Semestertider

Det börjar alltid med lärarna. Kaxigt utropar de sommarlov medan vi andra knappt lämnat in semesteransökan än. Först ut är de finska lärarna jag känner och ser via sociala medier. De börjar vifta med tårna redan i begynnelsen av juni när vi andra inte ens sopat vintern av altanen än. Därefter de svenska lärarna jag har tillgång till via samma medie, hack i häl på sina finska kollegor nån knapp vecka senare men lika triumferande.
Kring midsommar börjar folk i allmänhet hälla upp rosén och skåla i motljus. Allt för att slå oss andra med häpnad bara för att vi ännu sitter med kladdiga kaffekoppar i gryningen och försöker hitta glädjen i arbetsväskan. Därmed är det i rullning kan man säga. Den ena efter den andra påvisar semesterläge i varierande stöddig ton genom bara fötter i – sand, gräs, hängmattor, vilstolar. Allt medan grillarna ryker och alkoholen trängs i fuktdrypande glas och semesterplaneringarna rapas upp i abc-takt.
Nånstans där brukar också pensionärerna ge sig till känna genom att påstå att de har semester jämt.
Och vi andra packar matlåda och kliver i skorna ännu en dag och tänker bara; vänta ni! Vänta ni bara! Tills det är vår tur. För då har ni redan förbrukat era dagar och är tillbaka i vardagen igen medan ni krystat försöker påstå att den är välkommen. Och då kan ni sitta där och sucka över våra iskylda champangeglas och motljusskålande. Ha. (Ja, utom lärarna då för dom är ju lediga en evinnerlighet. Liksom både tidig och sen semester samtidigt. Nåja. Vi andra har inga prov att rätta i vinterkylan så det jämnar väl ut sig. För då sitter vi med senaste säsongen av Homeland i godan ro.)
Jag antar att det framgår att min semester låter vänta på sig i år. Men det tycker jag e sköööööönt … för vardagen är ju så himla … härlig! Man vill verkligen inte riktigt släppa taget om den än. Äh …näe … ja e inte bitter! Och näe … jag har inte semester än. På länge.

Diverse allt möjligt

Igår kom det äntligen regn! Välbehövligt i denna torra, varma försommar. Jag minns tydligt hur Makens Mormor M brukade prisa regnet vissa somrar i sommarstugan utan rinnande vatten. Hon hade tunnor stående i varje hörn av det lilla gula huset. Samlade regnvatten från plåttaket för att ha till disk och personlig hygien och blomvattning och annat. Det räckte gott och väl för det mesta, men torrare somrar var det dyrbart det som fanns i tunnorna. Dricksvattnet vi hämtade från stan fick då också bli använt för annat. Så när regnet kom sa Mormor M alltid med ett tonfall som när skatteåterbäringen landat på kontot: ”Nu får vi vatten i tunnorna!” Ibland skyndade hon sig ut i regnet för att använda första skvätten till rengöring av tunnan. Borstade runt i botten med långskaftad borste, välte tunnan och tömde ur den. Innan hon förnöjt ställde den ordentligt på plats under stupröret för att samla rent vatten. Jag kände mig likadan igår. Jag har bara en tunna vid ett stuprör. Den hade bara nåt skräpvatten på botten kvar och jag borde verkligen följt Mormors M;s exempel med att borsta ur och tömma. Men jag använder bara detta vatten till blommorna och inget annat så det spelar mindre roll hur tunnan ser ut. När det regnat ett par timmar gick jag ut och öste över allt vatten till den tomma tunnan utan stuprör. Och fyllde vattenkannorna. I händelse av mer regn under natten. Och faktum är att det regnar just nu också så snart är tunnan full igen! Det bådar gott för kommande blomsterbevattning.

Studenterna har sjungit klart om sina lyckliga dagar för i år. Vi hade ingen student att uppvakta i år men Maken var anlitad som chaufför till en av dem i Rodden. Jag åkte genom stan en sväng och såg en del lyckliga ungdomar åka runt och skråla och tuta i olika slags bilar. Och varför skulle de inte? Vi ”vuxna” slänger oss gärna med hånfullheter om lyckliga idag och arbetslösa i morgon och drar därmed alla ungdomar över samma fördom. För vad vet vi om dem? De flesta har säkert ordnat för sig med både sommarjobb och kommande studier efter den här dan. Låt dem få fira och vara lyckliga! Vi borde bara gratulera dem istället. För att de klart sig igenom den nog så besvärliga grundskolans alla år. Och lyckönska dem till framtida planer. Det kommer att gå bra!

Vi hamnade på en bilutställning i lördags. En stor gräsplan fylldes med bil efter bil i finvädret och folk strosade runt och tittade på dessa bilar. Raggarbilar, entusiastbilar, amerikanare. Det finns olika begrepp för samma sak. Bilarna i allt från bruksskick till utställningsskick och till provocerande skick. På en scen spelades (eländig) musik och det såldes hamburgare och korv. Vi satte oss i en slänt med varsin burgare när vi gått runt och tittat på alla bilar från alla håll och kanter. Jag tittade på detaljer genom mobilkameran mest.

Åså beställde jag ytterligare en muminmugg. Samtidigt som det pratas om sjukligt samlande på teve. Kanske är jag en sjuk samlare? Om man tittar in i skåpet där dessa muggar förvaras kan man kanske uppfatta det så. Jag har ett femtiotal muggar med olika Muminmotiv på. En del av dessa muggar kan vara ofantligt dyra! Några såna äger inte jag. Men av de jag äger är vissa numera betydligt dyrare än när jag köpte dem. Men det är inte därför jag samlar. Ända sen jag var liten har jag gillat Mumin. Muggarna började jag samla betydligt senare, därför har jag inte heller de där absoluta dyrgriparna. Jag tycker bara om att ha dem och att välja en mugg efter humör eller rentav person när jag dukar fram. Nu lockade man med en raritet som bara säljs i Mumins och mitt hemland och via nätet. Vänskap heter den, med motiv från en av mina favoritberättelser ”Vem ska trösta Knyttet” … så ja. Jag beställde.

Just regnet bidrar med avslappnat läge. Det är himla skönt att få en paus i varmvädret. Få dra på sig ett par byxor, en kofta och raggsockar på sommarfötterna. Njuta av att hänga inne ett tag med solfritt fönster. Jag ägnar tid åt att se mig igenom hela serien av Downton Abbey igen. Från början till slut. Får inte nog av den. Sett hela fyra avsnitt bara idag! Fast jag började också tidigt på grund av en Katt. Musse har en tendens till att komma in precis när Maken sticker till jobbet. Inte vill han vara inne heller! Efter att snabbt ha mumsat i sig nån liten bit mat stampar (ja, han kan stampa när han vill göra mig uppmärksam) han fem minuter senare nerför trappan och ställer sig i sängändan och typ hojtar MJAU. Tonfallet och stampet är tydliga tecken på att han inte kommer att ge sig eller låta sig övertalas till att gosa ner sig med mig i sängen. Nej. Jag måste upp och släppa ut. Alltså blir det tidig start på en ledig dag och nåt ska man ju göra med den. Kaffe och sen bara ett avsnitt … eller två … eller …

Fast nu har jag nog slappat klart. Huset har befunnit sig i sommarläge rätt länge. Vi är mest ute och inget blir gjort inne. Jag måste ta tag i det.

Jag har gömt mig i paviljongen

Min absoluta favoritplats i denna trädgård.
Den kan se oerhört trivsam ut i tidig morgon när solen silar in genom vindskyddet på baksidan. Varma sommarmornar är det en härlig plats med kaffekoppen. Andra slags mornar är det för kallt och skuggigt. Och allt som oftast är det helt upptaget av sovande kattGrabbar. De där två anser det vara bäddat enbart för dem och lämnar ingen plats för mänskligheten.
Men ikväll fick jag tillgång. Så här på kvällen är den helt intagen av sol. Då är den i regel inte mitt första val av plats. Men med fördragna gardiner blir det uthärdligt eftersom de tar udden av det skarpaste och varmaste.
Ikväll är det också lite kalla vindar utanför solen och då var det riktigt skönt med en nästan soldränkt paviljong.

Jag hällde upp en god single malt och sitter här i förnöjsamhet över en lugn och stillsam lördagskväll.
I våras tog jag beslutet att gräva upp växtligheten i planteringslådorna på båda sidorna om paviljongen. Det har varit missväxt i dem i åratal. Jag skyller på de ymniga björkarna bakom. Som också var anledningen till att vi byggde lådorna. För att inget växte. Jag som hade tänkt mig ymnig klätterros fick bara klen klätterrros. Lådorna hjälpte bara första året. Sen hade björkrötterna hittat in i dem. En stunds googlande sa mig att skuldbeläggnigen var rättvis och svårlöst. Björkrötter är envisa jäklar som älskar ny planteringsjord med mycket näring i. Snudd på omöjliga att hindra. Alltså gav jag dem matchen. Jag lade mig platt och erkände mig besegrad. Grävde ur det jag ville försöka överleva på annan plats. Täckte över jorden med olika material och skapade krukplanteringar och stilleben. Det blev rackarns bra. Så skål för goda beslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

En helg av bästa slag

Helgen började redan i torsdags för min del med god räklunch hos en god vän. Vi satt där med räkskalandet och småpratandet och hade på något sätt all tid i världen. Med LilleTaxen vid fötterna medan han mumsade på egna godsaker. LilleTaxen är en glad krabat och jag har lärt honom att det alltid finns en leksak i min väska när jag kommer. Han hälsar alltid översvallande på mig först men sen kollar han genast väskan och nosar upp dagens grej. Oklart om LilleTaxen eller jag tycker det är roligast.
Helgen fortsatte med lunch med annan god vän på fredagen. Jag fixade en pastasallad och sen satt vi på altanen i värmen. Fast ovanliga moln drog in och plötsligt smattrade regnet mot altantaket i en ljudnivå som dränkte allt prat. Vi tog kaffet inomhus istället. Regnet var väldigt välkommet! Jag hörde jublet från rabatterna och vattentunnan fick en nödvändig påfyllning. Vattenverket har i dagarna manat till sparsamhet på grund av värme och torka. Nu fick allt en rotblöta och jag har lite mer att vattna med, en stund. Tyvärr gynnade regnet också sniglarna … det blev en vända med spaden sen.
Lördagen tog oss på en loppisrunda efter morgonkaffe i hammocken. Vi fyndade taklampa till köket och den kom upp i taket när vi kom hem och tog sig väl ut. Långsamt strosläge med lite av varje resten av dan och framåt kvällen snyggade vi upp oss och tog en taxi till stan. Gick på pub och lyssnade på amerikanska gamla rocksnubbar från förr som tagit sig ända hit till vår lilla stad för att spela för oss. På nittiotalet var de nog som störst, Little Ceasar, och spelades ofta hemma hos oss då. Men de rockade på bra nu också! Det blev en väldigt trevlig kväll och vi hade turen att få skjuts hem när musiken tystnat.

Söndagen fortsatte att göra helgen speciell. Vi var bjudna på dop och bänkade oss i kyrkan för att vara en del av att den lilla tösen fick sina namn på rätt sätt. Sedvanligt sötsaksmumsande efteråt där den lilla överöstes med fina presenter. Själv brydde hon sig föga, hon sov genom hela kyrkceremonin och större delen av fikastunden. Lugn och förnöjsam bara.
Vi hade en sak till att göra. En annan liten tös hade fyllt hela elva år och våra presenter låg hemma, olämnade på grund av allt möjligt. Dags att göra något åt det och se till att hon äntligen fick dem. Jag tror hon blev nöjd och vi vuxna pratade bort en stund under ett äppelträd.
Därmed var helgen i det närmaste slut! Vi slappade resten av kvällen och avslutade med film. Nyaste versionen av Orientexpressen, riktigt bra var den också.
Helger som den här behöver bevaras när en ny vecka anländer. Jag fick nyss ett sms från morgondagens tandläkare … sånt vill jag inte tänka på nu.

Ett långt inlägg om ett bord

När vi renoverade köket för en del år sedan (hoppsan vad tiden går) köpte vi ett nytt bord och stolar till. Kändes rätt då men det senaste året har jag blivit allt mer less på det där klumpiga och stabbiga ekbordet och de lika stabbiga stolarna till. En titt på loppisarna runtom sade mig att jag inte var ensam om det. Många andra hade haft liknande bord och stolar och dumpade dem på loppis nu.
Men vad ska man ha istället? Ett köksbord kan inte kastas ut innan ett nytt finns i faggorna och jag pendlade mellan att köpa nåt helt nytt eller nåt gammalt fint eller rent av bygga ett eget. Nåt med järn och slitna plank liksom. Maken rynkade på näsan åt den idén och såg för sin syn något som utgjorde en ojämn bordsskiva där glasen stod osäkert. Alla loppisbesök för att spana efter det där gamla fina resulterade i inget alls för de bord som fanns att köpa var helt fel mot den ganska otydliga bild jag hade av ett framtida bord.
Men så. Plötsligt händer det som man säger. Man vet när det är rätt. Jag stod framför bordet en lördag på det vanliga loppisstället och bara tappade andan liksom. Jag hade äntligen hittade köksbordet jag önskat mig. Medan jag ändå funderade lite kom andra och glodde på bordet och det fick mig att vilja väsa likt Gollum … My precious

Låt bli mitt bord! Jag måste ha det! Maken var inte med på den loppisrundan men jag skickade bild och han höll med (våga nåt annat!) så bordet köptes raskt innan nån fick samma idé. Det kändes lugnt först när en lapp med sålt tejpats vid bordsskivan. Jag tog en hemkörning för att slippa krångel och bordet anlände till min lycka redan på måndagen. Min envishet är av det slaget där jag ensam släpar ut ett tungt och stort ekbord bara för att jag vägrar vänta nån timme på att Maken ska komma från jobbet. Efter att först ha tippat över det på sidan lyckades jag släpa ut eländet på altanen. Sen kunde jag städa ordentligt inför det nya som jag fick inburet så långt som till hallen. Givetvis envisades jag med att få det till rätt ställe på egen hand så fort hemkörarna gjort sitt. Snart stod det på plats och var lika fantastiskt som jag trott! Om inte bättre. Mycket mindre än det förra men det är oftast jag och Maken. Det räcker för oss, dessutom innehåller det utdragsskivor i båda ändarna så det kan bli stort nog vid behov.
Tanken var att samla ihop ett knippe fina gamla stolar av olika snitt att ha till. Jag hittade också en här och en där och lade till ett par som redan fanns hemma.

Men lördagen efter sprang jag plötsligt på fyra likadana så kallade äppelstolar som bara ropade på mig. Lovade att det skulle bli så fint. Och de var i riktigt stabilt och bra skick. Så fick det bli, jag fick in dem i bilen och radade snart upp dem runt bordet. Såg att de hade haft helt rätt. Tyget på sitsarna ska bytas, annars bara helt perfekt.
Och så taklampa på det. Den förra passade ihop med det stora bordet men inte ett dugg ihop med det här nygamla möblemanget jag samlat ihop nu. Den skymtar på bilden, egentligen hängde de tre glaskuporna i rad men jag band i hop dem för att det var aningen bättre. Men långtifrån bra. Det krävdes en lampa som pratade samma språk så att säga. Och nu i lördags hängde den där på loppisrundan och Maken hakade genast ner den och jag satt med den i famnen på vägen hem eftersom vi åkte med Rodden och inte hade något som helst lastutrymme för den typen av fynd.

Maken hängde upp den när vi kom hem och både jag och bordet andades liksom ut över att slippa den moderna lampan och få ihop det med en av rätt sort. Jag är mycket nöjd så här långt över mina tre lördagars loppisrundor där allt bara fallit väl ut. Ännu krävs ett och annat smått pyssel men det får ta sin tid. Som matta till exempel, och en slags trivsam fönsterlampa och vi behöver måla om taket och tänker oss en tjusig takrosett att fästa lampan i. Och det svarta skåpet ska få nya knoppar. Men det får ta sin tid. Såna där mindre detaljer är roliga att fundera över och leta efter. Allt behöver inte vara rätt från början men nu är det väldigt rätt så här långt. Och jag älskar gamla möbler som snickrats med sån omsorg för bra länge sen. Det medföljer tyvärr ingen historia men man kan bara spekulera i vad det där bordet upplevt. Nu börjar en ny era.

Det här kan bli ett gräs(ligt) inlägg!

Jag kommenterade en dag hos Macilane som skrev ett mycket trevligt inlägg om förhatliga maskrosor i gräsmattan. Tänkte på min egen så kallade gräsmatta och blev utmanad att visa upp den, lite diskret med mailad bild 🙂 Men här kommer istället ett helt ohämmat inlägg om denna gräsmatta som faktiskt redan är mer något av en sommaräng. Och det stör mig inte alls faktiskt.
Jag är som vanligt sist ut i grannskapet med att få igång gräsklipparen. Vissa har klippt sin gräsmatta två gånger redan, medan min gräsklippare står i hopvikt vinterförvaring i friggan. Jag har istället bildat stigar genom gräset där jag travat runt och snackat med blommorna i rabatterna. Maskrosorna har börjat bilda sina luddiga fröbollar här och var och den vackra förgätmigejen står i full blom mitt där det passar den. Inte bryr sig blommor nåt om gräsmattor och det förväntade utseendet på dem.
Förra sommaren hade jag en långväga gäst på besök och jag är väl medveten om hur till perfektion klippt hans gräsmatta alltid är. Han sa snällt nog inget, men jag såg allt 🙂 , hur det liksom kröp i klippningsnerven när han tittade runt i min trädgård.
Min gräsmatta … ja, den har inte fått någon grässkötsel på åratal. Pappa ägnade den en del omsorg en gång i tiden men jag har inte brytt mig. Till att börja med är mattan till stor del mossa. Jo, det är sant och jag hör redan förskräckta andetag dras här och var och börja bilda föreläsningar om mossbekämpning och vertikalskärande. Sedan bor där också en uppfinningsrik variation av blommor lite här och där. Som utkastade av en ilsken fröspridare. Alla har tagit sig dit av egen kraft och sån kreativitet gillar jag och låter dem därmed växa.

När jag väl klipper snirklar jag mig runt delar av blomsterprakten och låter den blomma på. En del grässtrån låter jag också bli att klippa ner. Såna där tjusiga vajande saker som får en liten plym i toppen. Arter som kan köpas på kruka i blomsterhandeln typ. Runt päronträdet till exempel. Där låter jag det vaja. Vem sjutton behöver gå där liksom.

I år befinner sig dessutom en ny art som jag inte känner sen förr där i gräset. Undrar vad det blir av den? Jag har en förhoppning … får snart se om det är så. (Och vet nån? Säg för all del!)

Däremot såg jag att den stora lönnen mitt i trädgården spridit sin avkomma frimodigt. I gräsmattan runtom den skulle jag kunna få en lönnskog om jag så ville av små och tjänstvilligt spirande skott i riklig mängd. Det vill jag dock inte så dessa kommer att köras över med gräsklipparen. Det finns dock en stor sannolikhet att jag gräver upp några först, och odlar i kruka, för att plantera en lönn eller två på lämpligare plats. Jag älskar lönnar! (alla tider på året … utom när det finns alltför  många bruna stora dasslock till löv på gräsmattan)

Så gräsmatta. Nja. Egentligen är en stig det enda jag behöver! För att ta mig runt huset och komma åt rabatter via. Framsidan kan jag tänka mig klippa noggrannare för att inte huset ska stå på en ödetomt som får folk att passera på vägen extra långsamt i ren förfäran. Men annars har jag inte så stort behov av en tom och stor och välklippt gräsmatta. Hade jag tid och ork och pengar skulle jag gräva om den till rabatter och anlägga grusgångar mellan. Inte äga nåt gräs alls.
Jag inser att det behövs bildbevis … så håll till godo nu 🙂 Känsliga läsare varnas. Gräsmatta är det inte som sagt. (trumvirvel) Här är en slags äng!


Här finns förjätmigej, tusensköna, maskrosor, daggkåpa, bergsklint, lupiner, fibblor, smörblommor, prästkragar, blåklockor … och en hel del annat förutom gräs. Men trivsamt är det! I alla fall med mina mått och tur är väl det eftersom det är jag som bor här. (Maken bryr sig för övrigt bara om den asfalterade sida av huset där bilarna och garaget bor!)

Naturens kraft

Att slå sig ner på en stor sten vid stranden vid Hovs Hallar var precis vad vi alla behövde på söndagen. Vi hade gått över fyra mil på två dagar! Sånt känns i benen kan jag säga. Ändå studsade vi med lätthet runt bland stenarna på den där stranden. Nerfarten var brant men det var inga problem. Ner skulle vi!
Vandringstempot är bitvis att bara jobba på, gå och gå. Bitvis att bara stanna och ta in. Njuta av naturen, se den där lilla blomman mellan stenarna, kon som betar, fågeln som svävar ovanför. Träden, alla vackra träd och havet och himlen och … ja naturen helt enkelt. Att se och vara i naturen. Det är därför vi går. Allt det där skulle vara osett annars. Om man bara tog bilen till nåt ställe, klev ur en stund och såg samma saker som alla andra ser innan man åkte vidare igen. Vi hade verkligen sett mycket.
Det gäller att komma in i en rytm som inte tänker på något långt framförvarande mål. Det går inte att traska runt och tänka på hur långt det är kvar, då skulle det bara bli jättejobbigt. Det går inte heller att traska runt och tänka sig något slags powerwalkande träningsgående. Det kan man ägna sig åt under andra tillfällen.
Bitvis när vi står vid de där skyltarna med kartor över leden blir vi påminda om hur långt vi faktiskt gått och hur långt det trots allt är kvar. Men det ska inte stanna i sinnet nån längre stund.
Och fast att det var varmt, och långt och delvis svår terräng och tunga ben så fanns inte ett enda tillfälle när jag ifrågasatte vad jag gett mig in på eller ångrade mitt val att följa med. Inte en enda gång fanns tanken på att vända eller stanna eller ringa helikopter.
Vi konstaterade med gemensam tanke medan vi åt varsin glass vid parkeringen den där dan, hur smidigt allt varit. Hur bra allt funkat, inget hade trasslat, ingen hade någon skada och alla var sams och glada och inte minsta gnissel hade heller funnits. Förnöjsamma i sinnet och bara rätt fridfulla nutidsmänniskor, en stund utanför sin egen vardag. I bilen hem sen började genast planer sväva iväg inför kommande vandringar. Man får liksom inte nog!

Dag två i Bjäre fortsätter.

Det var mycket fågelliv i strandkanten nedanför oss, svanar mest, och jag hade fått fina bilder om jag valt att bära på min riktiga kamera med det långa objektiv jag faktiskt har. Men samtidigt var jag glad att jag inte bar på den extra tyngden. Mobiler är inte ultimata att fotografera fåglar på håll med. Blir bara små prickar som knappt kan urskiljas. Men jag hade en kikare och kunde i alla fall titta lite på dem själv.
Vid en långbrygga tog vi kaffepaus och jag gick ner till vattnet och blaskade av ansiktet. Det hade varit underbart att bada, jag kände hur havet kallade. Men det fanns ingenstans att byta om och jag ville inte heller utsätta mig för omaket att halvblöt kliva i varma vandringskläder igen.

Istället samlade jag snäckor och nån liten sten och konstaterade att även hav kan se olika ut. Det var saltare här än hemma, doftade mer hav än vårt och så tången, snäckorna i strandkanten. På andra sidan havsremsan låg Kullaberg och liksom ruvade. Ovanför oss och stranden var det bebyggelse. Både sommarhus och mer permanenta hus skulle ja tro. Inga små pittoreska och gulliga stugor. Nej det var stora och moderna klossaktiga villor i rejäla format. Man kunde ana att det fanns pool och stora terrasser på vissa.
Allt det där förundrade mig också eftersom strandnära tomter hemma är en mer en regel än ett undantag. På många ställen längs med vår kust är det fullständigt omöjligt att komma åt havet på grund av havsnära bebyggelse med privata tomter, och stränder. Här var istället en flera hundra meter bred remsa av stranden allmän och till och med vandringsled och husen hade byggts betydligt högre upp.

Efter den där pausen vid havet tog värmen mig. Jag blev så stum i benen att det kändes som att fötterna knappt lyfte från marken och huvudet besvärligt att bära. Eftersom värmen kan ha den effekten på mig annars också hade jag tänkt till. Det brukar bli bättre med nåt salt! Jag hade ett litet saltkar i fickan, slickade i mig ett par nypor av saltet för snabb effekt och mycket riktigt, en kvart senare var all tung blykänsla som borta! Det blir liksom lättare att gå om kroppen samarbetar.
Stranden var lång och vi hade dan på oss. På sätt och vis uppskattade jag den omväxlande natur vi traskade i under gårdagen mer även om jag verkligen älskar havet. Här blev det väldigt lika hela tiden. Mycket strand, hav och sten bara.
Dagens lunch tog vi i skuggan av ett båthus när vi kommit till Rammsjöstrand. Då hade vi gått tolv varma kilometrar redan och det kändes bra skönt att ta av kängorna och vifta lite med tårna.

Lunchen smakade underbart, pyttipanna och stekt ägg fick vi. Mums bara. Där kunde vi också fylla på med färskvatten och gå på en riktig toalett. Såna hittas faktiskt regelbundet placerade längs leden. Liksom skyltar och tavlor med kartor för att hålla reda på sig. Kranar med vatten och soptunnor för vårt skräp. Det är bra ordnat!
Vi tog ut ett nytt delmål vid lunchen och klev i skorna igen. Traskade vidare helt enkelt!
Ungefär två kilometer senare nådde vi Dagshög. Det har varit stenbrott kring förra sekelskiftet och en ruin av något som sades vara en reservoar för kylvatten till ångmaskinen stod kvar. Liksom en rejäl bryggstomme och en del andra lämningar. Det var betydligt svalare nu, solen hade gömts i disiga moln och det var lagom temperatur för mitt välbefinnande.

Bakom ruinen lade vi oss ner! Och det var underbart skönt att bara sträcka ut sig raklång på marken. Blunda och låta tankarna sväva iväg för ett tag. Jag somnade inte, men närapå. Både kropp och sinne fick vila. Med vågor och vind som trivsam effekt. Sånt man kan meditera till från en skiva. Här fick vi det helt naturligt. Hunden var också i behov av en stunds vila och han kröp tätt intill  mig och somnade tvärt. Så där låg vi och bara njöt en timme.

Efter den vilan var kroppen liksom ny! Stegen var lätta och bekymmersfria och Torekov väldans nära plötsligt.
Och egentligen var det verkligen nära också, för ungefär tre kilometer senare gick vi rakt in i stan. Traskade gatorna fram tillbaka till den väntande bilen.
Vi handlade med oss varsin pizza tillbaka till stugan. Den smakade himmelskt, liksom duschen efteråt. Någon eurovisionsfinal orkade ingen av oss med. Vi satt uppe och småpratade en stund och tittade på varandras bilder från dan och hängde med sociala medier. Sen var det godnatt! Det snarkades lika tidigt i stugan även den här kvällen.

Dag två i Bjäre

Det blev allt lite si och så med sömnen trots en trött kropp och överstimulerat sinne. Inget fel på sovplatsen alls, bara så som det brukar vara en första natt på okänt ställe. Jag hade lovat att ta morgonturen med Hunden men fick backa på den. Kroppen var stel och stum, och hela jag totalt ovillig att få ur sängen. Ingen skada nånstans, bara helt vanlig träningsvärk och ont i ländryggen av allt gående i ojämn nivå. Efter lite töj och böj och frukost kändes det ändå som att en ny vandringsdag var möjlig. Visst. Hade nån kommit med förslag i stil med slappa i stugan … Eller nej! Så fort brallorna var på och kängorna snörda fanns det en omedelbar förväntan i stegen. En ny del av Skåneleden väntade och jag ville faktiskt uppleva den!
Vi bryggde kaffe, massa kaffe, till alla termosar och packade matsäcken. Idag tog vi bilen in till Torekov och parkerade bakom busstation av miniformat. Vi skulle åka buss 505 till Grevie och det tog en knapp halvtimme. Sen klev vi av längs ett av Bjäres otaliga potatisfält (tack för dem Bjäre, det blir färskpotatis till oss alla i sommar!)Vi hittade Skåneleden bortom potatisgroddarna.
Det heter inte Grevie Backar för ingenting! Kulle upp och kulle ner. Gräsbevuxna, mjuka och bulliga kullar gick vi på. Ner i dalen, upp på kullen, ner i dalen, upp på kullen. De gårdagströtta benen fick jobba sig mjuka igen. Värmen var påtagligt varmare än gårdagen och jag svettades och hatade den snabbt. Men! Så otroligt och fantastiskt vackert att allt obehag bara sveptes undan. Och utsikten!

På toppen av en av kullarna blommade Backsippan. Men alltså! Där kröp vi snart på alla fyra, eller ålade längs marken. Inte för att benen inte längre bar eller nån höjdrädsla slog till utan för att få bästa bilden på den ludna sippan. Det är precis det vandring går ut på. Att stanna när det finns framför en och ta sig tid att ligga raklång längs en kulle för att ta bilder av en Backsippa. Då finns verkligen inget annat i hela världen!

Vi packade givetvis upp förmiddagsfikat där på den högsta kullen. Havet fanns i bakgrunden, sipporna i förgrunden. Kaffe i muggen och tiden som stannat. Tillslut måste vi ändå vidare. Vi lämnade backarna och gick genom bebyggelse med havet för ögonen. Tog av vid en avtagsväg och en lång, väldigt lång väg mellan åkrarna var alternativet.
Att gå på asfalt i samhället är trist, dötrist, skittrist, fruktansvärt trist, långtråkigt och jättejobbigt. Jag uppfann ett tyst mantra för att ta mig framåt. Och sackade medvetet efter mina Vandrare. Vi gick i tre etapper liksom, Brorsan och Hunden långt först, Svägerskorna i mitten och jag allra sist. Det var enda sättet att komma fram för min del. Koncentration på stegen, mantrat och vägen. Varmt som i … ja och inte mycket som fläktade. Och så asfalten, stum och hård under sulorna. Naturen är det element vi vill befinna oss i. Inte asfalterade vägar.
Ett gäng vita kor i en hage längs vägen muntrade upp oss lite. Tre små nyfödda kalvar hade de. En av korna fann vårt fotograferande hotfullt. Stegade sakta fram mot oss med bakåtstrukna öron. Jag kan inte kospråk, men mammaspråket är universellt och fullständigt solklart! Och det sa ”ge f..n i vår bebisar!” Vi tre mammor respekterade henne och gick vidare. Oss mammor emellan liksom. Men jag önskar att hon hade förstått att vi tyckte hon hade fina bebisar. Det brukar mammor uppskatta att höra.
Strax passerade vi en syrenhäck i full blom och inte utan att dofta kan jag säga. Mina egna därhemma hade enbart hårt hoptvinnade bladgömmor när jag åkte. Här blommade de redan för fullt! Jag tog faktiskt med mig en liten klase. Att ha som en uppmuntrande doft när stegen blev tunga framöver. Vid syrenhäckens slut vek vi äntligen av från asfalten och gick en grusväg längs rapsfältet. Naturen blev patriotiskt blågul med himlen, havet i bakgrunden och så rapsen därtill. Och havet kom allt närmare. Det var liksom meningen. Vi skulle nu gå resten av vägen längs med stranden tillbaka till Torekov.
Värmen var rakt bedrövlig med mina mått. Men jag hanterad den bättre än befarat tack vara naturupplevelsen i sig och fläkten från havet. Den svalkade skapligt i alla fall.

Dag ett i Bäre fortsätter

Att äta lunch ute är väldans trivsamt och gott! Dessutom får benen och ryggen vila en stund också. Ibland kan det vara med förnyad kraft man går vidare, ibland inträffar nåt slags paltkoma som gör det tyngre att gå än innan lunch. Men det är bara att gå igång systemet igen! Leden tog oss ut från skog och ängar och vi gick istället förbi ett gäng kor i sin hage. De slutade tugga och blängde på oss som de galningar vi kan antas vara med våra ryggsäckar. Vi tog några bilder på dem och gick vidare längs vägen och mellan några lantbruk och förbi gårdar, längre bort från havet. I förgrunden fanns ännu en hög höjd som skulle kräva starka ben.

Innan vi tog oss an den bergsbestigningen snackade vi med ett skönt gäng nyfikna alpackor. Egentligen var de mest nyfikna på Hunden och de tilläts nosa lite på varandra genom stängslet innan vi gick vidare.
En av dem ville bli kliad lite på den ulliga gulliga nosen också.


Sen var alla ängar och åkrar slut och vi kom tillslut upp på den där höjden vi haft framför oss. I olika takt och olika skick stod vi tillslut uppe på Knösen. Andfådda och törstiga vid en storslagen utsikt! Knösen är etthundrafemtiofyra meter över havet och en av Skånes högsta punkter. Vi slog oss ner där och mumsade på lite nötter och drack vatten och lät benmusklerna slappna av och andhämtningen bli normal. Och passade på att skicka ut några bilder i sociala medier så ingen missade var vi befann oss. Onlinecafé på Knösen liksom.
Nåja, har man kommit upp ska man även ner. Enligt någons omdöme kunde nerfarten räknas som svår terräng. Och visst, det var brant och lerigt och stenigt och trädrötter och buskar och grenar. Men jag kan nog tycka att höstens Kullabergsvandring var betydligt svårare. Med full koll på fötterna gick det här hur bra som helst. Och ibland lite små korta pauser för att glo på havet och horisonten som skymtade mellan träden. Dessutom blommade det vackra träd lite här och var. Väldigt vacker natur!
Vi hade siktet inställt på Hovs hallar som ett av våra delmål. Den yttersta utlöparen på den här västra sidan. Havet framför oss och mäktiga klippformationer nedanför oss. Det blåste rejält också. Solen var skymd och värmen bortblåst. Men det var skönt ändå när vi satte oss däruppe ett tag och tittade på havet. Men inte alltför länge eftersom det ännu var en bra bit kvar till Torekov och man fryser snabbt när man sätter sig ett tag. Orken räckte inte till för någon vända ner (och framförallt upp igen) till stranden nedanför. Istället gick vi bara ner från höjden vi befann oss på, förbi hotellet och parkeringen som ligger där och fyllde vi våra vattenflaskor med nytt kallt vatten i kranen och gick vidare. Nu gick leden nära stranden med runda fina stenar och blommor. Ett gravfält passerade vi också med allt tröttare ben.
Vid en fin liten bäck pausade vi en stund igen bland vackra blommor i gräset. Där kunde man ha blivit kvar. Dels var det otroligt fint men också för att det nu var ett trött skara vandrare. Men lite stärkta av mer vatten och tilltugg gick vi envist vidare.

Tillslut var Torekov synligt! Det är märkligt hur det funkar. Så länge enda alternativet är att gå på, så går det bra att just gå på även om tröttheten finns i både ben och rygg och sinnet börjar bli mättat av alla intryck. Men så fort samhället blev synligt och campingen närmade sig försvann all slags energi! Det var bara bly i benen och tyngsta skorna på fötterna och ryggsäcken som skavde. Så långt har det aldrig varit att gå en kilometer! Och det var väl fullt tillåtet med sammanlagt över tjugo kilometer i kroppen. Stugan var varmt välkommen och att få ta av kängor och svettiga kläder och kliva in i duschen var bra belöning. Det blev en sen middag och inget långvarigt kvällsumgänge den kvällen. Tror vi sov innan tio hela gänget! Liksom nöjda.