Idoldyrkan

Jag såg en dokumentär en dag. Brukar sällan välja att se såna men den här handlade om en artist som nyligen gick ur tiden och som jag alltid uppskattat. Det var en stillsam ton där han själv fick komma till tals i ett lite drömskt berättartempo. Och så fick vi följa honom i jobbet, i vardagen, på resor och hemma. En fin dokumentär var det.
Men mest berörde mig inte artisten i sig, utan en kvinna som var med som en röd tråd genom hela filmen. Hon var en äkta idoldyrkare! Reste i artistens hälar för att se allt han gjorde, från alla scener han ställde sig på. Hon hade sett samma uppträdande otaliga gånger, på olika platser i Europa.
Jag kan förundras över en sådan hängivenhet. Hon pratade om honom med stora ord. Som sin luft och överlevnad, han var liksom alltet. En främmande människa egentligen. Som hon hade en sporadisk och ytlig relation till genom att hon emellanåt fick en kort pratstund och en autograf, när hon köpte en skiva och köade för kontakt som alla andra efter ett uppträdande.
Man fick följa hur hon reste, från sitt eget hemland. Ibland med tåg där hon satt och tittade ut genom fönstret i egna tankar. Förväntan över hela sig. När hon kom fram köpte hon alltid de vackraste blommor i bukett. Rosor. Som skulle överlämnas till artisten. Jag undrar vad hon skrev på kortet och om han med ett igenkännande leende läste kortet sen. Biljetten placerade henne alltid på första bänkraden, så nära det gick att komma. Där satt hon i andakt.
En kort konsert, en kö för en autograf och en kort pratstund. Sen åkte hon hem igen och bokade genast biljett för nästa ställe. Eller fortsatte bara åt samma håll som han. Samma uppträdande på en ny plats bara.
Det sista man såg i dokumentären var en inställd konsert i en park. Han var dålig då, orkade inte mer. Hon satt i ogjord resa på första bänkraden med sin bukett. Insåg tillslut att han inte skulle komma. Det var tunga steg när hon gick därifrån. Jag vet inte om det blev någon mer konsert efter det. Men numera är de definitivt slut. Och det får mig att undra hur hon lever sitt liv nu? Utan detta allt i sitt liv, utan dessa resor. Lyssnar hon på hans skivor om och om igen? Kanske tittar hon på dokumentären och youtubeklipp om och om igen. Och sörjer. En människa hon omöjligt kände. Bara dyrkade ett artisteri. Hur lever man vidare efter att ett luftslott rasat? Eller skaffar man sig en ny idol och börjar om?

Bygga liksom

Jag fick en idé om en större och stadigare planteringsbord ute i trädgården så fort vintern släppt struptaget. Tidigare stod där ett litet rangligt bord köpt på medeltiden och utgjorde ingen nytta alls på planteringsplatsen. Det slutade alltid med att jag stod dubbelvikt och planterade med gräsmattan som planteringsbord istället.
När vi sparkade ner staketet för att sätta upp ett högre insynsplank en sommar envisades jag med att spara staketplanken. Maken skakade på huvudet åt det tilltaget men jag gör som jag vill. Mossiga och med bultarna kvar stod de uppställda bakom friggeboden i väntan på tillfället när de skulle bli ett perfekt tillbehör.
När jag nu började prata om att bygga ett nytt bord föreslog Maken något tryckimpregnerat ocharmigt. Sen tog han en tur med rodden.
Jag räfsade och tömde min planteringshörna och kom att tänka på plankorna bakom friggeboden! Släpade genast fram en. Underbar! Vilken platina! Och de skulle räcka till bordsskiva konstaterade jag efter att ha mätt och funderat. Jag skissade ett bord i huvudet först. Överförde det till papper och ville genast börja bygga detta bord. Det borde jag väl klara, med egen ritning och allt. Men jag brister i verktygskunskap! Blev liksom fast där. Irriterande och frustrerande! Jag måste lära mig hur grejerna i garaget funkar, allt finns ju där.
När Maken kom hem fick han alltså rycka ut med tafflig snickarlärling. Själv är Maken utbildad möbelsnickare fast han inte utövar det som yrke. Han hade alltså genast bilden klar för sig. Accepterade mina mossiga bräder och skakade fram redigare sådana för själva bordsbenen. Sen ut med kapsågen och montera den på sin ställning och skarvsladd så allt skulle funka. Skruv och skruvdragare. Jag fick lära mig använda sågen och sågade snart till alla delar i rätt längd utifrån min plan för storleken på detta bord. Det var inte så svårt alls, i alla fall inte under Makens överinseende. Nästa gång nåt ska sågas itu kan jag själv!

Sen övade jag på skruvdragning också för att montera ihop alla dessa delar. Inte heller så svårt när jag fick kläm på det hela. Maken stod för det professionella tänket att få min ritning och mina mått till en fungerade möbel av det material som fans att tillgå. Trä som blivit över här hemma i andra sammanhang kom till ny användning. Återbruk när det är som bäst. Jag kallar mig konstnärlig ledare och snickarlärling. Snart stod där en riktigt stadig benstomme, precis så grovt och stabilt som jag ville ha det. Och jag kände mig exttremt nöjd när vi började rada på de mossiga bräderna till bordsskivan och skruva fast dem i stommen. På en knapp timme hade vi byggt ett bord! Som såg ännu bättre ut än jag föreställt mig när det stod klart. Grymt alltså. Vad vi kan. Nu står det på sin plats och är inrett och klart för användning. Det är också inspekterat och stämplat godkänt av Tassarna. Därmed borde det vara av hög klass.

Att bo på hotell

… det är inget jag gör för nöjes skull alltså! Det inträffar bara när det är för långt hem, och det är det sällan.
Som Maken sa när det äntligen var morgon … det här gör vi aldrig om!
Det var inget fel på hotellet i sig. Det var snyggt och trivsamt överallt och rummet var hur fint som helst. Men jag får ändå känslan av att dela det med tusentals främlingar. Folk har vistats i sängen, använt badrummet och duschen, gått över golvet. Jag gillar inte att behöva dela säng med främlingar, även om de inte är där personligen. Hur noga det än städats och bäddats.
Därtill att det alltid är svårt att sova första natten borta någonstans. Åtminstone jag vrider och vänder mig i vaket läge halva natten när jag sover på okänt ställe. Ovana ljud, nåt skit som lyser eller gardiner som släpper in ljus utifrån eller så är det alldeles för varmt.
Hemma sover vi i mörkret i vår svala källare. I varsin bred säng som tillsammans bildar en jättedubbelsäng. Framförallt med varsitt täcke.
På hotellet nu senast gassade solen in genom fönstret när vi kom. Jag drog genast för gardinen och hittade prylen på väggen som påstods sänka temperaturen i rummet. Sängen var en standard dubbelsäng, mjuk och svajig. Så fort Maken vände på sig gungade jag omkring flera minuter och han tyckte jag ruskade på honom så fort jag vände mig. Dessutom var sängen bäddad med ett dubbeltäcke. Dela både säng och täcke! Nej då sover i alla fall inte vi speciellt bra. Att rummet råkade ligga ovanpå restaurangen och ut mot Avenyn gjorde inte saken bättre. I Göteborg festar man till tre på natten lärde vi oss. Och spårvagnarna skramlar på hur sent som helst. Gardinen hade ett hopplöst ljusinsläpp i överkanten och så värmen dessutom. För inte sjutton funkade den där prylen på väggen. Vem tusan behövde täcke alls. Jag tappade räkningen på hur ofta jag förhoppningsfullt tittade på klockan under natten. Hoppades varje gång att den skulle säga att jag fick kliva upp nu. Näe. Fattar inte tjusningen med hotellvistelser alls. Inte min grej liksom. Det får allt dröja till nästa gång.

En whiskymässa

Att gå på whisky och ölmässa är himla trevligt tycker jag.
Först får man ett par glas och en liten väska att hänga runt halsen för att slippa bära glasen i handen hela tiden. Ett ölglas och ett whiskyglas ingår liksom i biljetten. Sedan köper man sig drinkbiljetter som används som betalning i alla provningar och därefter är det bara att ta sig an mässan!
Det är övervägande män på en dylik mässa. Av män, med män och för män liksom. Även utställarna är mestadels män och ett par barberare med skäggprodukter fanns minsann på plats också. Kvinnor förväntas inte gilla whisky, även om det fanns en hel del kvinnor bland besökarna. En del kanske bara var med för att det var en grej att göra tillsammans med sin man. Andra för att vi verkligen gillar whisky.
Nåja, vi letade snabbt upp våra favoritsorter bland whiskyn jag och Brorsan. Ölglasen hade vi ingen som helst användning av, den delen intresserade oss inte. Whiskyn vi siktade in oss på befinner sig i den rökiga skalan och vi valde att lägga våra drinkbiljetter på den dyrare delen av provsorterna.
Flaskorna står uppradade i montrarna och är prismärkta för enkelhetens skull. Från de billigaste i tio, tjugokronorsklassen ända upp till hundra, tvåhundra kronor. Inte för flaskan, nej, nej. För två centiliter! Det är en lagom mängd för provsmakning. För att kunna betrakta färg, fyllighet och dofta ordentligt innan man smakar och fundera över de olika smaker man kan tänkas hitta i skvätten i glaset. Kanske göra någon notering om sorten och ifall den placerar sig i ens önskelista. Några flaskor köps överhuvudtaget inte. Det får man inte.
En del män höhöhööar gladeligen runt i flock och letar både de billigaste och de alkoholrikaste skvättarna. Blir därmed också rätt glada och ostadiga ganska fort. (Och i ärlighetens namn mötte jag några överförfriskade tjejer på toa också, tydligen hade de haft liknande taktik). Andra ska stå och snacka oändligt med utställaren så ingen annan tar sig fram till disken. Somliga har en noggrant planerad provlista med sig och diskuterar sina upplevelser med varandra under provsmakningen. Det finns också möjlighet att sätta sig ner på en organiserad provning på olika ställen.
Brorsan och jag körde mest på magkänska i år med de mellandyra/dyrare skvättarna för att få prova en lagom mängd men en mängd av klass! Varför häva i sig billigt skräp när man kan njuta av två centiliter finwhisky i en prisklass man aldrig köper en hel flaska av! (den dyraste vi provade kostade hundraåttio kronor för provskvätten och skulle man vilja ha en hel flaska sådan får man betala femtusen för den! Ja, ja … om jag vinner på lotto kanske.) Vi var rörande överens om smakerna och skapade oss snabbt en liknande önskelista ( i överkomliga prisklasser).
På många ställen i mässhallarna finns också vattenstationer där glasen kan sköljas ur för att inte blanda smak och doft på skvättarna man provar och för att stärka sig med varannan vatten om det behövs. Det finns också matställen så man slipper vara hungrig och vi delade på en god hamburgare. En del av av utställarna kommer med annat än dryck också. I år fanns både goda ostar och korvar att smaka av och köpa med sig av och en del godis. Typ finsk lakrits som följde med oss hem givetvis.
Jag gissar att det kan bli lite småstökigt i mässhallen framåt kvällen men under de eftermiddagstimmar vi tillbringade bland flaskorna var det bara trevlig stämning överallt. Vi var inget runda i fötterna när vi gick, men glada utan hatten kanske 🙂 Så där lagom faktiskt. Vi kunde utan problem promenera tillbaka till hotellet.

En sån helg! Ja, förra helgen alltså

Får man nog utbrista ännu faktiskt även om vi redan hunnit avverka nästan ännu en helg. Kom av mig lite … men förra helgen alltså!

Det var en helg av varierande slag som började med en bilresa redan på torsdagen och en natt hos mamma när vi kom fram. På fredagsmorgonen åkte Maken och jag med Brorsan och Svägerskan mot Göteborg som planerat. Där var det vår!
Jag hade helt fel kläder med mig, vi som kom från stora snöhögar och blygsamma plusgrader hade inte haft en tanke på någon varm vår. Vi började med att checka in på hotellet som låg lägligt vid Avenyn och åka djupt ner i deras garage med bilen.
Det var ett mycket trivsamt hotell redan vid första anblicken. Vi letade upp våra rum och efter snabb uppfräschning samlades vi i ett av rummen och fick sällskap av Brorsdottern och hennes Pojkvän som båda studerar och bor i stan.
Efter en stunds häng var det så dags för mig och Brorsan att promenera mot Svenska Mässan och ”En öl och whisky mässa” som vi hade haft biljetter till sen i julas. Dom andra skulle gå på stan under tiden eftersom ingen av dem gillar den typen av whisky.

Efter en kvarts rask promenad i vårvädret kom vi till Svenska mässan och kunde gå in och ta oss an

provsmakningarna. Whiskymässan var som förväntat helt enkelt och vi hade fått smaka både rariteter och handlat lite ost och lakrits innan vi nöjda gick vi tillbaka till hotellet.
Vi hade bord på restaurangen för att äta en fyrarätters italiensk meny. Maten smakade förträffligt men det var långväntan mellan rätterna och en envis typ i hörlurar matade på med enerverande och alltför högljudd musik under tiden. Det var fullständigt omöjligt att prata med varandra som säkert tanken var med mellanrummet i serveringen av rätterna. Så vi satt där rätt tysta, åt vår mat och sökte oss snabbt därifrån. Tyvärr visade sig våra rum släppa igenom en hel del av musiken från restaurangen nedanför vilket gjorde nattsömnen aningen torftig.
Efter hotellnatt och obligatorisk hotellfrukost var det skönt att lämna storstaden och åka tillbaka till mamma. Där kändes det rätt bra med lite eftermiddagsvila och hämtmat till kvällen. Söndagen var som alltid hemresedag med en riktigt bra helg i bagaget.

Förflyttats söderöver

Inom landet bara. Några timmar neråt och snön är underbart borta. Regn och dimma följde oss hela vägen och det var i mitt tycke andlöst vackert. Men mot slutet av resan när mörkret tagit över var det snudd på omöjligt att se vägen. Dimma och helljus inte är nån bra kombination fast helljus är rätt nödvändigt i mörkret.
Vi kom fram som tänkt i alla fall och möttes av glad liten hund! En trivsam stund med familjen, god mat och prat och sen i säng. I morgon åker vi vidare!

Färgat

Det började med Lilla My tror jag.
Ungen hade tjatat om att få färga håret en längre tid. Modern var ihärdigt envis i sin nekande respons. Länge och med framgång. Men så skulle skolan ha nån fest, tror det var när hon gick i ettan, och ungarna skulle klä ut sig. Dottern valde Lilla My. Kul, passande tyckte jag enfaldigt. Jag gillar ju Muminfigurerna och i synnerhet Lilla My och började genast planera klädsel. Och. Nånstans där blev jag överlistad, blåst, totalt lurad. För vad har Lilla My för hårfärg?! Hm! Ja just det, inte är hon blond inte.
Förnöjsamheten och lyckan i Dottern när hon såg sin mor gå rätt i fällan och bli besegrad. Rött hår har karaktären. Rött hår tillhörde utstyrseln. Peruk? Nix, nej, aldrig. Rött eget färgat hår skulle det vara.

Jag gav mig.
Men fick åtminstone in en toning i sammanhanget istället för färg. Sånt som tvättas ur ganska snabbt. Dottern accepterade det alternativet. Hon skulle få färga håret och bo med ny hårfärg i en vecka eller två åtminstone.
Det där gav givetvis mersmak. Året därpå skulle det kläs ut igen och även då valdes såklart en figur med rött hår. Och det avnjöts lika storartat även den gången. Tydligen blir livet aningen roligare med färgat hår, även om det bara är en toning som snart är urtvättad.

Så småningom och med årens rätt, hade jag inte längre någon talan i vilken färg Dotterns hår ville vara för tillfället. Eller om det behandlades med riktig hårfärg istället för mesig toning. Och hon räds inte rätt drastiska förändringar eller annorlunda hårfärger. Detta hår har färgats och avfärgats och blekts och tonats och färgats om så till den mild grad att det snudd på gick av en period. Fick hanteras rätt drastiskt med sax för att överleva.
Med hjälp av håret har hon bytt stil otaliga gånger! Det knallblå var rätt coolt ändå. Även om det var arbetsamt att upprätthålla i den knalliga nyansen. Blev alltför snabbt lite tamt ljusblått.
Numera färgas det inte lika drastiskt. Varit där och gjort det liksom. Istället håller hon sig till en lätt brunröd nyans som ser mer naturlig ut. Men den egna hårfärg som eventuellt bor därunder nånstans, den har vi alla glömt.

Påskigt

När jag var barn firades påsken lite mer blygsamt än i dag. Visserligen var det mesta blygsamt på den tiden. Det var väl en del godis och en del ägg. Minns att vi målade urblåsta äggskal och hängde i påskriset. Minns inte om det dukades upp till någon överfylld påskbuffé dock.
Vi ungar klädde oss till påskkärringar på påsklördagen och inget annat. Härjade omkring i den utstyrseln runt den närliggande påskbrasan där alla samlats. Jag tror inte att det var fråga om något godistiggande runt i gårdarna.
När Dottern var liten skulle påskkärringarna ut och fylla sina korgar runtom i grannskapet på skärtorsdagen. Någon påskbrasa anordnades inte härikring och mängden godis och mat har ökat drastiskt med åren.
Påsktraditionen hemma hos oss har byggts ihop av diverse, både egna minnen och adopterade traditioner.
I den inhämtade traditionsdelen anlände PåskHaren! En skygg typ som smög omkring och gömde allt godis medan ungen sov. Jag tror vi hämtade honom från nåt teveprogram faktiskt. Varken jag eller Maken hade sett skymten av, eller ens hört talas om någon påskhare i vår barndom. Jag kan inte ens minnas någon slags pappägg fyllt av godis överhuvudtaget. Godis fick vi ändå men i måttlig mängd.
Nåja, hos oss skulle i alla fall PåskHaren komma med ägg fyllt av godis och kanske också någon present. För att komma åt ägget skulle Dotern följa snöret som märkligt nog satt fastknutet i sängen på lördagsmorgonen. Det gick sedan kors och tvärs och under och över och genom och bakom och runt både hit och dit i hela huset. För att så småningom sluta med ägget. Detta tråddragande skedde i tidig morgon, innan den morgonpigga och förväntansfulla ungen vaknat. Ibland gjordes större delen av det redan under kvällen efter läggdags för att kunna dra sista biten in i barnrummet på morgonen. Sedan var det bara att invänta tjutet framkallat av hittat snöre. Dottern rusade runt som ivrig trådföljare med två trötta föräldrar efter sig. Nystandes tråd. Schysst frukostalternativ den morgonen.
Senare år när läskunnigheten inträtt började PåskHaren skriva lappar. Lappgömma var precis lika uppskattat som snören. Den första lappen lämnade klurig ledtråd till var nästa lapp skulle hittas och så vidare tills ägget så att säga var löst. Vi hade däremot aldrig något äggömmande utomhus som en del ägnar sig åt numera.
Traditionerna ser olika ut men syftet är säkert detsamma. Kanske är det så att man tenderar att liksom kräma på mer, än man själv hade. Extra allt liksom, bara för att man kan och bara för att man vill så väl. Jag gissar att Dottern också kommer att linda snören i bästa PåsHareanda den dan hon har anledning. Högst troligt kommer hon att göra ändringar, lägga till och göra om. Som hennes familj vill ha det.
Visst är det väl lite tjusningen med traditionen! Att den är föränderlig och utvecklingsbar. Man lånar lite här och lite där och bildar nåt eget av det. Precis som det ska vara.

Är påsken slut nu?

För min del i alla fall. Arbetsdag i morgon, även om jag inte börjar så tidigt som tur är.
Den här dan började i alla fall med lite kaffe och strumpstickning. Sen ägnade jag mig åt att rensa ur en bunt pärmar. Den där trivsamma soffhörnan nere i källaren utökades häromdan med återanvända teknikprylar. En ratad gammal laptop och en uppsättning datorhögtalare. Laptopen gick verkligen igång och fick schysst ljud därtill. Kan spela upp gamla dvd-filmer som förströelse medan jag rensar gamla papper och sorterar upp i röran. Inte alls dumt.

Under eftermiddagen väntade ett alldeles speciellt möte.  Vi hälsade på hos en helt ny liten person. Så liten, så liten. Hon hade bråttom till världen häromveckan och kom något för tidigt. Skulle inte ha varit här än. Därav litenheten. Minimala fingrar med yttepytte små naglar höll om mitt pekfinger medan jag fick hålla underverket en stund.

Mest sov hon och åt lite och sov lite mer. Tyst och förnöjsam. Fin liten tös. Liksom pytteliten.

Det dröjer ett bra tag innan hon växer sig in i den lilla koftan jag stickat. Men hon kommer att behöva kläder framöver också givetvis!

Det är nåt visst med nyfödda. Den där så otroligt rena blicken och det lite förvånade uttryck de ofta har i ansiktet. Som att de undrar över var de hamnat.

Efter det besöket var kvällen anländ och vi såg till att laga oss lite snabbmat, påskdagen till ära.
Sedan soffläge och diverse teve resten av kvällen.
Därmed godnatt.

Mitt i påsken

Ja, den pågår, den här påsken. Den är väl okej. Lugn och trivsam, vi tar dan som den kommer, slappar och äter helt klart för mycket godis.
Jag pratade med en god vän häromdan, innan påsken. Hon hade en hel meny klar för sig för hela påskhelgen och jag gissar att allt fanns handlat och klart hemma hos henne också. Typ gigantisk kontrast till mig!
Vår påskhelg kan i jämförelse med den matsensationen antas vara ransoneringstider eller handlingsförlamning. Mitt kylskåp innehöll inget som kan kallas påskmat. Jag gick genom mataffären på hemvägen och snirklade bland överfyllda kundvagnar där mat för kompanier handlades och förmodligen kommer hälften av allt detta gå i soporna innan helgen är slut.
Nå, jag rafsade allt ner lite gravad lax och räkor. Gick hem och meckade ihop en macka medan jag grunnade över resten av helgmaten. Skärtorsdag och allt. Påskkärringarna hängde runt dörrklockan och stod med utsträckta händer och hafsigt ritade påskkort. Fick en näve karameller och vandrade vidare till nästa.
Det blev hämtad pizza till kvällen. Efter att jag lagt ihop en smörgåstårta för långfredagen. Någon slags planering trots allt.
Smörgåstårtan fick sällskap av en butiksbakad chokladtårta när vi handlade lite smått på långfredagsförmiddagen. Lugnt på affären då men morgondagen är en annan dag så den gav vi sjutton i att tänka på. Tog med Dottern hem för att mumsa tårtor och fick sällskap av hennes kompis. Hade en trivsam stund runt köksbordet och sedan i soffan medan ungdomarna letade trevlig musik på youtube.
När de åkt blev det kvalificerat soffhäng med godisskålen på armlängds avstånd och nån kvällsmat orkade vi inte fixa. Det blev nåt enkelt, typ macka.
Idag drog vi till stan (efter att ha ätit rester av smörgåstårta till frukost) för att Maken behövde avbildas för körkortsförnyelsen. Vi lämnade bilen i parkeringshusets biltvätt och strosade runt på stan dit näsan pekade.
När vi kom hem åt vi lite rester av smörgåstårtan till lunch. Sen somnade vi på soffan båda två medan nåt teveprogram var ointressant.
I frysen fyndade jag allt en fläskfilé i morse. Alltså blev middagen spontant rätt mycket bättre än gårdagens. Utbankad filé, råstekt potatis med parmesan och egen pepparsås till detta. Mums. Nu sitter vi här i paltkoma och överväger att hyra en film och inte lämna soffan mer i kväll.
Vad vi ska äta i morgon har jag ingen aning om och inget specifikt finns handlat men det funkar uppenbarligen bra att köra helt planlöst tydligen. Kanske ställer frysen upp i morgon också och då slipper jag handla igen. Vi får väl se.