Resten …


Ja, ja … kom av olika orsaker av mig lite i det där med saker jag tycker om. Kör resterande bilder i ett svep. Eftersom blommor i allra högsta grad hör till saker jag tycker om får dessa tre bestå av just blommor. Alla tre.
Åtta av tio – Jag gillar den här klassiska blomformen allra mest. Ett gäng spetsiga kronblad nogsamt uppradade kring sitt centrum. Det är nåt visst med det. Därför omger jag mig gärna med kragar av alla de slag.
Nio av tio – Pelargoner hör sommaren till. En barndomsblomma. Jag minns Mormors veranda, alla hennes stora pelargoner som trängdes på fönsterbrädorna där. Jag har gärna pelargoner på altanen om somrarna. Den här mörkt röda är synnerligen vacker.
Tio av tio – Såna där klättrare som de gröna bladen bakom Petunian är jag extra förtjust i. Just den här är en ”blomman för dagen” som jag sått frön och fått riklig utdelning av. Har dem klättrandes både här och där. Det är sån växtkraft i klättrare när de slingrar ellet häver sig uppåt längs snören och pinnar och spalje’er. Förutom just den här kläättrar också några Klockrankor och Luktärt och Solöga omkring i sina krukor.
Sådärja. Räknat till tio. Går vidare i livet.

Dagens bilder

Det blev äntligen lite väder utan regn. Alltså blev det äntligen en helgdag av trädgåprdsfix. Fast dagen började med kaffe och mys med Musse. Han kom in efter en utenatt och ville vara famnkatt en stund. Det passade bra eftersom morgontemperaturen ute inte var ett dugg mysig. Så det kändes bra att mysa på en stund till.

Men sen kunde jag inte hålla mig längre utan fick ut och hittade på allt möjligt roligt. Hade nya blommor att plantera och skulle fixa i paviljongen. Var så glad att jag hittade en rosa Solöga på blomsterbutiken i år igen. Nu har den fått stor kruka och klätterställning i paviljongen. Och jag förväntar mig ymnigt blommande och växande av den.

Jag lyckades peta ner några frön i jord i våras. Dock alldeles för sent och allt regnande och dessa kalla temperaturer har inte gynnat växtligheten det minsta. Men de här två och några till tog sig. Det här är min favoritväxt, Klockranka. Jag köpte allt en ordentligt tillväxt planta också så dessa blir en bonus om de växer till sig.

Förjätmigej, Forget-me-not … vackra namn på en vacker växt. Den påminner mig om barndomens somrar på barndomsparadiset där jag plockade många buketter varje sommar. De påminner också om pappa, eftersom han grävde upp en tuva från det där barndomsparadiset medan det ännu var möjligt. Den tuvan tog han med hem i en kruka till mig och dess ättlingar växer på här och var i trädgården ännu. De sprider sig med vinden de små fröna efter utblomningen. Kommer som små blå överraskningar varje år på helt nya ställen.

Årets mörka hörna på altanen. Där klättrar nu min inköpta Klockrankan friskt i gamla grenar som jag arrangerat i hörnet. Alla växter, utom den enda på bordet som är kontrastrikt vit, har både mörka blad och mörka blommor. En chokladblomma på höga vajande stänglar. En petunia som kommer att få nästan svarta blommor. En batat med mörklila bladverk och den kommer att blomma med ljuslila klockor. En blålila stäppsalvia som ska dra till sig fjärilar och andra pollinerare. Vårens violer hänger med en stund till.

Paviljongen är inredd och klar för trivsamma stunder. Jag planterade en luktärt för klättring på ena sidan och så det där rosa solögat på andra. Och lite annat smått och gott. Kan bli ännu mer blommor där också vad sommaren lider. Längst ut på hörnet står åkerbären från Norrbotten och blommar vackert. En god vän har grävt upp dem till mig en gång och tagit med hit till mig. Den övervintrar i sin kruka ute i snön varje år. Kommer igång igen tidigt på våren och blommar så fint. Den får inga bär, eftersom åkerbär kräver att man har två olika plantor för att de ska kunna göra några bär. Men den är så fin att jag inte bryr mig så mycket om det. Och så en liten skål med vatten och glaskulor. För humlor och bin, så att de kan landa på en kula och vila lite och dricka vatten innan de jobbar vidare.

Så nu är sommaren igång och jag har bara börjat än.

Avlångt land

Att det här landet är långt gör skillnaderna i årstid stora emellanåt. Här hos oss i typ mitten har vi ännu vårblomningen i full gång. Det är hårt knutna knoppar på hägg och syren och perennerna har knappt tagit sig ur jorden.
Jag plockade första vitsippsbuketten idag. De har visserligen blommat ett tag redan men ja, det här är min första.Så skickade Brorsan några bilder ikväll. Där nere vid Vättern blommar försommaren redan! Både Gullviva och Förgätmigej hade slagit ut. Och häggen stod i full blom.
Så, nog är det skillnad allt! Men det blommar tidigt i år tycker jag. De där försommarblommorna kan gott vänta ett tag än.

Humlesurr

Bara det ordet framkallar trivsamma bilder av bara sommarben och lata semesterdagar, eller hur? Det har varit mycket humlesurr de senaste dagarna. Både inne och ute. Jag räddade ett par stycken från en säker källardöd häromdan. En brummade ilsket omkring mellan taklampan och källarfönstret och den andra hade redan gett upp och låg flämtande helt stilla på det kalla källargolvet. Oklart hur de hade virrat sig dit ner, fast jag gissar att de trillat in genom nån av friskluftsventilerna i sitt sökande efter boplats.
Det skulle aldrig falla mig in att döda en humla och jag räddar alltid de där som hamnat inne. Fångar dem mot en vägg eller golvet med ett glas, sticker in ett papper och håller för glasöppningen medan jag bär ut dem till fritt flygande. Den där ilskna humlan for iväg med en rivstart ur glaset när jag släppte på pappret. Den andra fick jag hälla ur på altanbordet och välta tillrätta. Gav den en droppe vatten intill och lät den hämta andan. Lite senare var den borta så min räddningsaktion lyckades antagligen.
Jag har aldrig grunnat speciellt mycket över humlor. De är ett trivsamt inslag i trädgårdslivet och jag låter dem hållas. Men ett inlägg på facebook fick mig att bli intresserad och läsa på lite mer. Tydligen hade jag räddat två drottningar! Jo minsann. Det är HumleDrottningar som far omkring så här års och letar boplatser. Det är därför humlorna är så stora, för det är nämligen bara Drottningarna som övervintrar. Fast de ser givetvis till att ha blivit ordentligt befruktade innan humlesnubbarna dör av under hösten. Nu när Drottningarna vaknat till har de bråttom att fixa ett schysst bo för att kunna föda upp nya undersåtar och dra igång ett nytt samhälle. Undra på att hon var förbaskad, hon i källaren!
Typ femhundra nya humlor föder varje Drottning upp. Alltså såg jag till att få tusen humlor i trädgården när jag gav de där två damerna en möjlighet att hitta ett riktigt bra bo. Första svepet polleninsamling sköter Drottningarna själva om. Men sen när undersåtarna är tillräckligt stabila får de ta över jobbet, medan Drottningarna stannar hemma och latar sig. Därför är sommarhumlorna också mycket mindre eftersom de är helt årsfärska.
Alla dessa trädgårdsarbetare far runt och pollinerar hela dagarna. En ensam humla hinner med ett par tusen blommor varje dag! Mäktigt alltså! Det blir mycket gjort när hela samhället stressar runt varje dag. Och tur är väl det, för utan humlor och andra bin skulle vi bli utan frukt och bär och blomster. Och tyvärr minskar det med dessa flitiga trädgårdsarbetare. Vi måste vara rädd om dem, speciellt dessa stora majestätiska drottningar just nu! (För att slippa lägga yrket pollinerare till framtidsyrkena.) Så att de hinner föda upp alla sina undersåtar.
Dessutom läste jag att det är en fullständig myt att humlan skulle ha nåt flygproblem. Den är en utomordentlig flygare så det så. Inte sticks de heller och de är fredliga av sig så länge de inte känner sig hotade. Viftar man till dem eller trampar på dem kanske de bränns tillbaka. (Fast Musse den stackaren, han är livrädd för humlor och rusar runt i värsta panikrycket när nån surrat förbi honom. Antagligen har han just trampat på eller viftat till nån med givet resultat. Tydligen ser han heller ingen skillnad på flygfäna, allt som surrar och flyger är lika farligt.)
Nä, låt humlorna vara! Så att de kan sköta sitt jobb ordentligt. Det är inte dig de vill åt, det är blomman bredvid!

Ohyra och eländes kryp

En ljum kväll efter riktigt varm dag. Solcellsbelysningarna lyser fint lite här och där och jag tar en liten sängfösare och vill avnjuta en sen sommarkväll. Hinner få ner mig själv i en stol och andas ut, så där som man gör när allt är bättre och bäst. För en sekund eller två.
Sen är dom genast där. Myggjävlarna. De tycks inte hindras av den rådande torkan utan finns ändå. Och struntar totalt i att jag tänkte njuta av kvällen och för ett ögonblick hade glömt det där med mygg. Som surrar runt och försöker sticka mig överallt tills inget med kvällen är njutbart längre utan bara växande irritation.
Det finns nån slags attackmygga också. Som flyger rakt på utan förvarnande irrande, surrande. Den tar sikte från nån undanskymd plats, sporrar vingarna, höjer sin lans och skakar ner visiret. Och så i galopp direkt ner och sticker till på första bästa ställe!
Flugor är ett annat djävulskap. Högljutt surrande eller envist springande på ens bara ben eller arm. Landar omedelbart igen efter att ha blivit ilsket bortviftad som förnöjd över att orsaka förtret. Häromkvällen hade vi ställt ut skålarna med mat på altanbordet, slagit oss ner och sträckt oss efter besticken för att lägga upp. När ett dånande surr anlände i gemensam tropp och nån slags svärm av stora flugor anlände för att ta för sig av maten. Som det där Hökarängengänget som till speciell signatur tränger sig före alla andra i skidbacken så Stig-Helmer blir omkullblåst. De där flugorna var precis lika stökiga och lika överallt.
Eller getingarna. Som får för sig att man är blomma mitt i allt och hotfullt närmar sig från håll man inte hinner se. Mitt i intressanta samtal kan folk skrikande styra iväg med viftande armar och cirkulera runt i vilt sökande efter getingens reträtt. Det är egentligen mer risk att drabbas av ett stick av det beteendet än att sitta still, eftersom getingen går till stickande attack bara om den känner sig hotad.
På en del blommor finns diverse ohyra. Gröna löss på rosorna och något osynligt litet jäkla kryp har tagit sig för med att suga musten ur bladen på en av mina fina klätterväxter. Jag har letat och letat men hittar inte själva krypet men dess framfart är uppenbar. Bladen blir fläckiga och skrumpnar tillslut ihop till något urvattnat blekt som ramlar av. Och en omplanterad växt i en av rabatterna är det nån som äter upp i stora tuggor. Lämnar bara den där mittennerven av bladen som en samling pinnar på stam.
Jag blir så trött! Ge fasen i både mig och mina blommor!

Poetisk morgon … kanske

Det är lätt att bli poetisk en sommarmorgon medan temperaturen är behaglig och snudd på sval och när det där speciella ljuset är överallt och glittrar i blombladen. Sveper genom huset och hittar skrymslen, belyser plötsligt nåt likt en stråklastare på en scen.
Jag och ljuset, vi är som de där motsidorna på magneterna. När andra hyllar ljusets ankomst sörjer jag mörkrets frånvaro. Längtar omedelbart till november igen. Saknar allt sammetsmjukt mörker.
Grannen har målat huset denna sommar. Tidigare var det blekgult med betoning på blekt eftersom det stått och behövt färg rätt länge. Nu är det solgult och gassar in genom mina fönster ikapp med solen från andra hållet varje morgon. Och jag kryper upp ur källarmörkret med trötta ögon och känner mig vampyraktig (inget sug efter blod dock, bara vanligt kaffe) och vill dra ner allt mörkläggande omedelbart för att värja mig. (Hade han rådgjort med mig innan målning hade föreslagit svart, eller falurött åtminstone, färger som aktar sig för att reflektera solljus)
Men så skärper jag mig och tänker att ljuset är livet och efterlängtat och hyllat och liknande … (o)sanningar. Och går ut på altanen och känner dofterna av sommar i allt. En lätt bris, skuggspelet mot paviljongtyget, rasslande björklöv och ett överflöd av blommor. Just blommorna blir kontrasten. Att jag älskar dessa ljuskrävande ting men inte själva ljuset.
Visst är sommaren skön, i valda delar. Att slippa ha alltför många plagg på sig, att kunna sitta ute en sen kväll eller tidig morgon. Använda uterummen jag ordnat med i trädgården. Och just blommorna, alla dessa blommor. Men därtill finns också värmen, det kvava, jobbiga i värmen. Ljuset, det skarpa krävande. Myggen, fästingarna och diverse andra småkryp av irriterande art inte att förglömma. Eller mikroskopiskt små kryp som ger sig på mina blommor och fräckt tuggar i sig bladen.
Jag står en stund på altansteget med kaffemuggen, söker av trädgården. Efter det svalaste, skuggigaste och därmed behagligaste stället att vakna ordentligt på. Ser den trivsamma korgstolen och får genast en katt i famnen. Så ja.
Därifrån har jag utsikt över halva trädgården. I skydd av de ymniga björkarna sitter skogsduvan och rullar tungan. Alla grannars barn är ännu inomhus (tack och lov för sommarlovs-barnteve). Det gör tystnaden härute vilsam. Skatan som bor någonstans i närheten landar frimodigt på behörigt avstånd. Den har fått vatten i ett emaljerat fat, eftersom den försökte bada i en kastrull häromdan. Katterna tror att fatet med vatten är deras nya och större och förbättrade drickskål. Jag låter dem tro det, de kan gott dela med skatan. Även humlor och liknande surrande trädgårdsarbetare har fått en skål vatten. En mycket mindre skål, fylld med sten och glaskulor för dem att landa på och hitta vatten mellan. Vi måste värna om de minsta också.

Jag går in när kaffet är urdrucket. Katten har redan hoppat ur min famn för att jaga något som fladdrade förbi.
Dagen har bara börjat och snart släpps alla barnen ut. Huset behöver värmeskyddas, själv behöver jag göra något annat. Vad det nu ska bli. Lukta på mina blommor en stund kanske.

Växtlighet på burk

Plockade begynnelsen på vandringen i Skåne i höstas. Lade dem i blöt när jag kom hem. Länge, länge tills det tillslut syns en spricka. Och en svag antydan till grodd. Placerade dem med grodden ner i vatten och snart hade en lång rotsvans sökt sig ner i vattnet. Och så en dag stack där upp en liten pinne som snabbt veckade ut sina tre blad. Så himla häftigt att följa!

Moriskaffi ute

Det är en förvånansvärt ljum augustimorgon som möter mig när jag öppnar altandörren denna morgon. Himlen förklarar varför. Jaha. Det ska bli regn. Igen. Det är därför det är nästan vindstilla också.
Jag tar chansen, sitter med mitt morgonkaffe (och känner hur bra ordet från mitt barndomsspråk ändå passar för just detta … moriskaffi … är aningen godare kaffe än morgonkaffe faktiskt!) ute på en av mina sköna uteställen och bläddrar runt i sociala medier i mobilen. Fast jag tagit med mig en bok. Det ser snyggt ut, det där med boken. Men den förblir oöppnad.
En hackspett gör mig sällskap i någon av tallarna bakom björkarna. Ser den inte, men knackningarna är trivsamma. Katterna är ute på nåt eget uppdrag och lika osynliga. Grannarnas alla barn är lämnade på förskolor och skolor medan alla snickrande föräldrar är på jobbet. Det är alltså alldeles tyst, förutom hackspetten. Inte ens nån grävmaskin mullrar runt. Kanske de tagit fredagsuppehåll? Det är väl ändå typiskt … allt allt detta, som upplagt för att mysa runt i trädgården, ska då sabbas av ännu ett regnväder!
Jag inser att blommorna behöver vatten och lämnar mitt kaffe för att fylla vattenkannorna. Otaliga steg har jag gått med dessa vattenkannor i sommar. Samlat regnvatten, från taket ner i en tunna. Från tunnan över i en kanna. Från kannan till blommorna. Det är det vi uppmanats till, att spara på kranvattnet. Bevattningsförbud till och från, men jag håller inte reda på det där utan låter helt enkelt bli att släpa omkring på vattenslang i trädgården. Samlat regnvatten och vattenkanna är rätt så trivsamt faktiskt. Bra träningstillfälle också med en tung kanna i vardera handen. Vattenbrist är ett otrevligt och främmande ord för oss moderna nutidsmänniskor. Likväl tycks det vara i högsta grad på sant. Så jag samlar regnet och sparar i kranen. Lydig medborgare som jag är.
Det är dock mest krukor jag vattnar med detta regnvatten och jag lämnar rabatterna åt sitt öde. Dem sköter himlens trädgårdsmästare om med regnet så bra ändå. Skapligt regelbundet, så där varannan dag.
Snart känner jag mycket riktigt små stänk i ansiktet. Passar därför på att vara extra frikostig med mitt samlade vatten. Ger växterna en ordentlig rotblöta. Även i rabatterna. Så kan de ta emot regnet desto bättre. Tunnan kan nu samla nytt vatten och jag samlar jag ihop mitt urdruckna kaffe, min olästa bok och går in under tak. Trivsamt med regnet droppande och doften det för med sig. Jahapp. Vad ska jag hitta på nu?

Mycket gjort på samma dag

Det är tisdagskväll och juni månads sista vecka är påbörjad. Det är juni som är bäst av sommarmånaderna i mitt tycke. Medan man ännu är så där hänförd över knopparna, blomningen, lövsprickningen och det vackra runtomkring. Sen blir det liksom vardag. Därför har jag för vana att prata med blommorna! Jag tittar till dem på en morgonrunda och ofta också på en kvällsrunda. Genom trädgården alltså. Och förundras över växtkraft och skönhet.
Den andra semesterveckan är nu också naggad i kanten och jag fokuserar isället hårt på hur mycket som är kvar.
Idag har vi farit fram som om nån chef hade ögonen på oss! Det började med städning av källaren och byte av sängkläder. Efter det städade vi garaget. Det brukar ske varje semester och vädret var utmärkt för det idag. Garaget blev superbra.
Efter det gav jag mig på trädgården. Där växer ett hav av självsådda prästkragar mitt i gräsmattan och jag låter dem gärna hållas. Men nu hade jag fått nog! Framsidan såg väl vildvuxen och ovårdad ut trots prästisarna. Men de var för fina för att meja ner så jag plockade en massa först och spred ut i vaser inne. Sedan hämtade jag trimmern och kröp även runt buskarna och rev ogräs för hand. Då såg jag också hur ogräset tagit över trottoaren utanför. Jag började även där för att få extra fint. Maken kom med en skrapa och hjälpte till. Slitigt värre, men tillslut var framsidan både välvårdad och snygg igen!
Därmed kan vi slappa i soffan resten av kvällen. Och njuta av alla vackra buketter med prästkragarna här inne!