Har jag sagt att jag älskar träd?

Träd. I alla årstider, i alla skiftningar. Jag kan fångas av hur ett träd är format, hur stammen vridit sig, hur barken löper som en karta längs med stammen, hur grenar växt och sträcker sig mot den gemensamma kronan. En helt perfekt symbios. Oavsett om det är fyllt av löv eller helt kalt eller barrigt.
Ensamma, ståtliga träd som inte räds att synas. Träd på rad i en lång allé, som en lövbeklädd korridor. Flera träd tillsammans i en skog eller dunge. Sluter upp sida vid sida på raka stammar och bildar en trivsam linje mot himlen. Tunga grenar som vilar nästan mot marken och bildar ett gömsle innanför. Så att jag bara vill lyfta försiktigt på grenen och krypa in under och låta trädet gömma mig. Träden som sluter sina toppar högt ovanför mitt huvud som en mäktig sal med sina valv.
En trädgård utan träd är bara en gård. Det behövs träd med prasslande löv i vinden. Vajande grenverk. Känslan är lika mäktig när trädet skakat av sig alla löv. Visar sig i all sin enkelhet av sirligt spretade grenar.
I nästa liv vill jag bli ett träd. En stor och vacker lönn med löv som skiftar i årstiderna. Stadigt rotad på en äng. Kanske mitt på. En stor sten har lagt sig nedanför, mossbeklädd och grann. Där står vi tillsammans och njuter av bofinkarna som kvittrar från mina grenar. Tittar på människorna som kommer med pickninckpackning och slår sig ner på stenen, bara för att jag kan skugga dem tillräckligt mycket i sommarvärmen medan den dricker sin saft och äter sina bullar.
Eller så blir jag ett äppelträd. Lite knotigt och vridet. Fyller grenarna med rosavita blommor varje vår. Så att folk kan stå under och häpna över hur vacker jag är och humlorna kan surra omkring hela mig. Tills blombladen flyger i vinden och och alla äpplen kan bildas. Tynger mina grenar med söt och krispig frukt. Som måste plockas. Av glada människor med planer på äppelmos och kakor med kanel och vaniljsås.
Tja, eller varför inte bli en tall? Lång och ståtlig med grenverket högt upp på den rödbruna stammen. Ställer mig bredvid några andra tallar så att vi kan vaja lite lätt tillsammans i vinden och ruska våra talltoppar så att kottarna trillar mot marken. Sprida frisk och barrig doft omkring mig och växa mig hög och ståtlig.
En gran kunde jag faktiskt också bli. Långa fina kottar och med tunga grenar mot mossan så där så det blir ett gömsle innanför. Oklart vem som skulle gömma sig där. Kanske en liten hare. Men när vinter närmar sig vill jag ha mina grenar i fred, ingen får komma och bryta av dem för att ta hem till julpyntet. Eller bryta hela mig för använda mig som julgran. Eller så vore det drömmen, jag som gillar smycken. Tänk att bli helt klädd i glitter och glaskulor och tända ljus.
Nej, det som verkligen vore riktigt mäktigt är att bli en ek. Finns knappast något ståtligare träd med sina rejäla stammar och välformade löv. Grov bark i långa spår och grenarna som samlar sig från mitten på nåt sätt och formar en fin krona och som … Men … nu kom jag på! Jag vill såklart bli en Bok. Alltså att stå i en bokskog, det finns nog inget som är häftigare. Där löven liksom svävar i sjok här och var mot de där mörka stammarna som ser nästan helt släta ut. Förra årets löv är ett rött prassel runt rötterna och nya skira gröna löv har precis spruckit ut. Om det är vår alltså. På hösten bli mina löv vackert röda mot en dimmig och grå skog. Det skulle vara ännu tjusigare. Å vad jag skulle trivas där.
Träd alltså. Det är inte lätt att välja vilket som egentligen är vackrast. På sitt sätt är alla fantastiska och det finns inte mycket jag tycker är så sorgligt som när träd huggs ner eller sågas mot marken till en ledsam stubbe. De ska helst få stå i all sin prakt, år efter år.

Oväntat

Maken blev med motorcykel igen. Helt otippat och oförhappandes. Han har haft ett par förr. Sålde den sista eftersom han köpt sin taklösa Hotrod och knappt körde nåt annat än den. Skulle inte ha nån mer motorcykel. Trodde vi. Men så hände det sig ändå. Anledningen är sorglig eftersom det handlar om grannen mittemot som tyvärr helt plötsligt dog. Vi hade inte mycket kontakt. Han bodde ensam och verkade trivas bäst så. Vi hejade om vi råkade vara ute samtidigt, diskuterade all snö som skulle skottas ibland eller något liknande väderrelaterat. Hjälptes åt lite i det där översvämningskaoset som drabbade honom också, men vem han var egentligen har jag ingen aning om. Hans bror som ofta varit på besök genom åren har jobbat på med att tömma huset sedan dess. Det känns alldeles öde just nu. I väntan på nya ägare.
Men i garaget fanns alltså en motorcykel. Det visste vi såklart, har sett honom åka på den, men det var länge sedan grannen var stabil nog för att köra sin motorcykel. Alltså har den stått orörd och okörd bra länge. Skulle säljas i det skick den var, utan startförmåga sa brodern. Som någon slags reservdelshoj. Maken kom in efter att ha varit över och pratat med honom en stund om allt det jobbiga i att tömma sin lillebrors hus i denna anledning.
Maken stod med händerna i byxfickorna, försökte se oberörd ut men jag känner honom för väl. Han berättade om motorcykeln där i garaget och var lite som en pojke med siktet ställt på något alldeles extra i leksaksbutikens hylla. Det var ingen dyr leksak denna motorcykel, i det skick den befann sig. Jag höll på med mitt och slängde bara ur mig det Maken ville höra. Köp den! Helt utan sarkasm eller nåt i den stilen. Klart han skulle passa på. Jag såg nog hur Maken hickade till men han spelade oberörd. Jo, jaa, kanske … Om den inte går igång kan den alltid säljas igen för samma peng som just reservdelshoj spekulerade han mest med sig själv. Precis så är det, köp den! Han sprang nästan över gatan en stund senare, kunde väl knappt tro min obrydda inställning till ännu ett fordon i detta garage.
Motorcykeln gick bara att rulla men rullade gjorde den, rakt in i Makens garage och vi hoppas grannen ler över det i sin himmel. Utmaningen bestod i att få den att göra mer än rulla. Maken försvann in i garaget kväll efter kväll och skruvade isär, plockade bort, städade upp, putsade och grejade. Kom in och beställde nåt nytt, rådgjorde med nån kunnig och skruvade lite mer när det där nya anlänt.
Nån dag senare hörde jag hur det hostade till i garaget och en tveksam motor spottade igång! Lite hackigt och tveksamt först men stod snart och brummade på med allt större självförtroende. Maken backade ut och for iväg upp längs gatan en sväng och tillbaka igen. Klart han fick igång den. Jag hade aldrig trott annat. Grannens bror kom också över och var nöjd. Både över att ha sluppit annonsera och att rätt person tagit hand om den och dessutom fått igång den igen. Nu fattades bara alla nödvändiga papper och en besiktning för att få den godkänd igen efter att ha varit avställd så länge.
Maken backade ur garaget och åkte i det ärendet i går morse i spöregn. Nu skulle det besiktigas för att kunna få köra mer än testkörning på hemmagatan. Han kom hem med samma leende som pojken i leksaksaffären efter att ha fått det han pekat på. Motorcykeln går som den ska och blev godkänd för ett andra liv på vägarna. Den behöver nya däck, men dessa är såklart redan på väg. Sedan kan Maken åka runt som han vill. Jag vet att han kommer att bygga om den också. Han kan omöjligt ha något i originalskick. Det står inte på förrän den har genomgått en förvandling.

Sommaren är alltså kommen

Försommar. Bara själva ordet i sin ensamhet är fyllt av humlesurr. Det innehåller också blommande ängar och fågelkvitter. Svepande ljusgröna björkgrenar. En vit spetsgardin som sakta rör sig för ett halvöppet fönster och en söt doft av allt som blommar söker sig in till minnet av bara ben och ett hägrande sommarlov. Blå himmel och sol …
Tja. Det är första juni idag men det är allt annat än försommarkänsla. Mer som en tidig maj eller möjligen sen aprildag. Himlen är stål och det har regnat mesta delen av natten. Syrenerna blommar visserligen och jag fyllde ett par vaser ute på altanen häromdagen för att ha dem på närmare håll. Mina tre syrener som pappa en gång för länge sen grävde ner i gränsen mellan oss och grannen är äntligen ett buskage av syren. Tyvärr blommar de mest för grannen eftersom solen kommer från den sidan. Alltså klev jag genom buskaget med min sekatör och knipsade några blomfyllda grenar att ta med till altanen. Inomhus trivs de inte så bra.
Temperaturen där ute i allt det där tidiga vårvädret är mycket riktigt också blygsam. Inte alls gjord för försommaraktiviteter av något slag. Allt regn behövdes verkligen eftersom marken varit dammtorr länge. Så torr att när jag vattnade en rabatt häromdagen var det knappt att vattnet sjönk ner i jorden. Låg bara och balanserade ovanpå ett tag. Liksom ovilligt. Dessutom pratas det redan om vattenbrist i samhället. Innan sommarsäsongen ens är i gång. Hoppas nattens regn gjorde lite nytta i reservoarerna också.
Jag var förutseende nog att ösa över det regnvatten jag hade från förra regnet till min tomma tunna i går. För att kunna få mer regn i tunnan under stupröret igen. Annars står den bara där och skvimper över allt dyrbart regnvatten. Kanske borde vi bygga nån anordning som tar vara på skvimpet. Leder över det till något annat. Mängden blommor jag återigen håller på att samla på mig vittnar verkligen om försommar och de behöver vatten, mycket vatten.
Regnet har också gjort att jag behöver hitta gräsklipparen. Gräset var långt redan innan, för gräs tycks minsann växa även om det är torrt. Nu har jag inte någon gräsmatta just. Det är mer en äng. Men dagens blötväder tillåter ingen gräsklippning heller, det få växa på. Helt ohejdat.

Skata!

Ja, nu kastar jag inte ur mig nått skällsord så här mitt på blanka dan. Nej jag menar skatan, fågeln. Den där stilistiskt monokroma fågeln med sin långa stjärt och breda vingar. Skator sägs vara kloka och läraktiga fåglar som gillar grejer som blänker.
En sak jag vet. Dom älskar kattmat. Vi har minst ett par herr och fru skata som bor i nån trädtopp härikring. De har bott här i flera år. Känner igen dem eftersom den ena är lite tufsig på ryggen, har kanske brutit någon fjäder. Dessa skator kraxar runt här i trädgården och jävlas med både mig och katterna. Man skulle kunna tro att två KattGrabbar vore ett hot mot fjäderfän såpass att fåglarna höll lämpligt avstånd. Men icke. Katterna rår inte på de här kaxiga skränarna som hånskrattar ljudligt varje gång en katt är synlig. Så till den grad att katten sjunker ihop och stryker längs med gräsmattan för att ta sig utom synhåll.
Katterna är numera mer eller mindre dresserade av skatorna. Det rycker inte ens i morrhåren när en av retstickorna seglar in på altanen för att plocka maten ur kattskålen medan katten ligger i närheten och tittar på. Altanen har blivit ett tillhåll. Det enda skatorna räds är mig, och knappt ens det. Mattjuveriet har ungefär samma taktik varje gång.
Först landar skatan på altantaket. Springer nerför den veckade plasten så det rasslar om klorna. Därefter sätter den sig på något precis utanför, typ ett parasoll, ett ryggstöd till någon stol eller vad som nu anses lämplig. Där sitter den och tittar in på altanen för att se om kusten är klar. Om ingen människa syns (katt spelar alltså ingen roll) hoppar eller flyger fågeleländet rätt in på altanen. I akt och mening att leta kattmat men de har under tiden inte vidare hyfs utan skiter där de står. På stolarna, mattan, bordsduken till och med.
Visst, vi borde såklart inte ställa ut nån mat alls men är vi borta hela dagen tycker jag katterna ska kunna äta i alla fall. Jag brukade ställa i den i bastun och haspa dörren så att den bara stod med lagom springa för en katt att ta sig in eller ut. Men det är lagom storlek för en skata också.
Altanhäng har skatorna ägnat sig åt nåt år redan och alla mina försök att gömma kattmaten överlistar dom. I år har de tagit trakasserierna ett steg längre. Det börjar likna en invasion. Altandörren är numera också besegrad och skatorna är inne i huset. Kattmaten står precis mittemot altandörren och det är bara typ två, tre skutt för en skata, så är härligheten i näbben. Man sitter i soffan i godan ro när hörseln registrerar att ljuden som kommer från kattskålarna inte är katt som äter. Det är skata som äter! Och rusar upp och sjas! Den jäkeln går ut i släntrande takt, ungefär som en tonåring som vill visa att de inte bryr sig, och startar inte flygningen förrän jag typ också flyger ut genom dörren. Nu har de alltså lärt sig nästa steg, läraktiga som de är. En öppen altandörr tycks vara deras inbjudande signal. Det finns mat innanför.
En morgon hade jag ett onlinemöte och hade riggat upp mig och datorn i bibblan. Jag hade lämnat altandörren på glänt för att slippa bli störd av katter som ska in eller ut. Mötet började och vi pratade på i våra skärmar. När jag plötsligt hörde de där skrapande ljuden av vassa klor mot köksgolvet. Skit också. Jag ignorerade dem först. Hur avbryter man ett möte med att en skata kanske är inne i huset utan att låta skvatt galen? Kanske hörde jag ändå fel? Vi pratade på och helt plötsligt kom det där ljudet närmare och innan jag hann agera stod skatan helt lugnt i hallen och lutade sig in mot bibblan med stöddig blick!
Den har alltså numera även besegrat så väl köksgången som hallen och onlinemöten. Jag blev definitivt tvungen att avbryta mötet där och då. Skatan gick obrydd och relativt lugnt samma väg tillbaka medan jag krånglade mig förbi datorsladd och annat. Lika orädd som den segervissa.
Det kommer att bli en varm sommar med altandörren stängd och det kommer att bli en sommar i strid. Jag googlar metoder att hålla skatorna från huset. Ser att jag inte är ensam om att vara besegrad. Och testade ett av tipsen, med rovfågel. Siluett av rovfågel. Vi har en uppstoppad hök med utbredda vingar. Ställde den på altanen som ett hotfullt utropstecken. Skatan ställde sig bredvid och jag svär på att den hånflinade den jäkla ligisten. Jag får googla fram nåt annat.

Sopberget

Husets förhoppningsvis sista sopberg efter denna översvämning är äntligen förpassad till återvinningsstationen. Vårt privata sopberg intill garageuppfarten har bestått av blött diverselösöre, vattenskadade möbler, vattenskadat byggmaterial som rivits i golv och väggar och nu slutligen rester av byggmaterial och lite ratade grejer. De där första bergen blev vi av med enkelt tack vare grannen och hans traktor och hitforslad container. Det sista har vi själva lastat i bilen och åkt till återvinningstationen med.
Att besöka återvinningen är ett företag i sig. Först och främst att övervinna sin egen motvilja och bekvämlighet. Det utkastade skräpet ska sorteras. Man får verkligen inte bara åka dit och kasta nåt. Icke. Ett tjugotal containrar är uppradade i sina fack längs vardera sidan av en byggnad som är mer en ramp än byggnad. Varje container är märkt med en skylt om vad som får kastas i den. Och aldrig finns just den grejen man själv kommer med som alternativ i uppräkningen av innehåll. Säckar och påsar måste tömmas och nitisk personal hovrar omkring i gula reflexkläder för att anmärka på hur du kastar. Försök inte fuska inte. Dom har ögon i nacken och ett sjätte sinne som en hök. Ser på en gång om någon försöker smussla ner en felsorterad pryl eller en hel säck av okänt och ickesorterat innehåll.
Inför besöket rekommenderas man att sortera sitt skräp i en lämplig ordning i förhållande till placeringen av dessa stora skräpbehållare. Lägg alltså det som ska längst bort längst in i bilen, separera olika material från varandra, packa inte i förslutna påsar och ladda gärna ner kartan över detta område för att veta var du ska slänga ditt skräp. Man kan också stanna på återbruksanhalten med grejer som kan återanvändas. Dessa sorteras av personalen för att säljas på loppis.
Man fattar ju att det är en enorm startsträcka från att ha kastat ut nåt utanför huset till att sortera rätt och få in det i lämplig ordning i bilen. Vi har en tid tittat på denna sista växande hög av byggrester och gammal inredning. Kom så långt som till att Maken gick ut och skruvade isär några hurtsar som gjort sitt, för att få dem i delar och kunna ta med så mycket som möjligt när vi väl åkte. Sen gick det en del tid igen.
Grejen är också den att man knappast är ensam på denna ramp. Av naturen är människan ett flockdjur med liknande tankeverksamhet. Alltså kommer halva stan på i samma anda att nu, nu åker vi till återvinningen med allt vårt skräp. Varpå kön i bland ringlar sig lång innan man ens kan äntra rampen med sin skit. Det är bilar med släp, skåpbilar, personbilar med fyllda bagage och trängsel på rampen med folk som irrar hit och dit med famnen full, i förvirringen över i vilken container de ska skyffla ner allt i. Och så de där gulklädda hökarna, som givetvis också med trött röst för femtioelfte gången svarar på frågor om var den gamla resväskan eller madrassen eller parasollet ska hyvas. Så man skjuter upp det lite till. Muttrar över sin hög och upprepar att jo, vi borde. Och låter det gå ännu lite tid.
Men i veckan anlände en snilleblixt till mitt sinne. På söndag! Vi gör det på söndag, då är det morsdag och då ska befolkningens mammor firas på andra ställen än återvinningen. Sagt som tänkt, vi lastade vår nyinköpta gamla bil, som är en combi med nerfällbart säte, full med allt detta byggskräp. Enkelt idag, eftersom allt var trä och hade en given kastplats. Vi åkte, anlände, kastade och åkte hem och hämtade resten. För det var mycket riktigt löst och ledigt på återvinningen idag. Ovanligt lugnt för en söndag sa en av de gulklädda. Varpå Maken upplyste den ungen mannen om dagens betydelse. Han drog efter andan, för han hade glömt. Han kommer att tacka oss hela vägen till blomsterbutiken efter jobbet.
Varje gång man sätter sig i sin bil efter kastat värv känns det lika bra, och varje gång bannar vi oss själva för att vi skjuter på det som vi gör. För det är ju så enkelt och så smidigt och så välplanerat. Det går i regel jättefort, i synnerhet om kan gjort som de säger och tänkt till innan. Och nu ser det lite ordnat ut intill garageuppfarten igen, som att det bor några som bryr sig i det här huset, några som ändå vill ha det fint och ordnat.

Biljävel

Min (ja vår) fina bil har bestämt sig för att lägga av. På det allra grövsta av sätt. En dag när vi skulle åka vägrade den att lägga i backen! Bara så där. Stod där tjurigt och typ höll fast växelspaken. Tidigare samma dag godkände den backning hur bra som helst och plötsligt nån timme senare var det tydligen otänkbart. Hur Maken än försökte bara skrapade det i växellådan vid backläget och det gick inte att hitta. Framåt, javisst. Bakåt … aldrig!
Vi körde iväg i det ärende vi hade ändå, för framåt var som sagt helt som det ska. Med en naiv förhoppning om att något skulle rätta till sig under körningen. När vi kom fram visade det sig fortfarande omöjligt att få i backen. Och det fanns ingen plats att köra framåt, runt på för att vända. Det blev till att knuffbacka biljäveln för att komma därifrån.
Maken lusläste allt som fanns att läsa om dylika problem och hans bilkännedoms farhågor besannades. Växellådan. Den hade skurit liksom. Det är är hieroglyfer för mig. Ja, jag vet att växelspaken är ansluten till en grej som gör det möjligt att växla och att det är mindre bra om den går sönder. Hur illa det faktiskt var med sådan låda på just vår bil var en förskräckelse. En ny sådan kostar över sjuttiotusen … ja jag skrev rätt. En begagnad kostar cirka sjuttontusen om det ens går att få tag på. Därtill ska någon ha betalt för att byta. Nog för att Maken är kunnig men växellåda är lite överkurs. Att som sista alternativ laga den befintliga lådan är tydligen snudd på raketforskning. Någon i landet sade sig kunna, men då ska den först tas lös (och den är tydligen rejäl i omfång och vikt) och skickas till nämnda någon för att lagas och skickas tillbaka lagad … för en sisådär sjutusen. Javisst, priset sjunker för varje åtgärd men en sjua ska priset tydligen innehålla hursomhelst. Det känns nästan lite hittepå. Jaaa, vad ska vi ta för det här? Typ sju …ttio tusen? Under tiden stod bilen på garageuppfarten till synes helt oskyldig men likaväl lika tjurig och ohjälpligen trasig.
Alternativen var inte på vår sida. Att skicka iväg skulle göra oss billösa alltför länge, att byta likaså och dessutom, det priset. På en redan till åren kommen bil. Den där nya växellådan, antagligen tillverkad i något ädelt material med tanke på priset skulle vara dyrare än själva bilen om vi hade sålt den med fungerande växellåda. Näe. Med lite tungt hjärta bestämde vi oss för att vi och bilen nått vägens slut. Återvändsgränd utan möjlighet att backa och vända. Vi har hängt med den här länge och lekt med planerna på byten visserligen men då i akt och mening att kunna sälja den här för en skälig peng, inte på grund av ett akut fel där bilen knappt uppnår skrotvärde och lämnade oss utan bil i övergången.
För utan blev vi. Det går liksom inte att vara utan möjligheten att backa. Först när den lyxen försvinner inser an hur nödvändig den är. De flesta parkeringar bygger till exempel på just den principen. Kör in, backa för att kunna köra ut. Vi blev billösa på stört och behövde skaffa en ny bil snabbt. Makens hobbybilar är inte att räkna med fast det är sommarhalvår. Den ena är taklös och jag brukar inte köra den, har bara provat en gång. Tyckte inte om det. Den andra är kinkig med vem som kör och har aldrig liksom godkänt mig. Är lite överlägset skeptisk varje gång jag hamnat vid ratten och tillåter mig inte att köra vare sig mjukt eller enkelt. Den är också gammal som gatan och rätt opålitlig. Inget man tar för att åka och handla eller ta sig till jobbet med helt enkelt. Vi behövde allts en ny bil. Snarast.
Ibland jobbar tillfälligheterna i synk. När Maken berättade om biljäveln på jobbet visade sig han jobbarkompis precis i läge att sälja sin hyfsat billiga och bättre begagnade bil. Några år äldre än våran men otroligt välskött och till bra pris. Vi provkörde i går, fann den trevlig och bra och köpte på en gång. Den får nu förlika sig med att vara tillfällig räddare i nöden för oss och hoppas den inte kommer med några trix i bakluckan. Jag körde hem den nya, Maken fick köra hem den där som bara kan köra framåt. Den ska städas idag för tro´t eller ej har vi lyckats sälja den för mer än skrotvärde. En händig kille hämtar den om nån timme och tänker försöka laga denna tjuriga växellåda för att göra om bilen till EPA-traktor till sin dotter. Det har blivit väldigt populärt här numera. Antigen köper ungdomarna i femtonårsåldern moppebilar eller någon typ av vanlig bil för att bygga om. Den får ett andra liv men kommer hädanefter bara att få köra max 45 km i timmen. Som straff.
Själva kanske vi med ålderns rätt hyr bil hädanefter. Eller leasar alltså. Ett alternativ som blivit allt vanligare med allt fler möjligheter. I såna fall slipper man en del bekymmer, fast man kanske ådrar sig andra? Nåja. Med den nya gamla bilen på garageuppfarten hinner vi åtminstone fundera lite och behöver inte göra nåt hastigt bara för att få en bil snabbt. Dessutom kan det vara väntetid på leasingbilen.

Trädgårdsliv

Ja, det är såna tider igen. Alldeles i begynnelsen med den där skira grönskan pånyttfödd. Jag tillbringar allt mer tid utomhus. Städar av vintern från uteplatser och förbereder för årets sommarblomning. Närbutiken annonserade att årets försäljning av sommarblomster startar på fredag. Då brukar jag och andra blomsterälskande tanter trängas runt välfyllda blomvagnar och proppa kassarna fulla. Jag har mina favoriter som alltid ska med hem. Det jag inte hittar på vagnarna hämtar jag i blomsterbutikerna. En särdeles lycklig dag brukar det vara. Att fylla bagageluckan med vacker blomning och komma hem med all härlighet till de tomma krukorna.
Men innan dess behöver det vara städat och ordnat, så att jag kan ägna mig åt blommorna helhjärtat. Det börjar bli som det ska. Altanen är spolad och har fått sina mattor. Katternas vinter-utepalats är isärplockat och är numera återigen bord och stolar för uteliv för oss människor. Gardinerna som ska skymma min solskygga själ är upphängda. Altansängen är bäddad.

Paviljongtaket är pådraget på sin stomme. I år behövdes lagningar där taket ska träs/fästas på stommen. Fickorna för takpinnarna hade hål. Jag hade provat det där med gaffatejp men det fungerade inte. Alltså var det trasigt på riktigt. Men efter en konsultation av Internet hittade jag en annan tejp. Den kunde laga presenningar och sades ha särdeles god vidhäftning. Jag skickade Maken att köpa eftersom det fanns på hans favoritaffär. Den med bildelar och byggvaror och diverse. Han kom hem med en persenninggrön tejp som jag genast tejpade hålen i mitt beigefärgade paviljongtak med. Numera är det helt, men försett med gröna lappar i kanten. Snyggt? Nja. Men helt, det var verkligen god vidhäftning.

Katterna njuter också i dessa tider. Pancakes som så ofta svansar omkring och följer mig vart jag än går gör mig sällskap i mitt pysslande. Ibland verkar det som om han vill hämta mig tillbaka till tryggheten på altanen. Att jag inte ska irra iväg för långt utom synhåll. Har jag nåt som ska göras i trädgården sitter han och väntar och blir ystert jätteglad när jag äntligen är klar och på väg mot altanen igen.
Allra nöjdast blir han om jag sätter mig nånstans, då är han genast i mitt knä. Den katten må vi ha fått för nåt bra vi gjort. En dylikt godsinnad och kärvänlig katt har jag nog aldrig träffat förr. Han är speciellt nöjd över paviljongtaket han med eftersom han stortrivs därinne. Tycks tro att allt är för honom. Skön stol, trygg inhägnad och takförsedd plats. Det enda som gör den bättre är om jag också kommer och sätter mig på bänken. Så skruvar han ner sig tätt intill, ljudligt spinnande.
Musse har inte samma intresse av mig i trädgården. Han har sina egna platser och kan sova tungt i någon nertrampad gräsgrotta. Eller intill en varm husvägg eller i den mjuka altansängen. Däremot om Maken befinner sig på garageuppfarten eller i garaget ska han vara med och lägga sig i. Eller om grannarna är ute på sin garageuppfart som gränsar till vår tomt. Musse kliver genast över kanten och förväntar sig uppmärksamhet.
Vi fick ett brev av en annan granne en dag. Han bor med sin katt mitt över gatan och hade han iakttagit och fotograferat serveringen av räkor till sin katt ute på deras altan. På bilderna fick vi se hur Musse väntade nedanför tills grannens katt ätit klart. Sedan skyndat fram och slurpat i sig resten medan grannkatten helt lugnt satt intill och tvättade sig. Det är antagligen en vanlig företeelse. Grannen verkade ändå inte upprörd. Men Musse behöver nog bjuda igen nåndag.

För Makens del handlar den här tiden inte om trädgårdsliv. Nej, det är garageliv. Han har sina fordon att pyssla med och har i år utökat med en motorcykel dessutom. Ja, ja. Han ska ha nåt att göra medan jag gräver och grejar.

Torktid, ställtid, återhämtningstid

Vi fick arrangera sovplatser på övervåningen. I varsitt rum. Vi separerade liksom … Maken i gästrummet och jag i det vi kallar biblioteket. Där finns i vanliga fall ingen säng men jag ställde i ordning en extrasäng med tredubbla madrasser för att få den hyfsat bekväm. Omgiven av mina böcker som en slags tygghetsvägg. Mitt ovanför den stånkade avfuktaren i källaren. Den brummade mig till söms om kvällarna. Vi bestämde också att övervåningen skulle vara fri från kartonger eller annat nerifrån och se ut som vanligt, vi behövde ha ett normalt boende för att orka med det här.
Helt slutkörda och energilösa efter allt slit med bära upp och riva och kasta och värdera med försäkringsbolaget och vänta på besked från dem. Garaget var oanvändbart som garage, det var numera förråd men jag var glad att jag ändå orkat tänka till och hade en del åtkomligt. Vi skämtade om att det kanske inte skulle vara klart förrän till jul och fick inse att det inte ens var påbörjat till jul. Det blev en lång väntan och ett slags inteläge på nåt sätt där det var svårt att ta sig för med nåt annat än det nödvändigaste. Det tog tid att återhämta sig, både fysiskt och psykiskt och jag påbörjade dessutom ett heltidsjobb i samma veva. Var som död varje morgon när klockan ringde och jag skulle ur min extrasäng. Ingen av oss hade mycket humör eller ork för nåt annat än jobb. Det blev mycket sofftid och hämtmat kan jag säga. Jag försökte planera lite för vad som skulle bli gjort där ner i källaren när vi började återställa men det fanns liksom ingen gnista till det heller. Blev bara halvdana planer i ett block. Inget av dessa blev verklighet i slutändan.
En vecka innan jul kom man äntligen och hämtade avfuktaren och konstaterade samtidigt att det var torrt och gav klartecken för uppbyggnad. Då fick vi också klartecken från försäkringsbolaget och ersättning för både lösöre och husskador landade på kontot. Det var äntligen slut på väntan. Vi kunde börja planera på allvar och återställa källaren till beboeligt skick.
Maken är händig och handlingskraftig och han vaknade som från en vintersömn av dessa besked. Det togs hem material, både med leveranser och med att hämta själv. Garaget skulle nu också stuvas om lite för att ha plats för byggmaterial och möbler i paket. Maken klev ur jobbläge till jobba hemmaläge varje kväll när han ätit. Jag skötte hushållsbestyren och de estetiska bestyren och hantlangade vid behov medan han snickrade i ett raseri tempo. Vi hade verkligen tänkt anlita hantverkare för detta men ja, det var slut på såna och eftersom Maken kan själv tog han tag i det själv. Slut på deppläge. Det skulle bort, det skulle fixas och återställas fort, så vi kunde återgå till att ha ett sovrum igen och allt annat som huset brukar innehålla. Mitt block fylldes nu med vettig planering av hur rummen skulle bli. Allt från färger till material till möbler. Vi hade en bra plan, först sovrum givetvis, sedan Makens hobbyrum och därefter det sista rummet som dittills varit nåt slags förråd mest, men nu skulle få en ny funktion. Jag hade nämligen fått en snilleblixt. Tillsist skulle vi återställa den lilla skrubb som varit min walk-in closet. Som förövrigt blev nyrenoverad i maj och utriven igen i augusti. De nyinköpta garderoberna sönderslagna, utburna och kastade eftersom de stått i vatten. Ja, ja. Nu var det bara att ha fokus på det nya, även den skrubben skulle få en annan funktion.
Det tog inte Maken lång tid att få upp nya reglar och därefter skivor på väggarna och vi hade beställt heltäckningsmatta till golvet. Matta som andas och får läggas på källargolv. Efter det kunde vi måla och tapetsera och invänta elektrikern som kom och drog ny el till uttag och taklampa. Sedan inreda och äntligen flytta in i sovrummet igen. Det skulle vara ett fullständigt färdigt rum innan vi sov första natten. Att sova i varsitt rum är trist, att sova på extrasängar bedrövligt men vi väntade ändå lydigt tills vi var klara. Inte förrän jag låg i min egen säng igen (sängarna blev turligt nog inte skadade eftersom de står på metallben) insåg jag hur dåligt jag sovit det senaste halvåret. Undra på att jag var trött.
Sen tog det inte speciellt lång tid för Maken att fixa till sitt hobbyrum men jag fick mana på honom lite för att vi skulle få det sista rummet klart, annars hade han fastnat i sitt nya hobbyrum i pur lycka. Det skulle enbart målas, både väggar och golv och bli en stor gemensam klädkammare av det där förrådsrummet. Och ett linneförråd av walkin-skrubben. Min bästa idé någonsin, att ha gemensam klädförvaring i ett eget rum gjorde att vi slapp garderober i sovrummet.
Det tog lite tid att bygga ihop två klädskåp och två byråer. Dessa ställdes mot varsin vägg och gav oss vår egen sida för kläderna. Ett skåp och en byrå. Hans och hennes sida. Jag piffade också upp ett gammalt vitrinskåp som Maken snickrat en gång i tiden med ny färg. Klädskåpen och byråerna är svarta, vi ställde allt på en mörkgrå matta. Väggarna ljusgrå. Men vitrinskåpet blev en färgklick med en mörk turkosblå färg. Det skåpet huserar numera mina smycken. Såna har jag gott om. Och när skrubben var klar kunde jag göra i ordning för gardiner, handdukar och sånt därinne. Hur bra som helst. Dessutom började garaget tömmas på kartonger och möbler. Och det var dags att börja få ordning på ett par förråd och tvättstugan igen också. Dessa hade bara stått med det som var oskadat hittills. Nu köpte jag plastlådor och packade om. Inga mer kartonger i denna källare.
Två månader tog det, från klartecken till färdigåterställd källare. Snacka om att jobba i rask raseritakt. Det kommer dock att ta betydligt längre tid att sluta titta på regnmoln med fasa och kolla väntad regnmängd i väderappen. Många har inte färdigställt ännu. Snickarfirmorna är överhopade med jobb, materialen är bitvis slut, biografen öppnade först förra veckan och folk kommer att prata om det här länge än. Men nu vill vi bara lägga det långt bak i minnet och njuta av vår nya källare.
För det blev så himla bra, 2.0 liksom. Vi hade nog aldrig gjort den renoveringen annars för vi var nöjd som det var. Det bästa i eländet var trots allt att få riva ut gamla material i golv och väggar som faktiskt inte luktade speciellt behagligt. Vid vissa vinddrag har den lukten gjort sig påmind i hela huset. Nu har vi en helt annan inomhusatmosfär. Må det bara regna måttligt hädanefter.

Vatten ska inte släppas löst i hus

Morgonens nyhetssändning var naturligtvis fylld av detta regnelände. Tidningarna och TV var ute och filmade och gjorde reportage och nyhetsinslag. Folk var ute och fotade och filmade. På nätet spreds bilder av olika ställen i stan där vattnet ännu stod högt. Vi satt själva i soffan med morgonkaffet i försök att hitta energi för dagen och häpnade över hur illa det faktiskt var.
Det regnade 140 millimeter på åtta timmar under den nattens skyfall. Under hela dygnet blev det 162 millimeter regn. Som jämförelse sägs det normalt regna ca 70 millimeter på hela augusti månad. Det var alltså rejält. Och det mesta kom samlat under ett par timmar mitt i natten.
Hos försäkringsbolagen var det kaos. Man fick in tusentals skadeanmälningar det första dygnet. Jag satt själv i telefonkö i två timmar när jag skulle anmäla vår. Det ska tydligen ha blivit ca sjutusen skadeanmälningar sammanlagt och skador för en halv miljard kronor. Makalöst.
Vi missade allt som pågick i stan såklart. Men bilderna som tagits av andra finns på nätet om man googlar på skyfall eller regnkaos i Gävle. De är svåra att förstå. Att det kan bli så mycket vatten av ett nattligt regn och hur mycket skada det kan åstadkomma.

När vi kom ner i källaren nästa morgon kunde man tro att inget hade hänt. Möjligen att någon typ av storstädning pågått. Allt såg ut som det brukar. Men skenet bedrog. I sovrummet hade vi ett klickgolv där delarna snart började separera lite från varandra och vippa i hörnen. Den gamla plastmatta som lagts i ett av rummen före vår tid i huset flöt medan vattnet härjade som mest och den var givetvis blöt under. Behövde rivas ut snarast. Det skulle visa sig att alla golv som inte var ren betong behövde ut. När Maken tog upp ett hål i vardera golv för att kolla, fanns det vatten kvar därunder mellan reglarna. Även väggarna mötte samma öde. Vattnet hade sugits in i trä och isoleringsmaterialen och riskerade mögel.
Det var bara att hacka i sig den ena dåliga nyheten efter den andra. Vi var så trötta, men det var inget annat att göra än att börja packa och ordna plats för allt i garaget. Tack och lov för garaget, vad hade vi gjort utan det?
Allt lösöre som blivit förstört stoppades i säckar och bars ut. Vi fick tack i himlen en massa hjälp. Fina vänner som kom med uppkavlade ärmar och bar grejer. Jag kunde stå nere och dirigera. Det ska ut i sophögen, den lådan ska till garaget. Där sorterade vi lådorna i behöver komma åt och behöver inte alls på ett tag. Förutseende nog mitt i eländet faktiskt. Lakan, handdukar och sånt som inte blivit blött behövde vi ha tillgängligt för användning.
En del grejer var det lätt att kasta, sånt där som man bara stuvar undan och tänker att man ska ta hand om sen. Och det där sen kommer aldrig. Nu var det blött och förstört och det blev rensat. Men en stor kartong hade stått på golvet i ett av förråden och den innehöll allt jag sparat från Dotterns skolgång. Då kom en översvämning av tårar också för allt i den lådan var blött och behövde släppas ner i en svart sopsäck. Jag klarade inte ens av att göra det. Lämnade den sysslan till vännerna och tog mig an nåt annat skit för att slippa se. Bit för bit landade verkligheten i oss och i samma takt sipprade orken ut.
Sopberget utanför huset blev allt större, inte bara utanför vårt hus. Det såg ut som värsta trash-området när hus efter hus började kasta ut vattenskadad inredning och stapla säck efter säck på tomten.
En del o-charmigt gloende människor började åka förbi och gapa i häpnad. För visst, det här var en katastrof som drabbat många hårt men de som åkte runt och glodde hade antagligen klarat sig själva. Man ville bara se och häpnas över eländet.
En granne hade sett hur en bil stannade vid vår hög och fotograferade. I nån jävla människas telefon finns alltså bilder på vår bedrövelse. När tittar man på dem? Visar upp för andra och är hånfullt eländeslystna? Eller vad handlade det om? Tillslut fick man totalt nog av alla bilar som saktade in och hängde i rutorna med stora ögon och gapande munnar. Jag stannade upp med min säck och glodde tillbaka, fick dem att vika undan blicken och gasa på.
Andra kom med sympatier och erbjudanden om hjälp. Som riktiga människor gör. Vi grannar stod på gatan och tröstade varann och hjälptes åt där det behövdes.
Försäkringsbolagen jobbade så svetten lackade om skadeblanketterna och vi lovades hjälp, i sinom tid. De fick kalla in skadereglerare från hela landet för att få ihop det. Vi lovades också en sopcontainer för att bli av med allt men de tog snabbt slut. Turligt nog kunde en av grannarna ordna en sådan via sin egen firma. Han fick ett avtal om detta med försäkringsbolaget vi hade gemensamt. Han kom med sin stora gula traktor och vi fyllde skopan och han dumpade ner allt i den stora containern. Det var en befrielse att bli av med högarna. Ändå skulle vi skapa ännu fler högar när vi började riva väggar och golv. Vi uppmanades nämligen att agera som om vi ingen försäkring hade. Alltså rev vi innan någon ens tittat på huset. Det behövde ut. Redan på ett dygn kunde man se mögel som börjat bildas i fuktiga väggskivor.
Försäkringsbolaget skickade ut firman med avfuktare. Snart stod en mackapär i det rum som nyss varit vårt sovrum och omvandlade luft utifrån till varmluft som blåstes ut i hela källaren via en lång plastpåsetub. Vid det laget var källaren också redan tömd på allt lösöre och möbler och golv. Väggarna rev vi därefter. Källaren blev ett skal av kala ytterväggar. Betongblock och lika renskpapade golv. Det var inget trevligt ställe att gå ner i. Till och med katterna var bedrövade.
Tvättstugan var orörd eftersom den enbart innehöll målat betonggolv och liknande väggar. Där flyttade mina kläder in i tillfällig förvaring. Makens bodde lite här och var utanför tvättstugan för det fanns ingen mer plats därinne. Försäkringsbolaget skickade också en städfirma som kom och sanerade hela källarutrymmet eftersom det kommit in avloppsvatten. Renare hade det aldrig varit … synd bara att det var oinrett.
Det fanns inte mycket mer vi kunde göra. Allt var rivet och skulle torka. Tillslut var även dessa skräphögar i containern och allt bohag från källaren staplat i garaget och vi kunde bara vänta. På att det skulle bli torrt igen. Hur lång tid skulle det ta? Två -tre månader kanske. Med lite tur kunde det vara torrt framåt jul.

Och ännu mer vatten

Maken hämtade sin vattendammsugare i garaget och började suga upp vatten nedanför källartrappan. Hinken rymmer kanske tjugofem liter och den fylldes på tjugo sekunder. Skulle kopplas loss, bäras uppför trappan med all sin vikt i vatten och tömmas utanför garagedörren och ner igen … och det gjorde absolut ingen som helst skillnad på vattenmängden. Jag försökte skopa till en hink men gav upp efter ett par vändor med fylld vattenhinken i trappan. Det gjorde ingen nytta, det var ingen idé. Det var tio-noll till vattnet. Maken slet … han släpade den tunga hinken i trappan, upp och ner och upp igen jag vet inte hur många gånger. Han hade vatten i stövlarna, det var vatten på trappstegen, det var skvätt och stänk i garaget och tillslut vägde även den tomma hinken för mycket. Han hade helt slut på kraft, all ork var borta och ändå fortsatte han i förtvivlan. Det var fortfarande kraftigt övertag för vattnet. Jag beordrade honom tillslut att vila. Fick ta i med sträng röst och bli stark för honom. Rädd att han skulle halka och skada sig eller något ännu värre.
Under den korta pausen ringde han Grannen, som var på jobbet och inte hade någon aning om vad som pågick ute. Grannen tog sig skyndsamt hem för att se över sin egen källare men där fanns inget vatten alls! Inte en droppe på hans golv. Vilken tur. Istället fick han med sig sin egen vattendammsugare och kom raskt över till oss. Vi dammsög nu vatten på två håll, men insåg snabbt att det inte skulle göra någon nytta i allt vatten eftersom det kom in mer hela tiden. Det var mardrömslikt minst sagt och tröstlöst liksom.
Vad fasen gör vi? Räddningstjänsten hade vid det laget meddelat att det inte fanns någon hjälp att få, de hade fullt upp med samhällsviktiga byggnader stod det i sms:et. Där började man ana omfattningen av det vatten vi stod i. Men vi hade ingen tid att begrunda annat än vårt eget vattenproblem. Plötsligt kom Grannen på att han ägde en dränkpump och sprang iväg igen. En stund senare installerade Maken och Grannen pump och slang i golvbrunnen i vårt pannrum där det också kom upp vatten såklart och knölade ner en hög med handdukar i tvättstugans golvbrunn för att minska mängden där. Vattnet forsade nu ut på gatan genom slangen som dragits ut via fönstret. I rejäl mängd och hastighet med många lite per minut. Det var en lättnad att se vatten på rätt sida av huset och det hade dessutom slutat regna. Fast nere i källaren såg det inte ut att minska alls. Vattnet fortsatte komma in i princip samma takt som det pumpades ut. Det minskade inte alls i golvbrunnen fast den hade en pump över sig och pumpen jobbade hårt.
Vi jobbade också hårt och for omkring i stövlar och lyfte undan grejer för att rädda dem ifall vattnet skulle stiga högre. Det var så ohjälpligt bedrövligt. Vi var galet trötta, chockade, ledsna. Oroliga framför allt. Och bitvis kunde vi bara sitta i soffan och tomglo. Sen ner och titta på eländet igen och lika tomgloende tillbaka till soffan.
Det var betydligt värre för några av våra grannar. De som hade sitt sovrum på markplan vaknade i vanlig tid på morgonen och hade ingen aning om vad som hänt under natten. Någon drog upp rullgardinen med sedvanlig gäspning och undrade över varför det kom en massa vatten ur en slang i vårat källarfönster. Mötte sedan eget vatten i källartrappan. I flera hus hade vattnet härjat hela natten och stigit meterhögt. Meterhögt avloppsvatten är inget man vill ha inne i sin källare. Andra hade haft fontän ur toalettstolen. Runtom i stan var gator, viadukter och sänkor helt vattenfyllda och bilar, långtradare satt fast i vatten här och var. Förarna hade fått överge sina bilar och simma därifrån. På ett ställe blev kommunen tvungen att kalla in experthjälp utifrån för att med en kilometerlång slang pumpa vattnet från en djup viadukt ut i havet. Det dröjde länge innan den vägen var farbar. Många byggnader skadades, skolor, bibliotek, affärer och till och med Filmstaden. Det skulle dröja tills vi kunde gå på bio i den här stan igen.
Men allt det här visste vi inget om i vårt personliga elände. Det blev givetvis inget jobb den dan. Många grannar var ute på gatan för att peppa varandra, kramas och trösta. Dränkpumparna var slutsålda på nån timme när dylika affärer öppnat på morgonen. Men en av grannarna bokade fyra stycken i en grannstad och satte sig i bilen och åkte för att hämta. En av pumparna skulle vi köpa.
Fram på eftermiddagen fick vi låna en pump till och hade då två igång. När vår egen pump anlände lånade vi ut den till en granne som var utan. Med våra två slurpande pumpar och dessa vattendammsugare började vattnet äntligen minska. Det blev nödvändigt att sopa vatten mot pumparna eftersom de behöver en viss mängd för att göra jobbet. Ett tecken på att det ändå fanns en ljusning. Till slut kunde vi stänga av pumparna och jobba med vattendammsugarna och slutligen behövdes bara golvmoppen. När det sista var upptorkat syntes inga spår av nattens och dagens elände.
Vi bäddade, helt utmattade i både kropp och själ i gästrum och på soffan för den kommande natten. Jag tog soffan, men ingen av oss sov speciellt mycket. Lyssnade efter vatten hela natten tror jag. Ännu var ovetande om skadorna av allt detta vatten. Den vetskapen anlände i portioner de kommande dagarna.