Förflyttats söderöver

Inom landet bara. Några timmar neråt och snön är underbart borta. Regn och dimma följde oss hela vägen och det var i mitt tycke andlöst vackert. Men mot slutet av resan när mörkret tagit över var det snudd på omöjligt att se vägen. Dimma och helljus inte är nån bra kombination fast helljus är rätt nödvändigt i mörkret.
Vi kom fram som tänkt i alla fall och möttes av glad liten hund! En trivsam stund med familjen, god mat och prat och sen i säng. I morgon åker vi vidare!

Snöigt som i nordpolen

Nä, jag överdriver såklart!
Men det var så det kändes när jag tittade ut i morse och såg allt som vräkts ner under natten. Maken hade pulsat iväg efter att ha sopat fram bilen åt mig. Jag sopade det sista av rutorna och skottade en aning bakom bilen där det var som värst för att ta mig därifrån. Hela gatan utanför oss var oplogad och jag hade inte tid att skotta garageuppfarten mer än nödvändigt. Bara att ta fart … Mitt där fick jag syn på en blinkande traktor. Han kom åkande med skoveln framför sig men på andra sidan gatan. Om jag inte hann iväg innan han vände och drog fram värsta plogvallen bakom min bil skulle jag bli tvungen att skotta i alla fall. Och bli jättesen! Alltså ställde jag undan skyffeln och kastade mig in i bilen. Tog fart och backade ut på den plogade sidan. Precis då hade traktorn vänt och var på väg neråt igen. Jag hann!
Gatan var spårig på den oplogade sidan och jag trodde det skulle se bättre ut när jag kom ut på vägen. Icke. Inte minsta lilla traktor hade behagat göra något åt snön där. Typ ingenstans efter den väg jag skulle åka var det plogat än! Fast klockan redan var halv åtta. Hade alla traktorförare tagit sovmorgon eller flytt till varmare länder? Det var spårigt, halt och en hög remsa snö mellan hjulspåren som släpade under bilen. Någon slags underredestvätt liksom.
Endast i stan var ett par av de gator jag skulle använda plogade. Jag åker från en stadsdel till en annan när jag ska till jobbet med stan däremellan. Ibland tar jag en helt annan väg ut ur min egen stadsdel och avslutar med en snutt av E-fyran. Det lät jag bli idag, kändes onödigt i all den här snön även om det antagligen var plogat där.
När jag närmade mig stadsdelen för jobbet såg väglaget ännu sämre ut. Det tycktes ha kommit ännu mer snö längs de gatorna. Min fil var så snöfylld att bilen typ åkte enbart på underredet i snön. Så djupa spår att det var inget annat att göra än att stanna i dem för att undvika att köra fast. Den andra filen innehöll en kö av bilar, det var bara att hålla sig i snödriva alltså. Var en lättnad när jag passerat ett trafikljus och kunde byta fil genom att använda spåren efter en buss som åkt före.
Insåg att det skulle vara lika illa när jag kom fram. Ingen traktor hade hittat till den parkeringen än heller. Garageporten jag har tillgång till öppnade sig villigt, trots snöhögen, när jag tryckte på knappen. Sen tog jag bara fart och hoppades på andeväsen och änglar och tur och jag vet inte vad, men in kom jag! Utan problem. Trots att det var så spårigt och rejält med tung snö utanför. Heja bilen!
Väl där kunde jag kliva ur och andas ut. Skottade ordentligt vid porten innan den stängdes och jag kunde gå in. Åkte som tur var i god tid idag och den tiden behövdes! Anlände i tid, med nån minut tillgodo.
Tror jag mötte ungefär fem traktorer längs vägen. Ingen av dem skottade nåt, bara åkte omkring i godan ro som att det inte fanns nån snö. Ja, ja. De hade väl en egen agenda.
Man kunde önska att det nu skulle förbli en snöig och lagom kall vinter ett tag. Men näe. Det töade redan i morse och snudd på regnade. Hela dan skulle innehålla plusgrader sades det på radio och vad natten ställer till med återstår att se. Kan bli en slaskig morgondag när jag ska hem igen. Men då är det åtminstone plogat antar jag.

Kylslagen morgon i trafiken

Efter allt regn och slask är det plötsligt ett helt gäng minusgrader på termometern. Tvåsiffriga sådana och jag huttrar i morgonrocken! Katterna vill inte ut. Tjatar vid dörren, men vänder och springer inåt värmen när den öppnas. Lika bra det, vill inte ha dem ute i alltför många timmar när ingen är hemma för att släppa in.
Istället väljer de lojt varsin fönsterbräda, för att åtminstone kunna längta ut och samtidigt njuta av värmen från elementen under.
Bilen ser frostig, kall och ogästvänlig ut. Jag startar och skrapar rutan, drar igång lite bra musik och backar iväg ner på gatan. Sitsvärmen tar tid på sig och vindrutefläkten vrålar. Snart är värmesystemet skönt nog mer varmt än kallt. Jag kan dra av mig handskarna och väljer den långa vägen. Längre än nödvändigt bara för att slippa köra genom stan. Omväg, men inte nödvändigtvis någon senväg för det.
Det ljusnar ovanför mörka träd och något glödande rött antyder att dagen ska bli solig. Ännu är det relativt mörkt men dagsljuset är på väg kan man ana av himlens färg. Får mig att längta efter decembers sammetsmörka mornar. Jag gillar dom mer än nån annan gör. Sjunger sällan ljusets lovsång utan längtar omedelbart tillbaka till mörkret.
Passerar igenom ett antal rondeller när omvägen är slut. I den första blockeras infarten av någon farligt rädd och försiktig bilförare. Bildar kö bakom sig och törs knappt äntra rondellen trots att den bevisligen är tom, utan kryper sig igenom. Lite som någon på en hal is.
Vid de andra rondellerna flyter det tack och lov bättre och bekvämare för blodtrycket. Värmeverkets höga skorsten tuffar ut sin rökpelare, som i slowmotion i den kalla luften och alla bilars avgaser visar tydligt hur vi omger oss med otrevligheter. Snart är jag uppe på motorvägen, susar därmed förbi hela stan. Slipper köer och röda ljus.
Men så bromsas all hastighet in och bilarna framför mig klumpas plötsligt ihop i en snigelkö. Någon har kört rakt in i vajerräcket i mitten, liksom släpat sig längs med räcket och på vägen ligger skräp från trasiga baklysen och kofångare. På andra sidan står ett par bilar som stannat för att hjälpa till och inget tyder turligt nog på allvarligt skadade. Vi andra kör försiktigt förbi, något högre i pulsen och aningen vaknare än nyss. Inte fullt så glada i gaspedalen en stund och lovprisar den rädda i rondellen tidigare. För annars kanske … sekunderna låg till  min favör. Tack.
Möter strax en brandbil i hög fart med påslagna sirener. Oklart om den är på väg för att hjälpa olyckan eller om något annat farligt är på gång. Den försvinner i backspegeln, intensivt blåblinkande.
På en bro framför mig passerar en morgonbuss. Upplyst som en rad skyltfönster i mörkret. Fylld med morgontrötta passagerare som hinner jag se en glimt av innan bussen svänger av bron och jag kör in under den, för att ta mig av motorvägen. Snirkla mig genom ytterligare en rondell och strax nå adressen för dagen. Där har jag turligt nog tillgång till ett garage och behöver bara med ett knapptryck få upp porten och kan köra direkt in. Tar min väska och stänger med ytterligare ett knapptryck in bilen och går.
Dagen är igång.

Visuellt

När jag sitter i bilen och åker genom stan. Min egen frizon som tyst iakttagare. Jag lyssnar på nån låt, koncentrerar mig på bilkörningen, låter tankarna leva sitt eget liv, men hinner också med att notera ett och annat utanför bilen.
I morse till exempel, när jag åkte från jobbet!
Det var så där magiskt försommarvackert ute. Nästan sol, nästan mulet. Doften tog sig ända in i bilen.
Utanför en skola stod en studentklädd ung man och utdelade en kärleksfull kram till en flickvän. De var helt ensamma utanför skolgrinden. Helt ensamma mitt i sin kram, som jag kunde se värmen i ända in i bilen.
På andra sidan skolan fanns resten av studenterna. I parken, uppställda för gruppfotografering och två tjejer i korta vita klänningar, kritvita mössor och nån slags visselpipa i munnen dansade fram på trottoaren.
En äldre man hade vågat sig ut på promenad. Han stannade och tog stöd mot sina knän, liksom pausade i det jobbiga. Gick några steg till och tog nytt knätag. Må han inte svimma! Jag höll lite koll på honom i backspegeln men han reste sig och gick sakta vidare. Hoppas han kom hem ordentligt!
Små lila tussar växer på en remsa intill vägen på ett ställe. För små för att jag ska hinna se vad de är men otroligt fina alla tillsammans. Som små, små bomullsbollar. Jag vill också ha såna!
En tjusig Mercedes irrade en aning i sin fil. Så där så jag kände mig osäker på om den var på väg över till mig, eller skulle sansa sig och behålla sin plats. Vid ratten satt en man med mobilen i aktivt läge! Ajja bajja!
En tjej i fina sextiotalsinspirerade kläder gick med bestämda steg mot stan. Hon hade kattlika solglasögon fast det inte var helt soligt. Jag är helt säker på att hon tog studenten förra året, och nu skulle ner och heja på nån kompis i vit mössa, och minnas hur himla kul det var.
Jag kom ikapp nån liten grå bil. Helt utan vettig hastighetsanpassning. Segade sig sakta iväg från det röda ljuset, som om nåt farligt väntade framför. Den skakade till min egen dvala och med en svordom som från ingenstans bytte jag fil och körde ifrån. Sen var förtrollningen bruten. Jag körde raka vägen hem utan att se nåt mer av intresse.

Åkt omkring

Dottern skulle iväg till småstad inåt landet för att hänga med kameran framför snygga bandkillar igen i fredags. Det är liksom det hon gör mest. Jag bestämde mig för att åka med den här gången och bokade ett hotellrum åt oss. Bandkillar har en tendens att spela grymt sent om kvällarna och åka hem i sena natten är inte önskvärt. Dessutom hade vi en möjlighet att slå två flugor på samma resa. Först spelning, sen hämta grejer.
Bilresan till småstad tog inte mer än en och en halvtimme. Jag körde och Dottern skötte musikvalet. Vi hade trevligt och småpratade och lyssnade på all bra musik. Tiden gick fort. Vi hittade hotellet utan problem och fick vårt rum. Det var väldigt trevligt. Vi lämnade våra väskor och bestämde oss för att gå ut och se på småstad och hitta lite kaffe. Först lokaliserade vi stället där Dottern skulle fotografera musikerna. Så att hon skulle hitta sen, och så letade vi upp ett trivsamt café. Efter kaffet promenerade vi vidare och handlade lite smått och gott ätbart att ta med till rummet.
Dottern fixade till sig för kvällen och jag gjorde liksom tvärtom. Fixade till mig efter dagen. För jag var såklart inte alls med för bandkillarnas skull. Nej, när Dottern tillfixad och snygg gick iväg med kamerautrustningen på axeln, slappade jag ensam hemma på hotellet. Myskväll med stickning och teve. Ja, sån är jag! Uteliv är inte min grej.
Dottern kom tillbaka mitt i natten med tjusiga bilder från kvällens spelning.
Sen sov vi lite. Med betoning på lite. Käkade hotellfrukost och checkade ut. Åkte så vidare efter något lite trassel med bilen som löste sig på ett bra sätt. Från småstad via en främmande väg till ytterligare småstad som är oss väldigt bekant. Eftersom den innehåller familjemedlemmar. Vi umgicks och trivdes och käkade Brorsans goda burgare. Hade en mycket bättre nattsömn i bekant säng hos Mamma.
Hela söndagen ägnade Dottern och jag åt att gå igenom hela hennes bohag som befinner sig där i tillfälligt förvar. För att kunna se över vad som var viktigast att få med hem till den nyförvärvade lägenheten. Och packa om, så att vi fick med mesta möjliga. Vår bil innehåller nämligen ingen dragkrok och kan omöjligt släpa på vagnar. Men den är en kombi med möjlighet att fälla ner ryggstöden i baksätet och får därmed plats med förvånansvärt mycket packning. Speciellt om man stuvar in det med omsorg och utnyttjar varje liten flik och passar samman packningen som när man bygger med klossar. Tungt lastade åkte vi hemåt i förmiddags. Många timmar i bilen men vi hann med mycket bra musik igen, både ny och gammal! Tänk vad trevligt det är med musik!
Nu har Dottern det mesta av sina ägodelar på samma ställe. Vi hämtade en liknande last när hon flyttade hem. En tredjedel skulle man kunna säga. Den resterande tredjedelen får vi hämta på samma sätt så småningom. Det är att förena nytta med nöje. Vi får ju umgås med familjen samtidigt.
Nu inväntar vi nycklarna till lägenheten, sen kan vi börja flytta över grejerna till sitt nya boende. Och inhandla en del möbler, för hon lider en rejäl brist på sådana. Trots alla grejer. Det blir nog bra vad det lider.

Ute och åkt med vägvisare

Jag hade en jobbsyssla som ingår i mina åtaganden att utföra på eftermiddagen. Det skulle göras på främmande adress. Jag kollade upp den via nätet och hade därmed viss hum. Men kopplade också in navigationsappen i mobilen för att få lite extra stöd. Eller?
Jag bor utanför denna stad. Dit jag skulle hittade jag i stora drag, behövde bara gps-rösten som finlir liksom. Alltså visste jag att vägen som visades upp för mig var komplett knäpp. För att komma ut ur stan åker jag i princip bara rakt på. Hamnar då på motorvägen relativt enkelt. Så lätt tyckte inte den mekaniska rösten att jag skulle ha det. Blev liksom mindre jobb för henne då. Hon valde att krusidulla till det lite käckt, tidsfördriv kanske? Hon tänkte alltså köra in mig via stan för att därpå kunna leda mig ut ur stan! När jag mycket enklare kunde åka bredvid stan och ut.
Så jag sket väl i det där skämtet! Körde rakt. Hon fick lite andnöd och tyckte jag skulle ta nästa höger, för att fortfarande få in mig i stan. Jag åkte förbi igen. Då hojtade hon om kommande rondell där jag skulle kunna köra runt för att komma tillbaka. Hon tycktes hamna allt mer i falsett. Jag åkte rakt genom både den rondellen och även i nästa och var nu närmare motorvägen än någonsin. Ändå fann gps;en det mer logiskt att göra farliga U-svängar eller hitta möjligheter att vända om och åka hela vägen tillbaka!
När jag svängde av åt fel håll även i den därpåföljande rondellen fick gps;tanten hjärnsläpp. Du vet så där som man säger att det blev alldeles blankt, helt tomt i huvudet. Hela vägbeskrivningen liksom stannade av! Det gula strecket bröts av en pil, som pekade åt samma håll jag kom ifrån. Och rösten ekade tonlöst att en vändning var omöjlig! Men lilla gumman! Blev du så ledsen? Bara för att jag hittar bättre än dig!
När jag passerade platsen där den där felvända pilen troligen befann sig snurrade kartbilden i mobilrutan som en kompass, fram och tillbaka, runt och runt. Och så plötsligt. Wow. Hon visste var jag var, och fattade vart jag skulle! Jag hänvisades självsäkert upp på motorvägen. Som om inget hade hänt. Som om hon menat så hela tiden.
Nåja, hon gottgjorde sitt tjafs med att säkert och stabilt visa mig rätt adress.
På hemvägen fick hon vara tyst och oanvänd. Jag hittar ju hem liksom. Men tänk om hon håller på så där jämt? Även när jag kör omkring i nån het okänd stad. Skitkärring.
Fick tips om en annan app i kväll. Ska banne mig byt ut henne.

Kört bilen genom stan

20160303_114607-01Den där trafiken alltså. Ibland vill jag bara trycka på knappen där vingarna åker ut och lyfta för att flyga över hela skiten. Om jag bara hade en sån knapp alltså. (har nån numret till han Q eller servar han bara Bond med dylika finesser?) Istället sitter jag i bilen och ilsknar till och morrar och skäller.
Idag ligger det ett gäng trafikrelaterade irritationsmoment och gnager. Jag kan ha hävt ur mig okvädningsord om detta tidigare men eftersom det retar mig fortfarande måste jag i så fall okväda ännu mer. Hitta nåt sorts lugn alltså …

Alltså somlig förare kör inte bara med ett ägg under foten utan tycks ha sköra ägg lite varstans i bilen. Det saktas in till i princip noll långt inför varje vägbula. Sen är det knappt styrfart för att alls komma över den och så en halv evighet innan vi lyckas komma upp i hela femtio knyck igen. Och vi har vägbulor i den här stan! Överallt.
Det måste också vara samma förre (som av rädsla för att krascha dessa ägg) lyckas köra så sakta att det nästan är snudd på att rattlåset slår i, innan de vågar svänga i sin korsning och äntligen kommer ur vägen.

Och när vi ändå är inne på hastigheter, somliga glömmer alldeles att se över skyltstatistiken medan de kör. De där som ger en tillåtelse att köra en viss hastighet alltså.
Sen kommer hen på att det är trettio på många ställen i stan, men var? Men var? Så då kör hen trettio överallt, för säkerhetsskull! Ifall den skylten förbisetts. Ifall farbror polisen har ögonen på hen.
Dessutom, som en extra bonus, finns de där förarna som tycker fyrtio är lagom nog och glider omkring och bildar kö överallt.

Så har vi det där med att köa. Vid röda lampor. Och inte våga köra ända fram till strecket! Utan lämnar en hel billängd antingen före detta streck eller den framförvarande bilen.
Har hen ingen aning om var själva den egna bilen är, eller är hen rädd att bilen framför ska glömma bort sig och plötsligt slå i backen när det blir grönt? Det är fler bilar som vill ha plats i kön och det vore trevligt om trafikanterna kunde underlätta för varandra också. Regeln om att hålla avstånd gäller faktiskt inte vid trafikljus.

Rondeller … oj, oj, oj. Nu steg pulsen och blodtrycket bubblar. Alltså. Jo, man ska lämna företräda för dem som är inne i denna cirkel. Men de andra kör ju faktiskt inte dragster eller formel ett! Man kan lätt hinna före om man är uppmärksam redan innan rondellen på vad alla andra hålls med.
Rondellen är också till för att trafiken ska flyta smidigare, inte för att blida långa köer för att trafikanterna knappt vågar ta sig in och saktar ner och stannar helt vid infarterna. Det står ingen stoppskylt där! Du kan åka in så länge du inte är i vägen för någon som är på väg runt. Svischa på lite bara! Ha uppsikt, ha koll!

Till sist, när bilen ska tankas. På alla bensinmackar jag har haft anledning att tanka på sen jag tog körkort har bilarna köat vid en av pumparna. Använt sig av den sida som passar lämpligast i förhållande till tanklockets placering. Skit samma vem som eventuellt skulle bli ledig först, man ställer sig bakom en tankande bil och väntade på sin tur bara.
Så funkar det på alla mackar utom en! Och det är macken närmast oss. Där stannar folk märkligt nog och köar vid infarten, för att sedan köra fram först när en pump blir ledig! Vad är det med det?! För det första så proppar det till hela infarten så ingen annan får plats. Spelar det nån roll om man råkar välj fel pump och den andra blir ledig före? Hela stationen är byggd för att man ska få plats att köa vid själva pumpen oavsett vilken sida man vill tanka på.
Jag har till och med fått skäll av en ilsken gubbe där en gång! För att jag åkte in och ställde mig vid den av pumparna som lämpade sig för mitt tanklock, som jag alltid gjort på en bensinmack. Bakom bilen som redan tankade. Det var bara det att jag körde förbi karln där han stod och hovrade vid infarten och inte fattade att han faktiskt köade där. Att jag arma kvinna inte tog hänsyn till mannen som faktiskt var före! Han klev ur och skällde dessutom! Men tanka då för fasen gubbjä …
Numera undviker jag den macken om där står nån idiot där i infarten. Det är så himla korkat att jag inte vill ha med det att göra.

Vete sjutton om det alls hjälper blodtrycket att spy ur sig ilskan vare sig i bilen under färden eller efteråt på detta vis. Känner mig knappast lugnare nu.
Och om man ilsknar till och kör om lusen, såskoppen, puckot framför. Då resulterar det bara i att man kommer först till det ilsket röda. Får ett hånflin i nacken och skäms över sin egen idioti.
Alla är vi idioter. Men vissa alltså …

30/100

Män i bil

Män har visst simultankapacitet! I alla fall när de kör bil. För de kan både köra och hinna se vem som sitter i mötande bilar eller eventuellt passerar på nåt annat sätt utanför bilen. Det är viktigt att hälsa på de man möter! Och hälsa tydligt så att det syns!
När en man i en bil möter en bekant i en annan bil ska det alltså hälsas. Tydligt vinkande med hela handen framhållen mot framrutan. En hälsning som inte ska kunna missas. Om den ändå riskerar gå obemärkt förbi kan den förstärkas med att också blinka med lyset eller tuta. Så att det verkligen framgår att man möter nån man känner.
Om den mötande personen händelsevis ändå missar detta möte måste mannen omedelbart fumla fram telefonen, medan han fortfarande kör, och ringa upp den han nyss mötte. Bara för att hojta glatt i luren; ”jag mötte dig nyss!”
Vad ska man göra med den informationen? Jaha. I en av alla mötande bilar var det nån jag kände. Okej. Jag mötte Lassie liksom. Kul.
Annat är det med oss kvinnor. eller i alla fall mig. Jag ser inte överhuvudtaget vem jag möter. Det är en bil, ja. Men vem som kör är fullständigt ointressant. Först när det är alldeles försent att reagera hinner jag registrera att det var en man jag kände som just hälsade på mig med stora handflatan i vindrutan. Om jag mötte en man alltså. Mötte jag en annan kvinna jag känner är det troligast att vi bara passerar varandra helt obemärkt.
Det har inte med själva bilkörningen att göra. Jag sitter i egna tankar. Ibland speglas också himlen och omgivningen i den mötande bilens framruta så det är helt omöjligt att se vem som sitter där bakom. Förrän det är alldeles försent. Då får jag fatt i vem det förmodligen var. Dessutom är det inte högsta prioritet på intresseskalan. Folk åker omkring hela tiden. Högst troligt att man ser nån man känner under färden in mot stan eller hemåt men i varsin bil är det ändå omöjligt att göra nåt åt den saken. Tycker jag då.
Hade det varit Maken hade han dock noterat mötet för länge sen. Och både hälsat och blinkat och tutat och ringt upp. Det var jag som mötte dig nyss!
Jo, jo. Vi möts, alltså finns vi.

12/100

Jag har några trafikrelaterade reflektioner

Eftersom jag själv kör helt exemplariskt … (obs ironi) tar jag mig friheten  att gnälla över medtrafikanter från dagens hemfärd längs vägarna.

  • När vägen är tvåfilig, och alltså risken för mötande trafik är helt obefintlig … varför ligger folk (läs; fegisar) och trycker bakom långsamma långtradare och har varken nån sikt eller uppsikt och blir dessutom helt nerstänkta?
  • Om hen nu ändå bestämmer sig för att våga en omkörning av nämnda långtradare, stå på för fasen och kom om den nångång, så den (läs; jag) bakom också hinner om innan chansen är över.
  • När det är vägavsnitt med vajer, och vägen är omväxlande två och enfilig. Varför i hela friden saktar man ner på den enfiliga sträckan? Samma förare som just låg i hundratrettio på den tvåfiliga gnisslar plötsligt fram i åttio när det smalnat av. Den vill man ju köra om fortast möjligt, men då gasar den fan på som om det var rally allra minst.
  • Vissa (läs; män) klarar inte av att bli omkörda av andra förare (läs; av kvinnliga) utan måste om igen när tillfälle ges. För att sedan lägga sig precis framför och lusåka.
  • Volvoförare … fick de förhållningsregler från högsta ort (läs; kungen) med bilköpet? Dessa kör alltid strax under tillåten hastighet och inte ett uns fortare. Helst nästintill mittlinjen också.
  • Det finns alltid våghalsar i andra typer av bilmärken som ska köra om till varje pris, precis när den första pilen för att vägen kommer att smalna av kröker sig över vägbanan. Man ligger bakom och håller andan innan föraren precis hinner ta sig in framför bilen innan det är smalt. Eller långtradarförare som tycker att den nog hinner köra om en annan långtradare innan de får möte. Då ligger man bakom och bromsar in för att hamna slå långt efter som möjligt.
  • Gps. Sitter det nån uttråkad typ och styr hur den ska styra mig? Skickar ut mig i periferin och skrattar rått när jag går på den lätta. Myser förtjust medan jag muttrar över det konstiga vägvalet. Hur fasen kunde den tycka att den här vägen var bästa alternativet?!
  • Att det är så motigt att stanna och avbryta körtempot fast behovet av en toalett är omgående och kaffesuget hojtar. Bara en liten bit till …

6/100

En bilåkardag

2016-01-05 14.09.11Idag är tanken att jag ska tillbringa några timmar i bilen. När jag kommer upp och tittar ut får jag anledning att sucka lite över det beslutet. Det har snöat en del under natten, och snöar ännu lite smått. Temperaturen ligger kring noll och jag gissar att vägarna är blöta och slaskiga, bitvis hala. För ovanlighetens skull tar jag en koll på vädernyheterna i morgonprogrammen. Ser att snön troligen kommer att hålla mig sällskap större del av vägen idag. Bara att anpassa sig efter detta faktum och ta det lugnt.
Det tar sin tid att åka dit jag ska. Just nu är jag inte ens på gång, ens lite. Det gör inte så mycket, jag har ingen specifik tid att passa. Alltså sitter jag här i godan ro med kaffekoppen. Innan förberedelserna ska tas itu med. Några saker av nödvändig art ska ner i en väska. Jag ska få i mig nåt frukostaktigt och hitta lite kläder.

Viss motighet finns inför alla dessa biltimmar, innan jag väl sitter där bakom ratten och verkligen är på väg. Att åka bil är vanligtvis en trivsam syssla. Att köra bil också. Och idag åker jag ensam, alltså kör jag också och jag trivs i min bil. (Maken stannar hemmavid med KattGrabbarna och egna planer den här helgen.)
Ensam i bilen har man eget ansvar över musikvalet (ingen som hör om man sjunger med), innetemperaturen (ingen som gnäller över att det är för kallt) och när eller om man ska stanna en stund.
Ingen att prata med heller, om man inte väljer att prata högt med egen person. Tankarna kan alltså flyta på i fritt läge. En del av hjärnan är givetvis strängt upptagen med att hålla koll på trafiken runtomkring, hastigheten, upptäcka fartkamerorna i tid och muttra alternativt svära högt över någon idiot vid en annan ratt. Medan hjärnkollen sysslar med allt det där, kan resten av tankesystemet fara fritt. Från det ena till det andra, utan att fästa sig specifikt vid nåt alls. Nästan ett slags meditation.
Att stänga bildörren och fara iväg är att få stänga av allt annat ett tag. En skön paus i tillvaron och allt annat får stå åt sidan under tiden.
Okej. Kaffet är plötsligt urdrucket. Inlägg nummer fyra är dessutom ihopsvamlat. Dags att ta itu med dagen och komma iväg alltså.
Ha en skön fredag.

4/100