Tack och hej midsommar

Det var trevligt och bra på alla vis. Nu är det klart. En annan sak som också är klar är min privata utmaning av mig själv att hålla liv i detta bloggande till midsommar. Det har jag klarat till belåtelse, kan jag se nu ungefär etthundratjugofyra dagar senare. Någon enstaka missad dag finns i kalendern men jag åker inte på något eget påhittat straff för det. Utmaningen var min och enbart min för min egen del. Vid nåt tillfälle har tekniken krånglat, jag har skrivit inlägget och publicerat men sett först dagen efter att det bara landat som utkast. Men det skrevs i alla fall och hamnade ändå rätt i kalendern när jag publicerade igen. Så det är lugnt, jag är nöjd.
Men, vad gör jag nu? Det var inget jag bestämde då i februari när jag drog igång det här. Tja, jag fortsätter väl bara. I den takt jag behagar. Troligen inte varje dag, men helst i den mån jag orkar och hinner. Den nya utmaningen måste bestå i att det endast får gå en dag mellan inläggen om det måste bli en lucka. Eftersom två lätt blir en ovana. Så vi kör väl på det. Jag rullar på.

Lat eller glömsk?

Jag vet inte om det är för att jag gömmer eller inte orkar. Men jag kommer mig inte för att hämta datorn och få igång den på hela dan eller kvällen. Och plötsligt mitt i det tröttaste kvällsläget kommer jag på att jag lovat mig själv ett inlägg om dan i denna blogg. Vid det laget är det inte tal om att sätta sig vid nån dator. Det blir alltså appen i mobilen. Fast jag överlägset föredrar att skriva blogginlägg på verkliga tangenter som kan tryckas ner. Det är så mycket mer skrivkänsla i det.
Mobiltangenterna är inte det minsta tryckbara och de är små och obetydliga. Hur lätt som helst att trycka fel. Även om jag använder mig av en svepfunktion över tangenterna för att bilda orden. Dessutom det där eländes autocorr som gissar hejvilt och väljer fel ord med fel bokstäver hela tiden. Och så måste jag backa och skriva om. Backa och skriva om. Det hade förmodligen gått mycket snabbare att hämta datorn i alla fall. Ändå är det samma visa varje kväll.
Jag kommer på att jag glömt, ingen. Men orkar inte hämta nån dator. Mobilen ligger där på armlängds avstånd. Äh. Det får väl bli den då. Igen. Alltså är jag både glömsk och lat. Men jag håller mitt löfte. 😃

Näe, om jag skulle ta tag i det här …

… och ge mig själv en utmaning! Ett dagligt inlägg i denna snudd på utdöda och uttömda blogg. Den har hängt med sedan februari tjugohundraåtta. Är numera lite sliten, lite trött och lite naggad i kanten. Somnade till någonstans innan julpyntet hängdes upp förra året och ligger lite i koma än. Hickade till i mitten av januari och somnade om.
Nu är det redan februari, en bra bit in i månaden om jag inte missminner mig. Så denna eviga fråga, vara eller inte vara? Nog kan jag spotta ur mig ett dagligt inlägg om jag vill. Frågan är just den där viljan.
Det som hindrar mig är väl … Tja …

  1. Ren lathet! Kliva ur soffan, gå och starta datorn. Visst går det att få något skrivet även utan datorn via telefonen men det är för pilligt. Jag gillar riktiga tangenter.
  2. Stickningen! Har väldigt svårt att släppa den och upplever en redig begränsning i att bara äga två händer. Det är snudd på omöjligt, vill jag påstå, att sticka och skriva samtidigt.
  3. Det är säkert nåt bra på teve!
  4. Garn! Allt detta garn som ligger i lådorna och inget hellre vill än trassla in mig. Kanske jag borde starta en garnblogg!
  5. Allt det där vardagliga. Maten ska lagas, huset ska städas, tvätten … ja du fattar.
  6. Jobbet, ibland ska det jobbas också fast man helst vill allt möjligt annat.
  7. Och så vidare och så vidare ….

Ursäkter är det alltså gott om. Så då måste jag väl ta i med hårdhandskarna då. Piska lite. Självklart finns det inget tvång i att skriva fåniga inlägg i en halvtom blogg. Men det är något trivsamt i det också, som envist håller mig kvar. Fast jag borde sagt tack och adjö för evigheter sedan.
Vad skulle då en sån lista bestå i då kan vi undra … tja …

  1. Det är och har alltid varit himla trevligt att skriva något. Jag skriver mycket i jobbet men att skriva fritt på det här otvungna bloggsättet är nåt helt annat.
  2. Det håller igång skrivandet, om man nu har den ambitionen.
  3. Jag gillar att titta tillbaka och se att bloggkalenderns datum är fyllda.
  4. Och så gör jag dessutom årligt ihopsamlade böcker till mig av inläggen. Skulle bli trista böcker om texten försvinner.
  5. En slags dagbok är det på sätt och vis ändå, även om jag undviker alltför personliga grejer, att se tillbaka i och minnas genom.
  6. Datorn kan behöva användas till trevligare saker än att betala räkningar med.
  7. Och så vidare …

Jo, visst finns det anledningar. Jag harvar väl på då. Lovar mig själv att jag från och med detta inlägg ska ha en dagligt ifylld bloggkalender resten av … året? Det är kanske att ta i ändå? Vad sägs om resten av våren och försommaren med stopp vid midsommar … Hur länge blir det? Typ etthundratjugotvå dagar … Rimligt! Ja, så får det väl bli nu då … ”spottar i nävarna” … och kommer igen.

 

Tio år! Heja mig!

Tydligen är det på dagen exakt tio år sedan jag startade denna blogg! Wow liksom, och vart tog tiden vägen som man alltid säger när det blickas bakåt.
Hur ska jag fira det här? Ingen aning faktiskt. Om det ens är värt att fira. Nöjer mig med att bara nämna det, för min egen skull mest. Tio år liksom, det är ändå en mängd ord som passerat på den tiden. Jag minns hur tveksam jag var till själva fenomenet blogg när det var nytt. Så anonym, så försiktigt kom jag igång. Bloggade ett antal år på ett annat ställe och blev varm i systemet innan jag den där februaridagen för tio år sedan landade här.
Tio år av diverse ordande om allt och inget har det blivit alltså. Knappast speciellt revolutionerande på något sätt. Inte speciellt intressant heller.

Det har aldrig varit min avsikt ens! Vardagligt, vanligt och lättsamt vill jag ha det. Ointressant för alla utom de som finner det intressant. Bara tio år där jag tryggt travat på och babblat på. Också varit på väg att lägga av direkt eller  bara varit tyst i långa perioder. Suttit vid sidan av och funderat över livets ska jag eller inte. Varför liksom? Vem bryr sig liksom?
Men jag bryr mig, det är mest för det! För att det ger mig en viss tillfredsställelse att samla livet på detta sätt. Vad det än må vara för tillfället. Ytligt och lättsamt eller tyngre och allvarsammare. Sällan någon slags debatt eller ställningstagande. Ingen startad diskussion, inget specifikt ämne. Ingen given riktning.
För närvarande ser jag inte vägs ände än. Jag går väl bara vidare då helt enkelt! På mitt vanliga vis. Det är bra så. Det duger.

Det här med bloggar alltså

Jag blev sittande en god stund med att kolla av mina egna bokmärken i webbläsaren denna morgon. Upptäcker snart att dels var det år och dar sedan jag besökte en del bokmärken och dels hade de lagt av för länge sen i alla fall. Tydligen är jag inte ensam om att hamna i så kallad bloggtorka! Mängder av hoptorkade bloggar ligger därute. Gammal avdankad text som ingen längre läser. Som kanske endast några få läste när det begav sig. Att göra sig hörd är svårt. Om man ens vill det. Att få en attraktiv blogg handlar om att specificera sig, att hålla en slags debatt eller att visa upp något exceptionellt snyggt. Såna här ditt och datt bloggare som jag är synnerligen ointressanta. Dessutom kräver det dagliga inlägg, ibland fler än ett. Ett strategiskt taggande, pingande och marknadsförande. Och kommenterande hos andra. Det börjar närma sig ett heltidsjobb bara där.
Jag rensar bort dessa länkar till bloggar som stannat i tiden. Har bloggfenomenet gjort sitt? Är den mängden text som platsar i ett blogginlägg alltför långt och omständligt för nutidsmänniskan, som helst bra vill ha en bild med en kort textrad eller ett maxat twitterinlägg? Vem orkar läsa alla inlägg? Vem orkar läsa ens ett helt inlägg?
Jag snurrar runt en stund och hittar en tapper skara som bloggar på. Och jag finner mig trivas bäst i ditt och datt land själv faktiskt. Seriösa debatterande eller upplysande bloggar som gör anspråk på att lära mig nåt eller få mig att tycka nåt scrollar jag förbi. Olästa. Bloggarna med attraktiva bilder inom mitt eget intresseområde är mer intressanta. Bloggar med kläder och modemåsten går direkt bort. Bloggar med sjukdomstillstånd och krav på förståelse och särbehandling går också bort. Sorry, men jag orkar inte ta in sånt.
Jag vill tydligen bli ytligt underhållen. Fastnar i bilder på inredning, texter om vardagligheter, intressanta hantverk, trädgård eller andra slags kreativiteter. För det är den typen av bokmärken jag lägger beslag på.
Några få bloggare känner jag i den verkliga världen utanför Internet. Några få har jag lärt känna (nåja, känna och känna) inom Internet. Några få egna läsare känner jag i den verkliga världen utanför Internet och några andra enbart inom Internet.
Och just FÅ är nyckelordet här!
Min besöksstatistik är blygsam. Någon skulle rentav kalla den pinsam och undra varför jag envisas. Tja. För vems skull sitter jag här och drar ihop dessa inlägg? Lätt att påstå att det är för min egen, att jag skiter i statistik och siffror. Delvis är det så. Jag är inte minsta strategisk och varken pingar eller taggar eller marknadsför mig överhuvudtaget. Det ligger inte för mig. Och jag är tyvärr ruskigt dålig på att fara omkring och kommentera. Men ibland när jag ser staplarna i statistiken undrar jag själv. Varför jag envisas. Och så kommer jag på, att det är för att jag gillar bloggandet! Så länge jag gör det fortsätter jag i ditt och datt land med mina egna triviala vardagligheter. Nu fiskar jag verkligen inget beröm eller uppmuntran, tro inte det. Jag bara reflekterar över detta bloggfenomen. Egentligen kunde allt detta skrivas ner i en privat dagbok. Men ändå hamnar det till allmän beskådan. Fast då känns det lite tryggt ändå, att besökarantalet är lågt 🙂 Ja, ja. Lite kluvet är det allt.

Jag slappar och så

Semestern går in på sin sista vecka på måndag och det är sånt man helst inte vill tänka på! Jag tycks inte tänka på nåt bloggande heller och har inte ens startat datorn den senaste veckan. Jo, en gång. För att ladda in bilder från kameran men inget mer. Apropå det, så är det är ju det som veckotidningarna säger är semester. Att låta datorn vara. Som om hela världen tillbringade sin arbetstid framför en skärm! Ja, ja.
Jag kan visserligen blogga från mobilen också. Har appen. Men det är så oerhört pilligt att jag tappar sugen. Jag vill ha riktiga tangenter när jag skriver. Inte dutta fram en bokstav i taget. På min mobil har jag en swipe-funktion och kan därmed svepa över ett antal tangenter och så tror sig mobilen veta vad jag vill åstadkomma för ord. Det är ju bara det att den gissar fel fler gånger än det blir rätt och så sitter jag där och raderar och duttar enstaka bokstäver i alla fall.
Och så sitter jag mest och stickar när jag sitter inne. Sommartröjan börjar bli klar! Apropå det så råkade jag just klicka slutför beställning på mer garn och nya stickor …
Vi tar verkligen oss an dag för dag denna semester och det är så himla skönt. Maken tar sig an stadens Metal-festival denna helg. Själv minglade jag bland djur i bur i går i stadens djurpark. För att senare på kvällen avnjuta en konsert med The Hives. Fantastiskt är ordet för den upplevelsen! Apropå det så var detta band ingen storfavorit innan. Jag har nog hört alla låtar, många gånger. Tack vare en viss Dotter. Men att se dem live fick mig att verkligen lägga dem bland favoriterna!
Jag hinner också med mycket strosande i trädgården. Plockar lite blommor, pysslar ihop nåt av gräs eller snäckor och fröjdas över växtligheten. Speciellt de där klättrande och klängande växterna jag själv drivit upp från frön. Tänk vad ett litet, litet frö kan innehålla! Apropå det så besökte jag nyligen en vacker trädgård i en grannkommun. Jag hade Mamma, Bror och Svägerska och Hund med mig. Vi strosade runt och tittade på vackra blommor, åt glass vid ett café, handlade lite smått i växthusbutiken och fotade en hel del vackert. Där finns en rosenträdgård som verkligen gör skäl för namnet!
Vi kollar också en hel del på teve faktiskt eftersom vi gillar det. Vissa serier som sänds nu under sommaren, som morden i detta stackars Midsommer och så coola Vera i sin jeep. Det hon inte löser! Men framförallt så tittar vi på Homeland och plöjer säsong efter säsong. Inte så vi sitter i soffan dagarna i ända. Nejdå. Ett par avsnitt till morgonkaffet eftersom sommarmorgonen oftast är för kall för utekaffe. Och så avslutar vi kvällen med ett par avsnitt till. Sover gott sen! Apropå det så borde denna dagen innehålla byte v lakan och en del tvättande. Det blåser torkvindar!
Njut av livet!

Och plötsligt är jag här och hänger igen

Ett halvår senare typ.
Jag har grunnat. På detta bloggande en tid, och kommit fram till att det saknas! Jo, så är det!
Först kändes det skönt att slippa. Under tiden skrevs en del annat. Ganska fritt och opretentiöst i både block och dokument.
Sen kom en tanke om ett nytt bloggande, fast på ett annat sätt och kanske ändå någon annanstans. Jag undersökte alternativen men inget riktigt fastnade. Jag provskrev lite men det var inte riktigt rätt ändå. Vad skulle bli bättre av ett nytt ställe?
Här ligger ändå det mesta av mitt bloggande samlat. Varför överge det? Ser inte riktigt vitsen med det. Om jag ändå ska fortsätta kasta ut blogginlägg om lite av varje kan det väl lika gärna vara här?
Jag lät tiden gå. Obeslutsam. Ändå ingen brådska. Ett mail om blogg100-utmaningen kom till min mailbox och det kliade lite i tangenterna. Men jag avstod i alla fall.
Maken sa en dag att det var trist att jag slutat blogga. En del andra har också kommenterat saken. Spätt på min egen tanke. Jovisst är det lite trist. Hjärnan och sinnet fortsätter envist att tänka ut och formulera inlägg som jag oftast inte skriver ner. Slösaktigt. Så tja, plötsligt hittade jag mig här igen. Känner mig som hemma.
Manifesterar detta mitt så hastigt påkomna beslut med ett temabyte och rensar lite, fräschar upp lite. Vädrar ur instängdheten. Ny luft liksom. Lite som att öppna upp ett sommarhus efter en lång vinter.
Ja, jag är innanför dörren igen, för att fortsätta på denna metaforiska ryamatta. Vet inte riktigt vart det leder mig och vad jag vill. Men det får väl visa sig. Det som blir det blir.
Jag kanske blir rätt ymnig ett tag. Och jag kanske blir så där seg och sällsynt igen. Jag kanske återuppfinner oviljan och drar mig tillbaka på nytt. Men hur det än blir har jag just vänt på stängt-skylten och skrivit ett nytt inlägg. Det tycks vara öppet igen.

Lång paus eller nåt

Jag orkar inte räkna hur många gånger jag startat om i denna blogg under detta år! Kanske är jag trots allt klar med den?
Ändå sitter jag här och petar med nya bilder och färger. Som om det skulle hjälpa. Det är som att varje längre lucka i ordflödet gör glappet så stort, att jag knappt orkar komma igång igen. Jag gillar inte luckor! Vill ha text i alla datum helst. Det här är liksom min dagbok också. Som dokumenterar och bevarar till viss del.
Det är inte det att orden slocknat. Eller att livet är på nåt sätt för tungt och svårt.
Annat tar min tid bara. En dag kom jag på att jag alls inte startat datorn på nån vecka. Den hade många uppdateringar att ta in när jag väl tryckt på knappen.
Tidigare har jag oftast suttit med denna dator i famnen vid teven. Både tittat, läst och skrivit i samma anda. Simultankapacitet kallas det visst. Eller splittrat Internetberoende kanske andra skulle kalla det?
Jag flyttade in datorn i ett slags arbetsrum en dag. Rummet stod åter tomt efter att vår tillfälligt inneboende Dotter flyttat till den egna lägenheten. Jag städade lite, fixade till på skrivbordet och tyckte det krävde en dator. Problemet är bara att kontorsstolen alltsomoftast ägs av en Katt. Så när jag tittar in med min kaffekopp är platsen redan paxad.
I soffan är platsen paxad av stickningen. Numera stickar jag hellre när jag tittar på teve. Ganska mycket mer rogivande egentligen. Även om jag har mobilen intill och Internet lika nära som förr. Och även om jag aldrig på nåt sätt lidit av eller upplevt mig som totalt nätberoende egentligen.
Datorn står på sitt skrivbord och jag orkar inte flytta med mig sladden (som krävs alltför snabbt i alla fall) och Katten i stolen och ja. Jag gör nåt annat.
Så har också en Dotter fått en alldeles egen lägenhet och vi har flyttat, kört till andra delen av landet i omgångar för att hämta hennes grejer som varit inneboende i Mammas förråd. Vi har packat upp, handlat på loppisar och hon har ordnat ett alldeles förtjusande hem.
Samtidigt behövde det också ordnas i detta hem. Tvättstugan stod i ett elände mitt i en påbörjad rust som aldrig blev klar. Och när det äntligen var klart var det både tvättstuga och pysselstuga och där har jag redan hunnit tillbringa en och annan timme.
Rummet Dottern bott i tömdes med henne och behövde också rustas. Advent anlände mitt i alltihop och ville uppmärksammas. Snart är också julen inkliven och med den ska ett julbord dukas. Vi både rustar och lagar julmat. Inte så att jag klagar. Jag har själv bjudit hem alla som ska sitta runt detta julbord och ser med glädje fram emot att få hit dem.
I den andan insåg jag också att frysen behövde frostas, att det var skräp i kökslådorna och att skafferiet hade sackat ihop. Jag vet!! Inte ska vi fira julen därinne. Men de kommer att vara starkt i användning och det underlättar om det är lite ordning.
Jo just ja. Så jobbar jag vissa dagar/nätter också. Och handlar och slår in en och annan julklapp. Undra på att orden aldrig blir nerskrivna utan bara samlas i den del av hjärnan som jag bildar dem i. Och sen glöms de bort, tonar ut i ingenting.
Nu blev det plötsligt ändå ett inlägg. Jag börjar lite senare på jobbet idag. Vaknar lite tidigt varje morgon ändå. Klev upp och plockade ihop lite som hopat sig med rusten av ett rum. (som för övrigt har både nymålat tak, nya tapeter och nytt golv nu) Jag lät Katten ligga kvar. Tog en egen stol och startade datorn för att en räkning behövde betalas. Och hamnade här. Jag säger inte att det blir en vana. Men det blev nu.

Alltså …

Ja,a. Inte vet jag. Men utan den där moroten om att publicera ett inlägg om dan blir det tydligen inget inlägg alls. Det har gått dagar sen sist! Och det har gått dagar utan att jag ens startat datorn kan jag säga. Istället sitter jag med en ständig stickning! Omöjlig att lägga undan helt enkelt. Jag har till och med en separat stickning boende på jobbet för att slippa släpa emellan. Där sitter jag på kvällarna när jourtid inträtt och stickar enklare grejer utan vidare tanke. Hemma stickar jag annat. Jag har hunnit få klar två olika projekt som nu bara ska monteras lite för att bli klara och ett tredje hänger redan på stickorna. Det där ullgarnet och de där nya stickorna är en oslagbar kombination. Stickning är helt enkelt underbart.

Att jag inte ens startat datorn på alla dagar innebär tyvärr också att jag hängt med dåligt hos mina favoritbloggare. Visst, jag har en sådan där smart telefon med en bloggapp också. Kan såklart läsa dem där, men det blir inte riktigt av. Det är så smått …

Nu gör jag som bilden säger. Startar om. Med både läsning av favoriter och nån typ av texter härinne. Förhoppningsvis dagliga sådana. Kanske. Om jag hinner medan stickorna vilar …

Dit det bär, så bär det

Plötsligt en kväll fick vi oväntat besök. Som blev oväntat sent. Trevligt, men sent. Och plötsligt hade jag missat en dag i bloggflödet som varit dagligt sedan den första mars. Så mitt dagliga bloggande slutade på etthundrafemtionio inlägg. Att ha skapat en ofrivillig lucka i flödet släppte tydligen på alla intentioner och det blev därmed en bred lucka på tio dagar utan ett enda liten pluttinlägg. Ja, ja. Ingen skada skedd alls. Var mest bara kul att se hur länge jag skulle lyckas hålla ut att skapa dagliga inlägg. Nu kanske jag återgår till att göra inlägg när jag känner för det. Dagligt eller O-dagligt. Jag driver ju gubevars ingen vinstindrivande välbesökt superblogg. Bara en helt vanlig vardagsblogg och livets allt och inget.

Nu är arbetslivet igång igen efter en skön semester. Även om jag helst hade fortsatt vara ledig.
Vi har återigen en inneboende Dotter. Även om hon för tillfället är bortrest som vanligt.
Hösten är i antågande. Även om det de senaste dagarna varit sommarvarmt.
Nu laddar vi för att ta tag i sånt som är eftersatt. Även om ledigheten ännu sitter rätt stadigt i benen.
Idag ska vi åka på ett loppisbesök. Även om plånboken tycker att det vore bäst om vi lät bli.

Så ser det ut.