Tar tag i livet igen”

Eller nåt. Dagens sista doser antibiotika ska tas och därmed hoppas jag det är friskt och bra framöver. Åtminstone kan jag sova hyfsat igen, bara en sån sak.

Det hade ordats stort om den återvändande värmen, brittsommaren eller sommaren som skulle återvända i veckan. I går skulle det ske. Hm, ja, nån överdriver.
Visst, solen sken redan från lördagsmorgonen och temperaturen klev över femton grader och så. Men annars var det en snabbt övergående endags sommaråtervändning. Idag är det nämligen höst igen. Inte mig emot, jag vill ju ha höst nu. På alla sätt.
Maken följde med mig ut i trädgården igår och hjälpte till med det tyngsta jobbet av undanplockande av sommarliv. Själv tog jag det försiktigt, jag lovar. Därmed är paviljongen bara ett skelett numera och utemöblerna är staplade och inredda till sedvanligt katthotell på altanen. Tassarna har redan testat alla våningar och rum i sitt hotell och det verkar vara till belåtenhet.
De sorgligaste sommarblommorna är nerstoppade i trädgårdstunnan och de som ännu har lite mer att ge får stå ett tag till.
Därtill finns lite smått plock att samla ihop ännu men det tar jag lite åt gången. Nu är i alla fall det viktigaste ordnat.
Sen gick jag in och tillagade en supergod och höstig gryta till middag och hängde lite i soffan under en filt, mätt och belåten. Tände några ljus, både för mysfaktorns och värmens skull. Husets värmesystem har ännu inte riktigt fattat att det är höst och att det behövs lite mer skjuts i elementen. Det brukar alltid vara lite fördröjning på det. Speciellt som det kommer en sån varmare dag mitt i allt.
Maken drog iväg på festligheter senare och själv slappade jag vidare vid teven. Fick inte sällskap av en endaste katt heller för dom hade mysboende på altanen och vägrade komma in. Jag fick bara en idiotförklarande blick till svar på min förfrågan om sällskap inne.
Idag hoppas jag kunna gå på bio! Ska bara avvakta och se om resterna av hostan tillåter dylikt äventyr.

Jag kom lite ur spår …

Den där flytten tog på krafterna, som var lite klena innan på grund av en förkylning som jag hämtade nånstans och som höll mig i soffläge i ett par dagar innan. Men när lördagen kom ignorerades allt sånt med hjälp av nässpray och en tablett.
Jaja, det är sånt en mamma gör. Och det gick bra, jag kände mig pigg och kry veckan efter också. Förutom en envis hosta som höll sig kvar. Men den hade mer påhittighet i beredskap och det är orsaken till att jag sitter här i soffan igen. Utrustad med en varm filt och te med ingefära och citron i en kopp och sånt. Det blev helt enkelt pausläge den här veckan. Jaja, nog om det.

Dottern och hennes Sambo har i alla fall hamnat i en jättetrevlig lägenhet och kommer att få det väldigt trivsamt bara allt blir klart. Där bor också en elvaåring varannan vecka, Sambon har en son sedan tidigare, och han har fått ett supermysigt rum. Det är en lägenhet i ett gammalt hus med fungerande öppen spis och lite knarr i trägolven. Jättemysigt helt enkelt.

Äntligen är helgen slut!

Det är inte sånt jag vanligen säger! Men nu gör jag det, för den här har varit mer än lovligt intensiv och tröttsam.
Vi började i lördags vid nio. Dottern och Sambo var redo för att flytta sitt bohag och hans föräldrar och vi föräldrar kom för att hjälpa till. Meden bra lastbil som hjälpmedel.
Det är skitjobbigt att flytta. Ner för trappor och uppför trappor. Bärandes på tunga kartonger och möbler. I det här fallet var också uppförstrapporna betydligt fler än nerförstrapporna. Det gjorde stegen allt tyngre och tyngre tills benen nästan bad om nåd. Varmt var det också. Tillslut var ändå allt i nytt bo och vi andades lättade ut.
Idag tog vi oss an flyttstädningen. Det är ännu skitjobbigare egentligen. Det ska skuras och gnos in i minsta vrå. Men när vi slog igen dörren sista gången var det om en skinande ren lägenhet.
Nu är tröttheten inlindad i varenda muskel och samtidigt är systemet helt upp i varv. Jag borde somna tvärt, men det känns som att sömnen är bortstädad även den. Kanske hittar jag den nånstans i mörkret bakom stängda lock. Annars vete sjutton hur det går.

Lite av varje från en fredag

Appspöken räddar tydligen runt i bloggappen. Slukade ett helt inlägg utan hänsyn i går kväll och lät den bara försvinna ut i tomma intet. Sånt kan göra en trött kvinna galen och jag orkade verkligen inte skriva om alltihop igen. Så skit indet då! Kollade om det inte laddats upp ändå lite senare och även i morse men nix.
Åså nu plötsligt, så låg inlägget där och påstods vara misslyckat! Skit på dig, det var ett välformulerat inlägg så det så. Jag provade igen … efter att först ha säkrat texten i urklipp, men det vägrades på nytt. Då gjorde jag ett nytt inlägg, klistrade in hela urklippet och då orkade de tydligen inte jävlas mer. Nu ligger det där, på gårdagens datum. Rätt ska vara rätt.

En veckas jobbig värme tycktes ha mattats av efter gårdagens regn och åska och en skön sval luft fanns utanför dörren i morse. Puh, jag orkar inte med nån sån värme nu. Det finns för mycket att göra. Men jag gissar att jag inte blir bönhörd i den frågan eftersom väderkartan innehåller massa starka solar. Det blir en svettig morgondag.

Nu har jag sett den, lägenheten som blir Dotterns nya boende. De fick sina efterlängtade nycklar idag och tog med sig mig för att kolla läget. Ser riktigt bra ut, jag tror de kommer att stortrivas där. Det blir större, och det var en bra planlösnig med en delmcharmiga lösningar eftersom huset inte är av nyaste slag. Det innehåller inte mer än en knapp handfull lägenheter och till huset hör en fin trädgård som det är fritt fram att vistas i.

I morgon är det då alltså flyttdags. Det är inte kul, mycket spring i trappor blir det och nog så svettigt oavsett väder. Mycket grejer ska flyttas från och till.
Maken och jag är med och hjälper till. Liksom föräldraparet som tillhör Sambon. Så det ska nog bli bra. Men jag ser redan fram emot duschen när jag kommer hem och allt är klart. Sen är det också det där med städningen av den förbrukade lägenheten kvar. Det använder vi söndagen till. Tur att jag är ledig på måndag.

Shit happens …

Först gick diskmaskinen sönder. Vi kom hem från lilla semesterresan, packade upp och tog oss an en fortsatt semester i godan ro. Första gången jag tömde diskmaskinen efter hemkomsten var det inte vidare rent. Jag plockade tillbaka och körde igång igen. Ibland har det hänt att vi stängt av när vi åkt iväg en sväng (Vi vägrar ha diskmaskinen igång när ingen är hemma. Det räcker med en vattenläcka för att man ska lära sig det) och så glömt att sätta igång igen när vi kom tillbaka. Eller så kan det blivit dåligt diskat om något hindrat de där vingarna som spolar vattnet från att snurra som de ska. Så ingen fara. Diska igen bara. Men det hjälpte inte! Maken konstaterade att den slutat värma vattnet. Blev diskmaskinen nån slags miljökämpe plötsligt? Det som diskas i kallt vatten är inte diskat! Diskmaskinen hade trots allt varit med bra länge konstarerade vi efter att ha huvudräknat en stund. Äh, googlande en stund och hittade en utmärkt variant av samma pålitliga märke på rea. Klickade på beställ och lipade åt det gamla åbäket. Leveransen skulle dock dröja ett par veckor varpå handdiskning blev ett faktum. Den gamla diskmaskinen blev därmed degraderad till torkställ.
Den ny är numera anländ och fackmannamässigt installerad av sådan god vän som endast ville ha korvstroganof i betalning. Underbart. Och vilken skillnad, den nya blanka är en tystlåten och effektiv hjälpreda och den gamla står ute och sparkar i gruset i väntan på sista färden.
Frid och fröjd? Nä. Sen gick mina glasögon sönder. Knäppte till i den tunnaste delen av bågen när jag putsade dem en dag. Just den delen som håller glaset på plats. Jag var på jobbet, hade stort behov av dem många timmar till. Det blev en osnygg tejpning, men det höll dem i alla fall igång. Efter år av progressiv användning blir återfallet till läsglasögon ett gigantiskt tapp. Var är glasögonen? Ett evigt bytande och bara krångel. Lyxen att kunna både gå omkring och se vitt och brett och samtidigt fokusera smått är befriande. Idag har jag tid hos optikern, men det kommer att dröja innan jag har några nya och inte blir det en billig resa heller.
Frid och fröjd? Näe, igår hittade jag Maken letandes i skrymslen och vrår. Hans glasögon är helt borta! Måste ha tappats på okänd ort. Han har letat, han har följt egna spår och frågt runt. Men inga glasögon ger sig tillkänna. Jahapp. Det måste bli ett optikerbesök till i familijen. Måtte bilen, tänderna, allt annat hålla! Nu vill jag inte ha fler kostsamma missöden i sommar!

Alldeles ny

Närmare bestämt prick en hel vecka ny är den otroligt söta bror-son-sonen just idag. Nyfödda bebisar lämnar ingen oberörd. Allra minst en GammelFaster.

Nu har vi äntligen fått se honom och hålla lite i honom och undersöka den nya lilla krabaten som tillkommit familjen. Jag måste instämma i kören, han är sötast någonsin, visst! Och otroligt lik sin pappa. Jag minns när jag höll honom första gången i ungefär samma ålder.
Själv sov lillkillen mest hela tiden som sådär nya bebisar gör och kikade bara lite snabbt på oss med ena ögat. Han har ingen brådska, han kommer nog att hinna se oss framöver. Trots att vi bor långt bort. Vi har också hunnit få med oss ett antal bilder på underverket. Givetvis.

Därtill har vi också och överlämnat presenter av olika slag. Jag hade ju en kreativ present i form av en egenhändigt målad tavla. Samma nalle som jag målade på tavlan gjorde jag också ett mönster av till lilla tröjan jag stickade.

Nu måste vi vända hemåt så fort det blivit morgon. Vardagen kallar. Men nu är vi lite extra energipåfyllda och varma i hjärtat. Dessutom har de nyblivna föräldrarna lovat att hålla oss uppdaterade med gosiga bilder på lillkillen, i familjegruppen vi har på sociala medier. Så vi kan ändå vara med på ett litet hörn tills nästa gång vi kan åka på besök.

Ärad med en alldeles ny titel idag!

Jag kan från och med idag titulera mig nåt så fint som GammelFaster! Jo, jo. Så gammal blev jag i ett svep. För det låter sannnerligen gråhårigt och stappligt och synsvagt.
BrorSonen och hans Sambo fick sitt första barn på eftrmiddagen och det gör mig oundvikligt till just gammelfaster. Fast jag saknar ännu ovan nämnda attribut som tur är.
Som vi väntat på lillkillen, han behagade försena sin ankomst något. Och det har gjort att man kollat telefonen lite oftare än annars och skyndat sig till samtalstonen, bara för att se att samtalet hade inte ett dugg med nån sån stor händelse att göra. Men nu så! Nu är han här. Och så välkommen så.
Skum känsla ändå. Den där lille blonda killen som slutat vara liten kille för länge sen är plötsligt pappa! Till en egen liten blond kille. Jo att han blir blond råder det inga tvivel om när båda hans föräldrar är det med råge.
Nu väntar GammelFaster bara på att få åka och se den nya lilla människan i verkligheten. Bara fått se en bild ännu och det lilla ansiktet på bilden påminner en hel del om sin far faktiskt. Vi får väl se om det intrycket består vid närmre granskning. Jag vet ju faktiskt inget om hur mamman såg ut i så färsk ålder.
Ännu ett viktigt datum att lägga till boken. Välkommen lille vän!

Sju av tio …

… av saker jag tycker om, inte människor eller djur.

TRÄD
Jag älskar träd. Just i det här fallet tallar. Men det är inte bara tallarna denna kärleksförklaring gäller. Alla träd av alla slag känna sig speciella. Oavsett årstid, löv eller barr eller bart. Jag älskar träd helt enkelt.

Klädd i Vitt

Och plötsligt stod en brud i vårt hus! Lite märkligt kan tyckas, en helt vanlig lördag i juni när solen visade sig efter ett par dagars ihärdigt regn. Skapade en riktig junidag med blomdoft och humlesurr medan jag inredde sminkplats på altanen. Ställde fram en stor spegel och gjorde lite extra fint. En bricka med bubbel, fina glas och jordgubbar.
Snart var altanbordet fyllt av smink och framför spegeln trollades en Brud sakta fram. Det var BrorsDottern som stod för sminkadet och Bruden var hennes Kompis. Egentligen helt okänd för oss, men vi fick ändå äran att vara med i detta viktiga ögonblick.
När sminket var på plats drogs brudens vita klänning fram ur sitt hölje och hon fick hjälp att få på sig underverket utan att sabba vare sig frisyr eller smink.
Och där stod vi alla, och beundrade. Så fin!
Sen hämtades hon för att åka på sitt bröllop och vi vinkade av med alla lycksägelser vi hade. En annorlunda dag och kul att fått vara en del av och att få vara en av de första som såg Bruden. Hoppas det blev en minnesvärd dag för henne och att hon får ett lyckligt äktenskap!

Sånt där man plötsligt minns

Helt plötsligt kan minnets strålkastare riktas mot olika små smulor som bara ligger där utan att man vet om det. Och man stannar upp och låter den där bilden stanna upp, försöker få fatt i dess helhet, för att kunna titta på den ordentligt innan den bara sveper förbi.

Som den lilla vita burken, med små klarröda lätt genomskinliga vitaminkulor jag åt som barn. Lite gummiartade i konsistensen. Hur lätt de gled ner i halsen och hur svåra de ändå var att svälja! Minns inte alls vad de var bra för, men de var fina. Som röda små pärlor.

Där i barndomen fanns också den där feta salvans strävhet mot huden. Jag minns ännu doften från den där platta och runda burken när Mamma gnuggade in köldskyddet i våra barnakinder innan vi for iväg ut i snöhögarna. Sen klibbade vantarna mot de fetglansiga kinderna när man torkade snoret ur näsan mitt i skidåkningen.

Mina finaste vita men otroligt tajta jeans hittar jag i tonåren. Satinjeans. Som jag tjatade till mig med tillhörande jacka till konfirmationen. Blev tvungen att ligga på sängen med magen klistrad mot ryggraden för att få upp gylfen. Och domningskänslan som snabbt trollade bort höftbenen efter en stund i den där jeansinstängdheten. Men fina var dom!

En skarpt grön och sladdrig kjol. Tror jag sydde den själv av nåt stuvtyg. En vid omlottkjol var det. Som jag lindade och knöt om midjan. (ja bara det, det fanns en midja!) Den där kjolen var verkligen illgrön och jag gillade egentligen inte färgen så mycket. Men tyget! Det var så härligt sladdrigt mot de bara sommarlovsbenen.

Den där stora nästan runda stenen bakom huset, som jag aldrig kunde klättra upp på! Man kunde häva sig upp via två tätt växande smala träd som stod inklämda intill stenen. Med bra gummisulor på fötterna som gav ett någorlunda stadigt grepp mot stenen. Och en medfödd klättringsteknik som jag saknade. Som Brorsan hade. Så han typ flög uppför den där stenen och satt där och flinade retsamt och hävde ur sig hånfullheter. Jag har aldrig varit bra på vare sig att klättra eller höjder.

Hundvalpen! Såg henne på bild (ja inte just hon men en av samma ras) vit och långhårig med rosett i pannluggen. Bruna ögon och en brun knappnos mitt i allt det vita. Jag skulle ha den! Och ingen annan. Hon var sötast i världen när hon kom. Lurvig och lockig och busig. Lockarna växte bort, blev en lång silkesvit och mycket svårborstad päls. (Som mamma med möda fick sköta.) Alltid med röd rosett i pannluggen. Jag har ännu kvar en av hennes röda rosetter, gömd i en porslinsvariant av den hundrasen.

Doften av tung regnvåt granskog vid stugan. Trollskog. Höga mäktiga granar, mörkgrön mossa och barrig stig. Där strosade jag och plockade blommor och åt sura blad. Jag har alltid trivts bra i skogen.

Mycket annat och betydligt mer väsentligt har glömts fullständigt. Men sånt smått och obetydligt ligger kvar där i minnet. Tur är väl det!