Det tar ju slut …

Den där dagen man inte ville tänka på i inledningen av semestern kommer ändå. Maken är den första som når vägs slut och börjar jobba på måndag. Själv har jag till nästa lördag innan jag ska iväg mot jobbet.
Alltså en vecka kvar.
Bästa Dottern bjöd på mat i går. (nåt bra tycks vi föräldrar ha gjort) Vi gick på kinarestaurang och åt gott och hade trevligt. Sen följde hon med hem och sov över eftersom hon och Maken hade en tidig start idag. De åkte till en bilträff/utställning/grej tidigt i morse. Jag och kattgrabbarna är kvar hemma.
Denna lördag bjuder på växlande molnighet och en behaglig temperatur. Jag startade dagen med mitt vanliga kaffe och drog ner mörkläggningsgardinerna och försvann in i Jane Eyres värld. Som det är med engelska klassiker har även denna gjorts i diverse olika versioner. Jag har sett några av dem, otaliga gånger och läst boken också givetvis. Det här var en ny filmversion. En mycket bra sådan. Jayne Eyres historia är en lång raksträcka eländig barndom och uppväxt innan hon kommer till Mr Rochester som guvernant. Givetvis blir hon förälskad och givetvis finns det hinder och krångel och mer elände. I den här versionen hade man vävt in barndomen och uppväxten som tillbakablickar. Tonen var dämpad och dramatisk och mörk, som den ska vara. Man dras lätt in.
Charlotte Brontë kunde skriva, kunde skapa karaktärer man uppslukas av och en berättelse man blir en del av. Inte olik Jane Austen!
Och kvar i stämningen av filmen googlade jag, hittade alla versioner i en lista. Och dessa filmer fanns att beställa hem, superbilligt. Jag klickade på köp! Knasigt, fast jag kan storyn typ utan och innan vill jag se den i alla versioner som finns. Avstod från den första filmatiseringen från 1943 med Orson Wells och Elizabeth Taylor. Den tillhörde inte de billiga versionerna, det får bli en annan gång. Kommer att ha nog med de andra ett tag.
Har inga stora planer för resten av dagen. Gör den till en vilodag.
Med en del kreativa inslag misstänker jag.

Tarantino, ur en novis synvinkel.

Både Maken och Dottern tillhör filmmakaren Quentin Tarantinos hänförda beundrarskara sedan länge. De kan citera karaktärer ur filmerna och pratar om hans skapande i glittrande ordalag.
Och jag känner att jag inte förstår. Jag förstår inte vad regissören vill ha sagt eller hur de kan vara så hänförda över hans filmer och hans skapande.
Ofta är dessa filmer våldsamma och råa. Ett splaschigt dödande i slow motion där man verkligen ser blodet skvätta över väggarna med övertydlig anvisning. Det skjuts vilt, eller viftas med rakbladsvassa svärd som kapar halsar lika lätt som man skär en falukorvsbit.
Ljud och bild fokuserar på dödandet och döendet. Det tas lättvindigt på döden i Tarantinos filmer. När en karaktär blir överflödig, splatt och han är död bara.
Om man tittar ytligt.
I går försökte jag verkligen sätta mig in i tänket och inte titta så där ytligt, när Maken och Dottern körde igång den senaste av Tarantinos filmer. Django Unchained. En sorts västernfilm. Där det visserligen dödades i vanlig lättvindig takt med blodet utsmetat över väggarna.
Tonen i en Tarantionfilm är ändå rätt långsam upptäckte jag. Berättandet sker dessutom i flera skikt. Kameran sveper långsamt över saker som kunde tyckas oväsentliga. Snygga scener med händer som tappar upp öl i glas eller cigaretter som tänds, kläder som tas på och där väcktes mitt intresse. I den vackra detaljrikedomen.
Det är lågmälda repliker där varenda ord tycks artikuleras, nästintill bokstaveras, väl så att språket blir framträdande och inget onödigt sägs. Orden är väl utvalda.
Man kunde ”se” en Tarantinofilm blundande och bara njuta av dess språk och repliker. Men då skulle man missa färgerna, detaljerna och uppfinningsrikedomen. För vad som helst kan hända! Man tror man har listat ut en grej och vips hade man hur fel som helst. Man tror man vet åt vilket håll handlingen är på väg och vips vänder den. Helt oförutsägbart. Att sätta sig inför en Tarantinofilm är att bli överraskad och omskakad och man har ingen aning om vad som väntar.
Musiken är ett annat signum. Han kastar in de mest opassande låtar och får det att fungera. Mitt i en västernscen drar värsta rappen igång. Inte det minsta subtilt och diskret. Nä pang på. Precis som allt annat.
Det är högljutt med stora gester och ändå så lågmält med små diskreta anvisningar.
Ja, jag kanske inte är omvänd. Jag vet inte ens om jag är intresserad av att se hans övriga filmer med dessa nya ögon. Men jag har definitivt en annan förståelse. Och jag imponeras av hans kreativitet och blick för detaljer. Och hans förmåga att skriva repliker! Så en helt annan syn har jag nog fått.

Nä!

Jag fångade mitt förnuft, ganska bryskt och kommenderade mig till en städfri fredagseftermiddag. Tyckte det var fullt nog fredagsarbete med det som redan utförts.
Istället kokade jag lite kaffe. Ja, jag har blivit en sån där kaffemoster, hur det nu gick till. Rullade ner de skönt mörkläggande rullgardinerna för vardagsrumsfönstren. Utan minsta tanke på solen och sommaren utanför. Utan en enda tanke på sånt där som folk säger att man måste när det är sommar. Att man ska ta den tillvara och inte klaga. Precis, jag klagar inte och jag tar den tillvara i soffan med den fläktande sommarvinden genom dörren medan jag ser en bra film! Soleländet stängs definitivt ute med de där rullgardinerna.
Laddade dvd-spelaren med Stolthet och Fördom så klart. Och med kaffe och dopp lät jag mig försvinna in i den där världen av högtidlighet och bortglömda sociala regler. Mr Darcy! Vilken kille. Man.
Den i mitt tycke riktiga versionen innehåller två skivor. Jag nöjde mig med den första idag. Tänker mig den andra i morgon, när huset åter tömts på invånare. Familjen ska jobba och åka på bilträff i morgon. Inte jag dock. Jag har en date med Mr Darcy och den andra skivan är den allra bästa.

End of an era.

När Dottern var i fem kanske sex års åldern tipsade pappa mig om de där nya boken som handlade om en liten trollkarl. Jag var skeptisk, kunde det verkligen vara nåt det? Boken blev snabbt rätt omtalad vill jag minnas och det slutade såklart med att jag köpte den. Tror vi var fast redan av att bara hålla i boken, den var så snygg! Vi har högläst för Dottern varje kväll hela hennes barndom. Men när vi påbörjade Harry Potter gick det inte längre att vänta till kvällen. Jag tror vi läste mest hela den sommaren. I bilen, på stranden, på gården, i stugan. Vi läste så fort vi hade tid tills boken var slut!
Efter det läste vi den nya boken så fort vi kunde få tag på den. Jag minns speciellt en höstvistelse i stugan när vi låg på golvet framför den öppna spisen och läste halva natten. Det har varit en trevlig bekantskap med Harry Potter och trollkarlsvärlden i dessa sju böcker och de har medfört massor av trevliga stunder.
Även sen Dottern började läsa dem själv. För inte kunde jag sluta läsa dem för det. Då diskuterade vi boken istället. Ofta hann jag läsa den först, sen tog Dottern över. Det var de första kapitelböckerna hon läste på egen hand. Läsintresset fanns där sedan länge och Harry Potter gjorde det verkligen inte sämre.
När filmerna började komma var det helt givet att vi skulle se dem på bio och köpa dvd-versionen. De har spelats upp otaliga gånger genom åren och jag gillar att se de där första än i dag. De var ju så små, skådespelarna och tänk att vi fått följa dem hela vägen! Och vilka fantastiska skådespelare som gjort dem sällskap genom åren.
Harry Potter är en fantastisk saga, så väl sammanhållen och fantasifullt berättat och skickligt stulet. Vill man klaga på författaren kan man peka åt många olika håll i litteraturen för att hitta både det ena och det andra. Det gör inget. Man kan också klaga lite på själva skrivandet. Det är inte alltid så välskrivet. Men det är spännande, underhållande och roligt. Jag gratulerar henne till en utmärkt idé och till all den efterföljande framgången.
Nu är det slut. Dottern har växt upp, i samma takt som Harry Potter dessutom. Han är 18 när boken slutar. Dottern likaså.
I kväll går Maken och jag och ser den allra sista filmen i serien. Dottern har redan sett den, varnat mig för ormen. Jag gillar inte den men jag har ju läst boken, både på engelska och svenska. Vet att den har en huvudroll i den här filmen. Jag utrustar mig också med näsduk, vet att det kan fällas en och annan tår.
Så, nu är det filmtajm.

Film är fortfarande bäst hemma.

Det regnar och inte en grillrök så långt näsan räcker. Trivs rätt bra med det. Vi utnyttjar hellre ledig tid till filmkonsten med en kokt eller ungsgrillad korv med bröd som middag.
I går kväll lät vi en lättsmält historia i underhållingsvåldsbranschen roa oss. Knight and Day med Tom Cruise och Cameron Diaz. Jag var skeptisk till en början men blev faktiskt snabbt charmad av både Cruise och Dias och den osannolika och förutsägbara storyn. Även om jag ägnade en del av filmen åt att konstatera att även Tom Cruise börjat åldras en del. Fast på ett snyggt sätt givetvis. Dom var snygga ihop, kämpade på med att eliminera alla skurkar på fartfyllda sättoch fick ur sig en del roliga repliker också. Ja, trevlig film, en stunds mys helt enkelt.
I kväll gick vi på en helt annan linje när vi drog ner persiennerna och rullade ner filmduken. The King´s Speech var precis så där bra som alla säger. Jag blev snabbt helt uppslukad och berörd av kungens bemödande att kunna hålla sina tal utan att stamma. Och vänskapen mellan kungen och hans talpedagog. En pedagog som inte var helt enligt mönstret. Vilka skådespelare dessutom! Eliten, som man känner igen från så många bra filmer.
En otroligt bra film! Sann historia, vilket gör den ännu bättre. En bra filmhelg så här långt alltså.

Här sitter jag då igen

Klockan har passerat 02.00 med god marginal. Det är natt i landet. Alla i huset sover.
Jag kampar på soffan med min hosta. Det är inte det att jag inte kan sova, liksom sömnproblem. Efter några såna här nätter är jag ruskigt trött. Men så fort jag lutar mig tillbaka i en hyfsat bekväm halvsittande ställning och slumrar iväg, väcks jag hostande. Ligga är inte att tänka på.
Alltså tittar jag på teve, sett en skitdålig film om amerikanska militärer och boxning. Manligt-hitta-dig-själv- medan-du-slår-nån-annan-och-är-ruskigt-patriotiskt-tema. Klart killen kom på vem han var och han tänkte hoppa av det militära flera gånger och hans kompis försökte ta livet av sig för att han inte pallade trycket och det fick killen att kämpa ännu mer, samtidigt som han läxade upp överordnade och försökte vinna sin pappas gillande. Under tiden gjordes det mängder med armhävningar i både lera och regn.
Man hör ju direkt att den filmen inte vunnit några Oscars. Kände inte igen en enda skådespelare. Ändå tittade jag för att få tiden att gå. Hostan brukar nämligen komma på andra tankar, liksom trötta ut sig själv småningom. Låta mig sova lite.
I dag är det farsdag.

Därför säger jag redan nu, till världens bästa pappa: Ha en riktigt bra dag!

Filmtajm

Ungdomarna har sommarlov och vill se film. Så en allmän sommarlovskänsla sprider sig in i oss arbetande gamlingar också. Till film ska det vara något gott och eftersom det är i begynnelsen av sommarlovet och solen faktiskt lyst på oss blir det glass. Något konstigt har hänt med mig. Jag gillar inte glass så där jättemycket egentligen. Men de där mascarponeglassarna med hallon och pistagenötter och annat gott är överraskande goda. Så vi laddar med glass och Dotterns nybakade kladdmuffins. Stänger ute försommarkvällens ljus med allt som står till buds, persienner, filtar och svarta lakan. Lampor släcks och dörrar stängs för det är filmtajm i huset.
Vi skulle verkligen behöva mörkläggningsgardiner! Såna har vi tittat på i flera gånger men inte riktigt kommit till skott. När vi fått det så mörkt det bara går utan mörkläggningsgardiner, sprider vi ut oss lite lagom i soffan och låter glassen smälta i munnen och filmen rullar igång.
Film är fantastisk verklighetsflykt. Speciellt om man kan sjunka in i den via filmduk eller storbild. Mitt inne i filmen stannar allt annat i världen av för en stund. Det är bara att låta sig dras med in i filmvärlden i stället. I kväll landar vi på Scorseses Shutter Island. Och vilken ö sedan. Den ger inte utrymme för något annat än det som sker på filmduken. Jag har läst boken, skriven av Dennis Lehane, Patient 67 hette den översatt. Tänker inte komma med någon recension. Såna kan man söka på nätet om man är nyfiken men jag kan säga så mycket som att det är en väldigt bra film, suveränt filmat och bra skådespel. Gillar verkligen Leonardo DiCaprio, han är helt fantastisk i den här rollen. Filmen gör boken rättvisa och åstadkommer den där glömskan av allt runtomkring.

Nu är filmen slut, resten av glassen i frysen och persiennerna släpper åter in försommaren som skulle vara ljusare om det inte vore för den mulna himlen. Det blir till att morgonpromenera i regn ser det ut som.

Filmtajm!

Vi har sett film i helgen. Inledde med filmen 2012 på fredagskvällen. När vi väl fick igång den vill säga.
Maken köpte den på Blue Ray och körde glatt igång sin spelare för att vi skulle kunna ta oss in i framtiden. Jo, nog hamnade vi i framtiden allt. Teknikens under börjar bli smartare än oss människor. Det är inte längre bara att stoppa i en film och få en stunds underhållning. För filmen gick inte att starta utan krävde både uppdatering och annat. Makens tandgnisslande och återhållna svordomar hjälpte inte ett dugg. Filmen befann sig där inne i den moderna spelaren och vägrade gå igång utan att vi ställde upp på alla dess nycker.
Vi är inte helt tappade bakom teknikvagnen, lyckades tillslut få spelaren uppdaterad och uppbackad med det usb-minne som den krävde. Det tog lite tid och en del huvudbry men tillslut hade vi filmen i gång. (Jag rekommenderar ingen, som inte kan lite mer än vanligt om teknik att skaffa sig en blue-ray spelare. Om man inte vill bli milt galen innan man får se sin film.)

Nå. Till filmen i fråga då. Jag ska säga det direkt. Jag gillar ALLA filmer med John Cusac i huvudrollen. Spelar ingen roll om han är yrkesmördare eller förälskad hundägare eller förvirrad record-store-owner eller hetlevrad flygledare. Jag gillar allt han gör och har en pågående samling med hans filmer i min ägo.
2012 är en påkostad katastroffilm med otroliga effekter. Allt går under! Allt mosas. Och som alltid lyckas en grupp människor med det ofattbara överlevandet. Förutsägbart. Visst. Men jag gillade den. Tyckte det var ett hyfsat trovärdigt manus ändå. Förmodligen skulle mänskligheten reagera precis så där i det läget. Och så var ju Cusac med …

På lördagen såg Dottern och jag Coco – Livet före Chanel. Med den fantastiska Audrey Tautou som Coco. Jag visste inte mycket om denna kvinna innan filmen. Men hon imponerade på mig! Hon frigjorde kvinnan från hemska hattar och korsetter. Var en riktig utbrytare i sin tid som gjorde som hon ville. Som Dottern sa; ”Hon är som en sorts tidig EMO!” Nu vill jag veta mer om Chanel och helst också äga något äkta med de två C på! Jag som är helt ointresserad av kläder längtar plötsligt efter dräkter och strama, stilrena klänningar. Dottern, som älskar kläder och Chanel i synnerhet satt mest och kippade efter luft. Speciellt när Cocos sinne för kläderna och tygerna började växa fram.

I kväll har vi sett färdigt säsong tre av The Tudors serien. Slutar som vanligt i en cliffhanger inför säsong fyra som vi kommer att få vänta på. Denna tredje säsong går igång på Svt i mitten av maj. Se den!

Som om inte denna mängd av film var nog! Jag uppdaterade listan med filmer i vår ägo häromdagen. Man kan undra varför. Det är ett utslag av min sorterings och katalogiseringsiver som jag drabbas av emellanåt. Nitiskt och snudd på diagnosutmärkande har jag noterat alla våra filmer i genreordning. Borde kanske söka för det där? Nu har vi i alla fall en nyuppdaterad lista. Vad vi nu ska använda den till.

Hur man bäst utnyttjar en ledig dag.

Planen tog form i huvudet tidigare i veckan. Hur jag skulle använda min lediga fredag på ett utmärkt sätt.
För att allt skulle bli som jag tänkt såg jag till att klara av städningen på torsdagseftermiddagen när jag kom från jobbet.
Sedan ställde jag min inre väckarklocka, som är pålitligare än riktiga klockor. Man bara lägger in en beställning om en tidpunkt innan sömnen slår till. Och sedan slås ögonen upp vid önskat klockslag och kroppen såväl som hjärnan upplevs fantastiskt pigga. Alltså slogs ögonen upp klockan sju en ledig fredag.
Låg kvar och drog mig lite till i mina rena lakan och njöt av värmen och ledigheten. Sedan tog jag täcket och kudden med mig och gick upp.
Tände några ljus som stod sig extra bra mot den mörka vintermorgonen. Termometern visade en utomhustemperatur som förhöjde känslan av lyx med ett täcke i en soffa. Så plockade jag fram filmfodralet och släppte den första skivan i dvd;släden. En favoritfilm som jag sett så pass många gånger att replikerna ligger en sekund före i mitt huvud innan de uttalas av karaktärerna. Stolthet och Fördom. Den bästa versionen, med den riktiga Mr Darcy (Colin Firth) i vit kråsskjorta och sugande blick. Jag förlorar mig i språket, de fantastiska ord och formuleringar som är gammaldags och högtravande. Frasandet av klänningar och underhållande dialoger i miljöer som är alldeles sagolika.
Så där låg jag under mitt täcke medan dagen ljusnade och kalabaliken bland systrarna Bennet tog sig som den skulle. Hämtade lite frukost medan Mr Collins krumbuktade sig för familjen. Satt som gjuten när Mr Darcy fanns i bild. Morgonen tickade sig raskt in i förmiddag medan bal efter bal avverkades och brev lästes och Elisabeth promenerade genom både vackra vyer och vackra salar.
När skiva ett kommit till ända passade jag på att ta en dusch och sedan fort tillbaka till både täcke och film. Förmiddagen blev ett minne blott när Elisabeth äntligen inser att Mr Darcy är mannen med sammetsblicken. Och med en suck inser jag att filmen är slut, liksom nästan dagen.
Klockan är halv två när jag går ut och skottar lite snö och hämtar in posten.
En dag värd att upprepa nästa gång batterierna behöver laddas lite extra.

Dötrist kan plötsligt bli alldeles annorlunda.

Lördagskvällar är rena döden i teverutan. Dansband eller kör … hmm. Kan nån slå sönder teven?
Precis som vi satt där och aktade oss för dansbandskanalen och plågade sönder öronen med falsksång i kör kom räddningen.
En hel hög med tjejer landade i soffan, med ett enda önskemål. Att se Mamma Mia. Med oss! Vi skickade genast undan allt som var i vägen och gjorde plats för tjejerna. Rullade ner filmduken och släckte alla störande lampor.
Med betydligt mer skönsjungande skådespelare och skönsjungande tjejer i soffan blev lördagskvällen en helt annan. Och MammaMiafilmen är ett lyckopiller. Tydligen också något av ett sömnpiller om man frågar Dottern som sov gott i ena hörnet. Trött efter dagens långa fotojobb på annan ort.
Nu har sången tystnat och natten kallar. Den ger oss en extra timme till morgondagen. Som tacksamt tas emot. Hela dan går man och bara njuter av att klockan egentligen är en timme mer än den behöver visa.
Kanske ska jag ägna delar av morgondagen åt de där ca 15 miljarderna löv som ligger utslängda på gräsmattan. Eller inte. Jag kanske bara sitter och slöar och njuter av den där timmen extra.