Rusat in våren

image

Kosläpp i all ära … nu var det ett annat slags vårigt rus. Regnet som varit intensivt hela dagen avtog faktiskt redan när jag parkerade. Det duggade bara lite lätt när jag och mitt sällskap tog oss till utsedd plats.
Mängder med kvinnor samlades på samma ställe. Iförda färgglada kläder och nummerlappar. Det hoppades och studsades och stretchades på hela gräsplanen.
imageDet peppades med musik från scenen och så småningom var det dags att ställa sig på led. Detta led som upptog en hel gata var anpassat efter den hastighet du behagade använda dig av i själva ruset.
imageDe mest taggade trängdes vid springa fort skylten längst fram som ystra vårrusare. Här skulle tid räknas. Sedan kom gruppen joggare. Där fanns nog också en och annan promenerare misstänker jag. För vem ville stå vid den sista skylten om man ändå ville han nån typ av hastighet i detta lopp?
För sista gruppens benämning hette strosare! Alltså strosa! Det gör man i sakta mak med en glass längs en strandpromenad eller en gågata. Inte i ett motionslopp. Man kan ju tycka att det skulle heta gångare. Det hade varit mer rätt. Jag såg verkligen ingen som strosade sig genom den utsatta banan. Alla gick på, i rätt så rask takt i den sista gruppen. Tycker benämningen var lite hånfull mot de som inte kan eller vill springa eller jogga. De riktiga deltagarna liksom.
Nåja, när vi slöa strosare äntligen släpptes iväg, sprang fortSpringarna redan i mål på andra sidan markeringen. De ville ju såklart springa på och inte ha några strosare ivägen.
Då hade det slutat dugga också. Himlen var väldans grå, temperaturen allt annat än varm men det regnade inte.
imageJag var där för att jag jobbade. I mitt jobb är det bara att hänga på i det som ska göras. I det här fallet att se till att personen jag jobbar med kunde delta i Vårruset. Själv hade jag inget startnummer, inga ambitioner och inga tidsbegrepp. Vi ställde oss i strosagänget eftersom vi skulle gå. Värmde upp som alla andra med entusiastisk instruktör på ett podium. Väntade länge på att få komma iväg. Sen gick vi de fem kilometrarna i rask takt, kryssade fram mellan gångarna med rullstolen. Inget strosande här inte.
Anlände en timme senare till mållinjen där det utdelades medaljer, (inte till mig eftersom jag egentligen inte var där) nåt ätbart och nån påse med grejer till deltagarna. Jag kan förundras över valet av detta ätliga i sammanhanget. Läsk, visserligen light sådan men trots allt läsk, och godis. Ja, ja. Vi picknickade med företaget en stund trots  temperaturen och sen var det dags att åka.
Efter timmar ute i den rätt kyliga vårkvällen hade jag jobbat klart. Åkte hem och bäddade ner mig under en filt för att få upp värmen igen.
Det här springa-gå jippot har inte lockat mig till nåt fortsatt deltagande för egen del. Kommer att sitta hemma i soffan, om jag inte jobbar igen nästa år. Jag är inte mycket för att göra saker i grupp. Definitivt inte i folksamlingar. Går hellre fem kilometer i min ensamhet i skogen. Mycket hellre.

78/100

Men hoppsan, det blev tydligen sommar i natt.

I morse när jag klev upp såg något annorlunda ut. Jag öppnade altandörren och det fanns nåt i luften. Typ sommar? Eller åtminstone försommar. Noterade i går att häggen blommar. Det hade jag alldeles missat!
Jag gick ut i det där. Fann det soligt och ihållande varmt. Läge för lite utefix alltså.
Jag började med en av mina sittplatser. Eftersom jag är av arten skuggälskare har jag flera sittalternativ i trädgården. För att alltid kunna undvika den där soligheten. Där sopade jag vintern av dörrhyllan som sitter som vindskydd, arrangerade lite prylar i hyllan och släpade fram sittdynor och hängde en duk över bordet. riktigt trivsamt.
Därnäst tog jag mig an paviljongen. Taket skulle på först. Maken brukar hjälpa mig med det, men han var på jobbet och jag tänkte inte vänta till eftermiddagen. Kan själv är jäkligt envis alltså. Jag lyckades få upp taket utan en enda svordom! Det bra gjorde som jag sa och vips hade jag häktat i alla hällor skulle ihäktas. Golvet var redan sopat och möblerna på plats sen tidigare. Jag backade och begrundade min plan.
Första sommaren var paviljongen rosig, rosa och blommig.
Förra året hade den en touch av nåt österländskt. Färglatt och tusen och en natt känsla liksom.
I år ville jag ha nåt helt annat. Nu lutar den åt blåvitt! (Jag åkte senare och köpte nya kuddar och sånt i den färgen också. Ska det vara så går jag all in.)
Sedan dags för altanen. Den spolade jag med högtryckstvätten för nån vecka sen. Alltså var grovjobbet redan gjort. Nu torkade jag av utemöblerna och städade bort en del jox som av nån anledning hamnat där på bordet och bänkarna. Sen på med mattorna och fram med draperier och dynor och pyntigt grejs. Altanen får behålla det utseende jag målade fram förra våren. Då blev den vit och resten är rosigt och rosalikt. Passar bra där. Draperier är ett måste i min sommar. Just det. Solen! Alltså stänger jag den ute från altanen med vita skira draperier. Liksom i paviljongen. Det fladdrar så fint i vinden. (Utom när det piskar omkring i stormblåst, men den förtränger jag alltid så här års när jag hänger upp allt.)
Letade fram mina soluppladdade slingor också. Kopplade ihop dem och lät dem stå i solgasset ett tag. Återstår att se om de lyser i kväll.
Nu är det förberett för skuggigt sommarmys. I morgon har jag jobbarhelg hela dygnet. Men när jag kommer hem på söndag ska jag fortsätta fixa. Ligger långt efter med rabatterna. Vädret sägs ju ska stanna, i alla fall hela helgen!

Ut och frysa i kväll?

Det är typiskt sista april väder ute. Mulet, med hot om regn och rätt kyligt. Det blir till att stå nära kasen i kväll.
Tanken är att även vi ska bege oss nånvart för att kolla på lite eld och umgås med trevligt folk.
Fast jag har just landat i hemmasoffan efter ett sånt där dygnspass på jobbet och känns soffan oändligt mycket mer lockande för tillfället. Jag skulle lätt kunna tippa över lite mot ena hörnet och slumra till en stund.
Att dra på sig typ vinterkläder för att stå ut med en stunds utevistelse är inte vad jag längtar efter.
Oftast brukar det grillas också. Jag har inte förberett ett dugg och Maken som slutade tidigt idag hittade mat på stan. Orkar verkligen inte samla ihop till nåt grillande och packa nån matsäck nu. Det får bli mat hemma och så är vi nöjda med det.
Däremot vet jag att det blir trevligt umgänge där vid brasan. Och när vi frusit klart om baksidan av kroppen och är tillräckligt grillade om framsidan av kroppen, då kan vi gå in och ha det bra.
Förr om åren, när Dottern var liten tös och Grabbarna som bodde där vid brasan och var i samma ålder, då var det liksom annat. Liksom roligare att packa matsäck och kliva i stövlar och täckjacka för att tillbringa en kall kväll vid Valborgsbrasan. Vi fick aldrig med oss Dottern hem i torrt skick. Hon hade minst tre ombyten med sig varje gång. Alla låg i blöta högar i en påse innan kvällen var slut. Och hon hade på sig lånekläder från nån av Grabbarna. De där tre rände runt vid sjön och diket intill som ystra ungar just utsläppta ur vintern. Och lyckades alltid ”råka” plurra. Roligt hade de. Blöta och kalla var de tillslut. Och smutsiga som riktiga barn som hade lekt. Det fångades grodor och yngel och fiskar och grävdes efter maskar och byggdes kojor och jag vet inte vad. Man hörde deras röster eka runtom i skogen till sena kvällen. Det var tider det!
Nu packar jag varken matsäck eller extrakläder. Det får bli bra ändå!
Trevlig Valborg!

_______________________________________________ 🙂

Äntligen

1014425_10200272437788958_803751282_nDet finns luft att andas och jag kan leva igen. Har gått på sparlåga hela e.m/kvällen för att stå ut. När klockan nådde halv åtta skruvade jag på kallvattnet och gav blommorna sitt. Passade på att blöta ner delar av mig själv också. Typ ansiktet, nacken och fötterna bara för att komma igång med andningen igen.
Sen dukade Maken och jag upp en trevlig liten buffé på ett trevligt litet bord i skuggan. Där man kunde sitta och bara trivas utan att halvdö av värmen.
Nu tittar han på film. En som jag inte vill se. För jag ville dessutom mycket hellre vistas ute i denna sköna temperatur och bara må bra en stund. Funderar allvarligt på att lägga mig raklång i gräset, precis under lönnen. Liksom bli ett med naturen en stund.
Innan läggdags blir det garanterat en sval dusch. Längtar redan efter vårt svala sovrum.
Det ska vara gött å leva … vete fasen om det går ihop med högsommarvärmen, men kvällarna blir underbara!

Det är nåt visst med eld och Döttrar med blått hår!

eldkorgVilken mysfaktor det är! Att sitta vid öppen eld i egen trädgård. Eldkorgen är i användning igen.
Idag ställde jag också grillen bredvid. eftersom Dottern kom på ett trevligt spontanbesök och ville grilla med oss.

grillar

Jag lät henne sköta köttet eftersom hon är den i familjen som grillar bäst, medan jag skötte elden. Eftersom jag är den i familjen som eldar bäst. Det var mulet men skapligt varmt ute och det passade bra att ordna med maten utomhus. Man skulle kanske ha ett sånt där utekök någonstans? Och medan hon grillade allt kött skar jag sallad och ordnade andra grönsakstillbehör.lök
svampåsånt

Det luktar så gott av brinnande ved och som det knastrar sen! Och snart var maten färdig och allt dukat för att kunna sitta där ute och äta vid elden. Verklig mysfaktor en Kristi himmelsfärdsdag. pågrillen

Enligt den kristna tron är detta dagen när Jesus lämnade jorden och fördes till himlen av de elva apostlarna. Eller dagen och dagen. Den infaller på olika datum varje år. Det var ett tag sedan den himlafärden, så exakt datum är kanske utraderat?
eld

Nu sitter jag i alla fall ensam vid eldresterna. Maken och Dottern, dessa rastlösa själar, kom på att vi ska avsluta med en film och den måste köpas först. Alltså åkte de och lämnade mig här vid elden.
Det gör inget. Jag trivs bra i eget sällskap. Bland allt fågelkvitter. Och solen tittar också fram lite försiktigt.Och elden värmer och jag överväger att stoppa i mer ved. Det ska va gött å leva … sjöng två killar i en mack en gång. Och tänk så rätt dom hade!

En stunds vila

Det är en stunds vila.
När himlen antar den gråare färg som släcker solen. Jämngrå, stålgrå och solbefriat.
Allt liksom andas ut och går in i en stunds vila.
Sänker rösten och blir lågmäld. Sakta.
Katterna ligger i utdragna positioner, mjukt nerbäddade och sover tung och grå sömn. Som helt glömska av att det finns ett uteliv. Det annars intensiva springet ut och in mattas av. Det är vila.
En långsam närvaro. Som inte ens störs av fallande blötsnö.
Och vi vilar också. I varsitt hörn.
Och det finns ingen brådska. Inga krav på att hejdlöst njuta av vädret eller på att hitta uteaktiviteter. För nu är det grå vila. Vi behöver den också. Så att batterierna hinner bli ordentligt laddade.
Tills gråmolnen knuffas undan för divan solen, som kräver all uppmärksamhet när hon kliver in på scenen. I storslagen entré. Och då är vilan slut.
Så passa på nu. Och njut av vilan.

Jag gick en promenad

Plötsligt fick jag för mig att jag behövde luft och sköt undan pärlorna. Solen hade stört mig mitt i pärlandet så pass att jag öppnat fönstret.
Det utropas ofta gladeligen att sånt väder måste man ta vara på. Jag har visserligen inte riktigt det behovet eftersom jag hellre tar vara på väder som inte innehåller sol. Men okej. Jag gick ut. Tog med mig kameran och tänkte mig en bildpromenad. Kanske hitta vårtecken?

prom1Finns våren verkligen bland all den här snön? Snön i sig. Den är grovkornig och porös i ytan. Smältning pågår, oändligt sakta och den är kompakt under. Håller för mig att gå på.
Asfalten har i alla fall blivit rejält synlig och mängder av rännilar från den smältande snön bildar mönster i det svarta. Det är såklart våren.

prom2Från en gammal vagn blev jag iakttagen. Ögon som kisade i solen och ansåg mig vara knasig med min kamera. Inte helt pålitlig och måste därför hållas under uppsikt. Hon (har inga bevis för könsbestämningen men det såg ut som en hon) hade hittat en bra plats. En plats för spaning och jag frågade henne om hon sett våren. Jag fick inget svar, kanske tyckte hon det var uppenbart!

prom3

Någon tycker att våren dröjer, att det går alldeles för sakta. Och försöker hjälpa till. Går ut och skottar i högarna, kastar det ut på gatan för att det ska smälta snabbare. Kanske är det modellen.
Fast jag känner mig rätt så trött på att skotta snö. Inte ens i syfte att hjälpa våren vill jag skotta.

prom4

I bäcken har vattnet lyckats skapa fåror att flyta i. Det får man väl ändå kalla vår? Fast när man ser på det hela och tänker på att det är sista mars idag känns det ändå helt fel. Borde inte hela bäcken vara synlig?

prom5Fåglarna som kvittrar omkring i träden tycks hålla med! De kvittrar förgäves sina vårlika trudelutter och flyger runt och letar mat. Än finns inga småkryp i luften. Just dem saknar vi inte.

prom6Men himlen är oskyldig i färgen, så där så  man gärna ställer sig med ryggen mot första bästa trädstam och bara glor upp där.
Och solen går på. Men lyckas inte med så mycket annat än att gnaga lite på snöytan och låta den rinna över vägarna. På vissa ställen bildas hoppfulla pölar som får en att känna att visst är den på gång ändå. Den där våren.

prom7

Tills kylan tar över och fryser allt till blanka och hala gångbanor man knappt vågar sig över.
Och ligger dessa pölar i skuggan orkar inte den blyga värmen göra något åt dem. Jag går en stor omväg runt. För skridskorna lämnade jag hemma.
Så nej. Jag hittade inte så mycket av någon vår på min promenad. Men jag kom ut i alla fall. Tog vara på det fina vädret som folk säger att man ska. Så då har jag gjort min plikt.

Hå, håå. Svettigt alltså!

Jahaja, så blev det måndag igen. Hur det nu gick till.
Klockan ringde tidigt också. Så tidigt att jag ännu inte var helt vid medvetande när någon del av hjärnan måste ha blivit kapad. Kanske av den där människan som jagar folk med piska och säger att dom är vad dom äter och tvingar i dem algdrycker så dom kräks. Eller han brottardansaren som försöker inbilla oss att Sverige ska bli friskast i världen, medan han joggar på promenadband i teve.
Ja, ja. Jag ska! Mumlade jag och snoozade lite till.
Lovat är ju lovat. Oavsett.
Så jag klädde mig efter väder, släpade ut cykeln ur garaget och trampade iväg. Såg hur bilen blängde efter mig. Typ vad nu då? Vad har jag gjort?
Jag undrade själv vad jag hade gjort. Försökte ignorera hur långt det faktiskt är till stan. Satte upp ett mål om att det borde ta max en halvtimme. Flåsade som en säckpipespelare innan jag ens lämnat bostadsområdet. Tyckte hela världen var uppförsbacke. Ingen jäkla växel som hjälpte.
Hånfullt nog blev jag omcyklad också. Mitt innan brantaste backen. Henne såg jag aldrig mer.
Tackade himlen för tåget som tvingade mig av cykeln och stod på darriga ben och undvek med knapp nöd att hänga som en trasa över bommen.
Jag kom fram, precis i tid. Svettigt högröd i ansiktet och med en andning som kändes påträngande. Flåsade in i möteslokalen och slet av mig ytterkläderna och svängde upp ett fönster. Undvek att tänka på att det där som inte kändes så bra i sittkontakten med stolen, skulle hem på samma vis.
Men, när jag hämtat andan, haft ett bra möte och modigt klev upp på cykeln igen, hade någon sorts andra andning tillstött. Det var liksom lite mer medvind hemåt! Jag hann se på världen runtomkring mig, tyckte det var rätt trivsamt färdmedel. Ändå. Men jag måste baske mig skaffa nåt vadderat till sitsen. Och prova ut en cykelhjälm. Och sen ska jag trampa upp lite kondis. Så jag slipper komma högrött flåsande på fler möten. Och så ska jag slå den där tiden …

Dimma

Bara själva ordet. Dimma. Smaka på det. Det är magiskt och mjukt och vackert. Vilsamma och mättade färger.
Idag är det dimma ute.
Likt november.
(Och jag har ju redan fyllt denna blogg till brädden med lovsånger om dimman.)

Nu njuter jag för fullt av att få ha novemberdimma redan i april. Den stärker sinnet inför den sprakande högljudda vår som snart ska anlända.

Jag skyndade hem från jobbet, packade cykelkorgen med kameran och cyklade iväg. Rätt ut i dimman. Fann den andlös och livgivande.
Önskade att jag haft material till att göra upp en eld, där på eldstaden på högsta klippan vid havet. Och korv att grilla. Då kunde jag ha stannat där länge. Stod ändå kvar en stund vid räcket och tittade på alla fåglar, i dimmans stillhet. Även om de inte närvarade på mitt tysta vis!
Längs stranden på den lilla ön hade mängder av sjöfåglar samlats. Jag såg svanar, gäss, änder, knipor och måsar. Av det som gick att urskilja via kameran, som förstärkte synen. En bit förbi ön simmade också konturerna av en skäggdopping. Trots längden på mitt objektiv räckte det inte på långa vägar till för någon fågelfotografering. dessutom skymde dimman för mycket.
Istället tog jag mig ner från klippan och till min cykel. Lämnade havet och fåglarnas skriande bakom mig och trampade vidare.

Passerade snart hästarna i sin hage. De tycktes njuta liksom jag. Av dimman. Tittade sakta upp på mig, begrundande.
Bakom en buske prasslade det till. Och två rådjur tittade plötsligt skrämt på  mig. Störda i sitt. Jag hoppade av cykeln. Alldeles för tagen av stunden för att hinna få dem på bild. Men jag såg dem! För en stund tittade vi rakt på varandra, alldeles nära. Närmare än jag någonsin varit rådjur i skogen.

Jag väntade en stund, beredd med kameran. Men de försvann vidare in bland träden, bara den vita svansstumpen syntes och snart skymdes även den av dimman. Så jag vände och cyklade tillbaka till civilisationen.
Kom hem rödblommig, med dimma i håret. Stärkt och glad.
Nu sitter jag med helt uppdragna rullgardiner och tända ljus. Kaffe i favoritmuggen och stillsam musik. Och bara trivs. Å vad jag älskar dimma! Hoppas den stannar hela dan.

Uteliv

Min vana otrogen har jag satt mig ute för lunch. Det är vårsol och fågelkvitter idag och ännu inte så varmt att jag blir stingslig. Dessutom blåser det, så en filt eller min sköna poncho är nödvändigt.

Än är det inte nödvändigt att börja hasta runt med kratta och skottkärra. Altanen bär tydliga spår av vinter. Naturliga vinterdekorationer som känns ruskigt trötta. Ska så småningom sopas undan. Men än kan jag skylla på tidig vår.

Just nu undrar jag mer över vad som egentligen döljer sig i de inblåsta fjolårslöven. På grund av en viss liten katt som plötsligt rusade på lövhögen och började räfsa med tassarna. Vad han än sett och hört fick min fantasi tillräckligt aktiverad för att jag skulle lyfta upp fötterna.

Sen lämnade han löven och lade sig på trappan och jag svär på att han flinade!

Det tycks ändå inte vara mer än blåsten som prasslar i löven. Så jag antar en mer avslappnad ställning. Ledig några timmar till. Helgjobbet sitter i kroppen men jag ska nog få ihop mig till ett nattpass igen.