Markisbyte och flygplansväntan

Vår livsnödvändiga markis (ja, för en solskygg typ som mig är den verkligen livsnödvändig) har med åren blivit i allt sämre skick. Smutsig och trasig här och var och hotade med att lämna väggen vid häftigare blåsväder. Vi behövde en ny!
Men så skulle en Kompis göra sig av med sin för ett utomhusbygge i glas. Vi kunde få markisen mot att vi kom och tog ner den innan deras glasbyggande skulle påbörjas. Så fick det bli, återbruk är en bra grej och den var i gott skick. Snälla Grannen följde med oss med lastbil och skruvhjälp. Ner och hem kom den. Fick vila i garaget tills tillfälle gavs. Idag kom samma Granne över och hjälpte Maken ta ner vår trasiga och hänga upp denna återanvända. Inte nog med det, Grannen åkte med sin lilla lastbil och slängde den gamla trasiga också! Så där sitter den nu, den återbrukade markisen. Blåvit istället för rödvit och mycket fräschare och stabilare. Riktigt bra.

Dan består annars av mycket väntan på flygplan. Dottern skulle ta sig hem från Valencia i förmiddags. Vidare till Frankfurt och slutligen Arlanda. Där skulle vi stå och vänta. Jo, om det där första planet kommit iväg som planerat och inte bra mycket senare! För de blev typ en och en halvtimme sena därborta. Vilket givetvis resulterade i att hon missade sin nästa flight från Frankfurt. Hon fick en ny, men den innebar fem timmars väntan i ett segt mellanrum för hennes del. Och en ankomst till Arlanda först kring midnatt. Vi kommer givetvis att stå där och vänta i alla fall. Det går inga tåg hemåt vid den tiden och vindar ju semester så vad gör en nattlig biltur.

Bjuder på lite markisbilder.

Monster

Jag råkade på värsta monstret i spindelväg i tvättstugan. Jag vet sen förr att det kan kliva in såna via golvbrunnen i pannrummet intill. Mina fasor brukar inte involvera spindlar. Är dom ute bekommer de mig sällan och inne, tja, jag låter dem inte leva men de skrämmer mig inte heller.
Men den där storleken på mångbent kryp vill jag varken möta eller ha inne. Och där infinner sig också en ovanlig spindelrädsla. Andra små tar jag kål på enkelt, men de där … har mött några förut och ja, jag brukar hämta dammsugaren för närmare än dammsugarröret är långt vill jag inte befinna mig.
Jag såg ett sånt monster i pannrummet nyligen och hade då varken dammsugare eller andra vapen till hands. Snabb som tusan är de också, så jag rådde inte på den, den sprang undan.
I vetskap om det har jag nu med stor försiktighet röjt och städat i pannrummet. Det fungerar också som förråd nämligen och nu var det hög tid att få lite ordning. Jag hade givetvis dammsugaren i närheten, men ingen jättespindel syntes till under hela röjet.
Idag kom turen till tvättstugan där jag fortsatte för att bli av med det som skulle ut ur pannrummet, samtidigt som jag passade på att storstäda också. Min tvättstuga är även en plats för pyssel. I en hylla har jag gjort plats för papper, pärmar, ritblock och sånt. Där upptäckte jag ett rejält spindelnät. Trodde det tillhörde nån vanlig liten spindel och dammsög upp det bara, men plötsligt fick jag syn på den. Monstret. När den försökte gömma sig på gaveln än hyllan. Jag var snabbare än blixten och slurp sa det så hade monstret tumlat rätt in i röret och ner i dammsugaren. Det nästan skramlade i röret, så rejäl var den.
Jag kan säga att jag sällan dammsugit så noga och så länge. För jag var övertygad om att fanskapet skulle springa rätt upp genom både slang och rör om jag stängde av.
Jag övervägde att ta ur dammpåsen och slänga den. Men vågade inte öppna, för då var det fritt fram för monstret att kravla ur. Det hela slutade med att jag ställde ut dammsugaren på altanen, för säkerhetsskull. Maken får ta hand om påsbytet, jag vägrar. Och, han måste fixa ett ruggit tätt lock över den där golvbrunnen alltså. Vill inte möta fler såna monster!

Loppisfynd

Helgens loppisfyndade lilla skåp hittade givetvis sin plats här hemma. Även om det var fullständigt oklart när jag bar ut skåpet från loppisen. Men vill man ha ett skåp så vill man. Det är verkligen inte något märkvärdigt skåp men helt fantastiskt i alla fall. Snickrat av någon händig person en gång i tiden. En skåpdörr gömmer ett rödmålat inre med två hyllor. En liten låda under. Ytskiktet är ådringsmålat för att efterlikna något träslag och en liten nyckel saknas i dörrlåset. Det ska inte, jag upprepar absolut inte målas över eller förändras på något vis.
Jag provade runt med det lite här när jag kom hem men ingenstans ville det hänga! Antingen öppnades dörren då åt fel håll eller så var det redan för mycket grejer på just samma ställe. Men mitt i ett toalettbesök stod det klart att jag givetvis köpt ett medicinskåp.
Efter lite handpåläggning av Maken kom det på plats nyss. Han behövde förstärka upphängningsanordningen för att inte skåpet skulle trilla av väggen lika fort som det kom upp. Sen flyttade vårt blygsamma medicinförråd in. Lite värktabletter och sånt. Och plåster och förband i lilla lådan. Skulle inte alls förvåna mig om syftet med skåpet från början varit just medicinskåp, därav låset! Men nyckel har försvunnit med tiden och skåpet kanske har haft fler användningsområden som det inte varit nödvändiga att låsa om.
Jag hittade en lämplig nyckel på ett halsband och försedde den med en tofs. Den passar i låset men det går givetvis inte att låsa dörren med den. Bara för syns skull helt enkelt. Lite krafs ovanpå skåpet färdigställde det hela. Sådärja!

Tick-tack

Klockan på väggen framför mig tickar så där ljudligt som en klocka bara gör när man nyss medvetandegjort den. Däremellan hör jag den knappt längre. Den bara är där och går. Lite efter golvdraget faktiskt men jag har lärt mig att lägga till det som saknas för att veta den rätta tiden. Nu är det inte just tidsangivelsen som är anledningen till den klockan. Det är själva tickandet. Jag finner det rogivande och hemtrevligt. Som hemma hos mormor.
Vissa, typ Dottern, hatar tickande klockor. I alla tider här hemma har hon stängt av eller tagit batterierna ur klockor som väsnats för mycket. Eller gömt klockorna bland ljuddämpade material. I hennes barndom hade vi en stor brun sån tickande klocka. Med snidat klockhus, pendel och slag och extra allt. Kanske är det anledningen till hennes avsky för tick-tack? ljudet har liksom enerverat sig in i henne från tidig barndom.
Vägguret hade också ett redigt ljudande boing, boing i varje halv och helslag. Med schysst resonans i hela klockhuset. Föregicks alltid av ett snäpp i nån fjäder och så boingade den i gång. Klart hemtrevligt och mysigt (utom tolvslaget om sömnen inte ville infinna sig, då kändes det som att fanskapet aldrig skulle sluta slå) ljudade mig tillbaka till mormor och hennes gamla fina väggklocka i liknande stil. Vår var dock nytillverkad efter en sådan äldre modell och uppbringade aldrig riktigt samma charm. Maken såg till att urverket var regelbundet uppdraget med den stora nyckel som hörde till. Tills en dag inga uppdragningar hjälpte och det visade sig vara en liten pryl där inuti som var trasig. Klockan hängde tyst och stum på väggen ett bra tag innan den så småningom plockades ner och hamnade i dammigt läge under en hylla i källaren. Det blev aldrig av att söka reservdel och försöka laga. (numera är den uppsatt på väggen igen men i en helt annan funktion. (Kolla HÄR! om du blev nyfiken)
Jag gillar väggklockor och har testat ett antal olika genom åren men alla som tickade minsta lilla bannlystes raskt av Dottern. Speciellt den som hängde i hallen utanför hennes rum. Det är bra med klocka i hallen, så tiden är under uppsikt medan man gör sig i ordning tycker jag. Bara de inte tickar.
Numera bor Dottern inte här längre, men det händer titt och tätt att hon ilsket stegar in i bibblan och stoppar pendeln på väggklockan när hon hälsar på. Jag köpte just den klockan på loppis en dag och var så glad över att den villigt gick, nästan rätt, tickar fint och plingelingar stämningsfullt vid halv och helslagen. Den har också en uppdragsnyckel med sig och det jag som drar upp både urverk och ringandet regelbundet. Låt den ticka, låt den slå. Det är bara så mysigt!

Trappförvandling

Husets inbyggda källartrappa har inte fått nån omsorg alls under alla år vi bott här. Fast den används dagligen. Istället blev det mer och mer slitet och kändes fulare och fulare och knappt värt att ens städa. Och man skyndade sig ner eller upp med ögon som inte såg. Tills en dag jag fick nog … och fick en idé samtidigt!
Så här såg det ut! Färgen alltså, vad ska man säga … rosa, aprikos, vinrött och beigebrun matta till detta. Huu. Skrubben i överdelen av trappan är städskåp. Tidigare, innan vår tid, var det nog en garderob för garage och trädgårdskläder tror jag. Men jag tyckte det var bättre som städskåp. Det var inge vidare snyggt därinne heller och inte det minsta praktiskt.

Vi greppade penslarna sista semesterveckan och satte igång. Allt vinrött blev vitt, allt rosa och aprikos samt dörren till garaget och dessutom taket blev grått.

Därefter blev den tidigare vinröda ledstången svart och Maken påbörjade jobbet med att klä in trappstegen i något betydligt klädsammare. Vi hade nämligen rejält med rester av klickgolv i obrutna förpackningar. Hade inhandlats tidigare för bibblans golv, men där visade sig till vår överraskning ett parkettgolv under plastmattan och därmed blev golvpaketen överflödiga.
Den där dan när jag fick nog mitt i trappan och en plötslig idé, hastade jag upp i samma impuls och frågade Maken om det var möjligt att lägga klickgolv i trappan. Trodde han skulle sucka och säga nej. Men han sa jaaa, vilken bra idé! Klart det går!
Han började med de rakare och enklare bitarna och för de inte så raka fick han låna en trappkompass, trappspindel, trappstegsmätare … alltså kärt barn tycks sannerligen ha många namn, men den var ett utmärkt redskap för att kunna såga till rätt form för alla trappsteg. Medan han höll på med trappstegen gick jag lös med pensel och färg på garagedörren!

Det blev ett spretigt träd i svart. Tyckte det gjorde sig bra där i allt det grå. Jag fixade också till i städskåpet. Valde att behålla träväggen ”rå” i bakstycket. Målade de två andra i samma grå som allt annat. Tapetserade en av dem med små bilder klippta ur inredningstidningar. Sen skruvade jag upp en hylla och några krokar. (Maken bytte golv även därinne.) Nu är det betydligt mer praktiskt inrett och lättare att hitta den städutrustning som önskas.

Trappstegen fick också avslutande vit list för helhetens skull, samt en trygg remsa halkskydd. Städskåpets dörr hakade vi helt enkelt av. Den har ändå alltid varit i vägen och jämt krockat med garagedörren till allmänt förtret. Min plan var ett draperi. För hur välordnat ett städskåp än må var så innehåller det inga estetiskt snygga grejer. Jag böjde till två gamla skedar och lyckades helt på egen hand använda Makens pelarborr för att göra hålen i dem. Skruvade upp dessa ovanför skåpet och hängde i en gammal trädgren som jag sågade till som draperistång. Givetvis ett svart draperi, just nu i alla fall. Men det kan bli nåt mer färgglatt framöver. När jag hittar det rätta tyget. Sen spikade jag upp några tavlor också. Det ska bli ny taklampa som Maken ska bygga själv, utifrån en bild jag hittat. Och väggen ovan trappan ska prydas med ett foto som fotografDottern tagit. Så småningom. Men just nu är det klart och det blev så himla bra!

Trappan är ny! Och så mycket trevligare att vistas i.

Så blev det söndag

Det regnade faktiskt hela förmiddagen i går. Sen blev det varmt, fuktigt och varmt igen. Och idag var allt som vanligt. Så ska även den kommande veckan se ut, sol i mängder och upp till trettiograders värme.
Nåja, för tillfället är jag rik på regnvatten. Även om det kan gå över ganska fort när torkan tagit över växtligheten igen. Men just idag pausar jag med allt vattnande och känner mig rik på vatten.
Startade dan med att städa altanen som fått in en ansenlig mängd natur. Löv och barr och annat skräp hade blåsts in. Dessutom hade NattKatterna lämnat något riktigt äckligt på bordet av alla ställen. Det händer ofta att det släpas hem äckligheter som det tuggas på under detta altanbord. Tydligen ska maten ätas hemma. Det som lagts på bordet i morse hade nog varit nertuggat, men kommit upp igen. Huu. Alltså behövde duken tvättas och en ren läggas på
istället och bänkarna sopas och mattorna skakas och dammsugas. Av bara farten städade jag lite inne också när jag ändå var i farten med dammsugaren. Passade på medan temperaturen gick att använda till någon slags aktivitet. När det blev för varmt igen, drog vi i vanlig ordning för överallt och stängde till för att behålla nån slags trivsel inomhus.
Så åkte vi rodden till en gammal fyr vid kusten. Satt en stund och tittade på en del båtar och lät havsvindarna svalka av oss. Efter det tog vi en helt annan väg därifrån och hamnade på tvättbrädelik grusväg i solgassad skog. Det blev skakigt och varmt till tusen. Så var det med den havssvalkan. Puh, sa vi båda när det äntligen blev asfalt under hjulen och en lite högre hastighet som kunde fläkta av oss det varmaste.
Åt en glass i skuggan när vi kom hem, sen somnade jag i hammocken i sällskap av katten. Min semestervana trogen. Just nu har jag gett upp all slags utevistelse för nu går det inte längre och sökt mig ner i källaren. Tänker stanna här tills kvällstemperaturen tagit över därute. Då går jag väl och sätter mig på altanen och kvällsnjuter tänker jag.
(Antar att Maken fick nåt slags solsting där i rodden i skogen … för han kom just ner i källaren med en tom kasse i handen för att påbörja städning av sina arbetsbord. Helt frivilligt! Nåja, han svalkas väl av om ett tag och kommer på vad han gör … )

Ett långt inlägg om ett bord

När vi renoverade köket för en del år sedan (hoppsan vad tiden går) köpte vi ett nytt bord och stolar till. Kändes rätt då men det senaste året har jag blivit allt mer less på det där klumpiga och stabbiga ekbordet och de lika stabbiga stolarna till. En titt på loppisarna runtom sade mig att jag inte var ensam om det. Många andra hade haft liknande bord och stolar och dumpade dem på loppis nu.
Men vad ska man ha istället? Ett köksbord kan inte kastas ut innan ett nytt finns i faggorna och jag pendlade mellan att köpa nåt helt nytt eller nåt gammalt fint eller rent av bygga ett eget. Nåt med järn och slitna plank liksom. Maken rynkade på näsan åt den idén och såg för sin syn något som utgjorde en ojämn bordsskiva där glasen stod osäkert. Alla loppisbesök för att spana efter det där gamla fina resulterade i inget alls för de bord som fanns att köpa var helt fel mot den ganska otydliga bild jag hade av ett framtida bord.
Men så. Plötsligt händer det som man säger. Man vet när det är rätt. Jag stod framför bordet en lördag på det vanliga loppisstället och bara tappade andan liksom. Jag hade äntligen hittade köksbordet jag önskat mig. Medan jag ändå funderade lite kom andra och glodde på bordet och det fick mig att vilja väsa likt Gollum … My precious

Låt bli mitt bord! Jag måste ha det! Maken var inte med på den loppisrundan men jag skickade bild och han höll med (våga nåt annat!) så bordet köptes raskt innan nån fick samma idé. Det kändes lugnt först när en lapp med sålt tejpats vid bordsskivan. Jag tog en hemkörning för att slippa krångel och bordet anlände till min lycka redan på måndagen. Min envishet är av det slaget där jag ensam släpar ut ett tungt och stort ekbord bara för att jag vägrar vänta nån timme på att Maken ska komma från jobbet. Efter att först ha tippat över det på sidan lyckades jag släpa ut eländet på altanen. Sen kunde jag städa ordentligt inför det nya som jag fick inburet så långt som till hallen. Givetvis envisades jag med att få det till rätt ställe på egen hand så fort hemkörarna gjort sitt. Snart stod det på plats och var lika fantastiskt som jag trott! Om inte bättre. Mycket mindre än det förra men det är oftast jag och Maken. Det räcker för oss, dessutom innehåller det utdragsskivor i båda ändarna så det kan bli stort nog vid behov.
Tanken var att samla ihop ett knippe fina gamla stolar av olika snitt att ha till. Jag hittade också en här och en där och lade till ett par som redan fanns hemma.

Men lördagen efter sprang jag plötsligt på fyra likadana så kallade äppelstolar som bara ropade på mig. Lovade att det skulle bli så fint. Och de var i riktigt stabilt och bra skick. Så fick det bli, jag fick in dem i bilen och radade snart upp dem runt bordet. Såg att de hade haft helt rätt. Tyget på sitsarna ska bytas, annars bara helt perfekt.
Och så taklampa på det. Den förra passade ihop med det stora bordet men inte ett dugg ihop med det här nygamla möblemanget jag samlat ihop nu. Den skymtar på bilden, egentligen hängde de tre glaskuporna i rad men jag band i hop dem för att det var aningen bättre. Men långtifrån bra. Det krävdes en lampa som pratade samma språk så att säga. Och nu i lördags hängde den där på loppisrundan och Maken hakade genast ner den och jag satt med den i famnen på vägen hem eftersom vi åkte med Rodden och inte hade något som helst lastutrymme för den typen av fynd.

Maken hängde upp den när vi kom hem och både jag och bordet andades liksom ut över att slippa den moderna lampan och få ihop det med en av rätt sort. Jag är mycket nöjd så här långt över mina tre lördagars loppisrundor där allt bara fallit väl ut. Ännu krävs ett och annat smått pyssel men det får ta sin tid. Som matta till exempel, och en slags trivsam fönsterlampa och vi behöver måla om taket och tänker oss en tjusig takrosett att fästa lampan i. Och det svarta skåpet ska få nya knoppar. Men det får ta sin tid. Såna där mindre detaljer är roliga att fundera över och leta efter. Allt behöver inte vara rätt från början men nu är det väldigt rätt så här långt. Och jag älskar gamla möbler som snickrats med sån omsorg för bra länge sen. Det medföljer tyvärr ingen historia men man kan bara spekulera i vad det där bordet upplevt. Nu börjar en ny era.

Ett nytt rum nästan

Förrådet tänker jag inte visa! Där är det visserligen mer ordning numera, men alla som sett ett förråd kan relatera till hur det kan se ut i ett sådant.
Rummet utanför åkte på ytterligare en makeover i samma svep. Alltså. För bara en kort tid sedan, i begynnelsen av detta år till och med, köpte jag en garderob och städade upp detta rum, lite hafsigt insåg jag snart. Rörde inte alla överbelamrade hyllor alls då.
Nu råkade det sig så att det stod en överbliven tresitssoffa från garaget. Ordat om den förr, soffan som blev kvar efter en garagefest i höstas. Kan tyckas märkligt, men jag orkar inte tjata mer om det. (Länkar mig själv istället.) Denna soffa ville Maken givetvis får ut ur garaget (läs: kasta) Denna soffa ville jag ha (läs: få ner i källaren) Tänkte mig att jag som är av solskygg och värmeogillande slag kommer att trivas bra i en soffa, i den så behagligt svala källaren under sommarens varmare dagar. Därmed var det bara konstatera att garderoben hamnade lite fel på första försöket. Maken, som är en snäll och foglig man, han höll med … inte alls! Verkligen inte. Men han vet sen gammalt att det inte lönar sig att protestera nämnvärt när frun bestämt sig. Han häktade alltså snällt av garderobsdörrarna och föste om den till ny plats efter att vi i lördags tömt alla hyllor på minst tjugotusen tunga fotoalbum.
Soffan var uppmätt och skulle passa bra på sin tilltänkta plats. Problemet var själva nerfarten! Källartrappan är allt annat än bred och aningen svängd på slutet. Lågt till taket på en punkt. Maken var med all rätt lite tveksam. Men så kom helt oförhappandes och en helt ovetande God vän på en snabb visit. Tack och lov för det kan jag säga! För utan honom hade det aldrig blivit något svalkande soffläge i sommar. Han fick alltså snällt hugga i. (låg lite, lite i hans eget intresse också eftersom det han kom med behövde soffans plats i garaget ..hrm )
Gubbarna lyfte, i varsin ände och gick stabilt mot trapphuset, som befinner sig mellan garage och kök. En gubbe på vardera sidan om trappan (en i garaget och en i köket) med en klumpig och eländes soffa mellan sig. Där var det så klart stopp. Jättestopp. Det gick inte på några villkor att vända soffan för nerfart. Maken hojtade på mig, poängterade det uppenbara för att överbevisa mina egna ögon och började därmed backa tillbaka till garaget i tron att han var entledigad. Stopp! Sa inte frun då, utan faktiskt den Goda vännen i köksändan av soffan!
Om vi istället … tänkte han högt … och så dirigerade han om hela grejen på ett smart sätt. Maken lydde snällt och följde honom i sofflyftet mot köket. Där lyckades de få upp soffan på högkant och sedan in i trapphuset och nerför längsmed trappan! Benen fick skruvas av, nästan i farten varefter de visade sig vara i vägen nerför och så hoppsan hejsan stod soffan i källaren! Mottagen av förnöjd kvinna. (Jo, jo. Har jag bestämt att en soffa ska ner i källaren kommer den på ett eller annat sätt ner i källaren.)
Där står den nu och är bara suverän. (och ska den nån gång upp igen sågar vi sönder den) Ruskigt retro, man kunde tro att en mormor eller farmor av äldre slag flyttat in med fransförsedd soffa. Men jag gillar den, väldans fräsch och lite använd tydligen. Annars hade det fått vara. Garderoben mår fint, faktiskt bättre, på sin nya plats och alla våra fotoalbum ställdes tillbaka hyllan mittemot soffan. Kanske man sätter sig där och tittar i ett album ibland? Tidigare var man tvungen att bära med sig albumen upp och sen ner igen. Vem orkar sånt?

Det ska piffas lite så småningom. Fixas lite tavlor och sånt. Och så återstår alla dom där pärmarna med gamla papper som ska rensas … pust och suck och stön.

Det rensas i förråd

Ibland blir jag så trött på min egen från-tanke-till-handlings egenskap. Plötsligt får jag bara syn på nåt och det slutar med att jag har en massa extrajobb. Nu har jag plötsligt rivit ut hela förrådet i källaren och står inför ett röjningsjobba som kan vara till midsommar om det vill sig illa.
Det där förrådet alltså, det gjordes till matkällare när huset byggdes. Ventilation rakt ut. Stabila trähyllor tänkta att förvara hemgjorda syltburkar och saftflaskor. Golvutrymme nog för backar med läsk kanske och lådor med potatis och morötter. Utanför huset hade man nämligen anlagt ett stort potatisland och grönsaksland. Även ett rejält jordgubbsland fanns. Och så bärbuskar med röda och svarta vinbär och krusbär. Så nog har denna matkällare fått ta hand om en hel del mat genom åren allt. Tills vi flyttade in vill säga. För alla dessa land och bärbuskar är ett minne blott. Inte sjutton vare sig syltas det eller saftas det längre. Det köps i affären och förvaras i kylen.
Fast nu önskar jag att den innehöll snygga burkar med fina etiketter. Kanske med såna där rödrutiga tyghättor över locken. Trälådor med rotfrukter och grönsaker. Doften av jord och bär. Istället är det kallt som tusan och fullstoppat med diverse. Matkällaren blev givetvis förråd av sånt man vill ha kvar men inte vill se. Oklart varför man har det då.
Men jag förmår inte slänga vissa saker utan sparar det i lådor. Därför släpade jag ut ungefär fyra kartonger med skolmaterial från Dotterns alla förskole och skolår. Jag har haft en tanke. Att en gång sammanställa delar av detta till någon slags enhet i pärmform. Men bara skjutit upp och stoppat undan ännu en bunt i en låda efter ett avklarat skolår. Nu var det länge sen hon gick i skolan och mycket material blev det. Ett under att jag ens fick ner den största lådan som jag av en underlig anledning baxat upp på översta hyllan. Därinne fanns också ett par lådor med en betydligt mindre enhet av både min och Makens skoltid. Hittade till och med lite grejer som tillhörde Brorsan, några teckningar och ett album med samlade bilbilder. Jag skickade foton på detta till honom och lovade ta med grejerna till honom nästa gång vi ska ses. Men hans svar tyder på att han tycker de kan ligga någon annanstans än hos honom. ”Undrar vad jag ska ha det till?” Ja, det undrar jag också, ändå kan jag bara inte kasta det lilla gröna häfte som jag med spretig sexårshandstil skrivit ”Religion” på. Och inuti ritat både mor och far och lilla-bror och början av skapelseberättelsen. Eller häftena med skrivstil som jag fick dekorerade med guldstjärnor på sidorna med vackrast formade bokstäver.
Lådorna med Dotterns skolgrejer var överväldigande. Somligt måste absolut sparas. Även om hon också har lite samma attityd som sin morbror och undrar varför. Somligt blundade jag och slängde. Somligt kom hon själv och slängde. Och tog mig ur pärmsamlingstanken. ”Gör nåt bättre med din tid!” Okej. Jag slängde, stoppade tillbaka i lådan, slängde och sorterade. Lådan blev fylld till bredden och kan inte bäras. Ändå är jag långtifrån klar. Det blir nog en låda till …
Det ska givetvis sorteras om inne i förrådet, det är liksom hela syftet med att jag släpat ut allt. En del grejer som vistats på andra hyllor måste in. Jag hoppas kunna bli av med hyllor utanför förrådet. Där det samlats grejer som jag bara kan sucka över. Gamla pärmar med sedan länge betalda räkningar och bankpapper och jag vet inte vad. Inget vi någonsin mer behöver men ingen av oss har orkat ta tag i det. Det bär emot att kasta det i soporna eftersom det finns info på dem som inte bör komma i orätta händer. Eller är jag överkänslig där? Jag skulle helst vilja bränna det men det känns också lite meckigt. Hade en sån strimlarpryl en gång. Men det var erbarmligt jobbigt. Den tog bara fem ark åt gången och blev snabbt för varm och ville vila. Det skulle ta till nästa år att strimla allt i den takten om jag nu ens hade kvar den. I så fall behöver jag skaffa en redigare sådan. Eller komma på en annan lösning. För nu ska inte den där pappershögen sparas längre.
Det kommer att ta mig hela helgen gissar jag. Men hoppas att jag med glädje kan stänga den där förrådsdörren och känna auran av ordning ända utanför, helst snarast!

Rörjobb och pysseljobb

Snart kommer röris skrev Maken i ett sms i morse. Jo, jag var uppe och presentabel! Röris, alltså rörmokaren, kom på slaget med sina verktyg och i sällskap med vattenverket. Och på grund av vattenverket faktiskt. De kräver nya kranar för avstängning av vatten i huset och nåt nytt fäste ihop med dessa måste monteras för att en ny vattenmätare skulle kunna installeras. Inget av detta stod på min önskelista men eftersom det krävs av oss får vi vackert se till att det blir utfört och vi kommer vackert att få betala räkningen själva också minsann.
Allt detta sitter angjort i väggen i tvättstugan ihop med vattenrören som leder in i huset och vidare runt i huset. Med en vattenmätare som borde klassas som en raritet i mitten. Denna skulle alltså bytas mot en modernitet.
Min pysselhörna bor på arbetsbänken nedanför. Kändes opraktiskt att tvinga Röris att göra jobbet bland pärlburkar och liknande. Dessutom var det en utmärkt chans att få det där ordentligt städat och lite omorganiserat. Jag tömde alltså hela området på all slags pysselmaterial förra veckan redan, för att vara beredd inför denna röroperation när den nu behagade ske. Packade ner och bar allt ut därifrån.
Igår fick Maken besked om att att Röris skulle anlända denna morgon. Bra, då blev det inte så långvarig nerpackning av grejerna!
För att Röris skulle kunna göra jobbet krävdes att all vattentillförsel var strypt eftersom han skulle ta isär rörgrejen och få loss vattenmätarreliken. Det var därför han hade vattenverket i släptåg. Det görs nämligen i gatan utanför huset.
Jag hade fixat mitt morgonkaffe och hällt upp en kanna vatten och hade inget problem med att bli vattenlös en stund. Röris fick dona på nere i tvättstugan medan jag drack kaffe och tittade på teve. Han bankade och härjade på och jobbet var gjort på lite över en timme, sen var tvättstugan min igen. Nya kranar med en modern mätare satt i sitt fäste. Inte så man häpnar direkt men tja, nu har vi det som krävs. Allt skräp tog han med sig när han gick och jag fick vattnet påkopplat igen.
Därmed kunde jag ägna förmiddagen åt att återställa pysselhörnan igen! Lite pysselhörna 2.0 blev det. Städat och ordnat, omorganiserat på ett mer praktiskt sätt. Sånt som inte blev så bra i första omgången blev bättre nu. Kanske inte var så illa med lite förberedande rörjobb i alla fall!