Ute och åkt med vägvisare

Jag hade en jobbsyssla som ingår i mina åtaganden att utföra på eftermiddagen. Det skulle göras på främmande adress. Jag kollade upp den via nätet och hade därmed viss hum. Men kopplade också in navigationsappen i mobilen för att få lite extra stöd. Eller?
Jag bor utanför denna stad. Dit jag skulle hittade jag i stora drag, behövde bara gps-rösten som finlir liksom. Alltså visste jag att vägen som visades upp för mig var komplett knäpp. För att komma ut ur stan åker jag i princip bara rakt på. Hamnar då på motorvägen relativt enkelt. Så lätt tyckte inte den mekaniska rösten att jag skulle ha det. Blev liksom mindre jobb för henne då. Hon valde att krusidulla till det lite käckt, tidsfördriv kanske? Hon tänkte alltså köra in mig via stan för att därpå kunna leda mig ut ur stan! När jag mycket enklare kunde åka bredvid stan och ut.
Så jag sket väl i det där skämtet! Körde rakt. Hon fick lite andnöd och tyckte jag skulle ta nästa höger, för att fortfarande få in mig i stan. Jag åkte förbi igen. Då hojtade hon om kommande rondell där jag skulle kunna köra runt för att komma tillbaka. Hon tycktes hamna allt mer i falsett. Jag åkte rakt genom både den rondellen och även i nästa och var nu närmare motorvägen än någonsin. Ändå fann gps;en det mer logiskt att göra farliga U-svängar eller hitta möjligheter att vända om och åka hela vägen tillbaka!
När jag svängde av åt fel håll även i den därpåföljande rondellen fick gps;tanten hjärnsläpp. Du vet så där som man säger att det blev alldeles blankt, helt tomt i huvudet. Hela vägbeskrivningen liksom stannade av! Det gula strecket bröts av en pil, som pekade åt samma håll jag kom ifrån. Och rösten ekade tonlöst att en vändning var omöjlig! Men lilla gumman! Blev du så ledsen? Bara för att jag hittar bättre än dig!
När jag passerade platsen där den där felvända pilen troligen befann sig snurrade kartbilden i mobilrutan som en kompass, fram och tillbaka, runt och runt. Och så plötsligt. Wow. Hon visste var jag var, och fattade vart jag skulle! Jag hänvisades självsäkert upp på motorvägen. Som om inget hade hänt. Som om hon menat så hela tiden.
Nåja, hon gottgjorde sitt tjafs med att säkert och stabilt visa mig rätt adress.
På hemvägen fick hon vara tyst och oanvänd. Jag hittar ju hem liksom. Men tänk om hon håller på så där jämt? Även när jag kör omkring i nån het okänd stad. Skitkärring.
Fick tips om en annan app i kväll. Ska banne mig byt ut henne.

Kört bilen genom stan

20160303_114607-01Den där trafiken alltså. Ibland vill jag bara trycka på knappen där vingarna åker ut och lyfta för att flyga över hela skiten. Om jag bara hade en sån knapp alltså. (har nån numret till han Q eller servar han bara Bond med dylika finesser?) Istället sitter jag i bilen och ilsknar till och morrar och skäller.
Idag ligger det ett gäng trafikrelaterade irritationsmoment och gnager. Jag kan ha hävt ur mig okvädningsord om detta tidigare men eftersom det retar mig fortfarande måste jag i så fall okväda ännu mer. Hitta nåt sorts lugn alltså …

Alltså somlig förare kör inte bara med ett ägg under foten utan tycks ha sköra ägg lite varstans i bilen. Det saktas in till i princip noll långt inför varje vägbula. Sen är det knappt styrfart för att alls komma över den och så en halv evighet innan vi lyckas komma upp i hela femtio knyck igen. Och vi har vägbulor i den här stan! Överallt.
Det måste också vara samma förre (som av rädsla för att krascha dessa ägg) lyckas köra så sakta att det nästan är snudd på att rattlåset slår i, innan de vågar svänga i sin korsning och äntligen kommer ur vägen.

Och när vi ändå är inne på hastigheter, somliga glömmer alldeles att se över skyltstatistiken medan de kör. De där som ger en tillåtelse att köra en viss hastighet alltså.
Sen kommer hen på att det är trettio på många ställen i stan, men var? Men var? Så då kör hen trettio överallt, för säkerhetsskull! Ifall den skylten förbisetts. Ifall farbror polisen har ögonen på hen.
Dessutom, som en extra bonus, finns de där förarna som tycker fyrtio är lagom nog och glider omkring och bildar kö överallt.

Så har vi det där med att köa. Vid röda lampor. Och inte våga köra ända fram till strecket! Utan lämnar en hel billängd antingen före detta streck eller den framförvarande bilen.
Har hen ingen aning om var själva den egna bilen är, eller är hen rädd att bilen framför ska glömma bort sig och plötsligt slå i backen när det blir grönt? Det är fler bilar som vill ha plats i kön och det vore trevligt om trafikanterna kunde underlätta för varandra också. Regeln om att hålla avstånd gäller faktiskt inte vid trafikljus.

Rondeller … oj, oj, oj. Nu steg pulsen och blodtrycket bubblar. Alltså. Jo, man ska lämna företräda för dem som är inne i denna cirkel. Men de andra kör ju faktiskt inte dragster eller formel ett! Man kan lätt hinna före om man är uppmärksam redan innan rondellen på vad alla andra hålls med.
Rondellen är också till för att trafiken ska flyta smidigare, inte för att blida långa köer för att trafikanterna knappt vågar ta sig in och saktar ner och stannar helt vid infarterna. Det står ingen stoppskylt där! Du kan åka in så länge du inte är i vägen för någon som är på väg runt. Svischa på lite bara! Ha uppsikt, ha koll!

Till sist, när bilen ska tankas. På alla bensinmackar jag har haft anledning att tanka på sen jag tog körkort har bilarna köat vid en av pumparna. Använt sig av den sida som passar lämpligast i förhållande till tanklockets placering. Skit samma vem som eventuellt skulle bli ledig först, man ställer sig bakom en tankande bil och väntade på sin tur bara.
Så funkar det på alla mackar utom en! Och det är macken närmast oss. Där stannar folk märkligt nog och köar vid infarten, för att sedan köra fram först när en pump blir ledig! Vad är det med det?! För det första så proppar det till hela infarten så ingen annan får plats. Spelar det nån roll om man råkar välj fel pump och den andra blir ledig före? Hela stationen är byggd för att man ska få plats att köa vid själva pumpen oavsett vilken sida man vill tanka på.
Jag har till och med fått skäll av en ilsken gubbe där en gång! För att jag åkte in och ställde mig vid den av pumparna som lämpade sig för mitt tanklock, som jag alltid gjort på en bensinmack. Bakom bilen som redan tankade. Det var bara det att jag körde förbi karln där han stod och hovrade vid infarten och inte fattade att han faktiskt köade där. Att jag arma kvinna inte tog hänsyn till mannen som faktiskt var före! Han klev ur och skällde dessutom! Men tanka då för fasen gubbjä …
Numera undviker jag den macken om där står nån idiot där i infarten. Det är så himla korkat att jag inte vill ha med det att göra.

Vete sjutton om det alls hjälper blodtrycket att spy ur sig ilskan vare sig i bilen under färden eller efteråt på detta vis. Känner mig knappast lugnare nu.
Och om man ilsknar till och kör om lusen, såskoppen, puckot framför. Då resulterar det bara i att man kommer först till det ilsket röda. Får ett hånflin i nacken och skäms över sin egen idioti.
Alla är vi idioter. Men vissa alltså …

30/100

Män i bil

Män har visst simultankapacitet! I alla fall när de kör bil. För de kan både köra och hinna se vem som sitter i mötande bilar eller eventuellt passerar på nåt annat sätt utanför bilen. Det är viktigt att hälsa på de man möter! Och hälsa tydligt så att det syns!
När en man i en bil möter en bekant i en annan bil ska det alltså hälsas. Tydligt vinkande med hela handen framhållen mot framrutan. En hälsning som inte ska kunna missas. Om den ändå riskerar gå obemärkt förbi kan den förstärkas med att också blinka med lyset eller tuta. Så att det verkligen framgår att man möter nån man känner.
Om den mötande personen händelsevis ändå missar detta möte måste mannen omedelbart fumla fram telefonen, medan han fortfarande kör, och ringa upp den han nyss mötte. Bara för att hojta glatt i luren; ”jag mötte dig nyss!”
Vad ska man göra med den informationen? Jaha. I en av alla mötande bilar var det nån jag kände. Okej. Jag mötte Lassie liksom. Kul.
Annat är det med oss kvinnor. eller i alla fall mig. Jag ser inte överhuvudtaget vem jag möter. Det är en bil, ja. Men vem som kör är fullständigt ointressant. Först när det är alldeles försent att reagera hinner jag registrera att det var en man jag kände som just hälsade på mig med stora handflatan i vindrutan. Om jag mötte en man alltså. Mötte jag en annan kvinna jag känner är det troligast att vi bara passerar varandra helt obemärkt.
Det har inte med själva bilkörningen att göra. Jag sitter i egna tankar. Ibland speglas också himlen och omgivningen i den mötande bilens framruta så det är helt omöjligt att se vem som sitter där bakom. Förrän det är alldeles försent. Då får jag fatt i vem det förmodligen var. Dessutom är det inte högsta prioritet på intresseskalan. Folk åker omkring hela tiden. Högst troligt att man ser nån man känner under färden in mot stan eller hemåt men i varsin bil är det ändå omöjligt att göra nåt åt den saken. Tycker jag då.
Hade det varit Maken hade han dock noterat mötet för länge sen. Och både hälsat och blinkat och tutat och ringt upp. Det var jag som mötte dig nyss!
Jo, jo. Vi möts, alltså finns vi.

12/100

Jag har några trafikrelaterade reflektioner

Eftersom jag själv kör helt exemplariskt … (obs ironi) tar jag mig friheten  att gnälla över medtrafikanter från dagens hemfärd längs vägarna.

  • När vägen är tvåfilig, och alltså risken för mötande trafik är helt obefintlig … varför ligger folk (läs; fegisar) och trycker bakom långsamma långtradare och har varken nån sikt eller uppsikt och blir dessutom helt nerstänkta?
  • Om hen nu ändå bestämmer sig för att våga en omkörning av nämnda långtradare, stå på för fasen och kom om den nångång, så den (läs; jag) bakom också hinner om innan chansen är över.
  • När det är vägavsnitt med vajer, och vägen är omväxlande två och enfilig. Varför i hela friden saktar man ner på den enfiliga sträckan? Samma förare som just låg i hundratrettio på den tvåfiliga gnisslar plötsligt fram i åttio när det smalnat av. Den vill man ju köra om fortast möjligt, men då gasar den fan på som om det var rally allra minst.
  • Vissa (läs; män) klarar inte av att bli omkörda av andra förare (läs; av kvinnliga) utan måste om igen när tillfälle ges. För att sedan lägga sig precis framför och lusåka.
  • Volvoförare … fick de förhållningsregler från högsta ort (läs; kungen) med bilköpet? Dessa kör alltid strax under tillåten hastighet och inte ett uns fortare. Helst nästintill mittlinjen också.
  • Det finns alltid våghalsar i andra typer av bilmärken som ska köra om till varje pris, precis när den första pilen för att vägen kommer att smalna av kröker sig över vägbanan. Man ligger bakom och håller andan innan föraren precis hinner ta sig in framför bilen innan det är smalt. Eller långtradarförare som tycker att den nog hinner köra om en annan långtradare innan de får möte. Då ligger man bakom och bromsar in för att hamna slå långt efter som möjligt.
  • Gps. Sitter det nån uttråkad typ och styr hur den ska styra mig? Skickar ut mig i periferin och skrattar rått när jag går på den lätta. Myser förtjust medan jag muttrar över det konstiga vägvalet. Hur fasen kunde den tycka att den här vägen var bästa alternativet?!
  • Att det är så motigt att stanna och avbryta körtempot fast behovet av en toalett är omgående och kaffesuget hojtar. Bara en liten bit till …

6/100

En bilåkardag

2016-01-05 14.09.11Idag är tanken att jag ska tillbringa några timmar i bilen. När jag kommer upp och tittar ut får jag anledning att sucka lite över det beslutet. Det har snöat en del under natten, och snöar ännu lite smått. Temperaturen ligger kring noll och jag gissar att vägarna är blöta och slaskiga, bitvis hala. För ovanlighetens skull tar jag en koll på vädernyheterna i morgonprogrammen. Ser att snön troligen kommer att hålla mig sällskap större del av vägen idag. Bara att anpassa sig efter detta faktum och ta det lugnt.
Det tar sin tid att åka dit jag ska. Just nu är jag inte ens på gång, ens lite. Det gör inte så mycket, jag har ingen specifik tid att passa. Alltså sitter jag här i godan ro med kaffekoppen. Innan förberedelserna ska tas itu med. Några saker av nödvändig art ska ner i en väska. Jag ska få i mig nåt frukostaktigt och hitta lite kläder.

Viss motighet finns inför alla dessa biltimmar, innan jag väl sitter där bakom ratten och verkligen är på väg. Att åka bil är vanligtvis en trivsam syssla. Att köra bil också. Och idag åker jag ensam, alltså kör jag också och jag trivs i min bil. (Maken stannar hemmavid med KattGrabbarna och egna planer den här helgen.)
Ensam i bilen har man eget ansvar över musikvalet (ingen som hör om man sjunger med), innetemperaturen (ingen som gnäller över att det är för kallt) och när eller om man ska stanna en stund.
Ingen att prata med heller, om man inte väljer att prata högt med egen person. Tankarna kan alltså flyta på i fritt läge. En del av hjärnan är givetvis strängt upptagen med att hålla koll på trafiken runtomkring, hastigheten, upptäcka fartkamerorna i tid och muttra alternativt svära högt över någon idiot vid en annan ratt. Medan hjärnkollen sysslar med allt det där, kan resten av tankesystemet fara fritt. Från det ena till det andra, utan att fästa sig specifikt vid nåt alls. Nästan ett slags meditation.
Att stänga bildörren och fara iväg är att få stänga av allt annat ett tag. En skön paus i tillvaron och allt annat får stå åt sidan under tiden.
Okej. Kaffet är plötsligt urdrucket. Inlägg nummer fyra är dessutom ihopsvamlat. Dags att ta itu med dagen och komma iväg alltså.
Ha en skön fredag.

4/100

Roadtrippat

Kanske var det ett spontant ryck. Kanske var det just det där att säga hej då igen. Men vi bestämde i vilket fall att vi skulle sätta oss i bilen denna söndagsmorgon tidigt. Det var resultatet 2015-06-22 16.09.02av tanken som föddes i rulltrappan upp mot spår två på Skövde centralstation. Förra söndagen, när midsommaren precis var färdigfirad. Dottern skulle hem, tillbaka till sitt långtbortifrånboende. I hasorna vi föräldrar med avskedet i halsgropen. Och då kom vi på det! Helgen som skulle komma innehöll en festival och den skulle Dottern besöka. I egenskap av fotograf. Vi har semester. Kan göra vad vi vill. På festivalorten finns släktingar och det var länge sen vi sågs! Ja! Vi åker dit! Över dan bara!
I morse ringde mobilens väckarklocka. Den kan ställas på flera olika alternativ och dessa kan döpas. Jag har en klocka som heter ”jävligt tidigt” och den utnyttjas till jävligt tidiga väckningar. I morse, på en semestrande söndag ringde denna mobil 05.30. Det är verkligen jävligt tidigt när man är ledig och kunde ha legat kvar.
Vi hasade upp. Trötta i ögonen. Kokade kaffe och sånt. Gick ut till bilen exakt en timme senare, tankade och var snabbt ute ur stan.
2015-06-28 09.39.37Morgontrafiken var lugn och vips hade vi passerat huvudstad utan köbildning. Vi skulle till Sveriges nionde största tätort. Och den gps vi för tillfället nyttjar vägrade ge oss den angivna adressen. Jag hittade nån sorts koordinater och dem provade vi. Tills gps påstod att vi var framme. Och då var vi synnerligen O-framme, mitt i en skog! Vi ringde och rådgjorde med resmålet och fick lite guidning och var snabbt rätt. Gps var däremot illa ute och riskerade få flygtur genom fönster. Maken behövde frukost …
Vi anlände alltså till Makens kusin i en idyllisk ort på landet utanför denna tätort. Så himla vackert det är i detta land!2015-06-28 14.17.58

Där i huset hittade vi också festivalfotografen eftersom Kusin med Familj varit snälla nog att ta hand om denna dyrbara fotograf och erbjudit henne både sovplats, mat och skjuts/hämtning.
Trevlig förmiddag runt köksbordet och på trappan i solen. Sen packade Dottern pick och kamerautrustning och vi åkte in till stan. För att träffa ytterligare kusiner med familjer till Maken. Man kan säga att vi boostade upp antalet invånare med vårt efternamn ett snäpp i tätort nummer nio denna dag. Nytt köksbord. Mer prat.
Man kan anses galen. Som åker nästan fyra timmar bil en sommardag. För att umgås några timmar. Och sen åka samma väg tillbaka. Man kunde såklart ha övernattat. Men nu valde vi att göra så här i dag. Vi gillar ju att åka bil.
Dottern hade ett tåg att passa också. Detta tåg skulle ha varit ett tillfälligt sådant. Med byte av tåg i en betydligt mindre tätort bara en halvtimme från starten. Vi bestämde vid bokningen av dessa hemtåg att hon kunde skippa det första, och vi kunde skjutsa henne till det andra. Som var liksom åt vårt håll i alla fall.
Den här gången samarbetade gps … inte heller. Vi valde raskt ett annat alternativ innan Maken blev mobillös … Man vill ogärna skräpa ner i tätorter man besöker så där tillfälligt.
2015-06-28 18.26.23Den andra gps-tanten hade koll på läget och fick iväg oss till rätt station utan bekymmer. Vi hann också stanna och handla en matsäck och hitta parkering.
Vinkade sedan av Dottern på ytterligare en perrong på en vecka. Ja, ja. Sånt är livet med bortflyttade ungar. Hon tog tåget hemåt och vi tog bilen åt det andra hållet till det vi har som hemåt.

En bilresa med Maken innebär att han kör och muttrar på gps. Hon hade koll på hemorten … visserligen. Men han gillar henne ändå inget vidare. Hon är liksom inte godkänd. Och efter dagens äventyr ligger hon extra pyrt till.
Maken är av kategorin ”harjagsattmigibilenochstartatsåkörjagtillsjagärframme” Omkörning efter omkörning och hemorten hägrar. Man stannar inte en bil som startats innan den är framme! Jo, möjligen om man är kissnödig. Då kan den stå på tomgång medan man fort gör vad man ska. Annars kör man. Oavsett hunger, törst och intressanta upptäckter efter vägen. Sånt stannar man inte för! Man ska hem! Man låter alltså frun vara hungrig och ignorerar fullständigt sin egen hunger och griper tag om ratten i ett stabilt tio i två. Man har ett uppdrag. Man ska hem! Sen gaspedalen tryckt mot golvet och bilen växlats in i ett schysst tempo stannas det verkligen inte!
Vi kom hem som vi skulle. Hungriga men nöjda med dan. Innan Dottern anlänt på sitt ställe fast hon borde ha varit hemma först. Bara för att det jäkla tåget var ruskigt försenat och minsann stannade, både här och där till synes i onödan.
Men numera är även hon hemma lyckligt och väl.
Själv sitter jag ute i ljummen junikväll. I hammocken tillsammans med myggen. Här blir jag kvar en stund till medan katten jagar kvällsknytt och löven nattrasslar ovanför mig. Tänker tillbaka på en synnerligen utmärkt dag. Precis en sån dag man vill ha på sin semester! I morgon är det en annan dag!

Ute och Råddat

2015-04-04 13.25.08Eller åkt i hotrod-bilen kan man också säga men jag föredrar Råddat. Det var nämligen mot förmodan sol och varmt plötsligt. Vi åkte den vanliga bilen till köpcentrat utanför stan. När vi kom ut slogs vi av värme! Hem och byta bil alltså. För min del var det hotrodpremiär i år. Att Rådda är blåsigt. Så trots värmen klädde vi oss varmt. Man behöver nåt som håller håret på plats, solbrillor eftersom det blåser så ögonen tåras och för att hjulen sprätter grus. läppglans är inte att rekommendera för delar av håret sliter sig trots säkerhetsåtgärder och klistrar sig fast i glanset. Knallrött läppstift däremot. Det funkar utmärkt.
Själva bilen glänser lite extra. Maken har grejat med den.
Ta nu ett djupt andetag. För detta blir ett långt bilrelaterat inlägg. Är du inte intresserad av bilar kan du i alla fall titta på bilderna och förundras över hantverket.

När Hotroden köptes i höstas hade den grå säten och dörrsidor och sliten matta. Detta skulle kläs om och uppdateras. Maken har suttit i timtal inne i datorsoffan och kollat på alternativa material på nätet, till denna nya inredning. Konstläder, vinyl och sånt. 3mflakevinylValet landade på nåt som hette svart flakevinyl. Detta beställdes och kom hem i en rulle som mätte tre meter när den rullades ut. Blankt som lack och med smått glitter i. Schysst. Han beställde ny matta också när han ändå höll på. Alltså matta på rulle att skära till så det passade bilgolvet.
Det här låter som ett avancerat uppdrag alltihop. Jovisst! Men inte nytt på nåt sätt för den händige Maken. Han har sytt och inrett bilar förr. Mer än en. Detta var en färdig plan i hans hjärna och jag tvivlade inte alls på vare sig hjärnan eller planen. Till sin hjälp denna gång skaffade han också en begagnad fabrikssymaskin med tyskt namn. symaskinSymaskinen ställdes in i garaget. Allt material ställdes in i garaget. Och där stod det. utanMedan Maken samlade sig. Och tömde själva bilen på all inredning. Tills den var tom liksom.
syhörnaSå en dag var hallprojektet inne i huset avslutat och jag hjälpte honom städa undan allt det i garaget. Sen fixade vi en fyrkantig arbetsyta där han skulle kunna sitta i mitten och vända sig mellan symaskinen och borden runtom honom. Allt material samlades på det långa tapetbordet. Symaskinen träddes. Vinylen rullades ut. Han drog en djup suck och så började han.

Från att ha funderat, planerat, gruvat sig en aning, haft prestationsångest, förväntan … och jag vet inte vad så jobbade han liksom en ekorre samlar höstmaten, en skata bygger boet om våren, en elvisp på högsta fart … ja man fattar. En knapp månad senare var han klar! Med hela inredningen!
Så här såg det ut innan: Det var grått.
före1  före2
Och det funkade väl. Men har man en tysk fabrikssymaskin, flakevinyl och kunnandet. Så vill man ju göra det själv. Därför ser det ut så här nu!

dörrsidor

påplats

Hur snyggt som helst! Skitbra jobbat.
väskaJag fick en bonus. Man behöver någonstans att ha lite smått och gott. Typ det röda läppstiftet. En liten spegel. Mobilen. Ja du fattar. Så han sydde en liten HotRodVäska i samma material. För handväskan trasslar in sig i fötterna och det finns ingen instrumentbräda, handskfack, sidofack eller några fack alls i denna bil. Men nu har jag en bra lite väska för nödvändigheterna att ha bredvid mig på sätet. Nu ska det alltså Råddas i sommar! Och däremellan ska han sy ett tak till bilen. Men det är en annan historia.

Lugn, paus, ro

20150414_142426_1Just kommit från jobbet där jag tillbringat det senaste dygnet. Att åka genom stan en tidig söndagsmorgon är lugnt och rogivande. Bra musik i bilen och ingen enda trög trafikant som såsar i vägen någonstans. Då är meningen med trafikljusen inte direkt förståelig. När man står för rött, ensam i världen liksom. Närmare stan blir trafikljusen smartare och fattar att jag är ensam i världen, slår om till grönt när jag närmar mig och jag inte ens behöver bromsa.
Vad härligt det är att köra bil när det flyter på utan hindrande köer, långsamma medtrafikanter, cyklister eller gångtrafikanter som ska över vägen och röda stoppljus. Bara att köra. Nästan meditativt. Jag hade lätt kunnat åka ut ur stan och fortsätta längs en tom, lite kurvig landsväg. Kanske rundat de mjuka krökarna aningen för fort för att känna suget.
Det är något visst med att åka bil ändå. Oavsett om jag kör själv eller sitter bredvid. Det är livet på paus. En stund. Såna pauser behövs! Inte just bara i bilen men överhuvudtaget. En stund, kort eller lång ensam med det som tänks. Låta dessa tanka bara flyta runt. Inte lägga speciell vikt vid någon av dem . Bara se dem komma och sedan passera. Som vimplar på en lina någon drar i. Vissa av vimplarna som passerar är färgglada och roliga. Andra är mörkare och svårare. Men det gör inget. Mixen av vimplar gör tankesystemet rikt och värdefullt och just i pausläget är ingen av vimplarna det minsta hetsig eller krävande, vill bara lugnt se vaja förbi på sin lina.
Men så kommer man fram. Parkerar. Måste skaka av sig det vilsamma pausläget och öppna dörren. Kliver ut till allt det där som väntar. Livet liksom. Och det ska vara gott att leva.

Det där med djur … och andra

Katter är bra dryga individer! Ibland känns det som om jag inte gör annat än att släppa in eller ut nån katt. De där två inneboende typerna ser till att husets båda dörrar inte rostar ihop. Det är en Katt ut på framsidan och en annan Katt in på baksidan. (man får väl vara tacksam att det åtminstone bara är de där två som hör hit) Eller tvärtom. En av dem öppnar dörren själv, vare sig han ska in eller ut. Men man måste ändå gå och stänga den, för det skiter han i. Och låser jag dörren står han ändå där och hoppar så handtaget skallrar tills jag tillslut ändå måste dit och öppna. Medan den andra står och jamar vid altandörren, fast han kom in för exakt 1 minut och femton sekunder sedan. Eller tvärtom. Varje gång är det samma visa. ”Har du nån mat? Nån god mat alltså? Nähe?” Avsaknaden av godare mat får dem att gå ut igen en kort stund, för att snart vara tillbaka och kolla skålarna på nytt.
Nu ska nån av dem ut igen …

Huset har haft gäster den här helgen. Kära Svägerskan fyllde femtio och valde att fira det hos oss! Jippiii! (Återkommer till det.) Så dom kom hela familjen, inklusive Mamma och Hund.
Att ha Hund och katter under samma tak var ett pyssel. Speciellt när de inte känner varandra så bra. Hund vill gärna jaga Katt och Katt vill helst hålla sig undan. Larmet gick mer än en gång denna helg. ”Det är en Katt på väg in!” Och då samlades Hund in och hölls fast eller stängdes in med nån familjemedlem i nåt rum. Katt kom in och åt och gosade runt lite och gick ut igen. Varpå Hund sprang med nosen mot golvet, som om han åkte på en räls, och letade. Eller så jagades Katt ner i källaren av oss. Dit fick Hund inte gå.
Det gick ändå bra, med ett genuint samarbete från oss tvåbenta. En kloförsedd smäll höll Hund på att få, eller fick. Hann inte se. Men för övrigt inga tassgemäng. Bara en del maktdemonstrationer. Som när Katt tog över Hunds Matte medan Hund blev utvisad och instängd. Jag svär på att Katt hånlog. Eller när Hund stod med Katts Matte vid fönstret och tittade på utestängd Katt. Jag svär på att Hund skrattade.
Ibland undrar man hur dom vet. Katterna. Men när Hund hoppat in i sin trygga bilbur för hemfärd. Då spatserade Katt och Katt in och käkade. Som om ingen Hund vistats i deras hus någonsin.

Ja, jag njuter. Det är nämligen underbart gråväder ute. Regn också och det gör inte ett dugg faktiskt. Jag har paraply om jag ska ut. Löven klibbar vid asfalten och bland det vackraste jag vet är ett träd med bara grenar och några få enstaka löv här och där. Inne finns värmeljus. Nya sockor som Mamma stickat! Tack! Så ja. Jag njuter.

Just ja! Vi firade Svägerskan ordentligt. Så roligt att hon ville komma och fira här hos oss. Och att båda ungdomarna var med. Vi andra hade planerat. God mat och presenter och champagne. Maten tillagade jag och Bror och Mamma. Rätt duktiga i köket allihop och vi hade fördelat sysslorna bra. Och BrorsDottern hjälpte till med tillagande av efterrätter. Jag dukade vackert med fina glas och vit duk. Gillar att duka. Och vi lagade verkligen fantastisk mat. Nyfiken? Jo. Till förrätt blev det en räkcocktail med ägg och avocado. Varmrätten bestod av oxfilémedaljonger med klyftpotatis och eller en rättikatimbal, kantarellsås och whiskysås därtill. Och sallad såklart. Till efterrätt blev det mandeltårta med citron och chokladfyllning (ett lyckat experiment) och en marängsviss, för somliga som inte ville ha tårtan. Mätta och nöjda ja! Och presenterna passade också! Jag tror jubilaren var nöjd. Det kändes så. Och vi andra var lika nöjda vi. Det är alltid lika trevligt att umgås en stund när man ses så sällan som vi.

Den enda som saknades i helgens firande var Dottern! Hon hade ingen möjlighet att komma hela långa vägen. Det var jättesynd. Kusinerna hade nog också gillat att ha henne här. Då hade ungdomarna kanske haft lite mer att göra.
Däremot kommer Dottern hem den här helgen istället. I morgon är hon på väg till Hufvudstaden med klassen. Fotograferna ska besöka utställningar och annat som passar fotografer, ända till fredag. Då kommer hon hem! Jippiii! Vi har inte setts sen i augusti! Känns som en evighet om man frågar en Mor. Och som evigheternas evighet om man frågar en Far. (Han ska då alltid överdiva.) Ja, vi saknar henne, båda två. Hinner få rå om henne lite i alla fall innan hon tågar hemåt på måndagen. Och vi ska passa på att ha kalas för henne också, eftersom vi inte ses när hon fyller år. Det blir en bra helg igen!

Helt plötsligt bröt sig solen ut ur mina älskade gråa moln i går eftermiddag. Våra kära gäster hade åkt och vi hade just räfsat upp en massa löv ute. Jag räfsade och Maken samlade ihop och körde bort dem. Sen tittade han upp mot himlen och fick något saligt över sig. Vips hade han backat ut Hotrod ur garaget.
Vem kunde ha trott att man kan åka taklös bil i slutet av oktober! Utan att frysa! Folk tittar på oss som om vi är tokiga när vi kommer åkande. Och antagligen är vi det. Men vi satt där i ”baljan” (sorry Maken men det är ju som en balja 🙂 ) och åkte en sväng. Trivsamt!
Hoppas solen eller åtminstone någon sorts lite varmare temperatur infinner sig även i helgen. Så han får ta med Dottern på en åktur. Eller att det åtminstone är uppehåll då. Man kan klä på sig. För jag gissar att han vill att hon ska åka. Hon har bara sett underverket på bild än.

Drömbil

image

En dröm rullar framför mig! Det är Maken som sitter i, för drömmen är hans. Den har funnits länge men kan nu stämplas som uppfylld!
Det han åker i är en HOTROD. Jag kan inte sånt där, men det är i grunden en Ford 29;a. När den uppgraderades till just hotrod vet jag inget om. Men nu är den precis det, och det bästa med den är att den numera är Makens.
Han har, sen det blev bestämt, finkammat nätet efter den rätta. Först hade han ögonen på nån lyxvariant. Problemet med den (förutom prislappen) var att den var färdig. Klar. Liksom fabriksny … tja …
Så här är det med Maken! Han är som Kråkan i Mamma Mu. När kojan är färdigbyggd … Vad gör man då? Det finns ett dubbeluppslag i den bilderboken (Mamma Mu bygger koja … om du inte läst den så gör det!) Där bygger i alla fall Kråkan en trädkoja. Han är överallt på det uppslaget. Sågar, spikar, syr, inreder och håller på.
Precis så är Maken. Jag har sett det otaliga gånger. Han bygger, syr, målar, putsar och fixar. Och sen, likt Kråkan, står han där vid det färdiga bygget. Och undrar … vad man ska göra nu.
Men mu Kråkan, säger Mamma Mu. Ta en åktur, kör iväg, åk omkring!
Och jo, visst har han åkt. Maken. I sina objekt. Men blicken glöder aldrig som när han bygger och fixar.
Så jag sa ifrån till den färdiga lyxvarianten. Och han sansade blicken och hittade genast rätt kojbygge. En fin gråsilvrig, i bruksskick, Ford 29;a kördes därmed hem. Den är på alla sätt i helt okej skick för att åka omkring så mycket man vill. I alla fall tills det blir för kallt att åka taklös bil.
Sen kommer Maken att bo i garaget och fara runt, precis som Kråkan. Det vet jag bestämt!
För bilen hann inte kallna efter hemkörning och provåkning i går kväll,  innan han slamrade runt med verktyg i garaget. Och skruvade av framskärmar och motorhuv. Det blir tydligen tuffare och fränare så. Brutalt … Som man säger på bilbyggarspråk.
Därefter satt Maken tre centimeter ovanför soffytan och funderar över färgval och dekorationsalternativ. När morgondagen gryr kommer han att ha pyntat in sitt revir. Märkt bilen som sin med konstfullt dragna linjer och mönster. Sånt som han är bra på att åstadkomma med sina specialpenslar och pigmentrika färg. Pinstriping helt enkelt. Han har att göra ett tag nu. Men den här gången tror jag han kommer att använda ”kojan” länge. Den är som sagt en uppfylld dröm. Och jag åker gärna med jag också! Det är ju en jättefin och rolig liten bil.

image