Jag har nått ett sånt år där födelsedagen är av jämn art. Den är aningen till huvudbry dessutom. Jag brukar inte bekymra mig om åren. Inte någonsin lidit av vare sig åldersnoja eller födelsedagsångest eller haft några födelsedagsbetonade kriser. Trettio, fyrtio och femtio passerade förbi utan bekymmer. En dag lades till en annan. Ny siffra bara. Likaså med alla de ojämna däremellan.
Men nu. Sextio. Sexa nolla. Att fylla sextio år lade sig lite över pannan liksom. En siffra som känns lite tyngre än dom andra.
Inte så att jag känner mig ett dugg äldre eller egentligen tycker att någon som är sextio år är en gammal person. Och ändå minns jag bilder av farmor och mormor i liknande siffror. Uppställda till fotografering i ett plagg som lätt kan benämnas som tantklänning, omgivna av blomsterbuketter som arrangerats på både golvet och angränsande bord. Där sitter de och tycks fundera som jag. Var kom denna siffra ifrån?
Att fylla sextio är ruskigt nära pensionsåldern. Faktiskt. När man anses gammal nog att ta arbetslivet i backspegeln. Det kan ske om tre år. Eller om fem. Somliga väljer att skjuta det ännu längre på framtiden om arbetslivet inte är alltför betungande. Jag har inte tagit några beslut i den riktningen ännu. Men det svindlar, att det bara handlar om så lite som tre till fem år. Om nu inga politiska regler, finanskriser eller annat förändrar den situationen alltför drastiskt.
Jag tillhör knappast skaran som vill skjuta arbetslivet vidare mot sjuttio. Faktum är att jag kunde sluta idag om möjlighet fanns. Ägna mig åt diverse hobbys och liknande istället. Men såna drömmar passar knappast just nu. (När elen är dyrare än guld -även om den är guld värd och räntorna förväntas gå samma väg. Näe, usch vad deppigt.)
Att fylla sextio i denna tidsålder är knappast att jämställa med farmors och mormors tid. Livet såg annorlunda ut då. Jag äger ingen tantklänning ännu (tror jag) och är hyfsat rask och pigg med ett liknande sinnelag. Men ändå är det en helt ofattbar siffra att lägga till åldern. För hur det än är så minskar åren som kan tänkas vara kvar. Ja men jag tänker att jag blir lika gammal som både farmor och mormor blev. En bit över nittio. Så visst, det är massor kvar i så fall. Visst är det så. Och samtidigt kan det kräva lite eftertanke. Hur kommer det att bli med kroppen? Ska den fortsätta vara skapligt pigg och rask eller ger den upp och börjar kräva hjälpmedel av någon form? Hälsan? Sinnet och minnet? Alla dom grejerna. Vad vill jag lämna efter mig för folk att hitta när jag inte längre är kvar och kan förklara? Jag börjar förstå folk som ”döstädar”. Att börja sålla av en del tillhörigheter för att någon annan ska slippa. Den sortens grubblerier kom tydligen på köpet med denna stundande födelsedag. Liksom en del linjer i huden som inte kunnat skönjas innan. Är det där mina händer? Vad hände med ansiktet och när? Hoppla vad stel plötsligt …

Men ja, jag tappar spåret. Firad i förskott skrev jag. Okej. Jag släpper deppigheten och går över till firandet.

Jag satt i godan ro i soffan i fredagskväll när det ringde på dörren. Skickade Maken att öppna, det var säkert till honom ändå. Det brukar vara det. Men han kom tillbaka och såg kryptisk ut. ”Det är några här!” sa han och pekade mot hallen.
Och i samma stund påbörjades musik i min hall och folk sjöng. Happy birthday to ya, happy birthday … Där stod vänskaran -i regel omnämnd som Tjejträffen- och sjöng för full hals. Finklädda och förväntansfulla. Med två gigantiska svävande guldballonger med sexa, nolla och diverse kassar i händerna.
”Men va? Jag fyller inte nu, vad gör ni här?” Var min omedelbara respons. Va? Nu? Jag fattade ingenting.
Tydligen var allt planerat med Maken, som lyckats hålla käften så till den grad att han ljög att han var mätt och inte ville ha nån kvällsmat ännu. (fast han var döhungrig) Han brukar inte kunna lura mig så. Speciellt inte hans hungriga humör, men detta höll han vattentätt. Flinade och var nöjd med sig själv medan han började fixa lite kvällsmat till sig.
När jag hämtat mig något stod jag med ett glas bubbel och blev hurrad för, och ett fint kort med en fin present överlämnades. Eftersom de känner mig väl fick jag ett superfint smycke som liknade ett höstträd. Helt rätt ju! Därefter fick jag ta mitt raskt påfyllda bubbelglas med mig för att byta om. Till något festligare än fredagsmys. Garderoben var inte alls förberedd på det men den skakade fram nåt hur som helst.
Under tiden dukade vännerna fram ost och kex och annat tilltugg. Vi satt i trivsamt umgänge ett tag med bubbel och babbel. Sedan tog de med mig till stan för dukat bord på restaurang där jag blev bjuden på både mat och dryck. Där hade vi lika trevligt tills det var dags att åka hem. Helt omtumlad faktiskt. Vilken kväll. En sån som lägger sig varmt i minnet.
Och inte nog med det!
Kvällen därpå hade jag bokad med mina kollegor. Vi skulle ut och äta. Lite afterwork bara. Men minsann halades det inte fram en present även där! En fin korg fylld med sånt jag tycker om. Där hittade jag både favoritgodis och favoritMumin och favoritsmycke. Wow. Helt fantastiskt vad de hade lyckats få ihop. Ännu en trevlig kväll lades i den där värmande minnesbanken.

Så ja, nog har jag blivit firad allt. Redan. Tjugo dagar i förväg. Kanske är det enda sättet att ta sig an den här siffran? Bearbeta in den många dagar i förväg så att den sitter som en smäck när den väl anländer. Jag sparade mina stora svävande guldsiffror. De står och vajar lite sakta i bibblan hemma och där får de stå tills de säckar ihop. Sexa nolla. Det är mina siffror nu det.