Jag har nått ett sånt år där födelsedagen är av jämn art. Den är aningen till huvudbry dessutom. Jag brukar inte bekymra mig om åren. Inte någonsin lidit av vare sig åldersnoja eller födelsedagsångest eller haft några födelsedagsbetonade kriser. Trettio, fyrtio och femtio passerade förbi utan bekymmer. En dag lades till en annan. Ny siffra bara. Likaså med alla de ojämna däremellan.
Men nu. Sextio. Sexa nolla. Att fylla sextio år lade sig lite över pannan liksom. En siffra som känns lite tyngre än dom andra.
Inte så att jag känner mig ett dugg äldre eller egentligen tycker att någon som är sextio år är en gammal person. Och ändå minns jag bilder av farmor och mormor i liknande siffror. Uppställda till fotografering i ett plagg som lätt kan benämnas som tantklänning, omgivna av blomsterbuketter som arrangerats på både golvet och angränsande bord. Där sitter de och tycks fundera som jag. Var kom denna siffra ifrån?
Att fylla sextio är ruskigt nära pensionsåldern. Faktiskt. När man anses gammal nog att ta arbetslivet i backspegeln. Det kan ske om tre år. Eller om fem. Somliga väljer att skjuta det ännu längre på framtiden om arbetslivet inte är alltför betungande. Jag har inte tagit några beslut i den riktningen ännu. Men det svindlar, att det bara handlar om så lite som tre till fem år. Om nu inga politiska regler, finanskriser eller annat förändrar den situationen alltför drastiskt.
Jag tillhör knappast skaran som vill skjuta arbetslivet vidare mot sjuttio. Faktum är att jag kunde sluta idag om möjlighet fanns. Ägna mig åt diverse hobbys och liknande istället. Men såna drömmar passar knappast just nu. (När elen är dyrare än guld -även om den är guld värd och räntorna förväntas gå samma väg. Näe, usch vad deppigt.)
Att fylla sextio i denna tidsålder är knappast att jämställa med farmors och mormors tid. Livet såg annorlunda ut då. Jag äger ingen tantklänning ännu (tror jag) och är hyfsat rask och pigg med ett liknande sinnelag. Men ändå är det en helt ofattbar siffra att lägga till åldern. För hur det än är så minskar åren som kan tänkas vara kvar. Ja men jag tänker att jag blir lika gammal som både farmor och mormor blev. En bit över nittio. Så visst, det är massor kvar i så fall. Visst är det så. Och samtidigt kan det kräva lite eftertanke. Hur kommer det att bli med kroppen? Ska den fortsätta vara skapligt pigg och rask eller ger den upp och börjar kräva hjälpmedel av någon form? Hälsan? Sinnet och minnet? Alla dom grejerna. Vad vill jag lämna efter mig för folk att hitta när jag inte längre är kvar och kan förklara? Jag börjar förstå folk som ”döstädar”. Att börja sålla av en del tillhörigheter för att någon annan ska slippa. Den sortens grubblerier kom tydligen på köpet med denna stundande födelsedag. Liksom en del linjer i huden som inte kunnat skönjas innan. Är det där mina händer? Vad hände med ansiktet och när? Hoppla vad stel plötsligt …

Men ja, jag tappar spåret. Firad i förskott skrev jag. Okej. Jag släpper deppigheten och går över till firandet.

Jag satt i godan ro i soffan i fredagskväll när det ringde på dörren. Skickade Maken att öppna, det var säkert till honom ändå. Det brukar vara det. Men han kom tillbaka och såg kryptisk ut. ”Det är några här!” sa han och pekade mot hallen.
Och i samma stund påbörjades musik i min hall och folk sjöng. Happy birthday to ya, happy birthday … Där stod vänskaran -i regel omnämnd som Tjejträffen- och sjöng för full hals. Finklädda och förväntansfulla. Med två gigantiska svävande guldballonger med sexa, nolla och diverse kassar i händerna.
”Men va? Jag fyller inte nu, vad gör ni här?” Var min omedelbara respons. Va? Nu? Jag fattade ingenting.
Tydligen var allt planerat med Maken, som lyckats hålla käften så till den grad att han ljög att han var mätt och inte ville ha nån kvällsmat ännu. (fast han var döhungrig) Han brukar inte kunna lura mig så. Speciellt inte hans hungriga humör, men detta höll han vattentätt. Flinade och var nöjd med sig själv medan han började fixa lite kvällsmat till sig.
När jag hämtat mig något stod jag med ett glas bubbel och blev hurrad för, och ett fint kort med en fin present överlämnades. Eftersom de känner mig väl fick jag ett superfint smycke som liknade ett höstträd. Helt rätt ju! Därefter fick jag ta mitt raskt påfyllda bubbelglas med mig för att byta om. Till något festligare än fredagsmys. Garderoben var inte alls förberedd på det men den skakade fram nåt hur som helst.
Under tiden dukade vännerna fram ost och kex och annat tilltugg. Vi satt i trivsamt umgänge ett tag med bubbel och babbel. Sedan tog de med mig till stan för dukat bord på restaurang där jag blev bjuden på både mat och dryck. Där hade vi lika trevligt tills det var dags att åka hem. Helt omtumlad faktiskt. Vilken kväll. En sån som lägger sig varmt i minnet.
Och inte nog med det!
Kvällen därpå hade jag bokad med mina kollegor. Vi skulle ut och äta. Lite afterwork bara. Men minsann halades det inte fram en present även där! En fin korg fylld med sånt jag tycker om. Där hittade jag både favoritgodis och favoritMumin och favoritsmycke. Wow. Helt fantastiskt vad de hade lyckats få ihop. Ännu en trevlig kväll lades i den där värmande minnesbanken.

Så ja, nog har jag blivit firad allt. Redan. Tjugo dagar i förväg. Kanske är det enda sättet att ta sig an den här siffran? Bearbeta in den många dagar i förväg så att den sitter som en smäck när den väl anländer. Jag sparade mina stora svävande guldsiffror. De står och vajar lite sakta i bibblan hemma och där får de stå tills de säckar ihop. Sexa nolla. Det är mina siffror nu det.

Vaknade av att Maken klivit upp tidigt för att åka till jobbet fast det är lördag. Den årliga stoppveckan på fabriken inleds med helgjobb och massa övertid direkt. Han kommer inte hem förrän vid åttatiden i kväll, rejält slutkörd. Och detta är bara början, det blir lika varenda dag nu till och med nästa helg. En veckovilande och välbehövlig paus får han dock på torsdag som tur är.
Han hade släppt in nattKatterna och en av dem satt nedanför min säng och glodde intensivt på mig. Antagligen för att få mig att maka åt sidan för att göra plats. Den andra hörde jag från köket i ett envist jamande som mer var likställt med nåt bräkande. Maken försökte få tyst på bräkandet utan vidare lycka. Gamla Musse har tagit för vana att sitta och tigga ost varje morgon när Maken gör sin matlåda. Så bräket betyder oosst, oooosssst och tystnar inte innan en lagom hög med ost i småbitar landar framför hans nos.
Lätt att sova vidare i allt detta var det knappast. Jag gick upp och mötte allt skarpt ljus från alla taklampor Maken hittat. Där är vi helt olika. Han tänder allt för att kunna vakna. Jag tänder aldrig nåt, möjligen bara nån lite lampa om jag måste. I övrigt vill jag vakna till först, innan jag antastar systemet med så skarpt ljus. Därför gick jag på toa utan att tända lampa därinne (tillräckligt med ljus från det lilla fönstret) men sen lade mig i mitt hyfsat mörka sovrum igen och kollade aktiviteter på sociala medier en stund. Slumrade till lite men vaknade på nytt när Maken stängde dörren för att åka till jobbet. Klockan var bara halv sju, men jag bestämde mig för att gå upp i alla fall. Det fanns ingen mer sömn i kroppen. Till köket för att fixa kaffe, där jag möttes av samma ostbräkande igen. Eftersom jag hörde honom en halvtimme tidigare fick han ingen mer ost denna morgon. Jo, jag hörde också fnysningen när han vände mig ryggen och travade iväg för att hitta en sovplats. Han kommer att stå där igen nästa gång jag går till köket …
Utanför är himlen behagligt grå och jag tände lite ljus i bibblan och satte mig ner med min kaffemugg. Funderade över vad dagen ska innehålla för egen del. Jag behöver ta tag i resten av utelivet. Det sista måste stuvas undan, helst idag. Det har redan börjat singla ner ett och annat gult löv men inget som behöver räfsas ihop ännu.
Men först sitter jag nog kvar i slöläget ett tag och njuter av gråvädret, ljusen och kaffet.

Av nån anledning som förmodligen handlar om det där med alltings jävlighet hade det snöat igen när jag var på jobbet i natt. Allt var vitt när jag kom ut för att ta mig hem.
Det tycks vara så att vädret inte alls gillar mig. Jag åker till jobbet i sol och ska ta mig därifrån i en massa snö. Och när jag sitter hemma och måste jobba vid datorn skiner vårvärmen ute och när jag jobbat klart för att kunna gå ut har allt gått i moln. Eller så är det karma. För att jag hävdar att jag inte är så förtjust i sol. Det är visserligen sant men det är ändå trivsammare att göra trädgårdsjobb i nåt slags nederbördsbefriat väder. Och det känns aningen lättare att vara tvungen att sitta inne med jobb när utevädret är nederbörd eller nåt annat otrevligt.
Just nu är allt precis tvärtom. De få dagarna vårlikt inträffar när jag måste jobba inne och nederbörden tar sig an mig när jag måste vara ute. Och snön envisas med att vräka ner sig just den dag jag ska från jobbet under morgontimmarna. När den lika gärna kunde passa på nån dag när jag är ledig. Så att jag fick stå i morgonrocken och raggsockarna och titta ut och tänka, ha, jag behöver inte gå ut idag. Men nej. Jag fick vackert pulsa iväg i snöyran om jag inte skulle stanna på jobbet i ledigheten.
Just nu är hela omvärlden alldeles vitbelagd. Ännu en gång denna månad. April ger oss verkligen vad vi förtjänar i år. Vi som bara längtar efter vår och värme. Till och med jag. Mest för att det kanske, kanske kunde innebära en lättnad i pandemiläget. Som det tycktes göra förra året när värmen anlände. För nu börjar det vara alldeles tillräckligt med alla dessa ohämmade vågor av smitta som försöker dränka oss. Det är knappt man hinner fantisera om nån bättring innan nästa släng med flathanden kommer. Som om nåt bara vill skrika HA, där fick ni!
Den ena vågen smittläge avlöser den andra. Därtill Vaccinet som ena dan är på väg men nej, stoppas i nästa andetag av nån biverkning eller nån försening. Som att vi sitter här i ett luftslott av förhoppningar och bara väntar på nån orimlig skatt eller befriande hjälte som äntligen kan lösa allt och släppa oss fria ut i våren.
Visst. En vacker dag. Jo. Säkert. Men jag vill att det ska vara en vacker dag nu! Ser du nu bilden av en liten flicka som med armarna i kors stampar hårt med ena foten i golvet? Ja precis så känns det.
Ibland behöver man vara barnsligt gnällig och misströstande och måla nån på väggen. Som nu. När snön yr omkring ute fast det ska vara vår och smittspridningen bara tycks öka fast den borde minska. Då är det lätt att tappa både sugen och gnistan och humöret och ja, allt som går att tappa.

Men faktiskt, det finns såklart ett slags ljus bland snömolnen. Det ser ut att klarna upp snart och sluta snöa, och det är varmt nog för att dagens snö ska smälta redan innan kvällen.
Maken får dessutom sin första spruta nästa vecka. Liksom personen jag är assistent åt. Själv får jag vänta till nästa gäng av belönade individer. Eftersom jag är ett år yngre än nuvarande utvalda grupp och för att all slags vårdpersonal därtill  pausats till förmån för andra.
Men ja, det känns tryggt att Maken ska få sitt, han träffar mer folk på jobbet än jag gör. Och det känns väldigt, väldigt tryggt att personen på jobbet som är av skör art och som vi klarat av att skydda helt så här långt nu snart får sin. Det får gärna vara nästa vecka redan nu.
Och jag hoppas det går fort med den nuvarande priogruppen så det snart är jag som får ett första stick i armen. För nu räcker det.
I tidningen läser jag om ilskna människor i vaccinationskön. Som är arga för att de inte får välja sin vaccinsort själva och hur tar ut ilskan på de stackars sköterskor som ska ge sprutan till dem. Jag skulle lätt kunna åka dit och vara lika arg men tvärtom. För att jag inte får nån spruta än! Kanske om jag åker dit och väntar kan jag då få en av dom som tjafsar istället? Vi kan byta! Jag tar den, och tjurskallen slipper. Win Win. 🙂
Så ja, nu räcker det. Men … jag är snart på tur jag också. Är bara snäppet efter nuvarande prioriterade individer. Ska banne mig köpa en flaska bubbel att ha på kylning tills det är dags.

Årets kalender är precis som de senaste årens kalendrar egenhändigt fixad i en helt tom och vacker bok. Jag ängnade halva hösten åt att rita in månad för månad, vecka för vecka i denna bok och har nu en sprillans kalender för detta år. Varje veckouppslag helt olikt det förra och med gott om klotterutrymme.
Jag är fortfarande ingen älskare av dgitala kalenderformat. Varken i mobilen eller datorn eller iPad. Oavsett hur smidigt det kan synkroniseras mellan grejerna.
Det slår inte känslan av att bläddra i en riktig kalender i pappersformat och skriva själv med penna.
Det är lika med böcker, jag läser visserligen ibland e-böcker i paddan men allra bäst trivs jag med en riktig bok i handen. Om jag nu ska läsa alltså. Ljudböcker är heller inget för mig. Jag kan läsa själv. Gillar inte att ha folk pratande i huvudet på mig genom hörlurarna. Känner mig instängd och utestängd samtidigt. Helst lyssnar jag bara på mina egna tankar eller fåglarna om jag tar en promenad och vill inte ha sällskap av en malande röst i huvudet. Poddar lyssnar jag inte heller på. Jisses vilket pladder. Folk pratar i munnen på varandra och försöker höras mest. Har problem med radio av samma anledning ibland och det är väldigt sällan jag slår på den hemma. Enbart i bilen, och jag stänger genast av eller byter kanal om det pladdras för mycket. Därför blir det inte heller av att jag ger mig i kast med sommarpratare och vinterpratatare på radion. Dom säger säkert en massa bra men jag orkar inte lyssna på dem.
Däremot är jag väldigt digital med allt skrivande, som jag helst gör via nåt dokumentliknande. Skriver visserligen lite dagbok för hand i kalendern men om jag ska tänka ut nån särskild text gör jag det bäst över tangenterna.
I en del av mitt jobb måste jag försöka bli kalenderdigital å det snaraste. Ska få hjälp med det i veckan men vet ärligt talat inte om det kommer att funka eller om jag måste ha nån egenskriven variant som komplement. Kan man lära sig sitta i denna ålder? Jag ska ta mig an en helt ny arbetsuppgift och den ska utföras helt digitalt. Med start i en kalender och vidare till digitala möten, en slags utbildning, som jag ska leda. Jag får hoppas på tålamod av den som ska försöka få mig att sitta fint i veckan. Och att jag hunnit samla ihop trådarna tills det är dags för det första utbildningstillfället. Tänk om jag rentav blir så digital att jag hittar min fina kalender oskriven vid rsslutet? ….. Näe! Det kommer inte att hända.
Men på jobbet måste det faktiskt bli så. Suck.

Jag tillhör novembermånads fåtaliga skara av beundrare. Jag verkligen älskar denna månad som av de flesta benämns som grå, mörk och trist. Ja, den är grå och relativt mörk och … alldeles underbar.
Jag får inte nog av gråvädret, helst ett rejält dimmigt sånt. När fukten hänger i nästan synliga droppar runtomkring. Eller om det duggregnar lite lätt. Det är kontrasterna som tilltalar mig. Varje nyans av det grå i kontrast med mörka mustiga färger som bruna fuktiga trädstammar, alldeles juvelgrön mossa. De få kvarvarande mörkt gula löven på träden. Drivorna av löv i mängder av nyanser på backen. Kala och spretiga grenar mot den grå himlen. Världen är liksom monokrom och sagolikt vacker i mina ögon. Och jag blir pigg och bubblig invändigt medan andra svär över mörkret och kallar allt för skitväder.
Att kliva upp i mörk morgon är det bästa jag vet. Tassa på i morgonrocken, tända ljus och koka kaffe. Sen bara slå sig ner och invänta dagsljuset i långsam takt. Det bekommer mig inte ens att behöva åka iväg till jobbet i mörker. Jag är nån slags mörkermänniska tydligen. Insvept i mörker mår jag som bäst och allt det där skarpa ljuset som andra hyllar är inte till glädje för mig.
Ändå är novemberljuset alldeles speciellt de dagar som är långtifrån grå. Solen kan lysa från klarblått även i november! Men lågt står den och långa skuggor skapar den och ljuset är svalt och behagligt. Ja. Har jag sagt att jag älskar november? 🙂 Och nu får jag njuta en hel månad.

Idag följer även vi med spänning vad som händer i det där presidentvalet. En av tevekanalerna har sänt sen i går morse med nästan enbart val-prat. De övriga återkommer till det i varenda nyhetssändning och tidningarna är inte sämre. Det är spekulationer och diskussioner och intervjuer och redovisning av siffror.
Vi håller andan lite, för även om det är långt borta påverkar det oss också. Hur det går. Det påverkar hela världen på många sätt, både ekonomiskt och ideologiskt. Själv är jag mest bedrövad över hur hatet och hotet och rasismen sprider sig. När den som kallas världens mäktigaste man och som styr det som kallas världens friaste och mäktigaste land gör vad han kan för att hota och hata. Då dras en massa människor med i samma tänk. Kan han så kan dom liksom. Det blir tillåtet att hata och bete sig och vart hamnar vi med det?
Det är otäckt och skrämmande och jag hoppas verkligen att han blir bortbytt … även om det kanske ser aningen mörkt ut just nu. Men … det är långtifrån klart ännu.

November innebär också farsdag nu på söndag och sedan Dotterns födelsedag den sista. Alltså kan vi planera för lite trivsamt firande i all enkelhet och fundera över presenter och sånt. Och i samma veva blir det dags att ta tag i julplanerandet eftersom första advent kommer innan månaden är slut. November är verkligen långtifrån händelselös.