Augustimorgon

… i paviljongen. Visste redan när jag vaknade att det skulle hittas en sommarmorgon därute. Det har pratats om en varm dag. Jag lämnade sängen redan strax efter sju, drog på mig en klänning och gick upp till övervåningen. Slog upp altandörren på vid gavel och jo, där fanns en sommarmorgon! Och två hungriga katter. Som är lite som Hobbitar. Vill ha second breakfast … och jag vet! Att de fått den första av Maken innan han åkte till jobbet en knapp timme tidigare. Men nu står dom här igen med klotrunda ögon som påstår motsatsen. Äh, dom får lite till i alla fall. Båda slukar allt och traskar ut, nöjda som två tonåringar som lurat av båda föräldrarna veckopeng.
Jag sätter på kaffevatten och laddar presskannan med det starkare kaffealternativet. Mörkrostat och smakrikt ska det vara.
Går ut och drar ned en slang längs torra rabatter. Det är helt tyst, helt vindstilla. Söta sommardofter och en skön temperatur som inte kräver annat den ärmlösa klänning jag redan har. Alla blomster får sitt för att klara en varm dag. Sedan tar jag med mig kaffet till min blomstrande paviljong.
Njuter av ledighet, kaffe och all ymnig blomning och en kelig katt.

 

Det blev rosor

Nåt slags övermod tycks ha drabbat mig! Jag vet ju sen länge att rosor (utom de ymniga buskrosorna vid rönnen och några vildrosor) inte är helt kompatibla med denna trädgård. Varför vet jag inte. Jag har jordförbättrat och beskurit och fjäskat så till den milda grad och ändå växer de rosor jag har synnerligen klent. I det närmaste knappt inte alls. Klena små spret som borde grävas fram och kastas på sophögen. Och jag har grävt fram, flyttat på och bäddat om. Till ingen nytta.
Intill paviljongen sattes för en evighet sedan en klängros. Den klängde knappt alls. År efter år bara småklängde den så jäkla mesigt. Fast den är en Flammentanz och sägs vara närmast ett ogräs som vem som helst lyckas med. Inte jag uppenbarligen. För ett par år sen, kanske till och med tre år sedan gav jag upp. Jag grävde, hackade och knipsade i det lilla som återstod av denna ros. Hela roten gick inte att dra upp men jag kapade så långt ner det gick och täckte sedan över den odlingslådan med lock. Ställde krukor av annat på istället för att gräva ner nåt mer.
I våras fick jag plötsligt syn på en stängel som var märkligt rosliknande och som hade letat sig ut genom en liten öppning i detta lock. Jajjamen. Rosen! Nu är den meterhög och blommar. Är det sån hårdhänt behandling de vill ha?
I en annan rabatt försökte jag fixa en rosenrabatt för nåt år sen. Jodå, två av rosorna är trivsamt återkommande. Ingrid Bergman och Leonardo Da Vinchi kämpar på och blommar varje år. De övriga inte så mycket. En klätterros i andra ändan har varit rätt småaktig tycker jag. Och ett par buskrosor som jag satte utanför denna rabatt som nån slags inramning gjorde ingen nytta alls. Och i en portal en bit bort var det rent av minirosor istället för meterhöga klättrande sjok.
Men så i år. Förutom detta vidunder under locket. Klätterrosen tog plötsligt fart, blommat så ymnigt i år att jag stod under och häpnade. De där två miniatyrklättrarna hade jag flytat för nåt år sen och de växer visserligen sakta och är fortfarande små, men de ser friska och fina ut och den ena blommar vilken dag som helst. Den kvarvarande buskrosen likaså. Den andra har jag dumpat.
Så ja, nån slags övermod har tagit mig när det gäller rosor. För jag köpte en ny Flammentanz som jag gjorde plats för utanför altanhörnet. Den har både växt rejält och blommat sen plantering. Idag medan jag rensade runt kändisrosorna fick jag ett svårstoppat ryck. Det tog mig raka vägen till blomsterbutiken och jag gav mig inte innan jag valt ut två nya rosor. Det fanns redigt med plats för dem i nämnda rosrabatt. Där är de nu konstfärdigt nergrävda med rosjord och förmaningar (hot rentav) om att växa.
Jag som aldrig mer skulle köpa en enda ros till denna trädgård. Har plötsligt skaffat tre nya hittills i år. Och säsongen är inte slut än. Växtrean har inte ens börjat …

Oklippt och vildvuxet

Detta är vyn från gatan. Vad folk som passerar ser. Och tänker att här bor det en lat jävel. 🙂
Jag har klippt en remsa innanför men det kanske man inte hinner lägga märke till. Och att det är hyfsat väklipppt på baksidan har man ingen aning om när man bara passerar längs gatan.
Förutom vilda blommor och gräs är det också ett par just ny ymnigt blommande buskar. Och en plantering runt det gamla döda plommonträdet. Fast den planteringen är lite svår att upptäcka med långgräset framför, det ser jag. Fast jag ser den tydligt från mitt lite mer välklippta håll och det är det viktigaste ändå.

Jag hoppas att folk som passerar istället tänker; ”Å, här bor det en som bryr sig om insekterna!”
För det är verkligen inte lathet som orsakar detta vilda och ovårdade utseende. Utan faktiskt omsorg om fjärilarna, humlorna, bina och alla andra hotade insekter. Också för att jag tycker att ogräs är vackert och det växer fina strån, höga blå och vita klockor, prästkragar, rödklöver och annat jag vill se blomma. Kanske klipper jag ner det sen, när allt blommat klart.
Insekterna är verkligen hotade, det pratas mycket om dem nu. Hörde senast i går på radion en biolog säga att det är en oroväckande minskning av fjärilar och andra pollinerande insekter. Och att vi kan hjälpa till genom en mycket enkel åtgärd. Att lämna delar av gräsmattorna oklippta. Både i våra egna trädgårdar men också i delar av parker och andra offentliga grönområden. Det är väl härligt ändå, att lite lathet eller att bli befriad från ett tråkigt måste kan göra sån nytta!
Jag hjälper alltså till jättemycket 🙂 Insektshotell och liknande i all ära. Men det är medvetet oklippt på många ställen runtom i min lite vildvuxna lummiga trädgård. Vad ska de med hotell till om det inte finns nåt jobb liksom? Det surrar därför också en hel del i allt detta oklippta och en och annan fjäril fladdrar förbi. Och visst såg man oftare fjärilar förr? Betydligt mer olika fjärilar också? Tog dem så självklara, nu blir det lite ”åå, en fjäril!” när nån äntligen fladdrar förbi.
Vi måste börja ta vårt klot på allvar! Vi kan inte fortsätta som vi gör och riskera att allt förstörs. Vi vill väl ändå ha en beboelig jord med all fantastisk natur kvar!

Sommarmorgon

När jag kom hem från jobbet på midsommardagen sken solen lika intensivt som den gjorde på midsommarafton. Varmt var det då, lite svalare dagen efter. Skönt faktiskt.
Jag städade av altanen lite. Sopade pollen och inblåst skräp av bänkarna, dammade duken och skakade mattor. Innan jag tog ut dammsugaren och fick bort allt det där som låg på golvet. Mina nya svarta filtade mattor är snygga, men allt som blåser in syns väldigt väl. Dammsugning är enda sättet att få det fint igen.
Sen plockade jag lite smått blommigt till små vaser och vattnade i alla mina krukor. Det är ett gäng, jag har ingen måtta. Less is tristess och more is what I want. Typ så är det när jag vandrar omkring i blomsterhandlarna i gränsen mellan vår och försommar och fyller vagnen. Sen hem och plantera i alla krukor jag äger och arrangera ihop växtligheten i trivsamma grupper vid sittplatserna. Mest på altanen och i paviljongen där vi sitter mest. därtill har jag också sått en hel del blommande frön enligt samma princip. om allt vill sig väl har jag snart ett överflöd av blommande luktärter att plocka av.
Det blir extra fint på altanen när all den där, faktiskt trevliga, städningen är gjord. Och det var då det kom sig att jag landade i altansängen. Alla borde ha en säng på altanen eller i sitt uterum läste jag någonstans. Så sant!
Att lägga sig där, när vinden sveper omkring med gardinerna jag hängt upp med avsikt att hålla solen utanför, och fåglarna kvittrar och nån humla har hittat blommorna jag plockade till de där små vaserna. När katten upptäcker att jag lagt mig i sängen och kryper ner, spinnande tätt intill. Då, somnar man skönt efter ett dygn på jobbet där nattsömnen blir lite sisådär. Då är den där sängen det bästa utelivet har.
Jag skulle aldrig sova där om natten. Det finns alltför stor risk till sällskap av något som katten släpar hem, en massa mygg och annat oknytt. Nä, inte för nattsömnen men väl för daglig vila är sängen på altanen oslagbar.
Idag är det söndag, fortfarande lite midsommarstämning och jag ska jobba igen framåt kvällen. Men dagen är fortfarande ledig. Bjuder på en visning 🙂

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.

Vårlök

Ska du inte ha några vårlökar? Frågade Dottern från sitt jobb på trädgårdshandeln en dag i höstas. Näe, jag hade inte tänkt det. Brukar glömma det där med vårlökar när sommarsäsongen är över och en gång satte jag massor och knappt inget kom upp. Så nej. Men hon envisades. Hon brukar göra det. Det är rea nu. Jag köper hem ett gäng så hjälps vi åt att gräva ner. Ok. Ett gäng alltså … jag lade ut dem på köksgolvet och räknade ihop antalet lökar från varje påse. Typ trehundra stycken. Hoppla. Det var Tulpaner av varierat slag och Allium och Narcisser. Om allt det skulle ner nånstans hade vi att göra. Nog för att plats finns men ändå.

Nåja. Vi är inte såna som ger upp. En höstdag tog vi tag i saken. Planerade och planterade med stil vill jag lova. Rosa bubbel till oss och benmjöl till lökarna. Vi gick först runt och bara lade ut påsarna som vi trodde de skulle passa bäst. Sen var det bara att börja gräva.

Mycket grävande blev det. Ny jord först, en lagom stor grop, benmjöl i botten och ner med löken i nån sags bra ordning för att det ska se fint ut när de kommer upp. Ett glas bubbel på det och så nästa påse. Tillsut var vi rätt less på benmjöl och lök. De sista trycktes raskt ner lite här och var utan vidare planering. Eller om det kanske var på grund av bubblet?Sen kom vintern. Eller vad den nu kan kallas. En väldigt lång höst kanske och så våren. Det började tidigt sticka upp små toppar här och var i rabatterna. Toppar som växte till blad och omslöt först en hård knopp som snart blev allt lösare och en efter en har de nu brustit. Om det gjort ont vet inte jag … men vilken belöning de gav oss för vårt höstslit! Som det har blommat! Som det blommar än! Och mer finns att vänta som inte slagit ut i blom än. Helt fantastiskt. Trädgårdsmästaren i det där trädgårdsprogrammet jag gillar så, sa i ett avsnitt att om du ska sätta vårlökar så ska du sätta massor så det blir grupper. Inte bara nån enstaka här och där. Kosta på rejält. Och han hade helt rätt. Precis så här ska det se ut. Jag kanske sätter ännu fler i höst!

Blommor och trädgårdsjobb

Det blir mycket trädgård just nu. Mycket behöver göras. Framförallt borde jag starta gräsklipparen och köra ner det långa gräset. I alla fall på en del ställen. Jag är ingen gräsmattefanatiker. Hade jag ork och råd skulle jag gräva bort den och anlägga grusgångar, rabatter, buskar och träd överallt istället. Vad ska man med en tom gräsmatta till?
Den här är gammal och oskött och full med mossa och vilda blommor som tagit sig friheter. Jag välkomnar dem alla, de får växa där de står efter nåt frö som virvlat in. Alltså klipper jag runt, låter det blomma, till nöje för både mig och pollinerarna. Kanske klipper jag ner det sen, när blommandet är slut. Då brukar det mest se skräpigt ut.
Förut hade vi ett hav av Prästkragar på framsidan av huset. Mot gatan till. Det som folk ser när de passerar. Det där havet är bara fint när det blommar. Innan ser det ut som långt och ovårdat gräs. Man kunde se folk både snegla och glo sig förbi denna ödetomt. Men jag lät dem hållas. För finns det något vackrare än ett hav av Prästkragar som vajar i vinden och en liten Dotter i sommarklänning mitt i? Med en allt större bukett i handen.
Men Dottern är vuxen sedan länge och Prästkragarna har med tiden gett upp. Finns bara någon enstaka liten tuva och dem sparar jag inte. Igår trimmade ner alltihop och snyggade upp runt buskar och planteringar. Nästan hela framsidan. En del av den lämnade jag. För där finns min barndoms Förgätmigej och Gullvivor.
Förgätmigejen är större än den som vanligtvis växer vilt här runtomkring. Den är också hämtad i kruka från barndomsstället där den fanns i stora fält. Längs stigen ner till dasset, stigen ner till bryggan och lite här och var runt huset. Pappa, som annars var betydligt mer gräsmattefanatiker än mig och ville ha det renklippt och snyggt. Inte ens han kunde förmå sig klippa ner de små blå. Kanske för att han också såg en dotter i sommarklänning med allt större bukett i handen?
I alla fall, så är de inplanterade därifrån i denna trädgård. Den är så otroligt fin och söt var den står, Förgätmigejen. Varje år låter jag de utblommade blå sprida sina lätta små frön med vinden för att bli glatt överraskad nästa vår, över alla ställen de hittas på.
Nu är i alla fall framsidan relativt snygg och bebodd. Jag fick till och med Maken ut med skrapan för att få loss ogräset i skarven mellan stenblocken som håller upp tomten och trottoaren. Plötsligt såg allt betydligt bättre ut igen.
Idag är det Morsdag och jag tänker inte röra högen med buskskräp som jag inte hann med igår och jag tänker inte heller starta gräsklipparen just idag. Jag tänker sitta under min korkek (läs parasollet, markisen eller paviljontaket) och bara njuta av att dagen är lagom varm och skön. Och lite jordgubbar på det.

Sommaren tycks vara slut!

September rusar allt närmare oktober med regn och storm och kanske även snö. Och jag har, av förklarliga skäl, inte rört en pinal av sommarliv därute än. Allt står som om det ännu var högsommar. Så här sen med undanplockandet har jag aldrig varit förr. Jag brukar börja med smått plock och göra plats i friggeboden och bastun (som slutat vara bastu) där det mesta ska förvaras. Så att jag kan ta in kuddar och annat vartefter det inte längre kommer att behövas.

Det är en hel del. Blommor som ska avvecklas, paviljong som ska packas ihop, möbler som ska vinterförvaras och jag brukar mysa runt lite med allt det där eftersom jag gillar hösten och gärna vill få undan den trötta sommaren och göra plats för lite höstmys. Både för mig och katterna, som ska få sitt vinterhotell i tre plan iordningställt också. 

Men nu har inget sånt mysande orkats göras och listan är plötsligt för lång. Och aningen stressframkallande.

En natt drömde jag att det snöade över alltihop … att jag fick gå ut och skaka snön ur draperierna till paviljongen och gräva fram diverse sommarpynt ur drivorna.

Helgen lär ska komma med sommarvärme, inte snö tack och lov. Jag hoppas att den också kommer med en tillfrisknad typ som orkar få nåt gjort. Maken har självklart lovat att hjälpa till! Det är tur. Det får bli det viktigaste först och sen kan jag tassa runt och plocka ihop annat i sakta mak därefter. Kanske orkar tassa runt lite med sånt redan innan helgen. Vi får väl se. Nu är jag glad över solen utanför och så behöver jag en kopp honungsvatten. Sen kanske jag går ut och drar i mig lite frisk luft en stund och gör upp en plan. Det ska nog bli en bra höst i år också.

Resten …


Ja, ja … kom av olika orsaker av mig lite i det där med saker jag tycker om. Kör resterande bilder i ett svep. Eftersom blommor i allra högsta grad hör till saker jag tycker om får dessa tre bestå av just blommor. Alla tre.
Åtta av tio – Jag gillar den här klassiska blomformen allra mest. Ett gäng spetsiga kronblad nogsamt uppradade kring sitt centrum. Det är nåt visst med det. Därför omger jag mig gärna med kragar av alla de slag.
Nio av tio – Pelargoner hör sommaren till. En barndomsblomma. Jag minns Mormors veranda, alla hennes stora pelargoner som trängdes på fönsterbrädorna där. Jag har gärna pelargoner på altanen om somrarna. Den här mörkt röda är synnerligen vacker.
Tio av tio – Såna där klättrare som de gröna bladen bakom Petunian är jag extra förtjust i. Just den här är en ”blomman för dagen” som jag sått frön och fått riklig utdelning av. Har dem klättrandes både här och där. Det är sån växtkraft i klättrare när de slingrar ellet häver sig uppåt längs snören och pinnar och spalje’er. Förutom just den här kläättrar också några Klockrankor och Luktärt och Solöga omkring i sina krukor.
Sådärja. Räknat till tio. Går vidare i livet.