Måndag

Min sista semestervecka inleds och det känns skönt att det ännu är en hel vecka kvar. Och samtidigt lite ledsamt att det är bara en vecka kvar. 🙂 Jag tänker ta dagarna tillvara och vet att jobbstarten kan bli intensiv eftersom det seglat upp en del förändringar där. Men, de får vara just nu. Jag har paus.
I vanlig ordning slog jag upp altandörren när jag klev upp. Soligt men augustikyligt. Den där jobbiga värmen fladdrade bara runt i två dagar innan den försvann. Nu är temperaturen på acceptabel nivå igen. Så där som jag trivs bäst.
Däremot verkar det bli svårt att hitta något lugn i trädgården idag. Hos grannen ett hus bort står en rejäl grävmaskin och jobbar. På gatan utanför står ett par lastbilar och turas om att få flaket fyllt av grävaren. Antagligen har grannhuset problem med grunden eller nåt och det ska grävas runt huset hela dan för dräneringsjobb. I så fall tror jag min dag blir bäst om jag hittar på nåt annat än lugn och roläge hemma.
Jag behöver faktiskt åka iväg och inhandla en ett-årspresent.
Jag behöver också skaffa en låda av ett bra slag och ett fint omslagspapper till en helt annan typ av present.
Jag behöver också se över kläderna och kanske tvätta lite.
Allt detta eftersom jag och Dottern på onsdag (fortsatt friska och krya, förutsatt att det består) åker neröver för att umgås på ett klokt sätt med familjen där.
För att äntligen få fira den där oerhört gulliga och hjärtevärmande glada lilla ett-åringen. Han är oss lite nära ändå tack vare eget instagramkonto bara för de allra närmaste. Där kan vi följa hans upptåg via föräldrarnas väl valda bilder. Då känns avståndet lite kortare. Trots att vi inte setts sen i julas. Han kommer givetvis att se oss som främlingar i alla fall. Men det går över. Presenter ska han ha och GammelFaster har stickat också.
Men sen ska också de unga föräldrarna gifta sig på lördag. Det blir endast en vigsel, för ett utvalt antal. Allt enligt reglerna eftersom all slags fest och firande har ställts in av ett virus. Maken jobbar och kan inte följa med och för att hålla ner antalet gäster är inga sambos/familjer till brudparets kusiner bjudna och Dottern är just en av kusinerna.
Därav åker bara Dottern och jag.
Men huvudsaken att vi gifter oss tyckte brudparet och tänkte om delar av sin planering. Vigsel blir det i kyrkan på eftermiddagen och sedan förhoppningsvis regnfria gratulationer utanför kyrkan, innan brudparet åker på eget håll. Vi andra firar utan brudparet på varsina håll. Jag gissar på grillat hos brorsan senare på kvällen.
Brudparet har sagt nej till bröllopspresenter. Ha. Faster gör som Faster vill och har givetvis fixat en present ändå. Det är den jag behövar skaffa lämplig låda och vackert omslag till idag.
Dottern ska givetvis också vara bröllopsfotograf och vi ser fram emot mängder med fina bilder att rörda snyfta över tillsammans när brudparet åkt.
Men, det är i slutet av veckan det. Nu är den ännu i början och jag avnjuter detmed kaffe och soffhäng en stud till.

Typ klar

Texten är inte längre bara texten. Den är ett utskrivet manus, prydligt hopbuntat i en mapp. Lämnar mina omsorger för en stund och jag tänker inte ägna den mer huvudbry just nu. Låter den vila ur mina ögon.
Nu är mappen överlämnad till huvudpersonen själv för att han ska få göra sin första genomläsning av allt han så generöst och ärligt överlåtit till mig via sina judfiler. Det är första gången han läser den i sin helhet och inte bara enstaka delar.
Ytterligare en läsare är anlitad för att granska läsvärdighet och språk och flyt och ja. Är det bra?
Medan de läser i lugn och ro vilar jag.
Sen jobbar vi igen. Med deras synpunkter och det som brukar tillkomma i mig medan allt vilar.
Jag tror det blir bra.

Värme

Allt det där varma som juni behöll för sig själv och inte lät juli ta nån del av, det har sluppit ut nu. De två senaste dagarna har det varit på gränsen till vad jag mäktar med.
Mornarna är fantastiska innan värmen stångar sig in och brötar på, men i morse glömde jag bort att gå ut.
Texten flyter rejält och där blev jag sittande med en kopp kaffe som kallnade och en morgon som försvann. När jag tittade ut nästa gång var det redan rejält varmt. Jag envisades en stund med att dra dator och papper ut under parasollet och klarade en knapp timme innan det var olidligt. In med allt igen.
Sen hade jag en lunchdate. Lovat att plocka upp två hårt arbetande stoppjobbare och köra dem bort från fabriken en stund, för lunch som inte låg i matlåda. Hamburgare vill dom ha. Själv åt jag en god räksallad och sen var det nödvändigt för stoppjobbarna att återgå så jag släppte av dem utanför samma fabrik och åkte hem. Hade tänkt återgå till texen men värmen tillät inget hjärnjobb.
Det blev en stund på soffan. Inne är det relativt svalt med fläkt och nerdraget för att hålla solen ute. Det känns i alla fall svalt i ungefär tjugo sekunder. Sen är det lika baddande igen.
Jag gjorde ett drastiskt beslut. Samlade ihop allt skrivgrejs ännu en gång och gick ner i källaren. Puh, denna källare! Så underbart sval och skön. Jag satt i sängen med min text ett tag. Tills det nästan var för kallt istället.
När Maken kom hem så småningom satte vi oss raskt i rodden och blåste iväg i en hyfsat svalkande tur. Det var skönt då. Gick över så fort vi klev ur.
Nu sitter vi på altanen och iväntar någon slags kvällssvalka och jag tog en whisky och det var antagligen korkat eftersom den också värmer på sitt sätt. Egentligen måste jag bege mig runt och vattna allt blommande och törstande som haft det lika jobbigt som jag med värmen idag. Men snart. Jag gör det snart.

Augustimorgon

… i paviljongen. Visste redan när jag vaknade att det skulle hittas en sommarmorgon därute. Det har pratats om en varm dag. Jag lämnade sängen redan strax efter sju, drog på mig en klänning och gick upp till övervåningen. Slog upp altandörren på vid gavel och jo, där fanns en sommarmorgon! Och två hungriga katter. Som är lite som Hobbitar. Vill ha second breakfast … och jag vet! Att de fått den första av Maken innan han åkte till jobbet en knapp timme tidigare. Men nu står dom här igen med klotrunda ögon som påstår motsatsen. Äh, dom får lite till i alla fall. Båda slukar allt och traskar ut, nöjda som två tonåringar som lurat av båda föräldrarna veckopeng.
Jag sätter på kaffevatten och laddar presskannan med det starkare kaffealternativet. Mörkrostat och smakrikt ska det vara.
Går ut och drar ned en slang längs torra rabatter. Det är helt tyst, helt vindstilla. Söta sommardofter och en skön temperatur som inte kräver annat den ärmlösa klänning jag redan har. Alla blomster får sitt för att klara en varm dag. Sedan tar jag med mig kaffet till min blomstrande paviljong.
Njuter av ledighet, kaffe och all ymnig blomning och en kelig katt.

 

Dagarna rullar på i sakta mak

Den här veckan har jag semestrat för mig själv. Maken drog mot jobbet i tidig måndagsmorgon för att ta sig an årets två stoppveckor. Allt på fabriken står för en gångs skull stilla och avstängt för att nödvändigheter ska kunna bytas och lagas. Det innebär förutom att han blev tvungen att ändra sin semster också får en rivstart med övertid varje dag samt jobb även i helgen. Medan jag semestrar på, ytterligare en vecka när den här är slut.
Det är det där viruset som är anledningen till det här med sugustistoppveckor också. De brukar annars inträffa i maj. Men eftersom det också kommer tillfälliga jobbare från både här och där och bortifrån var det givetvis inte att tänka på. Det fick tänkas om.
Och så påstår världen att vi inte bryr oss i det här landet och lever på som vanligt. Nej. Som vanligt är det långtifrån!
Nu har dom delat upp sig på nåt vis därborta i sitt stoppjobb så att man inte ska dela matsal/fikarum med för många bortifrånkommande och diverse andra åtgärder som ska undvika smittspridning.

Jag har annars gått omkring här i tystnad den här veckan! Jo, kanske grannarna läste mitt gnällinlägg nyss. Nja. Snarare är det väl så att semestrarna är slut och barnen på förskolorna. Många andra härikring är också på det där stoppjobbet.
Dessutom är fabriken tyst! Annars hör man ett svagt brummande hela tiden och ibland mer ljud än så om det ska släppas på ånga eller nåt. Man tänker i regel inte på det förrän det har stannat.
Nu är det tyst!
Det är så tyst runtom att jag funderat om jag är ensam kvar. Om alla har försvunnit på nåt sätt.
Det är oerhört vilsamt! Jag har kunnat sitta var som helst i trädgården de här dagarna utan störningsskrik. Inte ens kvällarna är det nåt oväsen. Till och med hamrandet har pausat.
Jag har mest bara varit hemma hela veckan. Knappt ens åkt och handlat faktiskt.
Därför har jag också kommit en rejäl bit med texten. Och jag har stickat färdig

Dotterns långkofta som jag började med i början av juli. Den hänger sig torr som bäst.
Därtill har jag påbörjat en långkofta till mig själv. Stickade en sån fin tröja i vintras. Svart med grönmönstrat ok. Allt i ull men lite tunnare ull. Tänkte det skulle bli ett komplement till de tjockare ulltröjorna. Köpte det gröna garnet på en julmarknad och hittade sen ett mönster och kompletterade med svart.
Men som jag missbedömde storleken. Den blev alltför stor! Efter en del funderingar valde jag att klippa upp den mitt fram och sticka knappkanter. Vips, nån centimeter försvann och så fick jag en kofta. Men ändå har den legat oanvänd och känns bara säckigt stor.

Idag bestämde jag mig för att plocka upp alla maskor igen längs med linningen. Och börjag sticka neråt för att förlänga den. Tänker att en långkofta med fördel kan vara bylsig och stor. Hoppas jag har rätt i det! Annars vet jag inte.
Förutom det har jag också lagat en massa mat som blir matlådor till Maken. Han ska ha med sig två om dagen nu när han jobbar långa dagar och då brukar jag serva. Speciellt som jag är helt ledig.
Tja, i den takten går också en liten vecka.

Jag borde bo i skogen

Det är tätt mellan husen här i området. I den närmaste omkretsen har äldre och väldigt lugna och tysta boende flytat ut och in kommer givetvis en ny barnfamilj.
När Dottern var liten bodde vi omgiven av äldre utan hemmavarande barn. Möjligen nån tonåring nånstans. Vi har bott här längst för tillfället och nu är vi de där äldre. Omgiven av barnfamiljer med studsmattor, plaskpooler, och annat som skapar oväsen och ljud. Sånt som jag inte alls trivs i medan jag är ute och pysslar med blommorna eller tänkte mig en stund i en stol med en bok eller nåt.
De där äldre som bodde omkring oss innan hade en helt annan typ av hänsyn till alla grannar. Man skulle aldrig ha hört dem, hur nära de än var och inte ens när de hade barnbarn på besök.
Även de vuxna i dessa nya barnfamiljen är högljudda. Pratar med röster som hörs mest hela tiden. Jag blir ofrivilligt inblandad i deras konversation som jag inte är det minsta intresserad av. Nog kunde man väl prata lite mer dämpat ändå?
Speciellt tydligt hör man från tomterna bakom oss. Där det var enbart skog när vi flyttade in. Och då tänker jag inte ens gå in i allt hamrande, spikande och sågande det hålls på med där. Till sena kvällarna. Ingen som helst tanke på nån annan.
En familj i sammanhanget runtomkring oss har mycket stora bokstäver i sitt umgänge. Ungarna skriker, föräldrarna skriker. Ungarna blir osams och nån gråter hela tiden. Det kommer ofta gäster och då pratas det och gapskrattas det ännu högre. Överhuvudtaget är det i regel skriknivå i nutidens barns lekröster mest hela tiden. Och ingen förälder tycks dämpa dem med nåt hyschande ljud för att kanske inte störa hela grannskapet. Nej då. Skrik på bara.
På gräsmattan intill oss har kidsen fått en elbil. Den viner omkring med de två grabbarna fram och tillbaka men de två skriker åtminstone inte under tiden. Det värsta med bilen är inte vinandet av elmotorn utan den inbyggda musiktrudelutten som på alltför hög volym sätter sig på hjärnan och tränger ut allt annat. Lallalalalaaa, komsi komsi komsaa går jag runt och lallar för mig själv efter en stund. Tur att batteriet på bilen ska laddas mellan varven. Annars kanske jag skulle smyga dit och knipsa nån tråd …
Och jag försöker minnas om det var så när Dottern var liten också. Hon hade visserligen inget syskon att kivas med men det var en hel del kompisar på besök. Men allt det där skrikandet i leken minns jag inte. Kanske har jag förträngt och blivit gammal och grinig? Jag hoppas i alla fall att det blir slut på alla semestrar snart, så ungarna skjutsas tillbaka till förskolorna. Då blir det åtminstone tyst på dagarna.

Ge mig en ny sekatör och jag …

… klipper ner allt jag ser. Nja, jag överdriver. Lite.
Jag fick en ny fin sekatör av märke finsk i morsdagspresent. Jovisst hade jag sekatörer. Till och med fem i varierande storlek. Men bara dåliga, billigt skit, slöa, rostiga, kassa och ovårdade. Utan kännbar klippförmåga. Det är klippa dom ska. Inte tugga. Klippa.
Dottern dömde ut dem med plantskoleögat. Kom sen med ny och fin och slipad i present.
Som jag har klippt! Jag har kapat grenar i granen. Jag har kapat grenar i cypressen. Jag har kapat och klippt och går med vakande klippblick hela tiden. Är inte den där grenen väl lång? Borde inte det där vissna klippas ner? Och så där håller jag på.
I går tog jag med mig trimmern ut. För att slå ner lite eftersläpat högt gräs. När det var gjort blev det helt uppenbart att vildrosen inttill behövde styras upp. Jo. Verkligen! Jag hämtar sekatören. Började med en del små torra och döda grenar. Men klippte snart även en del andra grenar också. Formade liksom om och fräschade upp. Backade förnöjt och åsåg resultatet. Mycket bra, det blev ett tjusigt svep i busken. Men, i ögonvrån såg jag även en annan dylik vildros. Båda dessa är av den typen ros man skan se i alla dikeskanter. Små enkla rosa rosor som bildar nypon när de blommat klart. Grenarna är långa, svepande och böljande. Bildar en ganska kal stomme nertill med ett utsvept buskage upptill. Jag har tre. Två har anlänt av sig själva och den tredje kommer sig av en lössläppt ympad rabattros. Låter man sånt ske står man snart där med endast vildrosen kvar. Har glömt hur rabattrosen såg ut för länge sen. Men jag gillar dessa vilda med sitt ymniga växtsätt och deras blyga rosor i försommarblomningen. Låter dem med glädje svepa på.
Men ungefär vartannat år behöver de faktiskt glesas ur, snyggas till, klippas ur, styras upp. Nu gick jag med raska stövelkliv bort till den andra också, som är den största av dessa rosbuskar. Taggarna är livsfarliga. Långa och vassa. Det gäller att ha koll och fokus. Jag klippte, sågade de allra grövsta grenarna. Hade snart en större hög bakom mig än rosen själv erbjöd. Men snart hade jag fått ur allt trassligt, skadat, dött, torrt och tråkigt. Nya grenar får ljus och kan svepa vidare. Den kommer att vara en skönhet nästa vår. Nu blev det aningen glest in mot grannen, men det täpper snart till igen.
Sekatören pustar ut, behöver också putsas lite med nåt lämpligt. Den hittade nämligen även ett antal sniglar att dela på. Nu är också trädgårdstunnan fylld igen iför morgondagens tömning.

Dessutom har jag nu än en gång städat på altanen så att den är så där fantastiskt trivsam igen och sitter och inväntar Brorsan och Svägerskan i Bo-Bilen. Det blir en till natt här innan de tar med sig sin dotter och åker tillbaka hem i morgon.

Kurar skymning i regnet

Efter en del överväganden under eftermiddagen kom regnet tillslut igång.
Ett sånt stillsamt sommarregn som varken öser eller smattrar. Det bara drippar och droppar små försiktiga steg på altantaket och strilar sakta ner i regnvattentunnan. Jag hör att den redan är full och rinner över.
Vi har suttit på altanen hela eftermiddagen eftersom temperaturen varit behaglig. Var och en med sitt. Maken bygger nåt nytt lego som kom med posten. Jag sitter med Texten. Varsitt glas med den finska sommardrycken som jag bara är sugen på under semestern och som äntligen kan köpas här i sin ljusblå burk också. Longdrinken (lonkero) gin och tonic typ. Svalkande och god. Alltför fort är glaset tomt.
Ljuset slår lite magiskt genom molnen. Som om solen vill påminna oss om att den är där bakom och blandar sitt sken med molnens grå. Något slags rosa skimmer tar över. Fast allt ändå bara är grått.
Sommarkväll. Semesterkväll. Vardagskväll. Och helt ledig. Det är magi i sig.
Och jag tänder ljusen i lampkronan. I alla fall dem i alla hängande ljuslyktor jag belamrat dess armar med. Kanske själva ljusen senare om vi sitter kvar. Temperaturen har antagit regnets lite svalare art och jag hänger en värmande sjal om axlarna. Får Katten i famnen. Högläser lite för Maken för att känna efter om Texten håller.
Det gör den antagligen, eftersom han sänker ljudet på stereon och lägger ifrån sig mobilen tills jag läst klart.
Men så ropar grannen. Maken hastar över till det där garaget intill. För där ska byggas ihop någon slags bil som kom posten till småkillarna där tidigare. Sånt kan Maken inte motstå. Småkillarna själva har redan övergivit garaget för studsmattan. Låter Pappan och konstiga Grannen bygga ihop det där, vad det nu ska bli. Jag hör ivern i dem båda genom de öppna garagedörrarna.
Själv slår jag ihop Texten för idag. Häller upp en trivsam whisky och slår mig ner och kurar skymning en stund. Medan regnet droppar vidare på taket.

Angenämt besök

Det blev det i lördags. Brorsan, Svägerskan och BrorsDottern och därtill Liten Hund hade satt sig i blåa Bo-Bilen och kört sig upp genom landet. Själv satte jag mig i egen bil och åkte för att mötte upp dem i en Nationalpark en bit inåt landet. Jag kom först och tog en liten egen sväng innan jag satte mig och inväntade gänget.När de parkerat hittade vi ett trevligt bord med utsikt över älven där vi åt medhavd lunch. Sen valde vi ut en vandringsled och gick iväg. Det här är i regel ett myggrikt område men det har bekämpats på bra och inte en enda mygg besvärade oss. Tidigare har folk knappt kunnat vistas ute där utan mygghatt och heltäckande plagg. Leden gick delvis längs med nedre Dalälven och sedan en del i skogen. Vädret var soligt och alldeles lagom varmt och det var väldigt fina vyer.När allt speglar sig i vattnet är det svårt att låta bli att ta fina bilder. Förr bar jag alltid omkring på en tung kamera. Nu blir det bara mobilbilder. Det är egentligen synd, eftersom bildkvalitén blir därefter. Men så ser det ut numera. Mobilen är betydligt lättare att bära på. Vi är likadana allihop och det blir många stopp för att ta en bild eller fler som sedan hamnar på Instagram.Lilla hunden hänger på, oftast långt före oss andra i sitt långa koppel. När det blir för långt mellanrum stannar han och väntar. Men han gillar också vatten och vill ner till kanten och plaska runt och dricka lite här och var.
När vi kände oss nöjda satte vi oss i varsin bil och åkte hem till oss och vilade efter vandringen. Jag lagade ungsbakad ört-lax med smörslungad förskpotatis som vi njöt av med lite Bubbel till. Dottern tog med sig sin kusin på egna äventyr och Katterna höll sig på avstånd från den besökande Lilla Hunden. Otrevligt att få hem en hund mitt i allt är deras åsikt om saken. Hunden får finna sig i att mestadels vara kopplad här också så att han inte hinner ta sig an nån av katterna i ett vilt språng som ingen hinner stoppa.
Igår morse åt vi lite frukost och sedan bar det ut på en vandringstur i ett naturreservat vid havet. (Ja, inte Maken såklart. Han skjutsade runt på döttrar istället.)
Vi andra gick längs en lång udde där havet finns på båda sidor om tills udden tar slut och havet finns mitt framför. Det är ett ställe jag ofta besöker. En trivsam vandring och ett vackert ställe.

Det blev en del bilder därifrån också. Ingen matsäck hade vi tagit med och ångrade det lite, önskade att vi åtminstone fått med oss kaffe. Det hade smakat bra där på nån av stränderna. Men nu var vi tomhänta. Nöjde oss med havet och vyerna och blommorna och allt annat. Det finns också mängder med väldigt fina stenar som det lockar till att plocka med sig av. Men ingen följde med hem. Man får faktiskt inte plocka med sig naturen hem från ett naturreservat. Vi nöjde oss med att titta på dem.Nu har vi efter ytterligare en frukost huset tomt igen. Lilla Hunden fått med sig Husse och Matte i Bo-Bilen och åkt väg på vidare äventyr nån dag. Jag vet inte var de hamnar. Med egen Bo-Bil kan man hamna var som helst. De har byggt den själva utifrån en van som tjänat som nån slags arbetsbil. Rivit ur den inredning som var och byggt in säng, förvaring, kök, sittplats och hundplats. Allt är med, och de kan åka precis vart de vill. Hitta trivsamma kvällsplatser mitt i naturen. Laga sin middag vid nån trevlig sjö och vakna till frukost vid den samma. Det är supermysigt inne i bilen och jag skulle inte ha nåt emot att bo i den ett tag.
Katterna har nu återtagit huset och alla minnen efter nån hund på besök är borta. BrorsDottern fick vi behålla, hon stannar ett par dagar men hon och Dottern har givetvis egna planer. Vi får väl kanske bidra med lite mat gissar jag. Tills föräldrarna har bobilat klart och hämtar upp henne igen på väg hemåt.
Hur som helst var det härligt att få träffa dem igen, det var väldigt länge sen sist. Allt på grund av ett jäkla virus. Det var också härligt att komma iväg ut på en vandringsled igen. Jag har varit alldeles för slö denna säsong och knappt kommit ut i skogen alls. Kanske jag kan försöka bättra mig på den punkten? Vi får väl se.

Det blev rosor

Nåt slags övermod tycks ha drabbat mig! Jag vet ju sen länge att rosor (utom de ymniga buskrosorna vid rönnen och några vildrosor) inte är helt kompatibla med denna trädgård. Varför vet jag inte. Jag har jordförbättrat och beskurit och fjäskat så till den milda grad och ändå växer de rosor jag har synnerligen klent. I det närmaste knappt inte alls. Klena små spret som borde grävas fram och kastas på sophögen. Och jag har grävt fram, flyttat på och bäddat om. Till ingen nytta.
Intill paviljongen sattes för en evighet sedan en klängros. Den klängde knappt alls. År efter år bara småklängde den så jäkla mesigt. Fast den är en Flammentanz och sägs vara närmast ett ogräs som vem som helst lyckas med. Inte jag uppenbarligen. För ett par år sen, kanske till och med tre år sedan gav jag upp. Jag grävde, hackade och knipsade i det lilla som återstod av denna ros. Hela roten gick inte att dra upp men jag kapade så långt ner det gick och täckte sedan över den odlingslådan med lock. Ställde krukor av annat på istället för att gräva ner nåt mer.
I våras fick jag plötsligt syn på en stängel som var märkligt rosliknande och som hade letat sig ut genom en liten öppning i detta lock. Jajjamen. Rosen! Nu är den meterhög och blommar. Är det sån hårdhänt behandling de vill ha?
I en annan rabatt försökte jag fixa en rosenrabatt för nåt år sen. Jodå, två av rosorna är trivsamt återkommande. Ingrid Bergman och Leonardo Da Vinchi kämpar på och blommar varje år. De övriga inte så mycket. En klätterros i andra ändan har varit rätt småaktig tycker jag. Och ett par buskrosor som jag satte utanför denna rabatt som nån slags inramning gjorde ingen nytta alls. Och i en portal en bit bort var det rent av minirosor istället för meterhöga klättrande sjok.
Men så i år. Förutom detta vidunder under locket. Klätterrosen tog plötsligt fart, blommat så ymnigt i år att jag stod under och häpnade. De där två miniatyrklättrarna hade jag flytat för nåt år sen och de växer visserligen sakta och är fortfarande små, men de ser friska och fina ut och den ena blommar vilken dag som helst. Den kvarvarande buskrosen likaså. Den andra har jag dumpat.
Så ja, nån slags övermod har tagit mig när det gäller rosor. För jag köpte en ny Flammentanz som jag gjorde plats för utanför altanhörnet. Den har både växt rejält och blommat sen plantering. Idag medan jag rensade runt kändisrosorna fick jag ett svårstoppat ryck. Det tog mig raka vägen till blomsterbutiken och jag gav mig inte innan jag valt ut två nya rosor. Det fanns redigt med plats för dem i nämnda rosrabatt. Där är de nu konstfärdigt nergrävda med rosjord och förmaningar (hot rentav) om att växa.
Jag som aldrig mer skulle köpa en enda ros till denna trädgård. Har plötsligt skaffat tre nya hittills i år. Och säsongen är inte slut än. Växtrean har inte ens börjat …