Biljävel

Min (ja vår) fina bil har bestämt sig för att lägga av. På det allra grövsta av sätt. En dag när vi skulle åka vägrade den att lägga i backen! Bara så där. Stod där tjurigt och typ höll fast växelspaken. Tidigare samma dag godkände den backning hur bra som helst och plötsligt nån timme senare var det tydligen otänkbart. Hur Maken än försökte bara skrapade det i växellådan vid backläget och det gick inte att hitta. Framåt, javisst. Bakåt … aldrig!
Vi körde iväg i det ärende vi hade ändå, för framåt var som sagt helt som det ska. Med en naiv förhoppning om att något skulle rätta till sig under körningen. När vi kom fram visade det sig fortfarande omöjligt att få i backen. Och det fanns ingen plats att köra framåt, runt på för att vända. Det blev till att knuffbacka biljäveln för att komma därifrån.
Maken lusläste allt som fanns att läsa om dylika problem och hans bilkännedoms farhågor besannades. Växellådan. Den hade skurit liksom. Det är är hieroglyfer för mig. Ja, jag vet att växelspaken är ansluten till en grej som gör det möjligt att växla och att det är mindre bra om den går sönder. Hur illa det faktiskt var med sådan låda på just vår bil var en förskräckelse. En ny sådan kostar över sjuttiotusen … ja jag skrev rätt. En begagnad kostar cirka sjuttontusen om det ens går att få tag på. Därtill ska någon ha betalt för att byta. Nog för att Maken är kunnig men växellåda är lite överkurs. Att som sista alternativ laga den befintliga lådan är tydligen snudd på raketforskning. Någon i landet sade sig kunna, men då ska den först tas lös (och den är tydligen rejäl i omfång och vikt) och skickas till nämnda någon för att lagas och skickas tillbaka lagad … för en sisådär sjutusen. Javisst, priset sjunker för varje åtgärd men en sjua ska priset tydligen innehålla hursomhelst. Det känns nästan lite hittepå. Jaaa, vad ska vi ta för det här? Typ sju …ttio tusen? Under tiden stod bilen på garageuppfarten till synes helt oskyldig men likaväl lika tjurig och ohjälpligen trasig.
Alternativen var inte på vår sida. Att skicka iväg skulle göra oss billösa alltför länge, att byta likaså och dessutom, det priset. På en redan till åren kommen bil. Den där nya växellådan, antagligen tillverkad i något ädelt material med tanke på priset skulle vara dyrare än själva bilen om vi hade sålt den med fungerande växellåda. Näe. Med lite tungt hjärta bestämde vi oss för att vi och bilen nått vägens slut. Återvändsgränd utan möjlighet att backa och vända. Vi har hängt med den här länge och lekt med planerna på byten visserligen men då i akt och mening att kunna sälja den här för en skälig peng, inte på grund av ett akut fel där bilen knappt uppnår skrotvärde och lämnade oss utan bil i övergången.
För utan blev vi. Det går liksom inte att vara utan möjligheten att backa. Först när den lyxen försvinner inser an hur nödvändig den är. De flesta parkeringar bygger till exempel på just den principen. Kör in, backa för att kunna köra ut. Vi blev billösa på stört och behövde skaffa en ny bil snabbt. Makens hobbybilar är inte att räkna med fast det är sommarhalvår. Den ena är taklös och jag brukar inte köra den, har bara provat en gång. Tyckte inte om det. Den andra är kinkig med vem som kör och har aldrig liksom godkänt mig. Är lite överlägset skeptisk varje gång jag hamnat vid ratten och tillåter mig inte att köra vare sig mjukt eller enkelt. Den är också gammal som gatan och rätt opålitlig. Inget man tar för att åka och handla eller ta sig till jobbet med helt enkelt. Vi behövde allts en ny bil. Snarast.
Ibland jobbar tillfälligheterna i synk. När Maken berättade om biljäveln på jobbet visade sig han jobbarkompis precis i läge att sälja sin hyfsat billiga och bättre begagnade bil. Några år äldre än våran men otroligt välskött och till bra pris. Vi provkörde i går, fann den trevlig och bra och köpte på en gång. Den får nu förlika sig med att vara tillfällig räddare i nöden för oss och hoppas den inte kommer med några trix i bakluckan. Jag körde hem den nya, Maken fick köra hem den där som bara kan köra framåt. Den ska städas idag för tro´t eller ej har vi lyckats sälja den för mer än skrotvärde. En händig kille hämtar den om nån timme och tänker försöka laga denna tjuriga växellåda för att göra om bilen till EPA-traktor till sin dotter. Det har blivit väldigt populärt här numera. Antigen köper ungdomarna i femtonårsåldern moppebilar eller någon typ av vanlig bil för att bygga om. Den får ett andra liv men kommer hädanefter bara att få köra max 45 km i timmen. Som straff.
Själva kanske vi med ålderns rätt hyr bil hädanefter. Eller leasar alltså. Ett alternativ som blivit allt vanligare med allt fler möjligheter. I såna fall slipper man en del bekymmer, fast man kanske ådrar sig andra? Nåja. Med den nya gamla bilen på garageuppfarten hinner vi åtminstone fundera lite och behöver inte göra nåt hastigt bara för att få en bil snabbt. Dessutom kan det vara väntetid på leasingbilen.

Idag såg jag …

När jag sätter mig i bilen hemma en morgon för att köra till jobbet har jag en knapp halvtimmes körning bara. Från stadsdel till stadsdel genom utkanten av stan. Ibland med radion påslagen, ibland bara med egna tankar så där lite svävande hit och dit som det lätt blir i bilen.
En stund i ensamhet, omgiven av andra morgontrötta medtrafikanter som passerar som bilder. Jag ser dem, men lägger sällan nån särskild vikt vid det. Fast jag i det korta mötet ändå hinner med att registrera förvånansvärt många detaljer.
Jag mötte till exempel en bil med ett barn i passagerarsätet. Tyckte barnet hade nåt märkligt på huvudet och hann se att nån slags nackkudde spänts över pannan istället för nacken. Pannskydd? Bromsades det häftigt i den bilen ibland? Nja, det var antagligen nån lek. Kanske simulerades nån slags cyberspel, den där man har en virtuell värld i ett par rediga glasögon. Tja. Barn har väl jämt en virtuell värld på gång, oavsett nackkuddar.
En bit senare kom en man med en hund gående och närmade sig ett övergångsställe. Tyvärr hann han inte ända fram så att jag var tvungen att stanna! För det hade jag gärna gjort … för utsiktens skull … och då menar jag inte hunden. Nu fick jag nöja mig med en snabb sidoblick och en glimt i backspegeln. Undrar om han rastar huden samma tid varje dag?
Hamnade bakom en bil som körde som om hastigheten var i klass med att knuffa fram bilen. Jag kunde se att det var en man vid ratten. Han stannade mer än två billängder ifrån det röda stopplyset som om han var rädd för anfall och kom knappt iväg när det blev grönt ljus på grund av snigelfarten. Där bytte jag fil och körde om, så där kan jag inte hålla på.
Apropå hundar, i en korsning stod en bil och väntade på sin tur att åka ut. Inget uppseendeväckande i det, om det inte varit för hunden. Som satt i famnen på föraren! En kvinna och hennes hund i en bil, men hur tänkte hon när hon valde att ha hunden lös i sin famn medan hon körde? Diverse läskiga senarion turades om att visa upp sig för mitt inre medan jag åkte vidare.
Längs en del av vägen möter jag eller passerar jag många cyklister. Stadigt trampande mot sina arbeten. Eller hem efter jobbet. Jag mötte en kvinna med cykelhjälm över lockarna. Bra så, inte alla har satt på sig nån hjälm alls över sitt dyrbara huvud. Om det inte vore för att hon placerat hjälmen långt bak över enbart bakhuvudet. Lämnade hela pannan och ansiktet fritt för otaliga skador om hon skulle få en olycklig anleding att skydda dem. Det är inte alltid viktigast att se snygg ut. Hon kunde lika gärna skippat hjälmen i så fall.
Ja, sen var jag framme och släppte hela resans iakttagelser och tog mig an jobbet.

Kära medtrafikant!

Har du tänkt på att det finns ett helt underbart kommunikationssystem för oss i biltrafiken? Det är ett system som går över alla språkgränser dessutom. Bara en sån sak. Alla kommer att förstå dig!
Med hjälp av en liten spak förnämligt och bekvämt placerad vid ratten kan du meddela övriga trafikanter vad du ämnar göra. En liten fingerrörelse är allt som krävs. I motsats till cyklister som är tvungna att använda hela armen. Du petar bara till den åt samma håll som du ämnar svänga, och så vet alla i din närhet vad du har för avsikt. Just ämnar, är elementärt! För alla kan tydligt se att du svänger när du väl svänger. Det är inte precis i det ögonblicket spaken ska användas. Nej. Ta och peta till den en stund innan! Det är nämligen där hemligheten sitter. Att meddela medtrafikanter, både bilburna och andra och även de som gett sig ut i trafiken till fots, vad du har för avsikt framöver underlättar onekligen en hel del för hur man själv ska tänka.

Säg att du har tänkt svänga i en korsning framöver för att du ska komma till din destination. Ingen av oss andra vet vart du är på väg! Precis så är det. Vi skiter också i det, åk vart du vill bara. Men alla runtomkring dig kommer att prisa din körförmåga och intelligens om du hittar spaken i god tid innan du svänger, så att den egna körningen kan planeras på ett smidigt sätt. Att slippa tvärbromsa för någon som bara svängde helt otippat, i synnerhet i halt och moddigt väglag med en tonTung långtradare bakom sig till exempel. Även när du äntrat en rondell är det schysst om du kommunicerar med oss andra när du avser åka ur rondellen. Då behöver vi inte stå där som fån och bilda kö.

Visst är det finurligt! Prova nästa gång du satt dig vid ratten ska du se hur enkelt det är. Och hur mycket smidigare allt flyter.

Just idag

Behövde vintern alltså göra ett nytt ryck. Det började snöa vid midnatt och det snöar än. Egentligen skulle det inte spela nån roll alls, jag var beredd på mer vinter. Men just idag lovade vi hämta Dottern på Arlanda. Hon landar i kväll efter två mycket intensiva veckor av jobb i Polen och vi tyckete hon skulle slippa ta tåget hem. Trött och sliten som hon är. Så ja, snön hade gärna fått vänta till i morgon.
Det är rejält vinterväglag, i alla fall här. Kanske byts snön till regn längre söderöver? Dessutom ymnig trafik. Ett sportlov som är slut orsakar att många ska hem igen. Vi lägger oss i kön och tar det varligt. Låter stressbilisterna vina förbi i omkörningsfilen. Vi är ute i god tid och behöver inne pressa på. Har bara en och en halvtimmes körning så det blir säkert bra.

Grannfejd delux

Det pågår nån slags fejd i grannskapet. En fejd om en sten. Oklart vilka som står i fejd med varandra, vi ser bara drag och motdrag pågå. Än den ena, än den andra samlar tillfälliga vinnarpoäng genom att flytta sten. Oklart om ens fejdarna själva vet vem den eller de andra är.
Allt började med att ett par av kommunen begärda väggupp i gummi hamrades ner i asfalten. Dessa ”flexibumps” är placerade på en sträcka där det redan är hastighetsbegränsning på trettio kilometer i timmen. Antagligen kör folk så fort det behagar dem ändå, eller vad fasen begärs? Att vi ska knuffa bilen förbi just de här husen? Nu tvingas vi sakta ner till krypfart för att dutta över först en bump och strax därefter en till. De är för långa att låta passera mellan hjulen och det går inte heller att köra på sidan av dem eftersom gatan dels är för smal och dels har ett rör med reflex bankats ner på båda sidor om bumparna så att gatan blev snäppet smalare.
Jag har stött på dessa eländen på andra ställen förut, och hatar dem. Hur sakta man än tar sig an dem blir det ändå en stöt genom bilen och det känns som att något ansträngs mer än nödvändigt och kan riskera förslitningsskador. Dessutom blir körningen så ojämn Placeringen just här känns så korkad. Det går inte att köra speciellt mycket för fort där i alla fall!
Tydligen delar någon min åsikt. Det dröjde bra ett par dagar så hade denna någon lyckats avlägsna reflexröret på ena sidan om en bump. Och skapat en ny körbana ut i växtligheten för att slippa bumpa över. På sätt och vis fungerade syftet i alla fall eftersom det ändå var nödvändigt att sakta in ytterligare för att kurva runt.
Någon annan (förslagsvis bump-beställaren) ilsknade till över detta och rullade dit en sten i storlek aningen större än en fotboll för att stoppa genvägen. Nästa dag hade stenen rullats bort, nån timme senare var den tillbaka. Stenen rullades bort och tillbaka några dagar. Så tröttnade Bump-beställaren och grävde en liten grop som stenen placerades i, som att ge den en grund till stadigt leverne. Inte hjälpte det. Bortrullaren fick snabbt iväg den i alla fall.
Så där höll de två okända fejdarna på i några veckor. Det var lika spännande att se vem som låg i ledning varje gång jag bumpade över. Men så tillslut tycktes Bump-beställaren tröttna ur rejält och drämde till med en sten i storlek rejäl. Den kan omöjligt förflyttas med handkraft. Den hade också målats i en skarp färg och försetts med reflex. Blev detta schack matt eller planeras motdrag med något stort fordon nu när nätterna blivit mörka igen? Som Maken sa, Hen kan inte ge sig nu, detta blev ju en riktig kastad handske. Så vi väntar med spänning!
(Och jag svär! Jag har inget med stenrullandet att göra. Jag bara muttrar för mig själv varje gång jag måste bumpa hit eller dit och hoppas att motdraget ska bestå i att bända loss skiten från asfalten och dumpa dem i närmsta hav.)

Biluppdatering

Faktiskt så måste nån slags tursamhet ändå ha sett oss värdiga igår! Eller bara tyckt som jag att nu räckte det med skit.
Maken körde bilen tillbaka till mekanikern och gemensamt tog de isär allt som hade med kopplingen att göra igen. Och se på den … Ett minimalt litet metallspån hade lyckats kila in sig på fel ställe och orsakade problemen. När detta spån var bortblåst sattes hela rasket ihop på nytt och jaaaa! Då fungerade bilen äntligen som den skulle!
Jag har åkt omkring lite extra idag i ren förtjusning över att det är som det ska nu.
Tack och lov! Nog med tjafs.

Olycka ett, två och tre eller fler …

Alltså. En olycka kommer sällan utan sällskap sängs det. Korkat påfund men tydligen inte helt grundlöst.
Jag anade inte något av detta när jag precis lutat mig tillbaka i tandläkarstolen i vintras. Fast det borde jag givetvis ha gjort med tanke på att jag i överkäken hade tuggar ut en redig bit av samma tand på vardera sidan. Ett slags ironiskt eller snarare hånfullt samarbete på olycksfronten. Borde inte kvoten ha fyllts redan där? Med två trasiga tänder! Ingen tandvärk, bara en bit ur vardera tanden så jag sköt det kostsamma besöket på framtiden. Obestämd sådan. Tills någon tydligen vädrade pengar borta hos tandläkaren och kastade iväg en kallelse åt mitt håll.
Bara att öppna dörren hos dem är dyrt, ännu värre med en kommande behandling för att få in två kronor i överkäken. Men jag tackade och tog emot när jobbet sköts på framtiden för att jag, dels inte hade ont och dels hade en extremt upptagen tandläkare. Men långtifrån någon obestämd sådan. Nejdå, dom är smartare än så. Dom gav mig givetvis en tid. Och i början av juni satt jag så fast i avgjutningsklegget.
Det där med sällskapande olyckor hade redan visat sig vid det laget (och varför man inte bör skjuta upp grejer …) Maken fick givetvis också tandproblem och där stod vi med räkningar av det slaget båda två. Men värst var ändå bilen! Den hade behagat börja bete sig underligt och konstigt i allt kraftigare omfattning. Med ett enerverande darr i kopplingspedalen. Som växte till en vibration, till en skakning till totalt omöjligt att ignorera. Maken luskade ut att felet hette svänghjul. Helt ologiskt i mitt huvud. Det var inte nåt svängproblem, det var kopplingsproblem! Men ologiskt eller inte så var det så dyrt att tandläkaren hickade till och genast började räkna på sin räknemaskin om inte kronor kunde prånglas ut dyrare. Kan verkstan liksom …
Maken ville inte lämna bilen till den dyra verkstan. Han kan mycket själv men det här var knepigt. Men han klickade hem tyska delar och en hemmamekaniker i kvarteret i närheten. En tredjedel av verkstadskostnaden men fortfarande förfärande dyrt. Och i kombination med alla dessa tandläkarfakturor spolierades semesterplanerna.
Nåja. Sånt får man häva i sig bara bilen går som den ska och tänderna är hela.
Bilen kördes till hemmamekanikern för att rivas i söndags och lagades och sattes ihop i måndagskväll. Så pass omfattande jobb att det krävdes två kvällar att få till.
I går åkte jag på jobb en bit bort. Övertalade mig envist att det var inbillning, det faktum att det ännu fanns ett darr i nån manschett någonstans. Inbillning! Men tyvärr. Den domen fick jag stoppa i Maken vid hemkomsten och när han med bister min klev ur provkörningen gick det inte längre att hoppas på några tomtar i mössan. Biljä…
Det är då man kraftigt överväger att knuffa ner den i ån. Eller ringa en tjuv och tala om var den står. Eller skänka den som folkracefordon till nån fartdåre.
Men nej, man biter ihop med sina dyrbara tänder och river skiten en gång till. Det ska ske ikväll. Hemmamekanikern går på´t igen, och jag hoppas gudarna pekar ut enkla, små och billiga missar i renoveringsarbetet. Så att den strax kan sättas ihop med en lättnadens suck igen. För hemmamekanikern har väl också ett liv. Och för på måndag hämtar jag mina nya kronor och får dem ordentligt fastsatta och då får det banne mig vara nog med svettiga räkningar och trasiga grejer! Det är färdigolyckat nu!

Förflyttats söderöver

Inom landet bara. Några timmar neråt och snön är underbart borta. Regn och dimma följde oss hela vägen och det var i mitt tycke andlöst vackert. Men mot slutet av resan när mörkret tagit över var det snudd på omöjligt att se vägen. Dimma och helljus inte är nån bra kombination fast helljus är rätt nödvändigt i mörkret.
Vi kom fram som tänkt i alla fall och möttes av glad liten hund! En trivsam stund med familjen, god mat och prat och sen i säng. I morgon åker vi vidare!

Snöigt som i nordpolen

Nä, jag överdriver såklart!
Men det var så det kändes när jag tittade ut i morse och såg allt som vräkts ner under natten. Maken hade pulsat iväg efter att ha sopat fram bilen åt mig. Jag sopade det sista av rutorna och skottade en aning bakom bilen där det var som värst för att ta mig därifrån. Hela gatan utanför oss var oplogad och jag hade inte tid att skotta garageuppfarten mer än nödvändigt. Bara att ta fart … Mitt där fick jag syn på en blinkande traktor. Han kom åkande med skoveln framför sig men på andra sidan gatan. Om jag inte hann iväg innan han vände och drog fram värsta plogvallen bakom min bil skulle jag bli tvungen att skotta i alla fall. Och bli jättesen! Alltså ställde jag undan skyffeln och kastade mig in i bilen. Tog fart och backade ut på den plogade sidan. Precis då hade traktorn vänt och var på väg neråt igen. Jag hann!
Gatan var spårig på den oplogade sidan och jag trodde det skulle se bättre ut när jag kom ut på vägen. Icke. Inte minsta lilla traktor hade behagat göra något åt snön där. Typ ingenstans efter den väg jag skulle åka var det plogat än! Fast klockan redan var halv åtta. Hade alla traktorförare tagit sovmorgon eller flytt till varmare länder? Det var spårigt, halt och en hög remsa snö mellan hjulspåren som släpade under bilen. Någon slags underredestvätt liksom.
Endast i stan var ett par av de gator jag skulle använda plogade. Jag åker från en stadsdel till en annan när jag ska till jobbet med stan däremellan. Ibland tar jag en helt annan väg ut ur min egen stadsdel och avslutar med en snutt av E-fyran. Det lät jag bli idag, kändes onödigt i all den här snön även om det antagligen var plogat där.
När jag närmade mig stadsdelen för jobbet såg väglaget ännu sämre ut. Det tycktes ha kommit ännu mer snö längs de gatorna. Min fil var så snöfylld att bilen typ åkte enbart på underredet i snön. Så djupa spår att det var inget annat att göra än att stanna i dem för att undvika att köra fast. Den andra filen innehöll en kö av bilar, det var bara att hålla sig i snödriva alltså. Var en lättnad när jag passerat ett trafikljus och kunde byta fil genom att använda spåren efter en buss som åkt före.
Insåg att det skulle vara lika illa när jag kom fram. Ingen traktor hade hittat till den parkeringen än heller. Garageporten jag har tillgång till öppnade sig villigt, trots snöhögen, när jag tryckte på knappen. Sen tog jag bara fart och hoppades på andeväsen och änglar och tur och jag vet inte vad, men in kom jag! Utan problem. Trots att det var så spårigt och rejält med tung snö utanför. Heja bilen!
Väl där kunde jag kliva ur och andas ut. Skottade ordentligt vid porten innan den stängdes och jag kunde gå in. Åkte som tur var i god tid idag och den tiden behövdes! Anlände i tid, med nån minut tillgodo.
Tror jag mötte ungefär fem traktorer längs vägen. Ingen av dem skottade nåt, bara åkte omkring i godan ro som att det inte fanns nån snö. Ja, ja. De hade väl en egen agenda.
Man kunde önska att det nu skulle förbli en snöig och lagom kall vinter ett tag. Men näe. Det töade redan i morse och snudd på regnade. Hela dan skulle innehålla plusgrader sades det på radio och vad natten ställer till med återstår att se. Kan bli en slaskig morgondag när jag ska hem igen. Men då är det åtminstone plogat antar jag.

Kylslagen morgon i trafiken

Efter allt regn och slask är det plötsligt ett helt gäng minusgrader på termometern. Tvåsiffriga sådana och jag huttrar i morgonrocken! Katterna vill inte ut. Tjatar vid dörren, men vänder och springer inåt värmen när den öppnas. Lika bra det, vill inte ha dem ute i alltför många timmar när ingen är hemma för att släppa in.
Istället väljer de lojt varsin fönsterbräda, för att åtminstone kunna längta ut och samtidigt njuta av värmen från elementen under.
Bilen ser frostig, kall och ogästvänlig ut. Jag startar och skrapar rutan, drar igång lite bra musik och backar iväg ner på gatan. Sitsvärmen tar tid på sig och vindrutefläkten vrålar. Snart är värmesystemet skönt nog mer varmt än kallt. Jag kan dra av mig handskarna och väljer den långa vägen. Längre än nödvändigt bara för att slippa köra genom stan. Omväg, men inte nödvändigtvis någon senväg för det.
Det ljusnar ovanför mörka träd och något glödande rött antyder att dagen ska bli solig. Ännu är det relativt mörkt men dagsljuset är på väg kan man ana av himlens färg. Får mig att längta efter decembers sammetsmörka mornar. Jag gillar dom mer än nån annan gör. Sjunger sällan ljusets lovsång utan längtar omedelbart tillbaka till mörkret.
Passerar igenom ett antal rondeller när omvägen är slut. I den första blockeras infarten av någon farligt rädd och försiktig bilförare. Bildar kö bakom sig och törs knappt äntra rondellen trots att den bevisligen är tom, utan kryper sig igenom. Lite som någon på en hal is.
Vid de andra rondellerna flyter det tack och lov bättre och bekvämare för blodtrycket. Värmeverkets höga skorsten tuffar ut sin rökpelare, som i slowmotion i den kalla luften och alla bilars avgaser visar tydligt hur vi omger oss med otrevligheter. Snart är jag uppe på motorvägen, susar därmed förbi hela stan. Slipper köer och röda ljus.
Men så bromsas all hastighet in och bilarna framför mig klumpas plötsligt ihop i en snigelkö. Någon har kört rakt in i vajerräcket i mitten, liksom släpat sig längs med räcket och på vägen ligger skräp från trasiga baklysen och kofångare. På andra sidan står ett par bilar som stannat för att hjälpa till och inget tyder turligt nog på allvarligt skadade. Vi andra kör försiktigt förbi, något högre i pulsen och aningen vaknare än nyss. Inte fullt så glada i gaspedalen en stund och lovprisar den rädda i rondellen tidigare. För annars kanske … sekunderna låg till  min favör. Tack.
Möter strax en brandbil i hög fart med påslagna sirener. Oklart om den är på väg för att hjälpa olyckan eller om något annat farligt är på gång. Den försvinner i backspegeln, intensivt blåblinkande.
På en bro framför mig passerar en morgonbuss. Upplyst som en rad skyltfönster i mörkret. Fylld med morgontrötta passagerare som hinner jag se en glimt av innan bussen svänger av bron och jag kör in under den, för att ta mig av motorvägen. Snirkla mig genom ytterligare en rondell och strax nå adressen för dagen. Där har jag turligt nog tillgång till ett garage och behöver bara med ett knapptryck få upp porten och kan köra direkt in. Tar min väska och stänger med ytterligare ett knapptryck in bilen och går.
Dagen är igång.