Allra minst. Andlöst vackert och som ett slags sagolandskap. Sånt som brukar förknippas med tomtar i slädar och julafton. Vi har haft snöfall och kalla grader i kombination i några dagar. Alltså är världen vit och grå. En rejäl kontrast till de höstfärger som fanns nyss. Vissa av björkarna har inte hunnit släpa alla gula löv ännu. Nu hänger de fastfrusna på sina snötäckta grenar. Eftersom det varit så kallt har det också varit bländande soligt om dagarna. Inget har hunnit smutsa ner snön ännu och det gör allt ännu mer sagolikt. Alla vita träd står i sin kalla skrud och det är så vackert att jag knappt kan se mig mätt på allt. Skulle vilja stanna bilen och ta fantastiska bilder på allt jag ser när jag åker hemåt efter jobbpasset en morgon. Allén jag passerar eller den stora spretiga lönnen med alla vita grenar mot morgonhimlen. Som för övrigt är delvis fantasifull i sitt färgval. Jag har egentligen lite bråttom hem men jag väljer ändå att åka ut mot havsbadet i närheten av oss. Parkerar på en ödslig parkering som undrar vad jag gör där nu? Går ut i kylan, rakt mot badbryggan. Vattnet är ännu öppet och mängder av sjöfåglar guppar runt i soluppgången. Träden är ännu vitare härute. Det är så otroligt vackert.
Nere vid badstranden är sanden snötäckt och den lilla viken isig. Det är tyst och stilla och solen har nyss gått upp och når snart ovan trädtopparna på den motsatta stranden. Jag vågar mig inte ut på klipporna som är frosthala och vattnet ångar mot den kalla luften. Jag bara står där och njuter av den vackra naturen medan solen färgar himlen. Tacksamhet.
Kategori: FotoLivet
Bildberoende
Mobilen har gjort mig bildberoende. Kanske ingen allvarlig sort av beroende men ändå. Att ständigt ha tillgång till en kamera bråkar med sinnesnärvaron. Istället för att kanske stanna upp och njuta av det jag ser, verkligen se det, tänker jag bara på vilken bra bild det kan bli. Fjärilen på stäppsalvian, humlan i rosen, katterna med sitt. Alla vackra blommor som slår ut en efter en, eller fina saker mot en bra bakgrund eller i ett fint ljus. Jag bara måste ta en bild eller fler. Oftast fler än den enda.
Maken och jag äger varsin fin systemkamera men båda står i ett skåp och oanvänds. Däremot är minnet i mobilen fyllt till bristning av bilder som ingen kommer att få se. Någon enstaka hamnar på Instagram, resten bara är där i mobilmagen. Likaså i molnet som lagrar mina filer när mobilen behöver få mer utrymme. Även i datorn tycks jag ha lastat ut mobilbilder. Säkert på nån hårddisk och usb-minne också. Fullt med mobilbilder från olika år överallt. Till vilken nytta?
Och ändå fortsätter jag. Kan inte låta bli att ta ännu en bild på katten intill mig. Eller årets alla bilder på samma blommor i trädgården som förra året i trädgården. Och året innan och året före det. Allt måste dokumenteras i bild. Oklart för vem. Det är sällan jag själv går tillbaks och tittar igenom gamla mobilbilder. Än mindre visar dem för andra. De bara lagras och lagras. Jag tar nya och funderar över minneskort i mobilen för att få plats med ännu fler.
Visst, i vissa sammanhang, olika händelser i livet vill så klart dokumenteras. För att minnas, för att visa nån som inte var med eller nåt. Men resten. Jag är alldeles för dålig på att titta igenom galleriet och vraka bort onödiga bilder som tagits för stunden och är värdelösa senare. Eller dubletterna, tripletterna som jag tog för att få rätta vinkeln, ljuset, stilen. Allt bara ligger där.
Kanske borde jag få hjälp. Typ anonyma mobilfotografer eller nåt. Och jag är långt ifrån ensam i den samtalscirkeln i så fall. Jag kanske tar bilder på allt runtomkring mig, andra har lika många bilder bara på sig själva. Det står en tjej i varje busshållplats på mornarna med kameran riktad mot sig själv. Vad gör de med alla sina fejsbilder? Vad gör alla med sina bilder?
Denna mobil är fastsatt i våra händer och den gör antagligen mer i smyg än vad vi gör medvetet. Visst är det bra och praktiskt men är det nödvändigt och hur kommer man ur skärmen och in i verkligheten? Det är sånt man kan grubbla på … men vänta … kolla hur solen belyser den där blomman nu … jag ska bara ta en bild …
Bildextra
Den senaste tröjan blev färdig den också. Tog lite längre tid än vanligt eftersom försommaren distraherat och jag har varit mest utomhus och grejat. Och så är jag mitt uppe i ett skrivprojekt också. Så stickningen har kommit lite på sidan av liksom. Men nu är den klar att använda. Lite tunnare än mina andra ulltröjor och himla fin. Redan en favorit.
Så började luktärtorna äntligen blomma och jag klippte genast av alla utslagna blommor. Lukterärter blommar allt mer ju mer man plockar in. Och jag har mängder med plantor efter att ha stått massor av frön i våras. De kommer att blomma resten av sommaren!
Gamla bilens gamla takräcke är verkligen en alldeles utmärkt spaljé för en klättrande Klematis. Somersnow heter denna och har hittills varit alltför blygsam för sin art, trots att den är till åren kommen. I år har jag ägnat den lite extra omsorg med större utrymme för rötterna och gödsel och lite sällskap i form av diverse andra växter runtom och den tycks vara nöjd, har fått fart och drar iväg lite. Känns fylligare och tätare. Hoppas det fortsätter så!
Hittade så fina otroligt fina kökshanddukar! Det fanns mängder med motiv och jag hade lätt kunnat förköpa mig men det blev ändå dessa tre. Muminmamman med sin handväska är alltid given och den arga Lilla My är svår att stå emot. Stinky har en särskild plats hos oss. En gång en liten tös som såg en bild på denna filur utbrast spontant att den föreställde Maken! Jo han är långhårig och skäggig visserligen men kanske inte fullt så långhårig ändå. 🙂
Susanna hette hon en gång i tiden vill jag minnas. Hur som helst är hon med mig ännu. Jag fick henne, kanske av Moster, osäker på just det. I alla fall var det för att Mamma släpat hem en liten bebisbror. Om honom tyckte jag inte (det gick fort över) och han tog upp alltför mycket av Mammas uppmärksamhet. Men så fick jag finurligt nog en egen Susannabebis och efter det var det rätt okej att Mamma hade Lillebror. Jag skötte min bebis och hon sin, frid och fröjd. Nu sitter dockan i denna hylla lika glad som förr. I helt fel kläder visserligen. Hennes egna har kommit bort i tiden, jag minns inte ens vad hon hade. Men naken kan hon inte vara heller. Så för nu har hon nån gammal bebiströja som klänning och vakar över sovrummet. Kanske därför jag sover så bra.
Ros av okänd art pryder en av mina portaler för rosor. Den skulle ha varit en Polstjärnan-ros enligt etiketten på krukan men nån har märkt fel eller nån har haft kul med att byta etiketter på grejer i platskolan. För röd blev den, inte vit. Med långa fina nypon när rosen blommat klart. I år bjöd den på många fina röda rosor under några få dagar. Sen har den gjort sitt. Fint så länge det varar ändå.
Tre av tio
Mina stickor är nästa grej bland grejer jag gillar. Stickor är givetvis nödvändiga verktyg om man ska sticka men det behöver därför inte vara vilka stickor som helst. Verkligen inte. De ska vara av bra kvalitet och trivsamma att arbeta med. Lite olika material beroende på garnet eftersom det kan utgöra en väsentlig skillnad i hur lättsamt stickningen flyter. Man ska unna sig bra verktyg, oavsett vad man sysslar med! Då blir allt både roligare och ger ett bättre resultat.
Utbytbara ändstickor till mjuka och följsamma kablar är grejen! Det är så himla smidigt, oavsett om jag ska sticka runt eller fram och tillbaka. Jag bara skruvar på en ändsticka i den storlek jag vill använda till det aktuella garnet. Kablarna finns i olika längder och jag har också lite olika material på stickorna, antingen kolfiber, metall eller bambu. Trivs allra bäst med kolfiberstickorna som passar de flesta garner jag jobbat med. De är spetsiga och lätta dessutom. Och så enkelt om mönstret kräver byte av stickor nånstans mitt i, bara att skruva av och skruva på medan stickningen hänger på sin kabel. Och skulle ändstickorna behövas i ett annat projekt finns det stoppknappar att skruva på kabeländarna under tiden. Jo för det händer om man som jag har mer än flera stickningar igång samtidigt. 😊
Två av tio
I ”saker jag tycker om” utmaningen valde jag trädgårdstorpet som nummer två av tio. Jag gillar allt i min trädgård men denna lilla torparhörna är sommarens nytillskott och en riktig favorit. Trivsamt alla delar av dagen, även den mest solgassiga tack vare ett redigt parasoll. Katten på kökssoffan, pelargonen på bordet, den bekväma korgstolen och allt annat som bidrar till en hemtrevlig känsla. Här sitter jag gärna och läser eller fikar eller slappar. Som idag, med en trevlig bok och lite gott mums.
Det är givetvis inte helt ultimat med en kökssoffa med tygsits utomhus. Speciellt inte den här sommaren när det regnar till och från. Men jag hänger över en gammal vaxduk när molnen hopar sig. Det funkar bra. Och den håller så länge den håller soffan, loppisfyndad som den är. Trivsamt är det, hur som helst.
Bildutmaning
Kalla det semesterslö, brist på fantasi och ord eller vad som helst. Jag har slappat ur med skrivandet. Men nu såg jag en fotoutmaning på FB. Tio dagar av bilder, en om dan, av sånt man tycker om. (Inte människor och inte djur.) Eftersom jag inte är så mycket FB överför jag utmaningen hit istället och har då också ämnen för tio dagar helt av sig själv. Praktiskt. Det blir antagligen en rejält blandad samling och heltids anländer helt utan inbördes rangordning.
Dag 1 alltså:
Sukulaku. I det här fallet pappret av en redan uppäten finsk godisbit. Lakrisstång med nån slags fyllning med chokladsmak. Dessa har varit mina favoriter sen jag var barn och de finns inte här på hemmaplan. Köpte en kartong både på ditvägen och hemvägen nyss. Åt den första där och jobbar på bra med den andra här hemma. När det är slut är det slut. Kanske lika så bra. Om de fanns att tillgå jämt skulle de antagligen inte längre kvala som favorit. Men sött och gott är det och jag äter gärna tre åt gången. Efter tre blir det alltför sött. Och för att dra ut på det lite försöker jag hålla det till tre om dan. Funkar sådär …
Dagens vinter
Det är så vackert att jag pulsar ut i nästan knähög snö bara för att få stå där mitt i VinterKungens rike och andas in stillheten. Snön hänger tungt från grenarna och det är precis lagom kallt för att det inte ska smälta igen. På backen är snön nästan orörd och skymmer favoritstigarna. Men min avsikt är endast att få se det vackra och ta några bilder innan jag vänder och pulsar hemåt.
Bilder från en liten vecka
#lyckligastvidhavet
Efter en liten båttur hamnade jag och grabbarna här. Längst ut med utsikt över horisonten.
#bäddaominnanläggdags
Tintin skuttar omkring på stranden, i vattnet och ute i regnet. Kommer in blöt och sandig, hittar en schysst säng att torka av sig i. Tack då 😀
#barndomsboende
Där bakom häcken bodde jag en gång i tiden. Då var inte häcken så hög och huset var nybyggt. Vägen kändes bredare och himlen blåare. Eller nåt.
#bortgågnanäraochkära
Såna besök görs också på en semester. Rensar lite i utblommat och planterar lite nytt om det behövs. Putsar bort lite mossa från stenen och står där och minns lite en stund.
#gehitgarnetnu
Simba var spekulant på mitt garn och lade sig helt enkelt rakt över min fina stickväska för att kunna komma åt den där tråden som drogs ur väskan medan jag stickade. Han hittade en god liten knapp också.
#skitocksåvaddetblåser
Stormen förvarnade lite en dag, men sen slog den till och började skaka träden och kasta upp vatten på stranden. Då är det inte längre så trivsamt vid stugan vid havet.
#nutänderviallaljusenviharEn myskväll med gamla vänner, god mat och massa med prat i ett extremt mysigt litet glashus med tusen tända ljus.
#bortglömt
Ett inte längre så använt litet hus står och blänger bakom ryggen på oss. Ett gammalt litet hus med historia och minnen av kor.
Mitt i naturen
Jag och den här söta trädklättraren hade fullt upp med Katt idag. För min del handlade det om att jag inte ville ha fler dödade ekorrar i trädgården. Alltså höll jag uppsikt på katten för att hinna huta åt den eller hinna skrämma undan korren! 
Ekorren höll också uppsikt på Katten, av given anledning. Den skuttade från sida till sida på björkgrenarna för att ha katten i medvetandet tills faran var över.
Så pass uppsikt på den farliga katten att ekorren beslutade sig för att tanten med kameran inte utgjorde någon omedelbar fara! Tydligen alldeles för besvärligt att ha två faror under uppsikt. Tanten verkade harmlös, men nog var hon bra märklig! Vad var det hon gjorde egentligen?
Så pass nyfiken på mig och min kamera till slut att jag kunde stå precis nedanför björken. Katten glömdes nästan av oss båda. Men han hade som tur var redan gett upp, och när jag fotograferat klart vågade Korren sig ner ur björken och lyckligt vidare mot nya träd.
Några bilder jag tog med mobilen idag
Alltså de där klättrarna jag har! På samma vägg häver sig en Klockranka upp med starka fingrar. (Det är den med lite flikiga blad till vänster.) Tunn trådiga slingergrenar som har fingrar med sugförmåga. De griper sig fast i underlaget för att häva sig uppåt. Den växer med en otrolig hastighet, blommar inte fullt så rikligt men makalöst vackra klockor när det väl sker. Men jag gillar den gröna växtmassan nästan mer.
Till höger slingrar sig en Blomman för dagen med sina nästan hjärtformade blad. Den snurrar sig upp längs trådar jag spänt upp. Kommer snart att belöna mig med mörklila klockor.
Den där mängden med rundade gröna blad framför dessa slingrare tillhör Slingerkrassen. Den väller generöst ut ur krukan och slingrar lika gärna som den bara häver sig ut. Den där hörnan bidrar med en växtkraft som är helt underbar.
Tog bilden från en av trädgårdens sittplatser i förmiddags. Medan det ännu var skugga där jag satt. Det som syns är ingången till altanen och den nya lilla uteplatsen Maken snickrade ihop nyligen. Två av mina favoritplatser.
En liten stengång finns anlagd till en liten trappa som är osynlig i en mängd ogräs jag valt att behålla. Vattenslangen ligger utdragen och man kan även notera SPADEN. Alla sniglars skräck … Blommorna intill spaden, Gullris, har ställt sig där på eget bevåg. Sånt gillar jag. De får med glädje stå kvar.
I sena kvällen kan det ändå se ut som på dan. Det här är framsidan av huset där man givetvis också kan sitta en stund om man så behagar. Polstjärnanrosen intill blommar ymnigt just nu. Den har mängder med små vita rosor och den brer ut sig på sin spaljé så pass att den snart växt ur den. Jag har en plan för det. Givetvis. Ser tydligt på den här bilden hur bra det kan bli.
Den fotograferande Dottern fick ett infall i kväll och drog med sig föräldrarna på sen tur till havet. Där stod vi en stund och avnjöt havslukten och tittade på horisonten. Den är lika fin som alltid!
Något stackars barn hade tappat kudden! I alla fall tycker jag att örngottet ser ut att passa något barn. Kanske är nattsömnen förstörd nu när kudden ligger ensam i gräset vid havet. Till råga på allt har en fågel gjort sina behov på den. Kudden får nog aldrig mer komma hem.
Otaliga gånger har jag fotograferat denna sneda tall med utsikt mot havet. Så även denna kväll. I alla möjliga väder och årstider har jag den förevigad om jag letar bland mina bilder. Tycker det är nåt majestätiskt över den. Hur den balanserar där på klippkanten och spanar ut mot horisonten. Den får avsluta en mycket bra dag! Tack och godnatt!
SILEO 