Ja, nu kastar jag inte ur mig nått skällsord så här mitt på blanka dan. Nej jag menar skatan, fågeln. Den där stilistiskt monokroma fågeln med sin långa stjärt och breda vingar. Skator sägs vara kloka och läraktiga fåglar som gillar grejer som blänker.
En sak jag vet. Dom älskar kattmat. Vi har minst ett par herr och fru skata som bor i nån trädtopp härikring. De har bott här i flera år. Känner igen dem eftersom den ena är lite tufsig på ryggen, har kanske brutit någon fjäder. Dessa skator kraxar runt här i trädgården och jävlas med både mig och katterna. Man skulle kunna tro att två KattGrabbar vore ett hot mot fjäderfän såpass att fåglarna höll lämpligt avstånd. Men icke. Katterna rår inte på de här kaxiga skränarna som hånskrattar ljudligt varje gång en katt är synlig. Så till den grad att katten sjunker ihop och stryker längs med gräsmattan för att ta sig utom synhåll.
Katterna är numera mer eller mindre dresserade av skatorna. Det rycker inte ens i morrhåren när en av retstickorna seglar in på altanen för att plocka maten ur kattskålen medan katten ligger i närheten och tittar på. Altanen har blivit ett tillhåll. Det enda skatorna räds är mig, och knappt ens det. Mattjuveriet har ungefär samma taktik varje gång.
Först landar skatan på altantaket. Springer nerför den veckade plasten så det rasslar om klorna. Därefter sätter den sig på något precis utanför, typ ett parasoll, ett ryggstöd till någon stol eller vad som nu anses lämplig. Där sitter den och tittar in på altanen för att se om kusten är klar. Om ingen människa syns (katt spelar alltså ingen roll) hoppar eller flyger fågeleländet rätt in på altanen. I akt och mening att leta kattmat men de har under tiden inte vidare hyfs utan skiter där de står. På stolarna, mattan, bordsduken till och med.
Visst, vi borde såklart inte ställa ut nån mat alls men är vi borta hela dagen tycker jag katterna ska kunna äta i alla fall. Jag brukade ställa i den i bastun och haspa dörren så att den bara stod med lagom springa för en katt att ta sig in eller ut. Men det är lagom storlek för en skata också.
Altanhäng har skatorna ägnat sig åt nåt år redan och alla mina försök att gömma kattmaten överlistar dom. I år har de tagit trakasserierna ett steg längre. Det börjar likna en invasion. Altandörren är numera också besegrad och skatorna är inne i huset. Kattmaten står precis mittemot altandörren och det är bara typ två, tre skutt för en skata, så är härligheten i näbben. Man sitter i soffan i godan ro när hörseln registrerar att ljuden som kommer från kattskålarna inte är katt som äter. Det är skata som äter! Och rusar upp och sjas! Den jäkeln går ut i släntrande takt, ungefär som en tonåring som vill visa att de inte bryr sig, och startar inte flygningen förrän jag typ också flyger ut genom dörren. Nu har de alltså lärt sig nästa steg, läraktiga som de är. En öppen altandörr tycks vara deras inbjudande signal. Det finns mat innanför.
En morgon hade jag ett onlinemöte och hade riggat upp mig och datorn i bibblan. Jag hade lämnat altandörren på glänt för att slippa bli störd av katter som ska in eller ut. Mötet började och vi pratade på i våra skärmar. När jag plötsligt hörde de där skrapande ljuden av vassa klor mot köksgolvet. Skit också. Jag ignorerade dem först. Hur avbryter man ett möte med att en skata kanske är inne i huset utan att låta skvatt galen? Kanske hörde jag ändå fel? Vi pratade på och helt plötsligt kom det där ljudet närmare och innan jag hann agera stod skatan helt lugnt i hallen och lutade sig in mot bibblan med stöddig blick!
Den har alltså numera även besegrat så väl köksgången som hallen och onlinemöten. Jag blev definitivt tvungen att avbryta mötet där och då. Skatan gick obrydd och relativt lugnt samma väg tillbaka medan jag krånglade mig förbi datorsladd och annat. Lika orädd som den segervissa.
Det kommer att bli en varm sommar med altandörren stängd och det kommer att bli en sommar i strid. Jag googlar metoder att hålla skatorna från huset. Ser att jag inte är ensam om att vara besegrad. Och testade ett av tipsen, med rovfågel. Siluett av rovfågel. Vi har en uppstoppad hök med utbredda vingar. Ställde den på altanen som ett hotfullt utropstecken. Skatan ställde sig bredvid och jag svär på att den hånflinade den jäkla ligisten. Jag får googla fram nåt annat.
Kategori: HusLivet
Torktid, ställtid, återhämtningstid
Vi fick arrangera sovplatser på övervåningen. I varsitt rum. Vi separerade liksom … Maken i gästrummet och jag i det vi kallar biblioteket. Där finns i vanliga fall ingen säng men jag ställde i ordning en extrasäng med tredubbla madrasser för att få den hyfsat bekväm. Omgiven av mina böcker som en slags tygghetsvägg. Mitt ovanför den stånkade avfuktaren i källaren. Den brummade mig till söms om kvällarna. Vi bestämde också att övervåningen skulle vara fri från kartonger eller annat nerifrån och se ut som vanligt, vi behövde ha ett normalt boende för att orka med det här.
Helt slutkörda och energilösa efter allt slit med bära upp och riva och kasta och värdera med försäkringsbolaget och vänta på besked från dem. Garaget var oanvändbart som garage, det var numera förråd men jag var glad att jag ändå orkat tänka till och hade en del åtkomligt. Vi skämtade om att det kanske inte skulle vara klart förrän till jul och fick inse att det inte ens var påbörjat till jul. Det blev en lång väntan och ett slags inteläge på nåt sätt där det var svårt att ta sig för med nåt annat än det nödvändigaste. Det tog tid att återhämta sig, både fysiskt och psykiskt och jag påbörjade dessutom ett heltidsjobb i samma veva. Var som död varje morgon när klockan ringde och jag skulle ur min extrasäng. Ingen av oss hade mycket humör eller ork för nåt annat än jobb. Det blev mycket sofftid och hämtmat kan jag säga. Jag försökte planera lite för vad som skulle bli gjort där ner i källaren när vi började återställa men det fanns liksom ingen gnista till det heller. Blev bara halvdana planer i ett block. Inget av dessa blev verklighet i slutändan.
En vecka innan jul kom man äntligen och hämtade avfuktaren och konstaterade samtidigt att det var torrt och gav klartecken för uppbyggnad. Då fick vi också klartecken från försäkringsbolaget och ersättning för både lösöre och husskador landade på kontot. Det var äntligen slut på väntan. Vi kunde börja planera på allvar och återställa källaren till beboeligt skick.
Maken är händig och handlingskraftig och han vaknade som från en vintersömn av dessa besked. Det togs hem material, både med leveranser och med att hämta själv. Garaget skulle nu också stuvas om lite för att ha plats för byggmaterial och möbler i paket. Maken klev ur jobbläge till jobba hemmaläge varje kväll när han ätit. Jag skötte hushållsbestyren och de estetiska bestyren och hantlangade vid behov medan han snickrade i ett raseri tempo. Vi hade verkligen tänkt anlita hantverkare för detta men ja, det var slut på såna och eftersom Maken kan själv tog han tag i det själv. Slut på deppläge. Det skulle bort, det skulle fixas och återställas fort, så vi kunde återgå till att ha ett sovrum igen och allt annat som huset brukar innehålla. Mitt block fylldes nu med vettig planering av hur rummen skulle bli. Allt från färger till material till möbler. Vi hade en bra plan, först sovrum givetvis, sedan Makens hobbyrum och därefter det sista rummet som dittills varit nåt slags förråd mest, men nu skulle få en ny funktion. Jag hade nämligen fått en snilleblixt. Tillsist skulle vi återställa den lilla skrubb som varit min walk-in closet. Som förövrigt blev nyrenoverad i maj och utriven igen i augusti. De nyinköpta garderoberna sönderslagna, utburna och kastade eftersom de stått i vatten. Ja, ja. Nu var det bara att ha fokus på det nya, även den skrubben skulle få en annan funktion.
Det tog inte Maken lång tid att få upp nya reglar och därefter skivor på väggarna och vi hade beställt heltäckningsmatta till golvet. Matta som andas och får läggas på källargolv. Efter det kunde vi måla och tapetsera och invänta elektrikern som kom och drog ny el till uttag och taklampa. Sedan inreda och äntligen flytta in i sovrummet igen. Det skulle vara ett fullständigt färdigt rum innan vi sov första natten. Att sova i varsitt rum är trist, att sova på extrasängar bedrövligt men vi väntade ändå lydigt tills vi var klara. Inte förrän jag låg i min egen säng igen (sängarna blev turligt nog inte skadade eftersom de står på metallben) insåg jag hur dåligt jag sovit det senaste halvåret. Undra på att jag var trött.
Sen tog det inte speciellt lång tid för Maken att fixa till sitt hobbyrum men jag fick mana på honom lite för att vi skulle få det sista rummet klart, annars hade han fastnat i sitt nya hobbyrum i pur lycka. Det skulle enbart målas, både väggar och golv och bli en stor gemensam klädkammare av det där förrådsrummet. Och ett linneförråd av walkin-skrubben. Min bästa idé någonsin, att ha gemensam klädförvaring i ett eget rum gjorde att vi slapp garderober i sovrummet.
Det tog lite tid att bygga ihop två klädskåp och två byråer. Dessa ställdes mot varsin vägg och gav oss vår egen sida för kläderna. Ett skåp och en byrå. Hans och hennes sida. Jag piffade också upp ett gammalt vitrinskåp som Maken snickrat en gång i tiden med ny färg. Klädskåpen och byråerna är svarta, vi ställde allt på en mörkgrå matta. Väggarna ljusgrå. Men vitrinskåpet blev en färgklick med en mörk turkosblå färg. Det skåpet huserar numera mina smycken. Såna har jag gott om. Och när skrubben var klar kunde jag göra i ordning för gardiner, handdukar och sånt därinne. Hur bra som helst. Dessutom började garaget tömmas på kartonger och möbler. Och det var dags att börja få ordning på ett par förråd och tvättstugan igen också. Dessa hade bara stått med det som var oskadat hittills. Nu köpte jag plastlådor och packade om. Inga mer kartonger i denna källare.
Två månader tog det, från klartecken till färdigåterställd källare. Snacka om att jobba i rask raseritakt. Det kommer dock att ta betydligt längre tid att sluta titta på regnmoln med fasa och kolla väntad regnmängd i väderappen. Många har inte färdigställt ännu. Snickarfirmorna är överhopade med jobb, materialen är bitvis slut, biografen öppnade först förra veckan och folk kommer att prata om det här länge än. Men nu vill vi bara lägga det långt bak i minnet och njuta av vår nya källare.
För det blev så himla bra, 2.0 liksom. Vi hade nog aldrig gjort den renoveringen annars för vi var nöjd som det var. Det bästa i eländet var trots allt att få riva ut gamla material i golv och väggar som faktiskt inte luktade speciellt behagligt. Vid vissa vinddrag har den lukten gjort sig påmind i hela huset. Nu har vi en helt annan inomhusatmosfär. Må det bara regna måttligt hädanefter.
Vatten ska inte släppas löst i hus
Morgonens nyhetssändning var naturligtvis fylld av detta regnelände. Tidningarna och TV var ute och filmade och gjorde reportage och nyhetsinslag. Folk var ute och fotade och filmade. På nätet spreds bilder av olika ställen i stan där vattnet ännu stod högt. Vi satt själva i soffan med morgonkaffet i försök att hitta energi för dagen och häpnade över hur illa det faktiskt var.
Det regnade 140 millimeter på åtta timmar under den nattens skyfall. Under hela dygnet blev det 162 millimeter regn. Som jämförelse sägs det normalt regna ca 70 millimeter på hela augusti månad. Det var alltså rejält. Och det mesta kom samlat under ett par timmar mitt i natten.
Hos försäkringsbolagen var det kaos. Man fick in tusentals skadeanmälningar det första dygnet. Jag satt själv i telefonkö i två timmar när jag skulle anmäla vår. Det ska tydligen ha blivit ca sjutusen skadeanmälningar sammanlagt och skador för en halv miljard kronor. Makalöst.
Vi missade allt som pågick i stan såklart. Men bilderna som tagits av andra finns på nätet om man googlar på skyfall eller regnkaos i Gävle. De är svåra att förstå. Att det kan bli så mycket vatten av ett nattligt regn och hur mycket skada det kan åstadkomma.
När vi kom ner i källaren nästa morgon kunde man tro att inget hade hänt. Möjligen att någon typ av storstädning pågått. Allt såg ut som det brukar. Men skenet bedrog. I sovrummet hade vi ett klickgolv där delarna snart började separera lite från varandra och vippa i hörnen. Den gamla plastmatta som lagts i ett av rummen före vår tid i huset flöt medan vattnet härjade som mest och den var givetvis blöt under. Behövde rivas ut snarast. Det skulle visa sig att alla golv som inte var ren betong behövde ut. När Maken tog upp ett hål i vardera golv för att kolla, fanns det vatten kvar därunder mellan reglarna. Även väggarna mötte samma öde. Vattnet hade sugits in i trä och isoleringsmaterialen och riskerade mögel.
Det var bara att hacka i sig den ena dåliga nyheten efter den andra. Vi var så trötta, men det var inget annat att göra än att börja packa och ordna plats för allt i garaget. Tack och lov för garaget, vad hade vi gjort utan det?
Allt lösöre som blivit förstört stoppades i säckar och bars ut. Vi fick tack i himlen en massa hjälp. Fina vänner som kom med uppkavlade ärmar och bar grejer. Jag kunde stå nere och dirigera. Det ska ut i sophögen, den lådan ska till garaget. Där sorterade vi lådorna i behöver komma åt och behöver inte alls på ett tag. Förutseende nog mitt i eländet faktiskt. Lakan, handdukar och sånt som inte blivit blött behövde vi ha tillgängligt för användning.
En del grejer var det lätt att kasta, sånt där som man bara stuvar undan och tänker att man ska ta hand om sen. Och det där sen kommer aldrig. Nu var det blött och förstört och det blev rensat. Men en stor kartong hade stått på golvet i ett av förråden och den innehöll allt jag sparat från Dotterns skolgång. Då kom en översvämning av tårar också för allt i den lådan var blött och behövde släppas ner i en svart sopsäck. Jag klarade inte ens av att göra det. Lämnade den sysslan till vännerna och tog mig an nåt annat skit för att slippa se. Bit för bit landade verkligheten i oss och i samma takt sipprade orken ut.
Sopberget utanför huset blev allt större, inte bara utanför vårt hus. Det såg ut som värsta trash-området när hus efter hus började kasta ut vattenskadad inredning och stapla säck efter säck på tomten.
En del o-charmigt gloende människor började åka förbi och gapa i häpnad. För visst, det här var en katastrof som drabbat många hårt men de som åkte runt och glodde hade antagligen klarat sig själva. Man ville bara se och häpnas över eländet.
En granne hade sett hur en bil stannade vid vår hög och fotograferade. I nån jävla människas telefon finns alltså bilder på vår bedrövelse. När tittar man på dem? Visar upp för andra och är hånfullt eländeslystna? Eller vad handlade det om? Tillslut fick man totalt nog av alla bilar som saktade in och hängde i rutorna med stora ögon och gapande munnar. Jag stannade upp med min säck och glodde tillbaka, fick dem att vika undan blicken och gasa på.
Andra kom med sympatier och erbjudanden om hjälp. Som riktiga människor gör. Vi grannar stod på gatan och tröstade varann och hjälptes åt där det behövdes.
Försäkringsbolagen jobbade så svetten lackade om skadeblanketterna och vi lovades hjälp, i sinom tid. De fick kalla in skadereglerare från hela landet för att få ihop det. Vi lovades också en sopcontainer för att bli av med allt men de tog snabbt slut. Turligt nog kunde en av grannarna ordna en sådan via sin egen firma. Han fick ett avtal om detta med försäkringsbolaget vi hade gemensamt. Han kom med sin stora gula traktor och vi fyllde skopan och han dumpade ner allt i den stora containern. Det var en befrielse att bli av med högarna. Ändå skulle vi skapa ännu fler högar när vi började riva väggar och golv. Vi uppmanades nämligen att agera som om vi ingen försäkring hade. Alltså rev vi innan någon ens tittat på huset. Det behövde ut. Redan på ett dygn kunde man se mögel som börjat bildas i fuktiga väggskivor.
Försäkringsbolaget skickade ut firman med avfuktare. Snart stod en mackapär i det rum som nyss varit vårt sovrum och omvandlade luft utifrån till varmluft som blåstes ut i hela källaren via en lång plastpåsetub. Vid det laget var källaren också redan tömd på allt lösöre och möbler och golv. Väggarna rev vi därefter. Källaren blev ett skal av kala ytterväggar. Betongblock och lika renskpapade golv. Det var inget trevligt ställe att gå ner i. Till och med katterna var bedrövade.
Tvättstugan var orörd eftersom den enbart innehöll målat betonggolv och liknande väggar. Där flyttade mina kläder in i tillfällig förvaring. Makens bodde lite här och var utanför tvättstugan för det fanns ingen mer plats därinne. Försäkringsbolaget skickade också en städfirma som kom och sanerade hela källarutrymmet eftersom det kommit in avloppsvatten. Renare hade det aldrig varit … synd bara att det var oinrett.
Det fanns inte mycket mer vi kunde göra. Allt var rivet och skulle torka. Tillslut var även dessa skräphögar i containern och allt bohag från källaren staplat i garaget och vi kunde bara vänta. På att det skulle bli torrt igen. Hur lång tid skulle det ta? Två -tre månader kanske. Med lite tur kunde det vara torrt framåt jul.
Och ännu mer vatten
Maken hämtade sin vattendammsugare i garaget och började suga upp vatten nedanför källartrappan. Hinken rymmer kanske tjugofem liter och den fylldes på tjugo sekunder. Skulle kopplas loss, bäras uppför trappan med all sin vikt i vatten och tömmas utanför garagedörren och ner igen … och det gjorde absolut ingen som helst skillnad på vattenmängden. Jag försökte skopa till en hink men gav upp efter ett par vändor med fylld vattenhinken i trappan. Det gjorde ingen nytta, det var ingen idé. Det var tio-noll till vattnet. Maken slet … han släpade den tunga hinken i trappan, upp och ner och upp igen jag vet inte hur många gånger. Han hade vatten i stövlarna, det var vatten på trappstegen, det var skvätt och stänk i garaget och tillslut vägde även den tomma hinken för mycket. Han hade helt slut på kraft, all ork var borta och ändå fortsatte han i förtvivlan. Det var fortfarande kraftigt övertag för vattnet. Jag beordrade honom tillslut att vila. Fick ta i med sträng röst och bli stark för honom. Rädd att han skulle halka och skada sig eller något ännu värre.
Under den korta pausen ringde han Grannen, som var på jobbet och inte hade någon aning om vad som pågick ute. Grannen tog sig skyndsamt hem för att se över sin egen källare men där fanns inget vatten alls! Inte en droppe på hans golv. Vilken tur. Istället fick han med sig sin egen vattendammsugare och kom raskt över till oss. Vi dammsög nu vatten på två håll, men insåg snabbt att det inte skulle göra någon nytta i allt vatten eftersom det kom in mer hela tiden. Det var mardrömslikt minst sagt och tröstlöst liksom.
Vad fasen gör vi? Räddningstjänsten hade vid det laget meddelat att det inte fanns någon hjälp att få, de hade fullt upp med samhällsviktiga byggnader stod det i sms:et. Där började man ana omfattningen av det vatten vi stod i. Men vi hade ingen tid att begrunda annat än vårt eget vattenproblem. Plötsligt kom Grannen på att han ägde en dränkpump och sprang iväg igen. En stund senare installerade Maken och Grannen pump och slang i golvbrunnen i vårt pannrum där det också kom upp vatten såklart och knölade ner en hög med handdukar i tvättstugans golvbrunn för att minska mängden där. Vattnet forsade nu ut på gatan genom slangen som dragits ut via fönstret. I rejäl mängd och hastighet med många lite per minut. Det var en lättnad att se vatten på rätt sida av huset och det hade dessutom slutat regna. Fast nere i källaren såg det inte ut att minska alls. Vattnet fortsatte komma in i princip samma takt som det pumpades ut. Det minskade inte alls i golvbrunnen fast den hade en pump över sig och pumpen jobbade hårt.
Vi jobbade också hårt och for omkring i stövlar och lyfte undan grejer för att rädda dem ifall vattnet skulle stiga högre. Det var så ohjälpligt bedrövligt. Vi var galet trötta, chockade, ledsna. Oroliga framför allt. Och bitvis kunde vi bara sitta i soffan och tomglo. Sen ner och titta på eländet igen och lika tomgloende tillbaka till soffan.
Det var betydligt värre för några av våra grannar. De som hade sitt sovrum på markplan vaknade i vanlig tid på morgonen och hade ingen aning om vad som hänt under natten. Någon drog upp rullgardinen med sedvanlig gäspning och undrade över varför det kom en massa vatten ur en slang i vårat källarfönster. Mötte sedan eget vatten i källartrappan. I flera hus hade vattnet härjat hela natten och stigit meterhögt. Meterhögt avloppsvatten är inget man vill ha inne i sin källare. Andra hade haft fontän ur toalettstolen. Runtom i stan var gator, viadukter och sänkor helt vattenfyllda och bilar, långtradare satt fast i vatten här och var. Förarna hade fått överge sina bilar och simma därifrån. På ett ställe blev kommunen tvungen att kalla in experthjälp utifrån för att med en kilometerlång slang pumpa vattnet från en djup viadukt ut i havet. Det dröjde länge innan den vägen var farbar. Många byggnader skadades, skolor, bibliotek, affärer och till och med Filmstaden. Det skulle dröja tills vi kunde gå på bio i den här stan igen.
Men allt det här visste vi inget om i vårt personliga elände. Det blev givetvis inget jobb den dan. Många grannar var ute på gatan för att peppa varandra, kramas och trösta. Dränkpumparna var slutsålda på nån timme när dylika affärer öppnat på morgonen. Men en av grannarna bokade fyra stycken i en grannstad och satte sig i bilen och åkte för att hämta. En av pumparna skulle vi köpa.
Fram på eftermiddagen fick vi låna en pump till och hade då två igång. När vår egen pump anlände lånade vi ut den till en granne som var utan. Med våra två slurpande pumpar och dessa vattendammsugare började vattnet äntligen minska. Det blev nödvändigt att sopa vatten mot pumparna eftersom de behöver en viss mängd för att göra jobbet. Ett tecken på att det ändå fanns en ljusning. Till slut kunde vi stänga av pumparna och jobba med vattendammsugarna och slutligen behövdes bara golvmoppen. När det sista var upptorkat syntes inga spår av nattens och dagens elände.
Vi bäddade, helt utmattade i både kropp och själ i gästrum och på soffan för den kommande natten. Jag tog soffan, men ingen av oss sov speciellt mycket. Lyssnade efter vatten hela natten tror jag. Ännu var ovetande om skadorna av allt detta vatten. Den vetskapen anlände i portioner de kommande dagarna.
Ett inlägg om vatten …
Det går inte att komma ifrån. Att få översvämning hemma var minst sagt omtumlande, orosfyllt och rent av förfärande. Känslan av att vara maktlös och helt i vädrets våld blev påtaglig. Som det regnade den natten och som det förstörde.
Redan under tisdagskvällen regnade det ymnigt, men inget vi reflekterade över. Ja det regnade, absolut jättemycket regn men so what. Vi såg väl nåt på teve, gick och lade oss och somnade gott. Jag var upp en sväng på toaletten vid midnatt men somnade om omedelbart efter det som vilken vanlig natt som helst. En knapp timme senare vaknade jag av ett ljud som var oroande ända in i sömnen. Det plaskande. Ett sådant ljud hör inte hemma i sovrummet. Jag låg och lyssnade en kort stund i försöken att fatta vad det kunde vara. Jag kunde inte lokalisera det. Vi sover nere i källaren och kan alltså knappast höra något regn mot vare sig tak eller fönster. Därför var det högts anmärkningsvärt detta plaskande i vårt sovrum. Tankearbete går trögt när halva hjärnan är kvar i sömnen. Jag tände lampan och klev ur sängen för att undersöka och lokaliserade då ljudet mot det lilla fönster som sitter uppe i takhöjd i sovrummet, det som är ett källarfönster i markplan utanför.
En mörkläggande rullgardin dolde själva fönstret eftersom jag är fruktansvärt ljusskygg när jag ska sova. Därtill hade hade jag dolt en ful rullgardin med långa gardiner för att göra det ombonat och ge sken av vanliga fönster. En byrå med diverse grejer ovanpå stod också framför detta tygsjok. När jag rotade bland tyget för att se fönstret var allt blött! Plaskvått rentav.
Maken hade också vaknat av mitt stökande och undrade var i hela friden jag höll på med. Jag hojtade saker om vatten där mitt i nattsömnen och han kom förvånansvärt snabbt ur sängen. Vi drog undan byrån och fann en rejäl pöl på golvet som orsakades av en hel fors längs med väggen under fönstret. Det silade in genom fönsterspringorna och bildade ett vattenfall som i andra sammanhang hade varit lite fint. Men nu var det bara helt surrealistiskt. Någon sömn fanns inte i någon del av hjärnan längre, och det fanns ingen tid att stå och reflektera över det som pågick, bara agera!
Jag hämtade handdukar och hink och vad jag nu kunde komma över i all hast medan Maken hade dragit på sig kläder rusat ut i mörkret. Där stod regnet minst sagt som spön i backen. Aldrig förstått det uttrycket innan. Det var en vägg av vatten utanför dörren. Vatten som kastades mot marken i ett slags inferno. En högtrycksslang kunde inte ha gjort det häftigare.
Framför två av våra källarfönster har det cementerats en grop för att kunna ha något större fönster i två av de inredda källarrummen. (den heter säkert nåt finare än grop på byggspråk) Dessa var helt vattenfyllda upptäckte Maken när han kom ut! Både vid sovrummet och motsvarande fönster i rummet intill. Där det också fanns en pöl upptäckte jag inomhus när jag kollade. Det var som bassänger i båda groparna och vattenfall från båda fönstren. Maken stod helt genomdränkt på knä och öste ur att vatten ur den första och efter att ha sprungit runt huset och öst även nästa hade det fyllts på igen i den första. Han arrangerade längre stuprör, slog för nån bräda och fick slutligen stopp på flödet och kunde få groparna tömda. Under tiden torkade jag upp inne. Sedan gick jag ut på altanen i dånet av detta ondskefulla regn och fann en sjö där altanen stod slut. Alltför mörkt och kraftigt regn för att se något av trädgården. Övriga skador fick undersökas när det dagades. Maken hade badat med kläderna på såg det ut som. Han var totalt genomblöt och kall när han stod i garaget med vatten rinnande från kläderna. Jag langade handdukar och torra kläder och kan lade sig i soffan med filt för att bli varm igen.
Vi skulle upp och jobba båda två om nån timme, jag slumrade lite nere, Maken stannade i soffan för att kunna gå hålla koll på groparna vid källarfönstren lite regelbundet. Strax innan tre på natten vibrerade mobilen av ett sms. Det var SOS alarm som manade oss att stanna hemma och inte ge oss ut på vägarna. Bara en sån sak, det gjorde knappast läget trivsammare. Jag slumrade ändå till igen, knappt en timme lyckades jag sova innan jag vaknade av något nytt konstigt ljud. När jag satt mig upp och tänt lampan och försökte se om fönstret läckte in vatten igen såg det helt torrt ut på väggen som jag lämnat fri från gardiner tidigare. Precis när jag var på väg att lägga mig ner igen fick jag syn på golvet …
Det var inget golv, det var typ en bassäng! När jag klev ur sängen hade jag vatten upp till anklarna. Som en mardröm. Man har sett den i filmer där någon ligger och sover när en massa vatten bara swoschar in under sängen som en rejäl våg. Att kliva ur sin säng och landa i vatten var en overklig känsla. Händer detta eller drömmer jag ännu? Det var lika i alla rum där nere. Grejer flöt omkring, vattnet snirklade sig in överallt och nivån steg. Det kom vatten från golvbrunnen i tvättstugan och det fanns ingen hejd på elände och ingen hjälp att få …
Det där med tapeter
Att välja tapeter är inget man ska ägna sig åt om man har anlag för dåligt tålamod, är velig, tappar humöret, har ont om tid, är hungrig … och tusen andra anledningar till att låta bli. Att välja tapeter kräver sinne för färg och form, gott humör, stabilt psyke och tusen andra egenskaper. Minst.
Vi klev in på tapetbutiken. Hade en plan. Var överens om färg och mönster. Tappade andan och delar av gnistan redan innanför dörren till butiken. Hyllmeter efter hyllmeter med stora tapetböcker i glättiga pärmar med handtag i ryggen. Det var böcker i hundratal. Hur ska man kunna veta var den överenskomna tapeten kan hittas?
Vi gick först förhoppningsfullt längs raderna med visningsrullar som fanns uppställda till åskådning. Som om det på nåt sätt skulle göra det lätt för oss. Tog ner nån på måfå och rullade ut den där lilla provbiten som fanns på rullen. Rullade raskt ihop igen. För det var fel på allihop. Ingen var vad vi hade tänkt. Alltså återstod ohjälpligt böckerna.
Vi greppade övermodigt varsitt handtag och släpade upp en guldtacketung bok till det bord där man kunde stå och bläddra. Sida efter sida med allt annat än det vi kände för. Sida efter sida med fult, med blommigt, med trist enfärgat, med randigt och rutigt. Vid den typ tionde boken började hoppet överge oss och alla slags sinnelag av negativ art veva runt. Irritation, håglöshet, tappade gnistor, hunger och tusen andra känslor. Vem fan bryr sig om tapeter?
Hade inte en av personalen uppmärksammat oss i det läget, hade vi gett upp och gått utan så mycket som ett färgprov. Men plötsligt stod hon där. Räddaren i tapetnöden. ”Letar ni något speciellt?”
Expertis är inte att förakta, och hon visste vad böckerna innehöll och kom med ny energi. Kanske ångrade hon sig när vi hasplat fram vårt önskemål med gemensam röst.
”Vi vill ha en midnattsblå tapet med något guldigt, gärna stort mönster, typ medaljonger!” Hon trodde kanske vi drev med henne? Hade hon nånsin hört den önskningen innan i dessa tider av själlöst kritvita väggar? Först visade hon oss nån rulle vi redan ratat. För smått mönster, fel blåfärg. Midnattsblå ska det vara, inte jeansblå. Hon såg allvaret, tänkte till och började hämta böcker. Bläddrade, tänkte, hämtade en bok till och bläddrade tills jag och Maken drog ett gemensamt andetag för där, där var den!
Midnattsblå, lite glansig nästan som ett sidentyg, med stora guldiga medaljonger. Heeeelt galen. Den ska vi ha! Expertisen fick ett lättat uttryck av att ha kunnat hjälpa dessa knäppjökar, tills hon förstod att det verkligen inte var över. Den makalösa tapeten som nu låg uppsalagen över högen med tapetböcker skulle ändå bara beklä en vägg av fyra. På övriga skulle den midnattsblå matchas enfärgat. Men ingenstans fanns en sån blå.
Plötslig såg jag rynkan i Expertisögonbrynen. Inte blå? Hon skakade på huvudet. Nej, jag hade nog passat in den med något begie, kanske lite dämpat guldigt. Jaaa, såklart! Hon hade dessutom ett förslag på gång och var raskt framme med ännu en bok, höll de två tapeterna ihop så nära de omfångsrika böckerna tillät och vi hade bilden klar för oss. Den var beige, men med en smutsguldig struktur utsmetad lite här och var. Fin! Så fick det bli.
Tyvärr var vi inte klara där än heller. Den fjärde väggen är nämligen en liten panelvägg som skulle målas till samstämmighet. Nu var mitt färgseende i spinn. Vi ska ha en liknande beige ton, som vi piffar up med med lite guld här och var för att efterlikna den enfärgade tapeten sa jag. Varpå Expertisen häpnade igen över dessa galningar som upptog mer av hennes tid än hon tänkt vid första frågan. Men hon var Expertis ut i hela sitt väsen och gjorde som vi önskade. Vi släpade med tapetböckerna till färgbordet, letade små färglappar och höll emot. Men Expertisen pekade raskt på tre alternativ och vi nickade gillande eftersom de överensstämde väl med tapeten. Hon var numera snudd på lika ivrig som vi och till och med hämtade en burk guldfärg och duttade på lappen med färgalternativen. Jajjamen!
Nu var jag och Maken var lika lyckliga som matadorerna som hittade tjuren Ferdinand. Honom ska vi ha utbrast vi! Eller ja, det där ska vi ha snarare. Hon undrade försiktigt om vi ville beställa medaljongen. Nä, sa vi. Och jag tror hon hann svära tyst över internet en kort sekund, innan vi fick henne att förstå. Inte tänkte vi efter all ovärderlig hjälp gå hem och själva beställa på nätet bara för att spara nån krona. Nej, vi ville beställa allt vi kommit fram till nu omedelbart. Båda tapeterna, färgburken och guldfärgen. Jaha! Ni menade så!
Expertisen hjälpte oss också att räkna ut vad som behövdes utifrån måtten vi hade och fyllde raskt i beställningen på hela härligheten. Lovade att allt skulle finnas för avhämtning innan veckan var slut. Och att det skulle bli superfint. Vi höll med, vi hade ju fått i princip det vi båda hade i huvudet när vi gick in och överfölls av alla tapetböckerna. Fast bättre.
Sannerligen, det behövs allt jag nämnde innan om man ska välja tapeter, plus en expert. Och när allt var hämtat och utspritt på väggarna hade vi fått ett nytt sovrum som glömt allt vad översvämningen ställt till med. Wow liksom. Det blev så himla bra. Dämpat och lugnt och trivsamt vilsamt. Helt rätt färgskala för ett sovrum.
Sova i ovan säng
Jag vaknade tidigt, men valde att ligga kvar och slumra en stund till. Lyssnade på ljuden från gatan utanför, Maken som var uppe och gjorde sig i ordning för en arbetsdag och Katterna som precis kommit in och tjatade om mat och uppmärksamhet. Ljud jag vanligtvis inte brukar kunna höra när jag nyss vaknat.
Efter det bedrövliga vattnet som antastade huset för några veckor sen är sovrummet nere i källaren ett minne blott. Numera campar vi i eget hus och tyvärr i varsitt rum. Maken har intagit gästrummet och jag sover i rummet intill som vi kallar Bibblan. På en tillfällig säng eftersom detta rum vanligtvis inte innehåller någon säng.
Vanan att sova i källaren sitter i. (även om jag tillbringar vissa nätter på jobbet) Där nere var det en behaglig temperatur att sova i. Här uppe är det mycket varmare och de blir extra kännbart på natten. Även om jag försöker vädra innan läggdags för att sänka temperaturen en del så blir natten varm.
Nere var det också riktigt rejält och ordentligt mörkt. Bara ett enda litet källarfönster som vi gömde bakom mörkläggande rullgardin och gardiner. Även om vi har mörkläggande rullgardiner för fönstren uppe också, sipprar det ändå in ljus från gatubelysningen utanför. Och Bibblan har ingen dörr, endast ett draperi och det stänger inte ute allt ljus från husets övriga fönster eller något ljud.
Nere var det också väldigt tyst. Alla ljud både inifrån huset (typ en Make med morgonrutiner innan jobbet) och utifrån dämpades ordentligt. Här uppe hörs trafik, fabriken en bit bort och annat som då pågår invändigt. På natten hörs framförallt avfuktaren som står nere och brummar, precis under mig. Men eftersom den gör underverk för att vi en natt i framtiden ska vara tillbaka i rätt sovrum blir dess ljud trots allt inte så besvärande.
Sängen, ja, den är inte obekväm egentligen, fast den är av tillfälligt slag. Men det är smal, mycket smalare än min egen säng som jag brukar kunna vräka runt i annars. Det hade varit möjligt att bära upp den egna sängen, men jag var inte villig att förändra hela bibblan på grund av säng. Ommöblering hade minskat möjligheten att använda det rummet som vi brukar. Nämligen för trivsamma kaffestunder på lediga helgmornar, för trivsamma stunder med en bra bok eller med datorn och skrivandet. Nej. Jag gör hellre lite avkall på utrymmet i sängen eftersom det ändå är för en begränsad tid. Fast katterna är lite upprörda över detta märkliga sovarrangemang. Var ska man få plats liksom? I min säng är det alltför trångt för någon katt. Som tur är väljer de än så länge att vara ute om nätterna så jag hoppas det inte kommer alltför allt och regnigt höstväder i brådrasket.
Maken fick gästrummet med bredare och mer riktig säng. Eftersom han sover med en Cpap-maskin om nätterna på grund av en rejäl sömnapné behöver han lite mer utrymme än jag behöver.
Sömnen har oavsett sängar och sovarrangemang varit lite si och så ändå sedan det olycksaliga vattnet. Oro och grubblerier över allt det orsakade bäddar inte för god nattsömn precis. Första veckan såg man bara vatten, lyssnade efter droppande och plaskande ljud. Men nu sover vi allt bättre och förhoppningsvis, om allt går som det ska, är vi snart tillbaka i sovrummet igen. Om nån månad eller så. Det ska nog bli bra med tiden.
Vi planerar framåt
I går dumpade vi det sista av våra källarväggar i containern här utanför. Vi har rivit dessa väggar under dagarna två, Maken med rivandet och jag med bärandet av rivet material för att få ut det ur huset. Att jobba med blöt isolering är inte kul och det yr omkring partiklar i luften som är besvärliga att andas in. Maken använde andningsskydd medan han sågade i väggarna och bröt dem i bitar. Jag orkade inte jobba med ett sånt, det blev så tungt att andas. Istället höll jag andan medan jag stoppade ner skiten i säckar och passade på att andas redigt med frisk luft medan jag bar ut dem till den växande högen utanför. Ändå hostade och rosslade vi en del båda två innan vi var klara.
Väggarna var såklart blöta nertill och torra upptill men det går inte att riva bara halva väggen. Allt måste bort, så att det kan torka bakom innan det går att bygga nya väggar så småningom. Just nu känns det som att det bara kan bli bättre hädanefter.
Källaren är en verklig källare nu, en helt oinredd betongbunker. Vore det inte för att övervåningen är för liten skulle kanske källaren förbli något slags förrådsutrymme. Då skulle vi bara måla betongen och ställa in diverse förvaring.
Men övervåningens två sovrum är inte längre sovrum, och skulle bli svårt att omvandla igen. Det ena är vårt fina bibliotek som ingen av oss vill bli av med och det andra är gästrum och teverum.
Sovrummet nere är större och vi har vräkt på med rejäla sängar för att sova skönt. Att flytta upp sovandet skulle kräva nya sängar och en omständig omställning av nåt av rummen. Det går inte.
Dessutom skulle Makens hobbyrum gå förlorat och det orkar ingen av oss leva med 🙂 Nej, de där två rummen där nere måste återställas.
Beroende på vem man pratar med haglar råden om vad som är bästa sättet att lösa detta på. Att inreda källare kräver att materialen väljs med omsorg. Det här huset är byggt i början av sextiotalet då byggstandarden var en helt annan. Nu måste den uppgraderas eftersom man vet bättre. Det innebär att det blir stållreglar i väggarna istället för trä och ingen isolering däremellan. Sovrumsgolvet behöver mer betong för att byggas upp en bit och inte behöva reglar och isolering för att bli ett användart golv. Därmed inga trämaterial på betongytorna där heller. Vi lägger in någon slags luftande heltäckningsmattor i båda rummen i stället.
Efter reglarna på väggarna behövs någon typ av skivor och sedan blir det tapeter i sovrummet och en enklare väv som målas i hobbyrummet. Övriga utrymmen målas enbart. Min walk in closet får också en mattbit på golvet. Men inte längre några fina garderober eller byråer som står på socklar mot golvet. Det blir förvaring på ben, förvaring i metallställningar med utdragbara korgar.
Allt för att det i händelse av nya skyfall som beger sig in i huset ska vara enklare att ta om hand. Mattor kan rullas ihop och bäras ut. Betonggolv behöver inte brytas upp. Skadas väggarna igen är det skivor som ska bytas men reglarna kan stå kvar. Och ingen blöt isolering mer.
Det blev ett äventyr detta. Vi hade eventuellt tänkt oss att ägna hösten åt att fräscha upp köket. Istället blev det hårt jobb med att återställa en vattenskadad källare och planera för att det kan hända igen … för med nytidens miljösituation går ingen säker.
Det är alltså tid för planering och fundering och även en möjlighet till organisering av förråden så att inget behöver ställas på golvet i fortsättningen. Det ska väl bli bra det här tillslut.
Det är ingen hejd på eländet
Nånstans finns det kanske en hejd men nu är det lite fritt fall faktiskt.
Vi upptäckte att även väggarna nere i källaren dränkts i vatten. Sugit i sig som om det inte fanns nån morgondag och står där sen och ser oskyldiga ut som om inget hänt. Tills Maken och Snickaren fick in handen en bit bakom och kom ut med varisn näve blöt isolering.
Näe … nu orkar vi inte mer blir första reaktionen. När man står där och tittar på sin krater till sovrum och det dessutom ska rivas väggar. Då är det nästan så att man lägger av nåt galenskratt för det fattades bara det liksom, bring it on.
Okej. Alltså ska dessa väggar rivas under den resterande veckan. Vi bär liksom ut källaren bit för bit. Först alla saker, sedan golven och nu också väggar. Inte klokt. Kan nån väcka mig?
Sovrummet kommer inte att bli användbart på länge, Makens hobbyrum likaså. Det blir ett slit innan väggarna är rivna och ute ur huset. Sen vänta på torkningen av allt detta blötskadade hus. Innan vi äntligen kan börja tillföra nya material som kan skapa nån ordning.
Våra tillfälliga sovplatser funkar men det är inget jag vil leva med i månader. Maken saknar sitt hobbyrum. Allt han brukar pyssla med är nerpackat. När jag behöver nåt av det som brukar finnas i källaren går jag till garaget och rotar i kartonger.
Till och med KattGrabbarna är bekymrade. Får inte plats att sova med oss som de brukar, och allt är så konstigt nere i källaren. Musse går ner och vankar omkring ljudligt jamande. Som om han skriker ”vad fan har ni gjort?”
Det är som det är. Det blir vad det blir.
Dagsläget
Livet rullar på. I morse ganska tidigt kom två hurtiga kvinnor med städutrustning. De var utsända av försäkringsbolaget för att sanera i källaren efter det avloppsvatten vi haft över golvet. Turligt nog inte vatten från toaletten som en del andra hade oturen att ha, men väl från golvbrunnarna och lite småläbbigt ändå. Visserligen är en del golv utrivna men vattnet hade gått upp lite på väggarna också. Jag trodde att det innebar att de skulle typ spruta på nåt medel och ha det gjort på en kvart eller så. Icke. De bar ner dammsugare, moppar, en säck med trasor och jag vet inte allt. Mig skickde de upp och sen körde de igång. Som det skurades och fejades därnere, i minsta vrå tydligen och det tog i princip hela förmiddagen. De dammsög alla frilagda betonggolv väldigt noga, skrubbade de målade golven ordentligt och även en bit upp på väggarna. Sprayade nåt som kan hämma eventuell mögeltillväxt. Sedan ropade de på mig så att jag fick komma ner och granska. Wow. De fula betonggolven kändes plötsligt helt acceptabla. Det luktade nyskurat. Till och med tvättstugan, som fortfarande är överbelamrat med grejer därnere eftersom det innehåller lite möbler från min garderob för tillfället, hade de lyckats få till nån skinande nivå mittemellan allt. De hade gärna fått städa övervåningen också 🙂
Städningen gav resultat, den lite unkna lukt vi levt med en vecka nu är nästan borta.
Under tiden ringde också försäkringsbolaget igen, för att stämma av med mig vilka förluster vi haft när det gäller lösöret. Eftersom det är såna mängder drabbade i denna vattenkatastrof sköts det här via telefon för att spara tid. Jag behövde bara räkna upp allt på min lista och sedan fick jag en summa som ersätter på en nivå vi trots allt är nöjda med.
Nu gäller det att planera väl för att få in den förvaring vi mist och kunna ordna det bra därnere. Ett är då säkert, inget mer av vikt kommer att ställas på golvet.
Nu ska golven stå så där och torka i minst en månad, det finns alltså tid att planera. Både vilken typ av golv som ska läggas när det väl är dags och vad som ska ställas på dessa så småningom. Tja. Planering alltså. Och vänta in resultatet av försäkringens andra del. Vilken ersättning det blir för dessa förstörda golv. Det vet vi inte ännu.
SILEO 