Massa oväsen

Dunder och brak mitt i morgonkaffet denna måndagsmorgon. Det händer nåt utanför och jag ser en lastbil genom fönstret. Stod och lät vid grannens hus, fullastad med nåt slags byggmaterial och ett gäng män klev ur en bil framför. Tydligen ska de byta tak på grannens hus och det var ett ivrigt gäng som i rask takt byggde ihop en byggställning runt huset med ett ljudligt klonkande. Alla kom sig upp på taket redan innan jag druckit ur kaffet!
Ytterligare en lastbil anlände med en tom container som med en skräll släpptes i backen på grannens garaguppfart. Nu kliver de där männen omkring där och kastar ner det gamla taket i en container, del för del. Den här dagen och ett ovisst antal kommande ska alltså innehålla massa dunder och brak.
Som om inte allt det där räckte dundrade en tredje lastbil förbi huset i sakta mak. Fan också! En lastbil med vattentank. Den åker sakta och sprinklar ut vatten längs gatan och blöter ner allt grus som ska sopas upp efter vintern. Därefter anländer en traktor med sopborsten.
Det är ett ansvar som husägare, att sopa ner detta grus som strösslats över snön och halkan under vintern från den del av trottoaren som passerar vårt hus. Så att det ligger med resten av gruset på gatan inför soparbilens ankomst. Där far den omkring nu. Med sin rejäla borste och samlar upp allt det där gruset som alla grannar duktigt sopat av sina trottoarer.
Alla utom vi då.
Som i vanlig ordning glömt. Datum för detta meddelas i tidningen, så jag visste ju. Jag skulle ju. Men likaväl passerar nu soparbilar och vattentankbilar utanför vår avslöjande osopade trottoar. I år igen! Jag duckar lite här inne och suckar över det faktum att vi nu måste både sopa och avlägsna gruset själva. Nån dag när andan faller åt det hållet. Jaja, vi är slarviga med det där. Men vi brukar få det gjort i slutändan.

Utejobb

Trädgården vaknar allt mer och ställer också krav på att man ägnar sig åt den. Det behöver räfsas och rensas och jordförbättras och gödslas och när jag står där och tittar på allt känns det lätt övermäktigt. Men jag jobbar på. I min takt. Och som tur är har jag Dottern med sitt nyväckta trädgårdsintresse till hjälp vissa dagar!
I höstas grävde Dottern och jag ner ett mäktigt gäng blomsterlökar som nu tittar upp ur jorden. Dottern kom med en hel kasse lökar, tulpaner mest men en del annat också. Hon hade handlat på jobbet där det just då var rabatt på dessa. Därför blev det också ingen hejd liksom. 😀 Varje påse innehåller en mängd lökar och när jag räknade dem var det sammanlagt över trehundra! Som vi grävde och grävde. Trädgården är stor och nog fanns det plats men vi var rätt less på blomsterlökar efter det. Men jag har glömt, vad vi grävde ner och var vi grävde ner vad. Nu kommer de som överraskningar överallt! Det ska bli spännande att se dem blomma också.
I julklapp fick jag trädgårdsbelysning. Den har jag testat nu ett tag för att få den effekt jag vill innan vi gräver ner kablarna och ingen ångermöjlighet längre finns. Det är tjusigt när det lyser upp längs stammen på den stora lönnen eller rätt i buskarna. Belysningen tänds när det skymmer och släcks i gryningen, så där lättsamt och smidigt utan min inblandning.
Idag har vi jobbat hårt med att gräva ur en pallkrage som jag inte planterat i på nåt år. Den var full med ogräs och rötter som först skulle ur innan vi kunde fylla på med ny jord och lite gödsel. Sen ner med potatisen. Jag har inte satt potatis på åratal men Dottern som numera är blomsterhandare har massa planer för min trädgård. Hon har ett gäng med grönsaksfrön också men dessa får vänta lite till.
Själv har jag sått massor med blomsterfrön inne som jag har massa pyssel med att plantera om och hålla vid liv tills det inte längre ska härjas med nån nattfrost. Tja, det finns att göra.

Skrivläge igen

Mitt skrivande kom av sig för flera år sen, nånstans efter att den där boken jag var med och skrev kom ut. Det finns orsaker till det som jag inte behöver älta mer i. Hur det nu var så gick det bara inte att skriva mer, det kändes liksom utbränt och trött och olustigt. Mest bara intill kväljning olustigt! Allt jag förmådde formulera var korta bloggtexter och så höll jag på bra länge. Läsningen gick samma väg, eftersom det påminde för mycket om en tappad förmåga. Jag som aldrig varit utan en bok att läsa kunde nu inte ens öppna en. Och så var det. Inget funkade. Jag försökte halvhjärtat med lite gamla skrivövningar ibland men olusten kom snabbt till ytan. Jag läste glest, en och annan tramsbok men kom snabbt av mig igen. Böckerna stod orörda i mitt fina bibliotek och datorn oöppnad bakom draperiet och skrivförmågan redigt nertryckt i sinnet. Vad gör man med en borttappad förmåga? Som ditintills varit en gåva av finaste sort. Plötsligt bara fylld av vånda. Tja, man accepterar det till slut, låter det bara vara. Inte helt utan grämelse och bitvis sarkasm men ändå förblir det orört.
Jag bestämde mig slutligen för att också lägga av med bloggandet. Lite slughet låg det allt i det beslutet. Om jag inte ens skriver de där korta och till synes meningslösa texterna kanske, kanske något annat vaknar? Tänk om det kunde vara så?

En mörk och kall kväll i februari fick vi besök av en ung kille som brukar hälsa på oss emellanåt. I regel mest Maken och dom dricker kaffe i Makens pysselrum (fast han kallar det gärna mancave 🙂 ) och snackar. Vi känner Killen sedan hans barnsben och jag är med och fikar i bland, men har känt att han helst pratar med Maken och därför sitter jag oftast med mitt. Nån stickning vid teven eller ännu en mandalateckning i paddan. På vägen tillbaka mot hallen den där kvällen när de fikat klart, stannade han till i vardagsrummet där jag satt och Maken slog sig också ner. Vi blev sittande alla tre i ett viktigt samtal som kom att leda till att jag plötsligt öppnade datorn igen nån dag senare.
Från min sida var det först ett skämt, när Killen pratat om att han skulle vilja skriva en bok om saker som hänt. Men att han inte kunde själv, han behövde en författare. Och jag frågade om han kände nån sån då? Han nickade och tittade på mig i allvar och sa att jo, han gjorde ju det. Jag skrattade först, men tystnade när hans seriöst menade fråga landade i famnen på mig. Vill du skriva åt mig?
Oj! …
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men en omedveten del av mig tog bara över där och då och sa ja. Vi gör det! Det var som att släppa knuten på vattenslangen, hitta lösningen i garntrasslet och få fatt på legobiten som gömt sig.
Genast fick jag ett upplägg klart för mig, lika tydligt som skrivarupplägg brukade komma till mig förr. Och ett tillvägagångssätt för hur vi löste det rent praktiskt och någonstans där blev det bestämt. Redan dan efter var vi igång! Och har varit igång sedan dess! Den här vårvintern har förflutit, i text och ord och hela dagar vid datorn. Vi hade en långsiktig plan på det här projektet men jag tror vi behöver korta ner den betydligt.
Berättelsen kommer till mig i form av helt oredigerat prat i ljudfiler. Jag sitter med lurar och skriver av dem först, ordagrant. Med anteckningsblocket närvarande. Sedan skriver jag. Gör det hela till en berättelse som förhoppningsvis ska locka till läsning och intresse så småningom. Vi ses såklart en hel del också för att prata igenom texterna och grunna över ordval och liknande. Nu är det mig han dricker kaffe med och Maken får sitta själv därnere och pyssla.
Jag behöver också ställa en massa frågor emellanåt där det fattas nåt eller där jag inte fattar. Det är ett väldigt roligt arbetssätt och fantastiskt att ha ett projekt i datorn igen. Skrivandet flyter som förr och är lika bubbligt och glatt som det brukar vara. Förutom äran jag känner över att få vara en del av ett så viktigt projekt, är jag också glad över att det väckte mig på nytt. Nu sitter jag här igen som jag trivs allra bäst, med min dator. Det är ett kärt återseende som är helt fritt från allt gammalt groll. Omgiven av post-it lappar, utskrivna sidor med text att redigera och anteckningsböcker med allt kring det här projektet. Så det kan bli! Och läsningen följde med i samma vattensläpp. Jag har läst fler böcker den här vårvintern än jag gjort på hela förra året. Livet kan fortfarande överraska 🙂

Hemmatid

Ja, mycket hemmatid blir det, även om vi inte är i någon karantän. Men vi följer rekommendationerna och är mest bara hemma.
Det är egentligen inget som stör mig, hemmasittare som jag är. Trivs bäst när jag får vara hemma och jag är av en sort som kräver oerhört lite sällskap. Jag är en enstöring helt enkelt och som en sån är det inga problem att hantera social distans. Det upprör mig inte speciellt mycket att saker och ting ställs in. Inte för att jag hade någon uppsjö av evenemang att ställa in ens en gång. Jag undviker att ha för mycket instoppat i kalendern, mår inte alls bra av sånt. Det ska vara lagom annars också.
Vi är kreativa typer både jag och Maken. Hittar lätt tidsfördriv.
Jag har min stickning, ja, flera stickningar om jag ska vara ärlig. I regel tre olika samtidigt att varva mellan. Just nu finns en skir sjal, en varm yllehalsduk och en somrigare typ av tröja på stickor.
Eller så sitter jag och ritar nåt, mestadels i paddan. Eller skriver nåt. Jag har ett intressant skrivprojekt för närvarande som håller mig sysselsatt. Ordar inte mer om det just nu. Min pysselhörna är fylld av pärlor om andan faller på.
Dessutom så börjar trädgårdstiderna igen. Jag har sått en del frön som orsakat små plantor som jag pysslar med och jag räfsar löv och vinterskräp och inreder sakteliga mina sommarhörnor. Det är också dags att ta tag i rabattfix och snart blir det tid för planteringar också.
Utöver det finns det gott om bra serier att titta på och jag har en bra bok igång.
Så nä, jag har inget problem med att bara hänga hemma på ledig tid. 😀

Det är inte utan att man …

  • … häpnas över somligas brist på vett och sans eller hänsyn och respekt ändå. Kan vuxna människor verkligen inte ta till sig rekommendationer som är gjorda för allas bästa i ett faktiskt krisläge? Måste det till rena förbud? Som nån kolumnist skrev, du följer ju rekommendationen att inte äta flugsvamp. Det är inte förbjudet, ät om du anser det vettigt. Ändå är det är ingen som äter flugsvampar medvetet. Men medveten och snudd på obstinat ignorering av lägets rekommendationer ser man emellanåt och går igång över galenskapen. Sen går det över när man ser att folk ändå i det stora hela gör som man ska.
  • … man undrar över beslutet att låta ungarna gå som påskärringar i påskas. Visst, det är en trevlig tradition på Skärtorsdagen! Visst! Glada och kindsminkade ungar i stora kjolar fladdrar runt med hastigt tillverkade påskkort och vill få godis i sin korg. ”Ställ kvasten på garageuppfarten i år” sa Statsministern innan påsken, det kommer fler Skärtorsdagar. Klokt, jag köpte inte hem nåt kärringgodis till årets påskhelg, vad skulle jag med det till liksom? Ändå ringde det på dörren flera gånger och nämnda gäng stod utanför med sina korgar! Alltså! Ville föräldrar verkligen att barnen skulle äta godis som någon med eventuell Covid-19 i systemet portionerade ut? Vem vet vilken som öppnar dörren det knackas på? Och dessutom, var alla kärringarna friska eller riskerade de hosta ut nån bacill över en stackars riksperson i dörrglipan? Jag välkomnar gärna alla stans påskkärringar med bästa fingodis nästa år men i år ville jag inte se dem och blev häxan surtant i dörröppningen.
  • … undrar konspiratoriskt vem som tjänar mest på detta elände? Toapapperstillverkningen? Vaccintillverkarna? Eller vem?
  • … undrar hur fasen världen kommer att se ut när kungörelsen att det äntligen är över för denna gång löper genom medierna. Vilka finns kvar? Vad finns kvar? Hur mår alla samhällen efter en vare sig påtvingad eller frivillig nerstängning?
  • … förundras över all expertis inom smittspridning, epidemiologi, åtgärder i krislägen och liknande som dolts i alla år i stugorna. Plötsligt vet alla bättre än bäst vad som borde göras eller gjorts! Bättre än de anställda experterna med mångåriga studier inom sitt område. Tänk om samma samlade hemmaexpertis började lägga sig i hur en motor i bilen bäst ska renoveras när det gått sönder eller när en pump ska bytas eller en svets ska läggas eller en tapet ska hängas … Vad skulle andra yrkeskategorierna tycka om det? Tacksamt ta emot tveksam kunskap bara?
  • … man önskar att även sociala medier skulle stängas ner till följd av nåt virus. Kvaliteten på kommentarerna i vissa fält får mig att bli en riskgruppsperson.
  • … blir lite rastlös. Till och med jag som är en introvert hemmaälskare av rang kan plötsligt tycka att nån borde dra ihop en fest eller blir sugen att beställa nån slags resande biljett. Ha, ha nej riktigt så drastiskt är det inte och jag har inget faktiskt karantänbehov i dagsläget men håller ändå till mest hemma för säkerhets skull. Men jag är trots allt bra på att roa mig hemma i motsats till andra mer extroverta människor.
  • … får hacka i sig att jag bloggar igen … för tillfället i alla fall …

Hoppla!

Tanken på min nerlagda blogg återvänder och vill inte ge sig. Får mig att skriva inlägg som bara landar som utkast först.
Kanske på grund av tillvaron vi plötsligt och utan förvarning måste ta in.
Det är virus, smittspridning, pandemi, karantän. Samma skit i hela världen! Där det ena ordet efter det andra fyller allas medvetanden och både skrämmer och orsakar åtgärder och inskränker och håller på. Ord som tidigare hållit sig till historien, i filmskaparnas manus eller författarnas texter men åtminstone bara långt ifrån oss och helt otänkbart som aktuellt senario. Nu är de ett faktum, en daglig verklighet.
Jag tittar på de direktsända presskonferanserna med samlad kunskap och klokskap vid podierna. Där tilkommer nåt nytt nästan varje dag och inte direkt av någon positiv art.
Ändå var det svårt att riktigt greppa från början. Att detta var nåt vi faktiskt befann oss i och måste hantera. Det behövde sjunka in i oss för att tillslut bli uppenbart.
Om inte annat blir det uppenbart på grund av allt som är inställt. Jag stryker och kryssar över i kalendern. Även om den inte innehöll så mycket planer ändå. Jag är inte någon extremplanerare och gillar aldrig att ha kalendern fullspikad med evenemang. Men ändå. De som finns där ska kryssas över efersom de inte längre kan genomföras. Inga möten, inga träffar, inga besök. Paus, inställt och avbokat.

Jag är inte vare sig sjuk eller i någon karantän och jobbar som vanligt. Men håller mig lydigt ifrån övriga sociala kontakter och har rekommenderat avstånd när jag går och handlar. Tvättar händerna ordentligt och är ändå allra mest bara hemma.
Mitt jobb kan inte utföras hemifrån. Det är svårt att assistera folk via nätet, för det krävs närkontakt och handgriplighet. Det är också delvis det som gör att jag håller avstånd på ledig tid. För att kunna fortsätta jobba.

Ja, jag kanske är tillbaka. I dessa tider hålls kontakten via nätet och då är bloggandet kanske en del i det och kändes plötsligt angeläget på nåt sätt. Ja, ja. Vi får se.

Nytt år … men inga nya inlägg.

Ja, det är nytt år, nytt tiotal och allt det. Det blir dock ingen ytterligare nystart i denna blogg!
Efter ihärdigt funderande har jag tagit till mig att jag tröttnat på bloggandet. Faktiskt.
Glesheten i inläggen har sagt sitt en längre tid. Bara själva beslutet saknades. Nu är det taget.
Kanske återkommer nån slags blogglust en dag. Sånt vet man aldrig.
Men, för nu är det tack och hej. Helt utan dramatik. Så bara.
Tack för mig.

Vinter redan?

Vintern kom och tog ifrån mig november i torsdags. Jag som längtat efter såna där grå och dimmiga dagar när sega droppar hänger ytterst på trädgrenarna och allt är aningen diffust. När det grå möts av mörkt bruna trädstammar och några få gula löv i grenarna. Och det ligger blöta sjok av gulbruna löv på asfalten.
Jag kan bli hur poetisk som helst över det där vädertillståndet. Älskar det!
Men, vintern slog sig för bröstet och brötade in med både snö och minusgrader minsann. Fick mig att besviket leta fram snöskyfflarverktyg och Maken att skyndsamt få på vinterdäck på bilen. Fram med fjolårets vinterskor bara för att konstatera att de borde hamna i soporna och nya måste anförskaffas. På med den varmare kappan och handskar på händerna. I hela tre dagar höll det sig! Jo, jo tomma tunnor skramlar mest sägs det ju. Det där snö och kylanfallet måste ha varit nåt slags överslapp från förra vintern. Nu har det mesta slaskat bort av plussgraderna som drog in under natten och visserligen är det grått, men inte riktigt den där novemberdimman jag efterlyser och det där med löven är definitivt förstört. Kanske hinner november gaska upp sig lite än om jag har tur, återta makten över sin egen månad liksom. Jag lever på hoppet!

På Tinariwen konsert igen

Egentligen kunde jag göra det lätt för mig och helt återanvända inlägget jag gjorde i en överväldigad känsla för ungefär två år sen. Det mesta stämmer överens med det även idag.
I går var konserten med Tinariwen på en annan plats än sist men vi kom i tid igen och ställde oss längst fram igen.
Som vanligt på konsert kommer bandet alltid sist, och låter oss gärna stå i vår förväntan ett tag. Det fick vi göra i går också, rätt länge. Men så tillslut stod de där och ja, det var värt all väntan.
Musik över gränserna och vi blev ett gungande hav. Jätteklyschigt. Javisst, men sant. Vi drogs in i musiken och upplevelsen blev lika makalös som sist. De har en enorm förmåga att få med sig publiken och ser nästan blygt överraskade ut över att se detta hav av eufori framför sig. Som att de undrar över hur detta bleka folk, i en helt annan kultur, en annat språk verkligen kan tycka om musiken de framför. Publiken skrek, sjöng med, dansade, klappade händerna och hoppade och gungade i takt. ”Are you happy”, frågade sångaren ett par gånger och jaa skrek vi. För det var vi, just då i den stunden. Sen gick vi till hotellet och bar känslan ända in i drömmen.

Tja. Det var det, nu har vi det med oss i minnet på tåget hem. En upplevelse att leva länge på. Lånar Dotterns bild (nedan) som jag tycker får med en del av stämningen så bra.

länk till förra gången
https://ametrin.blog/2017/12/01/pa-konsert/

Äventyrar i huvudstaden

Dottern och jag tog tåget i morse. Stockholm är knappt två timmar bort och vi klev ut i vimlet efter att ha låst i varsin väska i ett skåp på stationen. Vi gjorde en affärsrunda, shoppade lite och tröttnade efter en timme. Det där med shopping är inte min grej och den här huvudstaden är inte riktigt min grej heller. För mycket folk och trängsel och trafik och allt.
Vi åt en fantastiskt god koreansk lunch och beställde oss för att det var nog med stadsspring. Vi skaffade kort för att åka tunnelbanan, hämtade ut väskorna och åkte till hotellet. För vi är faktiskt inte här av nån gå på stan anledning. Nu hänger vi på rummet med bubbel på kylning och väntar in kvällen när vi ska gå och äta lite och sen går vi på konsert. Vi ska få se Tinariwen igen! Dottern bokade biljetterna i våras och nu är det dags! Vi ser verkligen fram emot det och hoppas på en likadan konsertupplevelse som sist.