Färdigfirat och nytt att fira

Gårdagens pärl-bröllopsdag firade jag mestadels alldeles för mig själv. Maken var på jobbet. Jag såsade på i trädgården och med lite av varje inne. Bjöd mig själv på en lättare lunch med en god jordgubbsdesert.
Vi åkte till stan sen, när Maken slutat jobbet. För att få lite mat som någon annan lagat.
Det var kö utanför restaurangen när vi kom. Innan öppning. Det brukar i regel vara det och vi hade en backupplan, men eftersom det var bara fem minuters väntan ställde vi oss ändå där.
Fick ett bra bord ganska snabbt och eftersom vi varit där förr valde vi snabbt vad vi ville äta och var också bland de första som fick in maten. Det var tur.
Detta ett populärt ställe att ta med sig barnen på. Inredningen är lite knasig med ett slags cowboytema. Lite ruff, ska se ut som en saloon från nån westernfilm. Udda möbler, grova sådana. Diverse galen dekor och med en massa grejer hängade i taket. Bland annat julpynt året om. Och man får jordnötter att sitta och skala medan man väntar. Dessa hävs ut direkt på de grova borden och skalen sopas ner på golvet. Personalen är klädda i cowboyhatt och övrig sådan klädsel. Tjejerna i nån slags cancan klänningar. Maten serveras på stora brickor eller uppläggningsfat med en massa små pytsar med olika tillbehör. Gott är det.
Nåja, barnfamiljer var det också gott om. Givetvis ska man ta med sig barnen på restaurang, det säger jag inget om. Vi besökte också ofta det här stället under Dotterns uppväxt. Men man kanske borde låta bli att ta med de allra minsta, eller åtminstone lära dem hur man gör. Att man sitter vid sitt bord och att man inte skriker och härjar. Så att andra gäster kan få njuta av sin mat och eget sällskap. Nu kändes det som att vi käkade på något lekland.
Det bars omkring på barn som skulle kolla på grejerna i taket. Nån lekte tittut med sin unge som skrattskrek sig igenom min måltid. Det sprangs omkring och skreks och härjades mest hela tiden och till viss del initierat av föräldrarna galet nog.
Det finns många knep för att få barn att sitta stilla och hyfsat lugna vid sådana tillfällen. Ta med nån grej! Nåt de inte sett förr eller papper och penna och rita tillsammans eller ge dem åtminstone nåt att titta på i mobilen. Sen när maten kommer in brukar det ändå bli lugnt. Om inte föräldrarna också är stressade och rädda att ungarna ska bete sig tokigt. Det är rena grogrunden för att ungarna ska betet sig tokigt. Men den där familjen var helt oförberedd och verkade inte ha nån som helst tanke på att andra gäster inte ville vare sig höra eller se dem leka på restaurangen. Och jag fick lust att gå fram och väsa ilsket. Eller peka tydligt på den exemplariska familj som satt längre bort med lugna stillasittande barn och hade trevligt. Men jag stressade mig tillslut genom maten så vi kunde komma därifrån. Nåt direkt njutbart läge infann sig inte.

Men ändå, vad gjorde väl det … för vi hade fått nåt nytt att fira alldeles före!

Innan vi hann så långt som till restaurangen ringde nämligen Dottern. Jag hörde redan på inandningen vad hon tänkte skrika i mitt öra.
Precis den meningen kom en knapp sekund senare. ”JAG KOM IN!” Glädjen i det skriket kom sig av att beskedet vi inväntat med spänning äntligen fanns. Hon hade kommit in på utbildningen!
Dottern tänker byta bana. Fotograflivet innebär alltför mycket resande och alltför mycket jagande efter kunder. Nu har hon jobbat med blomster i ett år för att pausa och fundera. Kom tillbaka till ett yrke som lockat redan när hon gick sin första fotografutbildning för några år sedan.
Jag åkte med henne på ett öppethusbesök på skolan tidigt i vårvintras och sen gjorde hon sin ansökan med arbetsprover och övrigt under våren. Endast fjorton stycken tas in och Dottern blev alltså en av dem!
Nu ska hon lära sig 3D-animering och förhoppningsvis bli speldesiger om ett par år. Den branschen bara växer och det finns stora chanser till en bra anställning. Praktiken görs på nåt av de svenska bolag som finns inom spelutveckling och de brukar tydligen snappa åt sig eleverna redan då. Skolan hade en hög procent elever som fått anställning direkt efter sin utbildning berättade man på det öppna huset.
Fotografkunskaperna kommer att vara till nytta även på detta område såklart.
Det blir till att tågpendla eftersom skolan ligger ungefär en och en halvtimme härifrån, men det kommer säkert att gå bra.

Två leende föräldrar mottog detta skrik. Det är en välsignelse i livet när ens barn är lyckliga.

30 år!

Jag ser lika häpet på de där siffrorna varje gång. Hur är det möjligt att det redan gått trettio år! Det är en evighet, men känns verkligen inte som en sån. Är vi inte lika unga och pigga nu som vi var då!
Och så passerar jag en spegel och stannar till och glor på kärringen däri. Var kom hon ifrån? Vem släppte in henne? Trettio år sätter tydligen sådana spår.
Jag letar som en galning efter bröllopsbilderna. I det där ljusgrå sammetsalbumet med sin silkestofs. Det är helt borta! Däri sitter en trettio år yngre brud i sin fina hemsydda klänning med en hy som inte alls liknar den i spegeln. En blick som är lite klarare och ett leende som är lite …. njä … leendet känner jag igen.
Albumet är och förblir i gömsle. Jag som tänkte ta en bild av fotogafens bild. På den där brudbuketten jag bar. Den med all slags pastellfärgade Luktärter. Lite droppformad var den med en massa grönt som bas.
Jag hittar bara albumet jag gjorde själv. Med bilder från planeringen av bröllopet och förberedelserna och de där unga typerna som övar i kyrkan dan innan. Vem är dom? Jag minns lite svagt att det en gång var vi. Sen gick åren.
Prästen går före, pekar och visar, styr och ställer. Kyrkan är sval mot sommaren utanför. Brudnäbbarna ser förvirrade ut och en skeptisk mamma till en av dem sitter på första bänken och undrar hur i hela friden det ska gå. Flickebarnet kunde allt få för sig att brista ut i all slags spontanitet. Jo, det visste vi. Den andra näbben är betydligt allvarsammare, lugnare och tagen av uppdraget. De ska klara det med bravur såklart.
I albumet finns till och med en bild av brudparet kvällen innan, när vi redan gått och lagt oss i den utbäddade sängen i stugan. En god vän tog den. Där ligger vi och ser mäkta förväntansfulla ut. Jag minns inte längre om jag sov bra den natten.
När vi vaknade sken solen, det vet jag gladde mig. Men det blåste nästan stormvindar. Märkligt nog togs inga bilder den morgonen. Inte förrän vi står färdigklädda och färdigfriserade i min Mosters hus. Svägerskan, frisör till yrket på den tiden, fixade min uppsatta brudfrisyr som vi övat fram tidigare. Lilla brudnäbben i fin vit ryschig klänning håller min hand och ser beundrande på oss. Utbrister i ett spontant ”jösses vad vi är fina!” (fast givetvis med hembygdsspråket ”Jistas va vi e grann!”)
Och nog var vi granna. Det kan jag se på alla gamla bilder som visar dagen i sitt förlopp. Från fotograferingen till själva vigseln till kramarna utanför. En sån dag!
Buketten, den gick inte att torka. Men jag valde ut en bråkdel ur den som jag lade i press tillsammans med bandet som prydde den. Resten brände jag faktiskt i den öppna spisen i stugan. Ville inte att det skulle ligga och ruttna nånstans eller hamna på nåt sopberg.
Sen klistrade jag in mina pressade blommor på en egen sida i albumet. Med fotografens bild av bruden intill.
Efter trettio år har allt blomster antagit en brunaktig ton. Lite skräpigt, lite slitet men fortfarande kan man ana hur fin den var.
Jo, de där trettio åren sätter allt spår och har verkligen inneburit extra allt. Men mest bara bra på alla sätt.

Lite kuriosa kan tilläggas att delar av gästerna spekulerade i om bruden eventuellt, möjligen, kanske var gravid där i hemlighet bakom sin veckade kjol.
Jo, jag kan förstå funderingarna. Vi hade varit ihop i över tio år redan och plötsligt skulle till altaret. Och för en av bilderna som skulle tas på brudparet, på klippan vid havet där vi höll festen. När den nya Maken råkade placerade sin hand så den såg ut att ligga på min mage istället för nästan på höften där den faktiskt var. All veckad kjol ställde till det så att det såg mer spännande ut än det var. Det fanns ingen hemlighet under tyllen.
Dottern kom först två år senare och ingen gjorde egentligen anspråk på denna livmoder innan det.
Men det är en annan historia.

Helg av lite extra lag

Maken och jag har trettioårig bröllopsdag på tisdag! Man kan undra allt det där med åren och så. Trettio år är en obegripligt lång tid när man ser framåt och en förvånansvärt kort sådan när man ser bakåt. Nog hade jag för avsikt att gifta mig för alltid, men jag tror inte att jag kunde greppa några trettio år den där rätt så blåsiga och kyliga men soliga sommardagen när jag klev i brudklänningen.
Nåja, hur firar man? En vanlig tisdag. Jag är ledig då, men Maken jobbar som vanligt. Vi brukar inte fira på bortresta eller storslagna vis annars heller. Men trettio ändå! På en tråktisdag.
Vi bestämde oss raskt för att förfira i helgen. Planerade för en biltur till ett ställe med flera butiker där man säljer diverse glasgrejer. Vi har varit där flera gånger förr. Går aldrig ut tomhänta.
Nån slags tradition med en gemensam present på bröllopsdagen har vi skapat och ofta då nåt i glas eftersom vi är oerhörda glassamlare. Alltså gjorde vi oss iordning ganska tidigt i går och såg fram emot att tillbringa en sval stund i bilen eftersom det var rätt så äckelvarmt ute.
Knappt två timmar senare stod vi vid ett låst skåp innehållande glaskonst och valde ut vår gemensamma present.
Sen hamnade vi på nästa ställe och ja, det går som det brukar. Det blev ett par grejer till.
Sen åt vi en väldigt god räkmacka i ställets alltför varma café och tillbaka till bilen med alla våra kassar.
Turligt nog var det inte många ute i samma shoppinganda och det var lätt att hålla kloka avstånd. Vi hade bestämt oss för att vända ogjort om det varit fullt på parkeringen faktiskt. Nu slapp vi det. Visserligen hade det blivit betydligt billigare. 😉

När vi kom hem hade temperaturen slagit om från alltför varm till behagligt sval. Jag pausade en stund på utesängen. Strosade sen runt en stund med lite självpåtagna uppdrag i trädgården. Maken höll på med sitt inne.
Så småningom bänkade vi oss vid Zoom. Skärmdubblat till stora teven avnjöt vi en fantastiskt fin harpakonsert, live från Amerikat. Välspelat av skicklig ung dam, och väldigt fina musikstycken bjöds vi på hemma i egen soffa. Ett glas vin och stickningen därtill. Medan vi väntade på beställd mat som tillagades i stan och packades för utkörning. Precis när konserten var slut ringde det på dörren.
Väl planerat skulle jag säga. Och maten var god och vi var väldigt nöjda med vårt firande. Tisdagen kommer väl och går skulle jag tro. Kanske lite extra gott till middag, vem vet.

Oklippt och vildvuxet

Detta är vyn från gatan. Vad folk som passerar ser. Och tänker att här bor det en lat jävel. 🙂
Jag har klippt en remsa innanför men det kanske man inte hinner lägga märke till. Och att det är hyfsat väklipppt på baksidan har man ingen aning om när man bara passerar längs gatan.
Förutom vilda blommor och gräs är det också ett par just ny ymnigt blommande buskar. Och en plantering runt det gamla döda plommonträdet. Fast den planteringen är lite svår att upptäcka med långgräset framför, det ser jag. Fast jag ser den tydligt från mitt lite mer välklippta håll och det är det viktigaste ändå.

Jag hoppas att folk som passerar istället tänker; ”Å, här bor det en som bryr sig om insekterna!”
För det är verkligen inte lathet som orsakar detta vilda och ovårdade utseende. Utan faktiskt omsorg om fjärilarna, humlorna, bina och alla andra hotade insekter. Också för att jag tycker att ogräs är vackert och det växer fina strån, höga blå och vita klockor, prästkragar, rödklöver och annat jag vill se blomma. Kanske klipper jag ner det sen, när allt blommat klart.
Insekterna är verkligen hotade, det pratas mycket om dem nu. Hörde senast i går på radion en biolog säga att det är en oroväckande minskning av fjärilar och andra pollinerande insekter. Och att vi kan hjälpa till genom en mycket enkel åtgärd. Att lämna delar av gräsmattorna oklippta. Både i våra egna trädgårdar men också i delar av parker och andra offentliga grönområden. Det är väl härligt ändå, att lite lathet eller att bli befriad från ett tråkigt måste kan göra sån nytta!
Jag hjälper alltså till jättemycket 🙂 Insektshotell och liknande i all ära. Men det är medvetet oklippt på många ställen runtom i min lite vildvuxna lummiga trädgård. Vad ska de med hotell till om det inte finns nåt jobb liksom? Det surrar därför också en hel del i allt detta oklippta och en och annan fjäril fladdrar förbi. Och visst såg man oftare fjärilar förr? Betydligt mer olika fjärilar också? Tog dem så självklara, nu blir det lite ”åå, en fjäril!” när nån äntligen fladdrar förbi.
Vi måste börja ta vårt klot på allvar! Vi kan inte fortsätta som vi gör och riskera att allt förstörs. Vi vill väl ändå ha en beboelig jord med all fantastisk natur kvar!

Sommarkväll

Jag har lite svårt att släppa taget om sommarkvällen. Den är ljum, och med en lagom sval vind. Vilsam och så där rätt så underbar, att det blir svårt att lämna den. Trots att det närmar sig midnatt sitter jag ändå ute och lyssnar på nattljuden. Tittar på de solcellsdrivna utebelysningarna som tänds en efter en och därtill några ljus som jag tänt själv. Vindspelen som spelar lite emellanåt när vinden sätter fart på dem.
Dagen har varit varm. Närmare trettiotre grader om inte mer. En kvävande värme som inte var alls det minsta behaglig.
För att göra det bästa av den använde jag morgontimmarna efter jobbet till att städa lite på uteplatserna. Björkarna på baksidan av tomten gör sitt till för att skräpa ner just nu.
Sen stängde jag dörren om mig och städade enklast möjligt inne också. Innan en dusch och iväg för att handla. Ratten var brännhet och jag stod en stund med bilen igång för att svalka av den innan jag åkte.
På affärerna var det svalt och behagligt, jag handlade i sakta mak för att njuta av det länge. Och fick värmen kastad över mig så fort jag kom ut igen.
Ändå stannade jag på hemvägen och plockade en bukett. Av fina strån och svajig lila Vädd.
Hemma fixade jag en pastasallad och lite tilltugg. Dukade en bricka med champangeglas. Gick ut i den där värmen igen och bredde ut ett par överkast på gräsmattan, skapligt i skuggan. Slängde ut ett gäng kuddar och gjorde fint i mitten med den där buketten.

Det skulle bli tjejträff, med avstånd. Vi har inte setts på länge nu men ute och på rekommenderat avstånd skulle det gå bra.
Det blev en trevlig kväll. Och varm. Vi satt kvar där länge, tills kvällssniglarna började dra sig fram över gräset.
Då packade vi ihop och alla åkte hem till sitt.
Jag sitter ännu kvar, på altanen, och njuter av den här svala kvällen.
Sommaren är som bäst på tidiga morgonstunder och i sen kvällning. När värmen inte är så kvävande. Som nu. Om inte myggen får mig att ge upp sitter jag nog kvar en stund till.

Varmt, varmare, varmast

Termometern påstår att det är över tjugosju grader utanför det rum jag befinner mig i och snudd på tjugofem i rummet. Det har hotats med trettio grader sommar idag. Minst. För mig är den typen av temperaturer mer ett hot än ett löfte.
Dessutom jobbar jag hela dygnet.
När jag är hemma håller jag mörkläggningsrullgardinerna på solsidan nerdragna och markisen utvevad på sitt yttersta. Alla dörrar stängda för att inte släppa in nån värme.
Jag hasar omkring i så lite sysslor som möjligt. Passar på att få nåt gjort under morgontimmarna medan det ännu är skapligt drägligt och resten får allt vänta till kvällen eller rent av en annan dag.
Så länge det finns svalka i skuggan stannar jag ute, men när den inte längre kan kännas behaglig går jag in till mörkret och det skapat svala och ända ner i källaren om nödvändigt. Visar mig inte igen förrän till kvällen. Typ vampyr liksom. Fast utan den där drycken …
Nåja, på jobbet är det lite liknande beteende. Förutom sysselsättningsgraden givetvis. jobbar man så jobbar man. Men inomhuslivet kan påverkas. Markiserna, som tack och lov finns för alla fönster i solen, är ute till max och persiennerna fällda innanför. Dörren stängd. Fläkten på. Ja, jag vet. Fläktar är inte det rekommenderade alternativet i pandemier som denna, men här är bara två friska typer så jag tar mig friheten.
Eftersom ingen av oss två är speciellt lämpade för värmen (av olika orsaker) hålls vi inne i detta hyfsat svala och går inte ut förrän framåt kvällen möjligen. När det svalkat av ett uns. Då kan vi kanske strosa iväg på en liten promenad eller sitta ute på terassen ett tag.
Natten orkar jag inte ens tänka på. Hemmakällaren är gudomlig att sova i så här års. Jobbsängen inte så mycket. Den är placerad i ett väldigt litet rum och där är det varmt alltså. Trots att ett litet fönster kan hållas öppet hela natten om man så vill. Puh alltså. jag längtar efter en ledig morgondag.

Sommarmorgon

När jag kom hem från jobbet på midsommardagen sken solen lika intensivt som den gjorde på midsommarafton. Varmt var det då, lite svalare dagen efter. Skönt faktiskt.
Jag städade av altanen lite. Sopade pollen och inblåst skräp av bänkarna, dammade duken och skakade mattor. Innan jag tog ut dammsugaren och fick bort allt det där som låg på golvet. Mina nya svarta filtade mattor är snygga, men allt som blåser in syns väldigt väl. Dammsugning är enda sättet att få det fint igen.
Sen plockade jag lite smått blommigt till små vaser och vattnade i alla mina krukor. Det är ett gäng, jag har ingen måtta. Less is tristess och more is what I want. Typ så är det när jag vandrar omkring i blomsterhandlarna i gränsen mellan vår och försommar och fyller vagnen. Sen hem och plantera i alla krukor jag äger och arrangera ihop växtligheten i trivsamma grupper vid sittplatserna. Mest på altanen och i paviljongen där vi sitter mest. därtill har jag också sått en hel del blommande frön enligt samma princip. om allt vill sig väl har jag snart ett överflöd av blommande luktärter att plocka av.
Det blir extra fint på altanen när all den där, faktiskt trevliga, städningen är gjord. Och det var då det kom sig att jag landade i altansängen. Alla borde ha en säng på altanen eller i sitt uterum läste jag någonstans. Så sant!
Att lägga sig där, när vinden sveper omkring med gardinerna jag hängt upp med avsikt att hålla solen utanför, och fåglarna kvittrar och nån humla har hittat blommorna jag plockade till de där små vaserna. När katten upptäcker att jag lagt mig i sängen och kryper ner, spinnande tätt intill. Då, somnar man skönt efter ett dygn på jobbet där nattsömnen blir lite sisådär. Då är den där sängen det bästa utelivet har.
Jag skulle aldrig sova där om natten. Det finns alltför stor risk till sällskap av något som katten släpar hem, en massa mygg och annat oknytt. Nä, inte för nattsömnen men väl för daglig vila är sängen på altanen oslagbar.
Idag är det söndag, fortfarande lite midsommarstämning och jag ska jobba igen framåt kvällen. Men dagen är fortfarande ledig. Bjuder på en visning 🙂

Nästan Midsommar

Det är kvällen innan midsommarafton. Ljum, stilla med fågelkvitter och humlesurr. Alla grannar tycks ha åkt, eftersom det är så tyst. Jag ligger ute på altansängen och vill inte gå in. Fast jag borde. Jag borde ta en dusch och bli av med dagens värme och jag borde gå och lägga mig.
Morgondagen innehåller inget firande för mig. Jag ska jobba. Upp tidigt och jobba dygn ska jag. Kan fira lite midsommar först efter att jag kommit hem på lördagsmorgonen. Och lite på söndag innan jag åker och jobbar natt igen.
Lyckades inget vidare med schemat i år när hela jobbhelgen prickade in just midsommar. Nåja, det är sånt man får leva med när man jobbar obekväm arbetstid. Ibland faller den sig extra obekväm. Och min klocka ringer tidigt i morgon.
Alltså borde jag gå in nu. Det borde jag verkligen.

Trevlig midsommar!

Trädgårdsdrama

Satt i godan söndagsmorgon på lagom solig plats med min kaffemugg. När Pancakes rusar in genom trädgårdsöppningen på baksidan med något sprattlande i munnen. Detta något ser ut att vara av otrevlig krälande art, oklart vad, eftersom jag i samma ögonblick som den synen landar i mig skyndar in med mugg och allt. Stänger dörren. För därute tänker jag inte vara och riskera hamna ivägen för nåt som flyr …. och Katt kan också mycket väl få för sig att ta med sitt sällskap in.
Av erfarenhet håller jag sedan koll från köksfönstret, eftersom jag inte vill bli lämnad med krälande typer i min trädgård när jägaren tröttnat. Inte ens en död sådan. Det leks därute och även Musse stegar in i bilden för att kolla vad som pågår. Vill också ha del av det roliga tydligen. Hur läbbigt jag än tycker det är med krälande arter, tycker jag synd om den stackaren nu. Den är hårt åtgången av alla dessa kloförsedda tassar från flera håll.
Då kommer ytterligare en intressent in i sammanhanget. Skatan! Denna skata tar sig väldiga friheter här på gården och har noll respekt för katterna. Märkligt nog låter båda KattKillarna den hållas. Nu flög den in och ställde sig en halvmeter ifrån det pågående dramat. Skällande. Skator kan minsann skälla. Fick Pancakes att fly in i paviljongen. Skatan klev allt närmre men Musse brydde sig inte. Han grejade vidare med det övertagna bytet medan Pancakes blev åskådare inifrån paviljongen.
Jag hade velat filma skådespelet, men ville inte skrämma bort Skatan. Jag fattade ju att den antagligen skulle hjälpa mig mest eftersom den skulle avlägsna detta eftertraktade krälbyte när katterna ledsnat. Tillslut ställer sig Skatan på en stol intill för att invänta läge att roffa åt sig.

Katter leker och retas med ett byte tills bytet spelar död eller hämtar andan helt stilla. Då kan katten låtsas ointresserad. Titta bort eller tvätta sig till synes helt omedveten om detta stackars byte. Som då tror faran vara över och gör ett nytt flyktförsök. Får genast nya klor i sig från den trots allt extremt närvarande katten som hela tiden hade alla sinnen placerade på bytet. Och medan Musse putsade sina tassar i detta skådespel hade Skatan läget under kontroll från sin stol. När bytet så gjorde sig redo för flykt överlistade Skatan Katten!
Den flög blixtsnabbt in och snodde åt sig och lämnade trädgården alltför högt ovanför två snopna katter. Som inte riktigt hade koll på vad som hänt och letade i gräset en stund efter sin försvunna leksak.
Man borde ha filmat! Men jag var mest glad åt att vad det nu än var för kräl, så hade Skatan nu avlägsnat det ur min trädgård. Tack för det!
Katten har jag haft ett snack med … han har lovat att … kanske … aldrig mer … Hmpf. Man vet väl hur katter är.

Och helgen var …

Alldeles, alldeles ledig och därtill solig och varm. Inte ens minsta anledning att titta upp i skyn om kvällarna och undra om utekuddarna (som är många) behöver samlas in under tak. Det har varit lika soligt nästa dag. Därmed har också temperaturen dragit sig allt högre. Jag har inte haft nån koll på den men söndagen ägnades åt att leta skugga och svalka. Det har gynnat blommorna som verkligen växer nu.
Jag har också inhandlat förrädiska små blå korn som sniglarna äter med nöje men sedan överlever de inte natten. Låter grymt men jag har fått nog nu! Dessa korn, som är ofarliga för andra slags djur, strös ut i kvällningen. Gärna efter att ha vattnat, så att man lockar fram krypen ordentligt. Jag har vattnat och jag har strösslat. Nu får vi se. Tydligen ska man också slippa se resultatet eftersom de gömmer sig efter måltiden.

Kalas blev det på lördagskvällen! Bonusbarnbarnet fyllde tolv och detta skulle firas. På grund av ett visst virus blev det tvunget med utekalas för säkrast avstånd och vad passade då bättre än att hålla kalaset i vår trädgård. Eftersom Dottern med sambo och detta födelsedagsbarn bor i lägenhet där det skulle bli för nära.
Alltså pyntades altanen och fika skaffades och jag drog ihop till en smörgåstårta. Handlade och tillredde den och pyntade också själva tårtan med trollstav i sockerpasta eftersom pojken ifråga gillar Harry Potter mest av allt just nu. Sen kom gästerna och vi kalasade och utdelade presenter och allt var bara hur lyckat som helst. Bäst av allt är det att få se de överraskande minerna när paketen öppnades och känna att valet av presenter var lyckat!

Till helgen räknar jag även torsdagskvällen eftersom jag var ledig på fredagen också. Då dukade jag upp till tjejträff på altanen. Ett glas vin (ja okej då, två-tre blev det allt) och en iPad och gästerna anlände en efter en i skärmen. Alla vid varsin skärm är ordentligt hållna avstånd! Inte är det som att träffas live, men det är ändå trevligt att se och höra dem en stund. Vi får se om vi vågar oss på en riktig träff framöver men utomhus och en bit i från såklart.

Hann också med en del textarbete igår. Det börjar bli en ansenlig mängd text i detta projekt och jag fick sällskap på altanen av min uppdragsgivare där vi bredde ut alla utskrivna sidor och arrangerad dem till en bra ordning. Ett flöde med driv ska det förhoppningsvis skapa. Extra trevligt när man är överens om hur det ska vara också! Nu är det dags för en rejäl redigeringsvända med allt som en helhet för första gången. Innan den tål att läsas av utomstående textsupport.

Tja, en helg trillar iväg men nu är jag kanske rustad att ta mig an veckan som är av midsommarart, men den helgen blir inte lika ledig. Jag har lyckats pricka in jobbhelgen på midsommarhelgen i år och det är bara att gilla läget.