Schysst fikarast!

Det blev inget kaffe vid tjärnen. Jag satt bara där och lät sinnet vila ett tag. Sen gick jag vidare, hade ett slutligt mål. När man som vi bor vid havet, alla fall med gångavstånd dit, då brukar jag alltsomoftast hamna där på mina promenader. Så även idag. På en solvärmd klippa drack jag mitt kaffe och åt min matsäck. Med alla sjöfåglarna som enda sällskap. Och allt det där som hör havet till i form av vattenskvalp och frid för själen. Jag kunde ha suttit där än!

Ut på tur, aldrig sur

Här sitter jag nu vid tjärnen i våren. Snön är äntligen borta. Eller nja. På de skuggigaste platserna i skogen ligger den ännu fläckvis kvar.
Men här vid tjärnen är det snöfritt i gassande sol. Lugnt och stilla. Vattenytan blank med sin egen upp och nervända version av skogen. Fåglarna, som jag tyvärr inte känner på sången, håller tjatterkör. Det är fredag, jag har snudd på all tid i världen och kaffe i ryggsäcken. Vad kan man mer begära?

Snöflingor mest

Det har snöat hela natten. Långsamma stora flingor i fluffiga lager. Ligger i mjuka högar när jag kommer ut efter nattpasset på jobbet. Ingenstans är det plogat ännu men det är en sådan lätt snö att det spelar ingen roll. Jag tittar upp mot alla stora flingor som virvlar omkring och får en sådan lust att vara ute bland dem. Följer den lusten och åker genom ymnig morgontrafik och väntar i tålmodiga köer genom stan, tills jag slutligen kan svänga av och parkera bilen. Lämnar morgonrusningen åt sitt och snirklar mellan några cyklister på gångbron in mot parken mitt i stan.
Jag stannar redan på bron med mobilkameran mot den vackra vyn som ån innebär. All den nya vita snön och vattnet som brusar runt isiga kanter, änderna som kurar på isen. Vattnet är nästan blåsvart mot allt annat gråvitt. Stillsam färgskala och jag sveper upp huvan för att slippa få all snö i ansiktet.
Jag går den krångliga, oplogade vägen genom parken istället för tillrättalagda gånbanor. Längs med åkanten där någon tjänstvilligt trampat upp en stig i snön. Där är det möjligt att ta sig via en mängd små broar ända fram till stadstrafiken. Men så lång vill inte jag. Står en stund på en udde bland mäktiga träd och tittar på änderna och njuter av tystnaden trots alla bilar på bron en bit bort. Snön dämpar och morgonen känns vilsam. Jag har all tid i världen.
Går en annan väg tillbaka. Bara för att komma åt den där allén som står i dubbla rader och omsluter gångbanorna. Som en mäktig sal är den och lika vacker i alla väder.
Klädseln är inte helt lämpad för någon långpromenad denna morgon. Jag går tillbaka mot bilen med frusna knän och är glad att jag följde min impuls att gå genom snön innan jag åkte hem. De flesta andra i parken var på väg mot dagens plikter. Bara jag och några få vandrare till var där för snöns skull, och vi möttes med lika stora leenden allihop. Av snö, tidig morgon och med natur ända in i själen. Kan en dag börja bättre?

Dagens vinter

Det är så vackert att jag pulsar ut i nästan knähög snö bara för att få stå där mitt i VinterKungens rike och andas in stillheten. Snön hänger tungt från grenarna och det är precis lagom kallt för att det inte ska smälta igen. På backen är snön nästan orörd och skymmer favoritstigarna. Men min avsikt är endast att få se det vackra och ta några bilder innan jag vänder och pulsar hemåt.

Sista januari

Den allra sista januaridagen kom med ymnigt snöfall. Mer ska det tydligen bli under natten och morgondagen. Det känns som att vintern äntligen anlänt! Jag kan inte påstå att jag älskar vinter. Men har den gärna i originalskick när den nu ändå är liksom. De där blygsamma plusgraderna och regn med slask tillhör våren och den kommer sen. Nu får det gärna vara snötungt på träden och vitt överallt. Helst en och annan minusgrad så snön inte får för sig att smälta bort direkt.
Det blir så otroligt vackert när snö och frost lindar in alla grenar. Oavsett vilket väder som kommer till. De där soliga ljusblå dagarna där allt liksom gnistrar. Eller de där grå, aningen dimmiga när hela världen blir svartvit. Jag älskar den monokroma färgskalan mest men kan inte hymla med att de där gnistrande dagarna är otroligt vackra. Så nja, jag älskar kanske inte vintern men en viss förälskelse tycks ha uppstått.
Kanske är det allt traskande ute i naturen och skogen som framkallat den?
Jag har alltid trivts bra och mått synnerligen väl av skog. Tidigare, när vi hade skogen inpå husknuten klev jag ofta över staketet och gick in i skogen. Hade favoritstigar och fina fikaplatser jag besökte. Fanns en fint ordnad grillplats vi ofta gick till med liten Dotter. Ja, hon och jag i alla fall. Maken vistas sällan på sidan av asfalten. 🙂
Men så drog man plötsligt fram med skogsmaskiner i hela skogen. Förstörde stigarna och favoritplatserna. Mejade ner den närmsta skogen för husbyggen. Och jag kom av mig där nånstans. Som en slags sorg över förlorade träd. Som den där vackra och ståtliga tallen med en av de största myrstackar jag sett runt roten. Den fina lilla bäcken där vi ofta stannade för att Dottern omöjligt kunde låta bli vatten. Och grillplatsen blev plötsligt oåtkomlig när stigen inte längre fanns. Och att vara utan skogen var tungt. Jag provade andra ställen men det kräver lite mer planering om man ska ta bilen till en skog.
Nåja. Nu har jag kommit över det där och hittat nya stigar. Grillplatsen ligger kvar upptäckte jag en dag via en helt ny stig. Men riktigt förfallen och oanvändbar, för invuxen för att återuppta. Vem det nu än var som upprätthöll den har säkerligen skapat nån ny på annan plats. Jag har hittat en sån också om nån grillusta skulle följa med mig ut.
Igår tog vi i alla fall bilen, till stans vackra skoglika park. Jag och Dottern. Så där gnistrande ljusblått var det då. Och alldeles lagom kallt. Vi gick ett varv runt och jag var bara tvungen att stanna och ta en massa bilder hela tiden. För det var så oerhört tjusigt längs med ån och alla vackra stora träd runtom. Helt snöbeklätt. Då bara måste jag ta bilder av allt. Som att jag ser det ordentligt först genom kameran. Eller som att det får ytterligare en dimension då. Naturen är fantastisk.

Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!

Skogen alltså, och havet därtill

Jag kom hem i morse, satte telefonen på laddning och gick och bytte om. Såna där funktionsbrallor med förstärkta partier är fantastiska i skogen. Rätt fantastiska även hemma och vore dom inte så skitiga av nån lera jag gått i skulle de nog användas inne också. Svägerskan har döpt sina vanliga kläder till Mugglarkläderna (ja, har du sett/läst Harry Potter så förstår du) en indikation på hur trivsamma såna där brallor är.
Sen klev jag i kängorna och snösäkrade med strumporna och drog åt banden längst ner på byxbenen. På med halsduk, egenstickad i ull såklart och jacka. Vantar och nåt på huvudet. Sen stegade jag raka vägen ut i skogen. Förbi de där nybyggda kåkarna bakom oss och ut mellan granarna. Lite som att hålla andan alltför länge och sen plötsligt bara öppna lungorna för luft. I skogen finns luft för både lungor och själen. Utrymme för alla tankar. Snön dämpar och det är tyst och tja. Helande på nåt sätt.

Jag följde ett skoterspår åt det håll jag oftast går och var glad över att det var måndag förmiddag och att skoteråkare tycks jobba då. Vid ett vägskäl av stigar kan man välja en kortare eller en längre. Min bästa slinga och också den längre, var snällt upptrampad av någon med en vimsig hund. Såg spåren irra omkring överallt utom på stigen.
Den går först över en mer öppen yta där en skogsmaskin farit fram och leder  snart in i tät granskog. Där kan det vara både blött och lerigt på grund av skoter och crossåkarna. Men nu var det fruset så det kraschade under kängorna.
Efter en stund öppnar sig skogen och omgiven av höga slänter på vardera sidan kommer man ut på en väg som tar slut, eller börjar, precis där. Jag vet vart den leder men var inte intresserad av det idag. Istället gick jag genom den lilla vändplanen som någon rundat till och valde nästa stig in mellan granarna på andra sidan.

Efter en liten stund kommer jag äntligen till tjärnen. Det var inte alls länge sen jag upptäckte den med häpnad. Tidigare har jag nämligen alltid följt den där vägen.
Det är en alldeles äkta skogstjärn. Nu istäckt och snöbelagd, lite som vilken plan yta som helst. Den är magisk utan isen. Svart och spegelbank och alla höga stammar speglar sig i vattnet. Jag ska ta med mig matsäck dit så fort det blir vår. Sitta på en stubbe och glo ner i tjärnen. Du ser stubben va? Där på andra sidan.

Nu gick jag bara förbi. Nerför den där slänten som egentligen tycks vara en slags bäck. Det rinner vatten från tjärnen ner till ytterligare ett vattendrag en bit bort. Nu var det fruset och väldigt lätt att ta sig fram. Annars klättrar man i kanten för att undvika blöta fötter.
En bit in i skogen står en julgran. Med röda kulor och allt. Nån behagar skoja. Hästhagen är tom idag också, det brukar den vara. Så är jag framme vid den asfalterade vägen. Ser åt båda hållen, bilarna kör vansinnigt fort på den här vägen. När jag gått över är jag nästan vid havet! Går hela vägen fram till sommarrestaurangen och nerför trappan till bryggan.

Tittar på svartnad is som knappt ser ut att kunna bära ens en skata. Isen rör sig mot klipporna. Som i ett andetag. Som om något andas där under. Rytmiskt och pysande höjer sig isen mot klippan och sänker sig igen. Samma rytm som mina egna andetag. Jag sitter en stund där på trappan och njuter av naturen och tystnade och ensamheten. Andas med isen.
Går sedan genom bebyggelsen hemåt. Ser ett fint hus som står tomt, där skulle jag gärna bo om jag inte bodde här. Överväger att ta mig tillbaka över den där vägen igen, bara för att få gå genom skogen hem också. Men struntar i det idag. Går istället längs den mindre vägen innanför tills jag kommer till vägskälet hemmavid. Och så står jag på min egen trappa igen, åtta kilometer senare. Går in och känner mig upplyft och aningen frusen. Byter om till Mugglarkläderna och myser med en katt en stund. Skogen alltså! Och havet därtill. Man blir som ny.

Förberedelser eller nåt

Jag har en vandrande Bror och Svägerska. De har utrustat sig på rätt sätt och gjort vandring till en livsstil. Nästan varje helg packar de ryggsäckarna och stoppar in Lilla Hunden i buren bak i bilen och åker till utvald vandringsled. Sverige är fullt av sådana leder. Man kan kliva på en led där man behagar och sedan följa färgmarkeringarna tills man kommer tillbaka. Någon har bemödat sig med att mäta ut, markera upp och lägga ut spångar, trappor, broar där det behövs. Grillplatser och rastplatser och toaletter finns det också.
Jag har följt deras vandringar på håll och känt ett stigande intresse. Så jag provvandrade helt utan utrustning eller ens bra skor i våras. En kortare sväng i deras omgivningar blev det då bara. Sedan en mer planerad och längre dagsvandring i början av sommaren och dessa gav mersmak helt enkelt.
Nu har Svägerskan bokat in oss på en gemensam tredagars vandring i mitten på nästa månad. Vi ska åka tillsammans neråt landet och vandra på för oss alla okända platser. Övernatta i en stuga och ta olika leder varje dag. Spännande!
Hur ska du träna frågade någon? Tja, knappt alls svarade jag. Vandringarna kan bli rätt långa så visst behövs en viss uthållighet. Men vi går inte (i alla fall inte jag) för att utmana konditionen och kroppen på någon hård strapats där man behöver en vältränad fysik.
Mest handlar det om naturupplevelsen. Allt det man får se när man går, mitt inne i naturen. Det hann jag inse under den där min första längre vandring där i början av sommaren. Bitvis kan givetvis terrängen vara påfrestande. Men då kunde man stanna och pausa och beundra utsikten en stund. Fotografera lite, och njuta av hur vackert det är. Mumsa på något litet gott från ryggsäcken och prata en stund. Sen gå vidare ett tag till. Det här är verkligen inte ett träningspass.

Vandringsfeomenet är en industri av prylar, kläder, skor, kartor och böcker. Jag vindlade runt på en butik för dylika saker i somras när Brorsan och Svägerskan var på besök. Häpnade över allt man kunde köpa för sin vandring. Jisses, man kunde behöva liten släpvagn. Allt från rejäla ryggsäckar till små kryddburkar. Utbudet av kläder, skor och andra slags tillbehör. Oj alltså!
Det gäller att välja och jag behöver verkligen en del grejer till den kommande vandringen i höst! Jag har allt läst på lite också! Och har en egen plan för vad ryggsäcken och jag själv ska innehålla när jag åker. Framförallt behövdes bra skor, det är viktigt. Jag fick tips på ett par som inhandlades i fredags i en butik där det fanns en avdelning för Vildmark. Bara en sån sak. Medan jag provade fick jag bra tips av försäljaren på hur dessa vildmarkskängor ska användas och skötas. Fick dem också redigt impregnerade i en maskin i kassan innan jag gick.
Men det är inte bara skor! Man kan inte gå i jeans och skinnjacka precis. Alltså behövs, rätt strumpor, bra byxor och en jacka. Ett regnställ också men det har jag åtminstone ett.
Ryggsäck är en annan grej. Och vad den ska innehålla. För att klara matsäck och annat i vildmarksliv. 🙂 Jag litar fullständigt på innehållet i Brorsans välpackade rygga. Men jag vill ha egna grejer också. Därför skaffade jag mig bestick och en mugg i går. Fast inte från nån vildmarksavdelning. Till detta ska jag sy en påse eller nån slags fodral har jag tänkt. Dessutom rotade jag fram en liten kikare och har kommit överens med Dottern om att få låna en behändig kamera som inte väger lika mycket som min egen. Jag måste ju ha fina bilder med hem. Och märkligt nog har behovet av en bra kniv trängt sig på. (ja, jag ska packa plåster också 😉 )
Jag har som tur är bra med tid på mig att ordna med min utrustning och det behöver alls inte vara den dyra vildmarksanpassade varianten. Så jag samlar vidare.

Rusat in våren

image

Kosläpp i all ära … nu var det ett annat slags vårigt rus. Regnet som varit intensivt hela dagen avtog faktiskt redan när jag parkerade. Det duggade bara lite lätt när jag och mitt sällskap tog oss till utsedd plats.
Mängder med kvinnor samlades på samma ställe. Iförda färgglada kläder och nummerlappar. Det hoppades och studsades och stretchades på hela gräsplanen.
imageDet peppades med musik från scenen och så småningom var det dags att ställa sig på led. Detta led som upptog en hel gata var anpassat efter den hastighet du behagade använda dig av i själva ruset.
imageDe mest taggade trängdes vid springa fort skylten längst fram som ystra vårrusare. Här skulle tid räknas. Sedan kom gruppen joggare. Där fanns nog också en och annan promenerare misstänker jag. För vem ville stå vid den sista skylten om man ändå ville han nån typ av hastighet i detta lopp?
För sista gruppens benämning hette strosare! Alltså strosa! Det gör man i sakta mak med en glass längs en strandpromenad eller en gågata. Inte i ett motionslopp. Man kan ju tycka att det skulle heta gångare. Det hade varit mer rätt. Jag såg verkligen ingen som strosade sig genom den utsatta banan. Alla gick på, i rätt så rask takt i den sista gruppen. Tycker benämningen var lite hånfull mot de som inte kan eller vill springa eller jogga. De riktiga deltagarna liksom.
Nåja, när vi slöa strosare äntligen släpptes iväg, sprang fortSpringarna redan i mål på andra sidan markeringen. De ville ju såklart springa på och inte ha några strosare ivägen.
Då hade det slutat dugga också. Himlen var väldans grå, temperaturen allt annat än varm men det regnade inte.
imageJag var där för att jag jobbade. I mitt jobb är det bara att hänga på i det som ska göras. I det här fallet att se till att personen jag jobbar med kunde delta i Vårruset. Själv hade jag inget startnummer, inga ambitioner och inga tidsbegrepp. Vi ställde oss i strosagänget eftersom vi skulle gå. Värmde upp som alla andra med entusiastisk instruktör på ett podium. Väntade länge på att få komma iväg. Sen gick vi de fem kilometrarna i rask takt, kryssade fram mellan gångarna med rullstolen. Inget strosande här inte.
Anlände en timme senare till mållinjen där det utdelades medaljer, (inte till mig eftersom jag egentligen inte var där) nåt ätbart och nån påse med grejer till deltagarna. Jag kan förundras över valet av detta ätliga i sammanhanget. Läsk, visserligen light sådan men trots allt läsk, och godis. Ja, ja. Vi picknickade med företaget en stund trots  temperaturen och sen var det dags att åka.
Efter timmar ute i den rätt kyliga vårkvällen hade jag jobbat klart. Åkte hem och bäddade ner mig under en filt för att få upp värmen igen.
Det här springa-gå jippot har inte lockat mig till nåt fortsatt deltagande för egen del. Kommer att sitta hemma i soffan, om jag inte jobbar igen nästa år. Jag är inte mycket för att göra saker i grupp. Definitivt inte i folksamlingar. Går hellre fem kilometer i min ensamhet i skogen. Mycket hellre.

78/100

Men hoppsan, det blev tydligen sommar i natt.

I morse när jag klev upp såg något annorlunda ut. Jag öppnade altandörren och det fanns nåt i luften. Typ sommar? Eller åtminstone försommar. Noterade i går att häggen blommar. Det hade jag alldeles missat!
Jag gick ut i det där. Fann det soligt och ihållande varmt. Läge för lite utefix alltså.
Jag började med en av mina sittplatser. Eftersom jag är av arten skuggälskare har jag flera sittalternativ i trädgården. För att alltid kunna undvika den där soligheten. Där sopade jag vintern av dörrhyllan som sitter som vindskydd, arrangerade lite prylar i hyllan och släpade fram sittdynor och hängde en duk över bordet. riktigt trivsamt.
Därnäst tog jag mig an paviljongen. Taket skulle på först. Maken brukar hjälpa mig med det, men han var på jobbet och jag tänkte inte vänta till eftermiddagen. Kan själv är jäkligt envis alltså. Jag lyckades få upp taket utan en enda svordom! Det bra gjorde som jag sa och vips hade jag häktat i alla hällor skulle ihäktas. Golvet var redan sopat och möblerna på plats sen tidigare. Jag backade och begrundade min plan.
Första sommaren var paviljongen rosig, rosa och blommig.
Förra året hade den en touch av nåt österländskt. Färglatt och tusen och en natt känsla liksom.
I år ville jag ha nåt helt annat. Nu lutar den åt blåvitt! (Jag åkte senare och köpte nya kuddar och sånt i den färgen också. Ska det vara så går jag all in.)
Sedan dags för altanen. Den spolade jag med högtryckstvätten för nån vecka sen. Alltså var grovjobbet redan gjort. Nu torkade jag av utemöblerna och städade bort en del jox som av nån anledning hamnat där på bordet och bänkarna. Sen på med mattorna och fram med draperier och dynor och pyntigt grejs. Altanen får behålla det utseende jag målade fram förra våren. Då blev den vit och resten är rosigt och rosalikt. Passar bra där. Draperier är ett måste i min sommar. Just det. Solen! Alltså stänger jag den ute från altanen med vita skira draperier. Liksom i paviljongen. Det fladdrar så fint i vinden. (Utom när det piskar omkring i stormblåst, men den förtränger jag alltid så här års när jag hänger upp allt.)
Letade fram mina soluppladdade slingor också. Kopplade ihop dem och lät dem stå i solgasset ett tag. Återstår att se om de lyser i kväll.
Nu är det förberett för skuggigt sommarmys. I morgon har jag jobbarhelg hela dygnet. Men när jag kommer hem på söndag ska jag fortsätta fixa. Ligger långt efter med rabatterna. Vädret sägs ju ska stanna, i alla fall hela helgen!