Höstlikt

Hösten springer i rask takt och jag hinner inte med. September är redan i det närmaste alldeles slut. Pelargonerna står och trängs i sin vinterförvaring sedan en tid tillbaka. Den är aningen för mörk för dem men de brukar klara det ändå. Annat sommarväxtligt står på altanen i full blom. Jag kan inte slänga dem, måste låta frosten hjälpa till där.
När jag tittade ut i morse såg jag att lönnen börjat skaka blad omkring sig. Det är alltså dags att ta itu med hösträfsadet. Detta slitsamma och otroligt tråkiga göra. Den gången på året när jag överväger att fälla alla trän i min närhet och aldrig behöva räfsa mer. Det kommer givetvis inte att hända eftersom jag älskar träd. Skulle aldrig fälla något som är friskt. Jag lever med löven och vadar förr eller senare ut i dem med räfsan som sällskap. Fast i ärlighetens namn gillar jag att se höstlöv i färgglada sjok på marken ett tag först. Det är så vackert med lövströssel i gräsmattan. Ett år försökte jag mig på att klippa ner alla löv till smått glitter med gräsklipparen. Skulle vara så bra för gräsmattan tydligen. Det fungerade inte alls. Den körde bara över löven utan att göra glitter. Lämnade möjligen halva löv efter sig. Jag hade behövt köra så många varv att både jag och gräsklipparen fått läggas in på vilohem sedan. Nä. Det är bättre med räfsan. Somliga löv får bli täcke i rabatterna. Det mesta hamnar i trädgårdstunnan och resten på komposten. Många träd är lika med massor av höstlöv. Det är de stora björkarna, den gigantiska lönnen, det rejäla päronträdet. Det stora buskaget av syrener. Och en hel del annat som behagar ge mig höstjobb. I olika takt. Alltid lönnen och päronträdet som är ivrigast att ruska av sig löven.

Det skulle kunna vara ett helgjobb detta. Men icke. Vi drar och låter dem stå där och med sitt lövskakande. Planen för helgen är Dottern. Vi ska titta till henne i den nya staden som vi inte besökt sedan hon flyttade dit för snart ett år sedan. Hon har varit hemma på besök istället. Men nu ska det bli av. Vi ska umgås, stadsvandra och ha det bra. Maken och jag ska bo på hotell eftersom Dottern bor i en liten etta. Ingen plats för besökande föräldrar. Vi gör mellanlandningar hos familjen i mitten för att slippa köra hela vägen samma dag. Och givetvis ett besök på legobutiken en bit hemifrån redan på färden neröver. Maken till legointresserad Make finns bara i fåtal. 🙂 Många biltimmar lär det bli. Tur då att vi trivs i bilen. Jag ska ordna med en trivsam spellista och roar mig med stickningen. Maken kör helst eftersom han har anlag för åksjuka om han inte kör själv. Ja, så ska det bli. Löven får jag ta itu med nästa vecka.

Tankar

Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?

Oroligt

Landet närmar sig ett val. Alldeles snart ska man in bakom skärmen och klistra igen sina valkuvert. Det är ett oroligt val eftersom det är en alldeles osannolik frammarsch för partiet som vill bli av med allt som inte är blågult i själen. Allt högre siffror i mätningarna tyder på att en stor del av denna befolkning tyvärr ställer sig i hatarskaran. Att partiet, som jag inte ens vill nämna vid namn, också har för avsikt att ställa till det rejält på en mängd andra plan tycks inte bekymra dessa väljare. Allt man ser är löftet om folk som ska kastas ut ur landet. Det är beklämmande. Jag kommer att sitta med en bisvärm i magen under valdagen.

Ett krigsdrabbat läge oroar i den här delen av världen och priserna på det mesta drar i väg alldeles orimligt. Framförallt elpriserna ser ut att bidra till elände i vinter. Men även räntor på bolånen och priserna på maten som ska handlas hem och det drivmedel som ska hällas i bilen och mycket annat är skakigt och osäkert. Det pratas om finanskris, elransonering, brist på diverse grejer och allt låter lika allvarligt.

Vädret kan överraska med regn fast det enligt väderappen bara ska regna noll millimeter. Fast korta skurar kanske inte skapar några millimetrar?
Det har sannerligen regnat under augusti och skapat orosklumpar i magen. Speciellt när det påstås kunna bli betydligt många mer millimeter än noll. Skyfallsliknande regn är en väderterm jag aldrig mer vill höra. Och enligt de första prognoserna tänkte sig detta regn häröver igen. Jag följde nyheterna och såg vilken oreda det hade skapat under sin färd. Sån oreda som vi redan upplevt. Tydligen tyckte det regnet också att vi haft nog och gjorde en gir mitt i natten. Svepte förbi i utkanten av vår landsända. En sån lättnad. Även om jag lider med alla som drabbades av det på övriga ställen. Ja, det här med regn hör hösten till men det kunde väl nöja sig med att regna på ett måttligt vis. Inga fler skyfall tack.

När Dottern långt borta i landet ringer och säger att hon är alldeles yr och inte kan stå upprätt … då är oroligt ett alldeles för lindrigt ord. Det är det absolut sista telefonsamtal man vill ha och givetvis ett telefon samtal man absolut vill ha eftersom man såklart vill veta hur det står till. Hon är ensam i en stad där ingen anhörig finns. Jobbarkompisar jo, och en och annan ny bekantskap. Men ingen man i det läget känner sig bekväm att ringa. Dessutom ensam i en lägenhet som kräver koder eller taggar för att ens ta sig in i trapphuset. Nån våning upp. Då sitter mamman en bit ovanför soffan och inbillar sig allt möjligt och måste ringa gång på gång och kolla läget. Men vad fasen kan man göra? Turligt nog släppte det vid en stunds vila. Vi tror det var stress eller nåt mitt i värmen och flyttkaoset som hon stod i just då. Nu är allt tack och lov bra igen. Men ja, fy fasen.

Oro är en märklig känsla. Den skaver och gnager och är fruktansvärt fantasirik. Kan hitta på helt osannolika scenarion och skava runt med dem ett tag. Tills det antingen inte längre finns anledning till oro. Eller tills ett faktum visar sig och nån annan känsla måste ta vid. Det hör livet till, men nog kunde det väl vara skönt att slippa oroa sig alls.