Shit happens …

Först gick diskmaskinen sönder. Vi kom hem från lilla semesterresan, packade upp och tog oss an en fortsatt semester i godan ro. Första gången jag tömde diskmaskinen efter hemkomsten var det inte vidare rent. Jag plockade tillbaka och körde igång igen. Ibland har det hänt att vi stängt av när vi åkt iväg en sväng (Vi vägrar ha diskmaskinen igång när ingen är hemma. Det räcker med en vattenläcka för att man ska lära sig det) och så glömt att sätta igång igen när vi kom tillbaka. Eller så kan det blivit dåligt diskat om något hindrat de där vingarna som spolar vattnet från att snurra som de ska. Så ingen fara. Diska igen bara. Men det hjälpte inte! Maken konstaterade att den slutat värma vattnet. Blev diskmaskinen nån slags miljökämpe plötsligt? Det som diskas i kallt vatten är inte diskat! Diskmaskinen hade trots allt varit med bra länge konstarerade vi efter att ha huvudräknat en stund. Äh, googlande en stund och hittade en utmärkt variant av samma pålitliga märke på rea. Klickade på beställ och lipade åt det gamla åbäket. Leveransen skulle dock dröja ett par veckor varpå handdiskning blev ett faktum. Den gamla diskmaskinen blev därmed degraderad till torkställ.
Den ny är numera anländ och fackmannamässigt installerad av sådan god vän som endast ville ha korvstroganof i betalning. Underbart. Och vilken skillnad, den nya blanka är en tystlåten och effektiv hjälpreda och den gamla står ute och sparkar i gruset i väntan på sista färden.
Frid och fröjd? Nä. Sen gick mina glasögon sönder. Knäppte till i den tunnaste delen av bågen när jag putsade dem en dag. Just den delen som håller glaset på plats. Jag var på jobbet, hade stort behov av dem många timmar till. Det blev en osnygg tejpning, men det höll dem i alla fall igång. Efter år av progressiv användning blir återfallet till läsglasögon ett gigantiskt tapp. Var är glasögonen? Ett evigt bytande och bara krångel. Lyxen att kunna både gå omkring och se vitt och brett och samtidigt fokusera smått är befriande. Idag har jag tid hos optikern, men det kommer att dröja innan jag har några nya och inte blir det en billig resa heller.
Frid och fröjd? Näe, igår hittade jag Maken letandes i skrymslen och vrår. Hans glasögon är helt borta! Måste ha tappats på okänd ort. Han har letat, han har följt egna spår och frågt runt. Men inga glasögon ger sig tillkänna. Jahapp. Det måste bli ett optikerbesök till i familijen. Måtte bilen, tänderna, allt annat hålla! Nu vill jag inte ha fler kostsamma missöden i sommar!

Alldeles ny

Närmare bestämt prick en hel vecka ny är den otroligt söta bror-son-sonen just idag. Nyfödda bebisar lämnar ingen oberörd. Allra minst en GammelFaster.

Nu har vi äntligen fått se honom och hålla lite i honom och undersöka den nya lilla krabaten som tillkommit familjen. Jag måste instämma i kören, han är sötast någonsin, visst! Och otroligt lik sin pappa. Jag minns när jag höll honom första gången i ungefär samma ålder.
Själv sov lillkillen mest hela tiden som sådär nya bebisar gör och kikade bara lite snabbt på oss med ena ögat. Han har ingen brådska, han kommer nog att hinna se oss framöver. Trots att vi bor långt bort. Vi har också hunnit få med oss ett antal bilder på underverket. Givetvis.

Därtill har vi också och överlämnat presenter av olika slag. Jag hade ju en kreativ present i form av en egenhändigt målad tavla. Samma nalle som jag målade på tavlan gjorde jag också ett mönster av till lilla tröjan jag stickade.

Nu måste vi vända hemåt så fort det blivit morgon. Vardagen kallar. Men nu är vi lite extra energipåfyllda och varma i hjärtat. Dessutom har de nyblivna föräldrarna lovat att hålla oss uppdaterade med gosiga bilder på lillkillen, i familjegruppen vi har på sociala medier. Så vi kan ändå vara med på ett litet hörn tills nästa gång vi kan åka på besök.

Ärad med en alldeles ny titel idag!

Jag kan från och med idag titulera mig nåt så fint som GammelFaster! Jo, jo. Så gammal blev jag i ett svep. För det låter sannnerligen gråhårigt och stappligt och synsvagt.
BrorSonen och hans Sambo fick sitt första barn på eftrmiddagen och det gör mig oundvikligt till just gammelfaster. Fast jag saknar ännu ovan nämnda attribut som tur är.
Som vi väntat på lillkillen, han behagade försena sin ankomst något. Och det har gjort att man kollat telefonen lite oftare än annars och skyndat sig till samtalstonen, bara för att se att samtalet hade inte ett dugg med nån sån stor händelse att göra. Men nu så! Nu är han här. Och så välkommen så.
Skum känsla ändå. Den där lille blonda killen som slutat vara liten kille för länge sen är plötsligt pappa! Till en egen liten blond kille. Jo att han blir blond råder det inga tvivel om när båda hans föräldrar är det med råge.
Nu väntar GammelFaster bara på att få åka och se den nya lilla människan i verkligheten. Bara fått se en bild ännu och det lilla ansiktet på bilden påminner en hel del om sin far faktiskt. Vi får väl se om det intrycket består vid närmre granskning. Jag vet ju faktiskt inget om hur mamman såg ut i så färsk ålder.
Ännu ett viktigt datum att lägga till boken. Välkommen lille vän!

Sju av tio …

… av saker jag tycker om, inte människor eller djur.

TRÄD
Jag älskar träd. Just i det här fallet tallar. Men det är inte bara tallarna denna kärleksförklaring gäller. Alla träd av alla slag känna sig speciella. Oavsett årstid, löv eller barr eller bart. Jag älskar träd helt enkelt.

Klädd i Vitt

Och plötsligt stod en brud i vårt hus! Lite märkligt kan tyckas, en helt vanlig lördag i juni när solen visade sig efter ett par dagars ihärdigt regn. Skapade en riktig junidag med blomdoft och humlesurr medan jag inredde sminkplats på altanen. Ställde fram en stor spegel och gjorde lite extra fint. En bricka med bubbel, fina glas och jordgubbar.
Snart var altanbordet fyllt av smink och framför spegeln trollades en Brud sakta fram. Det var BrorsDottern som stod för sminkadet och Bruden var hennes Kompis. Egentligen helt okänd för oss, men vi fick ändå äran att vara med i detta viktiga ögonblick.
När sminket var på plats drogs brudens vita klänning fram ur sitt hölje och hon fick hjälp att få på sig underverket utan att sabba vare sig frisyr eller smink.
Och där stod vi alla, och beundrade. Så fin!
Sen hämtades hon för att åka på sitt bröllop och vi vinkade av med alla lycksägelser vi hade. En annorlunda dag och kul att fått vara en del av och att få vara en av de första som såg Bruden. Hoppas det blev en minnesvärd dag för henne och att hon får ett lyckligt äktenskap!

Sånt där man plötsligt minns

Helt plötsligt kan minnets strålkastare riktas mot olika små smulor som bara ligger där utan att man vet om det. Och man stannar upp och låter den där bilden stanna upp, försöker få fatt i dess helhet, för att kunna titta på den ordentligt innan den bara sveper förbi.

Som den lilla vita burken, med små klarröda lätt genomskinliga vitaminkulor jag åt som barn. Lite gummiartade i konsistensen. Hur lätt de gled ner i halsen och hur svåra de ändå var att svälja! Minns inte alls vad de var bra för, men de var fina. Som röda små pärlor.

Där i barndomen fanns också den där feta salvans strävhet mot huden. Jag minns ännu doften från den där platta och runda burken när Mamma gnuggade in köldskyddet i våra barnakinder innan vi for iväg ut i snöhögarna. Sen klibbade vantarna mot de fetglansiga kinderna när man torkade snoret ur näsan mitt i skidåkningen.

Mina finaste vita men otroligt tajta jeans hittar jag i tonåren. Satinjeans. Som jag tjatade till mig med tillhörande jacka till konfirmationen. Blev tvungen att ligga på sängen med magen klistrad mot ryggraden för att få upp gylfen. Och domningskänslan som snabbt trollade bort höftbenen efter en stund i den där jeansinstängdheten. Men fina var dom!

En skarpt grön och sladdrig kjol. Tror jag sydde den själv av nåt stuvtyg. En vid omlottkjol var det. Som jag lindade och knöt om midjan. (ja bara det, det fanns en midja!) Den där kjolen var verkligen illgrön och jag gillade egentligen inte färgen så mycket. Men tyget! Det var så härligt sladdrigt mot de bara sommarlovsbenen.

Den där stora nästan runda stenen bakom huset, som jag aldrig kunde klättra upp på! Man kunde häva sig upp via två tätt växande smala träd som stod inklämda intill stenen. Med bra gummisulor på fötterna som gav ett någorlunda stadigt grepp mot stenen. Och en medfödd klättringsteknik som jag saknade. Som Brorsan hade. Så han typ flög uppför den där stenen och satt där och flinade retsamt och hävde ur sig hånfullheter. Jag har aldrig varit bra på vare sig att klättra eller höjder.

Hundvalpen! Såg henne på bild (ja inte just hon men en av samma ras) vit och långhårig med rosett i pannluggen. Bruna ögon och en brun knappnos mitt i allt det vita. Jag skulle ha den! Och ingen annan. Hon var sötast i världen när hon kom. Lurvig och lockig och busig. Lockarna växte bort, blev en lång silkesvit och mycket svårborstad päls. (Som mamma med möda fick sköta.) Alltid med röd rosett i pannluggen. Jag har ännu kvar en av hennes röda rosetter, gömd i en porslinsvariant av den hundrasen.

Doften av tung regnvåt granskog vid stugan. Trollskog. Höga mäktiga granar, mörkgrön mossa och barrig stig. Där strosade jag och plockade blommor och åt sura blad. Jag har alltid trivts bra i skogen.

Mycket annat och betydligt mer väsentligt har glömts fullständigt. Men sånt smått och obetydligt ligger kvar där i minnet. Tur är väl det!

Och när kvällen kommer

Då öppnar vi allt på vid gavel och hoppas att det ska finnas nån slags svalka som ska ta sig in i huset. Fläkten får jobba på högvarv och hjälpa till att blåsa runt det där inbillade svala.
Eller så tar vi en tur med den taklösa hotroddbilen och blåser värmen ur systemet. Främst huvudet då så håret yr.
Ikväll valde vi båda alternativen. Vi rullade först i bilen ner till stan och åkte ett varv och beskådade fenomenet uteservering och vände sen nöjda hem igen utan att kliva ur bilen. Väl hemma slängde vi upp dörrar och fönster och sitter här nu relativt avsvalkade och urblåsta.
Just nu har himlen täckts av förhopningsfulla regnmoln. Och blåsten därtill försöker mana fram ett regn.
Jag som ska jobba dygn från i morgonbitti skulle verkligen inte misströsta om det blev den svalare och mulnare dag som vädernyheterna påstår. Det skulle göra jobbdagen lättare för en sån som mig. Ja, hoppas går ju. Nu viker jag ihop denna lördag och letar rätt på sömnen.

Sommarmorgon

Det är den som är min tid!
Helst tidig, innan solen blir alltför överväldigande och krävande. När den bara silar sig mellan lövverket och glittrar i vattnet.
Medan fåglarna sjunger och humlorna nyss har vaknat. Mitt i det längsta gräset strosar en långsam katt och jag går rakt ut i sommaren med morgonrocken fladdrande. Kaffemuggen i handen och en bok under armen. Och för att ta idyllen i örat har jag numera också en bärbar myggjagare med mig, för annars blir det inget trivsamt av en sommarmorgon.
Sen sätter jag mig nånstans där solen inte ser mig, får den där långsamma katten som sällskap. Dofterna blandas från allt som är sommar, till kaffe och till den lite sötaktiga doften från myggjagaren. Det rasslar i löven, grannens ungar har vaknat och är igång i nån högljudd lek. Katten suckar och somnar intill mig på bänken och jag dricker mitt kaffe och läser min bok. För tillfället ingen brådska, för tillfället en alldeles lagom och trivsam temperatur som jag inte behöver bli arg över. Där kan jag bli sittande, tills morgonen övergår i förmiddag och temperaturen ökar. Efter det är det slut på mys.
Ibland inbillar jag mig att det är sommarkvällen som är min tid. Då när värmen släpper greppet om strupen och allt planar ut i ett slags lugn. När sommardoften är snudd på bedövande och alla solcellslampor sakta tänds, en efter en. Då tänker jag mig att jag ska trivas med att sitta ute på altanen, tända nåt ljus och bara njuta. Så blir det sällan för vid det laget är jag oftast helt utmattad av att dagen varit för varm. Det blir ingen ork över till nåt altanmys då.
Nej, det är mornarna helt enkelt. Dom är bäst.

Hohoooo!

Jag provar att göra ett upprop på nätet. En allmän undran och en försiktig efterlysning kanske hjälper. Jag har letat och letat i varje vrå, men ingen försommar finns att hitta. Kanske är den redan slut för säsongen? Fast den funnits att beskåda på blanka sidor i en mängd olika reklamblad.
På nyheterna pratar dom vädertermer som faktiskt tyder på det. Snöblandat eller regn med inslag av snö, det blir kallare och kallare. Sånt står dom och påstår vid väderkartorna så sent som i morse. Nattfrosten smyger runt knutarna och himlen är av metallisk art och fylld av väta. Jo, jag vet vi behöver vatten. Det är låga nivåer på det.
Det tvättar också bort en del pollen för dom som inte vill ha med det att göra. Men temperaturen, nog kunde den väl få anta nåt som åtminstone liknar vår i alla fall. Knappt den pustar sig över tiograderssträcket om dagarna.
Klädförvirringen tycks därmed också stor bland mänskligheten. Ska man ha shorts eller ska man ha täckjacka? Somliga har anammat ett mer somrigt klädval eftersom kalendern säger slutet av maj och det innebär bara ben, strumplöst i sandaler eller skor, jacklöst med möjligen en tunn liten kofta över nåt ärmlöst och därmed basta. Och så går de där med armarna hårt flätade över bröstet för att hitta nån slags värme. Medan andra lugnt travar runt i plagg som passar bättre andra kalla årstider men de slipper åtminstone frysa. En del kör med en underlig kombo av bara ben och en tjockare jacka! Om vi uppnår tio grader på plussidan under hösten kommer folk i vinterjacka, halsduk och rediga byxor och skor. Samma tio grader denna årstid belönas med sommarkläder. Hmm.
På min altan står sommaren och väntar i kassar. Alla de där vackra sommarblommor jag planterar i olika krukor varje år och sprider ut där de gör sig bäst. Nu finns det ingen som helst lust att gå ut och plantera nåt, än mindre sprida ut och arrangera krukor med sommarblom. Och tänk om nattfrosten tuggar i sig dem. De är åtminstone lite skyddade tätt ihop i sina kassar.
Jag gick ut och gjorde ett tappert försök i eftermiddags. När det var en aningens aning av nåt solaktigt på himlen. Iklädd tjock huvtröja och kängor stod jag vid mitt planteringsbord. Hällde tre skopor jord i en kruka … så började det regna! Jag gjorde klart en kruka i ren envishet, sen gav jag upp och gick in. Tog på raggsockar och satte mig i soffan med stickningen istället.
Så om nån sett den, våren som försvann eller försommaren som har gömt sig. Säg åt dem på skarpen!

Morsdag och EuVal

En sån dag! Jag inleder den på jobbet men så fort jag åker ifrån det ska det röstas.
Det är viktigt, och jag röstar för allas lika värde och kvinnors rättigheter och frihet. Mår dåligt av alla extrema vindar som ger folk tillåtelse att hata fritt och galet. Det vädras åsikter som tidigare ansågs ovärdiga helt öppet numera. Och alla, speciellt vi kvinnor, är hotade av detta inskränkta tankesätt.
Resten av dagen ska tillägnas Mor. Jag är en mamma, livets finaste uppdrag! Det blir nån slags firande med nån slags mat som jag helst slipper tillaga själv.
Ha nu en fin morsdag då, alla fantastiska mammor. Även ni som redan firat och firats på andra dagar eftersom morsdag inte är det minsta synkroniserad världen över.
Och gå och rösta, och rösta klokt …