Det kanske är det vi är. Både jag och Maken gillar att köra bil, verkligen köra bil. Jag vill kliva in i en bil som är snygg, som känns bekväm, som har en körglädje som gör att när jag väl stängt dörren om mig och startat skulle jag kunna köra hur långt som helst. Jag sitter bra, bilen ligger fint på vägen och motorn hörs knappt, bra musik därtill. Japp. Hade en sån. Den valde att gå sönder. Alldeles för sönder för att man skulle laga den. Vi kan verkligen inte vara utan bil. Köpte därför snabbt en billig begagnad för att ha en bil. Den är väl okej.
Men det finns ingen längtan att bara dra iväg när jag väl satt mig vid den ratten. Sitter väl okej. Men tja. Motorn hörs inte lika mycket som jag befarade, men ändå. Dessutom är den bensindriven och kräsen. Vill helst ha högoktanigt som knappt ens finns, bara på en av stans bensinstationer. Opraktiskt. Ocharmig och orimligt tråkig. Ovant och obekvämt. Hittar bara O-ord för att beskriva denna bil.
Vi hade tänkt privatleasa en bil men priserna drar iväg något rent förskräckligt i detta ränteläge. Det var som att priserna höjdes över en natt eller nåt. Ena dan när vi kollade runt var det på ett rimligt sätt. Nu inte alls. Månadskostnaden ser inte lovande ut längre och vi skrotade tanken.
Alltså började vi återigen titta på säljesannonser för olika slags bilar. Ja. Och försökte vara förnuftiga. Tänka så klokt det nu går med det okokaste man kan köpa, eftersom värdet sjunker i samma takt som man kör hem sin bil i. Men vi kan inte vara utan bil och detta tillfälliga inköp skulle vara just tillfälligt.
Någon slags bil ska vi alltså ha, nyare och inte lika dyr i drift. Absolut en bil med den där körglädjen vi eftersöker, i alla fall lite av den.
Jo, jo nog visste vi vad som lockade i sinnet på oss båda redan innan resonemanget kommit så långt. Fast vi tittade på bil-bilder av inbillat förnuftigt slag var det inget som liksom blänkte något extra. Jag kände mig lite som när jag som barn ville ha jeans och fick hemsydda. Jeans ja. Men ändå inte. Liksom trist i varje vrå och inget extra alls. Så ja, vi slank obemärkt in på det där tyska märket vi gillar. Bara för att jämföra och kolla lite vad som fanns i någon slags rimlig prisnivå. I förhållande till annat som vi intalat oss skulle vara mer förnuftigt. Som om vi på allvar trodde att det skulle funka.
Givetvis fanns det en knallröd dröm. Givetvis. Trodde någon på allvar nåt annat? Genast satt vi där och log brett, slukade bilderna en efter en som två på en öde ö som ser skepp i horisonten. Sitter genast där och återanvänder argument som ställt till det för oss tidigare. Jamen ingen av oss röker, vi reser inte, vi handlar inte dyrbarheter (tja en och annan glasgrej men vaddå) vi dricker måttligt, vi hänger aldrig på krogen annat än för att äta nåt. Vi gillar att köra och äga en trevlig bil. Argumenten sitter lika stadigt som förr. Vips hade jag råkat (?) trycka på en knapp som gick direkt till bilfirmans ivrigaste försäljare som trots att det redan var kväll genast svarade. Vill ni boka provkörning? I morgon? Välkomna …
Okej då, ja vi ska åka och titta på denna röda dröm i kväll. Fortfarande en begagnad bil men ändå mycket nyare, roligare och troligen innehållande allt det där vi efterfrågar. Återstår bara att se om allt är som det ska med underverket i fråga och om vi åker hem med eller utan. Det vet vi inget om ännu. Det vi däremot vet är att vi redan passerat förnuftets gräns och om denna inte passar av olika anledningar letar vi snart upp en liknande som gör det. Typ så är det.

Min (ja vår) fina bil har bestämt sig för att lägga av. På det allra grövsta av sätt. En dag när vi skulle åka vägrade den att lägga i backen! Bara så där. Stod där tjurigt och typ höll fast växelspaken. Tidigare samma dag godkände den backning hur bra som helst och plötsligt nån timme senare var det tydligen otänkbart. Hur Maken än försökte bara skrapade det i växellådan vid backläget och det gick inte att hitta. Framåt, javisst. Bakåt … aldrig!
Vi körde iväg i det ärende vi hade ändå, för framåt var som sagt helt som det ska. Med en naiv förhoppning om att något skulle rätta till sig under körningen. När vi kom fram visade det sig fortfarande omöjligt att få i backen. Och det fanns ingen plats att köra framåt, runt på för att vända. Det blev till att knuffbacka biljäveln för att komma därifrån.
Maken lusläste allt som fanns att läsa om dylika problem och hans bilkännedoms farhågor besannades. Växellådan. Den hade skurit liksom. Det är är hieroglyfer för mig. Ja, jag vet att växelspaken är ansluten till en grej som gör det möjligt att växla och att det är mindre bra om den går sönder. Hur illa det faktiskt var med sådan låda på just vår bil var en förskräckelse. En ny sådan kostar över sjuttiotusen … ja jag skrev rätt. En begagnad kostar cirka sjuttontusen om det ens går att få tag på. Därtill ska någon ha betalt för att byta. Nog för att Maken är kunnig men växellåda är lite överkurs. Att som sista alternativ laga den befintliga lådan är tydligen snudd på raketforskning. Någon i landet sade sig kunna, men då ska den först tas lös (och den är tydligen rejäl i omfång och vikt) och skickas till nämnda någon för att lagas och skickas tillbaka lagad … för en sisådär sjutusen. Javisst, priset sjunker för varje åtgärd men en sjua ska priset tydligen innehålla hursomhelst. Det känns nästan lite hittepå. Jaaa, vad ska vi ta för det här? Typ sju …ttio tusen? Under tiden stod bilen på garageuppfarten till synes helt oskyldig men likaväl lika tjurig och ohjälpligen trasig.
Alternativen var inte på vår sida. Att skicka iväg skulle göra oss billösa alltför länge, att byta likaså och dessutom, det priset. På en redan till åren kommen bil. Den där nya växellådan, antagligen tillverkad i något ädelt material med tanke på priset skulle vara dyrare än själva bilen om vi hade sålt den med fungerande växellåda. Näe. Med lite tungt hjärta bestämde vi oss för att vi och bilen nått vägens slut. Återvändsgränd utan möjlighet att backa och vända. Vi har hängt med den här länge och lekt med planerna på byten visserligen men då i akt och mening att kunna sälja den här för en skälig peng, inte på grund av ett akut fel där bilen knappt uppnår skrotvärde och lämnade oss utan bil i övergången.
För utan blev vi. Det går liksom inte att vara utan möjligheten att backa. Först när den lyxen försvinner inser an hur nödvändig den är. De flesta parkeringar bygger till exempel på just den principen. Kör in, backa för att kunna köra ut. Vi blev billösa på stört och behövde skaffa en ny bil snabbt. Makens hobbybilar är inte att räkna med fast det är sommarhalvår. Den ena är taklös och jag brukar inte köra den, har bara provat en gång. Tyckte inte om det. Den andra är kinkig med vem som kör och har aldrig liksom godkänt mig. Är lite överlägset skeptisk varje gång jag hamnat vid ratten och tillåter mig inte att köra vare sig mjukt eller enkelt. Den är också gammal som gatan och rätt opålitlig. Inget man tar för att åka och handla eller ta sig till jobbet med helt enkelt. Vi behövde allts en ny bil. Snarast.
Ibland jobbar tillfälligheterna i synk. När Maken berättade om biljäveln på jobbet visade sig han jobbarkompis precis i läge att sälja sin hyfsat billiga och bättre begagnade bil. Några år äldre än våran men otroligt välskött och till bra pris. Vi provkörde i går, fann den trevlig och bra och köpte på en gång. Den får nu förlika sig med att vara tillfällig räddare i nöden för oss och hoppas den inte kommer med några trix i bakluckan. Jag körde hem den nya, Maken fick köra hem den där som bara kan köra framåt. Den ska städas idag för tro´t eller ej har vi lyckats sälja den för mer än skrotvärde. En händig kille hämtar den om nån timme och tänker försöka laga denna tjuriga växellåda för att göra om bilen till EPA-traktor till sin dotter. Det har blivit väldigt populärt här numera. Antigen köper ungdomarna i femtonårsåldern moppebilar eller någon typ av vanlig bil för att bygga om. Den får ett andra liv men kommer hädanefter bara att få köra max 45 km i timmen. Som straff.
Själva kanske vi med ålderns rätt hyr bil hädanefter. Eller leasar alltså. Ett alternativ som blivit allt vanligare med allt fler möjligheter. I såna fall slipper man en del bekymmer, fast man kanske ådrar sig andra? Nåja. Med den nya gamla bilen på garageuppfarten hinner vi åtminstone fundera lite och behöver inte göra nåt hastigt bara för att få en bil snabbt. Dessutom kan det vara väntetid på leasingbilen.

Har du tänkt på att det finns ett helt underbart kommunikationssystem för oss i biltrafiken? Det är ett system som går över alla språkgränser dessutom. Bara en sån sak. Alla kommer att förstå dig!
Med hjälp av en liten spak förnämligt och bekvämt placerad vid ratten kan du meddela övriga trafikanter vad du ämnar göra. En liten fingerrörelse är allt som krävs. I motsats till cyklister som är tvungna att använda hela armen. Du petar bara till den åt samma håll som du ämnar svänga, och så vet alla i din närhet vad du har för avsikt. Just ämnar, är elementärt! För alla kan tydligt se att du svänger när du väl svänger. Det är inte precis i det ögonblicket spaken ska användas. Nej. Ta och peta till den en stund innan! Det är nämligen där hemligheten sitter. Att meddela medtrafikanter, både bilburna och andra och även de som gett sig ut i trafiken till fots, vad du har för avsikt framöver underlättar onekligen en hel del för hur man själv ska tänka.

Säg att du har tänkt svänga i en korsning framöver för att du ska komma till din destination. Ingen av oss andra vet vart du är på väg! Precis så är det. Vi skiter också i det, åk vart du vill bara. Men alla runtomkring dig kommer att prisa din körförmåga och intelligens om du hittar spaken i god tid innan du svänger, så att den egna körningen kan planeras på ett smidigt sätt. Att slippa tvärbromsa för någon som bara svängde helt otippat, i synnerhet i halt och moddigt väglag med en tonTung långtradare bakom sig till exempel. Även när du äntrat en rondell är det schysst om du kommunicerar med oss andra när du avser åka ur rondellen. Då behöver vi inte stå där som fån och bilda kö.

Visst är det finurligt! Prova nästa gång du satt dig vid ratten ska du se hur enkelt det är. Och hur mycket smidigare allt flyter.

Behövde vintern alltså göra ett nytt ryck. Det började snöa vid midnatt och det snöar än. Egentligen skulle det inte spela nån roll alls, jag var beredd på mer vinter. Men just idag lovade vi hämta Dottern på Arlanda. Hon landar i kväll efter två mycket intensiva veckor av jobb i Polen och vi tyckete hon skulle slippa ta tåget hem. Trött och sliten som hon är. Så ja, snön hade gärna fått vänta till i morgon.
Det är rejält vinterväglag, i alla fall här. Kanske byts snön till regn längre söderöver? Dessutom ymnig trafik. Ett sportlov som är slut orsakar att många ska hem igen. Vi lägger oss i kön och tar det varligt. Låter stressbilisterna vina förbi i omkörningsfilen. Vi är ute i god tid och behöver inne pressa på. Har bara en och en halvtimmes körning så det blir säkert bra.

Det pågår nån slags fejd i grannskapet. En fejd om en sten. Oklart vilka som står i fejd med varandra, vi ser bara drag och motdrag pågå. Än den ena, än den andra samlar tillfälliga vinnarpoäng genom att flytta sten. Oklart om ens fejdarna själva vet vem den eller de andra är.
Allt började med att ett par av kommunen begärda väggupp i gummi hamrades ner i asfalten. Dessa ”flexibumps” är placerade på en sträcka där det redan är hastighetsbegränsning på trettio kilometer i timmen. Antagligen kör folk så fort det behagar dem ändå, eller vad fasen begärs? Att vi ska knuffa bilen förbi just de här husen? Nu tvingas vi sakta ner till krypfart för att dutta över först en bump och strax därefter en till. De är för långa att låta passera mellan hjulen och det går inte heller att köra på sidan av dem eftersom gatan dels är för smal och dels har ett rör med reflex bankats ner på båda sidor om bumparna så att gatan blev snäppet smalare.
Jag har stött på dessa eländen på andra ställen förut, och hatar dem. Hur sakta man än tar sig an dem blir det ändå en stöt genom bilen och det känns som att något ansträngs mer än nödvändigt och kan riskera förslitningsskador. Dessutom blir körningen så ojämn Placeringen just här känns så korkad. Det går inte att köra speciellt mycket för fort där i alla fall!
Tydligen delar någon min åsikt. Det dröjde bra ett par dagar så hade denna någon lyckats avlägsna reflexröret på ena sidan om en bump. Och skapat en ny körbana ut i växtligheten för att slippa bumpa över. På sätt och vis fungerade syftet i alla fall eftersom det ändå var nödvändigt att sakta in ytterligare för att kurva runt.
Någon annan (förslagsvis bump-beställaren) ilsknade till över detta och rullade dit en sten i storlek aningen större än en fotboll för att stoppa genvägen. Nästa dag hade stenen rullats bort, nån timme senare var den tillbaka. Stenen rullades bort och tillbaka några dagar. Så tröttnade Bump-beställaren och grävde en liten grop som stenen placerades i, som att ge den en grund till stadigt leverne. Inte hjälpte det. Bortrullaren fick snabbt iväg den i alla fall.
Så där höll de två okända fejdarna på i några veckor. Det var lika spännande att se vem som låg i ledning varje gång jag bumpade över. Men så tillslut tycktes Bump-beställaren tröttna ur rejält och drämde till med en sten i storlek rejäl. Den kan omöjligt förflyttas med handkraft. Den hade också målats i en skarp färg och försetts med reflex. Blev detta schack matt eller planeras motdrag med något stort fordon nu när nätterna blivit mörka igen? Som Maken sa, Hen kan inte ge sig nu, detta blev ju en riktig kastad handske. Så vi väntar med spänning!
(Och jag svär! Jag har inget med stenrullandet att göra. Jag bara muttrar för mig själv varje gång jag måste bumpa hit eller dit och hoppas att motdraget ska bestå i att bända loss skiten från asfalten och dumpa dem i närmsta hav.)

Faktiskt så måste nån slags tursamhet ändå ha sett oss värdiga igår! Eller bara tyckt som jag att nu räckte det med skit.
Maken körde bilen tillbaka till mekanikern och gemensamt tog de isär allt som hade med kopplingen att göra igen. Och se på den … Ett minimalt litet metallspån hade lyckats kila in sig på fel ställe och orsakade problemen. När detta spån var bortblåst sattes hela rasket ihop på nytt och jaaaa! Då fungerade bilen äntligen som den skulle!
Jag har åkt omkring lite extra idag i ren förtjusning över att det är som det ska nu.
Tack och lov! Nog med tjafs.

Nä, jag överdriver såklart!
Men det var så det kändes när jag tittade ut i morse och såg allt som vräkts ner under natten. Maken hade pulsat iväg efter att ha sopat fram bilen åt mig. Jag sopade det sista av rutorna och skottade en aning bakom bilen där det var som värst för att ta mig därifrån. Hela gatan utanför oss var oplogad och jag hade inte tid att skotta garageuppfarten mer än nödvändigt. Bara att ta fart … Mitt där fick jag syn på en blinkande traktor. Han kom åkande med skoveln framför sig men på andra sidan gatan. Om jag inte hann iväg innan han vände och drog fram värsta plogvallen bakom min bil skulle jag bli tvungen att skotta i alla fall. Och bli jättesen! Alltså ställde jag undan skyffeln och kastade mig in i bilen. Tog fart och backade ut på den plogade sidan. Precis då hade traktorn vänt och var på väg neråt igen. Jag hann!
Gatan var spårig på den oplogade sidan och jag trodde det skulle se bättre ut när jag kom ut på vägen. Icke. Inte minsta lilla traktor hade behagat göra något åt snön där. Typ ingenstans efter den väg jag skulle åka var det plogat än! Fast klockan redan var halv åtta. Hade alla traktorförare tagit sovmorgon eller flytt till varmare länder? Det var spårigt, halt och en hög remsa snö mellan hjulspåren som släpade under bilen. Någon slags underredestvätt liksom.
Endast i stan var ett par av de gator jag skulle använda plogade. Jag åker från en stadsdel till en annan när jag ska till jobbet med stan däremellan. Ibland tar jag en helt annan väg ut ur min egen stadsdel och avslutar med en snutt av E-fyran. Det lät jag bli idag, kändes onödigt i all den här snön även om det antagligen var plogat där.
När jag närmade mig stadsdelen för jobbet såg väglaget ännu sämre ut. Det tycktes ha kommit ännu mer snö längs de gatorna. Min fil var så snöfylld att bilen typ åkte enbart på underredet i snön. Så djupa spår att det var inget annat att göra än att stanna i dem för att undvika att köra fast. Den andra filen innehöll en kö av bilar, det var bara att hålla sig i snödriva alltså. Var en lättnad när jag passerat ett trafikljus och kunde byta fil genom att använda spåren efter en buss som åkt före.
Insåg att det skulle vara lika illa när jag kom fram. Ingen traktor hade hittat till den parkeringen än heller. Garageporten jag har tillgång till öppnade sig villigt, trots snöhögen, när jag tryckte på knappen. Sen tog jag bara fart och hoppades på andeväsen och änglar och tur och jag vet inte vad, men in kom jag! Utan problem. Trots att det var så spårigt och rejält med tung snö utanför. Heja bilen!
Väl där kunde jag kliva ur och andas ut. Skottade ordentligt vid porten innan den stängdes och jag kunde gå in. Åkte som tur var i god tid idag och den tiden behövdes! Anlände i tid, med nån minut tillgodo.
Tror jag mötte ungefär fem traktorer längs vägen. Ingen av dem skottade nåt, bara åkte omkring i godan ro som att det inte fanns nån snö. Ja, ja. De hade väl en egen agenda.
Man kunde önska att det nu skulle förbli en snöig och lagom kall vinter ett tag. Men näe. Det töade redan i morse och snudd på regnade. Hela dan skulle innehålla plusgrader sades det på radio och vad natten ställer till med återstår att se. Kan bli en slaskig morgondag när jag ska hem igen. Men då är det åtminstone plogat antar jag.