Angenämt besök

Det blev det i lördags. Brorsan, Svägerskan och BrorsDottern och därtill Liten Hund hade satt sig i blåa Bo-Bilen och kört sig upp genom landet. Själv satte jag mig i egen bil och åkte för att mötte upp dem i en Nationalpark en bit inåt landet. Jag kom först och tog en liten egen sväng innan jag satte mig och inväntade gänget.När de parkerat hittade vi ett trevligt bord med utsikt över älven där vi åt medhavd lunch. Sen valde vi ut en vandringsled och gick iväg. Det här är i regel ett myggrikt område men det har bekämpats på bra och inte en enda mygg besvärade oss. Tidigare har folk knappt kunnat vistas ute där utan mygghatt och heltäckande plagg. Leden gick delvis längs med nedre Dalälven och sedan en del i skogen. Vädret var soligt och alldeles lagom varmt och det var väldigt fina vyer.När allt speglar sig i vattnet är det svårt att låta bli att ta fina bilder. Förr bar jag alltid omkring på en tung kamera. Nu blir det bara mobilbilder. Det är egentligen synd, eftersom bildkvalitén blir därefter. Men så ser det ut numera. Mobilen är betydligt lättare att bära på. Vi är likadana allihop och det blir många stopp för att ta en bild eller fler som sedan hamnar på Instagram.Lilla hunden hänger på, oftast långt före oss andra i sitt långa koppel. När det blir för långt mellanrum stannar han och väntar. Men han gillar också vatten och vill ner till kanten och plaska runt och dricka lite här och var.
När vi kände oss nöjda satte vi oss i varsin bil och åkte hem till oss och vilade efter vandringen. Jag lagade ungsbakad ört-lax med smörslungad förskpotatis som vi njöt av med lite Bubbel till. Dottern tog med sig sin kusin på egna äventyr och Katterna höll sig på avstånd från den besökande Lilla Hunden. Otrevligt att få hem en hund mitt i allt är deras åsikt om saken. Hunden får finna sig i att mestadels vara kopplad här också så att han inte hinner ta sig an nån av katterna i ett vilt språng som ingen hinner stoppa.
Igår morse åt vi lite frukost och sedan bar det ut på en vandringstur i ett naturreservat vid havet. (Ja, inte Maken såklart. Han skjutsade runt på döttrar istället.)
Vi andra gick längs en lång udde där havet finns på båda sidor om tills udden tar slut och havet finns mitt framför. Det är ett ställe jag ofta besöker. En trivsam vandring och ett vackert ställe.

Det blev en del bilder därifrån också. Ingen matsäck hade vi tagit med och ångrade det lite, önskade att vi åtminstone fått med oss kaffe. Det hade smakat bra där på nån av stränderna. Men nu var vi tomhänta. Nöjde oss med havet och vyerna och blommorna och allt annat. Det finns också mängder med väldigt fina stenar som det lockar till att plocka med sig av. Men ingen följde med hem. Man får faktiskt inte plocka med sig naturen hem från ett naturreservat. Vi nöjde oss med att titta på dem.Nu har vi efter ytterligare en frukost huset tomt igen. Lilla Hunden fått med sig Husse och Matte i Bo-Bilen och åkt väg på vidare äventyr nån dag. Jag vet inte var de hamnar. Med egen Bo-Bil kan man hamna var som helst. De har byggt den själva utifrån en van som tjänat som nån slags arbetsbil. Rivit ur den inredning som var och byggt in säng, förvaring, kök, sittplats och hundplats. Allt är med, och de kan åka precis vart de vill. Hitta trivsamma kvällsplatser mitt i naturen. Laga sin middag vid nån trevlig sjö och vakna till frukost vid den samma. Det är supermysigt inne i bilen och jag skulle inte ha nåt emot att bo i den ett tag.
Katterna har nu återtagit huset och alla minnen efter nån hund på besök är borta. BrorsDottern fick vi behålla, hon stannar ett par dagar men hon och Dottern har givetvis egna planer. Vi får väl kanske bidra med lite mat gissar jag. Tills föräldrarna har bobilat klart och hämtar upp henne igen på väg hemåt.
Hur som helst var det härligt att få träffa dem igen, det var väldigt länge sen sist. Allt på grund av ett jäkla virus. Det var också härligt att komma iväg ut på en vandringsled igen. Jag har varit alldeles för slö denna säsong och knappt kommit ut i skogen alls. Kanske jag kan försöka bättra mig på den punkten? Vi får väl se.

Sista aprilminnen

Valborg, sista april, Vappen. Den dagen idag. Jag har ingen supertradition kopplat till den egentligen. Numera brukar vi på sin höjd ordna med någon slags umgänge eller bara sitta hemma själva. Ytterst sällan besöker vi nån kase.
I Dotterns barndom var det annat. Då packade vi för hela familjen och en helkväll av firande på det vanliga stället. Det skulle vara matsäck med korv och korvbröd och alla tänkbara tillbehör. Nåt att dricka och nåt snacks eller godis till sen. Dessutom den mängd varma kläder som krävdes för att man skulle stå ut med utelivet som traditionen krävde. Alltså i regel både vinterskorna och vinterjackan och tjocktröja därtill. Dotterns packning bestod också av flertalet ombytesplagg och stövlar av nödvändig anledning.
Maken slutade alltid jobbet till lunch medan jag jobbade med sånt som innebar vanliga arbetstid, den som råkade vara schemalagd just då. Men så fort vi var hemma och kunde packade vi bilen med det som skulle med och drog glada iväg mot Vännerna som bodde en bit utanför stan. Där stod kasen redo att tändas så fort alla anlänt. Oftast fler än vi så vi brukade bli ett stadigt gäng som samlades på gårdsplanen med liknande packningar.
Vädret brukar sällan vara behagligt den här dan. Alltså stod vi i det rusk som serverades och tittade på den brinnande kasen så fort den antänts och värmde en sida av kroppen åt gången. I små klungor småpratandes, utom de som hade nån liten som yrde runt och skulle passas på. Alla de större ungarna försökte lyda våra förmaningar att inte gå för nära elden men hade svårt att motstå dess tjusningskraft. Utrustade med pinnar skulle nåt fösas mot elden eller petas i något som rasat ur. Tills nån vuxen såg dem och motade bort dem en stund. Lika snabbt var de där igen med sina långa pinnar för att komma åt att peta lite i elden.
Om vädret inte regnade grillade vi våra korvar nere vid sjön och försökte värma oss vid den lilla elden. Och manade ungarna bort från bryggan istället där det också var frestande att hänga. Graden av simkunnighet avgjorde vad de tilläts att göra. Turligt nog var det långgrunt och massa vuxna i närheten. Det fans flytvästar också om det behövdes.  Ofta var det för kallt för något trivsamt grillmys utan alla grillade snabbt för att få nåt i sig och ungarna och skyndade sen in. I alla fall vi vuxna. Småfrusna och nöjda med uteliv gick de flesta av oss in och tittade på resterna av kasen inifrån. Dottern och de två Grabbarna i samma ålder, som alla tre när de var stora nog att vistas ute själva vägrade vara inne. De syntes bara till när nåt klädesplagg behövde bytas ut av att ha plurrat i bäcken eller plurrat i sjön. Smutsiga med sot lite här och var, rödblommiga och glada. Oavsett mängden extrakläder i Dotterns ryggsäck gick hon alltid hem med nån av Grabbarnas strumpor eller byxor. Och en hög blöta, smutsiga rökluktande plagg låg alltid i en hög på golvet i bilen när vi sent på kvällen åkte hemåt. Alla luktade vi rök om kläderna efter stunden vid både brasan och grillen. Det var en doft som hörde till den här dan. Frusna och kalla in i märgen och rökluktande.
Ikväll blir det ingen kase någonstans. Inga andra planer heller. Vi äter väl nåt, ser kanske nån film och bara slappar i varsin soffhörna. Jag har nytt garn att hämta på posten! Det blir perfekt.

Ut på tur, aldrig sur

Nu har jag städat i dagarna två och på eftermiddag lockade våren ut mig på promenad. Jag drog på mig min sköna islandströja och virade en sjal om halsen. Mer behövdes inte. Sen åkte jag till ett närliggande naturreservat som jag trots närheten inte besökt speciellt ofta. Solen sken från en klarblå och temperaturen behaglig. Jag traskade iväg längs en bitvis isig och däremellan blöt och lerig skogsstig. Mot udden och havet.
Det blir en del bilder när jag är ute på tur. Naturen måste förevigas. Jag ser fina bilder överallt. Visserligen bara mobilfångade bilder men det får ändå duga.

Mitt därute ringde mobilen också och jag hittade en kaffesugen kompis i luren.
Så jag vände längst ut på udden och gick tillbaka till bilen. Svängde in på affären och köpte fika och tulpaner. Det behövs tulpaner i ett storstädat hus!
Sen kom fikasugen kompis och vi drack kaffe och pratade bort en trevlig stund.
En lugn och trivsam fredagskväll väntar.

Schysst fikarast!

Det blev inget kaffe vid tjärnen. Jag satt bara där och lät sinnet vila ett tag. Sen gick jag vidare, hade ett slutligt mål. När man som vi bor vid havet, alla fall med gångavstånd dit, då brukar jag alltsomoftast hamna där på mina promenader. Så även idag. På en solvärmd klippa drack jag mitt kaffe och åt min matsäck. Med alla sjöfåglarna som enda sällskap. Och allt det där som hör havet till i form av vattenskvalp och frid för själen. Jag kunde ha suttit där än!

Ut på tur, aldrig sur

Här sitter jag nu vid tjärnen i våren. Snön är äntligen borta. Eller nja. På de skuggigaste platserna i skogen ligger den ännu fläckvis kvar.
Men här vid tjärnen är det snöfritt i gassande sol. Lugnt och stilla. Vattenytan blank med sin egen upp och nervända version av skogen. Fåglarna, som jag tyvärr inte känner på sången, håller tjatterkör. Det är fredag, jag har snudd på all tid i världen och kaffe i ryggsäcken. Vad kan man mer begära?

Snöflingor mest

Det har snöat hela natten. Långsamma stora flingor i fluffiga lager. Ligger i mjuka högar när jag kommer ut efter nattpasset på jobbet. Ingenstans är det plogat ännu men det är en sådan lätt snö att det spelar ingen roll. Jag tittar upp mot alla stora flingor som virvlar omkring och får en sådan lust att vara ute bland dem. Följer den lusten och åker genom ymnig morgontrafik och väntar i tålmodiga köer genom stan, tills jag slutligen kan svänga av och parkera bilen. Lämnar morgonrusningen åt sitt och snirklar mellan några cyklister på gångbron in mot parken mitt i stan.
Jag stannar redan på bron med mobilkameran mot den vackra vyn som ån innebär. All den nya vita snön och vattnet som brusar runt isiga kanter, änderna som kurar på isen. Vattnet är nästan blåsvart mot allt annat gråvitt. Stillsam färgskala och jag sveper upp huvan för att slippa få all snö i ansiktet.
Jag går den krångliga, oplogade vägen genom parken istället för tillrättalagda gånbanor. Längs med åkanten där någon tjänstvilligt trampat upp en stig i snön. Där är det möjligt att ta sig via en mängd små broar ända fram till stadstrafiken. Men så lång vill inte jag. Står en stund på en udde bland mäktiga träd och tittar på änderna och njuter av tystnaden trots alla bilar på bron en bit bort. Snön dämpar och morgonen känns vilsam. Jag har all tid i världen.
Går en annan väg tillbaka. Bara för att komma åt den där allén som står i dubbla rader och omsluter gångbanorna. Som en mäktig sal är den och lika vacker i alla väder.
Klädseln är inte helt lämpad för någon långpromenad denna morgon. Jag går tillbaka mot bilen med frusna knän och är glad att jag följde min impuls att gå genom snön innan jag åkte hem. De flesta andra i parken var på väg mot dagens plikter. Bara jag och några få vandrare till var där för snöns skull, och vi möttes med lika stora leenden allihop. Av snö, tidig morgon och med natur ända in i själen. Kan en dag börja bättre?

Dagens vinter

Det är så vackert att jag pulsar ut i nästan knähög snö bara för att få stå där mitt i VinterKungens rike och andas in stillheten. Snön hänger tungt från grenarna och det är precis lagom kallt för att det inte ska smälta igen. På backen är snön nästan orörd och skymmer favoritstigarna. Men min avsikt är endast att få se det vackra och ta några bilder innan jag vänder och pulsar hemåt.

Sista januari

Den allra sista januaridagen kom med ymnigt snöfall. Mer ska det tydligen bli under natten och morgondagen. Det känns som att vintern äntligen anlänt! Jag kan inte påstå att jag älskar vinter. Men har den gärna i originalskick när den nu ändå är liksom. De där blygsamma plusgraderna och regn med slask tillhör våren och den kommer sen. Nu får det gärna vara snötungt på träden och vitt överallt. Helst en och annan minusgrad så snön inte får för sig att smälta bort direkt.
Det blir så otroligt vackert när snö och frost lindar in alla grenar. Oavsett vilket väder som kommer till. De där soliga ljusblå dagarna där allt liksom gnistrar. Eller de där grå, aningen dimmiga när hela världen blir svartvit. Jag älskar den monokroma färgskalan mest men kan inte hymla med att de där gnistrande dagarna är otroligt vackra. Så nja, jag älskar kanske inte vintern men en viss förälskelse tycks ha uppstått.
Kanske är det allt traskande ute i naturen och skogen som framkallat den?
Jag har alltid trivts bra och mått synnerligen väl av skog. Tidigare, när vi hade skogen inpå husknuten klev jag ofta över staketet och gick in i skogen. Hade favoritstigar och fina fikaplatser jag besökte. Fanns en fint ordnad grillplats vi ofta gick till med liten Dotter. Ja, hon och jag i alla fall. Maken vistas sällan på sidan av asfalten. 🙂
Men så drog man plötsligt fram med skogsmaskiner i hela skogen. Förstörde stigarna och favoritplatserna. Mejade ner den närmsta skogen för husbyggen. Och jag kom av mig där nånstans. Som en slags sorg över förlorade träd. Som den där vackra och ståtliga tallen med en av de största myrstackar jag sett runt roten. Den fina lilla bäcken där vi ofta stannade för att Dottern omöjligt kunde låta bli vatten. Och grillplatsen blev plötsligt oåtkomlig när stigen inte längre fanns. Och att vara utan skogen var tungt. Jag provade andra ställen men det kräver lite mer planering om man ska ta bilen till en skog.
Nåja. Nu har jag kommit över det där och hittat nya stigar. Grillplatsen ligger kvar upptäckte jag en dag via en helt ny stig. Men riktigt förfallen och oanvändbar, för invuxen för att återuppta. Vem det nu än var som upprätthöll den har säkerligen skapat nån ny på annan plats. Jag har hittat en sån också om nån grillusta skulle följa med mig ut.
Igår tog vi i alla fall bilen, till stans vackra skoglika park. Jag och Dottern. Så där gnistrande ljusblått var det då. Och alldeles lagom kallt. Vi gick ett varv runt och jag var bara tvungen att stanna och ta en massa bilder hela tiden. För det var så oerhört tjusigt längs med ån och alla vackra stora träd runtom. Helt snöbeklätt. Då bara måste jag ta bilder av allt. Som att jag ser det ordentligt först genom kameran. Eller som att det får ytterligare en dimension då. Naturen är fantastisk.

Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!