Män i bil

Män har visst simultankapacitet! I alla fall när de kör bil. För de kan både köra och hinna se vem som sitter i mötande bilar eller eventuellt passerar på nåt annat sätt utanför bilen. Det är viktigt att hälsa på de man möter! Och hälsa tydligt så att det syns!
När en man i en bil möter en bekant i en annan bil ska det alltså hälsas. Tydligt vinkande med hela handen framhållen mot framrutan. En hälsning som inte ska kunna missas. Om den ändå riskerar gå obemärkt förbi kan den förstärkas med att också blinka med lyset eller tuta. Så att det verkligen framgår att man möter nån man känner.
Om den mötande personen händelsevis ändå missar detta möte måste mannen omedelbart fumla fram telefonen, medan han fortfarande kör, och ringa upp den han nyss mötte. Bara för att hojta glatt i luren; ”jag mötte dig nyss!”
Vad ska man göra med den informationen? Jaha. I en av alla mötande bilar var det nån jag kände. Okej. Jag mötte Lassie liksom. Kul.
Annat är det med oss kvinnor. eller i alla fall mig. Jag ser inte överhuvudtaget vem jag möter. Det är en bil, ja. Men vem som kör är fullständigt ointressant. Först när det är alldeles försent att reagera hinner jag registrera att det var en man jag kände som just hälsade på mig med stora handflatan i vindrutan. Om jag mötte en man alltså. Mötte jag en annan kvinna jag känner är det troligast att vi bara passerar varandra helt obemärkt.
Det har inte med själva bilkörningen att göra. Jag sitter i egna tankar. Ibland speglas också himlen och omgivningen i den mötande bilens framruta så det är helt omöjligt att se vem som sitter där bakom. Förrän det är alldeles försent. Då får jag fatt i vem det förmodligen var. Dessutom är det inte högsta prioritet på intresseskalan. Folk åker omkring hela tiden. Högst troligt att man ser nån man känner under färden in mot stan eller hemåt men i varsin bil är det ändå omöjligt att göra nåt åt den saken. Tycker jag då.
Hade det varit Maken hade han dock noterat mötet för länge sen. Och både hälsat och blinkat och tutat och ringt upp. Det var jag som mötte dig nyss!
Jo, jo. Vi möts, alltså finns vi.

12/100

Jag har några trafikrelaterade reflektioner

Eftersom jag själv kör helt exemplariskt … (obs ironi) tar jag mig friheten  att gnälla över medtrafikanter från dagens hemfärd längs vägarna.

  • När vägen är tvåfilig, och alltså risken för mötande trafik är helt obefintlig … varför ligger folk (läs; fegisar) och trycker bakom långsamma långtradare och har varken nån sikt eller uppsikt och blir dessutom helt nerstänkta?
  • Om hen nu ändå bestämmer sig för att våga en omkörning av nämnda långtradare, stå på för fasen och kom om den nångång, så den (läs; jag) bakom också hinner om innan chansen är över.
  • När det är vägavsnitt med vajer, och vägen är omväxlande två och enfilig. Varför i hela friden saktar man ner på den enfiliga sträckan? Samma förare som just låg i hundratrettio på den tvåfiliga gnisslar plötsligt fram i åttio när det smalnat av. Den vill man ju köra om fortast möjligt, men då gasar den fan på som om det var rally allra minst.
  • Vissa (läs; män) klarar inte av att bli omkörda av andra förare (läs; av kvinnliga) utan måste om igen när tillfälle ges. För att sedan lägga sig precis framför och lusåka.
  • Volvoförare … fick de förhållningsregler från högsta ort (läs; kungen) med bilköpet? Dessa kör alltid strax under tillåten hastighet och inte ett uns fortare. Helst nästintill mittlinjen också.
  • Det finns alltid våghalsar i andra typer av bilmärken som ska köra om till varje pris, precis när den första pilen för att vägen kommer att smalna av kröker sig över vägbanan. Man ligger bakom och håller andan innan föraren precis hinner ta sig in framför bilen innan det är smalt. Eller långtradarförare som tycker att den nog hinner köra om en annan långtradare innan de får möte. Då ligger man bakom och bromsar in för att hamna slå långt efter som möjligt.
  • Gps. Sitter det nån uttråkad typ och styr hur den ska styra mig? Skickar ut mig i periferin och skrattar rått när jag går på den lätta. Myser förtjust medan jag muttrar över det konstiga vägvalet. Hur fasen kunde den tycka att den här vägen var bästa alternativet?!
  • Att det är så motigt att stanna och avbryta körtempot fast behovet av en toalett är omgående och kaffesuget hojtar. Bara en liten bit till …

6/100

En bilåkardag

2016-01-05 14.09.11Idag är tanken att jag ska tillbringa några timmar i bilen. När jag kommer upp och tittar ut får jag anledning att sucka lite över det beslutet. Det har snöat en del under natten, och snöar ännu lite smått. Temperaturen ligger kring noll och jag gissar att vägarna är blöta och slaskiga, bitvis hala. För ovanlighetens skull tar jag en koll på vädernyheterna i morgonprogrammen. Ser att snön troligen kommer att hålla mig sällskap större del av vägen idag. Bara att anpassa sig efter detta faktum och ta det lugnt.
Det tar sin tid att åka dit jag ska. Just nu är jag inte ens på gång, ens lite. Det gör inte så mycket, jag har ingen specifik tid att passa. Alltså sitter jag här i godan ro med kaffekoppen. Innan förberedelserna ska tas itu med. Några saker av nödvändig art ska ner i en väska. Jag ska få i mig nåt frukostaktigt och hitta lite kläder.

Viss motighet finns inför alla dessa biltimmar, innan jag väl sitter där bakom ratten och verkligen är på väg. Att åka bil är vanligtvis en trivsam syssla. Att köra bil också. Och idag åker jag ensam, alltså kör jag också och jag trivs i min bil. (Maken stannar hemmavid med KattGrabbarna och egna planer den här helgen.)
Ensam i bilen har man eget ansvar över musikvalet (ingen som hör om man sjunger med), innetemperaturen (ingen som gnäller över att det är för kallt) och när eller om man ska stanna en stund.
Ingen att prata med heller, om man inte väljer att prata högt med egen person. Tankarna kan alltså flyta på i fritt läge. En del av hjärnan är givetvis strängt upptagen med att hålla koll på trafiken runtomkring, hastigheten, upptäcka fartkamerorna i tid och muttra alternativt svära högt över någon idiot vid en annan ratt. Medan hjärnkollen sysslar med allt det där, kan resten av tankesystemet fara fritt. Från det ena till det andra, utan att fästa sig specifikt vid nåt alls. Nästan ett slags meditation.
Att stänga bildörren och fara iväg är att få stänga av allt annat ett tag. En skön paus i tillvaron och allt annat får stå åt sidan under tiden.
Okej. Kaffet är plötsligt urdrucket. Inlägg nummer fyra är dessutom ihopsvamlat. Dags att ta itu med dagen och komma iväg alltså.
Ha en skön fredag.

4/100

Roadtrippat

Kanske var det ett spontant ryck. Kanske var det just det där att säga hej då igen. Men vi bestämde i vilket fall att vi skulle sätta oss i bilen denna söndagsmorgon tidigt. Det var resultatet 2015-06-22 16.09.02av tanken som föddes i rulltrappan upp mot spår två på Skövde centralstation. Förra söndagen, när midsommaren precis var färdigfirad. Dottern skulle hem, tillbaka till sitt långtbortifrånboende. I hasorna vi föräldrar med avskedet i halsgropen. Och då kom vi på det! Helgen som skulle komma innehöll en festival och den skulle Dottern besöka. I egenskap av fotograf. Vi har semester. Kan göra vad vi vill. På festivalorten finns släktingar och det var länge sen vi sågs! Ja! Vi åker dit! Över dan bara!
I morse ringde mobilens väckarklocka. Den kan ställas på flera olika alternativ och dessa kan döpas. Jag har en klocka som heter ”jävligt tidigt” och den utnyttjas till jävligt tidiga väckningar. I morse, på en semestrande söndag ringde denna mobil 05.30. Det är verkligen jävligt tidigt när man är ledig och kunde ha legat kvar.
Vi hasade upp. Trötta i ögonen. Kokade kaffe och sånt. Gick ut till bilen exakt en timme senare, tankade och var snabbt ute ur stan.
2015-06-28 09.39.37Morgontrafiken var lugn och vips hade vi passerat huvudstad utan köbildning. Vi skulle till Sveriges nionde största tätort. Och den gps vi för tillfället nyttjar vägrade ge oss den angivna adressen. Jag hittade nån sorts koordinater och dem provade vi. Tills gps påstod att vi var framme. Och då var vi synnerligen O-framme, mitt i en skog! Vi ringde och rådgjorde med resmålet och fick lite guidning och var snabbt rätt. Gps var däremot illa ute och riskerade få flygtur genom fönster. Maken behövde frukost …
Vi anlände alltså till Makens kusin i en idyllisk ort på landet utanför denna tätort. Så himla vackert det är i detta land!2015-06-28 14.17.58

Där i huset hittade vi också festivalfotografen eftersom Kusin med Familj varit snälla nog att ta hand om denna dyrbara fotograf och erbjudit henne både sovplats, mat och skjuts/hämtning.
Trevlig förmiddag runt köksbordet och på trappan i solen. Sen packade Dottern pick och kamerautrustning och vi åkte in till stan. För att träffa ytterligare kusiner med familjer till Maken. Man kan säga att vi boostade upp antalet invånare med vårt efternamn ett snäpp i tätort nummer nio denna dag. Nytt köksbord. Mer prat.
Man kan anses galen. Som åker nästan fyra timmar bil en sommardag. För att umgås några timmar. Och sen åka samma väg tillbaka. Man kunde såklart ha övernattat. Men nu valde vi att göra så här i dag. Vi gillar ju att åka bil.
Dottern hade ett tåg att passa också. Detta tåg skulle ha varit ett tillfälligt sådant. Med byte av tåg i en betydligt mindre tätort bara en halvtimme från starten. Vi bestämde vid bokningen av dessa hemtåg att hon kunde skippa det första, och vi kunde skjutsa henne till det andra. Som var liksom åt vårt håll i alla fall.
Den här gången samarbetade gps … inte heller. Vi valde raskt ett annat alternativ innan Maken blev mobillös … Man vill ogärna skräpa ner i tätorter man besöker så där tillfälligt.
2015-06-28 18.26.23Den andra gps-tanten hade koll på läget och fick iväg oss till rätt station utan bekymmer. Vi hann också stanna och handla en matsäck och hitta parkering.
Vinkade sedan av Dottern på ytterligare en perrong på en vecka. Ja, ja. Sånt är livet med bortflyttade ungar. Hon tog tåget hemåt och vi tog bilen åt det andra hållet till det vi har som hemåt.

En bilresa med Maken innebär att han kör och muttrar på gps. Hon hade koll på hemorten … visserligen. Men han gillar henne ändå inget vidare. Hon är liksom inte godkänd. Och efter dagens äventyr ligger hon extra pyrt till.
Maken är av kategorin ”harjagsattmigibilenochstartatsåkörjagtillsjagärframme” Omkörning efter omkörning och hemorten hägrar. Man stannar inte en bil som startats innan den är framme! Jo, möjligen om man är kissnödig. Då kan den stå på tomgång medan man fort gör vad man ska. Annars kör man. Oavsett hunger, törst och intressanta upptäckter efter vägen. Sånt stannar man inte för! Man ska hem! Man låter alltså frun vara hungrig och ignorerar fullständigt sin egen hunger och griper tag om ratten i ett stabilt tio i två. Man har ett uppdrag. Man ska hem! Sen gaspedalen tryckt mot golvet och bilen växlats in i ett schysst tempo stannas det verkligen inte!
Vi kom hem som vi skulle. Hungriga men nöjda med dan. Innan Dottern anlänt på sitt ställe fast hon borde ha varit hemma först. Bara för att det jäkla tåget var ruskigt försenat och minsann stannade, både här och där till synes i onödan.
Men numera är även hon hemma lyckligt och väl.
Själv sitter jag ute i ljummen junikväll. I hammocken tillsammans med myggen. Här blir jag kvar en stund till medan katten jagar kvällsknytt och löven nattrasslar ovanför mig. Tänker tillbaka på en synnerligen utmärkt dag. Precis en sån dag man vill ha på sin semester! I morgon är det en annan dag!

Ute och Råddat

2015-04-04 13.25.08Eller åkt i hotrod-bilen kan man också säga men jag föredrar Råddat. Det var nämligen mot förmodan sol och varmt plötsligt. Vi åkte den vanliga bilen till köpcentrat utanför stan. När vi kom ut slogs vi av värme! Hem och byta bil alltså. För min del var det hotrodpremiär i år. Att Rådda är blåsigt. Så trots värmen klädde vi oss varmt. Man behöver nåt som håller håret på plats, solbrillor eftersom det blåser så ögonen tåras och för att hjulen sprätter grus. läppglans är inte att rekommendera för delar av håret sliter sig trots säkerhetsåtgärder och klistrar sig fast i glanset. Knallrött läppstift däremot. Det funkar utmärkt.
Själva bilen glänser lite extra. Maken har grejat med den.
Ta nu ett djupt andetag. För detta blir ett långt bilrelaterat inlägg. Är du inte intresserad av bilar kan du i alla fall titta på bilderna och förundras över hantverket.

När Hotroden köptes i höstas hade den grå säten och dörrsidor och sliten matta. Detta skulle kläs om och uppdateras. Maken har suttit i timtal inne i datorsoffan och kollat på alternativa material på nätet, till denna nya inredning. Konstläder, vinyl och sånt. 3mflakevinylValet landade på nåt som hette svart flakevinyl. Detta beställdes och kom hem i en rulle som mätte tre meter när den rullades ut. Blankt som lack och med smått glitter i. Schysst. Han beställde ny matta också när han ändå höll på. Alltså matta på rulle att skära till så det passade bilgolvet.
Det här låter som ett avancerat uppdrag alltihop. Jovisst! Men inte nytt på nåt sätt för den händige Maken. Han har sytt och inrett bilar förr. Mer än en. Detta var en färdig plan i hans hjärna och jag tvivlade inte alls på vare sig hjärnan eller planen. Till sin hjälp denna gång skaffade han också en begagnad fabrikssymaskin med tyskt namn. symaskinSymaskinen ställdes in i garaget. Allt material ställdes in i garaget. Och där stod det. utanMedan Maken samlade sig. Och tömde själva bilen på all inredning. Tills den var tom liksom.
syhörnaSå en dag var hallprojektet inne i huset avslutat och jag hjälpte honom städa undan allt det i garaget. Sen fixade vi en fyrkantig arbetsyta där han skulle kunna sitta i mitten och vända sig mellan symaskinen och borden runtom honom. Allt material samlades på det långa tapetbordet. Symaskinen träddes. Vinylen rullades ut. Han drog en djup suck och så började han.

Från att ha funderat, planerat, gruvat sig en aning, haft prestationsångest, förväntan … och jag vet inte vad så jobbade han liksom en ekorre samlar höstmaten, en skata bygger boet om våren, en elvisp på högsta fart … ja man fattar. En knapp månad senare var han klar! Med hela inredningen!
Så här såg det ut innan: Det var grått.
före1  före2
Och det funkade väl. Men har man en tysk fabrikssymaskin, flakevinyl och kunnandet. Så vill man ju göra det själv. Därför ser det ut så här nu!

dörrsidor

påplats

Hur snyggt som helst! Skitbra jobbat.
väskaJag fick en bonus. Man behöver någonstans att ha lite smått och gott. Typ det röda läppstiftet. En liten spegel. Mobilen. Ja du fattar. Så han sydde en liten HotRodVäska i samma material. För handväskan trasslar in sig i fötterna och det finns ingen instrumentbräda, handskfack, sidofack eller några fack alls i denna bil. Men nu har jag en bra lite väska för nödvändigheterna att ha bredvid mig på sätet. Nu ska det alltså Råddas i sommar! Och däremellan ska han sy ett tak till bilen. Men det är en annan historia.

Lugn, paus, ro

20150414_142426_1Just kommit från jobbet där jag tillbringat det senaste dygnet. Att åka genom stan en tidig söndagsmorgon är lugnt och rogivande. Bra musik i bilen och ingen enda trög trafikant som såsar i vägen någonstans. Då är meningen med trafikljusen inte direkt förståelig. När man står för rött, ensam i världen liksom. Närmare stan blir trafikljusen smartare och fattar att jag är ensam i världen, slår om till grönt när jag närmar mig och jag inte ens behöver bromsa.
Vad härligt det är att köra bil när det flyter på utan hindrande köer, långsamma medtrafikanter, cyklister eller gångtrafikanter som ska över vägen och röda stoppljus. Bara att köra. Nästan meditativt. Jag hade lätt kunnat åka ut ur stan och fortsätta längs en tom, lite kurvig landsväg. Kanske rundat de mjuka krökarna aningen för fort för att känna suget.
Det är något visst med att åka bil ändå. Oavsett om jag kör själv eller sitter bredvid. Det är livet på paus. En stund. Såna pauser behövs! Inte just bara i bilen men överhuvudtaget. En stund, kort eller lång ensam med det som tänks. Låta dessa tanka bara flyta runt. Inte lägga speciell vikt vid någon av dem . Bara se dem komma och sedan passera. Som vimplar på en lina någon drar i. Vissa av vimplarna som passerar är färgglada och roliga. Andra är mörkare och svårare. Men det gör inget. Mixen av vimplar gör tankesystemet rikt och värdefullt och just i pausläget är ingen av vimplarna det minsta hetsig eller krävande, vill bara lugnt se vaja förbi på sin lina.
Men så kommer man fram. Parkerar. Måste skaka av sig det vilsamma pausläget och öppna dörren. Kliver ut till allt det där som väntar. Livet liksom. Och det ska vara gott att leva.

Det där med djur … och andra

Katter är bra dryga individer! Ibland känns det som om jag inte gör annat än att släppa in eller ut nån katt. De där två inneboende typerna ser till att husets båda dörrar inte rostar ihop. Det är en Katt ut på framsidan och en annan Katt in på baksidan. (man får väl vara tacksam att det åtminstone bara är de där två som hör hit) Eller tvärtom. En av dem öppnar dörren själv, vare sig han ska in eller ut. Men man måste ändå gå och stänga den, för det skiter han i. Och låser jag dörren står han ändå där och hoppar så handtaget skallrar tills jag tillslut ändå måste dit och öppna. Medan den andra står och jamar vid altandörren, fast han kom in för exakt 1 minut och femton sekunder sedan. Eller tvärtom. Varje gång är det samma visa. ”Har du nån mat? Nån god mat alltså? Nähe?” Avsaknaden av godare mat får dem att gå ut igen en kort stund, för att snart vara tillbaka och kolla skålarna på nytt.
Nu ska nån av dem ut igen …

Huset har haft gäster den här helgen. Kära Svägerskan fyllde femtio och valde att fira det hos oss! Jippiii! (Återkommer till det.) Så dom kom hela familjen, inklusive Mamma och Hund.
Att ha Hund och katter under samma tak var ett pyssel. Speciellt när de inte känner varandra så bra. Hund vill gärna jaga Katt och Katt vill helst hålla sig undan. Larmet gick mer än en gång denna helg. ”Det är en Katt på väg in!” Och då samlades Hund in och hölls fast eller stängdes in med nån familjemedlem i nåt rum. Katt kom in och åt och gosade runt lite och gick ut igen. Varpå Hund sprang med nosen mot golvet, som om han åkte på en räls, och letade. Eller så jagades Katt ner i källaren av oss. Dit fick Hund inte gå.
Det gick ändå bra, med ett genuint samarbete från oss tvåbenta. En kloförsedd smäll höll Hund på att få, eller fick. Hann inte se. Men för övrigt inga tassgemäng. Bara en del maktdemonstrationer. Som när Katt tog över Hunds Matte medan Hund blev utvisad och instängd. Jag svär på att Katt hånlog. Eller när Hund stod med Katts Matte vid fönstret och tittade på utestängd Katt. Jag svär på att Hund skrattade.
Ibland undrar man hur dom vet. Katterna. Men när Hund hoppat in i sin trygga bilbur för hemfärd. Då spatserade Katt och Katt in och käkade. Som om ingen Hund vistats i deras hus någonsin.

Ja, jag njuter. Det är nämligen underbart gråväder ute. Regn också och det gör inte ett dugg faktiskt. Jag har paraply om jag ska ut. Löven klibbar vid asfalten och bland det vackraste jag vet är ett träd med bara grenar och några få enstaka löv här och där. Inne finns värmeljus. Nya sockor som Mamma stickat! Tack! Så ja. Jag njuter.

Just ja! Vi firade Svägerskan ordentligt. Så roligt att hon ville komma och fira här hos oss. Och att båda ungdomarna var med. Vi andra hade planerat. God mat och presenter och champagne. Maten tillagade jag och Bror och Mamma. Rätt duktiga i köket allihop och vi hade fördelat sysslorna bra. Och BrorsDottern hjälpte till med tillagande av efterrätter. Jag dukade vackert med fina glas och vit duk. Gillar att duka. Och vi lagade verkligen fantastisk mat. Nyfiken? Jo. Till förrätt blev det en räkcocktail med ägg och avocado. Varmrätten bestod av oxfilémedaljonger med klyftpotatis och eller en rättikatimbal, kantarellsås och whiskysås därtill. Och sallad såklart. Till efterrätt blev det mandeltårta med citron och chokladfyllning (ett lyckat experiment) och en marängsviss, för somliga som inte ville ha tårtan. Mätta och nöjda ja! Och presenterna passade också! Jag tror jubilaren var nöjd. Det kändes så. Och vi andra var lika nöjda vi. Det är alltid lika trevligt att umgås en stund när man ses så sällan som vi.

Den enda som saknades i helgens firande var Dottern! Hon hade ingen möjlighet att komma hela långa vägen. Det var jättesynd. Kusinerna hade nog också gillat att ha henne här. Då hade ungdomarna kanske haft lite mer att göra.
Däremot kommer Dottern hem den här helgen istället. I morgon är hon på väg till Hufvudstaden med klassen. Fotograferna ska besöka utställningar och annat som passar fotografer, ända till fredag. Då kommer hon hem! Jippiii! Vi har inte setts sen i augusti! Känns som en evighet om man frågar en Mor. Och som evigheternas evighet om man frågar en Far. (Han ska då alltid överdiva.) Ja, vi saknar henne, båda två. Hinner få rå om henne lite i alla fall innan hon tågar hemåt på måndagen. Och vi ska passa på att ha kalas för henne också, eftersom vi inte ses när hon fyller år. Det blir en bra helg igen!

Helt plötsligt bröt sig solen ut ur mina älskade gråa moln i går eftermiddag. Våra kära gäster hade åkt och vi hade just räfsat upp en massa löv ute. Jag räfsade och Maken samlade ihop och körde bort dem. Sen tittade han upp mot himlen och fick något saligt över sig. Vips hade han backat ut Hotrod ur garaget.
Vem kunde ha trott att man kan åka taklös bil i slutet av oktober! Utan att frysa! Folk tittar på oss som om vi är tokiga när vi kommer åkande. Och antagligen är vi det. Men vi satt där i ”baljan” (sorry Maken men det är ju som en balja 🙂 ) och åkte en sväng. Trivsamt!
Hoppas solen eller åtminstone någon sorts lite varmare temperatur infinner sig även i helgen. Så han får ta med Dottern på en åktur. Eller att det åtminstone är uppehåll då. Man kan klä på sig. För jag gissar att han vill att hon ska åka. Hon har bara sett underverket på bild än.

Drömbil

image

En dröm rullar framför mig! Det är Maken som sitter i, för drömmen är hans. Den har funnits länge men kan nu stämplas som uppfylld!
Det han åker i är en HOTROD. Jag kan inte sånt där, men det är i grunden en Ford 29;a. När den uppgraderades till just hotrod vet jag inget om. Men nu är den precis det, och det bästa med den är att den numera är Makens.
Han har, sen det blev bestämt, finkammat nätet efter den rätta. Först hade han ögonen på nån lyxvariant. Problemet med den (förutom prislappen) var att den var färdig. Klar. Liksom fabriksny … tja …
Så här är det med Maken! Han är som Kråkan i Mamma Mu. När kojan är färdigbyggd … Vad gör man då? Det finns ett dubbeluppslag i den bilderboken (Mamma Mu bygger koja … om du inte läst den så gör det!) Där bygger i alla fall Kråkan en trädkoja. Han är överallt på det uppslaget. Sågar, spikar, syr, inreder och håller på.
Precis så är Maken. Jag har sett det otaliga gånger. Han bygger, syr, målar, putsar och fixar. Och sen, likt Kråkan, står han där vid det färdiga bygget. Och undrar … vad man ska göra nu.
Men mu Kråkan, säger Mamma Mu. Ta en åktur, kör iväg, åk omkring!
Och jo, visst har han åkt. Maken. I sina objekt. Men blicken glöder aldrig som när han bygger och fixar.
Så jag sa ifrån till den färdiga lyxvarianten. Och han sansade blicken och hittade genast rätt kojbygge. En fin gråsilvrig, i bruksskick, Ford 29;a kördes därmed hem. Den är på alla sätt i helt okej skick för att åka omkring så mycket man vill. I alla fall tills det blir för kallt att åka taklös bil.
Sen kommer Maken att bo i garaget och fara runt, precis som Kråkan. Det vet jag bestämt!
För bilen hann inte kallna efter hemkörning och provåkning i går kväll,  innan han slamrade runt med verktyg i garaget. Och skruvade av framskärmar och motorhuv. Det blir tydligen tuffare och fränare så. Brutalt … Som man säger på bilbyggarspråk.
Därefter satt Maken tre centimeter ovanför soffytan och funderar över färgval och dekorationsalternativ. När morgondagen gryr kommer han att ha pyntat in sitt revir. Märkt bilen som sin med konstfullt dragna linjer och mönster. Sånt som han är bra på att åstadkomma med sina specialpenslar och pigmentrika färg. Pinstriping helt enkelt. Han har att göra ett tag nu. Men den här gången tror jag han kommer att använda ”kojan” länge. Den är som sagt en uppfylld dröm. Och jag åker gärna med jag också! Det är ju en jättefin och rolig liten bil.

image

Familjehelg i Småland

Att ha sin enda Dotter boende långt borta är inte så kul alltid. (går inte in i detaljerna av det …) Ändå är vi lyckligt lottade som har henne på ett besökbart avstånd. Den här helgen satte vi oss så i bilen och åkte på ett planerat besök!
Det tar nästan fem timmar. Jag gillar att åka bil, likaväl som att köra bil. Men eftersom Maken blir åksjuk att att sitta bredvid får han köra hela vägen.
Under bilresan sitter jag och filosoferar, med blicken på ingenting utanför rutan. Lyssnar på bra musik, surfar lite med mobilen, läser lite eller nåt. Tiden går ändå rätt så fort. Förvånansvärt snabbt når vi det ställe som ligger endast en halvtimme ifrån destinationen. Denna sista halvtimme känns minst lika lång som hela resan tillsammans.
Så kom vi då fram och fick krama om henne. Hon bjöd på fika i sina fina retrokoppar och vi satt och pratade, och kom ikapp lite. Sen åkte vi och strosade i några affärer. Vi köpte inget speciellt, till oss själva. Men vi betalade såklart det som fastnade i Dotterns korg. En av fördelarna, för hennes del, med att bo långt ifrån föräldrarna. Och vi gillar att skämma bort henne en stund igen. Dessutom har vi trevligt tillsammans där bland hyllorna med diverse saker. Avslutade med att handla mat. Som Dottern nu har på gång i köket. Hon är duktig i köket och kommer att servera en suverän middag snart. Vi sitter bara och slappar i soffan under tiden. Känner dofterna ta över lägenheten och blir allt hungrigare.
Innan vi skickade in henne i köket har hon underhållit oss med en schysst bildvisning. Dottern visade upp sina projekt från fotoskolan. Alltid lika kul att se vad hon håller på med. Och hon är en himla duktig fotograf alltså.
Kvällen ska fortsätta med fredagsmys på vårt vis. En bra film så klart. Vi har alltid tyckt om att se på film ihop.
Vi njuter helt enkelt av att umgås en stund igen. Helgen är lång!

Superhelg, en sån där som ligger i bomullen i minnet

Vi stack i tidig morgon hemifrån i fredags, eftersom vi hade en bit att åka. Dottern har flyttat på fem timmars avstånd. Dimman var tung över landskapet. Så tung att det var problem att se framförvarande bilar. Och totalt onödigt att försöka se något av det vi passerade. Därmed såg vi inte heller alla skyltar vi skulle ha sett och hamnade på en helt annan väg än tänkt.
Det gjorde inte så mycket, det blev ingen omväg som försenade oss och vi kom fram som vi skulle.
Härligt att ha Dottern inom räckhåll igen. Och se med egna ögon att hon mår bra och trivs!

Den senaste veckan har varit något av en sommarens återvändande. Så även i Småland. Värmen påminde om en sommardag i början av augusti och vi satte oss ute på det lilla torget med vår beställda lunch. Och kvällen tillbringade vi i Dotterns trevliga lilla lägenhet med en mycket god smörgåstårta som vi spontant drog ihop i hennes kök och åt till bra film i teven. Med ett gott rosévin i glasen.
Vi hade en tidig start inplanerad även på lördagsmorgonen. Pickade in adressen till glasriket i gps;en och körde i ny morgondimma genom de djupa småländska skogarna. Där dök det upp små byar/städer med jämna mellanrum och det var precis så där vackert och trollskt som man tack vare en viss Astrid alltid föreställt sig. Dimman hjälpte till. Liksom Dotterns val av musik. Hon satt i baksätet med telefonen kopplad till stereon och spelade spotifygodbitar för oss.
Glasriket fanns i andra ändan av regnbågen … typ. Vi tänkte inte besöka hela. Bara KostaBoda denna gång. Eftersom det är just där som Makens och mina favoritglaskonstnärer håller till.
Vi besökte hyttan och fick se glasblåsning. Hur coolt som helst faktiskt. Vi besökte fabriksbutiken och handlade diverse. Och vi besökte art gallery där det fanns fantastiska utställningsobjekt. Om jag vinner på lotteri nån gång … då …
Efter detta besökte vi även outletten som fanns på samma ställe och tittade och handlade av andra märken lite smått också. Och dreglade över annat som också får ligga på listan tills den där vinsten trillar in.
När vi var nöjda med allt glas åkte vi vidare mot kusten och Kalmar. För att äta hamburgare och gå på Ikea. Detta var önskat av Dottern som för tillfället bor i en snudd på butiksbefriad ort. Dels var hon grymt sugen på just såna hamburgare och så behövde hon handla rekvisita till ett fotoprojekt.
När detta var gjort åkte vi vidare till Västervik. Småland runt på en dag liksom.
Där satte vi oss på ett fint utecafé och fikade. Förundrades över de kvardröjande sommartemperaturerna. Att vi faktiskt satt där i mitten på september, sommarklädda, och fikade utomhus.
Tillbaka hos Dottern kopplade vi av med en grymt rolig film på teven och lite mumsigt tilltugg.
Nu är det söndag. Hemvändardag.
Vi har alltså några timmar i bilen även denna dag. Men det gör inget. Vi trivs i bilen och tur är väl det med tanke på alla mil vi avverkat och ska avverka ännu den här helgen.
Ja. Precis en sån där helg som länge finns i minnet och värmer! Precis en sån!