Ett nytt år igen då

Och jag känner mig inte det minsta hurtigt förväntansfull. De senaste åren har med rätta gjort sig förtjänta av att kallas fula ord. Inte rent personligt alls, men rent allmänt. Och det här året kvalar redan in som arvtagare av allt som gjort de tidigare dåligt ansedda. Man behöver bara nämna grejer som det där eländiga kriget som bara pågår och pågår, svindyra elavtal, ny mutation av känt virus sprider sig, inflation, höjda räntor, ökade priser på typ allt, klimatet i utförsbacke och en bedrövlig politisk situation därtill. Så pass bedrövlig att omvärlden hickat till och undrar vad vi håller på med. Så ja, jag inleder året i pessimistisk anda. Ber om ursäkt för det. Läs inte det här. Jag drar bara ner humöret på dig.
Elen alltså. Som vi nutidsmänniskor tagit för given och slösar friskt med och är totalberoende av. Nu är priset så högt på detta osynligt nödvändiga att man baxnar. Hur länge klarar folk det? För vår del är det inte det allra värsta, eftersom vi inte värmer huset med el. Använder den bara till hushåll och har inte tagit oss an några sparåtgärder. Men våra räkningar har ändå tredubblats under ett år. Och då vet jag människor, helt vanliga familjer i helt vanliga hus, vars el kostar dem femsiffriga belopp varje månad. Hur länge hanterar man sånt? Elbolagen varnar redan för katastrofräkningar efter julmånaden. När man använt mer än brukligt med el. All julbelysning är knappast boven. Men ugnen och spisen har gått varm med all matlagning som hör denna högtid till. Man har kanske använt en extra kyl eller frys. Haft gäster som duschat varmt. Det har varit kallt ute och man vill trots allt ha varmt inne. Ja, inte vet jag vad folk gjort men tydligen ska elen verkligen kosta på efter denna julmånad.
Januari inleds kall den också. I vår brevlåda damp det ner ett förslag till elavtal för kommande år häromdan. Så pass att man häpnar ändå och tackar himlen för fjärrvärmen vi betalade dyrt för en gång i tiden. Det har vi igen nu. Nog för att elen är guld värd om man börjar tänka på allt den ger oss. Men ändå.
Smittspridningen är på tapeten igen också. Allt fler sjuka, ännu en ny mutation som trixar sig förbi vaccinet och sjukhusen fylls på igen. Inte bara den där Covidvarianten utan också av den gamla vanliga säsongsinfluensan och ett envis rs-virus. Fattas bara att vinterkräksjukan kör igång nu också. Jag tror jag låser in mig hemma i min ensamhet tills det bli vår. Björnarna är nåt på spåren med sin vintersömn.
Kriget och inflationen och politiken och klimatet är ett mörker som jag inte orkar treva runt i. Ändå finns de med mig mest hela tiden. Man borde sluta läsa nyheterna, sluta se på nyhetsutsändningarna. Inte hänga med alls. Bara lalla runt i sin egen lilla värld i godan ro.
Samhället har hårdnat. Det räcker med att öppna ett enda litet kommentarsfält, till nästan vilken oskyldig grej som helst på nätet och det osar snart hat av sällan skådat slag. Folk spyr galla över varandra på ett sånt oskönt sätt att det skaver i mig. Kanske har de senaste elräkningen inom synhåll? Och så spottar de ur sig sin frustration över något som inte påverkar lika hårt som räkningen. Men de bidrar ändå till samhällsklimatet. Det allt hårdare och allt kallare.
Ja, jag sa ju det. Du skulle inte ha läst ända hit. Nu är ditt goda humör förstört. Själv ska jag hitta ett sätt att ta mig ur den här pessimistiska andan och göra nåt vettigt. Typ använda lite el för att laga middag, ladda mobilen och köra en tvättmaskin. Nåt sånt. Det är till att kosta på sig.

Vintern rasade in

Den förvarnade lite redan i fredags med något blask som försvann innan det landade. Men det var som att snömolnen drog ett djupt andetag eller två. Sen blåste de ut en mängd snö i natt och under hela dagen idag. Så det kan nog ändå kan klassas som att det är vinter nu. Snön täcker till och med asfalten och alla träd är vita mot den grå himlen. Strax under nollan har temperaturen hållit sig och gör det möjligt för snön att ligga kvar. Väderappen påstår att hela den kommande veckan ska se likadan ut. Och det är bara att ta ett djupt andetag själv och ställa sinnet i vinterläge. Skotta, sopa trappa, skrapa bilrutor … allt det där. Hitta varmare kläder och stå ut med klagande katter. Som tjatar om att bli utsläppta och sedan tvärvänder i den öppnade dörren. För att tjata likadant igen en stund senare. Dom verkar inte ha något vinterläge i sinnet ännu.
Det närmar sig december. Mörkret ligger tät runt huset redan innan en vanlig arbetsdag tagit slut och jag älskar det. Mörker är bland det bästa jag vet.
Sitter där i skymningen och kurar in i det längsta, innan jag tänder smålamporna. Kanske bara en först. Lika på mornarna när jag kliver upp, minsta möjliga belysning. Helst bara ett ljus eller två. (Och det har inget med något elsparande att göra. Oavsett el-pris, minsta möjliga belysning när det är mörkt utanför.)
Redan när det dagas saknar jag mörkret och längtar till kvällen. Det är antagligen någon allvarlig brist i mig eller en märklig bokstavskombination eller bara allmänt knäpp kanske. Men jag tänker njuta av allt mörker nu, för snart vänder det som alla ljusälskare tröstar sig med. Hotar med i mitt synsätt. Det får allt dröja tills det vänder. Äntligen är det trivsamt mörkt. Strax är det dessutom tillåtet med all trivsam julbelysning. Om bara en liten vecka står Advent i hallen.
Det kan vara årets bästa tid det som kommer nu. Huset får en rödare ton, eftersom min jul är röd. Jag gillar att adventspynta med väl valda saker och därtill väl vald natur som mjuk och grön mossa och barriga kvistar. Hyacinter vore en dröm men doften är för skarp för mig numera. Framkallar nysningar och hostande harklingar i oss båda så jag avstår från dem. Jag får hålla mig till Julstjärnor och eventuellt nån Amaryllis. Eller Julrosor kanske. Tror det ordnar sig medan jag strosar runt i en välsorterad blomsterbutik jag gärna besöker.

När mamma gjorde jul i min bardom städades det rejält i minsta skrymsle. Hon höll antagligen på hela december. Men jag minns bara den där kvällen före min födelsedag. (Som infaller dan före dan) När hon stressade runt med det sista inpå sena kvällen. Kanske är det därför jag är så förtjust i mörkret? För när alla skarpa taklampor släckts och huset luktade rent av skurmedel och kalla mattor som legat till sig i snön, då var det liksom jul. Då var det rent ända in i skåp och garderober där ingen av oss skulle fira nån jul och hon hade till och med hunnit nåla upp tjocka glittergirlanger i bågar ovanför varje dörrkarm. I mitten hängde en julgranskula eller något annat juligt. Skinkan befann sig troligen i ugnen och mamma sjönk ner i en trött hög i soffhörnan. Pappa hade burit in granen och den kläddes av bara farten den också. Även den lilla gran som jag och Brorsan hade i vårt rum lyste fint. Jul liksom överallt, ända in i själen.

Snart är det lika mycket julstämning hemma hos mig. Minus all den där städningen.

Sommarkväll

Även en sådan kan givetvis också härledas till barndomsrika minnen om man drar tillräckligt i ordet. Speciellt är det då ljus och ljum sommarkväll vid barndomsstugan när solen börjat ramla ner bakom trädtopparna efter en varm dag. En skön kväll när det inte finns någon brådska att lägga sig, för det är sommarlov och ledighet i timmarna. Ljuden gjorde sig extra tydliga när dagens alla aktiviteter stannade av. Måsar, vågskvalp och båtar som skavde mot bryggkanten och kippade mot vattnet. Spegelblank yta där den sjunkande solen skapade vackra färger.
Vissa sommarkvällar samlades både barn och vuxna på uddens största tomt. Huset som stod där i kanten av gräsmattan var stort och vackert även i mina barnaögon. Rött med vita knutar och gröna fönsterluckor. Antagligen mängder av blommor runtom men dem har jag inget minne av. Definitivt något rejält syrenbuskage för sådana fanns på alla tomter. Alla tomter beboddes också av dessa röda gamla hus med vita knutar, större eller mindre. De flesta innehöll släkten på pappas sida. Där fanns hans kusiner, morbröder och mormor i sin lilla, aningen skeva stuga. Den var alldeles speciell. Där kunde Brorsan och jag hänga i timtal och Pappasmommo som vi kallade henne, hade alltid tid med oss. Det var lågt till tak och ett rejält kliv över en hög tröskel för att komma in. Nerslitna golvplankor och en stor öppen spis i köket. Fast där hängde vi mest dagtid. Genom häcken mellan hennes lilla röda och grannens stora klev vi för att tillbringa sommarkvällen lekandes, alla tillsammans. Eller åtminstone männen och barnen. Kanske satt kvinnorna på verandan i eget småprat medan vi skränade runt i leken.
Det skulle sparkas burk. En välanvänd kaffeburk i röd plåt placerades ut på en punkt mitt på gräsmattan. Den skulle vaktas av en utsedd deltagare. Övriga skulle gömma sig så fort någon sparkat iväg burken, så långt det bara gick, för att ge alla mycket tid till att leta gömställe. Så vi sprang, i princip innan foten träffade plåten.
Därmed kom jag att tillbringa otaliga sommarkvällar liggandes bakom en buske, hukande bakom en sten, smygande bakom huset eller smalstående bakom största granen. Gärna bakom vinbärsbuskarna, mumsande röda fylliga vinbär medan letandet pågick. Det var egentligen ett dumt gömställe eftersom man brukade bli hittad snabbt där. Burkletaren gick omkring på gräsmattan och försökte leta utan att våga sig alltför långt ifrån sin burk. Det gällde att ha ögonen på den hela tiden. För ibland sprang någon fram från ett gömställe och sparkade iväg burkskrället en gång till. Då kunde alla byta plats medan den hämtades tillbaka och det kunde vara en bra taktik ifall Burkletaren hade en svag aning om var nån befann sig.
Man kunde inte bli bränd förrän Burkletaren med foten på burken högt och tydligt skrikit ut både namn och gömställe. Parades fel gömställe ihop med fel person låg man lugnt kvar. Om man anade sig hittad, när man sett en smilande Burkletare som snabbt började springa till sin burk, då gällde det att hinna på burken först och sparka iväg den på nytt. Då kunde man gömma sig igen. Men låg en fot stadigt på burken medan ens namn skreks ut i sommarkvällen var man bränd.
Det var inte alltid lätt att vara den som skulle leta och hinna på burken med foten först. Ibland blev man kvar alldeles för länge vid letandet. För det var gömma sig man helst ville. Ligga i fnissande spänning under några täta grankvistar. Hade man tur hittades både smultron och goda surblad på gömstället. Ibland hade man mindre tur och landade i hastigheten i brännässlorna. Satt och gnuggade ett svidande knä och försökte lindra med saliv. Myggen var inte heller rolig bakom alla buskar. Det gällde att vifta diskret med nån liten kvist för att bli av med myggorna utan att röja sitt gömsle.
Ibland när letandet drog ut på tiden för någon lite yngre kan det ha varit så att det fuskades lite från verandan och pekades åt nåt håll. Ibland lät sig de vuxna hittas för att kunna byta Burkletare. Det var skrik och stoj, alla sprang sig svettiga och burken var rejält tillbucklad när den tillslut plockades upp och leken var slut för den kvällen. Kanske satt man en stund i småprat innan man gick hem till sin egen röda stuga. Pappa gjorde en brasa och tände fotogenlampan, slog sig ner vid bordet med ett korsord. Drömskt tomgloende mot havet som skymtade en bit bort. Där någon mås lågflög över ytan för att snappa till sig en kvällsfisk.
Vi ungar bytte till pyjamas, borstade tänderna vid syrenhäcken och spottade bladen tandkrämsvita. Gick sedan den knarrade trappan upp till varsin säng i varsitt litet rum på övervåningen och somnade antagligen direkt. Sommarkvällen var slut, men det fanns otaliga kvar.

Sommarmorgon

Det finns ett poetiskt drag över ordet som andas för sig själv. Tycks ha stannat i barndomen fast den var länge sen. Sommarmorgon har inget av vuxenlivets vardagligheter i sig. Inget om väckarklockor som ringer för tidigt och att göra sig i ordning för en hel dags jobb. Nej, verkligen inte. Sommarmorgon är något helt annat.

Att vakna i ett lite för varmt sovrum alldeles av sig själv, sträcka på sig och ligga kvar och titta på taket en stund. Lyssna på flugan som surrar runt bakom rullgardinen. Kliva upp och gå rakt ut i sommarmorgonen i bara nattlinnet, stanna med fötterna mot svala betongplattor, ta steget ut i daggfuktigt gräs. Solen som ännu lämnar uteplatsen i skugga, en svag bris sveper nattlinnet mot benen. En fågel kvittrar, en humla eller två och ännu en envis fluga att vifta bort. Doften av alla blommor och grannens nyklippta gräs.
Sommarmorgon är att gå in i sovrummet för att lämna nattlinnet i en hög på golvet och bara dra på sig en klänning, eller den där svepande gröna omlottkjolen man sytt i slöjden och en t-shirt därtill. Tassa ut i köket för att bre en korvmacka eller fler och hälla upp ett glas iskall mjölk. Sedan kliva i träskorna och gå över gårdsgruset till brevlådan. Det är tyst och stilla runtomkring och alldeles soligt på den sidan av huset. I brevlådan ligger alltid en nyanländ och färsk Kalle-tidning. Med den och smörgåsarna och mjölkglaset till hammocken för att läsa. Gunga och äta, haffa mjölkglaset i farten. Tillslut liggande på rygg i hammocken med foten mot det kalla järnet för att trycka ifrån och få en trivsam gungfart. Kjolen som hänger utanför kanten sveper fram och tillbaka. Läsa sida efter sida. Tills hela Kalle är läst och Brorsan har vaknat och får ta över. Både tidning och hammock.

Sommarmorgon är all tid i världen och inga måsten skymmer solen. Bekymmersfritt och lätt att fösa undan lappen som mamma skrev innan hon åkte till jobbet. Om att rummet borde städas. Men alla vet att det inte kommer att städas alls, för det är sommarlov och lugn och ro och ingen är hemma och tjatar.
För sommarmorgon är glass i skuggan och inget att göra. Sommarmorgon är en packad badväska och cykel mot stranden. Sommarmorgon är längst ut på bryggan med fötterna i vattnet och måsarnas skrik.
Sommarmorgon är gungan under lönnen där man sitter med utsträckta ben och gungar högt medan svalorna leker ovanför. Sommarmorgon är himmel blå och allt är möjligt om man bara vill. Det är sommarmorgon. Allt annat är nåt helt annat.

Bröllopsdag nummer granit

Ja en sån blev det idag. Vet inte vem som har rott ihop det här med alla olika ämnen för bröllopsdagarna men vi är tydligen bergfasta numera. Stabila som granit, så läge ingen spränger … och det ska vi hoppas att ingen gör. Vart tar åren vägen brukar vara en populär kommentar så fort ett nytt år plussas till alla tidigare år. Trettiotvå liksom. Jag häpnar nog mest över det själv egentligen. Hur åren ändå gått.
Vi tyckte ändå vi skulle fira med lite god mat. Valde samma restaurang som förra året. På vägen dit åkte vi förbi åren som gått … Ett ungt par, väldigt unga, gick och höll hand och såg förälskade ut längs gångbanan intill vägen. Väldigt unga tänkte jag och insåg strax att ja, de var antagligen i samma unga ålder som jag och Maken när vi började träffas. Perspektiv liksom.
Tänk om vi hade kunnat se så långt i framtiden då. Ungefär fyrtiotre år fram … först åren ihop som ogifta och sedan dessa år som gifta. De där unga tu på gångbanan hade svimmat av förfäran om man hade lagt fram det för dem.
Ja, ja. Man får gilla läget. Maten var god, vi åt och njöt och åkte sedan nöjda hem till vår blommande altan och tog efterrätten där. Som vi handlade på hemvägen. Maken valde glass och persikohalvor … dom från burk ska han ha. Själv valde jag en blåbärspaj som låg färdig i frysdisken. Det är avancerad matlagning vid den här åldern 😀 Det räcker bra som firande för vår del. Arbetsdag i morgon igen och då klafsar vi in på vårt trettiotredje år som tydligen är lika stenbelagt det. Men gnejs-firandet tar vi när det kommer. Just nu har vi nog med graniten.

Åldrande

Har tydligen nått en tidpunkt i livet när åldrandet blir en betraktelse på eget och nära håll. Åldrande hos andra är knappast nåt man i regel reagerar på. Livets gång bara. Men så börjar den egna kroppen visa tydliga tecken på att åren passerat.
Det smyger sig på när man minst anar. Sätter sig i rynkor och veck och pyttesmå streck. Gör huden lite likt ett hopskrynklat och utslätat smörpapper. Spegeln är lika förvånad den. Vem är det där och när hände det? Samma häpnad vid åsynen av varje spegelbild hela tiden eftersom minnet tycks blekna och hålla hårt i en yngre upplaga.
Tillslut står man där och glor sig själv i ansiktet och granskar åldrandet. Alla linjer som nån ritat runt ögonen och i pannan. De där grå stråna i håret, när kom dom? Läppstiftet som hittar tunna fåror att flyta in i strax utanför läppkanten. Ögonlocken, brukar de hänga så där? Drar i ansiktsmuskulaturen för att se hur spänstig den brukade vara. Ser den falla tillbaka när jag släpper. Får i samma veva syn på mina egna händer som är skrynkligare än vanligt de också. Och de där fläckarna i huden, åldersmärken. Var har dom gömt sig i alla år och vad gjorde att dom kom fram nu?
Oåterkalleligt är vad det är. Det är väl kanske den insikten som får somliga att välja kniven som alternativ. Låta någon försöka skära fram ungdomen igen. Som om det skulle funka. Istället blir de i värsta fall en slags masker över tiden som gått. Ingen kan stoppa den, varken knivar eller krämer eller allsköns produkter. Varför måste just ungdom vara den vackra normen? Ungdomstiden som ingen helst vill ha tillbaka egentligen, bara utseendet då möjligen. Varför anses det inte vara vackert med rynkor, erfarenhet, liv? Tänk om vi bara kunde gilla läget, strunta i alla dessa tecken på liv som levts och se rynkorna som nåt fint som åren gav oss. Det är så mycket vackrare med ett naturligt åldrat ansikte än ett som försökt dölja.
Men. Ålderstecken är en sak. Det är inte åldrandet i sig för min del egentligen. Jag har aldrig haft någon så kallad åldersnoja eller bekymrat mig över att bli äldre och krisat över någon födelsedag. Jag gillar att bli äldre. Faktiskt. Det är det där andra som följer med. Att repet oundvikligen blir kortare. Tiden för att göra allt man nu kanske vill göra kortas ner. Det finns inte längre utrymme för vad som helst. Eller att åldrandet för med sig krämpor av olika slag som kan göra livet besvärligt. Allt sånt. Tur man inget vet om sin framtid.

Har jag sagt att jag älskar träd?

Träd. I alla årstider, i alla skiftningar. Jag kan fångas av hur ett träd är format, hur stammen vridit sig, hur barken löper som en karta längs med stammen, hur grenar växt och sträcker sig mot den gemensamma kronan. En helt perfekt symbios. Oavsett om det är fyllt av löv eller helt kalt eller barrigt.
Ensamma, ståtliga träd som inte räds att synas. Träd på rad i en lång allé, som en lövbeklädd korridor. Flera träd tillsammans i en skog eller dunge. Sluter upp sida vid sida på raka stammar och bildar en trivsam linje mot himlen. Tunga grenar som vilar nästan mot marken och bildar ett gömsle innanför. Så att jag bara vill lyfta försiktigt på grenen och krypa in under och låta trädet gömma mig. Träden som sluter sina toppar högt ovanför mitt huvud som en mäktig sal med sina valv.
En trädgård utan träd är bara en gård. Det behövs träd med prasslande löv i vinden. Vajande grenverk. Känslan är lika mäktig när trädet skakat av sig alla löv. Visar sig i all sin enkelhet av sirligt spretade grenar.
I nästa liv vill jag bli ett träd. En stor och vacker lönn med löv som skiftar i årstiderna. Stadigt rotad på en äng. Kanske mitt på. En stor sten har lagt sig nedanför, mossbeklädd och grann. Där står vi tillsammans och njuter av bofinkarna som kvittrar från mina grenar. Tittar på människorna som kommer med pickninckpackning och slår sig ner på stenen, bara för att jag kan skugga dem tillräckligt mycket i sommarvärmen medan den dricker sin saft och äter sina bullar.
Eller så blir jag ett äppelträd. Lite knotigt och vridet. Fyller grenarna med rosavita blommor varje vår. Så att folk kan stå under och häpna över hur vacker jag är och humlorna kan surra omkring hela mig. Tills blombladen flyger i vinden och och alla äpplen kan bildas. Tynger mina grenar med söt och krispig frukt. Som måste plockas. Av glada människor med planer på äppelmos och kakor med kanel och vaniljsås.
Tja, eller varför inte bli en tall? Lång och ståtlig med grenverket högt upp på den rödbruna stammen. Ställer mig bredvid några andra tallar så att vi kan vaja lite lätt tillsammans i vinden och ruska våra talltoppar så att kottarna trillar mot marken. Sprida frisk och barrig doft omkring mig och växa mig hög och ståtlig.
En gran kunde jag faktiskt också bli. Långa fina kottar och med tunga grenar mot mossan så där så det blir ett gömsle innanför. Oklart vem som skulle gömma sig där. Kanske en liten hare. Men när vinter närmar sig vill jag ha mina grenar i fred, ingen får komma och bryta av dem för att ta hem till julpyntet. Eller bryta hela mig för använda mig som julgran. Eller så vore det drömmen, jag som gillar smycken. Tänk att bli helt klädd i glitter och glaskulor och tända ljus.
Nej, det som verkligen vore riktigt mäktigt är att bli en ek. Finns knappast något ståtligare träd med sina rejäla stammar och välformade löv. Grov bark i långa spår och grenarna som samlar sig från mitten på nåt sätt och formar en fin krona och som … Men … nu kom jag på! Jag vill såklart bli en Bok. Alltså att stå i en bokskog, det finns nog inget som är häftigare. Där löven liksom svävar i sjok här och var mot de där mörka stammarna som ser nästan helt släta ut. Förra årets löv är ett rött prassel runt rötterna och nya skira gröna löv har precis spruckit ut. Om det är vår alltså. På hösten bli mina löv vackert röda mot en dimmig och grå skog. Det skulle vara ännu tjusigare. Å vad jag skulle trivas där.
Träd alltså. Det är inte lätt att välja vilket som egentligen är vackrast. På sitt sätt är alla fantastiska och det finns inte mycket jag tycker är så sorgligt som när träd huggs ner eller sågas mot marken till en ledsam stubbe. De ska helst få stå i all sin prakt, år efter år.

Sommaren är alltså kommen

Försommar. Bara själva ordet i sin ensamhet är fyllt av humlesurr. Det innehåller också blommande ängar och fågelkvitter. Svepande ljusgröna björkgrenar. En vit spetsgardin som sakta rör sig för ett halvöppet fönster och en söt doft av allt som blommar söker sig in till minnet av bara ben och ett hägrande sommarlov. Blå himmel och sol …
Tja. Det är första juni idag men det är allt annat än försommarkänsla. Mer som en tidig maj eller möjligen sen aprildag. Himlen är stål och det har regnat mesta delen av natten. Syrenerna blommar visserligen och jag fyllde ett par vaser ute på altanen häromdagen för att ha dem på närmare håll. Mina tre syrener som pappa en gång för länge sen grävde ner i gränsen mellan oss och grannen är äntligen ett buskage av syren. Tyvärr blommar de mest för grannen eftersom solen kommer från den sidan. Alltså klev jag genom buskaget med min sekatör och knipsade några blomfyllda grenar att ta med till altanen. Inomhus trivs de inte så bra.
Temperaturen där ute i allt det där tidiga vårvädret är mycket riktigt också blygsam. Inte alls gjord för försommaraktiviteter av något slag. Allt regn behövdes verkligen eftersom marken varit dammtorr länge. Så torr att när jag vattnade en rabatt häromdagen var det knappt att vattnet sjönk ner i jorden. Låg bara och balanserade ovanpå ett tag. Liksom ovilligt. Dessutom pratas det redan om vattenbrist i samhället. Innan sommarsäsongen ens är i gång. Hoppas nattens regn gjorde lite nytta i reservoarerna också.
Jag var förutseende nog att ösa över det regnvatten jag hade från förra regnet till min tomma tunna i går. För att kunna få mer regn i tunnan under stupröret igen. Annars står den bara där och skvimper över allt dyrbart regnvatten. Kanske borde vi bygga nån anordning som tar vara på skvimpet. Leder över det till något annat. Mängden blommor jag återigen håller på att samla på mig vittnar verkligen om försommar och de behöver vatten, mycket vatten.
Regnet har också gjort att jag behöver hitta gräsklipparen. Gräset var långt redan innan, för gräs tycks minsann växa även om det är torrt. Nu har jag inte någon gräsmatta just. Det är mer en äng. Men dagens blötväder tillåter ingen gräsklippning heller, det få växa på. Helt ohejdat.

Torktid, ställtid, återhämtningstid

Vi fick arrangera sovplatser på övervåningen. I varsitt rum. Vi separerade liksom … Maken i gästrummet och jag i det vi kallar biblioteket. Där finns i vanliga fall ingen säng men jag ställde i ordning en extrasäng med tredubbla madrasser för att få den hyfsat bekväm. Omgiven av mina böcker som en slags tygghetsvägg. Mitt ovanför den stånkade avfuktaren i källaren. Den brummade mig till söms om kvällarna. Vi bestämde också att övervåningen skulle vara fri från kartonger eller annat nerifrån och se ut som vanligt, vi behövde ha ett normalt boende för att orka med det här.
Helt slutkörda och energilösa efter allt slit med bära upp och riva och kasta och värdera med försäkringsbolaget och vänta på besked från dem. Garaget var oanvändbart som garage, det var numera förråd men jag var glad att jag ändå orkat tänka till och hade en del åtkomligt. Vi skämtade om att det kanske inte skulle vara klart förrän till jul och fick inse att det inte ens var påbörjat till jul. Det blev en lång väntan och ett slags inteläge på nåt sätt där det var svårt att ta sig för med nåt annat än det nödvändigaste. Det tog tid att återhämta sig, både fysiskt och psykiskt och jag påbörjade dessutom ett heltidsjobb i samma veva. Var som död varje morgon när klockan ringde och jag skulle ur min extrasäng. Ingen av oss hade mycket humör eller ork för nåt annat än jobb. Det blev mycket sofftid och hämtmat kan jag säga. Jag försökte planera lite för vad som skulle bli gjort där ner i källaren när vi började återställa men det fanns liksom ingen gnista till det heller. Blev bara halvdana planer i ett block. Inget av dessa blev verklighet i slutändan.
En vecka innan jul kom man äntligen och hämtade avfuktaren och konstaterade samtidigt att det var torrt och gav klartecken för uppbyggnad. Då fick vi också klartecken från försäkringsbolaget och ersättning för både lösöre och husskador landade på kontot. Det var äntligen slut på väntan. Vi kunde börja planera på allvar och återställa källaren till beboeligt skick.
Maken är händig och handlingskraftig och han vaknade som från en vintersömn av dessa besked. Det togs hem material, både med leveranser och med att hämta själv. Garaget skulle nu också stuvas om lite för att ha plats för byggmaterial och möbler i paket. Maken klev ur jobbläge till jobba hemmaläge varje kväll när han ätit. Jag skötte hushållsbestyren och de estetiska bestyren och hantlangade vid behov medan han snickrade i ett raseri tempo. Vi hade verkligen tänkt anlita hantverkare för detta men ja, det var slut på såna och eftersom Maken kan själv tog han tag i det själv. Slut på deppläge. Det skulle bort, det skulle fixas och återställas fort, så vi kunde återgå till att ha ett sovrum igen och allt annat som huset brukar innehålla. Mitt block fylldes nu med vettig planering av hur rummen skulle bli. Allt från färger till material till möbler. Vi hade en bra plan, först sovrum givetvis, sedan Makens hobbyrum och därefter det sista rummet som dittills varit nåt slags förråd mest, men nu skulle få en ny funktion. Jag hade nämligen fått en snilleblixt. Tillsist skulle vi återställa den lilla skrubb som varit min walk-in closet. Som förövrigt blev nyrenoverad i maj och utriven igen i augusti. De nyinköpta garderoberna sönderslagna, utburna och kastade eftersom de stått i vatten. Ja, ja. Nu var det bara att ha fokus på det nya, även den skrubben skulle få en annan funktion.
Det tog inte Maken lång tid att få upp nya reglar och därefter skivor på väggarna och vi hade beställt heltäckningsmatta till golvet. Matta som andas och får läggas på källargolv. Efter det kunde vi måla och tapetsera och invänta elektrikern som kom och drog ny el till uttag och taklampa. Sedan inreda och äntligen flytta in i sovrummet igen. Det skulle vara ett fullständigt färdigt rum innan vi sov första natten. Att sova i varsitt rum är trist, att sova på extrasängar bedrövligt men vi väntade ändå lydigt tills vi var klara. Inte förrän jag låg i min egen säng igen (sängarna blev turligt nog inte skadade eftersom de står på metallben) insåg jag hur dåligt jag sovit det senaste halvåret. Undra på att jag var trött.
Sen tog det inte speciellt lång tid för Maken att fixa till sitt hobbyrum men jag fick mana på honom lite för att vi skulle få det sista rummet klart, annars hade han fastnat i sitt nya hobbyrum i pur lycka. Det skulle enbart målas, både väggar och golv och bli en stor gemensam klädkammare av det där förrådsrummet. Och ett linneförråd av walkin-skrubben. Min bästa idé någonsin, att ha gemensam klädförvaring i ett eget rum gjorde att vi slapp garderober i sovrummet.
Det tog lite tid att bygga ihop två klädskåp och två byråer. Dessa ställdes mot varsin vägg och gav oss vår egen sida för kläderna. Ett skåp och en byrå. Hans och hennes sida. Jag piffade också upp ett gammalt vitrinskåp som Maken snickrat en gång i tiden med ny färg. Klädskåpen och byråerna är svarta, vi ställde allt på en mörkgrå matta. Väggarna ljusgrå. Men vitrinskåpet blev en färgklick med en mörk turkosblå färg. Det skåpet huserar numera mina smycken. Såna har jag gott om. Och när skrubben var klar kunde jag göra i ordning för gardiner, handdukar och sånt därinne. Hur bra som helst. Dessutom började garaget tömmas på kartonger och möbler. Och det var dags att börja få ordning på ett par förråd och tvättstugan igen också. Dessa hade bara stått med det som var oskadat hittills. Nu köpte jag plastlådor och packade om. Inga mer kartonger i denna källare.
Två månader tog det, från klartecken till färdigåterställd källare. Snacka om att jobba i rask raseritakt. Det kommer dock att ta betydligt längre tid att sluta titta på regnmoln med fasa och kolla väntad regnmängd i väderappen. Många har inte färdigställt ännu. Snickarfirmorna är överhopade med jobb, materialen är bitvis slut, biografen öppnade först förra veckan och folk kommer att prata om det här länge än. Men nu vill vi bara lägga det långt bak i minnet och njuta av vår nya källare.
För det blev så himla bra, 2.0 liksom. Vi hade nog aldrig gjort den renoveringen annars för vi var nöjd som det var. Det bästa i eländet var trots allt att få riva ut gamla material i golv och väggar som faktiskt inte luktade speciellt behagligt. Vid vissa vinddrag har den lukten gjort sig påmind i hela huset. Nu har vi en helt annan inomhusatmosfär. Må det bara regna måttligt hädanefter.

Vatten ska inte släppas löst i hus

Morgonens nyhetssändning var naturligtvis fylld av detta regnelände. Tidningarna och TV var ute och filmade och gjorde reportage och nyhetsinslag. Folk var ute och fotade och filmade. På nätet spreds bilder av olika ställen i stan där vattnet ännu stod högt. Vi satt själva i soffan med morgonkaffet i försök att hitta energi för dagen och häpnade över hur illa det faktiskt var.
Det regnade 140 millimeter på åtta timmar under den nattens skyfall. Under hela dygnet blev det 162 millimeter regn. Som jämförelse sägs det normalt regna ca 70 millimeter på hela augusti månad. Det var alltså rejält. Och det mesta kom samlat under ett par timmar mitt i natten.
Hos försäkringsbolagen var det kaos. Man fick in tusentals skadeanmälningar det första dygnet. Jag satt själv i telefonkö i två timmar när jag skulle anmäla vår. Det ska tydligen ha blivit ca sjutusen skadeanmälningar sammanlagt och skador för en halv miljard kronor. Makalöst.
Vi missade allt som pågick i stan såklart. Men bilderna som tagits av andra finns på nätet om man googlar på skyfall eller regnkaos i Gävle. De är svåra att förstå. Att det kan bli så mycket vatten av ett nattligt regn och hur mycket skada det kan åstadkomma.

När vi kom ner i källaren nästa morgon kunde man tro att inget hade hänt. Möjligen att någon typ av storstädning pågått. Allt såg ut som det brukar. Men skenet bedrog. I sovrummet hade vi ett klickgolv där delarna snart började separera lite från varandra och vippa i hörnen. Den gamla plastmatta som lagts i ett av rummen före vår tid i huset flöt medan vattnet härjade som mest och den var givetvis blöt under. Behövde rivas ut snarast. Det skulle visa sig att alla golv som inte var ren betong behövde ut. När Maken tog upp ett hål i vardera golv för att kolla, fanns det vatten kvar därunder mellan reglarna. Även väggarna mötte samma öde. Vattnet hade sugits in i trä och isoleringsmaterialen och riskerade mögel.
Det var bara att hacka i sig den ena dåliga nyheten efter den andra. Vi var så trötta, men det var inget annat att göra än att börja packa och ordna plats för allt i garaget. Tack och lov för garaget, vad hade vi gjort utan det?
Allt lösöre som blivit förstört stoppades i säckar och bars ut. Vi fick tack i himlen en massa hjälp. Fina vänner som kom med uppkavlade ärmar och bar grejer. Jag kunde stå nere och dirigera. Det ska ut i sophögen, den lådan ska till garaget. Där sorterade vi lådorna i behöver komma åt och behöver inte alls på ett tag. Förutseende nog mitt i eländet faktiskt. Lakan, handdukar och sånt som inte blivit blött behövde vi ha tillgängligt för användning.
En del grejer var det lätt att kasta, sånt där som man bara stuvar undan och tänker att man ska ta hand om sen. Och det där sen kommer aldrig. Nu var det blött och förstört och det blev rensat. Men en stor kartong hade stått på golvet i ett av förråden och den innehöll allt jag sparat från Dotterns skolgång. Då kom en översvämning av tårar också för allt i den lådan var blött och behövde släppas ner i en svart sopsäck. Jag klarade inte ens av att göra det. Lämnade den sysslan till vännerna och tog mig an nåt annat skit för att slippa se. Bit för bit landade verkligheten i oss och i samma takt sipprade orken ut.
Sopberget utanför huset blev allt större, inte bara utanför vårt hus. Det såg ut som värsta trash-området när hus efter hus började kasta ut vattenskadad inredning och stapla säck efter säck på tomten.
En del o-charmigt gloende människor började åka förbi och gapa i häpnad. För visst, det här var en katastrof som drabbat många hårt men de som åkte runt och glodde hade antagligen klarat sig själva. Man ville bara se och häpnas över eländet.
En granne hade sett hur en bil stannade vid vår hög och fotograferade. I nån jävla människas telefon finns alltså bilder på vår bedrövelse. När tittar man på dem? Visar upp för andra och är hånfullt eländeslystna? Eller vad handlade det om? Tillslut fick man totalt nog av alla bilar som saktade in och hängde i rutorna med stora ögon och gapande munnar. Jag stannade upp med min säck och glodde tillbaka, fick dem att vika undan blicken och gasa på.
Andra kom med sympatier och erbjudanden om hjälp. Som riktiga människor gör. Vi grannar stod på gatan och tröstade varann och hjälptes åt där det behövdes.
Försäkringsbolagen jobbade så svetten lackade om skadeblanketterna och vi lovades hjälp, i sinom tid. De fick kalla in skadereglerare från hela landet för att få ihop det. Vi lovades också en sopcontainer för att bli av med allt men de tog snabbt slut. Turligt nog kunde en av grannarna ordna en sådan via sin egen firma. Han fick ett avtal om detta med försäkringsbolaget vi hade gemensamt. Han kom med sin stora gula traktor och vi fyllde skopan och han dumpade ner allt i den stora containern. Det var en befrielse att bli av med högarna. Ändå skulle vi skapa ännu fler högar när vi började riva väggar och golv. Vi uppmanades nämligen att agera som om vi ingen försäkring hade. Alltså rev vi innan någon ens tittat på huset. Det behövde ut. Redan på ett dygn kunde man se mögel som börjat bildas i fuktiga väggskivor.
Försäkringsbolaget skickade ut firman med avfuktare. Snart stod en mackapär i det rum som nyss varit vårt sovrum och omvandlade luft utifrån till varmluft som blåstes ut i hela källaren via en lång plastpåsetub. Vid det laget var källaren också redan tömd på allt lösöre och möbler och golv. Väggarna rev vi därefter. Källaren blev ett skal av kala ytterväggar. Betongblock och lika renskpapade golv. Det var inget trevligt ställe att gå ner i. Till och med katterna var bedrövade.
Tvättstugan var orörd eftersom den enbart innehöll målat betonggolv och liknande väggar. Där flyttade mina kläder in i tillfällig förvaring. Makens bodde lite här och var utanför tvättstugan för det fanns ingen mer plats därinne. Försäkringsbolaget skickade också en städfirma som kom och sanerade hela källarutrymmet eftersom det kommit in avloppsvatten. Renare hade det aldrig varit … synd bara att det var oinrett.
Det fanns inte mycket mer vi kunde göra. Allt var rivet och skulle torka. Tillslut var även dessa skräphögar i containern och allt bohag från källaren staplat i garaget och vi kunde bara vänta. På att det skulle bli torrt igen. Hur lång tid skulle det ta? Två -tre månader kanske. Med lite tur kunde det vara torrt framåt jul.