Granen står så grön och grann i stugan

Och luktar … mest konstgjort! Ja, jag föll till föga och vi inhandlade en sådan gran som kommer i delar i kartong. Jag medger att det bär mig emot och att jag sneglade, med en blick likt katten inför de nyskalade räkorna, på de fina, täta, doftande, riktiga granarna utanför mataffären. Men nu är vi med konstgjort vi också.
Jag hade verkligen för avsikt att få hem en riktig gran av naturlig art med doft och allt. Men så satt jag där igår i soffan och Maken började prata om att åka och handla nåt i en affär som ligger intill den affären vi hade köpt våra vardagsrumstapeter i. Vad har allt detta med granen att göra kanske du undrar. Jo, för innan tanken hunnit varvet runt hade jag hävt ur mig att vi skulle ta med oss de där tapetrullarna vi inte behövt i rusten och byta in dem … till en sån konstgjord gran! När det var sagt stod Maken redan i hallen för han är ingen granmänniska. Allra minst att åka och välja ut en i råkallt väder med kräsna frun som ska peta på alla. Sedan få den nätinslagen, instoppad i bilen, ur nätet i julgransfoten och in i huset. För att inte tala om alla barren sen och så ska elenädet ut efter jul och barren blir kvar inne på golvet och typ överallt i hela den proceduren.
Vi kom alltså iväg med våra överblivna tapetrullar. Det sammanlagda priset av dessa oöppnade och onödiga rullar motsvarade både granen vi valt ut och lite annat. Sån tur, att butiken har som policy att man får lämna tillbaka det man köpt för mycket! Dessutom fanns bara en enda grankartong till just den varianten gran jag ville ha kvar i butiken. Liksom meningen på alla sätt!
Jag skyndade mig packa upp den när vi kom hem, bygga ihop en gran känns knasigt men vad sjutton. Himla praktiskt också.
Fort ner i källaren för att få med sig kartongen med pynt upp. Hala fram slingan med julgransljus … in med den i ett uttag … helt svart!
Mängden fula ord som anländer i den fridfulla stunden mitt i någon skrålande julsång i stereon. Det är väl typiskt!
Jag konstaterade att det antagligen var mer än en lampa som var trasig i den och ljusen var inte heller speciellt fina. Välanvänd, faktiskt färdig för tippen. Jahapp. Envis som jag är så blev det en ny vända till affären för att inhandla nya julgransljus. Lika så bra, billigare än att köpa ett gäng nya lampor till den gamla, som kanske var trasig på fler sätt, vem vet? Och de nya består av led-ljus. Mycket bättre. Köpte en timer också så sköter ljuset sig själv hela julhelgen. När det äntligen var belyst i grenarna kunde jag hänga i kulor och sånt där tunt trådglitter.
Så ja, nu står den där julgranen i stugan. Grön och grann men inte så doftande. Men, jag kommer att gilla det extra mycket när den ska ut så småningom.

Klart alltså

Den där arga snickaren skulle inte ha nåt att skälla över hos oss. Eller jo, han skulle säkert hitta nåt att peka på med ”varför-ser-det-ut-så-här-rösten” Men inte i vardagsrummet i alla fall. Vi hann verkligen med vår egen tidsplan och därmed klar med hela vardagsrumsprojektet innan advent stod för dörren! På torsdagskvällen levererades allt som skulle bli tevebänk och jag bar in och staplade allt i väntan på montering. Fredagen ägnade jag åt julpynt och sånt och så efter lördagens morgonkaffe var Maken ivrigt igång med bygget av skåp.
Vi hade köpt stommar för kök, såna skåp som kan placeras ovanför kyl och frys egentligen. I mitten ett skåp med dubbeldörrar och på var sida om det två mindre skåp med bara varsin dörr. När alla stommar var ihopsatta och hade fått sina ben för att inte ligga platt på golvet, bar vi undan teven en stund och bar ut den gamla tevebänken till garaget.
Sedan ställde maken skåpen i ordning och skruvade ihop dem till en enda lång bänk. Ovanpå limmade han en bänkskiva och nu kan ingen längre se att tevebänken består av tre ihopsatta skåp. Det blev väldigt bra alltihop! Över förväntan faktiskt Även Musse verkade gilla det även om han tycktes tro att det på nåt vis var till för honom. Katter har bra blick för allt nytt och måste genast provsitta och lägga sig raklång för att testa. Nu står i alla fall teven stadigt och allt krafs som fanns på öppna hyllor i den gamla bänken är gömt bakom skåpluckor nu. Lugnt och trivsamt blev det!

Hela nätet är fullt av så kallade ikeahack. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att använda möblerna till nåt annat än ursprungsanvändningen och att bygga om och fixa med dem så de blir nåt nytt. Liksom uppgraderade. Samma med denna tevebänk och våra platsbyggda hyllor. Inspirationen kommer från andra som gjort nåt liknande. Det här blev vår version av hacken.
Nu är vi riktigt nöjda och mättade på rustande och ingen av oss vill se nån pensel eller nån roller på ett tag. Även om … nån liten plan gror någonstans i den bakre delen av huvudet. Men inte nu, inte än. Kanske sen.

Nästan klart!

Söndagen tillbringades med andra halvan av vardagsrummet. Maken tapetserade de spacklade väggarna medan jag for runt med diverse plock för att börja bringa ordning.
Det tog honom inte så lång tid. Medan tapeten torkade ägnade vi oss åt att plocka undan verktyg och tapetskräp och material vi använt. Städade undan och började se ljusning!
Möblerna kom på sin plats och vi blundade för röran som kvarstod i andra rum. Det fanns ingen ork till det.
När kvällen kom var tapeten torr nog för nästa hylla. Den här sidan skulle få en stringhylla. En gammal klassiker i nytillverkning som vi drömt om länge och köpte redan tidigt i våras. Nu kunde vi äntligen packa upp kartongerna.
Maken mätte och måttade och skruvade och sen arragnerade vi hyllorna i dessa stringgavlar.
Jag bar in de resterande glasgrejerna och ställde upp. Vi var lite olika nöjda. Maken vill ha fler hyllor i dessa gavlar, jag tycker det är bra som det är nu. Jag tror det blir som han vill 🙂 Eftersom detta är till stor del hans specialsamling.
Tillslut kunde vi äntligen lägga ut mattorna och ta in vårt nya soffbord. Loppisfyndat i somras, målat och dekorerat i silver av Maken efter min egenhändigt ritade mall. Vi hade beställt en glasskiva att ha ovanpå för att skydda silverdekoren.
Igår städade jag också undan röran vi blundade för i söndags. Huset är beboeligt igen. Sedan balanserade jag omkring i soffan och hängde tavlor och satt också upp gardinerna. Det är snart advent, det fick bli de röda gardinerna nu. Det hann jag med innan jag åkte på nattjobb.

Ikväll har vi bara suttit i soffan och njutit av vårt värv. Så himla bra allt blev.

Det är verkligen klart … eller snudd på klart! Vi har beställt en leverans av mer ikea-grejer som ska byggas ihop till ny tevebänk också. Men det får bli helgens jobb.

Rörigt och mycket jobb

Inte haft nån tid över till annat än detta rustande av vardagsrum. Och försökt hålla eländet ur de övriga rummen för någon slags beboelig känsla. Det gick såklart inte. Tillslut står det grejer överallt. Överblivna möbler, möbler som ska hållas ur vägen, saker och grejer och jox. Vad mycket sånt man har, som bara har en plats och knappt märks. Tills det behöver flyttas på. Tillslut kändes det som att jag gick på små stigar mellan möbler och undanstuvat sånt jox.
Vi behövde hjälp av vår proffsige målarvän med spackling av två väggar. Det krävdes två varv, med torktid emellan. Slipning på den den tredje dagen. Suck alltså.
Maken är ruskigt händig och han har jobbat som ett skållat troll. Han har målat tak, byggt hyllor, slipat tapetskarvar, satt upp hyllor, sågt till lister och tapetserat halva rummet (som inte behövde vänta på nåt enormt spacklande) med vårt val av väldigt diskret tapet.

Jag har hantlangat, tittat på, kommit med glada tillrop. Fixat bra spellista, ordnat med mat när trollet började gruffa i honom. Och planerat i huvudet för var jag ska göra av alla grejer tillslut.
Han tapteserade halva rummet förra helgen för att vi skulle kunna ägna oss åt den platsbyggda hylla vi planerat för.
Jag såg det först på Instagram, hur folk byggde snygga enheter av gamla ikea-hyllor. Som staplades ihop och målades och blev nåt helt annat. Enhetlig hylla från golv till tak. Vi ritade och planerade vår egen variant ihop med våra befintliga cd-skåp till liknande enhetliga hylla. Men istället för gamla hyllor som behövde målas köpte vi nya vita. Sparade oss en massa tid. Vi ställde dem upp och ner på cd-skåpen när Maken sett till att de satt stadigt ihop. För att inte få ett stort fult glapp av golvsockeln mitt i systemet. Enhetligt var ordet. Fast i vårt fall svart nertill och vitt upptill. När vi fått upp alla dessa hyllor på rad täckte Maken denna govsockel, som numera var taksockel, med en krönlist. Skarvarna mellan de olika hyllorna täcktes också med en list och i ytterkanterna bakom den klistrade han in en belysningsremsa. Vi valde också att klä hyllkanterna i svart för att få det mer samstämmigt med de svarta skåpen under.

I lördags började allt så sakteliga ta form direkt efter morgonkaffet. Vi struntade i att halva rummet var otapetserat och ägnade oss åt att få hyllan klar i stället.
Kändes härligt att se det färdiga resultatet och se att det överträffade alla förväntningar. Det tog oss i princip hela dan men vad gör väl det när allt blir så bra! Vi sparade ett gap i enheten istället för att bygga hyllan hörn i hörn. Dels för att det finns en trappa nedanför och det skulle vara omöjligt att få upp vare sig hyllor eller grejer i hylla där. Och dels för att vi ville ha kvar tavlorna som Dottern en gång skapat med kameran och bildbearbetning. Dessutom har vi en ansenlig mängd Festivo-ljusstakar som passar perfekt ihop med dessa tavlor. Där fanns en hylla förr också med samma ljusstakar. Men nu blev den bredare tack vare en hög hylla som vi vi skruvade upp liggande istället för stående.
Det var en fröjd att putsa glasgrejer och bära in och arrangera snyggt i dessa tjusiga hyllor.Behöver jag säga att vi är rejält nöjda med oss själva efter detta?

Okej vi är igång …

Som jag bävat och så gick det så snabbt. Det tog mig knappt två timmar och tvåtusenfemhundra steg (jo jag räknade) så var alla grejer nerplockade och säkert undanställda. Jag pratar om glaset. Allt vårt glas.
Allt vi samlat på oss som stod uppställt till prydnad på ett flertal hyllor på vardagsrumsväggarna och på diverse andra avställningsytor. Jag borde kanske ha räknat grejerna istället för stegen. Om det fanns nåt sånt som en glasräknare i mobilen också. Men för att inte låta som en överdriven och lat person gissar jag att vi pratar någonstans kring ett trehundratal … det är helt galet egentligen. Visst. Men kul. Vi är sakmänniskor och vi njuter av att ha dem omkring oss och jag gillar att pyssla med dem och arrangera dem snyggt tillsammans. Gör om det lite då och då och gillar att se hur de olika grejerna faktiskt samspelar med varandra (och därmed låter jag som en viss inredare på teve) Vi har alltid gillat glas och därmed samlat på oss diverse glaskonst genom åren och också ordnat hyllor att ställa prylarna på. Och tja, ställt upp en till och en till och … plötsligt fanns mängden. Vi lider ingen brist på tavlor heller. Tomma väggar är inte alls vår grej.
Ja, jag känner att jag måste visa vad jag pratar om … eftersom jag hör hur vansinnigt det låter.
Hm. Ja. Jo det är en del.
När vi började prata om tapetbyte i detta rum for våra ögon längs med denna samling runtomkring väggarna och stannade i någon slags gemensam suck. Hur gör vi det här? Planerna gick från omsorgsfullt inslaget i bubbelplast i kartonger till någon slags avställningsyta i ett annat rum. Sucken varade i många dagar och ingen av oss orkade ta tag i det, liksom övermäktigt kändes det. Rentav onödigt ändå? Är det inte bra som det är? Men så har vi köpt tapeterna, planerat för nya slags hyllor som även de blivit inköpta och finns hemma i kartonger. Så ja. Det måste göras.
I går tog jag tag i det. Ordnade med avställningsytan och bar sedan grej efter grej i rask takt och fyllde upp dessa avställningsbord så att det lilla rummet såg ut som någon slags glasbutik utan specifik ordning. Att se allt samlat på det viset gör det ännu knasigare kanske. Och plötsligt var hyllorna tomma! Allt detta suckande till ingen nytta. Hyllorna kunde ha varit tomma redan i somras om det inte vore för suckandet.

När Maken kom från jobbet tog han sig an att skruva ner alla hyllor. Nu finns ingen återvändo eller tid för nåt menlöst suckande. Det är bara att jobba på. Taket ska målas, väggarna förberedas för nya tapeter. Sen kan vi äntligen ta tag i dessa kartonger med nya hyllor.
Jag satte mig i soffan och liksom föreställde mig hur det ska se ut sen, när det är klart. Och sållade bort en del grejer i tanken utan att kunna specifisera vilka. Det ska inte vara så trångt med grejer sen. Tänker jag. Som om det var självklart enkelt att välja bort nåt, och jag kommer att misslyckas totalt, när den valprocessen ska gå igång. Nåja. Det blir en senare fråga.
Nu ska jag inte rusa iväg i tanken. Mitt jobb för dagen är att få undan allt onödigt och att hålla resten av huset i beboeligt skick. Annars blir sånt här jobb tråkigare än det behöver vara. Man behöver nån fristad ändå för att mäkta med rustandet. Men ja, vi är åtminstone igång.

Massa oväsen

Dunder och brak mitt i morgonkaffet denna måndagsmorgon. Det händer nåt utanför och jag ser en lastbil genom fönstret. Stod och lät vid grannens hus, fullastad med nåt slags byggmaterial och ett gäng män klev ur en bil framför. Tydligen ska de byta tak på grannens hus och det var ett ivrigt gäng som i rask takt byggde ihop en byggställning runt huset med ett ljudligt klonkande. Alla kom sig upp på taket redan innan jag druckit ur kaffet!
Ytterligare en lastbil anlände med en tom container som med en skräll släpptes i backen på grannens garaguppfart. Nu kliver de där männen omkring där och kastar ner det gamla taket i en container, del för del. Den här dagen och ett ovisst antal kommande ska alltså innehålla massa dunder och brak.
Som om inte allt det där räckte dundrade en tredje lastbil förbi huset i sakta mak. Fan också! En lastbil med vattentank. Den åker sakta och sprinklar ut vatten längs gatan och blöter ner allt grus som ska sopas upp efter vintern. Därefter anländer en traktor med sopborsten.
Det är ett ansvar som husägare, att sopa ner detta grus som strösslats över snön och halkan under vintern från den del av trottoaren som passerar vårt hus. Så att det ligger med resten av gruset på gatan inför soparbilens ankomst. Där far den omkring nu. Med sin rejäla borste och samlar upp allt det där gruset som alla grannar duktigt sopat av sina trottoarer.
Alla utom vi då.
Som i vanlig ordning glömt. Datum för detta meddelas i tidningen, så jag visste ju. Jag skulle ju. Men likaväl passerar nu soparbilar och vattentankbilar utanför vår avslöjande osopade trottoar. I år igen! Jag duckar lite här inne och suckar över det faktum att vi nu måste både sopa och avlägsna gruset själva. Nån dag när andan faller åt det hållet. Jaja, vi är slarviga med det där. Men vi brukar få det gjort i slutändan.

Markisbyte och flygplansväntan

Vår livsnödvändiga markis (ja, för en solskygg typ som mig är den verkligen livsnödvändig) har med åren blivit i allt sämre skick. Smutsig och trasig här och var och hotade med att lämna väggen vid häftigare blåsväder. Vi behövde en ny!
Men så skulle en Kompis göra sig av med sin för ett utomhusbygge i glas. Vi kunde få markisen mot att vi kom och tog ner den innan deras glasbyggande skulle påbörjas. Så fick det bli, återbruk är en bra grej och den var i gott skick. Snälla Grannen följde med oss med lastbil och skruvhjälp. Ner och hem kom den. Fick vila i garaget tills tillfälle gavs. Idag kom samma Granne över och hjälpte Maken ta ner vår trasiga och hänga upp denna återanvända. Inte nog med det, Grannen åkte med sin lilla lastbil och slängde den gamla trasiga också! Så där sitter den nu, den återbrukade markisen. Blåvit istället för rödvit och mycket fräschare och stabilare. Riktigt bra.

Dan består annars av mycket väntan på flygplan. Dottern skulle ta sig hem från Valencia i förmiddags. Vidare till Frankfurt och slutligen Arlanda. Där skulle vi stå och vänta. Jo, om det där första planet kommit iväg som planerat och inte bra mycket senare! För de blev typ en och en halvtimme sena därborta. Vilket givetvis resulterade i att hon missade sin nästa flight från Frankfurt. Hon fick en ny, men den innebar fem timmars väntan i ett segt mellanrum för hennes del. Och en ankomst till Arlanda först kring midnatt. Vi kommer givetvis att stå där och vänta i alla fall. Det går inga tåg hemåt vid den tiden och vindar ju semester så vad gör en nattlig biltur.

Bjuder på lite markisbilder.

Monster

Jag råkade på värsta monstret i spindelväg i tvättstugan. Jag vet sen förr att det kan kliva in såna via golvbrunnen i pannrummet intill. Mina fasor brukar inte involvera spindlar. Är dom ute bekommer de mig sällan och inne, tja, jag låter dem inte leva men de skrämmer mig inte heller.
Men den där storleken på mångbent kryp vill jag varken möta eller ha inne. Och där infinner sig också en ovanlig spindelrädsla. Andra små tar jag kål på enkelt, men de där … har mött några förut och ja, jag brukar hämta dammsugaren för närmare än dammsugarröret är långt vill jag inte befinna mig.
Jag såg ett sånt monster i pannrummet nyligen och hade då varken dammsugare eller andra vapen till hands. Snabb som tusan är de också, så jag rådde inte på den, den sprang undan.
I vetskap om det har jag nu med stor försiktighet röjt och städat i pannrummet. Det fungerar också som förråd nämligen och nu var det hög tid att få lite ordning. Jag hade givetvis dammsugaren i närheten, men ingen jättespindel syntes till under hela röjet.
Idag kom turen till tvättstugan där jag fortsatte för att bli av med det som skulle ut ur pannrummet, samtidigt som jag passade på att storstäda också. Min tvättstuga är även en plats för pyssel. I en hylla har jag gjort plats för papper, pärmar, ritblock och sånt. Där upptäckte jag ett rejält spindelnät. Trodde det tillhörde nån vanlig liten spindel och dammsög upp det bara, men plötsligt fick jag syn på den. Monstret. När den försökte gömma sig på gaveln än hyllan. Jag var snabbare än blixten och slurp sa det så hade monstret tumlat rätt in i röret och ner i dammsugaren. Det nästan skramlade i röret, så rejäl var den.
Jag kan säga att jag sällan dammsugit så noga och så länge. För jag var övertygad om att fanskapet skulle springa rätt upp genom både slang och rör om jag stängde av.
Jag övervägde att ta ur dammpåsen och slänga den. Men vågade inte öppna, för då var det fritt fram för monstret att kravla ur. Det hela slutade med att jag ställde ut dammsugaren på altanen, för säkerhetsskull. Maken får ta hand om påsbytet, jag vägrar. Och, han måste fixa ett ruggit tätt lock över den där golvbrunnen alltså. Vill inte möta fler såna monster!

Loppisfynd

Helgens loppisfyndade lilla skåp hittade givetvis sin plats här hemma. Även om det var fullständigt oklart när jag bar ut skåpet från loppisen. Men vill man ha ett skåp så vill man. Det är verkligen inte något märkvärdigt skåp men helt fantastiskt i alla fall. Snickrat av någon händig person en gång i tiden. En skåpdörr gömmer ett rödmålat inre med två hyllor. En liten låda under. Ytskiktet är ådringsmålat för att efterlikna något träslag och en liten nyckel saknas i dörrlåset. Det ska inte, jag upprepar absolut inte målas över eller förändras på något vis.
Jag provade runt med det lite här när jag kom hem men ingenstans ville det hänga! Antingen öppnades dörren då åt fel håll eller så var det redan för mycket grejer på just samma ställe. Men mitt i ett toalettbesök stod det klart att jag givetvis köpt ett medicinskåp.
Efter lite handpåläggning av Maken kom det på plats nyss. Han behövde förstärka upphängningsanordningen för att inte skåpet skulle trilla av väggen lika fort som det kom upp. Sen flyttade vårt blygsamma medicinförråd in. Lite värktabletter och sånt. Och plåster och förband i lilla lådan. Skulle inte alls förvåna mig om syftet med skåpet från början varit just medicinskåp, därav låset! Men nyckel har försvunnit med tiden och skåpet kanske har haft fler användningsområden som det inte varit nödvändiga att låsa om.
Jag hittade en lämplig nyckel på ett halsband och försedde den med en tofs. Den passar i låset men det går givetvis inte att låsa dörren med den. Bara för syns skull helt enkelt. Lite krafs ovanpå skåpet färdigställde det hela. Sådärja!

Tick-tack

Klockan på väggen framför mig tickar så där ljudligt som en klocka bara gör när man nyss medvetandegjort den. Däremellan hör jag den knappt längre. Den bara är där och går. Lite efter golvdraget faktiskt men jag har lärt mig att lägga till det som saknas för att veta den rätta tiden. Nu är det inte just tidsangivelsen som är anledningen till den klockan. Det är själva tickandet. Jag finner det rogivande och hemtrevligt. Som hemma hos mormor.
Vissa, typ Dottern, hatar tickande klockor. I alla tider här hemma har hon stängt av eller tagit batterierna ur klockor som väsnats för mycket. Eller gömt klockorna bland ljuddämpade material. I hennes barndom hade vi en stor brun sån tickande klocka. Med snidat klockhus, pendel och slag och extra allt. Kanske är det anledningen till hennes avsky för tick-tack? ljudet har liksom enerverat sig in i henne från tidig barndom.
Vägguret hade också ett redigt ljudande boing, boing i varje halv och helslag. Med schysst resonans i hela klockhuset. Föregicks alltid av ett snäpp i nån fjäder och så boingade den i gång. Klart hemtrevligt och mysigt (utom tolvslaget om sömnen inte ville infinna sig, då kändes det som att fanskapet aldrig skulle sluta slå) ljudade mig tillbaka till mormor och hennes gamla fina väggklocka i liknande stil. Vår var dock nytillverkad efter en sådan äldre modell och uppbringade aldrig riktigt samma charm. Maken såg till att urverket var regelbundet uppdraget med den stora nyckel som hörde till. Tills en dag inga uppdragningar hjälpte och det visade sig vara en liten pryl där inuti som var trasig. Klockan hängde tyst och stum på väggen ett bra tag innan den så småningom plockades ner och hamnade i dammigt läge under en hylla i källaren. Det blev aldrig av att söka reservdel och försöka laga. (numera är den uppsatt på väggen igen men i en helt annan funktion. (Kolla HÄR! om du blev nyfiken)
Jag gillar väggklockor och har testat ett antal olika genom åren men alla som tickade minsta lilla bannlystes raskt av Dottern. Speciellt den som hängde i hallen utanför hennes rum. Det är bra med klocka i hallen, så tiden är under uppsikt medan man gör sig i ordning tycker jag. Bara de inte tickar.
Numera bor Dottern inte här längre, men det händer titt och tätt att hon ilsket stegar in i bibblan och stoppar pendeln på väggklockan när hon hälsar på. Jag köpte just den klockan på loppis en dag och var så glad över att den villigt gick, nästan rätt, tickar fint och plingelingar stämningsfullt vid halv och helslagen. Den har också en uppdragsnyckel med sig och det jag som drar upp både urverk och ringandet regelbundet. Låt den ticka, låt den slå. Det är bara så mysigt!