Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?