Något försenad går jag ut till bilen med jobbväskan. Det är äntligen november. Min favorit bland månaderna. Det är ovanligt varmt för den här månaden ännu, temperaturer som skulle ha passat bättre i september. Men naturen skiftar ändå och himlen är så där skönt grå. Allt det där gula mot den grå fonden är fantastiskt vackert.
Bilrutorna är fuktiga, jag sveper av det värsta på bakrutan innan jag sätter mig vid ratten. Back-kameran är också immig och ger en diffus bild på skärmen. Men det är ändå ingen där bakom mig. Trots min lilla försening stannar jag ändå en bit hemifrån för att kliva ur och leverera ett fellevererat paket. Det hade ställts på vår trappa i morse fast det skulle stå på en annan trappa. Rätt husnummer men allt annat var fel. Kanske var levereraren lite trött i tidig morgon och läste adressen slarvigt fast de inte ens påminner om varandra mer än till husnumret. Kanske det sista på listan innan hem till ledighet? Vem vet. Jag passerar ändå alltid det rätta huset på väg ut från bostadsområdet och tar paketet dit. Turligt nog har jag läst på adresslappen innan jag hunnit öppna. Väntade trots allt inget från den firman. Paketet kan alltså levereras intakt.
Sen åker jag vidare mot jobbet med den musik som Spotify ger mig i högtalarna. Trevligt nog passande för dagens grå härlighet. Jag passerar en busshållplats där en kvinna sitter och tittar ut i ingenting. Tankfull på gränsen till bedrövad tycker jag att hon ser ut i den lilla glimt jag får. Kanske satt hon också som hypnotiserad av det gråvackra? Eller bedrövad över att det gråfula?
Det är en hel del bilar i farten som vanligt. I regel är det klokt att komma iväg fem minuter tidigare än jag lyckades idag. Har jag otur och hamnar i en strid ström som drar ner hastigheten blir jag försenad på riktigt.
Någon längst därframme kör också oändligt sakta. Får bakomvarande bilar att svepa ut mot mittlinjen för att försöka köra om. Men vi möter lika många och inte minsta glugg till omkörningsläge finns. I den kön möter jag en motorcyklist. Ovanlig novembersyn. Han ser också bistert frusen ut i öppen hjälm med rejäla skyddsglasögon. Verkar inte passa in i nutiden av någon anledning. Jag hinner inte spekulera mer i det, han är snart långt borta i min backspegel.
Byggarbetarna vid det nyaste bostadsområdet i stan är redan i full gång denna morgon. Har hunnit stänga av halva vägen med barriärer som tvingar trafiken att mötas på bara halva gatan. De mötande måste upp på trottoaren för att det ska funka. Hastigheten är rejält sänkt men inte alla bryr sig.
Bron jag strax kommer till är en knutpunkt. Avgörande för om jag ska komma i tid eller inte. Bilar från fyra håll trängs i filerna. Två långtradare blockerar den ena filen vid trafikljuset idag. Men inte min, jag tar mig förbi dem så fort det slagit om till grönt och knuten har ändå löst sig snabbt. Därmed är det bara halva vägen kvar och den brukar flyta på bra. Speciellt om jag väljer det snabbare sista alternativet som låter mig slippa fler trafikljus och en alldeles hopplös korsning där man kan bli stående länge innan det går att köra över.
Alltså kommer jag fram i tid trots min försening. Parkerar i jobbgaraget som vanligt eftersom jag har ett dygn av jobb framför mig. I morgon tar jag mig an morgontrafiken igen. Fast åt motsatt håll och i ledig takt. Då spelar det ingen roll om det är rörigt.