Tankar

Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?

Oroligt

Landet närmar sig ett val. Alldeles snart ska man in bakom skärmen och klistra igen sina valkuvert. Det är ett oroligt val eftersom det är en alldeles osannolik frammarsch för partiet som vill bli av med allt som inte är blågult i själen. Allt högre siffror i mätningarna tyder på att en stor del av denna befolkning tyvärr ställer sig i hatarskaran. Att partiet, som jag inte ens vill nämna vid namn, också har för avsikt att ställa till det rejält på en mängd andra plan tycks inte bekymra dessa väljare. Allt man ser är löftet om folk som ska kastas ut ur landet. Det är beklämmande. Jag kommer att sitta med en bisvärm i magen under valdagen.

Ett krigsdrabbat läge oroar i den här delen av världen och priserna på det mesta drar i väg alldeles orimligt. Framförallt elpriserna ser ut att bidra till elände i vinter. Men även räntor på bolånen och priserna på maten som ska handlas hem och det drivmedel som ska hällas i bilen och mycket annat är skakigt och osäkert. Det pratas om finanskris, elransonering, brist på diverse grejer och allt låter lika allvarligt.

Vädret kan överraska med regn fast det enligt väderappen bara ska regna noll millimeter. Fast korta skurar kanske inte skapar några millimetrar?
Det har sannerligen regnat under augusti och skapat orosklumpar i magen. Speciellt när det påstås kunna bli betydligt många mer millimeter än noll. Skyfallsliknande regn är en väderterm jag aldrig mer vill höra. Och enligt de första prognoserna tänkte sig detta regn häröver igen. Jag följde nyheterna och såg vilken oreda det hade skapat under sin färd. Sån oreda som vi redan upplevt. Tydligen tyckte det regnet också att vi haft nog och gjorde en gir mitt i natten. Svepte förbi i utkanten av vår landsända. En sån lättnad. Även om jag lider med alla som drabbades av det på övriga ställen. Ja, det här med regn hör hösten till men det kunde väl nöja sig med att regna på ett måttligt vis. Inga fler skyfall tack.

När Dottern långt borta i landet ringer och säger att hon är alldeles yr och inte kan stå upprätt … då är oroligt ett alldeles för lindrigt ord. Det är det absolut sista telefonsamtal man vill ha och givetvis ett telefon samtal man absolut vill ha eftersom man såklart vill veta hur det står till. Hon är ensam i en stad där ingen anhörig finns. Jobbarkompisar jo, och en och annan ny bekantskap. Men ingen man i det läget känner sig bekväm att ringa. Dessutom ensam i en lägenhet som kräver koder eller taggar för att ens ta sig in i trapphuset. Nån våning upp. Då sitter mamman en bit ovanför soffan och inbillar sig allt möjligt och måste ringa gång på gång och kolla läget. Men vad fasen kan man göra? Turligt nog släppte det vid en stunds vila. Vi tror det var stress eller nåt mitt i värmen och flyttkaoset som hon stod i just då. Nu är allt tack och lov bra igen. Men ja, fy fasen.

Oro är en märklig känsla. Den skaver och gnager och är fruktansvärt fantasirik. Kan hitta på helt osannolika scenarion och skava runt med dem ett tag. Tills det antingen inte längre finns anledning till oro. Eller tills ett faktum visar sig och nån annan känsla måste ta vid. Det hör livet till, men nog kunde det väl vara skönt att slippa oroa sig alls.

Sommaren är nog slut nu.

Sommaren är på väg att släppa taget. Min favoritårstid hösten är på gång. Men först måste även jag släppa taget om sommaren.
Alla de där stunderna på altanen. Eller under markisen bland pelargonerna. I paviljongen med katten.
Alla blommor som ska tas om hand. Övervintras. Slängas. Plockas undan. Allt som är sommar ska jobbas bort. Paviljongen ska förvandlas till en stomme med rester av somrig växtlighet klamrande efter någon slags fortsatt grepp. Tills frosten tar dem. Taket ska dras av och vikas ihop. Draperierna ska ner eftersom det inte längre blir väder för något paviljonghäng innan en ny sommar beviljas oss.
Ja allt det. Sen kan det få bli höst. Med fallna löv i blöta högar och allt det där. Helst inte så mycket regn. Alla vet varför. Regn är inte längre en favorit. Men jag tar gärna lite dimma och annat gråväder.

Sommaren har bjudit på vila, trevligt umgänge och en hel del annat. Vi köpte ny bil, Maken byggde ny entrétrappa och gjorde klar sina egenbyggda sänggavlar. Jag har hunnit sticka grejer och redigera lite text igen. Vi har umgåtts, gjort kortare dagsturer med den nya bilen och bara slappat hemma. På det viset trillade semestern sig slut en dag i taget. Och vips var det dags för jobbångest, packa matlåda och se över arbetsschemat igen.
En vecka av arbetande slag gick i vanlig stil. Inget nytt och egentligen en massa nytt eftersom jag tyvärr miste en arbetskamrat under sommaren. Gick på begravning denna första arbetsvecka med en konstig känsla. Ingen anhörig men ändå, en långvarig arbetsrelation. Begravningar är alltid tunga tillställningar oavsett.
Helgen kom med gula varningar om nya skyfall som fick det att gno i magen. Allt det regnet skulle envisas med att dra sig häröver igen. Men gjorde mitt i allt en girande sväng och lät oss hållas med lätta skurar. Som om själva regnet ansåg sig ha överdrivit tillräckligt här förra året. Så tacksam för den svängen. Och känner med andra som drabbats av detta på samma sätt som vi drabbades då. Nu ser jag bara en grå himmel och inget regn alls. I alla fall utanför jobbfönstret där jag befinner mig på helgjobb idag.
Ja, veckorna kommer att rulla på. Vips är affärerna julpyntade. Vi har redan beställt jultidningsböcker av en liten kille som kom med katalog i ryggsäcken. Jo, det blir tidigare för varje år tycks det.

Rädd för regn

Varje prognos för regn orsakar lite kramp i magen. Åtminstone tills jag kollat igenom väderappen för att se mängden regn som väntas. Så länge det är noterat som några få millimeter på ett dygn känns det lugnt, men när det börjar bli tiotal i millimeterhänvisningarna. Då. Går pulsen upp.
Vi har upplevt ett skyfall redan denna sommar. Det var medan Dottern var hemma på semester. Vi satt alla tre i godan ro med en film och en ostbricka en kväll och fick syn på ett sken utanför fönstret. Strax därpå mullrade det hotfullt. Jag är inte rädd för åskan i vanliga fall. Men den kvällen dånade himlen som om den tänkte rämna över våra huvuden. Blixtarna kom i flertal samtidigt. Regnet som till en början strilat ner var snart ett dån som av ett vattenfall. Vi stängde givetvis av allt som kan var känsligt för åskan. Stod i fönstret och tittade på blixtarna och hur vattnet forsade ner längs gatan. Jag gick ut på altanen där det skränade av regn på plasttaket … precis som en natt för cirka ett år sedan. Stenplattorna nedanför altanen var nästintill osynliga eftersom det var sjö utanför igen. Precis som för cirka ett år sedan. Då var sjön nästan i nivå med altangolvet som är ca 10-15 centimeter ovanför marken. Nu var det inte fullt så högt. Än. Jag skyndade mig därpå ner i källaren. Sprang runt via alla fönster som släppt in vatten den gången. Kände på väggarna, kände på golven. Tack och lov torrt.
Till råga på allt var den ena Katten ute och vi vet att han är rädd för höga ljud och tänk om han kom i vägen för blixten. Vi ropade men även om han hörde oss genom regndånet och åskskrällarna kom han såklart inte genom det regnet. Troligen låg han under någon buske eller in under något förråd.
Det var ett långvarigt åskoväder den kvällen och det regnade lika intensivt i nästan en timme. Jag hann ner flera vändor i källaren innan det äntligen slutade.
Förra sommaren kom ovädersnatten efter en regnig vecka. Marken var redan genomblöt. Den här kvällen var marken torr. Fick en ordentlig blöta men inget som kom in någonstans. Tack i himlen för det. Men ingen av oss hittade nån ro med film och ostbricka efter detta. Filmen fick vara och osten hamnade i kylen igen. Pulsen tog lite tid på sig att varva ner och det var lite svårt att somna senare.
När det slutat virvlade en blöt Katt in genom altandörren, vild i blicken. Fångades upp av Dotterns famn och fick en handduk om sig. Allt väl.
Nu börjar snacket om regn och störtskurar igen. Kanske inte i vår del av landet just nu men det triggar oron ändå. Jag kommer att hänga vid källarväggarna fler gånger innan det börjar snöa …

Går raka vägen ut

Varje morgon när jag kliver upp drar jag på mig morgonrocken och går raka vägen ut. Oavsett väder. Ut på altanen där jag möter två hungriga NattKatter. In igen för att pytsa upp mat i två skålar innan jag kan gå ut på nytt. Altanen är blomsterfylld och rogivande lummig. Solen silar mellan björklöven i kanten av tomten och det luktar sommar i alla vindar.
Jag blir stående en stund på utkanten av altanen och sträcker på mig lite, andas in morgonen. Ibland kliver jag i ett par skor och traskar iväg en vända i trädgården. Slår mig ner någon annanstans eller bara tittar till växterna lite. Sen går jag in och sätter på kaffe. Om inte Maken hunnit före. Med kaffemuggen i handen tillbaka ut i grönskan och njuta av en sval morgon.
Städning av altanen är ett särdeles nöje en sval sommarmorgon. Jag sopar av bänkarna där alla blomkrukor står, plockar av utblommade blommor, torkade blad. Arrangerar kanske om bland krukorna. Städar av bordet lite eftersom det lätt samlar på sig diverse i detta sommarvardagsrum. Om det inte blåser för mycket släpper jag gardinerna fria att svepa i brisen. Om det blåser mycket måste de vara hårt hållna för att inte piska omkring och skada blommorna.
Därtill behöver jag hjälpa alla de där klättrarna att hitta fäste för sina klängtrådar. Blir de alltför kreativa klättrar de gärna på vad de kan nå. Det behövs snören, pinnar eller annat och en hjälpande hand. Just nu är alla på väg ända uppe inne i taket och behöver snart mer snören att ta sig an. Om sommaren fortsätter vara varm kommer de att klä in delar av innertaket rejält.
Ja, sånt ägnar jag mig åt under en sommarmorgon och sitter sedan där vid bordet och bara njuter av tillvaron i mitt orangeri.

Det behövs bilder till detta!

Semesterskärvor

Skärvor, små bitar och lite av varje.

Jag måste börja med att hävda att semestern ännu är lång och att tiden inte alls går fort. Upprepar så att jag riktigt fattar. Semestern är ännu lång och tiden går inte alls fort.

Idag tog vi en biltur för att besöka ett loppis en bit bort. Gjorde alls inga fynd och det var inte undra på. Folk slänger fram vad som helst på ett bord och tror att det kan säljas hur dyrt som helst. Det fanns mycket att titta på men inget så spännande att det följde med hem. Däremot råkade vi se en skylt på hemvägen, loppis och antikt påstods finnas i ett gammalt hus längs vägen. Ordet antikt stämplas lätt på allt som har några år tillgodo. Retro är också ett populärt ord i sammanhanget. Men vi hittade ändå ett par grejer av glas som varken passade som antikt eller retro men som ändå passade oss i smaken.

Staden innehåller en fest i dessa dagar. Stadsfest blir det om man lägger ihop orden. Ett antal gator har stängts av för att fyllas med knalleförsäljning, diverse mat och godisförsälning och därtill karuseller och liknande som fraktats in på lastbilssläp med färgglada målningar. Inget som lockar oss. Jag tänker fortfarande på trängsel som något osunt efter alla restriktioner och en smitta som faktiskt ökar igen. Och trängsel är precis vad det blir längs dessa gator. Inget av det som säljs brukar intressera mig och maten som tillreds i diverse husvagnar blandar sina dofter till något osmakligt. Därtill godisremmar och hårda karameller med mycket färgämnen. Idag åkte vi bara förbi. Hörde skramlet och skriken från karusellerna på torget och var glad att få slippa.

Vi har sålt bilen, den där tillfälliga alltså. För nu brummar vi bara runt och trivs i den klarröda nya. Den andra köpte Brorsdottern och eftersom det var förskräckligt länge sen vi sågs fick hon lov att ta tåget hit för att hämta den själv. Hon hade med sig en trevlig Sambo och det var kul att träffa honom också eftersom vi bara sett honom på bild innan. Vi är en relativt liten familj. Mamma och jag och min Bror, han har två barn, jag ett. Sammanlagt åtta personer, + några respektive och två barn. Ändå har vi lyckats sprida oss för vinden i detta land. Jag och Maken är ensamma i den här delen av landet och Dottern ensam i Malmö. Brorsdottern med Sambo har hamnat i gränsen av Norge medan resten finns samlade i en liten stad i närheten av Vättern. Det blir timmar av åkning för att kunna ses. Tänk om vi bara kunde knata över på en kaffe närsomhelst.

Överraskningarnas överraskning stod Brorsan och Svägerska för i helgen. Jag hade åkt för att agera chaufför till Dottern och hennes BästaVän som skulle ha trettioårsfest. Det ärendet drog ut på tiden eftersom alla inte var klara … När jag väl kom hem stod den BlåBussen utanför huset. Den som Brorsan och Svägerskan åker runt i skogarna och campar i. Jag hade trots allt haft mina aningar, för av bilden som lades ut av dem kvällen innan levererades endast kryptiska svar på min fråga var de befann sig. Och när nu deras Dotter dessutom nyss anlänt. Ja, det var ändå en överraskning! Och jättekul. Jag hade mer mat i frysen, bara att ta fram och åka på menyn. Vi hade en supertrevlig kväll allihop. Dom får gärna överraska igen, när som helst.

Den där nya trappan som huset fått har börjat bli ett trivsamt tillhåll. Vi slår oss gärna ner på trappan i olika lägen och bara trivs. Intill trappan har vi fortfarande en bänk men ja, trappan är trevligare att sitta på. Det blev ett mycket lyckat bygge av Maken och Grannen.

Augusti ger oss också sommar. Svala mornar, varma dagar men ändå inte för varma och ljumma kvällar. Riktigt trivsamt att sitta i grönskan på altanen och njuta på kvällarna. Jag blundar hårt för allt som borde göras i trädgården för jag har ingen lust med sånt. Och ännu är det som sagt mycket semester kvar …

En förmiddag i augusti

Augusti har anlänt med besked och ger oss för dagen en svalare temperatur och en del regn. Just i denna stund har himlen en stålliknande färg och hela luften är fylld av fukt som att den vill säga snart, snart regnar det på dig. Jag satte mig trots allt på altanen och njuter av doften av regn, en svalare vind och en alldeles stillsam morgon. Eller ja, jag inbillade mig att den skulle bli stillsam. Men ett gäng småfåglar höll kvittrandet igång bland träden utanför staketet alldeles envetet ivrigt. Mitt i allt kom ett knastrande ljud från undersidan av bordet och när jag tittar ner ser jag att Pancakes har hämtat frukost och där kom förklaringen till småfåglarnas debatt. En av dem hade fastnat i kattgapet och åts hel och hållen vid mina fötter. Jag gick in medan detta pågick.
Katten är i princip självförsörjande. Undra på att han blänger på varje försök till serverad måltid i skål och går utan att äta den. Inget är rimligtvis lika färskt som det han hittar själv. Usch. Sen kommer han och ska vara gosig med en fjäder i mungipan, rapandes gråsparv och ett belåtet leende. Det påstås i kattkretsar att katter som bär hem bytet kommer med presenter till ägaren. Inte denna. Han hämtar bara käk till sig själv och tycker att vi kan käka det där äckliga i skålen själva.
Maken drog på egna äventyr denna förmiddag, något bilrelaterat som jag redan glömt namnet och egenskapen på behövde handlas. Dottern drog också på egna äventyr med sin BästaVän. Det skulle handlas till morgondagens stora event. BästaVännen fyller nämligen trettio år (liksom Dottern senare i år, hjälp alltså …) och har dragit ihop till stor fest i hyrd lokal tillsammans med sin sambo som också fyller samma summa strax. Dottern ska naturligtvis gå på festen men är också med och fixar grejer i förväg. Jag hörde att listan var lång och gissar att det kommer att ta hela dan.
Maken och jag bidrog till denna fest vi också på vårt sätt. Maken målade en skylt som ska sättas upp i lokalen eftersom festen har tema från det som var stans krogliv då, när dessa trettioåringar var ”unga” och hängde på krogen. Lokalen fick namn efter den populäraste krogen. Jag fick äran att texta placeringskorten så att gästerna ska hitta sina platser vid borden som också är döpta efter pubar eller discon eller vad det nu var. Roligt att hjälpa till. De där två töserna hittade varandra någonstans i femårsåldern ute på gatan och har hängt ihop sedan dess. Nu ses de inte så ofta eftersom Dottern flyttat så långt bort, men när de ses är det i samma ton som hörts i huset alla dessa år. Så glad att de har behållit varandra.
Själv sitter jag bara här i godan ro och har inga stora planer för dagen och ja, nu regnar det. Jag tar mig an en innedag tror jag.

Semesternjuter

Sommaren är långt kommen men långt ifrån slut. En sanning även för min semester som redan tuggat i sig nästan två veckor. Men det finns fler kvar. Första delen av semestern har varit innehållsrik på fler punkter än nödvändigt. Jag inledde den en måndag med god frukost och bubbel i glaset. Tog en promenad med en god vän och åt lunch vid havet. En ny bil kom vår väg och den gamla hittade strax en ny ägare. En nybliven treårig har firats med stort kalas och till det ingick härliga dagar med familjeumgänge i en annan del av landet. En Dotter kom samtidigt med hem på semesterhäng och en ny trappa byggdes äntligen vid husets entré. Trivsamt häng med goda vänner i en grannkommun och därtill en trevlig kväll m ed god mat.
Tyvärr ingår också en förlust av en person i min arbetslivs-närhet som kommer att lämna ett redigt tomrum efter sig på den fronten. Det innebar ett par timmars jobb mitt i semestern med att leverera sorgligt besked. Det hade jag kunnat vara utan och jobbet kommer att vara sig minst sagt olikt när semestern är slut.
Att vara nordbo kräver givetvis en diskussion av väderläget när en semester ska hanteras. Treårskalaset var en av årets absolut varmaste dagar där termometern tog sig över trettiofemgradersstrecket även i skuggan. Alla kalasgästerna trängdes på en överhettad altan som inte påverkades ett dugg i temperatur av skuggan den bjöd på. Därefter blev det snabbt en relativt kall sommar med mycket regn och även om solen återvänt har den inte medfört någon mer extremvärme. Vilket jag givetvis tackar för.
Dagen idag innehåller augustikänsla med en högre luft, sval vind och klarblått läge för solen. En alldeles fantastisk morgon trots den låga temperaturen och jag gick upp tidigt och stod ute på altanen i morgonrocken och andades in morgondaggen. Just den här dagen är helt oplanerad och det är i sig en gåva. Även om gårdagens välplanerade dag blev en glänsande pärla i semesterhalsbandet.
Blommorna frodas i alla mina krukor. De är många till antalet, som vanligt och ramar in tillvaron i grönska. Idag vill jag bara strosa mellan sittplatserna i trädgården och känna mig som Ferdinand. Han, tjuren med sina blommor. Det känns som en utmärkt dagsplan denna fredag när juli närmar sig slutet för den här gången. Med katterna intill mig, kanske läsandes eller pysslande med något stillsamt. En flaska bubbel finns i kylen och den kanske öppnas om andan faller på.
Precis så.

Ett axplock semester

Biltokiga

Det kanske är det vi är. Både jag och Maken gillar att köra bil, verkligen köra bil. Jag vill kliva in i en bil som är snygg, som känns bekväm, som har en körglädje som gör att när jag väl stängt dörren om mig och startat skulle jag kunna köra hur långt som helst. Jag sitter bra, bilen ligger fint på vägen och motorn hörs knappt, bra musik därtill. Japp. Hade en sån. Den valde att gå sönder. Alldeles för sönder för att man skulle laga den. Vi kan verkligen inte vara utan bil. Köpte därför snabbt en billig begagnad för att ha en bil. Den är väl okej.
Men det finns ingen längtan att bara dra iväg när jag väl satt mig vid den ratten. Sitter väl okej. Men tja. Motorn hörs inte lika mycket som jag befarade, men ändå. Dessutom är den bensindriven och kräsen. Vill helst ha högoktanigt som knappt ens finns, bara på en av stans bensinstationer. Opraktiskt. Ocharmig och orimligt tråkig. Ovant och obekvämt. Hittar bara O-ord för att beskriva denna bil.
Vi hade tänkt privatleasa en bil men priserna drar iväg något rent förskräckligt i detta ränteläge. Det var som att priserna höjdes över en natt eller nåt. Ena dan när vi kollade runt var det på ett rimligt sätt. Nu inte alls. Månadskostnaden ser inte lovande ut längre och vi skrotade tanken.
Alltså började vi återigen titta på säljesannonser för olika slags bilar. Ja. Och försökte vara förnuftiga. Tänka så klokt det nu går med det okokaste man kan köpa, eftersom värdet sjunker i samma takt som man kör hem sin bil i. Men vi kan inte vara utan bil och detta tillfälliga inköp skulle vara just tillfälligt.
Någon slags bil ska vi alltså ha, nyare och inte lika dyr i drift. Absolut en bil med den där körglädjen vi eftersöker, i alla fall lite av den.
Jo, jo nog visste vi vad som lockade i sinnet på oss båda redan innan resonemanget kommit så långt. Fast vi tittade på bil-bilder av inbillat förnuftigt slag var det inget som liksom blänkte något extra. Jag kände mig lite som när jag som barn ville ha jeans och fick hemsydda. Jeans ja. Men ändå inte. Liksom trist i varje vrå och inget extra alls. Så ja, vi slank obemärkt in på det där tyska märket vi gillar. Bara för att jämföra och kolla lite vad som fanns i någon slags rimlig prisnivå. I förhållande till annat som vi intalat oss skulle vara mer förnuftigt. Som om vi på allvar trodde att det skulle funka.
Givetvis fanns det en knallröd dröm. Givetvis. Trodde någon på allvar nåt annat? Genast satt vi där och log brett, slukade bilderna en efter en som två på en öde ö som ser skepp i horisonten. Sitter genast där och återanvänder argument som ställt till det för oss tidigare. Jamen ingen av oss röker, vi reser inte, vi handlar inte dyrbarheter (tja en och annan glasgrej men vaddå) vi dricker måttligt, vi hänger aldrig på krogen annat än för att äta nåt. Vi gillar att köra och äga en trevlig bil. Argumenten sitter lika stadigt som förr. Vips hade jag råkat (?) trycka på en knapp som gick direkt till bilfirmans ivrigaste försäljare som trots att det redan var kväll genast svarade. Vill ni boka provkörning? I morgon? Välkomna …
Okej då, ja vi ska åka och titta på denna röda dröm i kväll. Fortfarande en begagnad bil men ändå mycket nyare, roligare och troligen innehållande allt det där vi efterfrågar. Återstår bara att se om allt är som det ska med underverket i fråga och om vi åker hem med eller utan. Det vet vi inget om ännu. Det vi däremot vet är att vi redan passerat förnuftets gräns och om denna inte passar av olika anledningar letar vi snart upp en liknande som gör det. Typ så är det.

Sommarkväll

Även en sådan kan givetvis också härledas till barndomsrika minnen om man drar tillräckligt i ordet. Speciellt är det då ljus och ljum sommarkväll vid barndomsstugan när solen börjat ramla ner bakom trädtopparna efter en varm dag. En skön kväll när det inte finns någon brådska att lägga sig, för det är sommarlov och ledighet i timmarna. Ljuden gjorde sig extra tydliga när dagens alla aktiviteter stannade av. Måsar, vågskvalp och båtar som skavde mot bryggkanten och kippade mot vattnet. Spegelblank yta där den sjunkande solen skapade vackra färger.
Vissa sommarkvällar samlades både barn och vuxna på uddens största tomt. Huset som stod där i kanten av gräsmattan var stort och vackert även i mina barnaögon. Rött med vita knutar och gröna fönsterluckor. Antagligen mängder av blommor runtom men dem har jag inget minne av. Definitivt något rejält syrenbuskage för sådana fanns på alla tomter. Alla tomter beboddes också av dessa röda gamla hus med vita knutar, större eller mindre. De flesta innehöll släkten på pappas sida. Där fanns hans kusiner, morbröder och mormor i sin lilla, aningen skeva stuga. Den var alldeles speciell. Där kunde Brorsan och jag hänga i timtal och Pappasmommo som vi kallade henne, hade alltid tid med oss. Det var lågt till tak och ett rejält kliv över en hög tröskel för att komma in. Nerslitna golvplankor och en stor öppen spis i köket. Fast där hängde vi mest dagtid. Genom häcken mellan hennes lilla röda och grannens stora klev vi för att tillbringa sommarkvällen lekandes, alla tillsammans. Eller åtminstone männen och barnen. Kanske satt kvinnorna på verandan i eget småprat medan vi skränade runt i leken.
Det skulle sparkas burk. En välanvänd kaffeburk i röd plåt placerades ut på en punkt mitt på gräsmattan. Den skulle vaktas av en utsedd deltagare. Övriga skulle gömma sig så fort någon sparkat iväg burken, så långt det bara gick, för att ge alla mycket tid till att leta gömställe. Så vi sprang, i princip innan foten träffade plåten.
Därmed kom jag att tillbringa otaliga sommarkvällar liggandes bakom en buske, hukande bakom en sten, smygande bakom huset eller smalstående bakom största granen. Gärna bakom vinbärsbuskarna, mumsande röda fylliga vinbär medan letandet pågick. Det var egentligen ett dumt gömställe eftersom man brukade bli hittad snabbt där. Burkletaren gick omkring på gräsmattan och försökte leta utan att våga sig alltför långt ifrån sin burk. Det gällde att ha ögonen på den hela tiden. För ibland sprang någon fram från ett gömställe och sparkade iväg burkskrället en gång till. Då kunde alla byta plats medan den hämtades tillbaka och det kunde vara en bra taktik ifall Burkletaren hade en svag aning om var nån befann sig.
Man kunde inte bli bränd förrän Burkletaren med foten på burken högt och tydligt skrikit ut både namn och gömställe. Parades fel gömställe ihop med fel person låg man lugnt kvar. Om man anade sig hittad, när man sett en smilande Burkletare som snabbt började springa till sin burk, då gällde det att hinna på burken först och sparka iväg den på nytt. Då kunde man gömma sig igen. Men låg en fot stadigt på burken medan ens namn skreks ut i sommarkvällen var man bränd.
Det var inte alltid lätt att vara den som skulle leta och hinna på burken med foten först. Ibland blev man kvar alldeles för länge vid letandet. För det var gömma sig man helst ville. Ligga i fnissande spänning under några täta grankvistar. Hade man tur hittades både smultron och goda surblad på gömstället. Ibland hade man mindre tur och landade i hastigheten i brännässlorna. Satt och gnuggade ett svidande knä och försökte lindra med saliv. Myggen var inte heller rolig bakom alla buskar. Det gällde att vifta diskret med nån liten kvist för att bli av med myggorna utan att röja sitt gömsle.
Ibland när letandet drog ut på tiden för någon lite yngre kan det ha varit så att det fuskades lite från verandan och pekades åt nåt håll. Ibland lät sig de vuxna hittas för att kunna byta Burkletare. Det var skrik och stoj, alla sprang sig svettiga och burken var rejält tillbucklad när den tillslut plockades upp och leken var slut för den kvällen. Kanske satt man en stund i småprat innan man gick hem till sin egen röda stuga. Pappa gjorde en brasa och tände fotogenlampan, slog sig ner vid bordet med ett korsord. Drömskt tomgloende mot havet som skymtade en bit bort. Där någon mås lågflög över ytan för att snappa till sig en kvällsfisk.
Vi ungar bytte till pyjamas, borstade tänderna vid syrenhäcken och spottade bladen tandkrämsvita. Gick sedan den knarrade trappan upp till varsin säng i varsitt litet rum på övervåningen och somnade antagligen direkt. Sommarkvällen var slut, men det fanns otaliga kvar.