Tick-tack

Klockan på väggen framför mig tickar så där ljudligt som en klocka bara gör när man nyss medvetandegjort den. Däremellan hör jag den knappt längre. Den bara är där och går. Lite efter golvdraget faktiskt men jag har lärt mig att lägga till det som saknas för att veta den rätta tiden. Nu är det inte just tidsangivelsen som är anledningen till den klockan. Det är själva tickandet. Jag finner det rogivande och hemtrevligt. Som hemma hos mormor.
Vissa, typ Dottern, hatar tickande klockor. I alla tider här hemma har hon stängt av eller tagit batterierna ur klockor som väsnats för mycket. Eller gömt klockorna bland ljuddämpade material. I hennes barndom hade vi en stor brun sån tickande klocka. Med snidat klockhus, pendel och slag och extra allt. Kanske är det anledningen till hennes avsky för tick-tack? ljudet har liksom enerverat sig in i henne från tidig barndom.
Vägguret hade också ett redigt ljudande boing, boing i varje halv och helslag. Med schysst resonans i hela klockhuset. Föregicks alltid av ett snäpp i nån fjäder och så boingade den i gång. Klart hemtrevligt och mysigt (utom tolvslaget om sömnen inte ville infinna sig, då kändes det som att fanskapet aldrig skulle sluta slå) ljudade mig tillbaka till mormor och hennes gamla fina väggklocka i liknande stil. Vår var dock nytillverkad efter en sådan äldre modell och uppbringade aldrig riktigt samma charm. Maken såg till att urverket var regelbundet uppdraget med den stora nyckel som hörde till. Tills en dag inga uppdragningar hjälpte och det visade sig vara en liten pryl där inuti som var trasig. Klockan hängde tyst och stum på väggen ett bra tag innan den så småningom plockades ner och hamnade i dammigt läge under en hylla i källaren. Det blev aldrig av att söka reservdel och försöka laga. (numera är den uppsatt på väggen igen men i en helt annan funktion. (Kolla HÄR! om du blev nyfiken)
Jag gillar väggklockor och har testat ett antal olika genom åren men alla som tickade minsta lilla bannlystes raskt av Dottern. Speciellt den som hängde i hallen utanför hennes rum. Det är bra med klocka i hallen, så tiden är under uppsikt medan man gör sig i ordning tycker jag. Bara de inte tickar.
Numera bor Dottern inte här längre, men det händer titt och tätt att hon ilsket stegar in i bibblan och stoppar pendeln på väggklockan när hon hälsar på. Jag köpte just den klockan på loppis en dag och var så glad över att den villigt gick, nästan rätt, tickar fint och plingelingar stämningsfullt vid halv och helslagen. Den har också en uppdragsnyckel med sig och det jag som drar upp både urverk och ringandet regelbundet. Låt den ticka, låt den slå. Det är bara så mysigt!

Trappförvandling

Husets inbyggda källartrappa har inte fått nån omsorg alls under alla år vi bott här. Fast den används dagligen. Istället blev det mer och mer slitet och kändes fulare och fulare och knappt värt att ens städa. Och man skyndade sig ner eller upp med ögon som inte såg. Tills en dag jag fick nog … och fick en idé samtidigt!
Så här såg det ut! Färgen alltså, vad ska man säga … rosa, aprikos, vinrött och beigebrun matta till detta. Huu. Skrubben i överdelen av trappan är städskåp. Tidigare, innan vår tid, var det nog en garderob för garage och trädgårdskläder tror jag. Men jag tyckte det var bättre som städskåp. Det var inge vidare snyggt därinne heller och inte det minsta praktiskt.

Vi greppade penslarna sista semesterveckan och satte igång. Allt vinrött blev vitt, allt rosa och aprikos samt dörren till garaget och dessutom taket blev grått.

Därefter blev den tidigare vinröda ledstången svart och Maken påbörjade jobbet med att klä in trappstegen i något betydligt klädsammare. Vi hade nämligen rejält med rester av klickgolv i obrutna förpackningar. Hade inhandlats tidigare för bibblans golv, men där visade sig till vår överraskning ett parkettgolv under plastmattan och därmed blev golvpaketen överflödiga.
Den där dan när jag fick nog mitt i trappan och en plötslig idé, hastade jag upp i samma impuls och frågade Maken om det var möjligt att lägga klickgolv i trappan. Trodde han skulle sucka och säga nej. Men han sa jaaa, vilken bra idé! Klart det går!
Han började med de rakare och enklare bitarna och för de inte så raka fick han låna en trappkompass, trappspindel, trappstegsmätare … alltså kärt barn tycks sannerligen ha många namn, men den var ett utmärkt redskap för att kunna såga till rätt form för alla trappsteg. Medan han höll på med trappstegen gick jag lös med pensel och färg på garagedörren!

Det blev ett spretigt träd i svart. Tyckte det gjorde sig bra där i allt det grå. Jag fixade också till i städskåpet. Valde att behålla träväggen ”rå” i bakstycket. Målade de två andra i samma grå som allt annat. Tapetserade en av dem med små bilder klippta ur inredningstidningar. Sen skruvade jag upp en hylla och några krokar. (Maken bytte golv även därinne.) Nu är det betydligt mer praktiskt inrett och lättare att hitta den städutrustning som önskas.

Trappstegen fick också avslutande vit list för helhetens skull, samt en trygg remsa halkskydd. Städskåpets dörr hakade vi helt enkelt av. Den har ändå alltid varit i vägen och jämt krockat med garagedörren till allmänt förtret. Min plan var ett draperi. För hur välordnat ett städskåp än må var så innehåller det inga estetiskt snygga grejer. Jag böjde till två gamla skedar och lyckades helt på egen hand använda Makens pelarborr för att göra hålen i dem. Skruvade upp dessa ovanför skåpet och hängde i en gammal trädgren som jag sågade till som draperistång. Givetvis ett svart draperi, just nu i alla fall. Men det kan bli nåt mer färgglatt framöver. När jag hittar det rätta tyget. Sen spikade jag upp några tavlor också. Det ska bli ny taklampa som Maken ska bygga själv, utifrån en bild jag hittat. Och väggen ovan trappan ska prydas med ett foto som fotografDottern tagit. Så småningom. Men just nu är det klart och det blev så himla bra!

Trappan är ny! Och så mycket trevligare att vistas i.

Så blev det söndag

Det regnade faktiskt hela förmiddagen i går. Sen blev det varmt, fuktigt och varmt igen. Och idag var allt som vanligt. Så ska även den kommande veckan se ut, sol i mängder och upp till trettiograders värme.
Nåja, för tillfället är jag rik på regnvatten. Även om det kan gå över ganska fort när torkan tagit över växtligheten igen. Men just idag pausar jag med allt vattnande och känner mig rik på vatten.
Startade dan med att städa altanen som fått in en ansenlig mängd natur. Löv och barr och annat skräp hade blåsts in. Dessutom hade NattKatterna lämnat något riktigt äckligt på bordet av alla ställen. Det händer ofta att det släpas hem äckligheter som det tuggas på under detta altanbord. Tydligen ska maten ätas hemma. Det som lagts på bordet i morse hade nog varit nertuggat, men kommit upp igen. Huu. Alltså behövde duken tvättas och en ren läggas på
istället och bänkarna sopas och mattorna skakas och dammsugas. Av bara farten städade jag lite inne också när jag ändå var i farten med dammsugaren. Passade på medan temperaturen gick att använda till någon slags aktivitet. När det blev för varmt igen, drog vi i vanlig ordning för överallt och stängde till för att behålla nån slags trivsel inomhus.
Så åkte vi rodden till en gammal fyr vid kusten. Satt en stund och tittade på en del båtar och lät havsvindarna svalka av oss. Efter det tog vi en helt annan väg därifrån och hamnade på tvättbrädelik grusväg i solgassad skog. Det blev skakigt och varmt till tusen. Så var det med den havssvalkan. Puh, sa vi båda när det äntligen blev asfalt under hjulen och en lite högre hastighet som kunde fläkta av oss det varmaste.
Åt en glass i skuggan när vi kom hem, sen somnade jag i hammocken i sällskap av katten. Min semestervana trogen. Just nu har jag gett upp all slags utevistelse för nu går det inte längre och sökt mig ner i källaren. Tänker stanna här tills kvällstemperaturen tagit över därute. Då går jag väl och sätter mig på altanen och kvällsnjuter tänker jag.
(Antar att Maken fick nåt slags solsting där i rodden i skogen … för han kom just ner i källaren med en tom kasse i handen för att påbörja städning av sina arbetsbord. Helt frivilligt! Nåja, han svalkas väl av om ett tag och kommer på vad han gör … )

Ett långt inlägg om ett bord

När vi renoverade köket för en del år sedan (hoppsan vad tiden går) köpte vi ett nytt bord och stolar till. Kändes rätt då men det senaste året har jag blivit allt mer less på det där klumpiga och stabbiga ekbordet och de lika stabbiga stolarna till. En titt på loppisarna runtom sade mig att jag inte var ensam om det. Många andra hade haft liknande bord och stolar och dumpade dem på loppis nu.
Men vad ska man ha istället? Ett köksbord kan inte kastas ut innan ett nytt finns i faggorna och jag pendlade mellan att köpa nåt helt nytt eller nåt gammalt fint eller rent av bygga ett eget. Nåt med järn och slitna plank liksom. Maken rynkade på näsan åt den idén och såg för sin syn något som utgjorde en ojämn bordsskiva där glasen stod osäkert. Alla loppisbesök för att spana efter det där gamla fina resulterade i inget alls för de bord som fanns att köpa var helt fel mot den ganska otydliga bild jag hade av ett framtida bord.
Men så. Plötsligt händer det som man säger. Man vet när det är rätt. Jag stod framför bordet en lördag på det vanliga loppisstället och bara tappade andan liksom. Jag hade äntligen hittade köksbordet jag önskat mig. Medan jag ändå funderade lite kom andra och glodde på bordet och det fick mig att vilja väsa likt Gollum … My precious

Låt bli mitt bord! Jag måste ha det! Maken var inte med på den loppisrundan men jag skickade bild och han höll med (våga nåt annat!) så bordet köptes raskt innan nån fick samma idé. Det kändes lugnt först när en lapp med sålt tejpats vid bordsskivan. Jag tog en hemkörning för att slippa krångel och bordet anlände till min lycka redan på måndagen. Min envishet är av det slaget där jag ensam släpar ut ett tungt och stort ekbord bara för att jag vägrar vänta nån timme på att Maken ska komma från jobbet. Efter att först ha tippat över det på sidan lyckades jag släpa ut eländet på altanen. Sen kunde jag städa ordentligt inför det nya som jag fick inburet så långt som till hallen. Givetvis envisades jag med att få det till rätt ställe på egen hand så fort hemkörarna gjort sitt. Snart stod det på plats och var lika fantastiskt som jag trott! Om inte bättre. Mycket mindre än det förra men det är oftast jag och Maken. Det räcker för oss, dessutom innehåller det utdragsskivor i båda ändarna så det kan bli stort nog vid behov.
Tanken var att samla ihop ett knippe fina gamla stolar av olika snitt att ha till. Jag hittade också en här och en där och lade till ett par som redan fanns hemma.

Men lördagen efter sprang jag plötsligt på fyra likadana så kallade äppelstolar som bara ropade på mig. Lovade att det skulle bli så fint. Och de var i riktigt stabilt och bra skick. Så fick det bli, jag fick in dem i bilen och radade snart upp dem runt bordet. Såg att de hade haft helt rätt. Tyget på sitsarna ska bytas, annars bara helt perfekt.
Och så taklampa på det. Den förra passade ihop med det stora bordet men inte ett dugg ihop med det här nygamla möblemanget jag samlat ihop nu. Den skymtar på bilden, egentligen hängde de tre glaskuporna i rad men jag band i hop dem för att det var aningen bättre. Men långtifrån bra. Det krävdes en lampa som pratade samma språk så att säga. Och nu i lördags hängde den där på loppisrundan och Maken hakade genast ner den och jag satt med den i famnen på vägen hem eftersom vi åkte med Rodden och inte hade något som helst lastutrymme för den typen av fynd.

Maken hängde upp den när vi kom hem och både jag och bordet andades liksom ut över att slippa den moderna lampan och få ihop det med en av rätt sort. Jag är mycket nöjd så här långt över mina tre lördagars loppisrundor där allt bara fallit väl ut. Ännu krävs ett och annat smått pyssel men det får ta sin tid. Som matta till exempel, och en slags trivsam fönsterlampa och vi behöver måla om taket och tänker oss en tjusig takrosett att fästa lampan i. Och det svarta skåpet ska få nya knoppar. Men det får ta sin tid. Såna där mindre detaljer är roliga att fundera över och leta efter. Allt behöver inte vara rätt från början men nu är det väldigt rätt så här långt. Och jag älskar gamla möbler som snickrats med sån omsorg för bra länge sen. Det medföljer tyvärr ingen historia men man kan bara spekulera i vad det där bordet upplevt. Nu börjar en ny era.

Ett nytt rum nästan

Förrådet tänker jag inte visa! Där är det visserligen mer ordning numera, men alla som sett ett förråd kan relatera till hur det kan se ut i ett sådant.
Rummet utanför åkte på ytterligare en makeover i samma svep. Alltså. För bara en kort tid sedan, i begynnelsen av detta år till och med, köpte jag en garderob och städade upp detta rum, lite hafsigt insåg jag snart. Rörde inte alla överbelamrade hyllor alls då.
Nu råkade det sig så att det stod en överbliven tresitssoffa från garaget. Ordat om den förr, soffan som blev kvar efter en garagefest i höstas. Kan tyckas märkligt, men jag orkar inte tjata mer om det. (Länkar mig själv istället.) Denna soffa ville Maken givetvis får ut ur garaget (läs: kasta) Denna soffa ville jag ha (läs: få ner i källaren) Tänkte mig att jag som är av solskygg och värmeogillande slag kommer att trivas bra i en soffa, i den så behagligt svala källaren under sommarens varmare dagar. Därmed var det bara konstatera att garderoben hamnade lite fel på första försöket. Maken, som är en snäll och foglig man, han höll med … inte alls! Verkligen inte. Men han vet sen gammalt att det inte lönar sig att protestera nämnvärt när frun bestämt sig. Han häktade alltså snällt av garderobsdörrarna och föste om den till ny plats efter att vi i lördags tömt alla hyllor på minst tjugotusen tunga fotoalbum.
Soffan var uppmätt och skulle passa bra på sin tilltänkta plats. Problemet var själva nerfarten! Källartrappan är allt annat än bred och aningen svängd på slutet. Lågt till taket på en punkt. Maken var med all rätt lite tveksam. Men så kom helt oförhappandes och en helt ovetande God vän på en snabb visit. Tack och lov för det kan jag säga! För utan honom hade det aldrig blivit något svalkande soffläge i sommar. Han fick alltså snällt hugga i. (låg lite, lite i hans eget intresse också eftersom det han kom med behövde soffans plats i garaget ..hrm )
Gubbarna lyfte, i varsin ände och gick stabilt mot trapphuset, som befinner sig mellan garage och kök. En gubbe på vardera sidan om trappan (en i garaget och en i köket) med en klumpig och eländes soffa mellan sig. Där var det så klart stopp. Jättestopp. Det gick inte på några villkor att vända soffan för nerfart. Maken hojtade på mig, poängterade det uppenbara för att överbevisa mina egna ögon och började därmed backa tillbaka till garaget i tron att han var entledigad. Stopp! Sa inte frun då, utan faktiskt den Goda vännen i köksändan av soffan!
Om vi istället … tänkte han högt … och så dirigerade han om hela grejen på ett smart sätt. Maken lydde snällt och följde honom i sofflyftet mot köket. Där lyckades de få upp soffan på högkant och sedan in i trapphuset och nerför längsmed trappan! Benen fick skruvas av, nästan i farten varefter de visade sig vara i vägen nerför och så hoppsan hejsan stod soffan i källaren! Mottagen av förnöjd kvinna. (Jo, jo. Har jag bestämt att en soffa ska ner i källaren kommer den på ett eller annat sätt ner i källaren.)
Där står den nu och är bara suverän. (och ska den nån gång upp igen sågar vi sönder den) Ruskigt retro, man kunde tro att en mormor eller farmor av äldre slag flyttat in med fransförsedd soffa. Men jag gillar den, väldans fräsch och lite använd tydligen. Annars hade det fått vara. Garderoben mår fint, faktiskt bättre, på sin nya plats och alla våra fotoalbum ställdes tillbaka hyllan mittemot soffan. Kanske man sätter sig där och tittar i ett album ibland? Tidigare var man tvungen att bära med sig albumen upp och sen ner igen. Vem orkar sånt?

Det ska piffas lite så småningom. Fixas lite tavlor och sånt. Och så återstår alla dom där pärmarna med gamla papper som ska rensas … pust och suck och stön.

Det rensas i förråd

Ibland blir jag så trött på min egen från-tanke-till-handlings egenskap. Plötsligt får jag bara syn på nåt och det slutar med att jag har en massa extrajobb. Nu har jag plötsligt rivit ut hela förrådet i källaren och står inför ett röjningsjobba som kan vara till midsommar om det vill sig illa.
Det där förrådet alltså, det gjordes till matkällare när huset byggdes. Ventilation rakt ut. Stabila trähyllor tänkta att förvara hemgjorda syltburkar och saftflaskor. Golvutrymme nog för backar med läsk kanske och lådor med potatis och morötter. Utanför huset hade man nämligen anlagt ett stort potatisland och grönsaksland. Även ett rejält jordgubbsland fanns. Och så bärbuskar med röda och svarta vinbär och krusbär. Så nog har denna matkällare fått ta hand om en hel del mat genom åren allt. Tills vi flyttade in vill säga. För alla dessa land och bärbuskar är ett minne blott. Inte sjutton vare sig syltas det eller saftas det längre. Det köps i affären och förvaras i kylen.
Fast nu önskar jag att den innehöll snygga burkar med fina etiketter. Kanske med såna där rödrutiga tyghättor över locken. Trälådor med rotfrukter och grönsaker. Doften av jord och bär. Istället är det kallt som tusan och fullstoppat med diverse. Matkällaren blev givetvis förråd av sånt man vill ha kvar men inte vill se. Oklart varför man har det då.
Men jag förmår inte slänga vissa saker utan sparar det i lådor. Därför släpade jag ut ungefär fyra kartonger med skolmaterial från Dotterns alla förskole och skolår. Jag har haft en tanke. Att en gång sammanställa delar av detta till någon slags enhet i pärmform. Men bara skjutit upp och stoppat undan ännu en bunt i en låda efter ett avklarat skolår. Nu var det länge sen hon gick i skolan och mycket material blev det. Ett under att jag ens fick ner den största lådan som jag av en underlig anledning baxat upp på översta hyllan. Därinne fanns också ett par lådor med en betydligt mindre enhet av både min och Makens skoltid. Hittade till och med lite grejer som tillhörde Brorsan, några teckningar och ett album med samlade bilbilder. Jag skickade foton på detta till honom och lovade ta med grejerna till honom nästa gång vi ska ses. Men hans svar tyder på att han tycker de kan ligga någon annanstans än hos honom. ”Undrar vad jag ska ha det till?” Ja, det undrar jag också, ändå kan jag bara inte kasta det lilla gröna häfte som jag med spretig sexårshandstil skrivit ”Religion” på. Och inuti ritat både mor och far och lilla-bror och början av skapelseberättelsen. Eller häftena med skrivstil som jag fick dekorerade med guldstjärnor på sidorna med vackrast formade bokstäver.
Lådorna med Dotterns skolgrejer var överväldigande. Somligt måste absolut sparas. Även om hon också har lite samma attityd som sin morbror och undrar varför. Somligt blundade jag och slängde. Somligt kom hon själv och slängde. Och tog mig ur pärmsamlingstanken. ”Gör nåt bättre med din tid!” Okej. Jag slängde, stoppade tillbaka i lådan, slängde och sorterade. Lådan blev fylld till bredden och kan inte bäras. Ändå är jag långtifrån klar. Det blir nog en låda till …
Det ska givetvis sorteras om inne i förrådet, det är liksom hela syftet med att jag släpat ut allt. En del grejer som vistats på andra hyllor måste in. Jag hoppas kunna bli av med hyllor utanför förrådet. Där det samlats grejer som jag bara kan sucka över. Gamla pärmar med sedan länge betalda räkningar och bankpapper och jag vet inte vad. Inget vi någonsin mer behöver men ingen av oss har orkat ta tag i det. Det bär emot att kasta det i soporna eftersom det finns info på dem som inte bör komma i orätta händer. Eller är jag överkänslig där? Jag skulle helst vilja bränna det men det känns också lite meckigt. Hade en sån strimlarpryl en gång. Men det var erbarmligt jobbigt. Den tog bara fem ark åt gången och blev snabbt för varm och ville vila. Det skulle ta till nästa år att strimla allt i den takten om jag nu ens hade kvar den. I så fall behöver jag skaffa en redigare sådan. Eller komma på en annan lösning. För nu ska inte den där pappershögen sparas längre.
Det kommer att ta mig hela helgen gissar jag. Men hoppas att jag med glädje kan stänga den där förrådsdörren och känna auran av ordning ända utanför, helst snarast!

Rörjobb och pysseljobb

Snart kommer röris skrev Maken i ett sms i morse. Jo, jag var uppe och presentabel! Röris, alltså rörmokaren, kom på slaget med sina verktyg och i sällskap med vattenverket. Och på grund av vattenverket faktiskt. De kräver nya kranar för avstängning av vatten i huset och nåt nytt fäste ihop med dessa måste monteras för att en ny vattenmätare skulle kunna installeras. Inget av detta stod på min önskelista men eftersom det krävs av oss får vi vackert se till att det blir utfört och vi kommer vackert att få betala räkningen själva också minsann.
Allt detta sitter angjort i väggen i tvättstugan ihop med vattenrören som leder in i huset och vidare runt i huset. Med en vattenmätare som borde klassas som en raritet i mitten. Denna skulle alltså bytas mot en modernitet.
Min pysselhörna bor på arbetsbänken nedanför. Kändes opraktiskt att tvinga Röris att göra jobbet bland pärlburkar och liknande. Dessutom var det en utmärkt chans att få det där ordentligt städat och lite omorganiserat. Jag tömde alltså hela området på all slags pysselmaterial förra veckan redan, för att vara beredd inför denna röroperation när den nu behagade ske. Packade ner och bar allt ut därifrån.
Igår fick Maken besked om att att Röris skulle anlända denna morgon. Bra, då blev det inte så långvarig nerpackning av grejerna!
För att Röris skulle kunna göra jobbet krävdes att all vattentillförsel var strypt eftersom han skulle ta isär rörgrejen och få loss vattenmätarreliken. Det var därför han hade vattenverket i släptåg. Det görs nämligen i gatan utanför huset.
Jag hade fixat mitt morgonkaffe och hällt upp en kanna vatten och hade inget problem med att bli vattenlös en stund. Röris fick dona på nere i tvättstugan medan jag drack kaffe och tittade på teve. Han bankade och härjade på och jobbet var gjort på lite över en timme, sen var tvättstugan min igen. Nya kranar med en modern mätare satt i sitt fäste. Inte så man häpnar direkt men tja, nu har vi det som krävs. Allt skräp tog han med sig när han gick och jag fick vattnet påkopplat igen.
Därmed kunde jag ägna förmiddagen åt att återställa pysselhörnan igen! Lite pysselhörna 2.0 blev det. Städat och ordnat, omorganiserat på ett mer praktiskt sätt. Sånt som inte blev så bra i första omgången blev bättre nu. Kanske inte var så illa med lite förberedande rörjobb i alla fall!

I tidig lördagsmorgon

Kärvänligt närgången katt tycker egentligen att det är dags att kliva upp men accepterar en stunds snoozande. Fast klockan är tidigare än nödvändigt en lördagsmorgon är jag ändå helt vaken och måste fsktiskt upp för ett toabesök. Överväger att gå tillbaka till sängen men känner att jag sovit klart. Det blir istället morgonrock på, kaffevatten på kokning och mat till hungriga KattGrabbar. Så tänder jag några ljus i bibblan, där sitter vi med vårt morgonkaffe i sällskap av nöjda katter som gärna vill ha varsitt knä att slappa i. Så börjar en trivsam lördag som är helt ledig och befriad från stora planer. Den typen av lördagar är bäst.
Igår hände det sig av ett par olika anledningar att jag fann mig städande i garaget. Jag vet. Galen människa! Det började med att jag skulle mäta en soffa. Hmmm … Jo, i garaget står ett par soffor, en trea och en tvåa av retro plyschigt slag. Guldgula med fransar och i det närmaste snudd på oanvända. De har bott någonstans där de hanterats oerhört varsamt.
Det är så klart Dotterns fel …förtjänst … att de finns hos oss numera. Hon brukar ordna uppskattade garagefester emellanåt och i höstas blev det en av Hallowen-art. Det är liksom på riktigt när hon ordnar fest. Tillsammans med sin gode vän handlades soffor och annat tillbehör som vinkannor silvrig stil och snirkliga ljusstakar på loppis. Rökmaskin hade de också såklart och tema för utklädningen. Hursomhelst, det var inte festen jag skulle orda om utan dessa soffor. När allt festande var överstökat fanns endast de kvar i garaget. Till allmänt förtret för Maken. Garaget rymmer en del fordon som det ska stökas med emellanåt och då kan en soffgrupp vara väldigt i vägen. Men så närmade sig familjens födelsedagar och ett trevligt julmys ordnades i huset. Varpå vi även fixade jul i garaget med nämnda soffgrupp. Där trivdes den manliga gästskaran bäst i ren häpnad.
Sofforna blev kvar även in i det nya året. Tänkte ringa rödakorset för att få dem hämtade, men någonstans landade en annan slags tanke. Alltså hamnade jag i garaget för att mäta dessa soffor och när det var gjort var jag redan igång. Stoppa mig? Nä. Det går inte. Från idé till handling är ibland samma rörelse. Snart hade jag stökat till det värre än värst i Makens totalt förfallna fikahörna. (Han är känd för mycket men ordning och reda finns inte bland egenskaperna)  Släpat bort och burit undan, sopat golvet och föst in en soffa! Inte så märkligt som det kan tyckas.
Makens garage är inte som andra garage. Det är vitmålade och dekormålade väggar och rätt mycket inredningstänk mitt bland verktygstavlorna. En guldgul plyschsoffa med fransar var alltså inte det minsta malplacerad. Därtill fixade jag till bland hans bilböcker och ordnade lite stilleben. Städade upp vid teven och kaffemaskinen. Ja, det är som sagt inte vilket garage som helst detta. Dessutom städade jag fram hans långa arbetsbänk (han är som sagt inte kompatibel med ordning) och placerade om en fabrikssymaskin och samlade ihop löst utspridda projekt. Han har alltid en mängd sådana. Saker som det ska målas något på oftast. Nu hittade jag ett par brevlådor, en parkeringsmätare och två gitarrer. Jo. Jag lämnar det därhän, men nu hittar han dem på arbetsbänken och eftersom den i det närmaste tömd kan han ta sig an det som ska göras på dessa projekt. Därtill hittade jag bitar av konstläder och annat som hörde symaskinen till på ologiska ställen. Numera är logiken återställd.
Jag kan säga att Maken inte märkte ett skvatt när han kom hem från jobbet och parkerade cykeln i garaget. Mer än mysbelysningen. Inte så att han närmare undersökte varför det stod en lampa och lyste just där. Näe. Han kom in och frågade om jag ställt den på timer. Var det allt du lade märke till? Han gick raka vägen ut igen och satt snart häpen i sin soffhörna. Wow liksom. Nöjd man bjöd sin städande fru på middag på puben efter det!
Men vänta nu! Soff-grupp? Precis. Det finns en tresitssoffa över …

Med ordning blir det ordning

Färdigt blev det. Nere i källarförråden alltså. Nu kan jag gå nerför trappan och se ut över ett ordningsamt hushåll!
Det blev rensat och nerskruvat och bortburet och bortfört och ny garderob beställdes, blev hemkörd och packades upp. Skruvades ihop och ställdes på plats och togs i bruk. Puh.
Det blir en ren fröjd att byta gardiner hädanefter. För de hänger prydligt (faktiskt färgkoordinerade) på galgar i nya garderoben. Det blir en likadan fröjd att byta handdukar i badrummet. För dessa ligger prydligt vikta på hyllor i samma garderob. Man kan säga att det är en snudd på religiös ordning i denna garderob. Om man är en vän av ordning skulle man använda den som modell för all ordning i hela världen. Ja, klart jag överdriver. Men det blev bra och det är lite som det snackas om i den där feng sccshschh … feng shsccu … ja, den. Att ordning i alla vrår skapar även ordning i sinnet. Allt detta kan en garderob för sjuhundra spänn orsaka! Mäktigt.
Man måste faktiskt förundras över det system som arbetats fram på möbelvaruhuset framför andra möbelvaruhus! Dom har ordning i sinnet dom. Från två stora och tunga och ganska platta kartonger kan det trollas fram en stor garderob. Jag fick paketen hemkörda (mot mycket rimlig summa för att slippa åka dit, leta rätt på dem på ett lager, vingla med tung vagn genom en kassa ut till bilen och försöka få in dem i den …) Bad de trevliga hemkörarna ställa in kartongerna i garaget och därefter tänkte jag själv bära ner dem i källaren. Jo tjena. Hur tunga var dom inte! Jag fick lov att packa upp dem och bära ner en del i taget liksom.
Redan där skönjer man minutiös planering. Kartongen är exakt så stor den behöver vara och någon har lagt ett pussel med innehållet för att utnyttja utrymmet maximalt. Inklusive skyddande papper och wellpapp så inte bitarna skaver varandra. Så står man där med till synes meningslösa bitar och stora skivor med konstiga borrhål i. Men sen, slår man upp en noggrann beskrivning som förklarar allt i minsta detalj. Ett helt häfte med bilder som tydligt visar i vilken ordning bygget ska skötas och följer man detta blir allt både lätt och rätt. Jag hällde ur alla smådelar från två plastpåsar på en bricka och ett virrvarr av skruv, spik, gångjärn, träplugg och mystiska plastdetaljer blev synliga. Sorterade dem efter kategori. Antalen stämde med beskrivningens utsago. Det finns inget extra, allt har sin givna plats och ska skruvas i med medföljande verktyg. Men till detta behövdes även en vanlig skruvmejsel modell stjärn, en hammare och en Make.
Jag hade också köpt en badrumshylla i metall och glas på samma hemkörning. Den kunde jag skruva ihop själv. Men garderoben som bestod av en dubbel samt en enkel del tillsammans. Med tre dörrar. Var för bökig att hantera ensam så vi hjälptes åt med den. Och steg för steg i den ordning som nån smart typ planerat byggde vi en garderob från ett antal lösa delar. Hade man gjort minsta avsteg från planen hade det gått helt åt fanders. Nu blev det bara helt rätt och riktigt. Varje liten pryl hade sin givna plats, varje liten skruv en förborrad placering. Det fanns till och med en plastpryl som skulle se till att spikarna till bakstyckena hamnade rätt. Maken kan konsten att spika rätt utan plastpryl, så just den förblev oanvänd. Men ändå liksom! Att den ens finns!

Så relativt snart och utan svordomar och konstigheter stod den snart där garderoben, skinande vit och ny.
Så för en kort stund i livet, är det en slags ordning … nästan överallt 🙂

Det där som händer när jag plötsligt uppmärksammar något eftersatt

En dag kom jag ner i källaren och hade tydligen helt obemärkt fått med mig någon annans ögon. Jösses alltså. Hur det såg ut! Men usch!
Jag tar det från början. Vi har två källartrappor i detta hus. En ursprunglig som byggts med huset och leder ner till rum vi använder mest som förråd och trappa som anlänt bra mycket senare och leder ner till de mer inredda rummen. Fast man kan gå igenom där nere också, från den ena trappan till den andra om man vill. Där togs en dörr bort för länge sen bara för katternas skull. Nu hänger bara ett draperi i dörröppningen.
Hur som helst. Jag kom ner för den ursprungliga trappan till förrådsrummet som också innehåller en dörr till en före detta matkällare, tvättstugan och den tidigare klädkammaren.
Detta rum används enbart för diverse förvaring och tenderar dessutom sedan urminnes tider att fungera som avstjälpningsrum. Allt som blir över i husets andra rum släpas ner dit och ställs av hur som helst bara. Efter att ha rustat i princip halva övervåningen de två senaste åren kan jag säga att avstjälpningen varit monumental. Nåja, nån resning har gjorts måste jag säga till mitt slarvs försvar, men det var ett tag sedan.
Jag passerar det där dagligen. På väg till eller från sovrummet och alla svängar till tvättstugan eller den gamla klädkammaren som numera är min gå-in-i-garderob (walk in closet på finare språk). Den ärvde jag av Dottern när hon flyttade hemifrån för evigheter sedan.
Då tycks jag ha passerat i blindo. Eller medvetet blundande. Och så stod jag då plötsligt mitt i röran och såg mig omkring och bestämde skärpning! Rådgjorde en stund med mitt förnuftiga jag och utarbetade en plan som involverade en slags omfördelning av diverse. Typ flytta på byråer och dess innehåll samt ta ner ett hyllsystem och skaffa ny förvaring. Därefter meddelade jag Maken vad som var på gång. Han känner den typen av beslutsamhet som återföljs av mitt förnuftiga jags planering. Vet att det är lönlöst att stoppa. Nickade bara med dövörat åt mina planer och tänkte väl att tids nog får man hugga in och få det gjort.
När jag är igång så är jag igång. Så jag började givetvis direkt! Med det enklaste. Min garderob. Fortsättning följer och jag skyndar mig med den eftersom jag förstår hur olidligt spännande detta är. (jätteironisk!)