Apropå det där hörnet …

Det måste nästan ses i bild för att man ska kunna ta in hur rejält med rosor det faktiskt är. Dignande överflöd!
Detta är grannens vy. Jag skulle inte ha nåt emot att se det själv hela tiden. Våra tomter ligger tätt intill, deras garageuppfart gränsar vår trädgård. Liksom nästa garageuppfart gränsar deras … ja, du fattar. På den här gatan byggdes på sextiotalet exakt likadana hus. Alla placerade på i princip samma sätt, med garage och uppfart i gräns med en grannes trädgård. De placerades inte i en rät linje längs gatan utan lite lätt förskjutet för varje hus. Vårt är gatans första och ligger längst ner. Vi har alltså den minsta remsan trädgård framför huset och den största bakom.

Det blommar frikostigt i detta hörn varje år när rosorna slår ut. Utan att jag anstränger mig ett dugg. Ingen gödsel, ingen beskärning och ingen bevattning och trots rönnen i mitten. Både rosa och vita, fast det ser sannerligen ut som att de rosa håller på att ta över.

Här står jag på trottoaren precis vid hörnet av vår trädgård. Den höga cypressen i andra ändan är vid vår garageuppfart och den har snudd på slukat brevlådan. Trottoaren löper längs med hela tomten och jag har under åren försökt plantera växter av olika slag precis i kanten. Så att det skulle välla ut sådär blommande som den lila innan rosorna. Men det lyckas dåligt, jord och vatten rinner bort och det slutar med klen misär för de stackars växterna. Det är bara dessa rosor som frodas och när grannen kör upp på sin uppfart så här års möts de av allt detta!

Rönnen är planterad av husets tidigare och första ägare. Han byggde huset själv och bodde här med sin familj tills alla barnen var ute och han och frun började bli till åren. Då tog vi över. Jag minns att trädgården på den här sidan då mest bestod av en tom gräsmatta, en lång rabatt vid det dåvarande staketet längs grannens garageuppfart, ett litet äppelträd mitt på nånstans (det dog) och så rönnen i hörnet. Jag minns inte hur stor just rönnen var när vi tog över men förmodligen en bråkdel av nuvarande storlek. Det fanns säkert redigt med tomhet runtomkring eftersom pappa och jag tyckte att rosorna skulle ner där. Vi måste hela tiden hålla efter trädet en aning så att inga grenar hänger uti gatan eller mot grannen. Det är visserligen en snäll och bra granne som aldrig skulle klaga. Men vi håller koll på trädet i alla fall. Rosenbuskarna däremot, de borde hävas in mot trädgården en bit med nåt slags stöd. De fick fritt fall när vi för länge sen plockade ner det murkna staketet och valde att inte ersätta det. Men det är kanske dags att tänka ut nåt. Det funderar jag över varje år när jag står där med sekatören och hämtar blommande kvistar för att få avnjuta rosorna på nära håll.

Nånstans där bakom allt detta håller jag till. Det syns inte mycket av trädgården genom det här täta buskaget. Och det gillar jag, folk som passerar kan titta på rosorna och jag kan vara ifred där bakom.

Och det här är vad jag får se själv från min sida av hörnet. En gigantisk rönn. Med en liten rönnbebis vid fötterna och en pytteliten gran som jag satt in i hopp om ännu med skymmande vegetation. Men tyvärr är det knappt en enda ros som blommar häråt.
Jag har medvetet låtit det bli vildvuxet runtomkring, eftersom det är en del av trädgården jag aldrig vistas i. Det är alldeles för nära trottoaren och gatan och ja, grannens uppfart. Tydligen är det precis sån vildvuxen miljö som rosorna gillar, eftersom de nu med allt fler uppstickare drar sig häråt. De syns inte på bilden men jag vet att de är där och låter det bara vara så. Kanske en dag, att det blommar lika hängivet på insidan som på utsidan?

Lätt att bli poetisk

När man kommer ut i en försommarmorgon som den här. Ljum vind och surr från humlor och trivsamt fågelkvitter.
Jag gillar att ha en rufsig, vildvuxen och lummig trädgård. Här finns inga raka kanter och välklippta eller ens välskötta gräsmattor. Det är mjuka former, mest mossa mellan grässtråna, även ogräs är välkommet eftersom det också kan vara vackert.
Jag kommer ut med mitt morgonkaffe i en rejäl mugg och slår mig ner mitt i allt det där. Njuter av skuggspelet mot paviljongtyget, rasslet av björkens löv och allt det där gröna som ännu kan kallas skirt. Det här är lätt sommarens bästa tid. Därför måste jag mana mig till att verkligen njuta av den från smått till stort. Att bara gå och vänta på semestern som faktiskt ännu är hela fem veckor i framtiden gör att jag missar den bästa tiden med att längta. Att gå med blicken höjd för att leta efter en kommande vecka långt där framme och därmed totalt missa det som pågår mitt för mina ögon. Nej så vill jag inte ha det!
Inte nu, när det är Syrener som blommar i stora tunga klasar, fortfarande en del fina Tulpaner. Och de lila Alliumen har slagit ut och börjar spreta sina små spröt till en boll. Massor av annat är på väg i blom. Och det är försommardoft i minsta vrå, även vrån utan blommor. För där är det gräs, björklöv och mossa som doftar. Eller den där ljumma luften som finns redan från tidig morgon till sen kväll. Som gör att man bara vill vara ute, bara sätta sig i någon trivsam del av trädgården och bara vara. Allt det där liksom.

Jag borde kanske ändå ta itu med delar av ogräset. Det där som växer längs rabattkanter och vid trallen och sånt. Köra runt med trimmer på ställen som gräsklipparen är för klumpig för. Men så blommar ännu dessa blå. Min favoritblomma. Förgätmigejen är riklig i år. Finns intrasslad i mängder av högt gräs på ställen där jag inte förmått mig klippa ner den. Bildar öar av vilt växande snår som jag trampat upp stigar mellan. Nästan som stigen ner till barndomens utedass. Jag brukar köra ner allt med gräsklipparen så småningom, men inte riktigt än vill jag! När de har så mycket mer att ge.

Och så blommar plötsligt rosorna i trädgårdshörnet mot gatan. Det vackraste jag har visar bara upp sig för passerande på gatan och grannarna som kör upp bilen intill detta rosenbuskage. Jag vet hur vi tänkte. Pappa och jag, när vi tagit hem av den finska vita rosen i en kruka och satte den just där i det då tomma hörnet, vid stammen av en liten rönn. Omgärdat av ett staket. Att den skulle fylla ut och bli fin och inte vara i vägen på nåt sätt. Eftersom vi visste hur gärna den buskagade sig och höll på därborta vid stugan. Inte tänkte vi oss då att rönnen skulle växa sig så stor, att staketet skulle murkna och plockas bort, att rosen bara trivdes på fel sida om rönnen och helst inte ville sprida sig inåt trädgården alls, utan bara ville bort. Det är ett stort och helt fantastiskt rosenbuskage nu och tänk om den ändå vände sig åt mitt håll! Alla dessa vita rosor och så en egenhändigt och lite trotsigt skapad rosa ros, mitt ibland dem. Jag har ingen aning om hur det gått till. Men så är det, rosa och vita rosor är det nu. Ymnigt är ett passande ord. Så jag kliver över ner på grannens sida, ner på trottoaren med saxen. Klipper av och bär hem. Fyller flaskor, vaser och krukor. För att ha dem lite runtomkring mig denna korta blomningstid. Till min glädje har en del uppstickare äntligen börjat ta sig an utrymmet framför rönnen också. Där går jag varsamt fram med gräsklippningen. Välkommen, välkommen in i trädgården kära rosor. Det var på tiden. Men än så länge får jag allt nöja mig med vaserna.

Ja, nog är det lätt att bli poetisk och detaljseende, omgiven av allt detta, när dagen är i uppstarten och det ännu går att glömma allt som den bör innehålla. En stund till, bara en liten stund till.

En stunds förskräckelse

Och plötsligt var det feberkänningar och en rejält orolig mage! Jag kom hem från jobbet i går morse och mådde inte speciellt bra. Från inga känningar alls till detta?
Jag tänker inte älta vidare med otrevliga beskrivningar av symtom och liknande utan konstaterar bara att jag mår bra idag.
Självdiagnosen för detta äventyr landar på nån slags matförgiftning. Hade med mig en kallrökt skinka i matlådan. Efter den kände jag en del magprotester men de blommade inte ut förrän på morgonen när jag kom hem. Alltså skyller jag helt fräckt allt på skinkan.
Hur som helst hann tankarna gå varma längs med alla convidspår som fanns att hitta. Vad har jag gjort, vilka har jag träffat, har jag slarvat … och jag som varit på jobbet … det var nog värst. Att jag eventuellt spridit nån smitta till en känslig person och till kollegorna.
Tills jag kom ihåg det där med skinkan jag åt och att jag faktiskt inte hittade några som helst luftvägssymtom eller förkylningssymton någonstans i hela kroppen. Bara protester från magen.
Ändå gjorde jag en sjukanmälan och håller mig hemma idag för att vara på säkra sidan. Det är sånt vi uppmanas till, stanna hemma vid minsta sjukdomssymtom.
På sätt och vis kan det vara bra med en påminnelse om detta, även om det inte var nån trivsam påminnelse.
Vi kan inte slappna av, vi måste hålla i och lyssna på rekommendationer och följa restriktioner.
Jag går genast och tvättar händerna. Sen ska jag glädja mig åt att jag mår bra och är frisk.

Vart tog den här måndagen vägen?

Det var sommar ute när jag klev upp i morse! Efter helgens regn kändes det varmt och skönt och solen hade den klarblå för sig själv. Jag hängde ut tvätt och tvättade en maskin till. Gick en vända med vatten kannan och med snigelspaden. De där krypen har ökat i antal efter regnet och den där sorten med eget hus på ryggen käkade upp en hel planta i smyg under natten till söndag. En alldeles ny planta som skulle bli fina gula solhattar var bara ett slemmigt stubb. Jag förpassade kräken till skogs när jag upptäckte det mitt i söndagsmorgonen, inte utan svordomar av grövre karaktär. Sedan snyggade upp runt den stackars plantan och gömde resterna med en burk utan botten. Kanske, kanske orkar den börja om?
Efter det missödet håller jag ett rejält vakande öga längs med marken vart jag går i trädgården. Dagens runda vräkte ännu ett gäng till i skogen men växterna verkade intakta. En del andra bruna skitstövlar fick smaka på spaden och finns därmed inte mer.
Efter allt detta drog jag med mig jobbdator och sånt ut på altanen och slog mig ner för att jobba lite hemifrån. En del av mitt jobb är fullt kapabelt till det.
Märkligt nog frös jag en stund senare och fick se hur det samlats grå moln över allt det där blå. Tillslut fick jag rusa ut och samla in tvätten och sedan flytta in jobbet till köksbordet. Fortsatte där en stund till.
Den andra delen av mitt jobb kan omöjligt göras på avstånd. Det blev dags att plocka undan och samla in jobbväskan och bege sig för ett väntande nattpass.
Så där kan en måndag bara hasta iväg!

Inte semester men väl ledig fredag

Jag sov tills jag vaknade. Medan Maken klev upp och åkte och besiktade bilen. Hörde avlägset att han kom hem igen för att lämna bilen och ta cykeln till jobbet. Jag låg kvar en stund, kollade lite i mobilen och vaknade till.
Sen gick jag upp i min morgonrock. Öppnade altandörren och gick ut för att hälsa på NattKatterna och känna av temperaturen lite. Inte riktigt så varmt att det var aktuellt med kaffe ute idag. Jag valde att kaffa inne, vid teven och ett avsnitt av en serie jag tittar på. En kelig katt lade beslag på min famn så jag fick anstränga mig för att nå kaffemuggen.
Den där beslagtagningen innebar också att jag inte kom nån vart när avsnittet var slut heller. Man flyttar inte en sovande katt! Och han hade everkligen spridit ut sig över halva mig. Jag blev tvungen att titta på nåt annat också en stund.
Men så var vilopaus och tevelust slut ungefär samtidigt och jag gick ur morgonrocken in i duschen. När jag fått på mig lite kläder efter det strosade jag ut och tittade på blommorna och hackade några mördarsniglar på vägen.
Fick syn på skänken vi har på altanen och insåg att den var stökig och full med pollen. Jag städade av den och pyntade också om lite. Gjorde den betydligt trevligare. Hämtade lite blomster och grenar att fylla små vaser med. Själva altanen städade jag redan igår och nu kunde jag ägna mig åt sånt trivsamt finlir som man bara kan när hela dagen är ledig. Katten satt på bordet och såg ut att undra vad jag i hela världen höll på med innan han övergav mig för en fjäril. Båda virvlade iväg över gräsmattan.
Lunchen stod skönt nog färdig i kylen från gårdagens middag. Jag bara värmde och åt ute på altanen för att hålla mig ur den lite kalla vinden som for omkring.
Efter maten hämtade jag datorn och block och sånt och satte igång med den textredigering jag håller på med i mitt skrivprojekt. Det går stadigt framåt. Där blev jag kvar resten av eftermiddagen. Tiden försvinner snabbt när man bara har texten för sinnet. Helt plötsligt var himlen utanför fylld av gråa moln och det blev riktigt kallt.
Jag gick en runda för att kolla att sånt som inte bör bli blött var undanstoppat och att växtlighet som kanske är lite skör ännu fick skydd. Sen samlade jag ihop mig och gick in med skrivandet och fortsatte en stund till.
Kvällen är inte alls lämpad för något paviljongmys. Det där eventuella regnet uteblev men den tog solen med sig och lämnade en omysig temperatur. Istället beställde vi hem mat, hällde upp ett glas vin och tittade på nåt trivsamt på teven. Kanske tar vi också en film lite senare.

Å vad jag längtar efter semester … eller typ pension

Den där rubriken är helt sann. Det är väl nu man borde få vara ledig. Varje dag. Kunna strosa ut i blomsterlivet i bara sommarmorgonrocken med kaffekoppen i handen. Ta en titt om några eftersläntrande mördarsniglar hasar omkring fortfarande och göra mig av med dem spadledes. Kollar om katterna vill ha frukost eller bara mysa lite innan jag slår mig ner på ett ställe utan sol om det är varmt, eller på ett ställe med sol om det är kallare. Kaffe, kanske en bok eller bara mobilen. Lugnt och skönt läge. I alla fall tills grannskapets barn kommit i sandalerna.
Efter det är det hög tid att komma ur morgonrocken och i något somrigt plagg. Flip-floppande till vattentunnan med storkannan. Doppa och fylla. Vandra sakta runt bland alla blommande krukor och törstande blomstervänner. Kanske svepa omkring med vattenslangen också ifall det är torrt även i rabatterna.
Förmiddagen kan fördrivas i ett avslappnat skrivläge under parasollet. Med en kall dryck inom räckhåll. Om det inte är så att det behöver jobbas lite med ogräset. Det kan rent av finnas tid för båda två för all del. Ledig som jag vore hade jag all tid i världen för vad som än i tanken landar.
När jag tröttnat på det kan jag kliva i något mer anpassad klädsel och åka till affären. Hålla avstånd bland hyllorna med min kundvagn medan den fylls med nåt gott till middag och vad som nu kan behövas. Mer än glass liksom.
Om det är dag för sådant kanske jag slinker in på favortiloppisen först.
Sen hem med allt jag handlat och fyndat och sätta på lite eftermiddagskaffe och få ur det där wienerbrödet ur påsen. Kliva tillbaka ut i trädgården och hitta den rätta platsen för en stunds eftermiddagsfika. Kanske få en kelig katt i famnen som kisar mot mig så där kärvänligt som bara katter kan.
Efter kaffet kanske jag kunde städa lite snabbt inne eftersom det lätt förfaller när jag mest bara är utomhus. Till middag blir säkert något gott. När man är ledig vill man äta gott. Det är sen gammalt det.
Efter maten och disken och det där tråkiga, blir det en stunds ryggläge i altansängen. Medan humlorna surrar runt alla blommor och altangardinerna fladdrar lite trivsamt i brisen. Kanske hämtar jag en liten efter-maten-whisky också. Halvsitter med nåt att läsa i ena handen och whiskyglaset i den andra. Slappläge, åtminstone tills myggen jagar mig ur sängen.
När kvällen kommer brukar det bli trivsamt att kura i paviljongen. Med gardinen fördragen så inte kvällsolen över hustaket bländar för mycket. Då är det nog läge för en glass tror jag.
Det dröjer såklart inte länge innan myggen upptäcker var jag gömt mig. Tillslut får jag nog av både mygg och uteliv. Hittar tillbaka till sofförnan och stickningen och väljer ett nytt avsnitt av den där serien som är så bra. Där sitter jag bra tills gäspningarna blir allt större och svalkan nere i sovrummet lockar. En sån dag. Och en likadan till i morgon och nästa dag och nästa … näe. Nu vill jag ha semester … eller typ pension. Fast till semestern är det minst fem långa veckor. Till pensionen minst en sex sju långa år. Om inte mer. Suck.

Insektshotell

Jag tittade på mitt favoritprogram på teve en kväll. Trädgårdsprogram där det planteras och pysslas och lagas mat med trevliga programledare. Hos den ena av dem byggdes det insektshotell. Egenspikad låda som ram och ihopsamlat trädgårdsmaterial som fyllning. Det blev som en tavla! Jag blev jättesugen på att göra egna, det verkade kul.
Eftersom jag är en slags materialsamlare hade jag en gammal golvlist att såga i bitar, som ram till en sparad plankbit. Sedan spikade jag ihop alla bitar och ordnade en upphängningsgrej på baksidan med småspik och ståltråd. Allt innehåll hittade jag lite här och var i trädgården. En kasserad och helt torkad krukväxt blev ett fint trassel i ena hörnet. Därtill kottar, mossa, pinnar och torra frökapslar från en blomma. Ja, lite sånt smått och gott.
I programmet fästes allt med smältlim men det kanske inte är bra för insekterna? Jag fäste mitt med krökta spikar, lite ståltråd och snören. Kilade in allt torrt material i varandra liksom. Så att det bildades små hålrum här och var med möjlighet att trassla runt i om man är ett bi.

Sedan spikade jag upp det på en utvald vägg, lite i skymundan bakom en rabatt med hög växtlighet. Genast surrade några intressenter fram för visningen men avvek igen. Kanske utan lånelöfte? 🙂 Själv sågade jag till material för en till. Och samlade mer torra grejer att fylla den andra med. Hade tänkt göra tre (alla goda ting är ju tre) men istället satte jag upp en torr trädgren som jag haft länge ute i trädgården på lite olika ställen genom åren. Den blev en snygg treenighet med ramarna tyckte jag. Oavsett om nån vill bo i dem eller inte så får de hänga kvar som prydnad ändå.

Vårlök

Ska du inte ha några vårlökar? Frågade Dottern från sitt jobb på trädgårdshandeln en dag i höstas. Näe, jag hade inte tänkt det. Brukar glömma det där med vårlökar när sommarsäsongen är över och en gång satte jag massor och knappt inget kom upp. Så nej. Men hon envisades. Hon brukar göra det. Det är rea nu. Jag köper hem ett gäng så hjälps vi åt att gräva ner. Ok. Ett gäng alltså … jag lade ut dem på köksgolvet och räknade ihop antalet lökar från varje påse. Typ trehundra stycken. Hoppla. Det var Tulpaner av varierat slag och Allium och Narcisser. Om allt det skulle ner nånstans hade vi att göra. Nog för att plats finns men ändå.

Nåja. Vi är inte såna som ger upp. En höstdag tog vi tag i saken. Planerade och planterade med stil vill jag lova. Rosa bubbel till oss och benmjöl till lökarna. Vi gick först runt och bara lade ut påsarna som vi trodde de skulle passa bäst. Sen var det bara att börja gräva.

Mycket grävande blev det. Ny jord först, en lagom stor grop, benmjöl i botten och ner med löken i nån sags bra ordning för att det ska se fint ut när de kommer upp. Ett glas bubbel på det och så nästa påse. Tillsut var vi rätt less på benmjöl och lök. De sista trycktes raskt ner lite här och var utan vidare planering. Eller om det kanske var på grund av bubblet?Sen kom vintern. Eller vad den nu kan kallas. En väldigt lång höst kanske och så våren. Det började tidigt sticka upp små toppar här och var i rabatterna. Toppar som växte till blad och omslöt först en hård knopp som snart blev allt lösare och en efter en har de nu brustit. Om det gjort ont vet inte jag … men vilken belöning de gav oss för vårt höstslit! Som det har blommat! Som det blommar än! Och mer finns att vänta som inte slagit ut i blom än. Helt fantastiskt. Trädgårdsmästaren i det där trädgårdsprogrammet jag gillar så, sa i ett avsnitt att om du ska sätta vårlökar så ska du sätta massor så det blir grupper. Inte bara nån enstaka här och där. Kosta på rejält. Och han hade helt rätt. Precis så här ska det se ut. Jag kanske sätter ännu fler i höst!

Blommor och trädgårdsjobb

Det blir mycket trädgård just nu. Mycket behöver göras. Framförallt borde jag starta gräsklipparen och köra ner det långa gräset. I alla fall på en del ställen. Jag är ingen gräsmattefanatiker. Hade jag ork och råd skulle jag gräva bort den och anlägga grusgångar, rabatter, buskar och träd överallt istället. Vad ska man med en tom gräsmatta till?
Den här är gammal och oskött och full med mossa och vilda blommor som tagit sig friheter. Jag välkomnar dem alla, de får växa där de står efter nåt frö som virvlat in. Alltså klipper jag runt, låter det blomma, till nöje för både mig och pollinerarna. Kanske klipper jag ner det sen, när blommandet är slut. Då brukar det mest se skräpigt ut.
Förut hade vi ett hav av Prästkragar på framsidan av huset. Mot gatan till. Det som folk ser när de passerar. Det där havet är bara fint när det blommar. Innan ser det ut som långt och ovårdat gräs. Man kunde se folk både snegla och glo sig förbi denna ödetomt. Men jag lät dem hållas. För finns det något vackrare än ett hav av Prästkragar som vajar i vinden och en liten Dotter i sommarklänning mitt i? Med en allt större bukett i handen.
Men Dottern är vuxen sedan länge och Prästkragarna har med tiden gett upp. Finns bara någon enstaka liten tuva och dem sparar jag inte. Igår trimmade ner alltihop och snyggade upp runt buskar och planteringar. Nästan hela framsidan. En del av den lämnade jag. För där finns min barndoms Förgätmigej och Gullvivor.
Förgätmigejen är större än den som vanligtvis växer vilt här runtomkring. Den är också hämtad i kruka från barndomsstället där den fanns i stora fält. Längs stigen ner till dasset, stigen ner till bryggan och lite här och var runt huset. Pappa, som annars var betydligt mer gräsmattefanatiker än mig och ville ha det renklippt och snyggt. Inte ens han kunde förmå sig klippa ner de små blå. Kanske för att han också såg en dotter i sommarklänning med allt större bukett i handen?
I alla fall, så är de inplanterade därifrån i denna trädgård. Den är så otroligt fin och söt var den står, Förgätmigejen. Varje år låter jag de utblommade blå sprida sina lätta små frön med vinden för att bli glatt överraskad nästa vår, över alla ställen de hittas på.
Nu är i alla fall framsidan relativt snygg och bebodd. Jag fick till och med Maken ut med skrapan för att få loss ogräset i skarven mellan stenblocken som håller upp tomten och trottoaren. Plötsligt såg allt betydligt bättre ut igen.
Idag är det Morsdag och jag tänker inte röra högen med buskskräp som jag inte hann med igår och jag tänker inte heller starta gräsklipparen just idag. Jag tänker sitta under min korkek (läs parasollet, markisen eller paviljontaket) och bara njuta av att dagen är lagom varm och skön. Och lite jordgubbar på det.