Ännu en helg tog slut bara sådär!

Den började på torsdagskvällen med ett pubbesök där man tar med sig nåt från sin egen musiksamling att spela upp och berättar om på scenen. Brukar vara en trivsam tillställning. Vi hade goda vänner med oss och det blev också god mat och dryck och en hel del prat innan vi åkte hem i sena kvällen.
Fredagen ägnade jag till en början åt teve, kaffe och stickning. Ibland är jag riktigt impulsstyrd. En tanke landar halvt om halvt och innan den slagit rotordentligt är jag redan igång. Det här var en slags det ena gav det andra karusell i samma veva som jag ställde undan kaffemuggen! För att jag passerade en blomma som växt sig lång och skranglig och tappat det mesta av bladen på större delen av stammen. En kvast längst upp bara liksom och helt plötsligt stod jag där med en kniv och sågade av Tryckte ner den avsågade delen i jorden intill sin egen stam. Brukar funka på den typen av växter. De bildar nya rötter där i jorden bara. Men så passade den inte längre där den stått, kortare och buskigare som den blev och jag bar in den i ett annat rum. Där blev det ommöblering av stol och golvlampa innan växten kom på plats.
Mitt i det fick jag en annan tanke och den hann inte heller gro innan den var verkställd. I bara morgonrocken flängde jag runt och flyttade på grejer och gjorde om i ett par hyllsystem. Och hakade ner ett par överskåpsdörrar för att komma åt ännu ett synligt förvaringsutrymme. Vräkte ut det som fanns i skåpen och in med annat bara. I slutändan mycket bra omorganiseringar som gav mer plats nån annanstans!
Sen snyggade jag till mig lite och tog bussen till stan. Mötte upp Godvän utanför hennes jobb och vi handlade lite bubbel med tilltugg och hade afterwork i hemma hos henne tills kvällen kom. Maken hämtade mig och vi handlade lite och åkte hem och lagade en god middag och tittade på en film innan vi somnade.
Lördagen började väldigt tidigt, med sedvanlig KattVäckning. Jag hade också en tidig date med ett par Vänner för att mumsa frukostbuffé på ett tjusigt hotell. Jag blev bjuden eftersom jag nyligen fyllt år. Massa gott och massa trevligt prat. Eftermiddagen gick åt till att röja undan gårdagens lämningar, lite pärlpyssel och en film. Kvällen tillbringade jag i eget sällskap utan prat, efter att jag skjutsat Maken på festligheter. Halvsov på soffan på grund av den tidiga väckningen och såg delar av en film som inte var så rysansvärt bra. Hämtade Maken i sena natten och kom äntligen i säng.
Söndagen började långsamt och relativt sent. Förvånad klev jag upp och undrade vad som hänt Katterna eftersom ingen väckt oss än. Fick svaret när jag kom upp. Det hade snöat och ingen ville ut. Utom jag.
Satt en stund och tittade på det där snöandet och bestämde mig sen. Packade lätt matsäck, drog på mig lämplig klädsel och åkte till en skog. Gick i lätt snöfall och aktade mig för att halka på all den blanka is som låg under snön.  Den blev synlig här och där när någon annan halkat. Det var grått och lite dimmigt och därför tog jag en massa fina bilder. Åt matsäck i ett vindskydd innan jag traskade mot bilen, nöjd efter nån timme i skogen.
Nu har vi ätit god mat och plockat undan efter detta. Kvällen blir förväntat lugn och snart kommer äntligen ännu ett avsnitt av Bron!

Främlingen och Outlander … varning sågning!

För närvarande är teveserien Outlander en av de serier jag följer. Andra säsongen närmar sig slutet på Viaplay med ett nytt avsnitt varje söndag. Och jag är kluven. Eller egentligen inte. Jag är överens om att det är dåligt … Kluvenheten kommer sig mer av att det inte borde vara dåligt. Och så är det just det.
Diana Gabaldon skrev böckerna, rena tegelstenarna, som kom ut i början av nittiotalet. Jag formligen slukade dem. Fångades förmodligen av tanken på en tidsresa och kärlekshistorien. Minns faktiskt inte, men jag måste ha tyckt att det var bra, varför skulle jag annars tagit mig genom den mängden sidor? Med tunga klumpiga böcker som knappt går att hålla i. Jag läste dem alla hur som helst.
Sen gick tiden. Det kom nya delar som jag faktiskt inte har läst.
Och så kom någon på att det kunde filmas. Oj ja! Måste ses! Jag köpte första säsongen, såg den rakt igenom en gång. Sen dess har den stått i hyllan och jag glömde den rent av. När säsong två kom ut tittade jag från första avsnittet. Borde kanske sett om ettan innan för jag tappade mig snabbt i handlingen.
Serien griper inte alls tag i mig! Inte nånstans. Jag tycker den är fånigt kärleksromanaktigt gjord. Ingen kvalité liksom. Som när man filmar/fotograferar med filter som ger stjärnor eller diffusar, liksom luddar till. Så att det blir fånigt vackert. Jag retar upp mig på huvudpersonen Claire som lägger sig i allt med snusförnuftigt bekymrat ansiktsuttryck. Och jag är inte det minsta dragen till Jamie som springer runt i kilt och slåss. Boken lyckades åtminstone bygga upp den känslan. Alla som läste den ville ha en Jamie. Han i filmen kan jag vara utan!
Tydligen är det nåt fel på mig. För jag ser hur lyriska kvinnor lovordar serien i sociala medier. Men näe. Jag tittar på avsnitten med ett öga och en penna i handen medan jag ritar krumelurer i ett block. När det är slut finns ingen känsla av ”åååå nej, redan! när kommer nästa?” Inget i handlingen håller sig kvar efter att jag tittat klart. En axelryckning. Jaha liksom.
Jag drog fram den mäktigt tjocka första romanen i serien ur hyllan. Den ser slitet välläst ut. Och jag påbörjade ännu en läsning av denna bok för att liksom reda ut det här. Vad fångade mig då och varför fångar det inte nu? Redan tre sidor in gnager det i mig hur dåligt skriven den är! Hur jäkla mycket onödigt vetande och skrivande på min näsa den innehåller. Massor! Alltså massor, kunde ha strukits. Så mycket bättre den blivit av det.
Däremot saknar jag en mängd annat. Nån sorts djup. Alltså, kvinnan irrar sig in mellan ett gäng stenar och förflyttas till sjuttonhundratalet och bekymrar sig knappt. Inga känslor av panik, hur fan kommer jag hem, var är jag, vad hände … Inga reflektioner över hur det ser ut, hur det luktar, hur det känns att bära den tidens kläder, äta den tidens mat och annat i samma stil. Hon bara tar sig an handlingen i den tid hon hamnar i med samma axelryckning som jag ser på serien. Jaha! Oj då. Jag råkar vara i sjuttonhundratalet. Hoppsan. Jag tror jag skaffar mig lite kläder som passar tiden och blir kär i en ny man. Komma hem igen? Hm. Blir nog svårt.

Jag tvivlar på att jag kommer att orka läsa hela serien igen, men kämpar på en stund till med den första. Och de där som jag har olästa förblir kanske sådana.
Idén är fantastisk! Men den har liksom slarvats bort i ett romantiskt skimmer både i boken och tv-serien. Kanske har jag tappat allt romantiskt sinnelag och blivit en bitter surkärring. Eller så har jag bara blivit mer kräsen på vad jag läser och tittar på?

Favoritfilm

Det går inte att komma ifrån. Harry Potter är banne mig så himla bra att vi med jämna mellanrum ser om hela serien. Från början till slut. (Ja, jag läser om dem också, hela bokserien från början till slut ibland.)
Nu har vi gjort sett serien igen. Nästan. Bara en film kvar. Solen kan hållas med sommartemperatur där ute. Vi drog ner alla gardiner när kvällsmaten var klar och startade del ett av den sista filmen. De här två sista delarna som utgör slutet är absolut de bästa i hela serien. Och måste ses som en. Inte med nån dags mellanrum utan i följd. Kort paus bara. Sen startar vi strax del två. Filmkväll när det är som bäst.

68/100

Superhjältar och superskurkar

Maken och Dotter och jag. En treenighet som är enig i mycket men rätt oeniga i viss musik och filmsmak. Dottern och Maken anser att jag behöver film-uppfostras. (Nåja, säger jag … det finns ett och annat att uppfostra dem med också) Men nu ställde jag till det förra veckan och utsatte mig frivilligt för en sådan uppfostran. Jag har alltså fått ta mig igenom en hel serie filmer med X-märkta män och kvinnor.
Jag har aldrig haft nån fascination för påhittade hjältefigurer med superkrafter. Visst, en tid i världen gillade jag att läsa Fantomen och har med behållning sett Spiderman-filmerna och Ironman-filmerna. Så helt novis är jag inte! Men de där X-Men filmerna har jag hittills ratat. Har såklart sett delar av dem genom åren, när de slukats här hemma av dom där två som anser sig ha riktig Filmsmak. 😉
Då har jag grovt sållat bort dessa supertyper som en snubbe med knivar i knogarna, en blå och naken typ med fjällig hud som förvandlar sig till vem som helst, en som fastnar i all metall, nån mäktig man i rullstol (just det är coolt visserligen) och ja, det bollas med eld och is och blixtar och jag vet inte vad. Läses tankar och manipuleras och slåss hejvilt. Det är mycket grejer som förstörs när superhjältar och superskurkar ryker ihop om makten. Hela broar rycks upp, flygplan kastas till marken och hus raseras. Nåja. Öppet sinne inför filmvalet. Nu valde jag själv dessutom.
Spiderman och Ironman är också påhittade figurer med mäktiga krafter och dem gillar jag! Det beror till stor del på att karaktärerna är så snyggt uppbyggda, får ta plats i handlingen och deras djup är faktiskt trovärdigt, trots märkliga superkrafter. Kanske är inte själva handlingen speciellt svår och det haltar till viss del men det funkar.
X-men då? Den här serien består av sju filmer. Handlingen i de olika filmerna varierar, liksom fokus på huvudkaraktär. Från att vara riktigt spännande och intresseväckande till att vara jaha- hur tänkte dom nu? Men, det överraskar också! Både karaktärernas utveckling/historia och handlingen.
Jag måste säg att jag gillar det! (Bortsett från att Wolverine springer runt i bar och vältränad överkropp/helkropp stup i ett. Vilket i sig är trevligt.) Nu när jag sett hela serien från början och fått en helt annan inblick. Sett att det finns ett djup i karaktärerna även här och att man känner för och gillar dem. Det går att förstå dem och sätta sig in i dem. Trots påhittade och märkliga krafter.
Jag gillar också det budskap (inte speciellt ovanligt i filmsammanhang men ändå) som förs fram genom hela serien, att mänskligheten räds och vill utrota det ovanliga, avvikande. Men att det man anser vara farligt och avvikande inte behöver vara så farligt om man lär känna det. I det här fallet består det ovanliga av dessa mutanter med superkrafter. Men tanken om rädslan för det okända och vad den kan ställa till med går lätt att översätta i helt andra termer också.
Det fina med den här typen av superhjältefilmer är att även kvinnorna är att räkna med. Deras krafter används lika mycket som de manliga och det jobbas sida vid sida på ett alldeles självklart sätt. Ja, sen ska ju de kvinnliga mutanterna givetvis vara snygga och sexiga också. Men, i ärlighetens namn så stampar en avklädd och vältränad man runt i bild väldigt ofta också.
Jag får erkänna mig invigd och omvänd! Kommer att se X-Men filmerna fler gånger. Faktum är att jag nog relativt snart vill se hela serien igen, nu när jag vet vad det handlar om. För att se det med andra ögon liksom. Och jag ser fram emot den kommande filmen dessutom.
Dottern och Maken smider redan planer för i vilken ordning jag måste se annat jag inte velat se …

Näe, inget som går till filmhistorien

Vi misslyckades med att avbeställa en film från filmklubben och i veckan hittades alltså denna obeställda film i brevlådan. Det visade sig vara The Expendables 3. Jaha. Denna fredagskväll innehöll inget vettigt på teve. Fixar inte fångarna på det där gamla fortet och orkar inte med resenördandet på spåret. Vi bestämde oss för att se den där filmen.
Med tanke på alla skådespelarna som var med borde den vara sevärd … alla … nåja, nästan alla, är såna som brukar bidra till schysst filmunderhållning. Eller vad sägs om, Mel Gibson, Harrison Ford och Antonio Banderas! Men så var ju Sylvester Stallone och Dolph Lundgren med också. Självklart Arnold dessutom.
Jag måste genast erkänna att jag tappade handlingen direkt. Om det nu fanns nån. Ett gäng trötta gamla tuffingar i en helikopter, räddar annan gammal tuffing från nåt fängelsetåg. Utför obegripliga stunts och gör av med alltför mycket ammunition. Och upptäcker att fiende nummer ett fortfarande lever och måste stoppas. Av nytt fräscht gäng tuffingar, som modernt nog petar in en sexig och slagkraftig brud i tajta kläder. (trött suck) Alla gamlingar utom Stallone fick kliva åt sidan. För han var liksom den givne ledaren och piloten av ett hajflinande flygplan som tog dem till konstiga ställen. Men självklart sumpade ynglingarna chansen och behövde genast räddas av de gamla tuffingarna. Och sen briserade alla ut i gemensam glädjeyra av sprutande ammunition och töntiga tuffingrepliker tillsammans. Som en enda stor tuffingfamilj. Och Stallone tros förlorad men dyker givetvis upp ur vågorna till pampig hjältemusik. Sen sjunger allihop segersången på en bar.
Tre saker:

  1. Märkligt, att det finns två tidigare delar av denna soppa.
  2. Vi har betalat för skiten
  3. Och ägnat en fredagskväll åt den

Sen pratar vi inte mer om det här.

Vi gick på bio

image

Film är bäst på bio sades det på den där tiden när man inte hade några alternativ. Man åkte i tid. För att inte missa reklamfilmen. Sån hade man inte heller tillgång till hemma. Tänk! Vi visste inget om hur bra vi hade det.
Vi, alltså jag och Maken, går aldrig på bio längre. Kanske är det synd. För visst är film bra på bio! Stor filmduk, bra ljud. Reklam bara i början, inget som bryter filmen mitt i.
På vårt kylskåp har det hängt ett kuvert med biobiljetter sen i julas. Maken fick dem från jobbet. Ingen av oss har hittat nån lust att använda dem. På hela året. Faktiskt är det så länge sen vi var på bio, att vi inte ens kommer ihåg när det kan ha varit. Och vi spekulerade i att det antagligen var när sista Harry Potter kom. Länge sen hur som helst.
Nu öppnade vi plötsligt det där kuvertet, hittade hela tre biljetter däri. Passade utmärkt eftersom Dottern är hemma på besök. Så ja, vi gick på bio. Alla tre!
Det måste vara hundra år sen eller mer, som hon gick på bio med båda föräldrarna!
imageVi anlände till en tom salong. Eftersom vi valt en film som inte så många ville se just då. Efter att vi satt oss kom en handfull människor till. Vi hade kunnat sitta var som helst i salongen. Men lydigt och väluppfostrat satt vi alla kvar på de biljetthänvisade platserna.
Biosalongerna har byggts om sen jag var där sist insåg jag. Bra benutrymme, nackstöd på fåtöljen. Bra lutning så ingen framför var i vägen (även om de nu suttit nån där) och otroligt bekvämt. Det där med bio skulle man göra oftare kanske! Till och med all reklam kändes uthärdlig. Och den obligatoriska draperiförslutningen mellan reklamen och själva filmen fanns kvar. Dessutom var filmen vi valt att se riktigt bra!
Det finns en anledning till att vi går på bio så sällan. Eller flera anledningar faktiskt.
Folk som mumsar i sig popcorn och massa läsk, så att det blir nödvändigt att trassla sig ur sin plats för att gå på toa. Folk som pratar högt med varandra. Folk som lyser upp med mobiler i mörkret. Barn som inte fattar vad som sägs utan måste få texten uppläst för sig. Iakttagelser som häxan surtant gjort under tidigare biobesök.
övrigt handlar det också om hemmabio, hemmasoffa och övriga hemmabekvämligheter. Som vi skaffat oss. Samt en skaplig filmsamling. Då slipper man dessutom åka hemifrån.
Men visst är det speciellt att gå på bio. Och ska vi göra om det ska det ske långt efter premiären så vi får ha salongen för oss själva.

_________________________________________ * __________

Bilbo? Vem?

Jag älskade verkligen den där trilogin. Om den där ringen.
Först när den kom älskade jag den och även nu, varenda gång jag ser den.
Så kom ännu en trilogi. Om Bilbo och ett gäng dvärgar. Den första lämnade mig med ett stort JAHA?
Nummer två gick på bio kring jul. Brydde mig inte. Häromdan kom den hem i brevlådan. Maken hade beställt den, det hör väl till konstaterade vi. Man bör väl se den. Man såg ju ettan. Typ.
Så i kväll. Efter en utmärkt lördag med supertrevligt innehåll, tänkte vi att det kunde passa med en film. Rullade ner mörkläggarna och lutade oss tillbaka för att se vad Bilbo Baggins har för sig i denna tvåa.
Först och främst insåg jag att ettan gått mig så spårlöst förbi att jag inte om ihåg vare sig handling eller slutet. Borde alltså sett om den först, men det orkade vi inte.
Den där Mäster Dvärgen sitter och ser skum ut i varje scen. Legolas tycks åldras baklänges som Benjamin Buttons. Gandalf likaså. Orcherna är lika fula som vanligt men på nåt vis mindre skrämmande. Hela stämningen och magin från den enda rätta trilogin är lost långt nere i dvärgberget.
Jag minns den första som man minns en kär vän. Som vi såg med andan i järngrepp på bio, strax efter premiären. Kunde knappt vänta tills den släpptes på dvd. Såg den igen och igen. Med samma känsla, samma magi, samma spänning. Som höll i sig i tre filmer och det var evighetslång väntan mellan premiärerna. Trilogin med stort T ser vi om lite då och då. Med samma känsla än. Faktiskt.
Den här nya trestegsserien gör mig rastlös. Orkar knappt se klart och sitter och fipplar med mobilen emellanåt. Gandalf traskar runt med sin stav och mumlar obegripligheter. Legolas skuttar runt och skjuter den ena efter den andra. Och filmens enda kvinna, (Kanske fanns där nån mer men knappt märkbar i så fall) Hon skjuter lika snabbt och tycks vara kär i en av dvärgarna fast Legolas kastar långa blickar på henne.
Och draken Smaug? Tja. Han blåser elden och flåsar runt i mynthögarna. Näe. Denna andra del av den krystade Bilbotrilogin lämnar mig med ett ännu större JAHA! Kommer det en trea? Vem bryr sig.
Nu har jag totalsågat Bilbo.
Ber om ursäkt för det.
Men jag kommer inte att se vare sig den här filmen eller den här trilogin mer än en gång. (Misstänker att jag kommer att se även trean i nån sorts plikttrogenhet och såga även den.)
Jag måste nog se Sagan om ringen serien snart istället! Så jag får tillbaka lite magi. Faktum är att jag misstänker starkt att även P.Jackson tappat magin och borde se sin fantastiska trilogi igen. Det här har han gjort på trött rutin.

Lite romantisk komedi på kvällskvisten

Jag fastnar lätt i romantiska komedier. Man kan utan problem lista ut handlingen i en sån redan i inledningen. Flicka möter pojke, känslor uppstår, allt verkar rosenfärgat, men så händer det där som kastar omkull alltihop. Missförstånd, osämja, och allmänt taskig tajming och ska dom nu inte få varandra? Men så, som om nån trollat lite, löser sig allt och avslutas med en kyss. Eller så rent av ogillar de varandra rejält i halva filmen för att plötsligt upptäcka hur kära de är. I just den som först verkat så korkad. Och så avslutas det med en kyss. Typiska upplägg för en romantisk komedi! Men det gör liksom inget. För det är något vilsamt över såna filmer ändå tycker jag. Verklighetsflykt tror jag det kallas.
Man har ofta så perfekta liv i romantiska komedier. Oavsett små eller stora problem för huvudpersonen, ordnar allt sig ändå på bästa sätt. Och den enda rätta finns alltid på armlängds avstånd.
Egentligen är det väl inte alltid själva romantiken som lockar mig. Utan allt annat som visas upp.
Jag skulle också vilja ha en sån där perfekt liten bokhandel som Meg Ryan har i den gamla filmen You´ve got mail. Det verkar så harmoniskt med en gullig liten bokhandel. Tror inte att jag skulle vilja ha den New York dock.
Och vore det inte lite coolt att kunna höra vad folk tänker, som Mel Gibson kan i ”Vad kvinnor vill ha” Även om det antagligen skulle bli rätt tröttsamt i längden.
Och Julia Roberts lyckas sälja sina fula industrilampor i Runaway bride. Plötsligt har hon både Rickard Gere och en kreativ karriär. Medan Sandra Bullock får både prinsen och hans fantastiska familj och ändå slipper hon den självgoda snyggingen hon är ute efter först. Det är lättsam underhållning och lätt smörig handling. Men jag gillar det. Ibland. Man kan få vara lite lättsmält emellanåt också.

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film… (rubrik från januarilistan)

Oj, oj, oj. Här skulle det verkligen krävas hot av alla de slag. Tveksam på om just pistolhot skulle få mig att spela någon roll över huvud taget. Jag är helt befriad från skådespelartalang och har ingen som helst längtan efter en scen eller att få vara med i nån film. Känner mig fruktansvärt fånig av att befinna mig i liknande situationer. Minns med fasa sånt från skoltiden. Och alla eländes charadtävligar från personalfester och sånt. FY med riktigt stora bokstäver. Jag gillar inte ens att leka! Det får mig att tacka nej till fester och tillställningar som hotar med minsta lilla lek. Känner mig inte alls bekväm och vill bara slippa. Då sägs det att man måste utmana sig själv, ställa upp och inte förstöra för de andra! Ser inte alls någon utmaning i det, som är det minsta utvecklande för min del. Dessutom förstör jag mer för andra om jag tvingas delta, då mitt humör drar ner stämningen. Både jag och alla andra har mycket roligare på såna fester om jag får titta på och delta från sidan!
Den största utvecklingen i det sammanhanget har bestått av att lära mig säga nej! Och stå för det. Jag är en sån som inte vill och jag avstår därför. Det innebär inte att jag känner mig utanför eller odelaktig. Jag kan stå intill och skratta med och komma med kommentarer. Så nej tack. Jag leker inte! Punkt, slut. Acceptera det! Jag accepterar att andra vill leka och toka runt, utan att komma med tjat om att de ska utmana sig och lägg av.
Jag är helt enkelt en jordnära och verklighetsbaserad person utan behov av lekar, maskerader, charader och skådespel. Trivs bäst som mig själv under egen korkek.
Antar att rubriken vill ha mig att välja ut en film jag i så fall på sin höjd skulle gå med på att spela rollen i. Men nej! Klarar inte ens att leka med tanken, så främmande är det för mig. Inget skådespel för min del.
Däremot skulle jag gärna ta del av en filminspelning i en annan roll. Tänk de som letar rekvisita eller kläder! Där skulle jag lätt göra en insats. Få rota runt i loppisar eller förråd för att hitta tidstypiska saker och bygga upp scener. Tänk att ha den rollen i Downton Abby till exempel! Coolt.

Helgen kom och gick med en fotograf

image

Den började med att jag hämtade Dottern/fotografen på stationen. Jag kom lite tidigt och hann med en kaffe i lugn och ro på det mysiga café som finns på där. När hon klivit av tåget åkte vi raka vägen hem.
Där riggade hon genast studion i garaget med bakgrund och blixtar för kvällens bokade plåtning.
Dottern är fotograf och går just nu en utbildning i gestaltande fotografi. Där jobbas det för fullt med individuella projekt och ett av hennes är pojkar i kostym. Ett gäng såna anlände en stund senare. Ett glatt gäng! Vi hörde dem skratta ända in medan Dottern styrde runt dem som hon hade tänkt sig bilderna. Mot den grå bakgrunden gör sig svarta kostymer och vita skjortor väldigt bra! efter plåtningen drog hela gänget grabbar med sig fotografen till stan och gick på restaurang och firade med mat och dryck.
Lördagsmorgonen kom med nästa fotoprojekt. Dottern var anlitad som fotograf till en musikförläggare. Studion denna gång var en för dagen hyrd sådan i Stockholm. Jag följde med som assistent.
image

I den där riktiga studion fick jag också se Dottern jobba, på riktigt. Nog för att jag sett det i garagestudion hemma och i andra uppdrag också, men det här var betydligt mer på allvar!
Det var en stor studio med mycket utrustning. Studioägaren plockade fram det Dottern ville ha och hon packade upp sina kameragrejer och satte igång med att rigga svart bakgrund och studioblixtarna. Och kopplade kameran till sin dator och sin telefon till stereon. I datorn kunde vi andra se bilderna bläddra fram en efter en under dagen och i stereon fanns hennes inspirationsmusik.
image

Och dagens modeller anlände, en efter en och fixade till sig framför sminkspegeln. Jag assisterade Dottern med att hämta rekvisita och hålla reflexskärm och sånt under hennes arbete.
Dessutom hann vi alla med att fika och prata och ha en trevlig dag i studion! Dottern hann inte med mycket annat än att fotografera. Tre individuella personer och en grupp och en liten bonushund stod på körschemat. Hunden hamnade framför kameran alldeles spontant och självvalt. Den gillade verkligen att vara modell!
Bilderna på de tre artisterna och gruppen ska delvis användas på en hemsida så småningom. Och för marknadsföringen av dessa artister. Och jag tror nog att Dottern har användning för nån bild i sina egna projekt också.

Det är lätt att skryta på sitt eget barn. Men med moderskänslorna åt sidan kan jag konstatera att Dottern gjort helt rätt yrkesval. Hon är verkligen proffsig! Tog sig an sina modeller med allvar, tyngd och lyhördhet. Den tekniska kunskap hon besitter visade sig i hennes ljussättning och placering av modellerna, och hanteringen av kameran så klart. Vi framför datorn häpnade.
Dessutom är hon stresstålig upptäckte jag. Trots mängden jobb, personer hon inte ens sett innan och alla med olika önskemål, så stod hon bara där helt stabilt med sin kamera och styrde och ställde. Planerade varje plåtning samtidigt som hon jobbade och hade fokus hela dan igenom!
Jag är så grymt imponerad och stolt.
Hon har kommit en lång väg sedan jag fick se fotointresset i henne väckas i barndomen. Först med lånad kamera, sedan fick hon en egen kompaktsak som hon växte ur fortare än vi hann säga omelett. Vi gav henne den första systemkameran när hon slutade nian. Den växte hon också ur, liksom den följande. Och jag har hört viskningar om att hon är på väg mot en fjärde … Ja, det krävs bra utrustning om man ska kunna slåss i den här branschen.

Helgen avslutades med en schysst bildvisning av alla helgens foton. Vi passade också på att förfira henne lite snabbt på söndagsförmiddagen. (nästa söndag när hon fyller år är hon iväg på ett annat fotojobb) Vi firade som vi brukar. Med frukostfilm. Sen packade hon sina grejer och åkte tillbaka till stationen och tog tåget hem till sitt.
Det blev kort om tid och hon hann inte med mycket annat än fotograferandet denna hemvistelse. Men det var å andra sidan enbart därför hon kom. Nu väntar vi med spänning på att få se några redigerade bilder.
Vill man se vad hon går för finns hon på facebook!