Ohyra och eländes kryp

En ljum kväll efter riktigt varm dag. Solcellsbelysningarna lyser fint lite här och där och jag tar en liten sängfösare och vill avnjuta en sen sommarkväll. Hinner få ner mig själv i en stol och andas ut, så där som man gör när allt är bättre och bäst. För en sekund eller två.
Sen är dom genast där. Myggjävlarna. De tycks inte hindras av den rådande torkan utan finns ändå. Och struntar totalt i att jag tänkte njuta av kvällen och för ett ögonblick hade glömt det där med mygg. Som surrar runt och försöker sticka mig överallt tills inget med kvällen är njutbart längre utan bara växande irritation.
Det finns nån slags attackmygga också. Som flyger rakt på utan förvarnande irrande, surrande. Den tar sikte från nån undanskymd plats, sporrar vingarna, höjer sin lans och skakar ner visiret. Och så i galopp direkt ner och sticker till på första bästa ställe!
Flugor är ett annat djävulskap. Högljutt surrande eller envist springande på ens bara ben eller arm. Landar omedelbart igen efter att ha blivit ilsket bortviftad som förnöjd över att orsaka förtret. Häromkvällen hade vi ställt ut skålarna med mat på altanbordet, slagit oss ner och sträckt oss efter besticken för att lägga upp. När ett dånande surr anlände i gemensam tropp och nån slags svärm av stora flugor anlände för att ta för sig av maten. Som det där Hökarängengänget som till speciell signatur tränger sig före alla andra i skidbacken så Stig-Helmer blir omkullblåst. De där flugorna var precis lika stökiga och lika överallt.
Eller getingarna. Som får för sig att man är blomma mitt i allt och hotfullt närmar sig från håll man inte hinner se. Mitt i intressanta samtal kan folk skrikande styra iväg med viftande armar och cirkulera runt i vilt sökande efter getingens reträtt. Det är egentligen mer risk att drabbas av ett stick av det beteendet än att sitta still, eftersom getingen går till stickande attack bara om den känner sig hotad.
På en del blommor finns diverse ohyra. Gröna löss på rosorna och något osynligt litet jäkla kryp har tagit sig för med att suga musten ur bladen på en av mina fina klätterväxter. Jag har letat och letat men hittar inte själva krypet men dess framfart är uppenbar. Bladen blir fläckiga och skrumpnar tillslut ihop till något urvattnat blekt som ramlar av. Och en omplanterad växt i en av rabatterna är det nån som äter upp i stora tuggor. Lämnar bara den där mittennerven av bladen som en samling pinnar på stam.
Jag blir så trött! Ge fasen i både mig och mina blommor!

Poetisk morgon … kanske

Det är lätt att bli poetisk en sommarmorgon medan temperaturen är behaglig och snudd på sval och när det där speciella ljuset är överallt och glittrar i blombladen. Sveper genom huset och hittar skrymslen, belyser plötsligt nåt likt en stråklastare på en scen.
Jag och ljuset, vi är som de där motsidorna på magneterna. När andra hyllar ljusets ankomst sörjer jag mörkrets frånvaro. Längtar omedelbart till november igen. Saknar allt sammetsmjukt mörker.
Grannen har målat huset denna sommar. Tidigare var det blekgult med betoning på blekt eftersom det stått och behövt färg rätt länge. Nu är det solgult och gassar in genom mina fönster ikapp med solen från andra hållet varje morgon. Och jag kryper upp ur källarmörkret med trötta ögon och känner mig vampyraktig (inget sug efter blod dock, bara vanligt kaffe) och vill dra ner allt mörkläggande omedelbart för att värja mig. (Hade han rådgjort med mig innan målning hade föreslagit svart, eller falurött åtminstone, färger som aktar sig för att reflektera solljus)
Men så skärper jag mig och tänker att ljuset är livet och efterlängtat och hyllat och liknande … (o)sanningar. Och går ut på altanen och känner dofterna av sommar i allt. En lätt bris, skuggspelet mot paviljongtyget, rasslande björklöv och ett överflöd av blommor. Just blommorna blir kontrasten. Att jag älskar dessa ljuskrävande ting men inte själva ljuset.
Visst är sommaren skön, i valda delar. Att slippa ha alltför många plagg på sig, att kunna sitta ute en sen kväll eller tidig morgon. Använda uterummen jag ordnat med i trädgården. Och just blommorna, alla dessa blommor. Men därtill finns också värmen, det kvava, jobbiga i värmen. Ljuset, det skarpa krävande. Myggen, fästingarna och diverse andra småkryp av irriterande art inte att förglömma. Eller mikroskopiskt små kryp som ger sig på mina blommor och fräckt tuggar i sig bladen.
Jag står en stund på altansteget med kaffemuggen, söker av trädgården. Efter det svalaste, skuggigaste och därmed behagligaste stället att vakna ordentligt på. Ser den trivsamma korgstolen och får genast en katt i famnen. Så ja.
Därifrån har jag utsikt över halva trädgården. I skydd av de ymniga björkarna sitter skogsduvan och rullar tungan. Alla grannars barn är ännu inomhus (tack och lov för sommarlovs-barnteve). Det gör tystnaden härute vilsam. Skatan som bor någonstans i närheten landar frimodigt på behörigt avstånd. Den har fått vatten i ett emaljerat fat, eftersom den försökte bada i en kastrull häromdan. Katterna tror att fatet med vatten är deras nya och större och förbättrade drickskål. Jag låter dem tro det, de kan gott dela med skatan. Även humlor och liknande surrande trädgårdsarbetare har fått en skål vatten. En mycket mindre skål, fylld med sten och glaskulor för dem att landa på och hitta vatten mellan. Vi måste värna om de minsta också.

Jag går in när kaffet är urdrucket. Katten har redan hoppat ur min famn för att jaga något som fladdrade förbi.
Dagen har bara börjat och snart släpps alla barnen ut. Huset behöver värmeskyddas, själv behöver jag göra något annat. Vad det nu ska bli. Lukta på mina blommor en stund kanske.

Växtlighet på burk

Plockade begynnelsen på vandringen i Skåne i höstas. Lade dem i blöt när jag kom hem. Länge, länge tills det tillslut syns en spricka. Och en svag antydan till grodd. Placerade dem med grodden ner i vatten och snart hade en lång rotsvans sökt sig ner i vattnet. Och så en dag stack där upp en liten pinne som snabbt veckade ut sina tre blad. Så himla häftigt att följa!

Moriskaffi ute

Det är en förvånansvärt ljum augustimorgon som möter mig när jag öppnar altandörren denna morgon. Himlen förklarar varför. Jaha. Det ska bli regn. Igen. Det är därför det är nästan vindstilla också.
Jag tar chansen, sitter med mitt morgonkaffe (och känner hur bra ordet från mitt barndomsspråk ändå passar för just detta … moriskaffi … är aningen godare kaffe än morgonkaffe faktiskt!) ute på en av mina sköna uteställen och bläddrar runt i sociala medier i mobilen. Fast jag tagit med mig en bok. Det ser snyggt ut, det där med boken. Men den förblir oöppnad.
En hackspett gör mig sällskap i någon av tallarna bakom björkarna. Ser den inte, men knackningarna är trivsamma. Katterna är ute på nåt eget uppdrag och lika osynliga. Grannarnas alla barn är lämnade på förskolor och skolor medan alla snickrande föräldrar är på jobbet. Det är alltså alldeles tyst, förutom hackspetten. Inte ens nån grävmaskin mullrar runt. Kanske de tagit fredagsuppehåll? Det är väl ändå typiskt … allt allt detta, som upplagt för att mysa runt i trädgården, ska då sabbas av ännu ett regnväder!
Jag inser att blommorna behöver vatten och lämnar mitt kaffe för att fylla vattenkannorna. Otaliga steg har jag gått med dessa vattenkannor i sommar. Samlat regnvatten, från taket ner i en tunna. Från tunnan över i en kanna. Från kannan till blommorna. Det är det vi uppmanats till, att spara på kranvattnet. Bevattningsförbud till och från, men jag håller inte reda på det där utan låter helt enkelt bli att släpa omkring på vattenslang i trädgården. Samlat regnvatten och vattenkanna är rätt så trivsamt faktiskt. Bra träningstillfälle också med en tung kanna i vardera handen. Vattenbrist är ett otrevligt och främmande ord för oss moderna nutidsmänniskor. Likväl tycks det vara i högsta grad på sant. Så jag samlar regnet och sparar i kranen. Lydig medborgare som jag är.
Det är dock mest krukor jag vattnar med detta regnvatten och jag lämnar rabatterna åt sitt öde. Dem sköter himlens trädgårdsmästare om med regnet så bra ändå. Skapligt regelbundet, så där varannan dag.
Snart känner jag mycket riktigt små stänk i ansiktet. Passar därför på att vara extra frikostig med mitt samlade vatten. Ger växterna en ordentlig rotblöta. Även i rabatterna. Så kan de ta emot regnet desto bättre. Tunnan kan nu samla nytt vatten och jag samlar jag ihop mitt urdruckna kaffe, min olästa bok och går in under tak. Trivsamt med regnet droppande och doften det för med sig. Jahapp. Vad ska jag hitta på nu?

Mycket gjort på samma dag

Det är tisdagskväll och juni månads sista vecka är påbörjad. Det är juni som är bäst av sommarmånaderna i mitt tycke. Medan man ännu är så där hänförd över knopparna, blomningen, lövsprickningen och det vackra runtomkring. Sen blir det liksom vardag. Därför har jag för vana att prata med blommorna! Jag tittar till dem på en morgonrunda och ofta också på en kvällsrunda. Genom trädgården alltså. Och förundras över växtkraft och skönhet.
Den andra semesterveckan är nu också naggad i kanten och jag fokuserar isället hårt på hur mycket som är kvar.
Idag har vi farit fram som om nån chef hade ögonen på oss! Det började med städning av källaren och byte av sängkläder. Efter det städade vi garaget. Det brukar ske varje semester och vädret var utmärkt för det idag. Garaget blev superbra.
Efter det gav jag mig på trädgården. Där växer ett hav av självsådda prästkragar mitt i gräsmattan och jag låter dem gärna hållas. Men nu hade jag fått nog! Framsidan såg väl vildvuxen och ovårdad ut trots prästisarna. Men de var för fina för att meja ner så jag plockade en massa först och spred ut i vaser inne. Sedan hämtade jag trimmern och kröp även runt buskarna och rev ogräs för hand. Då såg jag också hur ogräset tagit över trottoaren utanför. Jag började även där för att få extra fint. Maken kom med en skrapa och hjälpte till. Slitigt värre, men tillslut var framsidan både välvårdad och snygg igen!
Därmed kan vi slappa i soffan resten av kvällen. Och njuta av alla vackra buketter med prästkragarna här inne!


Doftrikt

För en kort stund ännu, blommar syrenerna.
Det är mycket barndom i den doften. Från ett rejält buskage som fanns vid barndomsstugan. Delar av det klippte pappa till en prydlig häck varje sommar. Där kom inga blommor. Men jag lyckades tränga mig in bakom vedboden och böja ner grenar för att kunna plocka de blommiga kvistarna och få med doften in i stugan.
Jag och Brorsan använde syrenbladen som pengar när vi lekte kiosk. Vi hade massor av pengar. Då.
Man ska tydligen kunna spara en blommande syrenkvist i en tätt försluten burk i frysen. Ta fram den mitt i vintern och öppna locket. Då ska doften finnas där en stund, tills blomman tinat. Jag har inte försökt. Överkonsumerar dem nu istället och är redan inne på andra vändan buketter i huset. Hinner nog med en eller två varv till innan de blommat över.
Syrener står sig inte jättebra i vas. Men om man täljer en lång snittyta i varje kvist, då får de mer vatten och står lite längre än annars. Har jag märkt. Däremot är de som gjorda för vaser i alla fall, med sina tunga klasar av blommor. Det blir vackert hur man än gör!

Sommarväder

Första höstmånaden är redan en bra bit på väg. Och fylld med sommarväder. Temperaturer kring tjugo grader varmt och ljumma kvällar. Klädsel sandaler och sommarplagg. Himlen så blå att juli skulle bli avundsjuk.
Vi sitter med öppen altandörr och lyssnar på fågelkvitter som om det var högsommar och semester eller nåt liknande. Hör barn härja på därute som om det var sommarlov och inte en söndagskväll i september.
Jag påbörjade nermonteringen av allt somrigt i början av månaden men detta väder inbjuder inte alls till någon fortsättning av det jobbet, även om jag ändå plockar ihop lite i taget. Massor med blommor blommar än och gräset måste klippas som om de inte har en aning om vad som väntar.
När jag tittade på hur vädret spås att vara under den kommande veckan kunde jag konstatera att det verkligen inte är nån brådska med höstfixande.
Augusti hänger kvar likt en kvällspigg gäst medan värdfolket gäspar i soffhörnan.
Så jag låter blommorna blomma på och behåller paviljongen ett tag till. Altanen får stå orörd ännu en vecka. Tids nog.
På nåt sätt känns det som om allt har en månads fördröjning. Det var liksom maj i juni och juni i juli och … ja, nu är det augusti i september. Typ.
Det är faktiskt njutbart, eftersom temperaturen är hanterbar och blommorna för vackra för att klippa ner. Dessutom är jag rätt ledig. Unnar mig att hasa omkring hemmavid utan vidare måsten.

Trädgårdsjobb

Första semesterdagen blev en trädgårdsdag. Bästa sättet att ta sig an ledigheten faktiskt. För mig i alla fall. Jag drack morgonkaffe först. Sen fick Maken dra igång gräsklipparen och så satte jag igång. Gillar verkligen att klippa gräset!
Min trädgård är … ska vi kalla den lummig! Gammeldags romantiskt låter så fånigt, men används av trädgårdstidningarna när de visar bilder på såna trädgårdar som jag försöker efterlikna. Eftersom jag är av en rätt så kreativ, konstnärlig och till viss del en lite bohemisk typ är raka och vältrimmade kanter inget för mig.
Lite ogräs här och där har ingen dött av!
Det går i etapper det där med ogräset. På våren är jag helt överförtjust i allt som tar sig upp när tjälen lämnat och solen värmer. Allt det där skira och ljusgröna som spirar är så vackert. Oavsett om det förblir grönt eller om det utvecklas diverse blommor. Som de ljusblå förjätmigejen, prästkragarna, de pyttesmå blommorna i gräsmattan … det finns verkligen en hel flora där och nångång ska jag bena ut det också.
Jag klipper runt dem, de allra finaste får vara blommande små tuvor mitt i det som är gräsmatta. Det får sticka upp längs husgrunden och portalerna och ja, faktum är att jag till och med lämnar en stor rektangel runt päronträdet. Det växer en riktig sommaräng där snart. För varje år kommer där upp ytterligare en blomsort.
Men så, allteftersom blommorna blommar ut, klipper jag ner mina små tuvor. Så här pass långt in i sommaren har också det där skira ljusgröna förvandlats till ett ocharmigt trassel. Brunt och torrt längst in och gröngrå, dammiga växter i toppen.
I dag klipptes alla kvarvarande tuvor ner, utan tjafs. Även sommarängen runt päronträdet.
Nånstans där, när jag matat mig runt halvvägs, hostade gräsklipparen till. Bolmade ur sig en svart rök och stannade. Maken fick rycka ut. Vi upptäckte snart att den stod och läckte bensin, den liksom rann ut bara, där den inte ska ut. Maken suckade tungt. Det var inget som egentligen platsade i hans agenda idag. Han drog den olydiga klipparen till garaget i alla fall.
Jag gick istället an på allt ogräs med händerna. Ryckte upp! Samlade en stor hög av ogräs. Jo, jag äger faktiskt en trimmer. Två till och med. Men de är så otroligt oromantiska. Låter illa och gör allt så rakt. Nä, jag är min egen trimmer. Det blev fint precis på det sättet jag vill.
När den första högen placerats i komposten kom Maken plötsligt med fungerande gräsklippare! Han är då för händig! Något hade putsats till och sen fick klipparen ny bensin och så var den villig att jobba klart. Hurra.
Efter klippning och all rensning gav jag mig på trivsamt städande av uteplatser. Arrangerade om lite krukor. Plockade lite blommor till vaser och flaskor jag har lite överallt.
Nu har jag ätit en sen lunch och snyggat till mig själv också. Därmed kan jag ännu njuta av en del eftermiddag och en hel kväll. Maken ska skjutsas till festivalen igen. Och jag ska bara strosa runt här hemma. Helt underbart!

Rosor är vackra ting

knoppDe är vackra när de är knoppar, hårt slutna med en svag föraning om vad som kommer att vecklas ur dem.

 

 

 

 

 

 

 

De är vackra, på ett mer självklart sätt när de blommar fullt utslagna. Oavsett om de är enkla eller fyllda.

 

iblom astrid

strösDe är vackra när kronbladen till slut släpper från blomman, ett efter ett, och lägger sig som ett strössel i gräset.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och, de är minst lika vackra när alla kronbladen är borta med vinden, och endast blommans sista stadium är kvar. utbl1

utbl2

Förut tyckte jag inte om rosor! Hur knasigt var inte det?

Rosor äro röda …

Och violer äro blå, smultron äro söta och du likaså. Ramsan skrevs i min gamla poesibok av nån för länge sen. Har inte boken kvar, den försvann i ett hemlandsbyte …
Men den har egentligen inte ett dugg att göra med detta inlägg. Ploppade bara upp i minnet. Apropå rosor liksom! 

Det här är några av mina rosor. De hade en tuff start i år. Vintern var inte snäll med dem alls. När jag såg över alla rosor i våras såg det mörkt ut. Klent. Torrt och dött. Vissa såg ut att ha frystorkat och det var bara att ta sekatören och knipsa. Trodde flera var förlorade.
Men växtkraft är inte att underskatta! Plötsligt kom de igång, även de värst ansatta. Nya skott stack upp från roten bara så där!
Jag hann jubla en stund. Då kom nästa bekymmer. Ett gäng larver invaderade alla rosor i smyg. Gömde sig i klibbiga höljen som rullade ihop bladen och där satt de och mumsade. På knoppar! Jäkla skit! Jag köpte gift på sprayflaska för inget annat hjälpte. De värst intagna kvistarna var bara att återigen knipsa av.
Trodde inget skulle blomma efter det! Även om jag lyckades ta död på larverna till slut.
Men mot alla ods liksom! Det blommar rosor! Och fler är på gång. Fantastiskt. Fortfarande lite klent och försiktigt här och var. Men ändå. De blommar och växer. Man får vara nöjd.