När jag har en så här tjusig walk in closet …

Så är det nästa så att jag vill flytta in där. Det är inte stort. Men det är klart. Det är fräscht och en otrolig skillnad på förr och nu. Förr ja. Jag var så trött på eländet att jag glömde ta bilder innan jag öste ut allt. Men tänk ett betonggrått golv. För att det var betong helt enkelt. Väggarna var målade i nån ljust beige nyans. Ett system av hyllor med med klädstång under. En rasslig byrå, en rasslig hylla och så vidare. Ett hopplock av överblivet. Och kläderna öppet på galgar så att allt jämt kändes dammigt. Hur ofta jag än städade.
Förutom kläderna förvarar jag även mina smycken i detta utrymme. Ja, jag är en korp eller nåt. Älskar smycken och gillar allt som glittrar. Har massor och kan inte göra mig av med nåt. Förvarade dem i diverse små lådhurtsar och askar och skrin. Men det blev dammigt ändå. Som damm letar sig in alltså.
Nu är det annat! Golvet är inte längre ett ojämt och iskallt betongolv. Det är träbeklätt. Kläderna är instängda i skåp. Smyckena är instängda i vitrinskåp.Två vitrinskåp … ja jag vet. Galet. Men jag älskar dem.
Och nu kan de få synas genom glas. Och jag kan njuta av dem och hitta lätt det jag vill ha.
Pigtittaren och det lilla bordet som har förvaring i små fack under borsskivan när man lyfter den som ett lock har jag haft därinne förut också. Men de kommer mer till sin rätt nu. Båda är minnen av Makens Mormor.
Bordet, som också innehåller en speldosa (som inte vill längre) köpte hon på en Italienresa har jag hört. Pigtittaren köpte hon på en antikaffär en gång när vi var med. Kul att ha dem båda och givetvis är det smycken i de små lådorna till pigtittaren och i facken under bordslocket. Vad annars?
Väggvitrinen fyndade jag på loppis för 40 kronor! Det saknade hyllor men det fixade Maken såklart nya av ett par gamla glasskivor vi hade hemma i gömmorna. Ramen målade jag lite slarvigt med en metallisk färg och limmade på mängder med trasiga och ratade smycken. Ett bevis på att jag inte ens kan skiljas från trasigt eller mindre vackra smycken. De hamnar i nån ask utifallatt. Den som sparar har. Nu kom en del av detta till användning på ett lite galet sätt.
Ny lampa blev det också, en med bling såklart. Och en ny liten rundel till matta. Och några krokar på väggen, för hur ordningssamt det än är där inne just nu kan jag inte inbilla ens mig själv att jag kommer att hänga in allt ordentligt varje kväll. Så är det bara.
Spackel, färg och golv hade vi redan på spar hemma. Lika med vitrinskåpet intill byrån. Köpte bara bflytspackel för att jämna ut golvet innan det kläddes och så klädskåp och byrå då förstås. De är helt nya.
Maken har fått slita för min skull med detta. Flytspackla och lägga golv. Bygga ihop möbler och få upp saker på betongväggen och att hänga lampan var ingen lek det heller med allt som kan trassla i ett gammalt hus. Tömde, målade och planerade och flyttade in gjorde jag själv.
Nu är allt klart och en stunds vilopaus. Tills virket anländer …

Less och less och lite less

Av nån anledning som förmodligen handlar om det där med alltings jävlighet hade det snöat igen när jag var på jobbet i natt. Allt var vitt när jag kom ut för att ta mig hem.
Det tycks vara så att vädret inte alls gillar mig. Jag åker till jobbet i sol och ska ta mig därifrån i en massa snö. Och när jag sitter hemma och måste jobba vid datorn skiner vårvärmen ute och när jag jobbat klart för att kunna gå ut har allt gått i moln. Eller så är det karma. För att jag hävdar att jag inte är så förtjust i sol. Det är visserligen sant men det är ändå trivsammare att göra trädgårdsjobb i nåt slags nederbördsbefriat väder. Och det känns aningen lättare att vara tvungen att sitta inne med jobb när utevädret är nederbörd eller nåt annat otrevligt.
Just nu är allt precis tvärtom. De få dagarna vårlikt inträffar när jag måste jobba inne och nederbörden tar sig an mig när jag måste vara ute. Och snön envisas med att vräka ner sig just den dag jag ska från jobbet under morgontimmarna. När den lika gärna kunde passa på nån dag när jag är ledig. Så att jag fick stå i morgonrocken och raggsockarna och titta ut och tänka, ha, jag behöver inte gå ut idag. Men nej. Jag fick vackert pulsa iväg i snöyran om jag inte skulle stanna på jobbet i ledigheten.
Just nu är hela omvärlden alldeles vitbelagd. Ännu en gång denna månad. April ger oss verkligen vad vi förtjänar i år. Vi som bara längtar efter vår och värme. Till och med jag. Mest för att det kanske, kanske kunde innebära en lättnad i pandemiläget. Som det tycktes göra förra året när värmen anlände. För nu börjar det vara alldeles tillräckligt med alla dessa ohämmade vågor av smitta som försöker dränka oss. Det är knappt man hinner fantisera om nån bättring innan nästa släng med flathanden kommer. Som om nåt bara vill skrika HA, där fick ni!
Den ena vågen smittläge avlöser den andra. Därtill Vaccinet som ena dan är på väg men nej, stoppas i nästa andetag av nån biverkning eller nån försening. Som att vi sitter här i ett luftslott av förhoppningar och bara väntar på nån orimlig skatt eller befriande hjälte som äntligen kan lösa allt och släppa oss fria ut i våren.
Visst. En vacker dag. Jo. Säkert. Men jag vill att det ska vara en vacker dag nu! Ser du nu bilden av en liten flicka som med armarna i kors stampar hårt med ena foten i golvet? Ja precis så känns det.
Ibland behöver man vara barnsligt gnällig och misströstande och måla nån på väggen. Som nu. När snön yr omkring ute fast det ska vara vår och smittspridningen bara tycks öka fast den borde minska. Då är det lätt att tappa både sugen och gnistan och humöret och ja, allt som går att tappa.

Men faktiskt, det finns såklart ett slags ljus bland snömolnen. Det ser ut att klarna upp snart och sluta snöa, och det är varmt nog för att dagens snö ska smälta redan innan kvällen.
Maken får dessutom sin första spruta nästa vecka. Liksom personen jag är assistent åt. Själv får jag vänta till nästa gäng av belönade individer. Eftersom jag är ett år yngre än nuvarande utvalda grupp och för att all slags vårdpersonal därtill  pausats till förmån för andra.
Men ja, det känns tryggt att Maken ska få sitt, han träffar mer folk på jobbet än jag gör. Och det känns väldigt, väldigt tryggt att personen på jobbet som är av skör art och som vi klarat av att skydda helt så här långt nu snart får sin. Det får gärna vara nästa vecka redan nu.
Och jag hoppas det går fort med den nuvarande priogruppen så det snart är jag som får ett första stick i armen. För nu räcker det.
I tidningen läser jag om ilskna människor i vaccinationskön. Som är arga för att de inte får välja sin vaccinsort själva och hur tar ut ilskan på de stackars sköterskor som ska ge sprutan till dem. Jag skulle lätt kunna åka dit och vara lika arg men tvärtom. För att jag inte får nån spruta än! Kanske om jag åker dit och väntar kan jag då få en av dom som tjafsar istället? Vi kan byta! Jag tar den, och tjurskallen slipper. Win Win. 🙂
Så ja, nu räcker det. Men … jag är snart på tur jag också. Är bara snäppet efter nuvarande prioriterade individer. Ska banne mig köpa en flaska bubbel att ha på kylning tills det är dags.

Digitalt?

Årets kalender är precis som de senaste årens kalendrar egenhändigt fixad i en helt tom och vacker bok. Jag ängnade halva hösten åt att rita in månad för månad, vecka för vecka i denna bok och har nu en sprillans kalender för detta år. Varje veckouppslag helt olikt det förra och med gott om klotterutrymme.
Jag är fortfarande ingen älskare av dgitala kalenderformat. Varken i mobilen eller datorn eller iPad. Oavsett hur smidigt det kan synkroniseras mellan grejerna.
Det slår inte känslan av att bläddra i en riktig kalender i pappersformat och skriva själv med penna.
Det är lika med böcker, jag läser visserligen ibland e-böcker i paddan men allra bäst trivs jag med en riktig bok i handen. Om jag nu ska läsa alltså. Ljudböcker är heller inget för mig. Jag kan läsa själv. Gillar inte att ha folk pratande i huvudet på mig genom hörlurarna. Känner mig instängd och utestängd samtidigt. Helst lyssnar jag bara på mina egna tankar eller fåglarna om jag tar en promenad och vill inte ha sällskap av en malande röst i huvudet. Poddar lyssnar jag inte heller på. Jisses vilket pladder. Folk pratar i munnen på varandra och försöker höras mest. Har problem med radio av samma anledning ibland och det är väldigt sällan jag slår på den hemma. Enbart i bilen, och jag stänger genast av eller byter kanal om det pladdras för mycket. Därför blir det inte heller av att jag ger mig i kast med sommarpratare och vinterpratatare på radion. Dom säger säkert en massa bra men jag orkar inte lyssna på dem.
Däremot är jag väldigt digital med allt skrivande, som jag helst gör via nåt dokumentliknande. Skriver visserligen lite dagbok för hand i kalendern men om jag ska tänka ut nån särskild text gör jag det bäst över tangenterna.
I en del av mitt jobb måste jag försöka bli kalenderdigital å det snaraste. Ska få hjälp med det i veckan men vet ärligt talat inte om det kommer att funka eller om jag måste ha nån egenskriven variant som komplement. Kan man lära sig sitta i denna ålder? Jag ska ta mig an en helt ny arbetsuppgift och den ska utföras helt digitalt. Med start i en kalender och vidare till digitala möten, en slags utbildning, som jag ska leda. Jag får hoppas på tålamod av den som ska försöka få mig att sitta fint i veckan. Och att jag hunnit samla ihop trådarna tills det är dags för det första utbildningstillfället. Tänk om jag rentav blir så digital att jag hittar min fina kalender oskriven vid rsslutet? ….. Näe! Det kommer inte att hända.
Men på jobbet måste det faktiskt bli så. Suck.

Det är äntligen november!

Jag tillhör novembermånads fåtaliga skara av beundrare. Jag verkligen älskar denna månad som av de flesta benämns som grå, mörk och trist. Ja, den är grå och relativt mörk och … alldeles underbar.
Jag får inte nog av gråvädret, helst ett rejält dimmigt sånt. När fukten hänger i nästan synliga droppar runtomkring. Eller om det duggregnar lite lätt. Det är kontrasterna som tilltalar mig. Varje nyans av det grå i kontrast med mörka mustiga färger som bruna fuktiga trädstammar, alldeles juvelgrön mossa. De få kvarvarande mörkt gula löven på träden. Drivorna av löv i mängder av nyanser på backen. Kala och spretiga grenar mot den grå himlen. Världen är liksom monokrom och sagolikt vacker i mina ögon. Och jag blir pigg och bubblig invändigt medan andra svär över mörkret och kallar allt för skitväder.
Att kliva upp i mörk morgon är det bästa jag vet. Tassa på i morgonrocken, tända ljus och koka kaffe. Sen bara slå sig ner och invänta dagsljuset i långsam takt. Det bekommer mig inte ens att behöva åka iväg till jobbet i mörker. Jag är nån slags mörkermänniska tydligen. Insvept i mörker mår jag som bäst och allt det där skarpa ljuset som andra hyllar är inte till glädje för mig.
Ändå är novemberljuset alldeles speciellt de dagar som är långtifrån grå. Solen kan lysa från klarblått även i november! Men lågt står den och långa skuggor skapar den och ljuset är svalt och behagligt. Ja. Har jag sagt att jag älskar november? 🙂 Och nu får jag njuta en hel månad.

Idag följer även vi med spänning vad som händer i det där presidentvalet. En av tevekanalerna har sänt sen i går morse med nästan enbart val-prat. De övriga återkommer till det i varenda nyhetssändning och tidningarna är inte sämre. Det är spekulationer och diskussioner och intervjuer och redovisning av siffror.
Vi håller andan lite, för även om det är långt borta påverkar det oss också. Hur det går. Det påverkar hela världen på många sätt, både ekonomiskt och ideologiskt. Själv är jag mest bedrövad över hur hatet och hotet och rasismen sprider sig. När den som kallas världens mäktigaste man och som styr det som kallas världens friaste och mäktigaste land gör vad han kan för att hota och hata. Då dras en massa människor med i samma tänk. Kan han så kan dom liksom. Det blir tillåtet att hata och bete sig och vart hamnar vi med det?
Det är otäckt och skrämmande och jag hoppas verkligen att han blir bortbytt … även om det kanske ser aningen mörkt ut just nu. Men … det är långtifrån klart ännu.

November innebär också farsdag nu på söndag och sedan Dotterns födelsedag den sista. Alltså kan vi planera för lite trivsamt firande i all enkelhet och fundera över presenter och sånt. Och i samma veva blir det dags att ta tag i julplanerandet eftersom första advent kommer innan månaden är slut. November är verkligen långtifrån händelselös.

Att hantera en ledig fredag

Jo, för en sån är det idag.
Ack så tidigt den startade. Lilla visaren var på fyra, jag var för trött för att notera placeringen av den andra. Eller ja, klockan i natten har inga visare, bara röda siffror i takets mörker. Men fyra nånting likaväl. En katt väckte mig och lade sig ner intill mitt huvud. Högljutt spinnande och jag somnade om. En stund senare vaknade jag igen och vände på mig för att somna vidare. Katten följde efter, vägrade få sig ryggen tillvänd och lade sig någonstans vid mina ben istället. Men inte länge. En stund senare hoppade han ner och i det läget tog sömnen slut för min del. Klockan sa då fem noll fem. Och jag visste, att inom vilken stund som helst skulle ett tjatigt MJauuuu komma. Jodå. Fem minuter tog det. Han kom dock tillbaka upp i sängen och höll ut tills Makens klocka ringde tjugo minuter senare. Jag var en minuträknare hela den stunden. Rullade sedan förnöjt in mig i täcket när de lämnade sovrummet, men alltför pigg för att somna om ändå.
Och tur var äl det, för snart anlände nästa katt, efter att ha blivit insläppt efter sin utenatt. Han drygade runt mig ett tag och någon sovmorgon skulle det inte bli denna fredag. Ironiskt nog gick kattskrället efter den insikten och när jag hörde Maken slå igen ytterdörren däruppe låg jag och funderade på om det var värt att försöka sova lite till … Det är då jag hör hur det stampar i trappan och den första nattmarodören är insläppt igen och missnöjd med det. Jag ger upp. Kliver ur sängen, går upp och släpper ut.
Sen sätter jag på kaffe, tänder många ljus och slår igång en HarryPotter film. (Ja, jag älskar dem, kan se dem om och om igen) Inte så tokig morgon trots allt. Fortfarande mörkt ute och såna mornar gillar jag. Vakna långsamt, inga lampor, bara ljus och en bra film. Jo, en liten lampa, så att jag ser stickningen såklart.
Efter mysmorgon, filmen, dusch och en snabb lunch åker jag till stan. Där köper jag en ny höst/vinter kappa och en flaska favoritwhisky. Så kan det bli!
På hemvägen handlar jag mat och sen hem.
Efter ett varv med dammsugaren blir det slappläge i soffan och nu har vi ätit och slappar vidare.
Nu är det fredagskväll och helgen är ledig och ja, allt är fint.

Måndagsmorgon och allt är lite segt

Så där som det ofta beskrivs i romaner att folk vaknar, med ett ryck. Måste vara jobbigt att vakna så. Kanske. Nåja, jag vaknade nog bara, försökte använda tänket och fatta nåt. Vad är klockan, vad är det för dag, behöver jag gå upp och lite såna elementära funderingar. Jo, klockan var halv sju och måndag morgon och Maken hade gått till jobbet. Själv behövde jag inte upp än, eftersom jag inte börjar jobbet förrän klockan fyra i eftermiddag. Men jag gick upp ändå, sömnen var slut.
Jag hittade två NattKatter på altanen som båda ville komma in och ha lite omsorg. Säkert för minst tredje eller fjärde gången denna morgon eftersom Maken varit igång ett tag också och klarat av den första frukosten och goset därtill.
Medan kaffevattnet kokade konstaterade jag att hösten är här. Det måste vara den som vill hälsa. Kallt i luften och blåsigt. Rejält blåsigt. Ett lössläppt draperi stod rakt ut i vinden och solen hade inte stor chans att värma upp eftersom nya moln klev i vägen hela tiden.
Jag tog största muggen, det kan behövas en måndag morgon som den här när allt känns lite dimmigt och trött. I soffan får jag sällskap av den gula Katten. Han har ett sätt att skruva ner sig tätt intill, för att inte lämna minsta luftspalt mellan oss.
Stickningen i handen, kaffe i muggen, katten bredvid och favoritträdgårdsprogrammet att vakna långsamt till. Så ja.
Men så ser jag hur vinden utanför hänger i den långt utfällda markisen. Den måste jag verkligen genast ut och ta hand om, innan blåsten gör mig olycklig. Jag fladdrar iväg i morgonrocken och foppatofflorna med den Gula Katten efter. Han går dit jag går men med egna rundturer i närheten. Medan jag går raka vägen till markisen hoppar han upp på altanräcket i ett raskt språng över rabatten nedanför. Sen virvlar han omkring i långgräset runt päronträdet medan jag vevar in.
När markisen är räddad hittar jag ett gäng nya utslagna luktärter. Går tillbaka till altanen och hämtar saxen med katten i hälarna. Han tvärvänder lika raskt som mig och far iväg i en lång loop runt lönnen och mig och luktärten och ja. Som om svansen jagade honom. Jag knipsar saligt doftande pärlor. Luktärter ska klippas av med en bra sax, inte brytas. De är för sega för sån hantering. Varvar alla ställen som man vittjar fällor och får ett knippe i handen. Med den där katten efter i sitt eget rus över blåsten och friheten och att jag är med honom ute (istället för tvärtom).
Sen går vi in igen båda två. Möter den där FarbrorKatten som nu ätit klart och tänker gå sin stillsamma runda. Han har förakt ovan morrhåren när han ser oss. Liksom fnyser och går sin väg. Ser honom nästa gång när han känner sig hungrig igen eller glömt att han nyss ätit. Har hört att han vittjar egna fällor på sina rundor … grannkatternas tillgängliga skålar alltså. Hmm.
Vi andra två letar upp trevliga små vaser till luktärterna, innan vi återgår till vårt soffläge igen.
Kaffe i muggen, mjukaste Katten tätt intill, doftande blommor i vasen och stickningen. Och ja, trädgård på teve. Så där ja. Nu kan jag vakna i lugn och ro. Och tänka på lördag morgon … när jag kommer från jobbet och har semester. Fast det är en lång liten vecka tills dess.

En stunds förskräckelse

Och plötsligt var det feberkänningar och en rejält orolig mage! Jag kom hem från jobbet i går morse och mådde inte speciellt bra. Från inga känningar alls till detta?
Jag tänker inte älta vidare med otrevliga beskrivningar av symtom och liknande utan konstaterar bara att jag mår bra idag.
Självdiagnosen för detta äventyr landar på nån slags matförgiftning. Hade med mig en kallrökt skinka i matlådan. Efter den kände jag en del magprotester men de blommade inte ut förrän på morgonen när jag kom hem. Alltså skyller jag helt fräckt allt på skinkan.
Hur som helst hann tankarna gå varma längs med alla convidspår som fanns att hitta. Vad har jag gjort, vilka har jag träffat, har jag slarvat … och jag som varit på jobbet … det var nog värst. Att jag eventuellt spridit nån smitta till en känslig person och till kollegorna.
Tills jag kom ihåg det där med skinkan jag åt och att jag faktiskt inte hittade några som helst luftvägssymtom eller förkylningssymton någonstans i hela kroppen. Bara protester från magen.
Ändå gjorde jag en sjukanmälan och håller mig hemma idag för att vara på säkra sidan. Det är sånt vi uppmanas till, stanna hemma vid minsta sjukdomssymtom.
På sätt och vis kan det vara bra med en påminnelse om detta, även om det inte var nån trivsam påminnelse.
Vi kan inte slappna av, vi måste hålla i och lyssna på rekommendationer och följa restriktioner.
Jag går genast och tvättar händerna. Sen ska jag glädja mig åt att jag mår bra och är frisk.

Social distans

Jag är en rejält introvert person. Därmed trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap under ganska långa stunder och har inga problem att underhålla mig själv och blir sällan rastlös eller saknar sällskap. För det mesta lugnt nöjd bara och drivs heller aldrig av något sökande efter stora upplevelser eller utmaningar. Dem hittar jag i en massa smått istället. Pyssel med blommor, en stund i skogen, med stickningen eller nåt annat kreativt, med en bok, en film eller ett teveprogram. Jag gillar att ha det tyst och lugnt omkring mig. Ska jag göra nåt väljer jag i regel jämt att göra det själv. I såna sammanhang som andra ringer en vän. Ska jag umgås väljer jag hellre umgänge med bara en person eller några få, och dessa ska vara av familjär karaktär och som jag slipper kallprata med.
Min absolut sämsta gren är kallprat bland folk jag känner dåligt. Då har jag inget att säga utan blir tyst och iaktagande och tolkas som blyg och försiktig eller sur och tråkig. Eller stöddig och överlägsen som inte nedlåter mig liksom. Har hört alla varianter. Fast det bara handlar om en slags överväldigande, en ansträngning som nästan blir en låsning. Att lättsamt pladdra om ingenting och ändå vara inbjudande social. Den konsten lär jag mig aldrig. Mina ord vägs oftast omkring i olika formuleringar innan de kommer ut som prat. Det funkar i små sammanhang och blir svårare i stora sammanhang där man också behöver ta plats och häva ur sig om man alls ska höras i mängden. I mängden tystnar jag lätt, även om det fanns saker jag kunde tillägga.
Fikarum fyllda av gapskratt och högljutt prat undviker jag helst. Att utsätta mig för arrangerade grejer i stil med stora fester eller after work på krogen med folk jag inte känner är snudd på tortyr. Konserter blir övermäktiga efter femte låten och skrän och stoj från glada människor blir snabbt ansträngande. Jag vill bara hem. Till tystnaden i självheten.

Det här ytliga kramandet som uppstått i stället för en handskakning är ibland rent av rysansvärt för en sån som mig. Jag kramar gärna en god vän eller så ibland, men det är inte alldeles nödvändigt alltid det heller. Min cirkel av integritet är rätt stor och det där med kramar blir ibland mer kvävande än välgörande för mig. Faktiskt. Jag är lite som den där blomman som viker ihop sig vid beröring och backar lite. I alla fall med folk jag bara känner lite.

Människor av tydligare extrovert karaktär tycker oftast att såna som jag borde skärpa till oss och växa upp. Vi måste anpassa oss till den extroverta normen och lära oss detta sociala spel. Hänga på och prata och bjuda på oss själva. Det ska väl inte vara så svårt. Men svårt är vad det är. Det går liksom inte. Det blir bara obekvämt och skavigt. Som yngre kände jag mig fel och dålig. Som aldrig lärde mig eller fick till det där lättsamma kallpratet och kunde bjuda på mig själv så där enkelt och lätt.
Jag har inget fel på självförtroendet eller problem att i olika sammanhang hänga med främlingar en stund om syftet är uppenbart som i jobbsammanhang eller liknande. Men jag tystnar av obevämlighet om det blir alltför uppsluppet med ett outtalat krav på deltagande och självbjudning. För min del finns ingen längtan efter festligheter på lokal eller hänga på andra stora sociala sammanhang. Jag trivs bäst och mår bäst och kommer bäst till rätta i små sällskap. Mitt behov av sociala kontakter är minimal egentligen i jämförelse med andra. Familjen räcker gott och väl och långt och länge. Därtill en liten samling goda vänner. Kretsen är inte speciellt stor men jag behöver inte fler.

Numera har jag bejakat mitt introverta sinnelag och gör det som krävs av mig emellanåt men ser nogsamt till att få paus och vila i sinnet efteråt. När jag fått en social överdos. För det är lätt hänt.
Då måste jag landa i självheten för att släta ut hjärnan lite och andas fritt igen.

Dessa tiders social-distans-krav inte påverkar mig speciellt negativt. Tack vare min introverta själ. När jag hör andra mer extroverta personer prata om hur tomt allt blivit eller hur ledsamt det är att inte kunna leva som vanligt med umgänge hemma eller hos andra, gå på stan, krogen, resa. Allt det där vanliga livliga. Så känner jag inte igen mig. Jag är bara nöjd över att kunna få vistas hemma, i trädgården och med Maken och ibland Dottern med sin familj. I lugn och ro liksom. Utan krav på nåt annat. Jag behöver inte så mycket för den där nöjdheten liksom. Det här med social distans drabbar mig inte.
Maken tillhör de där mer extroverta och han har stort umgängeskrets jämfört med mig. Ofta åker han på nåt eget och jag sitter hemma vid korkeken. Båda nöjda. Med åren har det blivit en större bekvämlighet i våra olikheter på den sociala fronten och vi jämkar så gott det går. Han lider helt klart mer än mig av minskad social kontakt just nu. Ändå har han också slagit sig till ro mer än jag trodde. Följer kanske mitt tempo?

Den dag vi kan komma ur det här virusläget tror jag att mitt sinne kommer att vara oförändrat, rent socialt alltså. Visst funderar jag också på detta virus och dess framfart. Självklart. Men psykiskt påverkas jag inte negativt av att leva efter restriktionerna. Förutom att det tar ifrån mig möjligheten att åka och träffa familjen neröver. Det är inte kul.
Vad som hänt i övrigt med människor omkring mig kommer såklart att påverka. Absolut. Jag hoppas lika mycket som andra att viruset ger sig snart och inte drabbar de mina eller nån annan på nåt hemskt vis.
Men just den sociala distansieringen är ingen anledning till deppighet hos en introvert tant som jag. När det finns trädgård, stickning, bra serier, böcker, skrivmöjligheter … då är jag hur lättroad som helst, som vanligt.

Skolstartminnen

Skolstart, säger en av rubrikerna på reklambroschyren framför mig. Det börjar bli dags att utrusta barnen för ett nytt skolår alltså. Ordet skolstart för med sig minnen av nya pennor, sudd, bokpapper och skolväskor.
På min tid var det just en väska man skulle ha. Inga ryggsäckar var i omlopp då såvitt jag minns. Denna skolväska skulle vara stabil nog att bära omkring sina läxor i men också inneha ett antal fack för diverse. Väskor med fack både på utsidan och invändigt för att avdela innehållet var bäst. Därtill skulle också ett nytt penfodral inhandlas. Eller penal som vi kallade det. Stor nog att innehålla nödvändiga och onödvändiga pennor och sudd och annat bra att ha.
I ett av väskans mindre fack slank man ner en liten kaleder i fickformat för att hålla koll på provdatum och annat viktigt vetande. Linjalen fick ligga i botten av väskan för att inte gå av.
Skrivblock tillhandahölls av skolan. Eller häften snarare. Dessa spiralbundna collegieblock var inget vi hade. Istället var det tunnare häften med klammer i ryggen. Med randat eller rutat papper och större eller mindre format.
Böckerna lastades på oss första veckan och dessa skulle bäras hem i den där nya och ännu rena skolväskan, för att plastas in. Var man ambitiös plastades även skrivhäftena in. Eller plastades, det kunde lika gärna vara papper. En vaxad variant med fina mönster och färger. I så fall behövdes också en etikett på pärmen för att man skulle hålla reda på vad boken innanför pappret hette och vems den var. Den svagt färgade plasten var genomskinlig. Var man riktigt fingerfärdig använde man sig av självhäftande bokplast men det var överkurs. Fina prydliga böcker och häften bars sen tillbaka till skolan för att staplas i bänken eller i nåt skåp.
Mot slutet av terminen var varken böckerna eller skolväskan så krispigt fina längre. Den där plasten gick att repa upp i kedjemönster om man vinklade nageln rätt. Frestande sysselsättning på tråkiga lektioner. Och den där vaxytan på pappret kunde skrapas av med linjalen. Eller i vissa fall skalas av som en torkad limyta. Sjok efter sjok tills bara en matt och tunn pappersyta var kvar.
Penalen innehöll från början snyggt vässade blyertspennor och en eller annan bläckpenna och hela sudd. Sudden borrades igenom av spetsig blyerts eller bröts i bitar. Blyertsen bröts lätt av i pennförvaringen och låg i botten av penalen och suddade runt bland små suddbitar. Bläckpennorna orsakade bläckplumpar på tyget.
En sorts blyertspenna jag helst använde hade lösa pluppar med blyertsspets staplade i pennröret. När den yttersta trubbat ihop drog man bara loss den och släppte ner en ny plupp och stoppade i den förbrukade i toppen av pennan. Jag var också ägare till en reservoarpenna som fylldes med bläckpatroner. Om den inte användes torkade bläcket i spetsen och den blev omöjlig att skriva med. Patronerna kunde också läcka nån droppe bläck när de tagits ur pennan när de var slut. Av nån anlednig hamnade dessa tomma patroner i penalen och fläcka ner istället för i soporna.
Det är nåt visst med skolmaterial, i alla fall så här års. Jag skulle absolut inte vilja gå tillbaka i tiden till den där skolbänken igen. Men skolmaterial av diverse slag lockar mig ännu. Speciellt block och pennor. Jag måste nog ta en sväng till den där skolstartsbutiken tror jag ….

Shoppingdag

Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag shoppar kläder på stan. I själva verket är det en syssla jag ogillar och tar mig an bara när det är nödvändigt. Men den här sommaren som kastats över oss kräver nån slags somriga kläder och de som användes förra sommaren behövde kompletteras.
Jag hade förberett mig för detta oundvikliga ont i några dagar och försökt undkomma genom att shoppa på nätet. Men ja, det kan visa sig blir mer krångligt ändå, ifall plaggen inte passar eller faller mig i smaken när de anlänt och ska packas ner och returneras. Nä, det måste bli stan ändå.
Alltså gjorde jag mig iordning efter att ha dragit ut på tiden med att klippa gräset och plocka blommor och bara strosa runt i trädgården med diverse. Att åka till stan en måndag kring lunch, en skolavslutningsdag, var bara det ett genidrag. Inte många andra befann sig på nån shoppingrunda. Inga upptagna provhytter och snudd på obefintliga köer vid kassorna.
Min plan för dan var att komma över en klänning av nåt slag, och nån överdel passande kjol eller byxor. Hittade rätt storlek av en klänning jag sett på nätet direkt i första klädbutiken och den såg ut som jag tänkt även på mig. Och efter det hade jag nåt märkligt flyt, för på nästa affär lyckades jag hitta två klänningar till och även två olika alternativ på överdelar. Sen drog jag vidare och lade mig till med två par leggings och en t-shirt. Dessutom två par skor och en mascara. Allt passade bra och kändes trivsamt och var dessutom i min favoritfärg … eller om det är avsaknad av färg snarare för allt inklusive mascaran var svart.
Därmed känner jag mig skapligt ekiperad för sommarväder både här och där.
Nöjd över denna lyckade shoppingrunda bjöd jag mig själv på shushi innan jag också handlade lite mat och åkte hem.
Det blev en riktigt lyckad dag på stan det!