Allra minst. Andlöst vackert och som ett slags sagolandskap. Sånt som brukar förknippas med tomtar i slädar och julafton. Vi har haft snöfall och kalla grader i kombination i några dagar. Alltså är världen vit och grå. En rejäl kontrast till de höstfärger som fanns nyss. Vissa av björkarna har inte hunnit släpa alla gula löv ännu. Nu hänger de fastfrusna på sina snötäckta grenar. Eftersom det varit så kallt har det också varit bländande soligt om dagarna. Inget har hunnit smutsa ner snön ännu och det gör allt ännu mer sagolikt. Alla vita träd står i sin kalla skrud och det är så vackert att jag knappt kan se mig mätt på allt. Skulle vilja stanna bilen och ta fantastiska bilder på allt jag ser när jag åker hemåt efter jobbpasset en morgon. Allén jag passerar eller den stora spretiga lönnen med alla vita grenar mot morgonhimlen. Som för övrigt är delvis fantasifull i sitt färgval. Jag har egentligen lite bråttom hem men jag väljer ändå att åka ut mot havsbadet i närheten av oss. Parkerar på en ödslig parkering som undrar vad jag gör där nu? Går ut i kylan, rakt mot badbryggan. Vattnet är ännu öppet och mängder av sjöfåglar guppar runt i soluppgången. Träden är ännu vitare härute. Det är så otroligt vackert.
Nere vid badstranden är sanden snötäckt och den lilla viken isig. Det är tyst och stilla och solen har nyss gått upp och når snart ovan trädtopparna på den motsatta stranden. Jag vågar mig inte ut på klipporna som är frosthala och vattnet ångar mot den kalla luften. Jag bara står där och njuter av den vackra naturen medan solen färgar himlen. Tacksamhet.