Måndagsmorgon och allt är lite segt

Så där som det ofta beskrivs i romaner att folk vaknar, med ett ryck. Måste vara jobbigt att vakna så. Kanske. Nåja, jag vaknade nog bara, försökte använda tänket och fatta nåt. Vad är klockan, vad är det för dag, behöver jag gå upp och lite såna elementära funderingar. Jo, klockan var halv sju och måndag morgon och Maken hade gått till jobbet. Själv behövde jag inte upp än, eftersom jag inte börjar jobbet förrän klockan fyra i eftermiddag. Men jag gick upp ändå, sömnen var slut.
Jag hittade två NattKatter på altanen som båda ville komma in och ha lite omsorg. Säkert för minst tredje eller fjärde gången denna morgon eftersom Maken varit igång ett tag också och klarat av den första frukosten och goset därtill.
Medan kaffevattnet kokade konstaterade jag att hösten är här. Det måste vara den som vill hälsa. Kallt i luften och blåsigt. Rejält blåsigt. Ett lössläppt draperi stod rakt ut i vinden och solen hade inte stor chans att värma upp eftersom nya moln klev i vägen hela tiden.
Jag tog största muggen, det kan behövas en måndag morgon som den här när allt känns lite dimmigt och trött. I soffan får jag sällskap av den gula Katten. Han har ett sätt att skruva ner sig tätt intill, för att inte lämna minsta luftspalt mellan oss.
Stickningen i handen, kaffe i muggen, katten bredvid och favoritträdgårdsprogrammet att vakna långsamt till. Så ja.
Men så ser jag hur vinden utanför hänger i den långt utfällda markisen. Den måste jag verkligen genast ut och ta hand om, innan blåsten gör mig olycklig. Jag fladdrar iväg i morgonrocken och foppatofflorna med den Gula Katten efter. Han går dit jag går men med egna rundturer i närheten. Medan jag går raka vägen till markisen hoppar han upp på altanräcket i ett raskt språng över rabatten nedanför. Sen virvlar han omkring i långgräset runt päronträdet medan jag vevar in.
När markisen är räddad hittar jag ett gäng nya utslagna luktärter. Går tillbaka till altanen och hämtar saxen med katten i hälarna. Han tvärvänder lika raskt som mig och far iväg i en lång loop runt lönnen och mig och luktärten och ja. Som om svansen jagade honom. Jag knipsar saligt doftande pärlor. Luktärter ska klippas av med en bra sax, inte brytas. De är för sega för sån hantering. Varvar alla ställen som man vittjar fällor och får ett knippe i handen. Med den där katten efter i sitt eget rus över blåsten och friheten och att jag är med honom ute (istället för tvärtom).
Sen går vi in igen båda två. Möter den där FarbrorKatten som nu ätit klart och tänker gå sin stillsamma runda. Han har förakt ovan morrhåren när han ser oss. Liksom fnyser och går sin väg. Ser honom nästa gång när han känner sig hungrig igen eller glömt att han nyss ätit. Har hört att han vittjar egna fällor på sina rundor … grannkatternas tillgängliga skålar alltså. Hmm.
Vi andra två letar upp trevliga små vaser till luktärterna, innan vi återgår till vårt soffläge igen.
Kaffe i muggen, mjukaste Katten tätt intill, doftande blommor i vasen och stickningen. Och ja, trädgård på teve. Så där ja. Nu kan jag vakna i lugn och ro. Och tänka på lördag morgon … när jag kommer från jobbet och har semester. Fast det är en lång liten vecka tills dess.

En stunds förskräckelse

Och plötsligt var det feberkänningar och en rejält orolig mage! Jag kom hem från jobbet i går morse och mådde inte speciellt bra. Från inga känningar alls till detta?
Jag tänker inte älta vidare med otrevliga beskrivningar av symtom och liknande utan konstaterar bara att jag mår bra idag.
Självdiagnosen för detta äventyr landar på nån slags matförgiftning. Hade med mig en kallrökt skinka i matlådan. Efter den kände jag en del magprotester men de blommade inte ut förrän på morgonen när jag kom hem. Alltså skyller jag helt fräckt allt på skinkan.
Hur som helst hann tankarna gå varma längs med alla convidspår som fanns att hitta. Vad har jag gjort, vilka har jag träffat, har jag slarvat … och jag som varit på jobbet … det var nog värst. Att jag eventuellt spridit nån smitta till en känslig person och till kollegorna.
Tills jag kom ihåg det där med skinkan jag åt och att jag faktiskt inte hittade några som helst luftvägssymtom eller förkylningssymton någonstans i hela kroppen. Bara protester från magen.
Ändå gjorde jag en sjukanmälan och håller mig hemma idag för att vara på säkra sidan. Det är sånt vi uppmanas till, stanna hemma vid minsta sjukdomssymtom.
På sätt och vis kan det vara bra med en påminnelse om detta, även om det inte var nån trivsam påminnelse.
Vi kan inte slappna av, vi måste hålla i och lyssna på rekommendationer och följa restriktioner.
Jag går genast och tvättar händerna. Sen ska jag glädja mig åt att jag mår bra och är frisk.

Social distans

Jag är en rejält introvert person. Därmed trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap under ganska långa stunder och har inga problem att underhålla mig själv och blir sällan rastlös eller saknar sällskap. För det mesta lugnt nöjd bara och drivs heller aldrig av något sökande efter stora upplevelser eller utmaningar. Dem hittar jag i en massa smått istället. Pyssel med blommor, en stund i skogen, med stickningen eller nåt annat kreativt, med en bok, en film eller ett teveprogram. Jag gillar att ha det tyst och lugnt omkring mig. Ska jag göra nåt väljer jag i regel jämt att göra det själv. I såna sammanhang som andra ringer en vän. Ska jag umgås väljer jag hellre umgänge med bara en person eller några få, och dessa ska vara av familjär karaktär och som jag slipper kallprata med.
Min absolut sämsta gren är kallprat bland folk jag känner dåligt. Då har jag inget att säga utan blir tyst och iaktagande och tolkas som blyg och försiktig eller sur och tråkig. Eller stöddig och överlägsen som inte nedlåter mig liksom. Har hört alla varianter. Fast det bara handlar om en slags överväldigande, en ansträngning som nästan blir en låsning. Att lättsamt pladdra om ingenting och ändå vara inbjudande social. Den konsten lär jag mig aldrig. Mina ord vägs oftast omkring i olika formuleringar innan de kommer ut som prat. Det funkar i små sammanhang och blir svårare i stora sammanhang där man också behöver ta plats och häva ur sig om man alls ska höras i mängden. I mängden tystnar jag lätt, även om det fanns saker jag kunde tillägga.
Fikarum fyllda av gapskratt och högljutt prat undviker jag helst. Att utsätta mig för arrangerade grejer i stil med stora fester eller after work på krogen med folk jag inte känner är snudd på tortyr. Konserter blir övermäktiga efter femte låten och skrän och stoj från glada människor blir snabbt ansträngande. Jag vill bara hem. Till tystnaden i självheten.

Det här ytliga kramandet som uppstått i stället för en handskakning är ibland rent av rysansvärt för en sån som mig. Jag kramar gärna en god vän eller så ibland, men det är inte alldeles nödvändigt alltid det heller. Min cirkel av integritet är rätt stor och det där med kramar blir ibland mer kvävande än välgörande för mig. Faktiskt. Jag är lite som den där blomman som viker ihop sig vid beröring och backar lite. I alla fall med folk jag bara känner lite.

Människor av tydligare extrovert karaktär tycker oftast att såna som jag borde skärpa till oss och växa upp. Vi måste anpassa oss till den extroverta normen och lära oss detta sociala spel. Hänga på och prata och bjuda på oss själva. Det ska väl inte vara så svårt. Men svårt är vad det är. Det går liksom inte. Det blir bara obekvämt och skavigt. Som yngre kände jag mig fel och dålig. Som aldrig lärde mig eller fick till det där lättsamma kallpratet och kunde bjuda på mig själv så där enkelt och lätt.
Jag har inget fel på självförtroendet eller problem att i olika sammanhang hänga med främlingar en stund om syftet är uppenbart som i jobbsammanhang eller liknande. Men jag tystnar av obevämlighet om det blir alltför uppsluppet med ett outtalat krav på deltagande och självbjudning. För min del finns ingen längtan efter festligheter på lokal eller hänga på andra stora sociala sammanhang. Jag trivs bäst och mår bäst och kommer bäst till rätta i små sällskap. Mitt behov av sociala kontakter är minimal egentligen i jämförelse med andra. Familjen räcker gott och väl och långt och länge. Därtill en liten samling goda vänner. Kretsen är inte speciellt stor men jag behöver inte fler.

Numera har jag bejakat mitt introverta sinnelag och gör det som krävs av mig emellanåt men ser nogsamt till att få paus och vila i sinnet efteråt. När jag fått en social överdos. För det är lätt hänt.
Då måste jag landa i självheten för att släta ut hjärnan lite och andas fritt igen.

Dessa tiders social-distans-krav inte påverkar mig speciellt negativt. Tack vare min introverta själ. När jag hör andra mer extroverta personer prata om hur tomt allt blivit eller hur ledsamt det är att inte kunna leva som vanligt med umgänge hemma eller hos andra, gå på stan, krogen, resa. Allt det där vanliga livliga. Så känner jag inte igen mig. Jag är bara nöjd över att kunna få vistas hemma, i trädgården och med Maken och ibland Dottern med sin familj. I lugn och ro liksom. Utan krav på nåt annat. Jag behöver inte så mycket för den där nöjdheten liksom. Det här med social distans drabbar mig inte.
Maken tillhör de där mer extroverta och han har stort umgängeskrets jämfört med mig. Ofta åker han på nåt eget och jag sitter hemma vid korkeken. Båda nöjda. Med åren har det blivit en större bekvämlighet i våra olikheter på den sociala fronten och vi jämkar så gott det går. Han lider helt klart mer än mig av minskad social kontakt just nu. Ändå har han också slagit sig till ro mer än jag trodde. Följer kanske mitt tempo?

Den dag vi kan komma ur det här virusläget tror jag att mitt sinne kommer att vara oförändrat, rent socialt alltså. Visst funderar jag också på detta virus och dess framfart. Självklart. Men psykiskt påverkas jag inte negativt av att leva efter restriktionerna. Förutom att det tar ifrån mig möjligheten att åka och träffa familjen neröver. Det är inte kul.
Vad som hänt i övrigt med människor omkring mig kommer såklart att påverka. Absolut. Jag hoppas lika mycket som andra att viruset ger sig snart och inte drabbar de mina eller nån annan på nåt hemskt vis.
Men just den sociala distansieringen är ingen anledning till deppighet hos en introvert tant som jag. När det finns trädgård, stickning, bra serier, böcker, skrivmöjligheter … då är jag hur lättroad som helst, som vanligt.

Skolstartminnen

Skolstart, säger en av rubrikerna på reklambroschyren framför mig. Det börjar bli dags att utrusta barnen för ett nytt skolår alltså. Ordet skolstart för med sig minnen av nya pennor, sudd, bokpapper och skolväskor.
På min tid var det just en väska man skulle ha. Inga ryggsäckar var i omlopp då såvitt jag minns. Denna skolväska skulle vara stabil nog att bära omkring sina läxor i men också inneha ett antal fack för diverse. Väskor med fack både på utsidan och invändigt för att avdela innehållet var bäst. Därtill skulle också ett nytt penfodral inhandlas. Eller penal som vi kallade det. Stor nog att innehålla nödvändiga och onödvändiga pennor och sudd och annat bra att ha.
I ett av väskans mindre fack slank man ner en liten kaleder i fickformat för att hålla koll på provdatum och annat viktigt vetande. Linjalen fick ligga i botten av väskan för att inte gå av.
Skrivblock tillhandahölls av skolan. Eller häften snarare. Dessa spiralbundna collegieblock var inget vi hade. Istället var det tunnare häften med klammer i ryggen. Med randat eller rutat papper och större eller mindre format.
Böckerna lastades på oss första veckan och dessa skulle bäras hem i den där nya och ännu rena skolväskan, för att plastas in. Var man ambitiös plastades även skrivhäftena in. Eller plastades, det kunde lika gärna vara papper. En vaxad variant med fina mönster och färger. I så fall behövdes också en etikett på pärmen för att man skulle hålla reda på vad boken innanför pappret hette och vems den var. Den svagt färgade plasten var genomskinlig. Var man riktigt fingerfärdig använde man sig av självhäftande bokplast men det var överkurs. Fina prydliga böcker och häften bars sen tillbaka till skolan för att staplas i bänken eller i nåt skåp.
Mot slutet av terminen var varken böckerna eller skolväskan så krispigt fina längre. Den där plasten gick att repa upp i kedjemönster om man vinklade nageln rätt. Frestande sysselsättning på tråkiga lektioner. Och den där vaxytan på pappret kunde skrapas av med linjalen. Eller i vissa fall skalas av som en torkad limyta. Sjok efter sjok tills bara en matt och tunn pappersyta var kvar.
Penalen innehöll från början snyggt vässade blyertspennor och en eller annan bläckpenna och hela sudd. Sudden borrades igenom av spetsig blyerts eller bröts i bitar. Blyertsen bröts lätt av i pennförvaringen och låg i botten av penalen och suddade runt bland små suddbitar. Bläckpennorna orsakade bläckplumpar på tyget.
En sorts blyertspenna jag helst använde hade lösa pluppar med blyertsspets staplade i pennröret. När den yttersta trubbat ihop drog man bara loss den och släppte ner en ny plupp och stoppade i den förbrukade i toppen av pennan. Jag var också ägare till en reservoarpenna som fylldes med bläckpatroner. Om den inte användes torkade bläcket i spetsen och den blev omöjlig att skriva med. Patronerna kunde också läcka nån droppe bläck när de tagits ur pennan när de var slut. Av nån anlednig hamnade dessa tomma patroner i penalen och fläcka ner istället för i soporna.
Det är nåt visst med skolmaterial, i alla fall så här års. Jag skulle absolut inte vilja gå tillbaka i tiden till den där skolbänken igen. Men skolmaterial av diverse slag lockar mig ännu. Speciellt block och pennor. Jag måste nog ta en sväng till den där skolstartsbutiken tror jag ….

Shoppingdag

Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag shoppar kläder på stan. I själva verket är det en syssla jag ogillar och tar mig an bara när det är nödvändigt. Men den här sommaren som kastats över oss kräver nån slags somriga kläder och de som användes förra sommaren behövde kompletteras.
Jag hade förberett mig för detta oundvikliga ont i några dagar och försökt undkomma genom att shoppa på nätet. Men ja, det kan visa sig blir mer krångligt ändå, ifall plaggen inte passar eller faller mig i smaken när de anlänt och ska packas ner och returneras. Nä, det måste bli stan ändå.
Alltså gjorde jag mig iordning efter att ha dragit ut på tiden med att klippa gräset och plocka blommor och bara strosa runt i trädgården med diverse. Att åka till stan en måndag kring lunch, en skolavslutningsdag, var bara det ett genidrag. Inte många andra befann sig på nån shoppingrunda. Inga upptagna provhytter och snudd på obefintliga köer vid kassorna.
Min plan för dan var att komma över en klänning av nåt slag, och nån överdel passande kjol eller byxor. Hittade rätt storlek av en klänning jag sett på nätet direkt i första klädbutiken och den såg ut som jag tänkt även på mig. Och efter det hade jag nåt märkligt flyt, för på nästa affär lyckades jag hitta två klänningar till och även två olika alternativ på överdelar. Sen drog jag vidare och lade mig till med två par leggings och en t-shirt. Dessutom två par skor och en mascara. Allt passade bra och kändes trivsamt och var dessutom i min favoritfärg … eller om det är avsaknad av färg snarare för allt inklusive mascaran var svart.
Därmed känner jag mig skapligt ekiperad för sommarväder både här och där.
Nöjd över denna lyckade shoppingrunda bjöd jag mig själv på shushi innan jag också handlade lite mat och åkte hem.
Det blev en riktigt lyckad dag på stan det!

Kvinnligt

Mamma hade ett spegelbord, sånt toalettbord i sovrummet när jag var barn. Där skulle man sitta på en pall och göra sig iordning för dagen. Små lådor under bordsskivan för smink och smycken och annat. En spegelanordning i bakkant av bordet. En stor i mitten och så två smala på vardera sidan om, och dessa var fästa med gångjärn för att kunna vinklas. När man behövde se till frisyren i bak liksom. Svinryggen kanske, eller lockarna som kom sig av dessa rullar som mamma gick omkring med tills håret torkade. Hon satt nog vid sitt toalettbord när hon rullade i dem också om jag minns rätt. En efter en rullade hon tunna hårslingor runt och fäste sen hela rullen vid hårbotten genom att trycka en plastpinne genom rullen. Sen knöt hon en tunn duk över alltihop.
Det var svårt det där, att rulla hår på hårrullar. Jag försökte allt. Jag satt gärna där och speglade mig i de tre speglarna. Inte så mycket för hårrullarnas skull. Det var främst läppstiften jag ville åt. Så länge jag kan minnas har jag gillat läppstift. Mamma hade inte många, men jag smygprovade dem. Nu pratar vi sextiotal, alltså var det mest ljusrosa läppstift, utan nån glittrig glans.
Guldiga metallhylsor som man drog locket av med ett plopp, och skruvade fram det feta stiftet. Det hade en speciell tvålig doft som jag minns tydligt än. Och jag hade sett hur mamma gjorde. Spände underläppen och drog några varv med stiftet. Sedan lika med överläppen och noga passera amorbågen så att färgen hamnade precis rätt. Tills sist gnida läpparna mot varandra för att jämna ut färgen. Missade säkert en del fast jag var så noga, och sen satt jag där med min ljusrosa mun och beundrade spegelbilden.

Läppstift är fortfarande kul. Jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt beroende. Inte som hon Hollywoodfrun som känner sig naken och övergiven om hon inte har sitt beige läppstift.
Det går jättebra att vara utan också, men det är bra mycket tråkigare. Jag vill ha många att välja mellan och de ska helst vara av bra kvalité, ge en fet och täckande känsla och givetvis ha en passande färg. Gärna rött, knallrött, vill jag ha.
Det är inte alltid så lätt att hitta den där rätta färgen i butiken. Belysningen ställer till det och att prova färgen från provläppstiftet i hyllan mot handen ger inte samma intryck som att se det på läpparna i dagsljus. Och prova provläppstiftet på läpparna … nej! Mot vilka munnar och händer har denna yta strukits? Usch nej. Det blir ränder på handryggen tills man lyckats välja ut den som verkar bäst. Det har blivit några missar genom åren. Men numera finns favoriter jag håller mig till. Gillar alldeles speciellt de där matta och pigmentrika stiften som täcker bra och sitter länge.
Knallrött läppstift har en tendens att väcka uppseende. Märkligt egentligen. Bara ett läppstift liksom. Men jag har sett det tillräckligt ofta för att veta att jag inte innbillar mig. Oftast av kvinnor i min egen ålder eller äldre. Och det är varken med uppskattning eller önskan om att själv skaffa sig ett jag ser dem uppmärksamma min läppstiftsfärg. Nej, det
är högst kritiskt och gränsande till föraktfullt. Det signalerar tydligen nåt jag själv är ovetande om. Eller så tycker dom att det är oklädsamt bara. Men vet ni tanter! Det skiter jag i, oavsett vad, för jag gillar det. Prova själv! Allt blir mycket roligare med ett knallrött läppstift.

Alltså …

Det kommer knappast som nån överraskning men fy för alla fula ord jag hittar vad jag hatar värme. Den påverkar mig extremt, på ett väldigt negativt sätt. Speciellt den där värmen som är idag. Trettio grader och inte ens svalka i vinden eller i skuggan. Jag måste lätt vara den grinigaste kärringen i mannaminne idag. Förutom humöret blir jag seg, orkeslös och trött. Svettig givetvis men det är verkligen inte det som är jobbigt. Det är värmen i sig, runt hela mig är den och kväver min livsglädje. Som att allt bara är värme och ingenting i värden kan bli glatt igen. Jag hasar från den ena skuggan till den andra. Drar ner alla mörkläggningsgardiner inne för att hålla så mycket som möjligt utanför. Och är på så pass dåligt humör att jag blir irriterad på mig själv. Humöret blir hårdast åtgånget av all hemsk värme. Jag är inte bara sur och irriterad, jag är rentav skitarg och tål inte minsta motgång.
Faktum är att jag mår mycket bättre när jag fryser lite. Det behöver kanske inte vara minus jättekallt för det, men en temperatur som håller mig sval. Det här är rena döden. Jag inte gillar bastu, varma bubbelpooler eller duntäcken heller. Värme som omsluter hela kroppen är helt enkelt inte min grej alls. Kanske jag är störd, har nån skada eller nån temperaturrubbning av nåt slag. Jag hittar verkligen inget i värme som är skönt, efterlängtat eller välkommet. Alla andra jublar och solar och badar och utropar äntligen mitt i solen. Och jag vill bara slå nån. Det gör jag inte, är ju en fredlig typ. Men jag drämmer lite extra i nån dörr eller så och ryter lite när ingen hör.
Jag försöker verkligen att sitta ute och njuta som det sägs att man ska. Men det slutar snabbt med att jag går in i det mörklagda huset och smyglånar katternas kylmadrasser eller kapitulerar för källarens ljuva svalka. Och shit, det är bara början än …

Idag då

Idag tänkte jag kliva upp tidigt och finna mig i att ha vaknat, fast jag hade kunnat sova längre. Men så tassade en av Maken nyss insläppt nattKatt nerför trappan. Och denna mjuka typ kurade sig ihop tätt intill mig med spinneriet påslaget och bättre sömnpiller går knappt att fås. Jag somnade om och sov en redig timme till.

Idag slöade jag med kaffe vid teven halva förmiddagen och hade ingen brådska alls. Hittade ett nytt avsnitt av den utmärkta Brittiska serien Home Fires. En skildring om andra världskriget men ur kvinnligt perspektiv. Som vanligt utmärkt skådespeleri när det är Brittiskt.

Idag tog jag bussen till stan. Naturligtvis drog den hånfullt förbi mig när jag var nästan framme vid hållplatsen. Jag vägrar av princip springa till en buss, fast jag hade hunnit då. Jag lät den åka och promenerade till nästa hållplats där jag slog mig ner på bänken och väntade. De går så pass ofta att det känns onödigt att ha nån superkoll på tidtabellen. Strax var jag på nästa buss och kom mig till stan.

Idag strosade jag runt på stan. Avverkade mitt egentliga ärende utan alltför stor beslutsångest och sen gick jag runt och nöp i lite sommarkläder. Vädret inbjuder verkligen inte till somriga plagg och jag önskade att jag envisats med att ta en jacka innan jag åkte. Det var lite kyligt med kofta. Jag köpte inga sommarplagg, men nu har jag span på några jag kanske ska köpa nästa gång jag tar mig till stan.

Idag drog jag på afterwork, det där som folk som vanligtvis jobbar dagtid och äntligen nått fredag och därmed helg ägnar sig åt ibland. För min del var det snarare beforework eftersom jag jobbar i helgen.
Jag mötte upp en kompis utanför hennes jobb och sen intog vi det enda ställe som var öppet så dags. Typ först så fort de låst upp sina dörrar klev vi in och kunde ta vår vanliga plats. Sen beställde vi in lite att mumsa på och ett glas vin därtill och pratade bort ett par timmar hur lätt som helst

Idag är jag helt inställd på soffhäng hela kvällen här. Teven står på och kändisarna dansar och jag gillar dans och tittar gärna. Den där Katten från i morse gör mig sällskap även nu, lika tätt intill. Mysig typ det här.

Maj inleds med

  • Ett väder som man kunde anklaga april för. Fast regn är riktigt nödvändigt nu. Men det kunde få vara lite varmare.
  • Jobbdag, fast dagen är rldmärkt. Men kortare än schemalagd för jag bytte bort halva. Alltså slutade jag vid fyra och tillbringar natten hemma. Skönt nu men det ska bytas tillbaka senare …
  • Utemiddag. Orkade inte vare sig handla eller hantera spisen. Det blev istället en god kvällsbuffe på favoritrestaurangen av asiatiskt slag.
  • Fikamys med LillaFamiljen efter maten. Vi hade tårta över från gårdagen.
  • Stickning. Inget ovanligt i det. Jobbar på färdigställande av försummade maskor.
  • Två avsnitt av Blacklist som vi ännu inte hade hunnit se fick avsluta kvällen. Snart slut på säsongen. Antagligen är det den sista.
  • Tidigt i säng. Trött.

Seg och trött

Större delen av helgen har tillbringats på jobbet och inte mycket annat fick därmed plats i en liten helg. Vi hann med att klämma in ett födelsedagsfirande när jag kom hem på lördagen. Svärsonen fyllde år och vi bjöds på gofika. Resten av lördagen blev av stillsam hemmasort.
Söndagen tillbringades därefter i sin helhet på jobbet, ända från morgonen tills i morse när jag åkte hem.
Hela måndagen har varit av extremt segt slag. Antingen är det en rejäl latmask som tagit över eller så har jag fångat nån bacill. Som gör huvudet tungt och otympligt och allt annat ovilligt att ta sig för med nåt.
Jag föll för frestelsen och lade mig på soffan, letade upp en film och nånstans i halva vaknade jag av min egen snarkning. Fräscht. Ingen aning om vad filmen handlade om, så jag stängde av. Jag letade istället upp nåt enkelt att äta och återvände till soffläget. Där befinner jag jag mig stabilt fortfarande. Med tanke på snön som är ymnigare än önskat där ute så stannar jag i utvald position. Jag tror vi halkat tillbaka till början av januari eller nåt. Snön har inga planer på att ge sig heller.
Det där med mitt soffläge innebär att Maken kommer att få typ Oboy till middag efter sin arbetsdag. Men jag vet dels att han och kollegan mumsat en massa våfflor på jobbet och dels att han har planer senare. Övertygad om att han löser matbekymret själv och även skaffar hem lite mjölk på samma resa. (och kanske nåt ätbart till sega frun) Alltså segar jag vidare resten av dan och hoppas på ett lättare huvud till morgondagen. Har inte tid med nån seghet då.