Ännu ett tröjsnack

Nu är islandströjan klar! Och jag saknar den redan … arbetet med den alltså.
Så rolig stickning har jag nog aldrig haft! Varje ledig stund har varit fort ner i soffhörnan och ta tag i tröjstickningen. Jag var därmed helt klar med det mönsterrikliga oket i torsdags när sista blogginlägget för knitalongen lades ut. I det fanns info för halsringning och övrigt avslutande arbete. Som trådfesten, att vända tröjan ut och in för att tråckla bort alla trådar som lämnats när en ny färg lagts till eller när en färg avslutats. Det blir ändå en del trådändar trots att färgerna löper med varandra på baksidan så länge de är i användning. Med ullgarn kan man också skarva ihop ändarna när ett nystan är slut så där finns inga trådändar. Under vardera ärmen fanns också ett hål från sammanfogandet av de separat stickade delarna. De skulle också sys ihop givetvis. Behöver inga lufthål i tröjan.

Den här knitalongen har varit rolig eftersom den fick mig att verkligen testa att sticka en islandströja. Det har jag varit sugen på länge. Jag har stickat tröjor förr av varierande slag. Och är så pass hemma i stickandet att jag utan problem kunnat sticka tröjan helt för mig själv, med hjälp av mönstret. Men en del tips och trix har jag givetvis snappat åt mig tack vare det här. Bara en sån sak! Dessutom en massa inspiration till kommande tröjor när alla andra lägger upp bilder på sina mästerverk. För givetvis kommer jag att sticka fler!


När ett mästerverk är färdigt måste det givetvis dokumenteras på alla möjliga vis!

Och det sista jobbet består i att tvätta och spänna ut. Tvätta i ljummet vatten med specialtvättmedel för att göra ullen mjukare och mindre stickig. Och sen spänna ut plagget liggande plant för en perfekt passform. Det gör också mönsterstickningen slätare och mer sammansvetsad. Nu väntar jag bara på att det ska torka så jag kan använda den. Och under tiden planerar jag färger till nästa. Dottern har lagt in en beställning. Dessutom är jag sugen på att sticka en kofta av samma art också. Vintern är lång! 🙂

Totalt stickgalen

Såg en sån där ”skylt” nånstans på sociala medier häromdan. Minns inte ordagrant men typ … jag är stickberoende och håller på att avvänja mig … Skoja bara jag har redan beställt mer garn …
Precis så är det. Garn finns och mer vill jag ha. Stickningarna ligger och dräller överallt i huset emellanåt. Jag har minst fyra olika igång just nu. En lång, lång halsduk till Dottern, ett par sockar till mig, ett par vantar till mig, en tröja. Sett en annan sån skylt också- ”ge mig mitt kaffe och min stickning och backa långsamt därifrån!” Där nånstans befinner jag mig 🙂
Och därför påbörjar jag i alla fall en femte stickning som ska bli en Islandströja. En så kallad Riddari. Har länge velat sticka en sån och fick syn på en nystartad ”Knitalong” på Instagram en dag. Alltså en sticka-med om det ska översättas rakt av!
Någon driver alltså en gemensamhetsstickning via sociala medier. Där får man tips och råd och gratis mönster via en blogg. Alla som vill vara med taggar sina inlägg med gemensam tagg så man kan delta i varandras projekt, och i en fb-grupp kan projektet, tekniken och mönstret också diskuteras. Bra tillfälle att passa på att sticka sin första Islandströja alltså.
I det första blogginlägget fick vi tips på nödvändiga förberedelser. Hur storleken ska väljas, vilket garn som ska köpas och därefter tid att fundera över färgval och att skaffa allt som behövs därtill. Stickor och sånt har jag givetvis och garnet fanns på nätet. Jag grunnade en stund på vilka färger jag ville kombinera och landade i en mörk skala. Svartgrå tröja med skogsgrön, ljusgrön och grå detaljer i mönstret. Mitt garn anlände i torsdags och jag lade genast upp till första ärmen. Bara för att få testa stickfastheten och se att den överensstämmer med mönstret. Det kommer att bli ett himla roligt projekt. Garnet, som naturligtvis är Isländsk ull, är fantastiskt att ha i händerna. Jag älskar att sticka i ull! Det är skönt att hålla i, doftar gott och blir så vackert i de sammanlänkade maskorna. Vissa garner med acryl och konstigheter i gnisslar och knorrar på stickorna men det gör aldrig ullen. Den ligger mjukt och följsamt i stickningen och är underbar att arbeta med. Nu vill jag bara sticka på! Men innan nästa blogginlägg kommer, där själva stickningen faktiskt ska påbörjas, skyndar jag mig att sticka vidare på min andra tröja. Den kräver inte lika mycket uppmärksamhet som en Islandströja kommer att göra. (Framförallt när jag kommer till det mönsterrika oket.) Jag har en liten vecka på mig att göra klar denna tröja och det är ännu en bit av bakstycket och båda ärmarna kvar. Får väl se om jag hinner. Annars får den ligga som vid sidan av stickning en tid. Ibland är det bra med något som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Som bara går på i händerna. Stickning alltså! Det är livet det.

Trappförvandling

Husets inbyggda källartrappa har inte fått nån omsorg alls under alla år vi bott här. Fast den används dagligen. Istället blev det mer och mer slitet och kändes fulare och fulare och knappt värt att ens städa. Och man skyndade sig ner eller upp med ögon som inte såg. Tills en dag jag fick nog … och fick en idé samtidigt!
Så här såg det ut! Färgen alltså, vad ska man säga … rosa, aprikos, vinrött och beigebrun matta till detta. Huu. Skrubben i överdelen av trappan är städskåp. Tidigare, innan vår tid, var det nog en garderob för garage och trädgårdskläder tror jag. Men jag tyckte det var bättre som städskåp. Det var inge vidare snyggt därinne heller och inte det minsta praktiskt.

Vi greppade penslarna sista semesterveckan och satte igång. Allt vinrött blev vitt, allt rosa och aprikos samt dörren till garaget och dessutom taket blev grått.

Därefter blev den tidigare vinröda ledstången svart och Maken påbörjade jobbet med att klä in trappstegen i något betydligt klädsammare. Vi hade nämligen rejält med rester av klickgolv i obrutna förpackningar. Hade inhandlats tidigare för bibblans golv, men där visade sig till vår överraskning ett parkettgolv under plastmattan och därmed blev golvpaketen överflödiga.
Den där dan när jag fick nog mitt i trappan och en plötslig idé, hastade jag upp i samma impuls och frågade Maken om det var möjligt att lägga klickgolv i trappan. Trodde han skulle sucka och säga nej. Men han sa jaaa, vilken bra idé! Klart det går!
Han började med de rakare och enklare bitarna och för de inte så raka fick han låna en trappkompass, trappspindel, trappstegsmätare … alltså kärt barn tycks sannerligen ha många namn, men den var ett utmärkt redskap för att kunna såga till rätt form för alla trappsteg. Medan han höll på med trappstegen gick jag lös med pensel och färg på garagedörren!

Det blev ett spretigt träd i svart. Tyckte det gjorde sig bra där i allt det grå. Jag fixade också till i städskåpet. Valde att behålla träväggen ”rå” i bakstycket. Målade de två andra i samma grå som allt annat. Tapetserade en av dem med små bilder klippta ur inredningstidningar. Sen skruvade jag upp en hylla och några krokar. (Maken bytte golv även därinne.) Nu är det betydligt mer praktiskt inrett och lättare att hitta den städutrustning som önskas.

Trappstegen fick också avslutande vit list för helhetens skull, samt en trygg remsa halkskydd. Städskåpets dörr hakade vi helt enkelt av. Den har ändå alltid varit i vägen och jämt krockat med garagedörren till allmänt förtret. Min plan var ett draperi. För hur välordnat ett städskåp än må var så innehåller det inga estetiskt snygga grejer. Jag böjde till två gamla skedar och lyckades helt på egen hand använda Makens pelarborr för att göra hålen i dem. Skruvade upp dessa ovanför skåpet och hängde i en gammal trädgren som jag sågade till som draperistång. Givetvis ett svart draperi, just nu i alla fall. Men det kan bli nåt mer färgglatt framöver. När jag hittar det rätta tyget. Sen spikade jag upp några tavlor också. Det ska bli ny taklampa som Maken ska bygga själv, utifrån en bild jag hittat. Och väggen ovan trappan ska prydas med ett foto som fotografDottern tagit. Så småningom. Men just nu är det klart och det blev så himla bra!

Trappan är ny! Och så mycket trevligare att vistas i.

Semesterkreativitet

Att vara ledig boostar kreativiteten och skapandet här hemma, det är sen gammalt det. Både jag och Maken är skapande och kreativa av oss och haft lite olika projekt för oss under denna semester. Det har funnits tid för sånt också eftersom vi valde att ha en hemmasemester och ta dan som den kommit. Då kan man lägga en hur lång stund som helst på något tidskrävande pyssel.
Maken har klurat ut hur man bygger in diverse minivärldar i uttjänta glödlampor. Han har gjort en med ett bilvrak tidigare och den här gången blev det en fyr med stormig hav. Han har byggt fyren själv och havet likaså. Fått in alltihop i glödlampan efter att ha öppnat den på nåt vis och avlägsnat själva ljusanordningen. Klurigt va! Han planerar redan för nästa och samlar på sig lite material och jox som ska få flytta in i glödlampan. Han samlar lampor också, så risken finns att det blir mörkt här i höst 😉

Jag hålls i vanlig ordning med stickningen. I alla fall när vi sitter och tittar på nån film eller annat på teve. Den här sjalen påbörjade jag i inledningen av sommaren och fick den färdig innan semestern tog slut. En varm och skön ullsjal i glada färger blev det. Nästa stickning är redan i full gång givetvis, för jag råkade slinka in på lilla garnaffären i stan en dag och därifrån kommer jag inte ut tomhänt nånsin.

En dag fick jag en väldigt fin kartong av en god vän. Den var som ett litet vitt skåp med dubbeldörrar, och hade innehållit endast en mascara. Lyxigt stort fodral för en ynka mascara kan tyckas. Allt för fin för att bara slängas! Jag grunnande en stund på vad jag kunde ha den till och gjorde om det till ett skåp för örhängen! Vände helt enkelt på plastinsatsen som hållit mascaran stående i kartongen och trädde metalltråd några varv igenom. Sen kunde jag hänga in ett gäng örhängen.

Apropå örhängen så har jag också tillverkat ett redigt gäng egna sådana i under semestern.
Fick en idé på hur jag ville ha dem och vips hade jag en hel radda nya örhängen. Det går fort när jag kommer igång!
Pärlpyssel är både pickligt och roligt. Mitt i, kände jag hur synen inte riktigt förmådde få till de där öglorna jag virar att hänga pärlorna i. Maken hade precis åkt till Biltema i något ärende. Så jag skickade ett sms att han skulle köpa med sig en lampa som har ett rejält förstoringsglas i till mig. Fick ett skratt till svar, ”precis vad jag hade tänkt överraska dig med” skrev han! 😀 Nu ser jag hur bra som helst med allt sånt småttigt.

Kreativ så det nästan går överstyr är jag ute i trädgården också i vanlig ordning.
”Det finns så mycket att titta på här” utbrast en kompis på besök. Jo, det gör det. Så hörnor med blommor överallt och stilleben och pyssel i mängder därtill.
Även Maken fick en släng av trädgårdskreativitet en dag och tillverkade en överdimensionerad målarpensel. Den står nu fint därute tillsammans med färgpennorna han tillverkade för nåt år sen. Nu ska jag bara komma över en tom färghink att ställa intill penseln och den tänker jag stoppa ner en blomma i såklart.

På semesterns sista dagar svalkade det av så pass att vi orkade ta tag i renoveringen av källartrappan. Allt behövde målas och själva trappan ska kläs om bara vi målat klart. Det syns redan nu att det kommer att bli bra.

Maken fick också lust med lite mer smått pyssel. Han hade länge varit nyfiken på konsten att vika böcker. Vi kollade runt lite på nätet och fick en hel del tips. Det där är hur omfattande som helst. Inget för mig, skulle aldrig orka sitta och vika sida efter sida i en tjock bok. Men jag letade fram en bok som jag tydligen hade två av, och den gav han sig genast i kast med. Nu står boken och pryder en hylla. Och fler vikningar planeras så det var tydligen roligt.

En dag var vi bjudna på fest. Då köpte jag lite blommor och band en bukett. Ibland skulle jag kunna tänka mig att jobba som florist. Men det brukar stanna med en tanke och att jag gör en bukett till någon som fyller år. Trivsamt nog.

Bygga liksom

Jag fick en idé om en större och stadigare planteringsbord ute i trädgården så fort vintern släppt struptaget. Tidigare stod där ett litet rangligt bord köpt på medeltiden och utgjorde ingen nytta alls på planteringsplatsen. Det slutade alltid med att jag stod dubbelvikt och planterade med gräsmattan som planteringsbord istället.
När vi sparkade ner staketet för att sätta upp ett högre insynsplank en sommar envisades jag med att spara staketplanken. Maken skakade på huvudet åt det tilltaget men jag gör som jag vill. Mossiga och med bultarna kvar stod de uppställda bakom friggeboden i väntan på tillfället när de skulle bli ett perfekt tillbehör.
När jag nu började prata om att bygga ett nytt bord föreslog Maken något tryckimpregnerat ocharmigt. Sen tog han en tur med rodden.
Jag räfsade och tömde min planteringshörna och kom att tänka på plankorna bakom friggeboden! Släpade genast fram en. Underbar! Vilken platina! Och de skulle räcka till bordsskiva konstaterade jag efter att ha mätt och funderat. Jag skissade ett bord i huvudet först. Överförde det till papper och ville genast börja bygga detta bord. Det borde jag väl klara, med egen ritning och allt. Men jag brister i verktygskunskap! Blev liksom fast där. Irriterande och frustrerande! Jag måste lära mig hur grejerna i garaget funkar, allt finns ju där.
När Maken kom hem fick han alltså rycka ut med tafflig snickarlärling. Själv är Maken utbildad möbelsnickare fast han inte utövar det som yrke. Han hade alltså genast bilden klar för sig. Accepterade mina mossiga bräder och skakade fram redigare sådana för själva bordsbenen. Sen ut med kapsågen och montera den på sin ställning och skarvsladd så allt skulle funka. Skruv och skruvdragare. Jag fick lära mig använda sågen och sågade snart till alla delar i rätt längd utifrån min plan för storleken på detta bord. Det var inte så svårt alls, i alla fall inte under Makens överinseende. Nästa gång nåt ska sågas itu kan jag själv!

Sen övade jag på skruvdragning också för att montera ihop alla dessa delar. Inte heller så svårt när jag fick kläm på det hela. Maken stod för det professionella tänket att få min ritning och mina mått till en fungerade möbel av det material som fans att tillgå. Trä som blivit över här hemma i andra sammanhang kom till ny användning. Återbruk när det är som bäst. Jag kallar mig konstnärlig ledare och snickarlärling. Snart stod där en riktigt stadig benstomme, precis så grovt och stabilt som jag ville ha det. Och jag kände mig exttremt nöjd när vi började rada på de mossiga bräderna till bordsskivan och skruva fast dem i stommen. På en knapp timme hade vi byggt ett bord! Som såg ännu bättre ut än jag föreställt mig när det stod klart. Grymt alltså. Vad vi kan. Nu står det på sin plats och är inrett och klart för användning. Det är också inspekterat och stämplat godkänt av Tassarna. Därmed borde det vara av hög klass.

Måla! Jag vill måla igen!

Det går ett helt fantastiskt program på teve. Ett stillsamt och inspirerande program på svt som inte bryts av någon reklam utan får bara vara så där härligt lågmält ifred. Jag har inte haft tid att följa programmet från början men hört lovorden av de som redan är fast.
Idag satte jag mig med min strumpstickning och sjönk in i först avsnittet av Lerins lärlingar.
Lars Lerin är mig bekant sedan förut som en fantastisk konstnär och en intressant person. Han har synts i olika sammanhang på teve förut och jag har sett en del men inte allt. Men det här nya programmet intresserar mig eftersom det handlar om kreativitet och målande. Lärlingarna består av en grupp människor med olika former av funktionsnedsättningar. Alla kommer med olika förutsättningar och olika förväntningar till Lars målerikurs.
Och som de målar och skapar! Vilken otrolig kreativitet de besitter. Och en sån otrolig självinsikt! Det slutar med att jag lägger ifrån mig stickningen och sitter med block och penna och skriver ner citat efter citat från både Lars och lärlingarna. Det formligen väller ut livskunskap och klokheter. Eller vad sägs om uttalande som; ”Om man inte har en dröm kan man bli deprimerad inför framtiden.” eller ”Jag tror alla drömmer sig bort. Vart ska man annars ta vägen?”
Jag blir så inspirerad av målandet att det kliar i kreativiteten. Jag vill också måla. Helst med Lars och lärlingarna men det går inte så jag får väl måla på egen hand då. Det var evigheter sen sist. Jag vet inte ens om materialet är anträffbart. Har jag några akvarellpapper kvar överhuvudtaget? Är färglådan intakt? Penslarna har väl torkat ihop, liksom förmågan? Men de finns där, alla i sin ordning. Det är bara att börja …

Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!

Med ordning blir det ordning

Färdigt blev det. Nere i källarförråden alltså. Nu kan jag gå nerför trappan och se ut över ett ordningsamt hushåll!
Det blev rensat och nerskruvat och bortburet och bortfört och ny garderob beställdes, blev hemkörd och packades upp. Skruvades ihop och ställdes på plats och togs i bruk. Puh.
Det blir en ren fröjd att byta gardiner hädanefter. För de hänger prydligt (faktiskt färgkoordinerade) på galgar i nya garderoben. Det blir en likadan fröjd att byta handdukar i badrummet. För dessa ligger prydligt vikta på hyllor i samma garderob. Man kan säga att det är en snudd på religiös ordning i denna garderob. Om man är en vän av ordning skulle man använda den som modell för all ordning i hela världen. Ja, klart jag överdriver. Men det blev bra och det är lite som det snackas om i den där feng sccshschh … feng shsccu … ja, den. Att ordning i alla vrår skapar även ordning i sinnet. Allt detta kan en garderob för sjuhundra spänn orsaka! Mäktigt.
Man måste faktiskt förundras över det system som arbetats fram på möbelvaruhuset framför andra möbelvaruhus! Dom har ordning i sinnet dom. Från två stora och tunga och ganska platta kartonger kan det trollas fram en stor garderob. Jag fick paketen hemkörda (mot mycket rimlig summa för att slippa åka dit, leta rätt på dem på ett lager, vingla med tung vagn genom en kassa ut till bilen och försöka få in dem i den …) Bad de trevliga hemkörarna ställa in kartongerna i garaget och därefter tänkte jag själv bära ner dem i källaren. Jo tjena. Hur tunga var dom inte! Jag fick lov att packa upp dem och bära ner en del i taget liksom.
Redan där skönjer man minutiös planering. Kartongen är exakt så stor den behöver vara och någon har lagt ett pussel med innehållet för att utnyttja utrymmet maximalt. Inklusive skyddande papper och wellpapp så inte bitarna skaver varandra. Så står man där med till synes meningslösa bitar och stora skivor med konstiga borrhål i. Men sen, slår man upp en noggrann beskrivning som förklarar allt i minsta detalj. Ett helt häfte med bilder som tydligt visar i vilken ordning bygget ska skötas och följer man detta blir allt både lätt och rätt. Jag hällde ur alla smådelar från två plastpåsar på en bricka och ett virrvarr av skruv, spik, gångjärn, träplugg och mystiska plastdetaljer blev synliga. Sorterade dem efter kategori. Antalen stämde med beskrivningens utsago. Det finns inget extra, allt har sin givna plats och ska skruvas i med medföljande verktyg. Men till detta behövdes även en vanlig skruvmejsel modell stjärn, en hammare och en Make.
Jag hade också köpt en badrumshylla i metall och glas på samma hemkörning. Den kunde jag skruva ihop själv. Men garderoben som bestod av en dubbel samt en enkel del tillsammans. Med tre dörrar. Var för bökig att hantera ensam så vi hjälptes åt med den. Och steg för steg i den ordning som nån smart typ planerat byggde vi en garderob från ett antal lösa delar. Hade man gjort minsta avsteg från planen hade det gått helt åt fanders. Nu blev det bara helt rätt och riktigt. Varje liten pryl hade sin givna plats, varje liten skruv en förborrad placering. Det fanns till och med en plastpryl som skulle se till att spikarna till bakstyckena hamnade rätt. Maken kan konsten att spika rätt utan plastpryl, så just den förblev oanvänd. Men ändå liksom! Att den ens finns!

Så relativt snart och utan svordomar och konstigheter stod den snart där garderoben, skinande vit och ny.
Så för en kort stund i livet, är det en slags ordning … nästan överallt 🙂

Symaskin

Jag satte mig i bibblan denna morgon. Tände en massa ljus medan kaffevattnet kokades. Det är faktiskt husets trivsammaste rum numera och vi tillbringar mycket tid där.
Jag möblerade ändå om lite i går. Släpade in Farmors gamla symaskin som stått lite på undantag en tid. Hade först tänkt försöka få ner åbäket i källaren. Men det väger lika mycket som en mindre pansarvagn så det hade varit besvärligt. Fast har jag bestämt mig för nåt … så får Maken lösa det 😀
Medan jag fixade i ordning lite där symaskinen stått och gömt sig blev den kvar i hallen, i väntan på Maken och hans trötta suck.
Det är åratal sedan den flyttade hem till mig. Farmor hade någonstans bestämt att jag skulle ha den. Var noga med att det skulle ske när hon blev mycket sämre och hade hamnat på sjukhuset. Pappa lovade att ordna det och hem till mig kom den allt!
Det är en Singer, oklart hur gammal. Den har tyvärr inte begåvats med den där sirliga och snirkliga stommen man förknippar med en gammal symaskin. Nej, den här är högst ordinär och redigt ful i underredet faktiskt. Raka järnben bara liksom.
Men bordskivan är i något brunt träslag och charmigt slitet. Hos oss har den därför varit bord så länge att jag nästan glömt att där finns en nerfälld symaskin. På pedalen har jag förvarat tidningar. Eftersom det är just en symaskinspedal har den ibland ändrat riktning av tyngden från tidningarna och hela högen har rutschat ut längs golvet. Kanske en hälsning från Farmor, hon var en klurig jäkel 🙂
Hursomhelst, jag fick för mig att jag skulle vika fram den där bortglömda symaskinen ur sin gömma nu när den stod mitt i hallen. Jag hade faktiskt alldeles glömt hur otroligt fin den var!
Häpnade i min ensamhet över det som jag hållit gömt och det kändes som om jag såg den första gången. Ha! Sa Farmor triumferande! (Ja, det är hon själv på bilden bakom, där var hon ung och troligen ännu inte ägare till någon symaskin.)
Den svarta maskinen är konstnärligt dekormålad överallt. Och prydd med snirkliga plåtar. Helt makalös faktiskt! Farmor har satt dit en tyghållare för nålar. Var säkert praktiskt att ha någonstans att stoppa nålarna medan hon sydde. Jag tror att hon sydde en hel del, med fyra pojkar och en man i huset behövdes nog ett och annat lagas och säkerligen sydde hon nya kläder till både dem och sig själv ibland. Kanske gardiner och annat husligt också. Men alla dessa fina detaljer alltså! De måste hädanefter få vara synliga!

Jag hämtade en trasa och putsade den ren från årtionden av damm. Hur den liksom sträckte på sig och vägrade vikas ner i hålet under igen. Näe! sa jag högt till Farmor. Inte ska den här släpas ner till nån källare inte. Hon höll såklart med, det hörde jag. Men var? Huset är för litet, det finns redan för mycket möbler. Jag testade lite, drog runt på den (för den har praktiskt nog små hjul på alla ben) och bara skakade på huvudet åt alla tokiga infall som ramlar över mig.

Men så fick jag syn på en hörna som liksom spontaninrett sig, i bibblan! Jag gillar ju att handarbeta och imponeras i synnerhet av gammalt handarbete. Därför har jag inte kunnat låta bli dessa gamla tillbehör när jag sprungit på dem på loppisarna. Självklart! Ska en gammal fin symaskin bo ihop med den där lilla samlingen. Och som den trivs! Passade perfekt där under hyllan.

Med den fina pallen med handarbetstillbehör intill sig. Lyfter man på det gula locket (när man ställt undan ljuset och tavlan) finns plats för stickor och nålar och annat sybehör. På hyllan har jag en pågående samling av gamla handarbetstillbehör som jag tycker är oerhört charmiga.

Som de där tre tavlorna där en händig kvinna som hette Göta (hon har skrivit sitt namn på baksidan) lindat upp garn som hon växtfärgat. Med snirklig handstil har hon sedan skrivit ovanför hur varje färg åstadkommits. Det är ju fantastiskt! Ett gäng gamla trådrullar i trä står bredvid och råkade ha samma färgskala som växtfärgningen. En gammal tidning med stickmönster och bakom den skymtar en broderad almanackstavla. En bild för varje månad och plats för blädderalmanackan i mitten. Det är Makens mormor som gjort den.

Och så finns där en stoppningsapparat!  Den är högst märklig, man ska trä sin trasiga ullsocka över och sedan liksom väva igen hålet med hjälp av en massa piggar som kan vinklas åt olika håll för att få just vävningseffekten. Jag har till och med beskrivningen på hur man gör. Hittade alltihop i sin orginalkartong på loppis för en struntsumma.
Beskrivningen har jag ramat in tillsammans med små stoppgarnsnystan som fanns på samma ställe. Tänk va! En stoppapparat. Perfekt heter den dessutom. Numera kastar vi strumporna och köper nya. Bredvid ligger en klädborste, säkerligen en resevariant. För när man drar upp dragkedjan som löper runtom överdelen hittar man små sytillbehör.

Jag kan inte lämna den där typen av fynd. Dels är de charmiga och dels berättar de en historia om oss kvinnor som är rätt bortglömd och obetydlig. Jag tycker den är fantastisk, vilken kunskap, och omsorg liksom.

Jag fick lov att ändra lite på läsfåtöljerna och bordet i bibblan för att det skulle bli bra med ett rätt stort symaskinsbord där inne. Men bara en liten vridning som egentligen borde ha gjorts ändå. Det blev faktiskt bara bättre. Nu har jag ett bibliotek med syhörna. Kanske ett lite udda inslag i just ett bibliotek men eftersom det är mitt bibliotek så passar det faktiskt utmärkt!

 

Spaljébygge

Kan själv byggde en spaljé av gamla taklister och kan själv hängde upp detta bygge på väggen också!
När väl den gamla halv-stegen som tjänat som spaljé till växtligheten tidigare trasslats loss. Växter som kräver stöd av nåt slag har ett trassligt växtsätt och söker sig stöd lite ostrukturerat och där det finns.
Växtligheten i det här fallet var en planta jag sått från frö i våras. Blomman för dagen, som blommar med fina dagliga klockor. Den slingrar sig handlingskraftigt upp i världen genom att sno sig runtom första bästa tillhygge. Här hade den använt Kaprifolen, som var huvudnumret i denna plantering. Verkligen snott sig runt och runt och var alldeles krusig när jag väl fått loss den.
Kaprifolen stod tidigare och skämdes i ett torrt hörn där jag i en sorts enfald trott att det skulle bli ymnig och täcka in. Nej. Den kvävdes, långsamt, och jag trodde den gett upp hoppet. Men så fick jag se en spirande ansats till ett sista försök i våras. Tänkte att den förtjänade bättre, och fick med hjälp av spade och handkraft upp det mesta av roten.
Vid den där gamla stegen vid husväggen hade en ros stått och dött. Den rackarn hade inte alls lika mycket försökslusta som Kaprifolen ska jag säga. Fisförnäm och kräsen var den. Lade bara ner, utan att ens ge sig på stegen, eller husväggen och inte släppte den ifrån sig nån blomma heller. Så jag fick ur den roten och det mesta av den gamla jorden. Blandade ny jord och bäddade så fint för Kaprifolen. Lät de rankor som ändå fanns hänga upp sig i stegen. Det var som sagt ingen hög stege, men jag tänkte att den säkert skulle räcka till. Trodde väl aldrig att växten skulle bli så pass tacksam. Det var därför att ställde dit slingerblomman, för att den skulle hjälpa till liksom. Men hoppla så fel jag hade! Kaprifolen var verkligt tacksam för sitt nya hem och satte igång att växa direkt. Var snart en halvmeter ovanför stegen! Med ett par långa svajande rankor som letade i luften efter nån slags stöd utan att hitta nåt annat än husväggen att luta sig mot. Då skulle den tillslut breda ut sig åt olika håll längs väggen och riskera gå av i blåsten.

Eftersom jag förutom ”kansjälv” också är en ”det-kan-vara-bra-att-ha” person så fanns en hög med gamla smala taklister bakom friggan. Sparade från rum rustats därinne. De där hamstrade gamla taklisterna hade åkt ut i akt och mening att slängas men ja, jag ändrade mig … Nu fick de sig en up-cykling kan vi säga.
Först lade jag ut de längsta på gräsmattan. Hittade en form för mitt bygge och placerade kortare listbitar tvärsöver. Fäste alltihop med ståltråd, detta kära material som kan så mycket! Piffade över ståltråden med hampatråd som jag virade i krysstag över varje korsat ställe. Det blev en stabil och bra spaljé. Det blev en redigt stor sådan. Lite ruffig med nån färgrest och tapetbit här och där, jag sågade inte heller utan bröt bara av listerna till lagom längd.
Därefter skulle den upp på väggen. Den långsamt uttvinnade Blommanfördagen låg i gräset och väntade medan Kaprifolen fick vila, uthängd i en buske i rabatten nedanför. Fritt fram på väggen alltså. Jag hämtade skruv i garaget och skruvade i några i väggen, fäste sedan spaljén med ståltrådsöglor runt dessa skruvar. Prefekt! Knappast fackmannamässigt men det funkar! Spaljén hängde till och med rakt fast jag inte måttat mer än med ögonen medan jag stod nedanför och höll den mot väggen.
Så upp på en stege med de längsta blomrankorna för att hjälpa dem hitta vägen in i sitt nya bo. Sen backade jag och begrundade mitt verk. Kaprifolen såg ut att trivas och gjorde sig bra mot de gamla teaklisterna. Gav ett något klenare intryck när den fick spridas ut på större yta, men jag förväntar mig att den jobbar på nu!

”KanSjälv” var mäkta nöjd. Liksom ”KanVaraBraAttHa” som fick användning för de sparade listerna på ett sånt ypperligt sätt. Det passade bra med en spaljé av återbrukat material där intill de gamla trädgårdsredskapen som gjort sitt och numera bara kan ta det lugnt och se på. Jag själv slog mig ner i en stol och beundrade mitt arbete. Började genast planera för nästa grej. Jag har en klätterros som …