Kära medtrafikant!

Har du tänkt på att det finns ett helt underbart kommunikationssystem för oss i biltrafiken? Det är ett system som går över alla språkgränser dessutom. Bara en sån sak. Alla kommer att förstå dig!
Med hjälp av en liten spak förnämligt och bekvämt placerad vid ratten kan du meddela övriga trafikanter vad du ämnar göra. En liten fingerrörelse är allt som krävs. I motsats till cyklister som är tvungna att använda hela armen. Du petar bara till den åt samma håll som du ämnar svänga, och så vet alla i din närhet vad du har för avsikt. Just ämnar, är elementärt! För alla kan tydligt se att du svänger när du väl svänger. Det är inte precis i det ögonblicket spaken ska användas. Nej. Ta och peta till den en stund innan! Det är nämligen där hemligheten sitter. Att meddela medtrafikanter, både bilburna och andra och även de som gett sig ut i trafiken till fots, vad du har för avsikt framöver underlättar onekligen en hel del för hur man själv ska tänka.

Säg att du har tänkt svänga i en korsning framöver för att du ska komma till din destination. Ingen av oss andra vet vart du är på väg! Precis så är det. Vi skiter också i det, åk vart du vill bara. Men alla runtomkring dig kommer att prisa din körförmåga och intelligens om du hittar spaken i god tid innan du svänger, så att den egna körningen kan planeras på ett smidigt sätt. Att slippa tvärbromsa för någon som bara svängde helt otippat, i synnerhet i halt och moddigt väglag med en tonTung långtradare bakom sig till exempel. Även när du äntrat en rondell är det schysst om du kommunicerar med oss andra när du avser åka ur rondellen. Då behöver vi inte stå där som fån och bilda kö.

Visst är det finurligt! Prova nästa gång du satt dig vid ratten ska du se hur enkelt det är. Och hur mycket smidigare allt flyter.

Just idag

Behövde vintern alltså göra ett nytt ryck. Det började snöa vid midnatt och det snöar än. Egentligen skulle det inte spela nån roll alls, jag var beredd på mer vinter. Men just idag lovade vi hämta Dottern på Arlanda. Hon landar i kväll efter två mycket intensiva veckor av jobb i Polen och vi tyckete hon skulle slippa ta tåget hem. Trött och sliten som hon är. Så ja, snön hade gärna fått vänta till i morgon.
Det är rejält vinterväglag, i alla fall här. Kanske byts snön till regn längre söderöver? Dessutom ymnig trafik. Ett sportlov som är slut orsakar att många ska hem igen. Vi lägger oss i kön och tar det varligt. Låter stressbilisterna vina förbi i omkörningsfilen. Vi är ute i god tid och behöver inne pressa på. Har bara en och en halvtimmes körning så det blir säkert bra.

Grannfejd delux

Det pågår nån slags fejd i grannskapet. En fejd om en sten. Oklart vilka som står i fejd med varandra, vi ser bara drag och motdrag pågå. Än den ena, än den andra samlar tillfälliga vinnarpoäng genom att flytta sten. Oklart om ens fejdarna själva vet vem den eller de andra är.
Allt började med att ett par av kommunen begärda väggupp i gummi hamrades ner i asfalten. Dessa ”flexibumps” är placerade på en sträcka där det redan är hastighetsbegränsning på trettio kilometer i timmen. Antagligen kör folk så fort det behagar dem ändå, eller vad fasen begärs? Att vi ska knuffa bilen förbi just de här husen? Nu tvingas vi sakta ner till krypfart för att dutta över först en bump och strax därefter en till. De är för långa att låta passera mellan hjulen och det går inte heller att köra på sidan av dem eftersom gatan dels är för smal och dels har ett rör med reflex bankats ner på båda sidor om bumparna så att gatan blev snäppet smalare.
Jag har stött på dessa eländen på andra ställen förut, och hatar dem. Hur sakta man än tar sig an dem blir det ändå en stöt genom bilen och det känns som att något ansträngs mer än nödvändigt och kan riskera förslitningsskador. Dessutom blir körningen så ojämn Placeringen just här känns så korkad. Det går inte att köra speciellt mycket för fort där i alla fall!
Tydligen delar någon min åsikt. Det dröjde bra ett par dagar så hade denna någon lyckats avlägsna reflexröret på ena sidan om en bump. Och skapat en ny körbana ut i växtligheten för att slippa bumpa över. På sätt och vis fungerade syftet i alla fall eftersom det ändå var nödvändigt att sakta in ytterligare för att kurva runt.
Någon annan (förslagsvis bump-beställaren) ilsknade till över detta och rullade dit en sten i storlek aningen större än en fotboll för att stoppa genvägen. Nästa dag hade stenen rullats bort, nån timme senare var den tillbaka. Stenen rullades bort och tillbaka några dagar. Så tröttnade Bump-beställaren och grävde en liten grop som stenen placerades i, som att ge den en grund till stadigt leverne. Inte hjälpte det. Bortrullaren fick snabbt iväg den i alla fall.
Så där höll de två okända fejdarna på i några veckor. Det var lika spännande att se vem som låg i ledning varje gång jag bumpade över. Men så tillslut tycktes Bump-beställaren tröttna ur rejält och drämde till med en sten i storlek rejäl. Den kan omöjligt förflyttas med handkraft. Den hade också målats i en skarp färg och försetts med reflex. Blev detta schack matt eller planeras motdrag med något stort fordon nu när nätterna blivit mörka igen? Som Maken sa, Hen kan inte ge sig nu, detta blev ju en riktig kastad handske. Så vi väntar med spänning!
(Och jag svär! Jag har inget med stenrullandet att göra. Jag bara muttrar för mig själv varje gång jag måste bumpa hit eller dit och hoppas att motdraget ska bestå i att bända loss skiten från asfalten och dumpa dem i närmsta hav.)

Biluppdatering

Faktiskt så måste nån slags tursamhet ändå ha sett oss värdiga igår! Eller bara tyckt som jag att nu räckte det med skit.
Maken körde bilen tillbaka till mekanikern och gemensamt tog de isär allt som hade med kopplingen att göra igen. Och se på den … Ett minimalt litet metallspån hade lyckats kila in sig på fel ställe och orsakade problemen. När detta spån var bortblåst sattes hela rasket ihop på nytt och jaaaa! Då fungerade bilen äntligen som den skulle!
Jag har åkt omkring lite extra idag i ren förtjusning över att det är som det ska nu.
Tack och lov! Nog med tjafs.

Olycka ett, två och tre eller fler …

Alltså. En olycka kommer sällan utan sällskap sängs det. Korkat påfund men tydligen inte helt grundlöst.
Jag anade inte något av detta när jag precis lutat mig tillbaka i tandläkarstolen i vintras. Fast det borde jag givetvis ha gjort med tanke på att jag i överkäken hade tuggar ut en redig bit av samma tand på vardera sidan. Ett slags ironiskt eller snarare hånfullt samarbete på olycksfronten. Borde inte kvoten ha fyllts redan där? Med två trasiga tänder! Ingen tandvärk, bara en bit ur vardera tanden så jag sköt det kostsamma besöket på framtiden. Obestämd sådan. Tills någon tydligen vädrade pengar borta hos tandläkaren och kastade iväg en kallelse åt mitt håll.
Bara att öppna dörren hos dem är dyrt, ännu värre med en kommande behandling för att få in två kronor i överkäken. Men jag tackade och tog emot när jobbet sköts på framtiden för att jag, dels inte hade ont och dels hade en extremt upptagen tandläkare. Men långtifrån någon obestämd sådan. Nejdå, dom är smartare än så. Dom gav mig givetvis en tid. Och i början av juni satt jag så fast i avgjutningsklegget.
Det där med sällskapande olyckor hade redan visat sig vid det laget (och varför man inte bör skjuta upp grejer …) Maken fick givetvis också tandproblem och där stod vi med räkningar av det slaget båda två. Men värst var ändå bilen! Den hade behagat börja bete sig underligt och konstigt i allt kraftigare omfattning. Med ett enerverande darr i kopplingspedalen. Som växte till en vibration, till en skakning till totalt omöjligt att ignorera. Maken luskade ut att felet hette svänghjul. Helt ologiskt i mitt huvud. Det var inte nåt svängproblem, det var kopplingsproblem! Men ologiskt eller inte så var det så dyrt att tandläkaren hickade till och genast började räkna på sin räknemaskin om inte kronor kunde prånglas ut dyrare. Kan verkstan liksom …
Maken ville inte lämna bilen till den dyra verkstan. Han kan mycket själv men det här var knepigt. Men han klickade hem tyska delar och en hemmamekaniker i kvarteret i närheten. En tredjedel av verkstadskostnaden men fortfarande förfärande dyrt. Och i kombination med alla dessa tandläkarfakturor spolierades semesterplanerna.
Nåja. Sånt får man häva i sig bara bilen går som den ska och tänderna är hela.
Bilen kördes till hemmamekanikern för att rivas i söndags och lagades och sattes ihop i måndagskväll. Så pass omfattande jobb att det krävdes två kvällar att få till.
I går åkte jag på jobb en bit bort. Övertalade mig envist att det var inbillning, det faktum att det ännu fanns ett darr i nån manschett någonstans. Inbillning! Men tyvärr. Den domen fick jag stoppa i Maken vid hemkomsten och när han med bister min klev ur provkörningen gick det inte längre att hoppas på några tomtar i mössan. Biljä…
Det är då man kraftigt överväger att knuffa ner den i ån. Eller ringa en tjuv och tala om var den står. Eller skänka den som folkracefordon till nån fartdåre.
Men nej, man biter ihop med sina dyrbara tänder och river skiten en gång till. Det ska ske ikväll. Hemmamekanikern går på´t igen, och jag hoppas gudarna pekar ut enkla, små och billiga missar i renoveringsarbetet. Så att den strax kan sättas ihop med en lättnadens suck igen. För hemmamekanikern har väl också ett liv. Och för på måndag hämtar jag mina nya kronor och får dem ordentligt fastsatta och då får det banne mig vara nog med svettiga räkningar och trasiga grejer! Det är färdigolyckat nu!

Förflyttats söderöver

Inom landet bara. Några timmar neråt och snön är underbart borta. Regn och dimma följde oss hela vägen och det var i mitt tycke andlöst vackert. Men mot slutet av resan när mörkret tagit över var det snudd på omöjligt att se vägen. Dimma och helljus inte är nån bra kombination fast helljus är rätt nödvändigt i mörkret.
Vi kom fram som tänkt i alla fall och möttes av glad liten hund! En trivsam stund med familjen, god mat och prat och sen i säng. I morgon åker vi vidare!

Snöigt som i nordpolen

Nä, jag överdriver såklart!
Men det var så det kändes när jag tittade ut i morse och såg allt som vräkts ner under natten. Maken hade pulsat iväg efter att ha sopat fram bilen åt mig. Jag sopade det sista av rutorna och skottade en aning bakom bilen där det var som värst för att ta mig därifrån. Hela gatan utanför oss var oplogad och jag hade inte tid att skotta garageuppfarten mer än nödvändigt. Bara att ta fart … Mitt där fick jag syn på en blinkande traktor. Han kom åkande med skoveln framför sig men på andra sidan gatan. Om jag inte hann iväg innan han vände och drog fram värsta plogvallen bakom min bil skulle jag bli tvungen att skotta i alla fall. Och bli jättesen! Alltså ställde jag undan skyffeln och kastade mig in i bilen. Tog fart och backade ut på den plogade sidan. Precis då hade traktorn vänt och var på väg neråt igen. Jag hann!
Gatan var spårig på den oplogade sidan och jag trodde det skulle se bättre ut när jag kom ut på vägen. Icke. Inte minsta lilla traktor hade behagat göra något åt snön där. Typ ingenstans efter den väg jag skulle åka var det plogat än! Fast klockan redan var halv åtta. Hade alla traktorförare tagit sovmorgon eller flytt till varmare länder? Det var spårigt, halt och en hög remsa snö mellan hjulspåren som släpade under bilen. Någon slags underredestvätt liksom.
Endast i stan var ett par av de gator jag skulle använda plogade. Jag åker från en stadsdel till en annan när jag ska till jobbet med stan däremellan. Ibland tar jag en helt annan väg ut ur min egen stadsdel och avslutar med en snutt av E-fyran. Det lät jag bli idag, kändes onödigt i all den här snön även om det antagligen var plogat där.
När jag närmade mig stadsdelen för jobbet såg väglaget ännu sämre ut. Det tycktes ha kommit ännu mer snö längs de gatorna. Min fil var så snöfylld att bilen typ åkte enbart på underredet i snön. Så djupa spår att det var inget annat att göra än att stanna i dem för att undvika att köra fast. Den andra filen innehöll en kö av bilar, det var bara att hålla sig i snödriva alltså. Var en lättnad när jag passerat ett trafikljus och kunde byta fil genom att använda spåren efter en buss som åkt före.
Insåg att det skulle vara lika illa när jag kom fram. Ingen traktor hade hittat till den parkeringen än heller. Garageporten jag har tillgång till öppnade sig villigt, trots snöhögen, när jag tryckte på knappen. Sen tog jag bara fart och hoppades på andeväsen och änglar och tur och jag vet inte vad, men in kom jag! Utan problem. Trots att det var så spårigt och rejält med tung snö utanför. Heja bilen!
Väl där kunde jag kliva ur och andas ut. Skottade ordentligt vid porten innan den stängdes och jag kunde gå in. Åkte som tur var i god tid idag och den tiden behövdes! Anlände i tid, med nån minut tillgodo.
Tror jag mötte ungefär fem traktorer längs vägen. Ingen av dem skottade nåt, bara åkte omkring i godan ro som att det inte fanns nån snö. Ja, ja. De hade väl en egen agenda.
Man kunde önska att det nu skulle förbli en snöig och lagom kall vinter ett tag. Men näe. Det töade redan i morse och snudd på regnade. Hela dan skulle innehålla plusgrader sades det på radio och vad natten ställer till med återstår att se. Kan bli en slaskig morgondag när jag ska hem igen. Men då är det åtminstone plogat antar jag.

Kylslagen morgon i trafiken

Efter allt regn och slask är det plötsligt ett helt gäng minusgrader på termometern. Tvåsiffriga sådana och jag huttrar i morgonrocken! Katterna vill inte ut. Tjatar vid dörren, men vänder och springer inåt värmen när den öppnas. Lika bra det, vill inte ha dem ute i alltför många timmar när ingen är hemma för att släppa in.
Istället väljer de lojt varsin fönsterbräda, för att åtminstone kunna längta ut och samtidigt njuta av värmen från elementen under.
Bilen ser frostig, kall och ogästvänlig ut. Jag startar och skrapar rutan, drar igång lite bra musik och backar iväg ner på gatan. Sitsvärmen tar tid på sig och vindrutefläkten vrålar. Snart är värmesystemet skönt nog mer varmt än kallt. Jag kan dra av mig handskarna och väljer den långa vägen. Längre än nödvändigt bara för att slippa köra genom stan. Omväg, men inte nödvändigtvis någon senväg för det.
Det ljusnar ovanför mörka träd och något glödande rött antyder att dagen ska bli solig. Ännu är det relativt mörkt men dagsljuset är på väg kan man ana av himlens färg. Får mig att längta efter decembers sammetsmörka mornar. Jag gillar dom mer än nån annan gör. Sjunger sällan ljusets lovsång utan längtar omedelbart tillbaka till mörkret.
Passerar igenom ett antal rondeller när omvägen är slut. I den första blockeras infarten av någon farligt rädd och försiktig bilförare. Bildar kö bakom sig och törs knappt äntra rondellen trots att den bevisligen är tom, utan kryper sig igenom. Lite som någon på en hal is.
Vid de andra rondellerna flyter det tack och lov bättre och bekvämare för blodtrycket. Värmeverkets höga skorsten tuffar ut sin rökpelare, som i slowmotion i den kalla luften och alla bilars avgaser visar tydligt hur vi omger oss med otrevligheter. Snart är jag uppe på motorvägen, susar därmed förbi hela stan. Slipper köer och röda ljus.
Men så bromsas all hastighet in och bilarna framför mig klumpas plötsligt ihop i en snigelkö. Någon har kört rakt in i vajerräcket i mitten, liksom släpat sig längs med räcket och på vägen ligger skräp från trasiga baklysen och kofångare. På andra sidan står ett par bilar som stannat för att hjälpa till och inget tyder turligt nog på allvarligt skadade. Vi andra kör försiktigt förbi, något högre i pulsen och aningen vaknare än nyss. Inte fullt så glada i gaspedalen en stund och lovprisar den rädda i rondellen tidigare. För annars kanske … sekunderna låg till  min favör. Tack.
Möter strax en brandbil i hög fart med påslagna sirener. Oklart om den är på väg för att hjälpa olyckan eller om något annat farligt är på gång. Den försvinner i backspegeln, intensivt blåblinkande.
På en bro framför mig passerar en morgonbuss. Upplyst som en rad skyltfönster i mörkret. Fylld med morgontrötta passagerare som hinner jag se en glimt av innan bussen svänger av bron och jag kör in under den, för att ta mig av motorvägen. Snirkla mig genom ytterligare en rondell och strax nå adressen för dagen. Där har jag turligt nog tillgång till ett garage och behöver bara med ett knapptryck få upp porten och kan köra direkt in. Tar min väska och stänger med ytterligare ett knapptryck in bilen och går.
Dagen är igång.

Visuellt

När jag sitter i bilen och åker genom stan. Min egen frizon som tyst iakttagare. Jag lyssnar på nån låt, koncentrerar mig på bilkörningen, låter tankarna leva sitt eget liv, men hinner också med att notera ett och annat utanför bilen.
I morse till exempel, när jag åkte från jobbet!
Det var så där magiskt försommarvackert ute. Nästan sol, nästan mulet. Doften tog sig ända in i bilen.
Utanför en skola stod en studentklädd ung man och utdelade en kärleksfull kram till en flickvän. De var helt ensamma utanför skolgrinden. Helt ensamma mitt i sin kram, som jag kunde se värmen i ända in i bilen.
På andra sidan skolan fanns resten av studenterna. I parken, uppställda för gruppfotografering och två tjejer i korta vita klänningar, kritvita mössor och nån slags visselpipa i munnen dansade fram på trottoaren.
En äldre man hade vågat sig ut på promenad. Han stannade och tog stöd mot sina knän, liksom pausade i det jobbiga. Gick några steg till och tog nytt knätag. Må han inte svimma! Jag höll lite koll på honom i backspegeln men han reste sig och gick sakta vidare. Hoppas han kom hem ordentligt!
Små lila tussar växer på en remsa intill vägen på ett ställe. För små för att jag ska hinna se vad de är men otroligt fina alla tillsammans. Som små, små bomullsbollar. Jag vill också ha såna!
En tjusig Mercedes irrade en aning i sin fil. Så där så jag kände mig osäker på om den var på väg över till mig, eller skulle sansa sig och behålla sin plats. Vid ratten satt en man med mobilen i aktivt läge! Ajja bajja!
En tjej i fina sextiotalsinspirerade kläder gick med bestämda steg mot stan. Hon hade kattlika solglasögon fast det inte var helt soligt. Jag är helt säker på att hon tog studenten förra året, och nu skulle ner och heja på nån kompis i vit mössa, och minnas hur himla kul det var.
Jag kom ikapp nån liten grå bil. Helt utan vettig hastighetsanpassning. Segade sig sakta iväg från det röda ljuset, som om nåt farligt väntade framför. Den skakade till min egen dvala och med en svordom som från ingenstans bytte jag fil och körde ifrån. Sen var förtrollningen bruten. Jag körde raka vägen hem utan att se nåt mer av intresse.

Åkt omkring

Dottern skulle iväg till småstad inåt landet för att hänga med kameran framför snygga bandkillar igen i fredags. Det är liksom det hon gör mest. Jag bestämde mig för att åka med den här gången och bokade ett hotellrum åt oss. Bandkillar har en tendens att spela grymt sent om kvällarna och åka hem i sena natten är inte önskvärt. Dessutom hade vi en möjlighet att slå två flugor på samma resa. Först spelning, sen hämta grejer.
Bilresan till småstad tog inte mer än en och en halvtimme. Jag körde och Dottern skötte musikvalet. Vi hade trevligt och småpratade och lyssnade på all bra musik. Tiden gick fort. Vi hittade hotellet utan problem och fick vårt rum. Det var väldigt trevligt. Vi lämnade våra väskor och bestämde oss för att gå ut och se på småstad och hitta lite kaffe. Först lokaliserade vi stället där Dottern skulle fotografera musikerna. Så att hon skulle hitta sen, och så letade vi upp ett trivsamt café. Efter kaffet promenerade vi vidare och handlade lite smått och gott ätbart att ta med till rummet.
Dottern fixade till sig för kvällen och jag gjorde liksom tvärtom. Fixade till mig efter dagen. För jag var såklart inte alls med för bandkillarnas skull. Nej, när Dottern tillfixad och snygg gick iväg med kamerautrustningen på axeln, slappade jag ensam hemma på hotellet. Myskväll med stickning och teve. Ja, sån är jag! Uteliv är inte min grej.
Dottern kom tillbaka mitt i natten med tjusiga bilder från kvällens spelning.
Sen sov vi lite. Med betoning på lite. Käkade hotellfrukost och checkade ut. Åkte så vidare efter något lite trassel med bilen som löste sig på ett bra sätt. Från småstad via en främmande väg till ytterligare småstad som är oss väldigt bekant. Eftersom den innehåller familjemedlemmar. Vi umgicks och trivdes och käkade Brorsans goda burgare. Hade en mycket bättre nattsömn i bekant säng hos Mamma.
Hela söndagen ägnade Dottern och jag åt att gå igenom hela hennes bohag som befinner sig där i tillfälligt förvar. För att kunna se över vad som var viktigast att få med hem till den nyförvärvade lägenheten. Och packa om, så att vi fick med mesta möjliga. Vår bil innehåller nämligen ingen dragkrok och kan omöjligt släpa på vagnar. Men den är en kombi med möjlighet att fälla ner ryggstöden i baksätet och får därmed plats med förvånansvärt mycket packning. Speciellt om man stuvar in det med omsorg och utnyttjar varje liten flik och passar samman packningen som när man bygger med klossar. Tungt lastade åkte vi hemåt i förmiddags. Många timmar i bilen men vi hann med mycket bra musik igen, både ny och gammal! Tänk vad trevligt det är med musik!
Nu har Dottern det mesta av sina ägodelar på samma ställe. Vi hämtade en liknande last när hon flyttade hem. En tredjedel skulle man kunna säga. Den resterande tredjedelen får vi hämta på samma sätt så småningom. Det är att förena nytta med nöje. Vi får ju umgås med familjen samtidigt.
Nu inväntar vi nycklarna till lägenheten, sen kan vi börja flytta över grejerna till sitt nya boende. Och inhandla en del möbler, för hon lider en rejäl brist på sådana. Trots alla grejer. Det blir nog bra vad det lider.