Oro och pengaskick

När ett litet barn ligger och mår dåligt någonstans är det svårt att hålla tankarna på annat. Vet inte ännu hur det ska gå, även om det försiktigt visade sig bättre tidigare idag. Hela situationen är speciell på många sätt och barnet vistas med sin pappa långt borta och barnets mamma har suttit fast i en viss pandemis restriktioner och inte kunnat åka. Och så hamnar barnet på sjukhus i ett allvarligt läge (inte på grund av pandemin dock) som får all oro att gå i spinn. Speciellt för denna mamman såklart!

Vi ville bidra med nåt annat än oro och omtanke och det behövdes verkligen pengar. Både till kostsam vård av sjuk liten unge, samt att äntligen få iväg mamman till sitt barn för det visade sig möjligt men hutlöst dyrt.

Här inom landet swishar vi pengar bara hur som helst. Fram med appen i telefonen bara och swish är dom iväg. Att skicka pengar utanför detta landet var inte fullt så enkelt. Det krävdes att vi stegade in på ett bankkontor påstod Internetbanken. Utomlands skickas inga pengar lättvindigt. Nej nej. Hela Internetbanken hytte med ett virtuellt pekfinger.
Först ska man bekänna sitt ärende vid besöksdisken och få sin beviljade nummerlapp. En hel blankett fick vi också för att fylla i vad vi skulle göra av pengarna. Sen plingade det till och blanketten skulle lämnas in i det alltför minimala hålet i plexiskyddet framför den oerhört skeptiska bankmänniskan. Hon granskade oss kritiskt, avmätt och nedlåtande som om vi eventuellt skulle vara värsta svindlande pengatvättarna eller tänkte finansiera terrorism allra minst. Knappast med den summan. Nej den summan skulle köpa två sjukhusnätter för ett litet barn i behov av vård.
Bankmänniskan hade inte förtjänat nån förklaring, så vi sa att det var en gåva kort och gott och det är också alldeles sant. Utan att tilltala oss med mer än en handfull ord knappade hon omkring i sitt tangentbord med blicken på skärmen, bort mot entrén, ut genom fönstret och alldeles, precis ovanför huvudet på oss korkade pengaskickare. Så fick vi tillbaka ett papper ur luckan att skriva under och vips … hoppas jag … var pengarna på väg åt rätt håll. Man ska alltså kunna ansluta någon tjänst för detta utlandsärende till Internetbanken men det var tydligen ytterst hemligstämplat. Åtminstone hade hon ingen lust att berätta hur det fungerar. Hummade bara utan att titta på oss trots frågan vi ställde.
Strunt samma. Detta var en engångsgrej. Vi orkade inte slösa mer tid på denna bankmänniska så snart ärendet var klart. Fort ur hennes synfält som på nåt sätt brände längs ryggen. Otäck människa minst sagt men henne glömmer bi nu.

För precis i den här stunden fick jag också via de där sociala se hur en restrött mamma äntligen anlände till sitt barn och fick krama för första gången på ett halvår och inte ett öga är längre torrt. Nu hoppas vi på allas gemensamma tankar och böner och mammakraften därborta, så att vi snart får se en riktigt pigg unge på bild igen!

Bröllop i solen

Så äntligen var det då dags!
Vi klädde oss fina i lördags och insåg att det inte hade någon betydelse hur svala vi än försökte vara, vi skulle ändå svettas rejält. Solen gassade från bara klarblått redan i tidig morgon. Enda trösten var väl att alla gäster skulle svettas ungefär lika mycket. Utom de där som lyckas se svala och vackra ut jämt. Hur de nu gör? Jag skjutsade Dottern som givetvis skulle vara dagens Bröllopsfotograf med sin kamerautrustning redan på morgonen. För att hon skulle kunna starta med att föreviga Bruden med sin förvandling till Brud och Brudgummen i sina förberedelser innan de arrangerade ”First look” när han får se sin vackra Brud i klänningen för första gången.
Därefter åkte de på själva bröllopsfotograferingen, ute i naturen på ställen de tittat ut tillsammans dagen innan. Bonde hade sedan hunnit skörda fältet med både vete och blåklint som de tänkt sig stå intill upptäckte de när de kom tillbaka. Nu blev det ett annat, blåklintsfritt fält men jag har sett att även det blev fint.
Dottern är yrkesfotograf, har fotograferat ett antal bröllop och vet vad hon gör. Men att fotografera sin egen kusin, som hon nästan har en syskonrelation med, det var annorlunda. Förutom att vilja göra sitt allra bästa givetvis, var hon också aningen tårögd av allt. Fyllde också snabbt sina minneskort och behövde tömma dem innan vi åkte till kyrkan. Det brukar inte hända annars. Men mängden bilder blev rejäl den här gången. Såklart! När den ena av ens två kusiner i livet gifter sig. Den andra kusinen, brudgummens syster, var med som fotografassistent.
När vi sedan möttes vid kyrkan för vigseln var Dottern redigt varm och inarbetad kan man säga. Och redigt känslomässigt påverkad av all kärlek de fått fram i alla bilder med det fina Brudparet. Nöjd var hon också, över innehållet i alla minneskort.
I kyrkan var det ändå lite svalka och vi fick ett programblad i handen och hittade en bänk, längst fram. Endast varannan bänkrad skulle användas och det fylldes upp bakom oss med det antal gäster som kyrkan tillät i dessa tider.

Brudparet skred in så vackra och glada och lyckan sken ikapp med solen utanför och vi torkade alla ett antal tårar. Prästen var fantastisk och hon höll ett så fint och familjärt tal att vi torkade ännu fler tårar och en solist sjöng med så klar och fin röst att hon fick oss att gråta lite till. Samtidigt som vi fläktade oss lite diskret med programbladen. När brudparet gick ut till ”all you need is love” var det med bävan vi följde efter ut i värmen igen. Samtidigt som det var skönt att gömma rödgråten med solbrillor 🙂
Utanför kyrkan och i hettan skulle alla fotograferas lite mer och sedan skålade vi med lite bubbel på parkeringen.

Brorsan och Svägerskan hade fixat fint i sin Bobil för sin son och hans brud. Det var vita pompoms och nygifta-vimplar. Bubbel i plastglas på den lilla köksbänken vid den öppnade skjutdörren. Vi skålade och gratulerade en stund innan Brudparet gick med sin egen lilla Son och Bröllopsfotografen på lite med fotografering. Sedan åkte de (utan fotografen och utan lilla sonen) på slottsövernattning.
Vi andra firade på varsina håll. Vår lilla skara med lite mer bubbel i skuggan i Brorsans trädgård till sena kvällen. Och tjatade på Bröllopsfotografen att få se lite bilder men hon är hård på den fronten. Brudparet ska se dem först. Men tillslut hade hon snabbredigerat några som skickades till de nygifta på slottet och då fick vi äntligen också se. Och kunde torka ytterligare tårar så fina de var!
Ja, det var en fin dag. En fin och kärleksfull vigsel och ett vackert brudpar. Precis som det ska. Förutom att bröllopsfesten uteblev för att ett jäkla virus tagit över. Men, det vikitigaste kunde ändå genomföras. Och brudparet själva var nöjda! Då är vi också nöjda! Nu är de ordentligt gifta. ❤

Förberedelser och sånt

När det är ett bröllop på gång blir det i regel mycket förberedelser av varierat slag. Morgondagens bröllop är inget undantag även om det kommer att bestå av vigsel och avslutas efter gratulationerna utanför kyrkan.
Det är planerat in i varje lite del. Brudparet själva är lugna och stabila och har läget under kontroll. Deras föräldrar är kanske inte lika lugna och har antagligen gjort en massa förberedelser på eget håll. Eftersom vi tillhör Brudgummens sida kan jag bara svara för det som pågår där.
Det har under dagen klippts gräs, bakats, dukats separerat långbord i trädgården och piffats bobil, som ska spela en roll av bardisk på parkeringen utanför kyrkan faktiskt. Med prästens godkännande. Där ska serveras lite bubbel till gästerna från det lilla köket innanför en öppen sidodörr, så att vi får skåla för Brudparet efter vigseln. Vi gissar att några fler möter upp utanför, eftersom kyrkan har begränsat antalet som får delta där inne.
När det är gjort åker Brudparet på slottsövernattning och gästerna åker på olika håll. Därav de serparerade borden i Brorsans trädgård. Vi som tillhör Brudgummen samlas där på efterfest.
Brudens föräldrar tänker givetvis också ordna med efterfest för Brudens anhöriga när allt vigslande är över. Och kanske samlas brudparets vänner på liknande vis på egna håll också, vad vet jag.
Det blir lite konstigt att fira bröllop utan självaste brudparet men det får gå det också.

Hela härligheten ska fotograferas av Dottern som ska följa både Brud och Brudgum hela dan, från förberedelserna tidigt i morgon, bröllopsbilderna och vigseln. Sedan en del familjebilder och bubbelmingel innan vi vinkar av de nygifta och åker på de olika efterfesterna. Vi som har fotografDottern på vår fest kanske kan övertala henne att smygvisa några bilder. Hon brukar vara sträng på den punkten. Brudparet ska se bilderna först så troligen får vi inget se. Men kanske, kanske att just Faster kan få se någon liten bild i smyg …
Brorsonen ska gifta sig alltså. Nog är det lite konstigt. Han som alldeles nyss var en liten plutt som gömde sig så att jag inte skulle få tag på honom och pussa honom i nacken. Den lille killen är det som gifter sig. Det kommer att bli någon liten tår eller ett rejält fulgråt …

Dagarna rullar på i sakta mak

Den här veckan har jag semestrat för mig själv. Maken drog mot jobbet i tidig måndagsmorgon för att ta sig an årets två stoppveckor. Allt på fabriken står för en gångs skull stilla och avstängt för att nödvändigheter ska kunna bytas och lagas. Det innebär förutom att han blev tvungen att ändra sin semster också får en rivstart med övertid varje dag samt jobb även i helgen. Medan jag semestrar på, ytterligare en vecka när den här är slut.
Det är det där viruset som är anledningen till det här med sugustistoppveckor också. De brukar annars inträffa i maj. Men eftersom det också kommer tillfälliga jobbare från både här och där och bortifrån var det givetvis inte att tänka på. Det fick tänkas om.
Och så påstår världen att vi inte bryr oss i det här landet och lever på som vanligt. Nej. Som vanligt är det långtifrån!
Nu har dom delat upp sig på nåt vis därborta i sitt stoppjobb så att man inte ska dela matsal/fikarum med för många bortifrånkommande och diverse andra åtgärder som ska undvika smittspridning.

Jag har annars gått omkring här i tystnad den här veckan! Jo, kanske grannarna läste mitt gnällinlägg nyss. Nja. Snarare är det väl så att semestrarna är slut och barnen på förskolorna. Många andra härikring är också på det där stoppjobbet.
Dessutom är fabriken tyst! Annars hör man ett svagt brummande hela tiden och ibland mer ljud än så om det ska släppas på ånga eller nåt. Man tänker i regel inte på det förrän det har stannat.
Nu är det tyst!
Det är så tyst runtom att jag funderat om jag är ensam kvar. Om alla har försvunnit på nåt sätt.
Det är oerhört vilsamt! Jag har kunnat sitta var som helst i trädgården de här dagarna utan störningsskrik. Inte ens kvällarna är det nåt oväsen. Till och med hamrandet har pausat.
Jag har mest bara varit hemma hela veckan. Knappt ens åkt och handlat faktiskt.
Därför har jag också kommit en rejäl bit med texten. Och jag har stickat färdig

Dotterns långkofta som jag började med i början av juli. Den hänger sig torr som bäst.
Därtill har jag påbörjat en långkofta till mig själv. Stickade en sån fin tröja i vintras. Svart med grönmönstrat ok. Allt i ull men lite tunnare ull. Tänkte det skulle bli ett komplement till de tjockare ulltröjorna. Köpte det gröna garnet på en julmarknad och hittade sen ett mönster och kompletterade med svart.
Men som jag missbedömde storleken. Den blev alltför stor! Efter en del funderingar valde jag att klippa upp den mitt fram och sticka knappkanter. Vips, nån centimeter försvann och så fick jag en kofta. Men ändå har den legat oanvänd och känns bara säckigt stor.

Idag bestämde jag mig för att plocka upp alla maskor igen längs med linningen. Och börjag sticka neråt för att förlänga den. Tänker att en långkofta med fördel kan vara bylsig och stor. Hoppas jag har rätt i det! Annars vet jag inte.
Förutom det har jag också lagat en massa mat som blir matlådor till Maken. Han ska ha med sig två om dagen nu när han jobbar långa dagar och då brukar jag serva. Speciellt som jag är helt ledig.
Tja, i den takten går också en liten vecka.

En sån dag …

Är det idag. En sån dag när jag tycker extra mycket illa om det där viruset. En liten Plutt fyller ett år i dag och i vanliga fall hade GammelFaster varit där med paket och fått gratulera ordentligt.
Har inte träffat familjen neröver sen julen. Alltså mamma och bror med alla hans familjemedlemmar. Och den där lilla Plutten har vi bara kunnat följa via nätet och det hemliga Instagramkonto där vi åtminstone kan se honom lite då och då. Men i hans lilla värld finns inte vi. Han har inte träffat oss speciellt ofta och mer än ett halvår sen sist är lång tid. Självklart hade jag velat vara med om hans ett-årsdag. Kom mig inte ens för att skicka ett paket som jag hade tänkt för att det kändes s trist att inte kunna åka. Han får vänta. Men GammelFaster har planerat vad han ska få, och därtill stickat en liten tröja som bara behöver kompletteras med ett par knappar för att bli klar.
Faktum är att hans föräldrar gifter sig om nån vecka. Då får det faktiskt vara så att Faster åker! Faster vill absolut se sin Brorson vid altaret (i synnerhet eftersom Bror åkte och gifte sig i smyg för många år sen, så systeryster inte fick vara med.) Brorsonen hade nog tänkt sig ett helt annat slags bröllop. Detta har bantats ner, både i antal gäster och i övrig planering. Det som kvarstår är det närmaste folket och en vigsel. Ingen fest kan hållas. Men denna vigsel vill jag vara med på, med näsduk och allt! Givetvis förutsatt att jag är frisk.
Att åka på den innebär också övernattning, det är för långt för tur och retur. Men det ska vi försöka lösa på bästa sätt. Jag och Dottern är de enda som åker härifrån. I egen bil och vi stannar ingenstans längs vägenom vi inte måste. Dottern ska också föreviga brudpar och vigsel såklart. Nåja, hur det nu än är med det, så hade det varit trevligt med ett litet ettårskalas också. Men vi har fått se hjärtevärmande bilder på världens gladaste lilla kille i alla fall. Och jag gissar att fler bilder kommer när dagen är slut eller i morgon. Då kan vi få lite kalaskänsla i alla fall.

I övrigt får vi glädja oss åt det som är istället för att gräma oss över det som inte är.

  • Vi fick en stunds trevligt sällskap runt köksbordet när en god vän kom på besök med sin son. Fika och glatt prat är inte att förakta.
  • Dessutom kom grannen med sin lilla lastbil och vi fick hjälp att köra bort en massa skräp som jag städat ur friggan häromdan.
  • Solen skiner mellan regnskurarna. Lite trivsamt med regn också.
  • Stickningen är trevlig, Dotterns långkofta jobbar på.
  • Texten jobbar också på och jag är lite smått nöjd över den.
  • Det finns mer Luktärter att plocka.
  • Kvällens middag är förberedd, jag fixade precis en coleslaw och till den blir det diverse plock.
  • Jag har lakrits kvar.
  • Och ett gott rött vin i glaset och det är skön temperatur, även om den är på den svalare sidan, och jag sitter på min fina altan, bland alla blommor och bara njuter av att det är så himla otroligt härligt att vara ledig.

Tja … vad är väl en bal på slottet? Näe, det finns mycket att glädjas åt även om det där ettårskalaset fortfarande skaver. När han fyller två ska jag banne mig vara där!

En mås, ett hav och ett språng i tanken

Långt ovanför mig skriker en mås. Ljudet tar mig sekundsnabbt långt hemifrån och ställer mig på en strand. Bara fötter genom het sand. Rakt ut på vågig havsbotten. Svalkande vågor slår upp över vristerna och jag håller upp kjolen en bit.
Kruset på ytan, saltet i näsan och måsen som flyger lågt över ytan. Hav. Sommar och ledighet.
Och jag vadar mot en av klipporna intill, aktar de hala stenarna under ytan som är inklädda i mosslikt sjögräs. Tycker inte om att få det mellan tårna. Jag drar av både kjol och tröja över huvudet och kastar upp dem på klippan så långt det går. Baddräkten är välanvänd och ena axelbandet envisas med att halka ner. Vadar ut, rakt ut. Vattnet ger kallt motstånd och stegen blir längre och kraftigare och det går allt djupare. Tills jag kan häva mig ut över ytan. Flämtar till över kylan som omger mig ett ögonblick. Tills den blir en vana.
Simmar med stadiga tag rakt ut mot horisonten en kort stund. Det är himmel och hav i nästan samma färg och skarven är svår att skönja. Botten känns inte längre av och vattnet där neråt isar genom fötterna när jag sparkar ifrån och vänder.
Simmar långsamt tillbaka, tills jag återigen kan nå botten och det blir för snävt för simtag. Ligger raklång kvar en stund vid den varma vattenytan, med händerna mot botten och låter vågorna svepa mig fram och tillbaka. Sen ställer jag mig upp, går upp ur vattnet via stenarna utan ludd och upp på klippan. Lämnar våta fotspår på den släta solvärmda ytan. Där får vattnet droppa av och fötterna torka innan jag avsvalkad och lätt i sinnet drar på kläderna direkt över våt baddräkt och går genom sanden tillbaka …

… hem till min altan där måsen för länge sedan flugit vidare mot vår del av havet.

Färdigfirat och nytt att fira

Gårdagens pärl-bröllopsdag firade jag mestadels alldeles för mig själv. Maken var på jobbet. Jag såsade på i trädgården och med lite av varje inne. Bjöd mig själv på en lättare lunch med en god jordgubbsdesert.
Vi åkte till stan sen, när Maken slutat jobbet. För att få lite mat som någon annan lagat.
Det var kö utanför restaurangen när vi kom. Innan öppning. Det brukar i regel vara det och vi hade en backupplan, men eftersom det var bara fem minuters väntan ställde vi oss ändå där.
Fick ett bra bord ganska snabbt och eftersom vi varit där förr valde vi snabbt vad vi ville äta och var också bland de första som fick in maten. Det var tur.
Detta ett populärt ställe att ta med sig barnen på. Inredningen är lite knasig med ett slags cowboytema. Lite ruff, ska se ut som en saloon från nån westernfilm. Udda möbler, grova sådana. Diverse galen dekor och med en massa grejer hängade i taket. Bland annat julpynt året om. Och man får jordnötter att sitta och skala medan man väntar. Dessa hävs ut direkt på de grova borden och skalen sopas ner på golvet. Personalen är klädda i cowboyhatt och övrig sådan klädsel. Tjejerna i nån slags cancan klänningar. Maten serveras på stora brickor eller uppläggningsfat med en massa små pytsar med olika tillbehör. Gott är det.
Nåja, barnfamiljer var det också gott om. Givetvis ska man ta med sig barnen på restaurang, det säger jag inget om. Vi besökte också ofta det här stället under Dotterns uppväxt. Men man kanske borde låta bli att ta med de allra minsta, eller åtminstone lära dem hur man gör. Att man sitter vid sitt bord och att man inte skriker och härjar. Så att andra gäster kan få njuta av sin mat och eget sällskap. Nu kändes det som att vi käkade på något lekland.
Det bars omkring på barn som skulle kolla på grejerna i taket. Nån lekte tittut med sin unge som skrattskrek sig igenom min måltid. Det sprangs omkring och skreks och härjades mest hela tiden och till viss del initierat av föräldrarna galet nog.
Det finns många knep för att få barn att sitta stilla och hyfsat lugna vid sådana tillfällen. Ta med nån grej! Nåt de inte sett förr eller papper och penna och rita tillsammans eller ge dem åtminstone nåt att titta på i mobilen. Sen när maten kommer in brukar det ändå bli lugnt. Om inte föräldrarna också är stressade och rädda att ungarna ska bete sig tokigt. Det är rena grogrunden för att ungarna ska betet sig tokigt. Men den där familjen var helt oförberedd och verkade inte ha nån som helst tanke på att andra gäster inte ville vare sig höra eller se dem leka på restaurangen. Och jag fick lust att gå fram och väsa ilsket. Eller peka tydligt på den exemplariska familj som satt längre bort med lugna stillasittande barn och hade trevligt. Men jag stressade mig tillslut genom maten så vi kunde komma därifrån. Nåt direkt njutbart läge infann sig inte.

Men ändå, vad gjorde väl det … för vi hade fått nåt nytt att fira alldeles före!

Innan vi hann så långt som till restaurangen ringde nämligen Dottern. Jag hörde redan på inandningen vad hon tänkte skrika i mitt öra.
Precis den meningen kom en knapp sekund senare. ”JAG KOM IN!” Glädjen i det skriket kom sig av att beskedet vi inväntat med spänning äntligen fanns. Hon hade kommit in på utbildningen!
Dottern tänker byta bana. Fotograflivet innebär alltför mycket resande och alltför mycket jagande efter kunder. Nu har hon jobbat med blomster i ett år för att pausa och fundera. Kom tillbaka till ett yrke som lockat redan när hon gick sin första fotografutbildning för några år sedan.
Jag åkte med henne på ett öppethusbesök på skolan tidigt i vårvintras och sen gjorde hon sin ansökan med arbetsprover och övrigt under våren. Endast fjorton stycken tas in och Dottern blev alltså en av dem!
Nu ska hon lära sig 3D-animering och förhoppningsvis bli speldesiger om ett par år. Den branschen bara växer och det finns stora chanser till en bra anställning. Praktiken görs på nåt av de svenska bolag som finns inom spelutveckling och de brukar tydligen snappa åt sig eleverna redan då. Skolan hade en hög procent elever som fått anställning direkt efter sin utbildning berättade man på det öppna huset.
Fotografkunskaperna kommer att vara till nytta även på detta område såklart.
Det blir till att tågpendla eftersom skolan ligger ungefär en och en halvtimme härifrån, men det kommer säkert att gå bra.

Två leende föräldrar mottog detta skrik. Det är en välsignelse i livet när ens barn är lyckliga.

30 år!

Jag ser lika häpet på de där siffrorna varje gång. Hur är det möjligt att det redan gått trettio år! Det är en evighet, men känns verkligen inte som en sån. Är vi inte lika unga och pigga nu som vi var då!
Och så passerar jag en spegel och stannar till och glor på kärringen däri. Var kom hon ifrån? Vem släppte in henne? Trettio år sätter tydligen sådana spår.
Jag letar som en galning efter bröllopsbilderna. I det där ljusgrå sammetsalbumet med sin silkestofs. Det är helt borta! Däri sitter en trettio år yngre brud i sin fina hemsydda klänning med en hy som inte alls liknar den i spegeln. En blick som är lite klarare och ett leende som är lite …. njä … leendet känner jag igen.
Albumet är och förblir i gömsle. Jag som tänkte ta en bild av fotogafens bild. På den där brudbuketten jag bar. Den med all slags pastellfärgade Luktärter. Lite droppformad var den med en massa grönt som bas.
Jag hittar bara albumet jag gjorde själv. Med bilder från planeringen av bröllopet och förberedelserna och de där unga typerna som övar i kyrkan dan innan. Vem är dom? Jag minns lite svagt att det en gång var vi. Sen gick åren.
Prästen går före, pekar och visar, styr och ställer. Kyrkan är sval mot sommaren utanför. Brudnäbbarna ser förvirrade ut och en skeptisk mamma till en av dem sitter på första bänken och undrar hur i hela friden det ska gå. Flickebarnet kunde allt få för sig att brista ut i all slags spontanitet. Jo, det visste vi. Den andra näbben är betydligt allvarsammare, lugnare och tagen av uppdraget. De ska klara det med bravur såklart.
I albumet finns till och med en bild av brudparet kvällen innan, när vi redan gått och lagt oss i den utbäddade sängen i stugan. En god vän tog den. Där ligger vi och ser mäkta förväntansfulla ut. Jag minns inte längre om jag sov bra den natten.
När vi vaknade sken solen, det vet jag gladde mig. Men det blåste nästan stormvindar. Märkligt nog togs inga bilder den morgonen. Inte förrän vi står färdigklädda och färdigfriserade i min Mosters hus. Svägerskan, frisör till yrket på den tiden, fixade min uppsatta brudfrisyr som vi övat fram tidigare. Lilla brudnäbben i fin vit ryschig klänning håller min hand och ser beundrande på oss. Utbrister i ett spontant ”jösses vad vi är fina!” (fast givetvis med hembygdsspråket ”Jistas va vi e grann!”)
Och nog var vi granna. Det kan jag se på alla gamla bilder som visar dagen i sitt förlopp. Från fotograferingen till själva vigseln till kramarna utanför. En sån dag!
Buketten, den gick inte att torka. Men jag valde ut en bråkdel ur den som jag lade i press tillsammans med bandet som prydde den. Resten brände jag faktiskt i den öppna spisen i stugan. Ville inte att det skulle ligga och ruttna nånstans eller hamna på nåt sopberg.
Sen klistrade jag in mina pressade blommor på en egen sida i albumet. Med fotografens bild av bruden intill.
Efter trettio år har allt blomster antagit en brunaktig ton. Lite skräpigt, lite slitet men fortfarande kan man ana hur fin den var.
Jo, de där trettio åren sätter allt spår och har verkligen inneburit extra allt. Men mest bara bra på alla sätt.

Lite kuriosa kan tilläggas att delar av gästerna spekulerade i om bruden eventuellt, möjligen, kanske var gravid där i hemlighet bakom sin veckade kjol.
Jo, jag kan förstå funderingarna. Vi hade varit ihop i över tio år redan och plötsligt skulle till altaret. Och för en av bilderna som skulle tas på brudparet, på klippan vid havet där vi höll festen. När den nya Maken råkade placerade sin hand så den såg ut att ligga på min mage istället för nästan på höften där den faktiskt var. All veckad kjol ställde till det så att det såg mer spännande ut än det var. Det fanns ingen hemlighet under tyllen.
Dottern kom först två år senare och ingen gjorde egentligen anspråk på denna livmoder innan det.
Men det är en annan historia.

Helg av lite extra lag

Maken och jag har trettioårig bröllopsdag på tisdag! Man kan undra allt det där med åren och så. Trettio år är en obegripligt lång tid när man ser framåt och en förvånansvärt kort sådan när man ser bakåt. Nog hade jag för avsikt att gifta mig för alltid, men jag tror inte att jag kunde greppa några trettio år den där rätt så blåsiga och kyliga men soliga sommardagen när jag klev i brudklänningen.
Nåja, hur firar man? En vanlig tisdag. Jag är ledig då, men Maken jobbar som vanligt. Vi brukar inte fira på bortresta eller storslagna vis annars heller. Men trettio ändå! På en tråktisdag.
Vi bestämde oss raskt för att förfira i helgen. Planerade för en biltur till ett ställe med flera butiker där man säljer diverse glasgrejer. Vi har varit där flera gånger förr. Går aldrig ut tomhänta.
Nån slags tradition med en gemensam present på bröllopsdagen har vi skapat och ofta då nåt i glas eftersom vi är oerhörda glassamlare. Alltså gjorde vi oss iordning ganska tidigt i går och såg fram emot att tillbringa en sval stund i bilen eftersom det var rätt så äckelvarmt ute.
Knappt två timmar senare stod vi vid ett låst skåp innehållande glaskonst och valde ut vår gemensamma present.
Sen hamnade vi på nästa ställe och ja, det går som det brukar. Det blev ett par grejer till.
Sen åt vi en väldigt god räkmacka i ställets alltför varma café och tillbaka till bilen med alla våra kassar.
Turligt nog var det inte många ute i samma shoppinganda och det var lätt att hålla kloka avstånd. Vi hade bestämt oss för att vända ogjort om det varit fullt på parkeringen faktiskt. Nu slapp vi det. Visserligen hade det blivit betydligt billigare. 😉

När vi kom hem hade temperaturen slagit om från alltför varm till behagligt sval. Jag pausade en stund på utesängen. Strosade sen runt en stund med lite självpåtagna uppdrag i trädgården. Maken höll på med sitt inne.
Så småningom bänkade vi oss vid Zoom. Skärmdubblat till stora teven avnjöt vi en fantastiskt fin harpakonsert, live från Amerikat. Välspelat av skicklig ung dam, och väldigt fina musikstycken bjöds vi på hemma i egen soffa. Ett glas vin och stickningen därtill. Medan vi väntade på beställd mat som tillagades i stan och packades för utkörning. Precis när konserten var slut ringde det på dörren.
Väl planerat skulle jag säga. Och maten var god och vi var väldigt nöjda med vårt firande. Tisdagen kommer väl och går skulle jag tro. Kanske lite extra gott till middag, vem vet.

Sommarkväll

Jag har lite svårt att släppa taget om sommarkvällen. Den är ljum, och med en lagom sval vind. Vilsam och så där rätt så underbar, att det blir svårt att lämna den. Trots att det närmar sig midnatt sitter jag ändå ute och lyssnar på nattljuden. Tittar på de solcellsdrivna utebelysningarna som tänds en efter en och därtill några ljus som jag tänt själv. Vindspelen som spelar lite emellanåt när vinden sätter fart på dem.
Dagen har varit varm. Närmare trettiotre grader om inte mer. En kvävande värme som inte var alls det minsta behaglig.
För att göra det bästa av den använde jag morgontimmarna efter jobbet till att städa lite på uteplatserna. Björkarna på baksidan av tomten gör sitt till för att skräpa ner just nu.
Sen stängde jag dörren om mig och städade enklast möjligt inne också. Innan en dusch och iväg för att handla. Ratten var brännhet och jag stod en stund med bilen igång för att svalka av den innan jag åkte.
På affärerna var det svalt och behagligt, jag handlade i sakta mak för att njuta av det länge. Och fick värmen kastad över mig så fort jag kom ut igen.
Ändå stannade jag på hemvägen och plockade en bukett. Av fina strån och svajig lila Vädd.
Hemma fixade jag en pastasallad och lite tilltugg. Dukade en bricka med champangeglas. Gick ut i den där värmen igen och bredde ut ett par överkast på gräsmattan, skapligt i skuggan. Slängde ut ett gäng kuddar och gjorde fint i mitten med den där buketten.

Det skulle bli tjejträff, med avstånd. Vi har inte setts på länge nu men ute och på rekommenderat avstånd skulle det gå bra.
Det blev en trevlig kväll. Och varm. Vi satt kvar där länge, tills kvällssniglarna började dra sig fram över gräset.
Då packade vi ihop och alla åkte hem till sitt.
Jag sitter ännu kvar, på altanen, och njuter av den här svala kvällen.
Sommaren är som bäst på tidiga morgonstunder och i sen kvällning. När värmen inte är så kvävande. Som nu. Om inte myggen får mig att ge upp sitter jag nog kvar en stund till.