Irritation liksom

En gång när Dottern var liten, kanske tre eller fyra år skulle hon köra en dockvagn över en gräsmatta. Det gick som hon tänkt en stund, men så körde hon emot nån uppstickande rot, en del kottar och nåt mer krångel som fick vagnen att stoppa, snudd på välta och allmänt bara krångla. Den lilla tösen backade och tog om, sa ifrån (om det nu var till vagnen eller rötterna) att det räckte minsann nu. Eller rättare sagt ”nu jecke det” tålmodigt först, men snart allt mer irriterad och arg. Vasst som ett piskrapp kom det. ”Nu jecke det!” Tillslut skakade hon vagnen i dess handtag och vrålade, ”nu jecke det”! Vi har det på film och det lät rätt gulligt. Har härmats åtskilligt genom åren.
Ikväll fattade jag precis hur hon kände det!
Jag gick ut för att vattna mina växter. Denna trivsamma syssla som jag i vanliga fall gillar och kan fara runt med länge och väl. Det började bra, jag vattnade med den ena slangen på framsidan som vanligt. Gick runt och vevade upp den andra för att dra den runt på baksidan. Men den var mer än lovligt bänglig direkt från start. Så fort jag nått ett ställe som skulle vattnas dog hela vattenstrålen för att nåt eländes veck hade skapats längs slangen. Jag försökte liksom piska loss det för att slippa gå tillbaka, varpå ännu fler veck bildades. Jag gick och vek upp, precis som den lilla tösen. Tålmodigt först men snart allt mer irriterad. Kom tillbaka och började vattna och så stannade det av igen. Dessutom hade nån jäkel liksom tvinnat slangen hårt. Så att den bara snodde sig och ville bli dubbel. Skapade veck precis överallt, som nån jäkla dolda kameran grej! Jag fick dra och slita och tvinna och snurra och slangjäveln bara tvinnade tillbaka och vek sig ännu mer. I det läget hade jag nått vrålarläget. ”Nu jecke det!” dånade i mitt sinne. Lägg sedan till fyrtiotusen mygg och ett gäng bruna sniglar. Myggen är svåra att rå på med spade men sniglarna blev hackade i bitar i ren slangilska. Att få med sig både en motsträvig slang och en spade medan man viftar undan utsvultna vampyrmygg skulle lätt vara en guldfångst för dolda filmare.
Tillslut blev jag tvungen att kämpa ut slangen så rakt det bara gick. Sedan följa den från begynnelsen medan jag tvinnande med båda händerna mot vattningsmunstycket i andra ändan. Det snurrade som en karusell i andra ändan, sprutande vatten som en redig spridare. Fattades bara att det spolade ner hela mig när jag närmade mig också. Det smarta hade varit att stänga av vattnet, innan jag började tvinna. Men jag fick allt ordning på det innan jag behövde duscha. Ha!
Ett antal myggbett och blöta skor och hackade sniglar senare var slangen tillslut utredd och växterna blöta och nöjda. Mitt humör … tja … Nu Jecke det!!!!

Trappar ner eller nåt

Det finns verkligen en semester inom synhåll nu. Ännu dröjer det några veckor men ändå, så här nära har det inte varit förr i år.
Min andra jobbsyssla brukar ta nån sorts spontant sommarlov helt plötsligt och det stadiet har snudd på inträtt redan. Det finns lite kvar att göra ännu efter morgonens och förmiddagens insats. I och med det där spontana sommarlovet från en del jobb får jag fler lediga dagar mellan mina vanliga jobbpass. det gör inte så mycket faktiskt. Verkligen inte.
Jag använder den tiden till att ta det så lugnt jag kan … eller? Mitt i solgasset som inträdde efter lunch idag när jag jobbat klart, fann jag mig krypande i mindre attraktiva positioner. Det var inte solsting eller utbrändhet. Det var ogräs. Massa ogräs!
Den här tomten är uppbyggd en bit från gatan på framsidan. Längs kanten av betong fanns en gång ett staket. Detta murknade fullständigt och vi rev det. Tyckte vi klarade oss utan inhägnad. Istället planterade jag nåt vackert som skulle välla ner. Mot gatan liksom. Som en färggrann massa där betongen lämnades gömd. Det där färggranna vällde aldrig! Jorden regnade bara bort och växtligheten förblev klen. Allt utom ogräset alltså. För det fick minsann fäste. På senare tid har jag struntat i det där och kört gräsklippning där istället.
Även i år lät jag delar av gräsmattan bli ett fält av vilda prästkragar. Den ytan blir ändå mindre och mindre varje år. Nu tröttnade jag också redan innan de slog ut eftersom det ser så otroligt slarvigt ut. Men jag lyckades blunda för det ända tills idag. Fast jag plockade alla kragarna först. Några snyggt slarviga buketter av prästkragar och fina strån. Sen skällde jag igång gräsklipparen och körde ner resten jäms med gräsmattan. Det var i det läget jag började krypa och dra upp resten. Gräsklipparen gör inte jobbet så bra nästintill det man vill ha kvar.
Jag fick fram alla planterade buskar och fyllde en hel skottkärra med ogräs.
Därmed klev jag in i duschen, mycket nöjd över min förmåga att varva ner.
Fast faktum är att jag varvar ner som bäst när jag har fokus på växtligheten. Må så vara att det är kroppsligt slitigt.
Nu är det himla fint också.
image

Plocka blommor

Ända sedan jag var liten har jag tyckt om att plocka blommor.
Det finns inte mycket som är så rogivande som en långsam promenad med blicken mot ogräsblomstren i dikeskanten. Och stanna för att plocka blommorna en och en för att bygga på buketten i handen.
Jag plockar lika gärna av blommorna i trädgården men det är ändå nåt visst med en alldeles tät bukett med smörblommor, hundloka, prästkragar och en och annan blåklocka om man lyckas hitta dem. Det beror ju på var man går omkring!
I min mormors hemtrakter fanns mängder med blåklockor. De var små och nuddade lite i lila med tunna, sköra stjälkar och när man plockade en bukett av dem rasslade de svagt mot varandra.
imageIdag gick jag omkring på jobbpromenad och då plockade vi en redig bukett med smörblommor och hundloka. Dessutom hittade vi några ängsklockor och så fyllde vi ut buketten med snygga strån med ax. Det blev en fin sommarbukett.

Hemma i trädgården har jag vildväxande stora blåklockor. Ja, de är vita och lila också. De sprider omkring sina frön med vinden varje sommar och dyker upp som överraskningar sommaren efter. Jag brukar köra runt dem med gräsklipparen, tycker de är för fina att klippa sönder. Delar av min gräsmatta liknar mer en äng, med mängder av vilda blommor. Tittar man riktigt noga finns ett antal riktigt små blommor också. Som jag gärna plockar minibuketter av för att ha i små vaser i paviljongen eller på altanen.
Vilda blommor trivs inte jättebra i vaser inomhus. En kort stund bara sen rasslar kronbladen ner på bordet. Dessutom innehar vissa en mindre angenäm doft och med andra följer ett antal inneboende kryp. Därför brukar vildblommorna få hålla sig utomhus. Det är nämligen trevligt med vaser där också.

Kryddigt och gott

imageI min soliga lilla hörna har jag arrangerat barnkammaren eller växthuset utan växthus. Jag hittade någon sorts spännband i Makens garage och dem spikade jag upp på väggen till friggeboden i våras. Hängde i vackert slitna gamla brädor och fick snabba hyllor. Ett slitet bord och en gammal oanvänd stol får hjälpa till.
Tack vare den gamla dörren i hörnet blir det varmt och skyddat. Där har nu en massa frön grott sig till plantor under våren. När det var som kallast täckte jag hela härligheten med markduk och och bubbelplast och det var allt annat än estetiskt.
Nu har jag tagit undan allt sånt skyddande material och arrangerat om. Det mesta av blomsterfröna är omskolade och utplanterade. Så jag gjorde kryddhyllor istället!
Köpte de där kryddorna jag gillar bäst, Timjan, Basilika, Gräslök, Citronmeliss och Körvel. De planterades om i vanliga tråkiga plastkrukor eftersom det råkade vara det jag hade. Istället piffade jag till dem med fina band och en märkning av vilken krydda som bor i vilken kruka istället.
imageDen märkningen bör vara vattentålig! Jag kom på att jag äger bokstavsstansar och klippte till
små löv av Makens colaburk (han fick dricka ur den själv) Sen stansade jag hål i lövet för att kunna hänga upp det och bokstav för bokstav hamrade jag in kryddnamnen. Läskburksplåt är imagetunt.  Mycket tunt. Det behövdes inga som helst aggressionstömmande slag. En lätt dutt med hammaren bara. Sen arrangerade jag krukorna där det är som soligast under viss del av dagen.

 

Eftersom jag är jag attangerade jag givetvis lite snygga stilleben intill kryddorna också. Har man en hylla så har man! Då ska det stå saker fint på den. Och fint kan det bli även med skräp och ogräs.

image  image

imagePå bordet och stolen nedanför står ännu krukor på tillväxt. Ja, inte krukorna själva alltså men det som jag stoppat i dem. Jag tillverkade ett litet växthus av gamla cd-fodral och där gror det nåt. Det gör det intill och runtom också. Både blommor och lite ätliga saker.
De där blomfröna jag köpte var otroligt segväxta och länge trodde jag att de skulle vägra. Men så plötsligt stack ett par blad upp ovan jord och nu är de starkt på gång! imageTroligen satte jag dem alltför sent och de skulle ha legat i blöt innan. Men jag kom inte igång som jag tänkt i våras. men nu gror de och växer så det blir nog bra i alla fall!

image

Alltihop övervakas av ett vindspel vars klang kan driva folk till vansinne om det blåser rejält. Men där i skydd av dörren klingar det bara lite försiktigt och trivsamt. Knappt alls egentligen om det inte blåser rejält.

Det fattas ännu något viktigt i denna kryddhörna! Tomater! Såna köper jag i morgon! Klart där måste finnas tomater!

 

 

 

 

 

Rosor av finaste slag

image

I hörnet av trädgården blommar det ymnigt nu. Finska vita rosor. Faktiskt också rosa. Från början var de enbart vita. Hämtade från barndomens stuga.
Naturen har ordnat med de rosa.
På det där makalösa sättet som bara naturen kan.
Den lilla krukan med hämtade vita rosor har förvaltat sig väl. Spridit sig och brett ut sig. Blommar tyvärr mest mot gatan.  Grenarna på rosorna är redigt taggiga. Tunna och nålvassa. Kräver varsamhet. Men, jag klipper ändå rejäla kvistar och tar med in.
Den söta doften finns i hela huset. Avlöser syrenerna. Står sig lika kort stund i mina vaser. Jag klipper nya och byter ut. När buskens alla rosor blommat ut är det också slut på den vackraste försommaren.

Fast idag!

Vem bryr sig om regn?
Inte jag! Tänkte jag. Som hävdar är jag mår bäst av gråväder.
Rullgardinen för jobbfönstret gömde dis och dimma och ett flortunnt regn. Underbart vackert var det. Livgivande.
Jag klev i stövlarna, drog på regnjackan och gick ut. Spelade trivsam musik i bilen, som överröstade vindrutetorkarnas gnissel mot rutan. Ett barr satt fast i en av dem och drog ett steck, som en båge, varje gång.
På affären öste jag regnvåta jordsäckar ner i bakluckan. Sen fort hem.

image

Jag gick in och satte på kaffe. Klev i stövlarna igen och arrangerade planteringsområde på altanen.
Det plaskade om stövlarna i den övervattnade gräsmattan, när jag gick omkring och ställde ut mina blommor där jag ville ha dem.
Några bruna sniglar, som intet ont anande sakta drog sig fram i gräset, finns inte mer. Ja, de mötte mig och min spade. För de ska låta bli mina blommor.
Alla dessa blommor utgjorde en fin kontrast i det grå. Placerade sig väl i en del vackra arrangemang.
Och jag njöt! Som jag njöt!
Håret var blött, handskarna jordiga och fötterna kalla i stövlarna. Men tid och allt annat fanns inte längre. Bara nu, jag och mina blommor.
Vad gjorde det då att det regnade?

image

Jag gick in och snyggade till mig något. Tog bilen och åkte för att köpa mer blomster. Det saknades nåt. Liksom. Och jag köpte en del annat också. Som korgar till ett par av blommorna, vin och ett gammalt sängbord. Ja, helt idérik och kreativ kan jag bli av regn. Plockade en famn syrener också.
Kom hem och ställde sängbord ute, med blommor i. Spikade upp korgarna på husväggen. Fyllde krukor med jord och sommarblom.
Fortsatte i samma stil som dan börjat, tills eftermiddagen plötsligt anlänt! Då gick jag in. Fredagsstädade huset och fyllde vaser med lila doft.
Ibland. Då räcker en liten dag till allt det. Fast det regnar!

88/100

Inte ens jag

Uppskattar dagens väder. Faktiskt!
Jag må vara förtjust i dimma och gråväder. Gillar regn i måttliga mängder. Jag må uppskatta svalare temperaturer men dagens? Inte så mycket.
Egentligen hade jag inte brytt mig i alla fall. Bara lugnt stannat inne vid nåt annat pyssel.
Men.
Nu var det så, att just den här dan startade försäljningen av sommarblommor på lokala ICA. Jag handlar alltid mina blommor där och det brukar ta mig tusan alltid vara fint väder då. Fast kassörskan i regnställ sa att det minsann varit regn och långkalsongväder förr när hon stått vid blomvagnarna. Okej, hon har säkert rätt men när jag handlat har det varit soligt eller åtminstone uppehåll så vitt jag minns. Idag kändes det mer som att blomförsäljningen startat alltför tidigt, typ i mars. Bara väntade på det där snöblandade.
Det brukar vara trivsam stämning runt allt det där överflödet av blommor. Så även i dag, regnet till trots. Vem kan vara på dåligt humör bland så mycket vackert? Jag gick runt i stövlar och regnjacka och fyllde aningen fler kassar än beräknat. Blommorna där på vagnarna brukar vara av bra sort som blommar och växer generöst hela sommaren. Ger man dem bara lite ny jord och näring och pyssel så belönas man ordentligt.
Och där kom vi till dagens väder.
För när jag kommer hem med alla mina blommor brukar jag börja plantera, glatt gnolande. Spola gammalt skräp ur krukorna, sprätta upp en säck jord och plantera om hela rasket. Arrangera och ordna med dem på de ställen jag tänkt att de ska stå.
Idag. Gnolades det inte alls. Iddes jag inte ens köpa jord. Alla blommorna står i sina påsar på altanen. Även om jag haft jord (och jag hade så klart kunnat använda altanen som planteringsplats) hur mysigt är det att springa runt med paraply och placera ut växtligheten?
Allt jag gjorde där ute var att muttrande veva in markisen fast den redan var blöt. Eftersom en hård vind tagit sig an att ruska ner den från väggen. Och se till så att alla små spirande frön inte behövde simma. På vägen stötte jag ihop med tre mördarsniglar på ont uppsåt. Dessa är raskt mördade av ett varsitt rejält hugg med mördarspaden. Jag har varit förskonad från dessa eländet länge, men förra sommaren hittade de trädgården de glömt. Och tydligen tänker de inte lämna den ifred i år heller. Eländes eländen. Lägg därtill fästingar och mygg så kan det gärna få regna resten av sommaren när jag tänker efter. Jag kan barrikadera mig på altanen med mina blommor. Nä. Ja e inte bitter … åker istället och shoppar nåt och sen är det dags för nattjobb. Kanske morgondagens regnande är roligare?

87/100

Dom här alltså!

Dom är här nu!

image

Årets första bukett sprider sig liksom över hela huset. Doften är så där att jag bara vill stå med näsan mitt i den. Mitt i buketten.
Det är så mycket barndom och minnen i dem dessutom.
Den här buketten är inte helt utslagen ännu, plockade den på mitt vanliga ställe. Där hinner jag få många fler buketter än. Dessutom är mina egna steget efter. Det gör den korta säsongen lite längre. Så att jag verkligen hinner avnjuta den ordentligt.
De står sig inte så bra inne. Någon ynka dag innan de skrumpnar ihop. Jag kan ändå inte låta bli. Att hämta in stora fång och sprida ut dem i vaser överallt. Låta doften ta över. Efterlängtade syrener!

86/100

Förgätmigej

image

Den skiraste och underbaraste av blommor växer i min trädgård. Liksom vilt. Det kallas så när nåt växer på eget bevåg och på egen vald plats.
Fast speciellt vilda tycker jag inte den blå blomman är. Rätt stillsam och lugn faktiskt.
Förjätmigej, kärlekens eller vänskapens minnesblomma. Just den här varianten har samma ursprung som mig! Jag har plockat dem i otaliga buketter i barndomsparadiset om somrarna. Man brukade se en liten rumpa som stack upp i allt det blå. Och där var jag och plockade. Handen full av dessa ludna stjälkar. De växte som i hav vid stugan. Både blåa och vita. Vissa kunde vara svagt lila också.
Jag har alltid älskat dem och när vi bytte land upptäckte jag att det fanns en annan variant här. Mycket mindre på alla sätt. Rätt blek och mesig faktiskt. Vilken besvikelse.
Så en sommar på hembesök grävde pappa upp en tuva och stoppade i en kruka. Den tog jag med hem och grävde ner i min rabatt. Man kan säga att integrationen lyckades väl men i rabatten höll den sig ju inte länge!
Förgätmigej sprider sig lätt och lekande. Kommer på nya ställen varje år. Där man minst anar det. Jag gillar det.
De är ju av den rätta sorten, enbart blå och de blommar riktigt länge. Och jag skulle gärna ha ett blått hav här också. De påminner mig om både barndomen och stugan. En minnesblomma liksom.

82/100

Jobbat hårt!

Om jag var tidernas lataste i går har jag varit desto aktivare idag. Hunnit med en hel del sen jag klev upp.
För att jag vaknade av en eländig strimma ljus som alltid bländar mig på mornarna så här års blev det en tidig start. Rullgardinen har ett sånt oundvikligt glapp ovanför. Där är försommarljuset som en neonlinje. Galet irriterande!
I kombination med det motsvarande källarfönstret i nästa rum blir det som att sova ute i solen. Och solen … ja, låt oss säga att vi inte är kompatibla alls, speciellt inte när jag vill sova.
Jag rotade fram en väl gömd mörkläggningsgardin när jag klivit upp. Jag har oftast huvudet fullt med diverse och det händer att jag lägger grejer på så bra ställen att inte ens jag hittar dem. Och då är ju jag ändå sakletaren personifierad! Den där gardinen hade varit på vift ett tag. Men nu hittade jag den i alla fall och hängde genast upp den i källartrappan. Sen … tog jag saxen. Klippte av gardinen utan att måtta och mäta. Den överblivna biten rullade jag till en lång och smal korv som jag tryckte in i glappet i sovrummet. I morgon kommer mörkret att var allt och sammetslent!
Utomhus fanns en hel del att ta tag i. Jag hittade jord fylld av feta maskar i den ganska bedrövliga komposthögen. Den är helt ur spår! Totalt överfylld av trädgårdsskräp och under allt det bor jorden. Jag grävde och skottade ner den i kärran. Bäddade med den i mina plantlådor och i en av rabatterna. Hukande har jag stått och strösslat ner så mycket frön att det borde bli en rejält blommigt i sommar. Låt det växa och gro!
Maken blev så glad när han kom från jobbet, för att han fick hänga med till granngården igen. Det behövdes mer jord och en del kobajs. På grund av en trasighet på bilen (som ska lagas snarast) som gör att bakluckan inte längre håller sig öppen av egen kraft väntade jag in honom. Då kunde han också hjälpa mig lyfta på de tunga säckarna och köra den bångstyrigt jordtyngda vagnen och medan jag agerade bakluckehållare lyfte han in dem i bilen också.
Nu är det bäddat med jord och kossans bajs i flera av rabatterna och med det säger jag, låt det växa och gro!
På väl vald plats har jag också grävt en grop. Burit bort den biten gräsmatta och fyllt hålet med vacker pion som jag fick av god vän i helgen. Bara för att jag ska använda min kreativitet till en grej hon vill ha. Vattnade pionen och riktigt ser hur den i framtiden kommer att vara enorm och fylld av härlighet. Rosa och vackra blommor ska den ha. Som bakelser. Så, ja. Låt det växa och gro! (minns Lotta på Bråkmakargatan som stod i sin rödrutiga klänning mitt i gödselhögen i regnet, för att hon ville växa.) Och nu väntar vi på växandet.
Ryggen gillar inte allt nerböjt hukande, ansiktet känner av solen som oundvikligen riktar sig rakt på mig när jag far omkring i trädgården. Jag är rätt så trött därtill, efter en sån dag. Men så fantastiskt upplyftande det är att få jord under naglarna och att besöka alla gamla trädgårdsvänner där de tittar upp ovan jorden igen.
Ny dag i morgon!

70/100