En reporter iklädd engångsmunskydd satt ytterst på en stolskant och höll på med sitt munskydd konstant. Mest hade hon munskydd bara över munnen och satt och höll fast det med hela handflatan men näsan var fri att andas in allt. När hon skulle ställa nån fråga drog hon ner det helt och lät det vila under hakan och sen tillbaka upp över munnen igen. Meningen är att skyddet ska sitta tätt över både näsa och mun och inte röras alls medan det bärs om det ska vara nån som helst vits med det. Hela människan såg ut som att hon kunde se viruspartiklar i neon och bara ville därifrån fort. Jag hoppas hon kan få bli befriad från den arbetsuppgiften och kan jobba hemifrån i fortsättningen.
Själv fortsätter jag som rekommenderat. Håller avstånd, minskar sociala kontakter och tvättar händerna noga. Det känns tillräckligt just nu.

Inställt

Allt är inställt. Med all rätt visserligen, det är nödvändigt såklart. Men visst finns det vissa grejer som är saknade och som man helst hade haft kvar i sin kalender och att allt varit som vanligt. Inte överkryssat och ogjort, speciellt inte på grund av ett elakt virus.
Som till exempel årets redan planerade och inbokade vandring i Skåne. Den skulle bli av i mitten av april när samma gäng som tidigare skulle ta sig neråt landet och trava runt i skogen. Den här gången var planen att besöka Landskrona och över till ön Ven som vi skulle gå runt. Men vänta nu! Skogen kan man väl vara i? Jovisst, men vi avråds från att resa inom landet och i det här fallet skulle vi sammanstråla från tre olika håll för att landa oss i ett fjärde och bo i nån stuga på en camping när vi inte var i skogen. Alltså ansåg vi alla det klokast att boka av helt enkelt. Vi får väl vandra omkring hemma i våra närområden istället och vänta med Ven till någon smittfri framtid.

Jag och en god vän hade hittat en trevlig liten slöjdgrupp precis innan allt det här bröt ut. Ett gäng slöjdintresserade träffades ett par tisdagskvällar i månaden och satt tillsammans med sina handarbeten av varierat slag. Trivsamt! Men det är såklart inställt nu och vi sitter återigen på våra egna kammare och handarbetar. Har en grupp på Facbook men det är inte riktigt samma sak såklart.

Tjejträffarna har vi också pausat. Nog för att vi skulle kunna ses om vi höll avstånd, vi är ändå inte så många. Men vi tycker det känns onödigt att riskera nåt och bestämde oss för paus. Hörs via nätet istället och umgås på vår egen facebookgrupp. Och när det bestämmer sig för lite varmare väder ute kanske vi hittar på nån trevlig uteaktivitet nån kväll.

Diverse möten är också inställda. Det påverkar min andra del av jobbet eftersom jag inte kan göra det jag brukar utan att träffa en del folk. Alltså blir det också märkbart på lönen.

Därtill försvinner kalas och diverse spontanumgänge. Också möjligheten att åka och träffa familjen därborta på ett tag. Semesterplanerna blir också annorlunda. En del evenemang vi tänkt besöka är borta men det som är värst är att Makens semester blir omkastad på grund av kraven som dykt upp på jobbet. Det innebär också att vi får kortare semester tillsammans. Trist liksom.

MEN! Det är vad det är. Förhoppninsgvis finns det nån ände på eländet och vi kan återgå till ett slags normalläge så småningom. Vad nu det kommer att innebära. Blir det nånsin sig likt igen? Oavsett det så lägger vi det här året till ett av de sämsta i mannaminne! Självklart på grund av alla som blivit svårt sjuka och som inte klarar det eller blivit av med jobbet eller sitt företag. Kommer man ur det med enbart strukna roligheter och förändrad semester få man vara glad.