Idoldyrkan

Jag såg en dokumentär en dag. Brukar sällan välja att se såna men den här handlade om en artist som nyligen gick ur tiden och som jag alltid uppskattat. Det var en stillsam ton där han själv fick komma till tals i ett lite drömskt berättartempo. Och så fick vi följa honom i jobbet, i vardagen, på resor och hemma. En fin dokumentär var det.
Men mest berörde mig inte artisten i sig, utan en kvinna som var med som en röd tråd genom hela filmen. Hon var en äkta idoldyrkare! Reste i artistens hälar för att se allt han gjorde, från alla scener han ställde sig på. Hon hade sett samma uppträdande otaliga gånger, på olika platser i Europa.
Jag kan förundras över en sådan hängivenhet. Hon pratade om honom med stora ord. Som sin luft och överlevnad, han var liksom alltet. En främmande människa egentligen. Som hon hade en sporadisk och ytlig relation till genom att hon emellanåt fick en kort pratstund och en autograf, när hon köpte en skiva och köade för kontakt som alla andra efter ett uppträdande.
Man fick följa hur hon reste, från sitt eget hemland. Ibland med tåg där hon satt och tittade ut genom fönstret i egna tankar. Förväntan över hela sig. När hon kom fram köpte hon alltid de vackraste blommor i bukett. Rosor. Som skulle överlämnas till artisten. Jag undrar vad hon skrev på kortet och om han med ett igenkännande leende läste kortet sen. Biljetten placerade henne alltid på första bänkraden, så nära det gick att komma. Där satt hon i andakt.
En kort konsert, en kö för en autograf och en kort pratstund. Sen åkte hon hem igen och bokade genast biljett för nästa ställe. Eller fortsatte bara åt samma håll som han. Samma uppträdande på en ny plats bara.
Det sista man såg i dokumentären var en inställd konsert i en park. Han var dålig då, orkade inte mer. Hon satt i ogjord resa på första bänkraden med sin bukett. Insåg tillslut att han inte skulle komma. Det var tunga steg när hon gick därifrån. Jag vet inte om det blev någon mer konsert efter det. Men numera är de definitivt slut. Och det får mig att undra hur hon lever sitt liv nu? Utan detta allt i sitt liv, utan dessa resor. Lyssnar hon på hans skivor om och om igen? Kanske tittar hon på dokumentären och youtubeklipp om och om igen. Och sörjer. En människa hon omöjligt kände. Bara dyrkade ett artisteri. Hur lever man vidare efter att ett luftslott rasat? Eller skaffar man sig en ny idol och börjar om?

Påskigt

När jag var barn firades påsken lite mer blygsamt än i dag. Visserligen var det mesta blygsamt på den tiden. Det var väl en del godis och en del ägg. Minns att vi målade urblåsta äggskal och hängde i påskriset. Minns inte om det dukades upp till någon överfylld påskbuffé dock.
Vi ungar klädde oss till påskkärringar på påsklördagen och inget annat. Härjade omkring i den utstyrseln runt den närliggande påskbrasan där alla samlats. Jag tror inte att det var fråga om något godistiggande runt i gårdarna.
När Dottern var liten skulle påskkärringarna ut och fylla sina korgar runtom i grannskapet på skärtorsdagen. Någon påskbrasa anordnades inte härikring och mängden godis och mat har ökat drastiskt med åren.
Påsktraditionen hemma hos oss har byggts ihop av diverse, både egna minnen och adopterade traditioner.
I den inhämtade traditionsdelen anlände PåskHaren! En skygg typ som smög omkring och gömde allt godis medan ungen sov. Jag tror vi hämtade honom från nåt teveprogram faktiskt. Varken jag eller Maken hade sett skymten av, eller ens hört talas om någon påskhare i vår barndom. Jag kan inte ens minnas någon slags pappägg fyllt av godis överhuvudtaget. Godis fick vi ändå men i måttlig mängd.
Nåja, hos oss skulle i alla fall PåskHaren komma med ägg fyllt av godis och kanske också någon present. För att komma åt ägget skulle Dotern följa snöret som märkligt nog satt fastknutet i sängen på lördagsmorgonen. Det gick sedan kors och tvärs och under och över och genom och bakom och runt både hit och dit i hela huset. För att så småningom sluta med ägget. Detta tråddragande skedde i tidig morgon, innan den morgonpigga och förväntansfulla ungen vaknat. Ibland gjordes större delen av det redan under kvällen efter läggdags för att kunna dra sista biten in i barnrummet på morgonen. Sedan var det bara att invänta tjutet framkallat av hittat snöre. Dottern rusade runt som ivrig trådföljare med två trötta föräldrar efter sig. Nystandes tråd. Schysst frukostalternativ den morgonen.
Senare år när läskunnigheten inträtt började PåskHaren skriva lappar. Lappgömma var precis lika uppskattat som snören. Den första lappen lämnade klurig ledtråd till var nästa lapp skulle hittas och så vidare tills ägget så att säga var löst. Vi hade däremot aldrig något äggömmande utomhus som en del ägnar sig åt numera.
Traditionerna ser olika ut men syftet är säkert detsamma. Kanske är det så att man tenderar att liksom kräma på mer, än man själv hade. Extra allt liksom, bara för att man kan och bara för att man vill så väl. Jag gissar att Dottern också kommer att linda snören i bästa PåsHareanda den dan hon har anledning. Högst troligt kommer hon att göra ändringar, lägga till och göra om. Som hennes familj vill ha det.
Visst är det väl lite tjusningen med traditionen! Att den är föränderlig och utvecklingsbar. Man lånar lite här och lite där och bildar nåt eget av det. Precis som det ska vara.

Vad ryms i huvudet en sådan kväll?

Det kom och gick en helg snudd på obemärkt igen. När man står inför den tycks den oändlig och så vips är det slut och en tung suck från morgontrött Make inleder en ny vecka. (Fast helgen var av verkligt produktiv art här och jag kom riktigt långt i detta förrådsrensande i källaren.) Min egen inledning av veckan har varit av ledigt slag. Alltså sov jag lugnt vidare när suckandet bar av uppåt köket i morse. Med sig tog han Katterna och därmed var det lugnt i sovrummet.
På måndagar brukar jag börja dan med kaffe, stickning och ett avsnitt av det trevliga programmet med Husdrömmar. Tyvärr var dagens avsnitt det sista så det är helt oklart vad jag gör nästa måndag. Själv går jag inte alls i några husdrömmar, men jag gillar att se andras. Fantastiska hus leder deras drömmar till och det är kul att se vägen till resultatet.
Dottern hade också ledig dag och hon fick med mig på en vända till en butik med sportkläder. Anledningen till detta var ett inköp av yogamatta för hennes del. Själv spanade jag på lite kläder inför en kommande vår och sommarsäsong i skogen. Vi handlade lite mat också, och ny leksak till den lekfullare av Katterna.
Tog Dottern med hem på kaffe och kattlek. Den blomformade leksaken med trevlig doft fanns godkänd och medan den sprattlades runt här och var valde vi en film på streamingutbudet. Det blev den där filmen om han, tennisspelaren. Alla vet vem jag menar. Fast jag är totalt befriad från idrottsligt intresse fann jag filmen bra och intressant. Att se hur det kanske var egentligen. Människan bakom racketen liksom. Snygg film var det dessutom och bra skådespelare! Ja, jag gillade den verkligen.
Mat behöver man även en måndag. Det blev köttbullar i brunsås helt enkelt. Inte mycket mer att orda om dessa.
Maken åkte på garagefika som alltid på måndagar. Har aldrig varit på någon sådan men jag antar att det är ett gäng män runt ett antal bilar pratandes om just bilar. Kanske. Dottern åkte hem i samma veva och här sitter jag i eget sällskap och njuter av tystnaden. Och en liten wirre.
Apropå det så närmar det sig för whiskymässan i Göteborg som jag och Brorsan ska åka på. Vi tar med oss våra respektive till själva orten, men medan vi smakar god whisky får dom göra annat eftersom drycken inte faller någon av dem i smaken. Svägerskan meddelade just att hon bokat in oss på trivsamt hotell där vi också kommer att kunna äta gott. Det kommer att bli en bra helg det.
Återstoden av denna dagen kommer att hamna i tevesoffan med nämnda stickning. En mycket liten kofta är under tillverkning. Till en mycket liten människa som ännu inte anlänt. Vännerna går i väntans tider och under tiden stickar jag på kofta. Trivsamt med sån småttig stickning. Det blir klart så snabbt. Mina andra påbörjade stickningar får vänta lite under tiden.
Därmed är veckan igång liksom.

Någon slags vårtecken eller?

Snön alltså! Det är så att man börjar befara en ny istids ankomst. När jag tittar ut på snömängden är det med både häpnad och fascination. Alla dessa höga vallar! På tomten där snön ligger orörd är den snudd på halvmetern djup om inte mer. Jag befarar att buskar och växtlighet inte kommer att vara sig lika när snötyngderna äntligen smält bort. Gatorna är extremt dåligt plogade och slipprigt spåriga. Det är bara att hålla hårt i ratten och följa det spår man hamnar i och hoppas på att slippa möten på de smalare gatorna. Plogvallarna gör det inte enklare. Ännu mer snö anlände i går. Det är så att man börjar hata den och spy ur sig fulare ord kring den. Ingen ljusning finns i sikte, det finns inte en enda antydan om vår ännu därute! Väderläget är vinter och inget annat.
Fast några slags vårtecken av helt annan art än väder finns det trots allt.

1. Ett par klart Kattrelaterade vårtecken kan allt iakttagas. Mars månad är starkt förknippad med katter och jo, något händer med dem i mars, oavsett snömängden. Helt klart. MusseKatten som vanligtvis hatar snö och blöta i sina lovikkavantliknande tassar och helst sover inne vid ett element tills vintern är över. Han tar numera ett djupt andetag i dörröppningen och kastar sig rakt ut i snön. Det tycks inte spela honom någon som helst roll att det är snöyra i luften, osopat på trappan, ett par decimeter nysnö på garageuppfarten och en oplogad gata. Han ska ut. (Tyvärr även i klockslag som nolltretrettiofem.) Sen kommer han in med snöklumpar klickande mellan klorna och vispar av det värsta i hallen. Vankar runt som en osalig för att snart bege sig ut igen. (Vi pratar nu om en kastrerad hankatt. Bevare mig väl för att ha en okastrerad dylik i huset.)
2. Den andra, PancakesKatten, han vill inte ut alls men han vill gärna stå i öppen dörr och spana på eländet och andas lite av uteluften innan han vänder in igen. Hans ymniga vinterpäls är helt övertygad om att våren har anlänt. Pancakes blir alltid tät i pälsen med massa underludd och anlägger lejonkrage varje senhöst. Ser riktig mäktig och fluffig ut hela vintern. På våren trillar fluffet av. Ligger som tumbleweed-tussar överallt på golven. Smetar av sig på den svartklädda soffan och på oss och man spottar katthår mest hela tiden. Jag ids inte ens ställa undan dammsugaren mellan de täta användningarna. Nu är snart lejonmanen borta och kan börjar se lite klen och liten ut när allt detta underhår försvinner. Alltför tidigt, för nu fryser han ju om han går ut. Alltså är han bara inne och hårar ner.
3. Ett tredje vårteken har med gubbar att göra. Vissa gubbar i alla fall. Två av dem (Maken och hans Kompis) drog tidigt i morse för att åka till årets första bil och mc relaterade evenemang. Det brukar vara ett säkert vårtecken när bilevenemangen drar igång. Har glömt var dagens befinner sig, men de där två kommer att strosa runt bland andras finåk med sina kameror hela dan och längta ännu mer efter den dag som deras egna kan rulla ut ur garagen igen.
4. I den flera meterhöga cypressen vid vår brevlåda är det full aktivitet. Skatorna har valt detta som sitt nya boende. De befann sig i den även för ett par år sedan men övergav den förra året till min förnöjsamhet. (Eftersom deras bobyggande resulterar i en mängd skräp som jag måste samla ihop.) De hämtar pinnar och pusslar ihop dem till ett bo, skyddade av den täta cypressen. Grenarna som inte passar kastar de bara ut. Och i själva cypressen knipsar de av grenar och stökar runt tills det bildas ett redigt hål som utgör en stabil bas. I år har de flyttat bygget ett snäpp högre upp än sist och hela cypressen vajar av aktiviteten i bobygget. Det sticker ut kvistar och pinnar som spjut ur cypressen i bygget och mellan glesare grenar kan man se skatorna böka runt därinne. Katterna finner stort nöje i att se detta byggande från första parkett inne på fönsterbrädan. (Snödjupet nedanför cypressen bidrar till en skyddande vallgrav för skatorna.) Jag är inte överförtjust, men det är redan påbörjat och jag är för stor djurvän för att skaka ner dem.

Ja, någon slags vår är allt i görningen. Även om den är till synes väldigt hemlig och osynlig ännu. Nu väntar jag ivrigt på snöslasket som tyder på att det äntligen smälter. Det kommer att bli en blöt vår.

För mycket information

Ibland är det så man häpnar. Känner sig som en typ med tappad nedre del av ansiktet och undrar om man själv bott under en sten en längre tid och missat typ det mesta eller fattat allt helt fel?
Jordens form eller inte är det som orsakat dagens tapp. Denna i rymden svävande boplats. I eviga tider har det varit beboeligt här och var och först trodde man att det var en platt skapelse man befann sig på. Och att man kunde ramla av om man kom för nära kanten. Sen bevisade nån att det minsann är ett klot och att man hölls kvar på detta klot tack vare gravitationen … ja jag tänker inte gå in i nån fysikdiskussion för det är inte det som är grejen här. Det är klotets vara eller icke vara. Jag har levt tryggt förvissad i denna vetskap om ett klot övertygad om att alla andra gjorde detsamma … tills nyss.
När jag (via Internet givetvis) insåg att den fortfarande av vissa anses vara platt! Väldigt platt. Näe, jag skämtar inte. Det finns en hel rörelse som anser att vi blivit lurade och att det visst är en platt planet. Dessa har en mängd bevis för sin teori och allt som motsäger sig deras bevis är fejk, ljug och falskt påstående. Vad det skulle finnas för anledning till att lura i oss detta klotpåstående framgick inte men tydligen ska det vara rymdföretaget med stort N som hittat på alltihop och försett oss med falska bilder och ljugbevis.
Ett av bevisen för det platta alternativet skulle i alla fall vara att folk inte går upp och ner på andra sidan klotet. Öh … (jo, man hade frågat folk i Australien och dom sa nej, vi går inte upp och ner … det här blir en oändlig karusell liksom, för dom tror kanske då att vi på den här sidan går upp och ner, och så gör vi såklart inte det fast vi tror att dom kanske gör det … ja, du fattar) Ett annat skulle vara att horisonten är spikrak när man kollar på den … Jo, ja, det är den visserligen. I alla fall när man är här nere. Kommer man upp en bra bit blir det annat. Det fanns bilder att begrunda över denna platta jordskiva. Inga foton, nej. Bara illustrationer. (det finns däremot foton på det motsatta men dessa är alltså de påstått fejkade fotona) Nord/sydpolen skulle i den platta versionen vara ett centrum i mitten av en rundel. Vi cirklar inte runt solen heller, för det är minsann solen som hänger efter oss. Eller liksom cirklar omkring rakt ovanför vår platta rundel med månen hack i häl och inte alls så långt borta i rymden som vetenskapen lurat i oss utan betydligt närmre. Anledningen till tidszonerna skulle i så fall vara att den inte når hela plattan samtidigt liksom. Runtom oss, längs kanten alltså, har vi en väldans hög ismur. Som skydd. Oklart hur hög. Nån påstod femtio meter hög och nån annan påstod trehundra meter hög. Och ja, man kan ramla av om man nu skulle irra sig över isbergsmuren.
Jamen alltså! I detta tjugohundratal tror man alltså att jorden är platt och att allt annat är lögn! (Jag får en väldig lust att hålla inne knappen med tecknet för utrop minst en kvart efter den meningen.)
Hur ska man hantera all den där infon? Livet kanske aldrig mer blir sig likt? Eller blir allt bara alldeles platt och konstigt nu?

Vinterväder framkallar tydligen oro

Vintern, är den ett unikum? En aldrig tidigare upplevd händelse? Ett pinfärskt fenomen? Ibland när man ser väderleksrapporteringen på teve kan man tro det.
Eller så kan man förledas att tro att vi människor vid teven nog är aningen korkade. Eller att åtminstone de som planerar programmen och vad som ska sägas tycks tro att vi som tittar är aningen små i tankesystemet. Att vi inte har förmågan att lägga ihop det vi ser utanför fönstret med vad termometern visar. Stackare, vi lever liksom i blindo. Om det inte vore för väderrapporteringen på teve skulle vi trava ut i kylan och frysa ihjäl!
Det är inte tillräckligt med väderkartan och nån som snackar om den längre. Icke. Det ordnas extrasändningar och krystat kringsnack om detta vinterväder. Häromdagen råkade jag se en liverapport angående kylan på en av playkanalerna. En allvarlig ung man försökte få det att låta oroväckande med krisläge och katastrofvarning i tonen. Och en aningen motvillig meteorolog försökte se lika allvarlig ut och komma på nåt att säga … Texten i rutan kallade det för isvecka- extremkyla i hela landet. Bara en sån sak. Under den texten stod ett ”detta har hänt”: Och man undrar, vad kan ha hänt på en isvecka när kylan är så extrem … (tja vi hade minus nio då … jo eller hur?! Man vill bara bunkra upp med förnödenheter, tända en eld på vardagsrumsgolvet och svepa in sig i filtar tills det går över.) Det som hade hänt var … jag kan knappt sätta ord på det … att 5-10 cm snö drar in från öst! Jag upprepar: Detta har hänt – fem till tio centimeter snö drar in från öst.
Det blir bara ett tomrum efter den upplysningen. All den snön … och från öst dessutom … överlever vi?
Bilder från nån katastroffilm där allt täckts i snö och det är femtio minus och man eldar böcker i ett bibliotek för att överleva, flimrar förbi mitt minne. Jag tittar ut på snön utanför mitt eget fönster. Bildar mig en egen uppfattning. Tja, det är mycket snö men det når inte upp till fönstren, vägen är plogad och knappt tio minus. Jag har varit med om kallare väder i mina dagar.

Jag måste trots allt tycka att det är lite gulligt ändå! När väderpratet på teve talar om för oss att det känns kallare om det blåser, eller när tidningarna har reportage om hur vi ska klä oss för att inte frysa eller när personen vid väderkartan förklarar att det kan vara halt på vägarna om det snöat eller är minusgrader. Jaha liksom! Vilken tur att jag fick reda på detta! Annars kunde det gått illa!
Det är väl ändå av omtanke? För inte sjutton sitter de väl och tror att tittarna är korkade eller aldrig upplevt en vinter i hela sitt liv? Nej, nej. De är bara rädda om oss och vill oss väl. Eller hur?

Ordet för dagen … LEDIG!

Ibland behöver jag påminna mig om fördelen med att ha en oregelbunden arbetstid. Det är lätt att stirra sig blind på helgpassen som ska jobbas ibland. Men faktum är att utan dem satt jag inte här nu. I tidig och lugn måndagsmorgon med kaffe och tända ljus och dan för mina lediga fötter. Medan andra rusar på för att ta sig till jobbet därute i kylan. Tänker ibland att jag kanske skulle hitta ett annat jobb där helgerna och nätterna var befriade från jobb. Men det är en kluven tanke. För att vara ledig en måndag, eller tisdag, eller ja, vilken vardag som helst är en lyx det med.

Ledig är också Dottern borta i Polen idag. Hennes intensiva fotojobb för helgen är klart och slut i och med att delar av datorspelandet avslutades med prisutdelning och konfetti (det är mycket konfetti på de där avslutningarna har jag sett) i går. För hennes del består dagen i att resa sig hemåt via ett antal anhalter innan hon kan landa på hemmastationen igen. Det är just nu en del snöbekymmer kring flygplatsen i detta land men förhoppningsvis är det problemet löst innan kvällen när hon ska landa. Jag kommer givetvis att följa alla steg i den planeringen tills hon sitter i bilen igen. För naturligtvis hämtar jag henne vid tåget och ser till att hon kommer hem. Handlar något till henne innan också så hon bara kan komma hem och lägga ifrån sig allt jobb och njuta av att vara hemma och ledig en stund.

Makens tunga suck i morse kom sig av att han inte har någon ledig måndag. Han arbetar alltid måndag till fredag och har alla sina helger orörda. Kattväckningen jamade till i vanlig ordning runt femsnåret. Då klev jag upp och släppte ut, så Maken fick sova sin sista halvtimme i lugn och ro. Jag somnade nästan om efter det kalla bestyret. Aldrig är väl huset så kylslaget som i tidig morgon när man måste ur sängen och öppna ytterdörren för en katt. Men sängen hade bibehållen värme när jag stoppade om mig igen. Slumrade snabbt till men ändå halvvaken nog för att höra väckarklockan en stund senare och den där måndagssucken. Då kändes det extra bra att få ligga kvar och vara ledig.

Helgen som kommer denna vecka är däremot inte ett dugg ledig. Jag åker till jobbet på fredagseftermiddagen när alla andra trängs vid chipshyllan och fredagsmysropen skallar över nätet. En något ledig lördag finns mellan helgpassen. Jag kallar den egentligen inte ledig eftersom jag jobbar nån timme på morgonkvisten också innan jag kan gå hem. Däremot slutar jag tidigt och kommer hem lagom för morgonkaffe i bibblan och har återstoden av dagen. På söndagsmorgonen är det min tur att kliva upp i en suck för att ta mig an dygnsjobbet som varar till måndagmorgon. Det är då man ska komma ihåg alla de här lediga vardagarna och fördelen med dessa. För egentligen vill jag inte byta bort den förmånen bara för att ha alla helger fria.

På mitt jobb ingår att ordna både fredagsmys och helgmys. Det uppskattas eftersom Personen på jobbet faktiskt har ledig helg även om jag jobbar. Därmed kan det vara lite mysigt att jobba helg också. Vi brukar laga god mat och hitta på något trevligt om så önskas eller bara slappa hemma vid om det är det som önskas mest. Sånt vet man inte i förväg oftast utan det får jag ta när jag anländer.

Bloggpresent och annat blandat en kall onsdag

Köpte en present till bloggen 🙂 Tio år efter starten av den och när jag nästan varit på väg att lägga av i omgångar, bestämde jag mig hux och flux för att köpa ett litet paket ändå. Även bloggar kan behöva paket på födelsedagen. Betalade innan jag hann tänka klart.
Nu är bloggen min liksom. Ger mig lite större valmöjligheter som att byta teckensnitt till exempel … det är ju värt om man är en estet. Mer utrymme eftersom jag envisas med mycket bilder. Och den är dessutom annonsfri. Bara en sån sak! Men som med allt man valt att köpa gäller väl också att det används om inte hela grejen ska vara bortkastat. Morot? Piska? Belöning? Oklart.
Öppnade i alla fall paketet direkt och ut kom lite snyggare teckensnitt till en början. Och inte så kritiskt läge på lagringsfronten.

Tågrelaterad stress orsakade en morgonrusning utöver det vanliga. Dotterns tåg ställdes in, ett nytt alltför sent alternativ erbjöds. Inte ett bra alternativ när det ståt en bokad flygbiljett som destination. Hon hittade ett annat tåg, ett tidigare! Några minuter bara, men ack så dyrbara minuter i tidig morgon när allt redan är planlagt och när det råder snömodd och halt väglag. Jag plockade upp henne vid dörren, körde aningen olagligt och kom till stationen med två minuters marginal. Trots morgontrafiken, alla rondeller, rödljus och världens alla långtradare, gubbar i keps och segkörare som tycktes vara ute denna morgon. Dottern klev nästan ur bilen i farten, slet med sig packningen och sprang. Jag såg henne ta trappan i tre kliv och när hon ställt ifrån sig väskan på perrongen rullade tåget in. Puh. Hyfsat stresspåslag i tidig morgon.

Vintern har mer att ge! Det kom snö även i natt. Ett gäng minusgrader därtill så att den snö som är inte ska ges något tillfälle att smälta. Längtar man efter våren känns det antagligen som bakslag. Jag har inte gett efter för den längtan än. Det blir så tungt då. Utom när katterna stökar omkring i alltför tidig morgon eller ska in och ut med fem minuters mellanrum. Rastlösa och tjatiga. Då önskar jag att det äntligen var snöfritt med plusgrader så de kunde vara ute i den utsträckning de behagar och lämnar mig ifred.

Semesterschemat är uppsatt på jobbet redan. Eller ja, inte själva schemat än, utan listan där vi alla fyller i hur vi önskar ha semester denna sommar. Ansökningarna ska vara inne nästa vecka. Svårt att tänka på semester när snöhögarna snudd på når upp till fönstren. Men ja. Dags är det i alla fall. Maken har redan lämnat in sina önskemål på sin arbetsplats. Mina önskemål ser givetvis likadana ut. Vad vi ska använda önskemålen till är ännu oklart och helt oplanerat. Väntar med det tills önskemålen blivit beviljade på alla håll.

Som alltid när ungen är på resande fot håller jag koll via flygplatsernas sidor för att se när planen startar och landar. Hon är snäll och meddelar mor så snart hon har möjlighet, men det dröjer alltid en stund efter landning innan hon är kontaktbar. Då är det åtminstone skönt att veta att hon landat. Idag har hon också en mellanlandning och byte av plan, innan hon når sin slutdestination med ännu ett e-sportevent som ska bilddokumenteras i några dagar. I framtiden kan jag söka jobb som konsult för flygplatsernas webbsidor när det gäller ankommande och avgående. Jag kommer nämligen att vara expert på hur dessa bör se ut för att vara så lätthanterliga och lättlästa som möjligt. Även för flygnoviser som mig själv.

Ha en gó onsdag!

Att minnas med vers

Jag hade en gång en poesibok med verser av olika slag. Med vinröd och sammetsaktig pärm. Vill jag minnas. Olinjerat tjockt fint papper och aningen vågigt skurna sidor. I det yttre, övre hörnet klistrade jag ett glasigt bokmärke. De kallades egentligen inte alls bokmärken! Det var glansbilder på mitt hemspråk. Glansig och aningen glitterströsslad yta, föreställande mest blommor och fjärilar. Jag minns inte vad själva boken kallades, för poesibok var verkligen inte det rätta ordet. Det kan ha varit minnesbok kanske?
I alla fall så fylldes inte sidorna i boken av mig själv. Det var just att ge varandra minnen som var syftet. Minnen på vers, en riktigt gammal tradition. Vänner och familj fick boken i sin hand och skrev mer eller mindre villigt en vers på någon sida. Somliga kunde massa såna verser. Andra snodde ihop något eget i stunden. Eller skrev rätt och slätt bara, ”till …  minne från …”.
Jag kunde många såna verser på den tiden eftersom alla flickor hade en egen poesibok. ”Har du skrivit i min?” Var en stående fråga. Och det första man gjorde med någons bok i sin hand var att leta upp den allra sista sidan. Om ingen redan hunnit före skrev man där. ”Jag är en lustigkurre jag, om skriver på ditt sista blad. Och vill du veta vem jag är. Så skriver jag mitt namn så här...”
Att lämna några versrader i någons bok var lite ärofyllt, och det skrevs från en person till den andra. Tillägnat och undertecknat. Gärna verser där personen som ägde boken skrevs in. ”Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta och … likaså”. Vi var alla lika söta! Eller verser med uppmaning om att minnas just mig som skrev. ”Glöm mig ej när du går, fast du lever i hundra år” De flesta av dessa verser var skrivna med rytm och rim och en och annan med religiös innebörd och symboliska rosor. Många med livets klokskap och underfundigheter, eller rena uppmaningar om att leva väl och vara snäll flicka. Andra med förhoppningar om lycka och välgång ”Samla kärlek, samla lycka, dem kan ingen från dig rycka!” Ofta rätt pretentiösa verser med överdådiga formuleringar som säkert kom sig av att versen gått i arv i nästan hundra år. Ibland skrevs också bara finurligheter som ”Du är rosen, jag är törnet. Glöm ej vännen som skrev i hörnet!” och ofta en vers i ett kryss! ”Livet går kors och tvärs, så gör även denna vers”.
Man skrev sitt allra finaste, rakt och snyggt och noggrant formade bokstäver. Behövdes det linjer fanns ibland ett blad att lägga mellan sidorna så att stödlinjer syntes igenom eller så drog man bara linjerna med linjal och nageln mot pappret innan så de förblev nästan osynliga. Man ville lämna ett fint minne, inte nåt hastverk. Och avslutade alltid med sitt eget namn och ibland också ett datum. Kanske ritade man något också.
Nog hade det varit roligt att ha boken kvar! Jag minns inte längre vilka som skrev i den eller hur verserna i just min bok löd. Även om jag är rätt säker på att alla verser jag minns fanns i min bok.
Trots att det var en minnesbok har liksom hela boken fallit mig ur händerna i någon ivrig flyttstädning tror jag. Men ändå. Ett svagt minne om den finns kvar! Kanske var det oviktigt vem som skrev och vad de skrev, nog minns jag personerna ändå.
Och jag minns också den svartare sidan av detta lätt glitterbeströdda minne. Hur verser valdes efter hur populär bokägaren var eller om man ville ställa sig in en aning med en extra gullig vers om hur bra bokägaren var. Och de som inte fick så många verser alls, eller rätt hafsiga verser i sina böcker för att ingen egentligen ville skriva i just deras. Vi kunde behandla varandra illa även på den tiden. Men den där sidan av minnet är det bättre att lägga i glömska, den leder ingen vart. Minns i stället uppmaningen som kunde läsas i de flesta poesiböcker. Det är en vers att ta till sig!

Älska glömma och förlåta, det är livets stora gåta! 
Yvonne

Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!