Sommarmorgon

Sitter ute på altanen med mitt morgonkaffe och klockan är inte ens åtta än. Vaknade med något tungt i huvudet. Samma tunga som harklar sig bland molnen och samlar kraft för att ta i och dundra lös.
Väderappen är glad i regn idag. Mest hela dan påstår den. Och har dessutom dekorerat molnen med små blixtar som om de skulle pigga upp. Nog för att åska kan vara riktigt trivsamt en stund. När det är möjligt att kura in sig någonstans och bara betrakta föreställningen.
Just nu är det solen som vill ha makten, men den kommer att förlora idag. Det känns i hela luften hur regnet från gårdagskvällen ännu är kapabelt till mer blöta.
Det är svalt och skönt ute, på gränsen till att jag fryser. Men det är så trivsamt bland alla blommor jag samlat omkring mig att jag hellre sitter härute ändå. Låter att tungt i huvudet blåsa bort. Dövas av sommardofterna. Och blomsterprakten.
… Vänta … jag ska visa!

Altanen är antagligen lika gammal som huset. Inte byggd av oss alltså. Då var den brun, jag har målat den vit. Eller ljusgrå är det faktiskt men det ser mest vitt ut ändå.
Bänkarna är lådor för förvaring, runtom, och det är bara att fälla upp locken och stoppa ner krukor och annat. Om man orkar plocka undan ovanpå locket först alltså. För där är det fullt med blommor. Och ja, jag gillar att blanda med diverse saker och gärna rostiga grejer också. Det finns ingen kombo som är så fin som nåt rostigt och blommor. 😀
Rosen som tagit sig an hörnet är en vildros. En gång i tidernas begynnelse som nybliven trädgårdsägare fann jag mig ha en rosrabatt utanför altanen. Jag minns det som en stor röd ros på hörnet. Som jag inte ville ha! Och lät ett rotskott ta över. Utan att fatta att det var en ympad ros och att rotskott borde hållas efter. Nu är det bara rotskottet kvar och en har växt sig rejäl och klär in hela hörnet och ända in under taket. Men, jag har allt hjälpt den lite också. Den är så fin! Svepande rörelser i vinden och nu är den full av knoppar som tänker blomma med små enkla, skira och ljusrosa rosor. Jag ser fram emot den dan när hela hörnet är fullt av dem. Det blir fint! Till hösten fylls den med små nypon.
Annars är det mest bara rosa och ljusa blommor på den sidan. Hela sidan är såklart också ljusare eftersom den vätter mot utsidan.
Andra sidan däremot. (Taket bytte vi för nåt år sedan och någon … läs: Maken som inte är höjdrädd, borde kanske ta sig upp och spola av den lite skräp nån dag.)

Där är det mer dramatik. Ett mycket mörkare hörn eftersom huset tar vid. Då har jag också valt mörkare blad och en mörkare färgskala även på blommorna och krukorna till och med.
Även där har jag (med hjälp av Maken) fått upp en spaljé. På utsidan av en växer en från förra sommaren nyplanterad Flamentaz ros. Den är inte så stor än. Tar sig precis upp över kanten och in i spaljén. Men den har knopp och den kommer att ståta med mörkrosa, snudd på röda rosor när den behagar slå ut. Och ännu är den lite klen, växten som klättrar i snören på insidan. Men innan hösten är här kommer den att ha klätt i en större del av väggen där. Klockrankan häver sig upp själv med slingriga fingrar på tentaklerna. Den växer fort och ymnigt och vill bara uppåt. Har jag tur blommar den med någon enstaka men fantastisk klocka fram på sensommaren. Men det är aningen för högt upp i landet detta, för att ge någon redig blomning. Men jag älskar den ändå, för dessa växtkraft och blandverk.

Så här sitter jag, som Tjuren Ferdinand, och luktar på mina blommor.

Blommigt

Det är så mycket vackert ute nu att det knappt går att fatta.
Blommor överallt, den ena efter den andra kommer i blom och nästan tävlar om uppmärksamheten. Rosa och lila är den vanligaste färgen på mina blommor märker jag. I synnerhet på sommarblommorna jag satt i krukor överallt.

Men även blommorna ute i rabatter och på buskar tenderar att dra sig åt den färgskalan. Fast på rundan i trädgården i går kväll fanns också ett antal vita fina.

Dottern kom från jobbet med två rosa blommor till igår. Hon brukar få köpa ut 🙂 och när hon ändå skulle hit en sväng passade jag på att beställa vad jag ville ha. Rosenskärans blommor är som vikta i tunt papper. De här hade också en trivsam rosa kant runt sina kronblad.

När jag hade planterat ner dem i en stor kruka och ställt den på sin plats tog jag mig an städning av planteringsbordet.
Det var redigt skräpigt efter alla sommarblomsplanteringar nu. Och efter hösten och vinterns framfart.
Jag byggde det där bordet tillsammans med Maken för nåt år sen. Av snyggt slitna gamla staketplankor efter att vi rev själva staketet. Lät till och med bultarna sitta kvar i kanten av bordsskivan, jag ville ha det rejält, stabilt och ruffigt. Sedan ordnade jag med en hylla under och satte upp hyllor på väggen ovanför.
Av någon anledning har jag svårt att slänga fullt fungerande grejer. Vissa kan man ha till annat. Återbruk, som med staketplankorna. Men alla dessa plastkrukor som blommorna kommer i. De är så oerhört ocharmiga och fula, och jag kränger av dem och planterar ner blommorna i större och finare krukor. Det mår alla mycket bättre av. Men plaskrukorna … De har jag staplat och staplat och stuvat in under detta bord sedan det ställdes på plats. Tydligen svåra att göra sig av med? Vissa av dessa plastkrukor är dessutom i en tunn plast som går sönder väldigt lätt och knappast passar till återanvändning. Ändå hittade jag även en massa såna när jag nu drog fram alla dessa krukor. Nej nu fick det vara nog. Jag öste ner dem i en plastsäck, även de där något stabilare krukorna. Hur många behöver man ha liksom? Jag sparade en lagom mängd av de bästa och definitivt alla som var lite större. Är det nåt man behöver så är det just större blomkrukor.
Sen krattade jag fram alla gamla prassliga löv som blåst in under och tog sedan bort hyllan under bordet för att stoppa mig själv från ytterligare kruksamlande. Och ställde in den lilla mängd jag valde att spara direkt på marken under bordet istället.
En annan sak med planteringsbord är att det gräs som fanns har nötts bort av att jag är där och trampar runt hela tiden. Nu är det gräslöst och typ stampat jordgolv framför mitt bord. Det är dammigt när det är torrt och när det regnar blir det lite lerigt och stänker upp på det som förvaras under bordet. Men jag hittade ett par större bitar plywood som jag lade som en slags trampskiva framför. Kanske minskar det lerigt regnstänk. Och känns också lite bättre att stå på.
Sen snyggade jag givetvis upp hyllorna ovanför och själva bordsskivan också. Nu är det väldigt trivsamt och lockande att plantera nåt mer.

Jag har redan massor med sommarblommor i krukor runtomkring mig. Men min kompis som hälsade på häromdan tittade sig omkring och sa, ”Fint, men du kommer att köpa mer va?” Japp, hon känner mig. Jag kommer att köpa mer.
Men vad gör det. Semestern kommer även i år att tillbringas mestadels hemma. Då ska det åtminstone vara njutbart vackert i varje vrå. Och inga plastkrukor som skymmer sikten 😀

Sköna maj?

Det är en väldigt kall vår. Maj månad är inte vad den kunde vara, utan mer nån slags aprilwannabe med spridda skurar och blygsam temperatur. Visst, en och annan dag glimmar till, men ibland får vi nöja oss med bara nån timme nån dag som känns vårig. I övrigt är det mest regn, kallt och otrivsamt.
I lördags var det en sån överraskande dag. Den kom nämligen med en oförklarlig sol. När det skulle vara regn. Fast det var olika bud på det. Nån app påstod regn efter elva, en annan ville ha regn efter tolv. Inget regn kom vid något av tidpunkterna eller faktiskt alls under hela dan.
Jag tog alltså chansen att få ut gräsklipparen ur vinterförvaringen direkt efter morgonkaffet. Den överraskade också, och startade underfundigt nog redan vid mitt första ryck. Sånt brukar den inte ägna sig åt utan den vill bara jävlas tills jag muttrande ger upp och hämtar Maken. För att då men ett illa dolt flin starta vid hans första ryck. Som om den inte trilskats alls innan.
Men nu behagade gräsklipparen alltså göra mig den tjänsten också, kanske var den lika häpen över vädrets nyck som jag och inte tänkte på att det var jag som ryckte till i snöret. Gräsmattan fick därmed årets första klippning. Faktiskt välbehövligt för den hade redan växt rejält.
Jag hann också med att putsa runt med sekatören i diverse buskar och blanda lite gödsel med barkmull och strössla ut i rabatterna. För det skulle som sagt regna, så himla bra att hinna gödsla lite innan. Jo nog hann jag. Med råge. Jag borde kanske ha vattnat. Men orken tog slut och jag väntade på det där regnet. Tydligen regnade det lite under natten. I alla fall såg det ut så på söndagsmorgonen.

Det infinner sig ingen riktig lust att bära fram utemöbler eller nåt sånt när det ser ut att vara bara april. Fast jag gjorde ändå ett ryck under torsdagen förra veckan när det också klev in en dag med sällsynt sol och tillhörande varmare grader. Dessa underhöll oss till och med hela dan.
Och jag fick lite fealing och skapade lite ordning på altanen med mattor och möbler och bäddade undan katternas vinterhotell. Sedan makade jag upp taket på paviljogen. Lite trixigt ensam, men kvasten och krattan och jag fick ordning på hela takschabraket tills det satt som det skulle. Kan själv är en envis jävel.
Jag bar också fram de möbler som skulle finnas på plats under detta tak.
Men sen kom både solen och jag av oss och resten är ännu ogjort. Det där lilla extra piffet jag brukar ägna mig åt. Till vilken vits liksom. Det är inte så att det lockar till uteliv och nåt sittande i utemöbler precis.

Idag är det onsdag och ett envist regnande och blåsande har pågått sedan morgonen och ska tydligen inte ge sig förrän tidigast på fredag. Men då har väderfolket lovat oss lite varmare tider. Vi får väl se.
Jag har i alla fall planer på att åka och inhandla en hel del sommarblommor i morgon. Oavsett väder. Så det så. Nu får det vara dags tycker jag. Juni står för sjutton och stampar i farstun. Det får bli nån ordning på allt.

Augustimorgon

… i paviljongen. Visste redan när jag vaknade att det skulle hittas en sommarmorgon därute. Det har pratats om en varm dag. Jag lämnade sängen redan strax efter sju, drog på mig en klänning och gick upp till övervåningen. Slog upp altandörren på vid gavel och jo, där fanns en sommarmorgon! Och två hungriga katter. Som är lite som Hobbitar. Vill ha second breakfast … och jag vet! Att de fått den första av Maken innan han åkte till jobbet en knapp timme tidigare. Men nu står dom här igen med klotrunda ögon som påstår motsatsen. Äh, dom får lite till i alla fall. Båda slukar allt och traskar ut, nöjda som två tonåringar som lurat av båda föräldrarna veckopeng.
Jag sätter på kaffevatten och laddar presskannan med det starkare kaffealternativet. Mörkrostat och smakrikt ska det vara.
Går ut och drar ned en slang längs torra rabatter. Det är helt tyst, helt vindstilla. Söta sommardofter och en skön temperatur som inte kräver annat den ärmlösa klänning jag redan har. Alla blomster får sitt för att klara en varm dag. Sedan tar jag med mig kaffet till min blomstrande paviljong.
Njuter av ledighet, kaffe och all ymnig blomning och en kelig katt.

 

Det blev rosor

Nåt slags övermod tycks ha drabbat mig! Jag vet ju sen länge att rosor (utom de ymniga buskrosorna vid rönnen och några vildrosor) inte är helt kompatibla med denna trädgård. Varför vet jag inte. Jag har jordförbättrat och beskurit och fjäskat så till den milda grad och ändå växer de rosor jag har synnerligen klent. I det närmaste knappt inte alls. Klena små spret som borde grävas fram och kastas på sophögen. Och jag har grävt fram, flyttat på och bäddat om. Till ingen nytta.
Intill paviljongen sattes för en evighet sedan en klängros. Den klängde knappt alls. År efter år bara småklängde den så jäkla mesigt. Fast den är en Flammentanz och sägs vara närmast ett ogräs som vem som helst lyckas med. Inte jag uppenbarligen. För ett par år sen, kanske till och med tre år sedan gav jag upp. Jag grävde, hackade och knipsade i det lilla som återstod av denna ros. Hela roten gick inte att dra upp men jag kapade så långt ner det gick och täckte sedan över den odlingslådan med lock. Ställde krukor av annat på istället för att gräva ner nåt mer.
I våras fick jag plötsligt syn på en stängel som var märkligt rosliknande och som hade letat sig ut genom en liten öppning i detta lock. Jajjamen. Rosen! Nu är den meterhög och blommar. Är det sån hårdhänt behandling de vill ha?
I en annan rabatt försökte jag fixa en rosenrabatt för nåt år sen. Jodå, två av rosorna är trivsamt återkommande. Ingrid Bergman och Leonardo Da Vinchi kämpar på och blommar varje år. De övriga inte så mycket. En klätterros i andra ändan har varit rätt småaktig tycker jag. Och ett par buskrosor som jag satte utanför denna rabatt som nån slags inramning gjorde ingen nytta alls. Och i en portal en bit bort var det rent av minirosor istället för meterhöga klättrande sjok.
Men så i år. Förutom detta vidunder under locket. Klätterrosen tog plötsligt fart, blommat så ymnigt i år att jag stod under och häpnade. De där två miniatyrklättrarna hade jag flytat för nåt år sen och de växer visserligen sakta och är fortfarande små, men de ser friska och fina ut och den ena blommar vilken dag som helst. Den kvarvarande buskrosen likaså. Den andra har jag dumpat.
Så ja, nån slags övermod har tagit mig när det gäller rosor. För jag köpte en ny Flammentanz som jag gjorde plats för utanför altanhörnet. Den har både växt rejält och blommat sen plantering. Idag medan jag rensade runt kändisrosorna fick jag ett svårstoppat ryck. Det tog mig raka vägen till blomsterbutiken och jag gav mig inte innan jag valt ut två nya rosor. Det fanns redigt med plats för dem i nämnda rosrabatt. Där är de nu konstfärdigt nergrävda med rosjord och förmaningar (hot rentav) om att växa.
Jag som aldrig mer skulle köpa en enda ros till denna trädgård. Har plötsligt skaffat tre nya hittills i år. Och säsongen är inte slut än. Växtrean har inte ens börjat …

Oklippt och vildvuxet

Detta är vyn från gatan. Vad folk som passerar ser. Och tänker att här bor det en lat jävel. 🙂
Jag har klippt en remsa innanför men det kanske man inte hinner lägga märke till. Och att det är hyfsat väklipppt på baksidan har man ingen aning om när man bara passerar längs gatan.
Förutom vilda blommor och gräs är det också ett par just ny ymnigt blommande buskar. Och en plantering runt det gamla döda plommonträdet. Fast den planteringen är lite svår att upptäcka med långgräset framför, det ser jag. Fast jag ser den tydligt från mitt lite mer välklippta håll och det är det viktigaste ändå.

Jag hoppas att folk som passerar istället tänker; ”Å, här bor det en som bryr sig om insekterna!”
För det är verkligen inte lathet som orsakar detta vilda och ovårdade utseende. Utan faktiskt omsorg om fjärilarna, humlorna, bina och alla andra hotade insekter. Också för att jag tycker att ogräs är vackert och det växer fina strån, höga blå och vita klockor, prästkragar, rödklöver och annat jag vill se blomma. Kanske klipper jag ner det sen, när allt blommat klart.
Insekterna är verkligen hotade, det pratas mycket om dem nu. Hörde senast i går på radion en biolog säga att det är en oroväckande minskning av fjärilar och andra pollinerande insekter. Och att vi kan hjälpa till genom en mycket enkel åtgärd. Att lämna delar av gräsmattorna oklippta. Både i våra egna trädgårdar men också i delar av parker och andra offentliga grönområden. Det är väl härligt ändå, att lite lathet eller att bli befriad från ett tråkigt måste kan göra sån nytta!
Jag hjälper alltså till jättemycket 🙂 Insektshotell och liknande i all ära. Men det är medvetet oklippt på många ställen runtom i min lite vildvuxna lummiga trädgård. Vad ska de med hotell till om det inte finns nåt jobb liksom? Det surrar därför också en hel del i allt detta oklippta och en och annan fjäril fladdrar förbi. Och visst såg man oftare fjärilar förr? Betydligt mer olika fjärilar också? Tog dem så självklara, nu blir det lite ”åå, en fjäril!” när nån äntligen fladdrar förbi.
Vi måste börja ta vårt klot på allvar! Vi kan inte fortsätta som vi gör och riskera att allt förstörs. Vi vill väl ändå ha en beboelig jord med all fantastisk natur kvar!

Sommarmorgon

När jag kom hem från jobbet på midsommardagen sken solen lika intensivt som den gjorde på midsommarafton. Varmt var det då, lite svalare dagen efter. Skönt faktiskt.
Jag städade av altanen lite. Sopade pollen och inblåst skräp av bänkarna, dammade duken och skakade mattor. Innan jag tog ut dammsugaren och fick bort allt det där som låg på golvet. Mina nya svarta filtade mattor är snygga, men allt som blåser in syns väldigt väl. Dammsugning är enda sättet att få det fint igen.
Sen plockade jag lite smått blommigt till små vaser och vattnade i alla mina krukor. Det är ett gäng, jag har ingen måtta. Less is tristess och more is what I want. Typ så är det när jag vandrar omkring i blomsterhandlarna i gränsen mellan vår och försommar och fyller vagnen. Sen hem och plantera i alla krukor jag äger och arrangera ihop växtligheten i trivsamma grupper vid sittplatserna. Mest på altanen och i paviljongen där vi sitter mest. därtill har jag också sått en hel del blommande frön enligt samma princip. om allt vill sig väl har jag snart ett överflöd av blommande luktärter att plocka av.
Det blir extra fint på altanen när all den där, faktiskt trevliga, städningen är gjord. Och det var då det kom sig att jag landade i altansängen. Alla borde ha en säng på altanen eller i sitt uterum läste jag någonstans. Så sant!
Att lägga sig där, när vinden sveper omkring med gardinerna jag hängt upp med avsikt att hålla solen utanför, och fåglarna kvittrar och nån humla har hittat blommorna jag plockade till de där små vaserna. När katten upptäcker att jag lagt mig i sängen och kryper ner, spinnande tätt intill. Då, somnar man skönt efter ett dygn på jobbet där nattsömnen blir lite sisådär. Då är den där sängen det bästa utelivet har.
Jag skulle aldrig sova där om natten. Det finns alltför stor risk till sällskap av något som katten släpar hem, en massa mygg och annat oknytt. Nä, inte för nattsömnen men väl för daglig vila är sängen på altanen oslagbar.
Idag är det söndag, fortfarande lite midsommarstämning och jag ska jobba igen framåt kvällen. Men dagen är fortfarande ledig. Bjuder på en visning 🙂

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.

Vårlök

Ska du inte ha några vårlökar? Frågade Dottern från sitt jobb på trädgårdshandeln en dag i höstas. Näe, jag hade inte tänkt det. Brukar glömma det där med vårlökar när sommarsäsongen är över och en gång satte jag massor och knappt inget kom upp. Så nej. Men hon envisades. Hon brukar göra det. Det är rea nu. Jag köper hem ett gäng så hjälps vi åt att gräva ner. Ok. Ett gäng alltså … jag lade ut dem på köksgolvet och räknade ihop antalet lökar från varje påse. Typ trehundra stycken. Hoppla. Det var Tulpaner av varierat slag och Allium och Narcisser. Om allt det skulle ner nånstans hade vi att göra. Nog för att plats finns men ändå.

Nåja. Vi är inte såna som ger upp. En höstdag tog vi tag i saken. Planerade och planterade med stil vill jag lova. Rosa bubbel till oss och benmjöl till lökarna. Vi gick först runt och bara lade ut påsarna som vi trodde de skulle passa bäst. Sen var det bara att börja gräva.

Mycket grävande blev det. Ny jord först, en lagom stor grop, benmjöl i botten och ner med löken i nån sags bra ordning för att det ska se fint ut när de kommer upp. Ett glas bubbel på det och så nästa påse. Tillsut var vi rätt less på benmjöl och lök. De sista trycktes raskt ner lite här och var utan vidare planering. Eller om det kanske var på grund av bubblet?Sen kom vintern. Eller vad den nu kan kallas. En väldigt lång höst kanske och så våren. Det började tidigt sticka upp små toppar här och var i rabatterna. Toppar som växte till blad och omslöt först en hård knopp som snart blev allt lösare och en efter en har de nu brustit. Om det gjort ont vet inte jag … men vilken belöning de gav oss för vårt höstslit! Som det har blommat! Som det blommar än! Och mer finns att vänta som inte slagit ut i blom än. Helt fantastiskt. Trädgårdsmästaren i det där trädgårdsprogrammet jag gillar så, sa i ett avsnitt att om du ska sätta vårlökar så ska du sätta massor så det blir grupper. Inte bara nån enstaka här och där. Kosta på rejält. Och han hade helt rätt. Precis så här ska det se ut. Jag kanske sätter ännu fler i höst!