Vintern rasade in

Den förvarnade lite redan i fredags med något blask som försvann innan det landade. Men det var som att snömolnen drog ett djupt andetag eller två. Sen blåste de ut en mängd snö i natt och under hela dagen idag. Så det kan nog ändå kan klassas som att det är vinter nu. Snön täcker till och med asfalten och alla träd är vita mot den grå himlen. Strax under nollan har temperaturen hållit sig och gör det möjligt för snön att ligga kvar. Väderappen påstår att hela den kommande veckan ska se likadan ut. Och det är bara att ta ett djupt andetag själv och ställa sinnet i vinterläge. Skotta, sopa trappa, skrapa bilrutor … allt det där. Hitta varmare kläder och stå ut med klagande katter. Som tjatar om att bli utsläppta och sedan tvärvänder i den öppnade dörren. För att tjata likadant igen en stund senare. Dom verkar inte ha något vinterläge i sinnet ännu.
Det närmar sig december. Mörkret ligger tät runt huset redan innan en vanlig arbetsdag tagit slut och jag älskar det. Mörker är bland det bästa jag vet.
Sitter där i skymningen och kurar in i det längsta, innan jag tänder smålamporna. Kanske bara en först. Lika på mornarna när jag kliver upp, minsta möjliga belysning. Helst bara ett ljus eller två. (Och det har inget med något elsparande att göra. Oavsett el-pris, minsta möjliga belysning när det är mörkt utanför.)
Redan när det dagas saknar jag mörkret och längtar till kvällen. Det är antagligen någon allvarlig brist i mig eller en märklig bokstavskombination eller bara allmänt knäpp kanske. Men jag tänker njuta av allt mörker nu, för snart vänder det som alla ljusälskare tröstar sig med. Hotar med i mitt synsätt. Det får allt dröja tills det vänder. Äntligen är det trivsamt mörkt. Strax är det dessutom tillåtet med all trivsam julbelysning. Om bara en liten vecka står Advent i hallen.
Det kan vara årets bästa tid det som kommer nu. Huset får en rödare ton, eftersom min jul är röd. Jag gillar att adventspynta med väl valda saker och därtill väl vald natur som mjuk och grön mossa och barriga kvistar. Hyacinter vore en dröm men doften är för skarp för mig numera. Framkallar nysningar och hostande harklingar i oss båda så jag avstår från dem. Jag får hålla mig till Julstjärnor och eventuellt nån Amaryllis. Eller Julrosor kanske. Tror det ordnar sig medan jag strosar runt i en välsorterad blomsterbutik jag gärna besöker.

När mamma gjorde jul i min bardom städades det rejält i minsta skrymsle. Hon höll antagligen på hela december. Men jag minns bara den där kvällen före min födelsedag. (Som infaller dan före dan) När hon stressade runt med det sista inpå sena kvällen. Kanske är det därför jag är så förtjust i mörkret? För när alla skarpa taklampor släckts och huset luktade rent av skurmedel och kalla mattor som legat till sig i snön, då var det liksom jul. Då var det rent ända in i skåp och garderober där ingen av oss skulle fira nån jul och hon hade till och med hunnit nåla upp tjocka glittergirlanger i bågar ovanför varje dörrkarm. I mitten hängde en julgranskula eller något annat juligt. Skinkan befann sig troligen i ugnen och mamma sjönk ner i en trött hög i soffhörnan. Pappa hade burit in granen och den kläddes av bara farten den också. Även den lilla gran som jag och Brorsan hade i vårt rum lyste fint. Jul liksom överallt, ända in i själen.

Snart är det lika mycket julstämning hemma hos mig. Minus all den där städningen.

Jag traskar ut i mörkret

Snart. För det är dags för månadens tjejträff. För ovanlighetens skull kan jag ta mig dit gående eftersom kvällens värdinna är den jag bor närmast. Till alla andra krävs en bil. (med andra ord en chaufför eftersom det serveras vin till maten) Alltså tänker jag bege mig ut i mörkret när det är dags. Detta mörker som tillhör årstiden är verkligen här nu och det skymmer tidigt på kvällarna. Speciellt sedan den där timmen vi föser omkring med i vår och höst nu är tillbaka på vintertid igen. Det är den så kallade normaltiden. Det är delade meningar om vilken av tiderna vi skulle göra permanent ifall vi slutade skyffla tid hit eller dit. Sömnforskare hävdar att vi ska ha vintertiden eftersom den tydligen gynnar sömnen bäst. Jag gillar också vintertiden och argumenterar för den. Andra vill ha sommartiden. Egentligen är det bara kring själva bytet som någon skillnad märks rent ljusmässigt. Snart kommer tiden ändå ikapp det ljusa eller mörka. Strunt samma. Låt oss slippa ändra.
Att bege sig ut i mörkret kräver att man gör sig synlig. Jag har alltså grävt runt i en låda i hallen för att komma över saker som gör mig synbar i mörkret. Reflexer är knappas bara för barn som en del vuxna tycks tro. Titt och tätt har man en mörkklädd vandrare alltför nära bilen innan den går att urskilja från den mörka omgivningen. Så man sitter där och snabbandas och krypkör ifall det finns fler som tror sig vara självlysande därute.
På med reflexer folk. Det är bättre att synas än att bli påkörd väl?
Jag hittade allt ett gäng reflexer. Av någon anledning hade jag en liten knapp från vilken det hänger en liten lysande älg. Den tänker jag skruva på. Därtill ett par reflexband på armarna och en reflex till i skoskaftet. Därmed är jag snudd på självlysande och borde ta mig säkert fram i mörkret. Ibland brukar jag även tända ficklampan i mobilen och gå med en i handen som en pendlande ljuskägla. Om jag måste gå på väg utan trottoar en bit. Vilket jag måste ikväll.
Jag ska räkna hur många mörkisar som tassar omkring på vägen dit. Kanske ska jag också väsa r-e-f-l-e-x med domedagsstämma när jag passerar dem? 😀

November och på väg till jobbet

Något försenad går jag ut till bilen med jobbväskan. Det är äntligen november. Min favorit bland månaderna. Det är ovanligt varmt för den här månaden ännu, temperaturer som skulle ha passat bättre i september. Men naturen skiftar ändå och himlen är så där skönt grå. Allt det där gula mot den grå fonden är fantastiskt vackert.
Bilrutorna är fuktiga, jag sveper av det värsta på bakrutan innan jag sätter mig vid ratten. Back-kameran är också immig och ger en diffus bild på skärmen. Men det är ändå ingen där bakom mig. Trots min lilla försening stannar jag ändå en bit hemifrån för att kliva ur och leverera ett fellevererat paket. Det hade ställts på vår trappa i morse fast det skulle stå på en annan trappa. Rätt husnummer men allt annat var fel. Kanske var levereraren lite trött i tidig morgon och läste adressen slarvigt fast de inte ens påminner om varandra mer än till husnumret. Kanske det sista på listan innan hem till ledighet? Vem vet. Jag passerar ändå alltid det rätta huset på väg ut från bostadsområdet och tar paketet dit. Turligt nog har jag läst på adresslappen innan jag hunnit öppna. Väntade trots allt inget från den firman. Paketet kan alltså levereras intakt.
Sen åker jag vidare mot jobbet med den musik som Spotify ger mig i högtalarna. Trevligt nog passande för dagens grå härlighet. Jag passerar en busshållplats där en kvinna sitter och tittar ut i ingenting. Tankfull på gränsen till bedrövad tycker jag att hon ser ut i den lilla glimt jag får. Kanske satt hon också som hypnotiserad av det gråvackra? Eller bedrövad över att det gråfula?
Det är en hel del bilar i farten som vanligt. I regel är det klokt att komma iväg fem minuter tidigare än jag lyckades idag. Har jag otur och hamnar i en strid ström som drar ner hastigheten blir jag försenad på riktigt.
Någon längst därframme kör också oändligt sakta. Får bakomvarande bilar att svepa ut mot mittlinjen för att försöka köra om. Men vi möter lika många och inte minsta glugg till omkörningsläge finns. I den kön möter jag en motorcyklist. Ovanlig novembersyn. Han ser också bistert frusen ut i öppen hjälm med rejäla skyddsglasögon. Verkar inte passa in i nutiden av någon anledning. Jag hinner inte spekulera mer i det, han är snart långt borta i min backspegel.
Byggarbetarna vid det nyaste bostadsområdet i stan är redan i full gång denna morgon. Har hunnit stänga av halva vägen med barriärer som tvingar trafiken att mötas på bara halva gatan. De mötande måste upp på trottoaren för att det ska funka. Hastigheten är rejält sänkt men inte alla bryr sig.
Bron jag strax kommer till är en knutpunkt. Avgörande för om jag ska komma i tid eller inte. Bilar från fyra håll trängs i filerna. Två långtradare blockerar den ena filen vid trafikljuset idag. Men inte min, jag tar mig förbi dem så fort det slagit om till grönt och knuten har ändå löst sig snabbt. Därmed är det bara halva vägen kvar och den brukar flyta på bra. Speciellt om jag väljer det snabbare sista alternativet som låter mig slippa fler trafikljus och en alldeles hopplös korsning där man kan bli stående länge innan det går att köra över.
Alltså kommer jag fram i tid trots min försening. Parkerar i jobbgaraget som vanligt eftersom jag har ett dygn av jobb framför mig. I morgon tar jag mig an morgontrafiken igen. Fast åt motsatt håll och i ledig takt. Då spelar det ingen roll om det är rörigt.

Måndagar är värst

När helgen varit extra bra blir det extra tungt att se sig om i en vanlig måndag igen. Klockan sa obönhörligen kliv genast upp. Och jag gjorde som den sa. Tunga steg från sängen som av en underlig anledning är som skönast när timmen är slagen. Hittade byxorna jag tänkt ha på mig blöta i tvättmaskinen. Tydligen var jag för glöms eller för lat för att hänga upp dem igår. Det fick därför bli nåt annat, mindre kul.
Gjorde mig i ordning på alla sätt och packade jobbdator med tillbehör för att åka iväg på ett möte. Bilen fick ta hand om det som såg ut att behöva skrapas på rutan. En knapptryckning på en fjärrkontroll med tillgång till ett uppvärmande system . Därmed kan bilen välkomna mig varm och inbjudande en stund senare. Däremot hade den ingen lust att koppla in mig på det trådlösa som ska hitta min mobil och min musik. Radion bidrog bara med tjatig reklam. Jag skulle inte åka så långt, det fick vara tyst och musiklöst.
Den lite större och aningen billigare parkering jag brukar använda mig av hade redan fyllts till millimetern av andra säkerligen måndagströtta bilförare. Ingen hade lämnat någon liten lucka till mig och jag fick bege mig närmare min mötesplats där också parkeringarna blir dyrare. Hann precis in i en sån när telefonen ringde och bokade av detta möte. Jahapp. Typiskt. Måndag. suck.
Jag vände hem igen och packade upp jobbdatorn igen. Jobbade ikapp lite smått eftersläntrat. Tog mig sedan an lite slapp håltimme men efter lunch ska jag ut till bilen och ta mig an samma sträcka igen, för nästa möte. Hoppas det blir av så att jag slipper åka ogjort en gång till. Men det är då det. Just nu gör jag vad jag vill en stund. Borde ta en kopp kaffe i förväntan att den ska göra mig lite piggare. Oklart om det fungerar.

En torsdag i oktober

*Ute blåser det häftiga vindar. Jag som hade tänkt ta tag i det där med löven. Det skulle bli som när katten jagar sin svans … Jag nöjde mig med att gå ett varv och konstatera att det yr omkring men att det får allt vänta. Helgen ger mig ingen tid till sånt heller. Dom får ligga kvar till nästa vecka.
*Jag ska jobba större delen av helgen igen. Däremellan klämma in en julmarknad på annan ort. Åker med goda vänner mest för sällskapets skull. Julmarknad i oktober känns lite oinspirerat. Jag har varit på den förr och hittade inte då heller någon lust till inhandlande av hemmatillverkade julprydnader, tomtar och änglar. Diverse ätbart säljs också men ja. Mest för sällskapet som sagt. Sist hittade i alla fall fantastiskt garn, kanske det kan upprepa sig i år också.
*Årets nobelpristagare i litteratur är utnämnd idag. Gläder mig åt att det blev en kvinna i år men hennes namn är mig okänt, liksom hennes böcker. Får väl se om jag tar mig an någon av dem. Borde i så fall se till att beställa snabbt eftersom pristagarens böcker säljer slut på nolltid när det står klart vem man ska inhandla.
*Helgen som var när vi besökte Dottern var en av de bästa helgerna på länge. Vi hade jättetrevligt på alla vis. Åt massa god mat och fick se en del av staden likväl som hennes lilla lägenhet. Bodde på hotell gjorde vi också. Nu är just det inget jag går igång på egentligen men eftersom Dottern bor litet var hotell enda alternativet för besökande föräldrar. Hotell alltså. Tja, det är väl fint och så men hur många har inte vältrat runt i dessa sängar? I dessa kuddar och täcken. Javisst tvättas de regelbundet men ändå. Jag har svårt att bortse från det när jag ska lägga mig och tycker att det blir folksamling i sängen. Dessutom sover åtminstone jag sällan bra den första natten i ovan säng. Frukosten var helt okej men inget exceptionellt ändå. Det var Dottern vi åkte för, och som bonus fick vi också träffa Mamma och Brorsan med familj eftersom vi mellanlandade där på båda vägarna.
*I morgon har jag ett inbokat besök av obehaglig art. Inte så att det gör ont men det medför ändå obehag en stund. Det där cellprovet ska tas igen. Visst. Det är fantastiskt att bli erbjuden detta regelbundet och till knappt någon kostnad alls. Men resan dit, stunden i väntrummet, in och klä av sig till hälften, upp i den där jäkla stolen/britsen med benen i vädret medan grejer ska in. Det tar ingen stund alls men ändå. Stegen därifrån är betydligt lättare. Väntan på brevet med besked aningen oroligt som alltid. Har åtminstone ingen anledning att tro att det kommer dåliga besked.
*Jag är hungrig. Borde ha fixat lunch för länge sen. Men alltså vad tråkigt det är att fixa lunch till sig själv. Det slutar med att jag äter nåt halvdant typ fil eller en macka och är hungrig i alla fall sen. Idag borde jag också fixa en tidig middag så att vi kan äta direkt när Maken kommer från jobbet eftersom vi ska iväg sen. Suck. Vad ska jag hitta på? Jag får gå och rådgöra med frysen. Den kanske har något förslag.

Höstlikt

Hösten springer i rask takt och jag hinner inte med. September är redan i det närmaste alldeles slut. Pelargonerna står och trängs i sin vinterförvaring sedan en tid tillbaka. Den är aningen för mörk för dem men de brukar klara det ändå. Annat sommarväxtligt står på altanen i full blom. Jag kan inte slänga dem, måste låta frosten hjälpa till där.
När jag tittade ut i morse såg jag att lönnen börjat skaka blad omkring sig. Det är alltså dags att ta itu med hösträfsadet. Detta slitsamma och otroligt tråkiga göra. Den gången på året när jag överväger att fälla alla trän i min närhet och aldrig behöva räfsa mer. Det kommer givetvis inte att hända eftersom jag älskar träd. Skulle aldrig fälla något som är friskt. Jag lever med löven och vadar förr eller senare ut i dem med räfsan som sällskap. Fast i ärlighetens namn gillar jag att se höstlöv i färgglada sjok på marken ett tag först. Det är så vackert med lövströssel i gräsmattan. Ett år försökte jag mig på att klippa ner alla löv till smått glitter med gräsklipparen. Skulle vara så bra för gräsmattan tydligen. Det fungerade inte alls. Den körde bara över löven utan att göra glitter. Lämnade möjligen halva löv efter sig. Jag hade behövt köra så många varv att både jag och gräsklipparen fått läggas in på vilohem sedan. Nä. Det är bättre med räfsan. Somliga löv får bli täcke i rabatterna. Det mesta hamnar i trädgårdstunnan och resten på komposten. Många träd är lika med massor av höstlöv. Det är de stora björkarna, den gigantiska lönnen, det rejäla päronträdet. Det stora buskaget av syrener. Och en hel del annat som behagar ge mig höstjobb. I olika takt. Alltid lönnen och päronträdet som är ivrigast att ruska av sig löven.

Det skulle kunna vara ett helgjobb detta. Men icke. Vi drar och låter dem stå där och med sitt lövskakande. Planen för helgen är Dottern. Vi ska titta till henne i den nya staden som vi inte besökt sedan hon flyttade dit för snart ett år sedan. Hon har varit hemma på besök istället. Men nu ska det bli av. Vi ska umgås, stadsvandra och ha det bra. Maken och jag ska bo på hotell eftersom Dottern bor i en liten etta. Ingen plats för besökande föräldrar. Vi gör mellanlandningar hos familjen i mitten för att slippa köra hela vägen samma dag. Och givetvis ett besök på legobutiken en bit hemifrån redan på färden neröver. Maken till legointresserad Make finns bara i fåtal. 🙂 Många biltimmar lär det bli. Tur då att vi trivs i bilen. Jag ska ordna med en trivsam spellista och roar mig med stickningen. Maken kör helst eftersom han har anlag för åksjuka om han inte kör själv. Ja, så ska det bli. Löven får jag ta itu med nästa vecka.

Tankar

Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?

Oroligt

Landet närmar sig ett val. Alldeles snart ska man in bakom skärmen och klistra igen sina valkuvert. Det är ett oroligt val eftersom det är en alldeles osannolik frammarsch för partiet som vill bli av med allt som inte är blågult i själen. Allt högre siffror i mätningarna tyder på att en stor del av denna befolkning tyvärr ställer sig i hatarskaran. Att partiet, som jag inte ens vill nämna vid namn, också har för avsikt att ställa till det rejält på en mängd andra plan tycks inte bekymra dessa väljare. Allt man ser är löftet om folk som ska kastas ut ur landet. Det är beklämmande. Jag kommer att sitta med en bisvärm i magen under valdagen.

Ett krigsdrabbat läge oroar i den här delen av världen och priserna på det mesta drar i väg alldeles orimligt. Framförallt elpriserna ser ut att bidra till elände i vinter. Men även räntor på bolånen och priserna på maten som ska handlas hem och det drivmedel som ska hällas i bilen och mycket annat är skakigt och osäkert. Det pratas om finanskris, elransonering, brist på diverse grejer och allt låter lika allvarligt.

Vädret kan överraska med regn fast det enligt väderappen bara ska regna noll millimeter. Fast korta skurar kanske inte skapar några millimetrar?
Det har sannerligen regnat under augusti och skapat orosklumpar i magen. Speciellt när det påstås kunna bli betydligt många mer millimeter än noll. Skyfallsliknande regn är en väderterm jag aldrig mer vill höra. Och enligt de första prognoserna tänkte sig detta regn häröver igen. Jag följde nyheterna och såg vilken oreda det hade skapat under sin färd. Sån oreda som vi redan upplevt. Tydligen tyckte det regnet också att vi haft nog och gjorde en gir mitt i natten. Svepte förbi i utkanten av vår landsända. En sån lättnad. Även om jag lider med alla som drabbades av det på övriga ställen. Ja, det här med regn hör hösten till men det kunde väl nöja sig med att regna på ett måttligt vis. Inga fler skyfall tack.

När Dottern långt borta i landet ringer och säger att hon är alldeles yr och inte kan stå upprätt … då är oroligt ett alldeles för lindrigt ord. Det är det absolut sista telefonsamtal man vill ha och givetvis ett telefon samtal man absolut vill ha eftersom man såklart vill veta hur det står till. Hon är ensam i en stad där ingen anhörig finns. Jobbarkompisar jo, och en och annan ny bekantskap. Men ingen man i det läget känner sig bekväm att ringa. Dessutom ensam i en lägenhet som kräver koder eller taggar för att ens ta sig in i trapphuset. Nån våning upp. Då sitter mamman en bit ovanför soffan och inbillar sig allt möjligt och måste ringa gång på gång och kolla läget. Men vad fasen kan man göra? Turligt nog släppte det vid en stunds vila. Vi tror det var stress eller nåt mitt i värmen och flyttkaoset som hon stod i just då. Nu är allt tack och lov bra igen. Men ja, fy fasen.

Oro är en märklig känsla. Den skaver och gnager och är fruktansvärt fantasirik. Kan hitta på helt osannolika scenarion och skava runt med dem ett tag. Tills det antingen inte längre finns anledning till oro. Eller tills ett faktum visar sig och nån annan känsla måste ta vid. Det hör livet till, men nog kunde det väl vara skönt att slippa oroa sig alls.

Sommaren är nog slut nu.

Sommaren är på väg att släppa taget. Min favoritårstid hösten är på gång. Men först måste även jag släppa taget om sommaren.
Alla de där stunderna på altanen. Eller under markisen bland pelargonerna. I paviljongen med katten.
Alla blommor som ska tas om hand. Övervintras. Slängas. Plockas undan. Allt som är sommar ska jobbas bort. Paviljongen ska förvandlas till en stomme med rester av somrig växtlighet klamrande efter någon slags fortsatt grepp. Tills frosten tar dem. Taket ska dras av och vikas ihop. Draperierna ska ner eftersom det inte längre blir väder för något paviljonghäng innan en ny sommar beviljas oss.
Ja allt det. Sen kan det få bli höst. Med fallna löv i blöta högar och allt det där. Helst inte så mycket regn. Alla vet varför. Regn är inte längre en favorit. Men jag tar gärna lite dimma och annat gråväder.

Sommaren har bjudit på vila, trevligt umgänge och en hel del annat. Vi köpte ny bil, Maken byggde ny entrétrappa och gjorde klar sina egenbyggda sänggavlar. Jag har hunnit sticka grejer och redigera lite text igen. Vi har umgåtts, gjort kortare dagsturer med den nya bilen och bara slappat hemma. På det viset trillade semestern sig slut en dag i taget. Och vips var det dags för jobbångest, packa matlåda och se över arbetsschemat igen.
En vecka av arbetande slag gick i vanlig stil. Inget nytt och egentligen en massa nytt eftersom jag tyvärr miste en arbetskamrat under sommaren. Gick på begravning denna första arbetsvecka med en konstig känsla. Ingen anhörig men ändå, en långvarig arbetsrelation. Begravningar är alltid tunga tillställningar oavsett.
Helgen kom med gula varningar om nya skyfall som fick det att gno i magen. Allt det regnet skulle envisas med att dra sig häröver igen. Men gjorde mitt i allt en girande sväng och lät oss hållas med lätta skurar. Som om själva regnet ansåg sig ha överdrivit tillräckligt här förra året. Så tacksam för den svängen. Och känner med andra som drabbats av detta på samma sätt som vi drabbades då. Nu ser jag bara en grå himmel och inget regn alls. I alla fall utanför jobbfönstret där jag befinner mig på helgjobb idag.
Ja, veckorna kommer att rulla på. Vips är affärerna julpyntade. Vi har redan beställt jultidningsböcker av en liten kille som kom med katalog i ryggsäcken. Jo, det blir tidigare för varje år tycks det.

Rädd för regn

Varje prognos för regn orsakar lite kramp i magen. Åtminstone tills jag kollat igenom väderappen för att se mängden regn som väntas. Så länge det är noterat som några få millimeter på ett dygn känns det lugnt, men när det börjar bli tiotal i millimeterhänvisningarna. Då. Går pulsen upp.
Vi har upplevt ett skyfall redan denna sommar. Det var medan Dottern var hemma på semester. Vi satt alla tre i godan ro med en film och en ostbricka en kväll och fick syn på ett sken utanför fönstret. Strax därpå mullrade det hotfullt. Jag är inte rädd för åskan i vanliga fall. Men den kvällen dånade himlen som om den tänkte rämna över våra huvuden. Blixtarna kom i flertal samtidigt. Regnet som till en början strilat ner var snart ett dån som av ett vattenfall. Vi stängde givetvis av allt som kan var känsligt för åskan. Stod i fönstret och tittade på blixtarna och hur vattnet forsade ner längs gatan. Jag gick ut på altanen där det skränade av regn på plasttaket … precis som en natt för cirka ett år sedan. Stenplattorna nedanför altanen var nästintill osynliga eftersom det var sjö utanför igen. Precis som för cirka ett år sedan. Då var sjön nästan i nivå med altangolvet som är ca 10-15 centimeter ovanför marken. Nu var det inte fullt så högt. Än. Jag skyndade mig därpå ner i källaren. Sprang runt via alla fönster som släppt in vatten den gången. Kände på väggarna, kände på golven. Tack och lov torrt.
Till råga på allt var den ena Katten ute och vi vet att han är rädd för höga ljud och tänk om han kom i vägen för blixten. Vi ropade men även om han hörde oss genom regndånet och åskskrällarna kom han såklart inte genom det regnet. Troligen låg han under någon buske eller in under något förråd.
Det var ett långvarigt åskoväder den kvällen och det regnade lika intensivt i nästan en timme. Jag hann ner flera vändor i källaren innan det äntligen slutade.
Förra sommaren kom ovädersnatten efter en regnig vecka. Marken var redan genomblöt. Den här kvällen var marken torr. Fick en ordentlig blöta men inget som kom in någonstans. Tack i himlen för det. Men ingen av oss hittade nån ro med film och ostbricka efter detta. Filmen fick vara och osten hamnade i kylen igen. Pulsen tog lite tid på sig att varva ner och det var lite svårt att somna senare.
När det slutat virvlade en blöt Katt in genom altandörren, vild i blicken. Fångades upp av Dotterns famn och fick en handduk om sig. Allt väl.
Nu börjar snacket om regn och störtskurar igen. Kanske inte i vår del av landet just nu men det triggar oron ändå. Jag kommer att hänga vid källarväggarna fler gånger innan det börjar snöa …