Tankar

Vi tog oss givetvis an den medborgerliga rättigheten och plikten. Tidigt på plats och ingen annan var före oss i röstlokalen. Jag hämtade de lappar jag skulle ha. Stod bakom den gröna skärmen och klistrade med någon slags förhoppning igen kuverten med mina val. Kuvertklistrandet var fort gjort. Överlämnandet och registrerandet av våra röster likaså. Vi åkte hem och drack kaffe. Ägnade dagen åt diverse med ett orossurr i magen. Tevekanalerna var fulla av valextra och detta val spåddes, med all rätt, att bli en rysare med jämna siffror i båda blocken. Det skulle dröja till sena natten innan det var möjligt att se en prognos som eventuellt var hållbar. Det räknas och räknades. Utlandsrösterna anlände någon dag efter. Det kom att dröja till mitten av veckan innan allt var räknat och kontrollräknat och klart.

Det var med bedrövelse valresultat landade i mig. Maktskifte. I min värld fel makt. Men vad värre är. Landets näststörsta parti blev det fientliga partiet. Människofientligt. Dessutom kulturfientligt och journalistfientligt. Fake news tycks räcka för dem. Medmänsklighet är inget vi ska ägna oss åt längre. De skiter också i all slags främjande av jämlikhet. De vill rensa ut så väl människor som tidningar, böcker konst och bestämma vilka flaggor som får hissas. I synnerhet regnbågsflaggan ska bannlysas.
Det tycks alltså vara så folk vill ha det. Vi ska den vägen vandra. Man brydde sig inte om andra frågor speciellt mycket. Löftet om begränsad invandring och stränga straff var allt man ville åt. Det sades till och med öppet av den partiledaren i en av valfilmerna. Utlänningarna (som tydligen är allt annat än hederliga) ska ut, så att vanligt hederligt folk (tydligen svenskarna) ska kunna leva på i fred och ro. Jag mår illa. Över hur långt det gått. Över hur vardagligt och normaliserat allt detta blivit. Hur lätt folk tror på lögner trots rediga bevis på motsatsen. Ja, det känns bedrövligt och än mer oroligt. Vad ska det bli?

Oroligt

Landet närmar sig ett val. Alldeles snart ska man in bakom skärmen och klistra igen sina valkuvert. Det är ett oroligt val eftersom det är en alldeles osannolik frammarsch för partiet som vill bli av med allt som inte är blågult i själen. Allt högre siffror i mätningarna tyder på att en stor del av denna befolkning tyvärr ställer sig i hatarskaran. Att partiet, som jag inte ens vill nämna vid namn, också har för avsikt att ställa till det rejält på en mängd andra plan tycks inte bekymra dessa väljare. Allt man ser är löftet om folk som ska kastas ut ur landet. Det är beklämmande. Jag kommer att sitta med en bisvärm i magen under valdagen.

Ett krigsdrabbat läge oroar i den här delen av världen och priserna på det mesta drar i väg alldeles orimligt. Framförallt elpriserna ser ut att bidra till elände i vinter. Men även räntor på bolånen och priserna på maten som ska handlas hem och det drivmedel som ska hällas i bilen och mycket annat är skakigt och osäkert. Det pratas om finanskris, elransonering, brist på diverse grejer och allt låter lika allvarligt.

Vädret kan överraska med regn fast det enligt väderappen bara ska regna noll millimeter. Fast korta skurar kanske inte skapar några millimetrar?
Det har sannerligen regnat under augusti och skapat orosklumpar i magen. Speciellt när det påstås kunna bli betydligt många mer millimeter än noll. Skyfallsliknande regn är en väderterm jag aldrig mer vill höra. Och enligt de första prognoserna tänkte sig detta regn häröver igen. Jag följde nyheterna och såg vilken oreda det hade skapat under sin färd. Sån oreda som vi redan upplevt. Tydligen tyckte det regnet också att vi haft nog och gjorde en gir mitt i natten. Svepte förbi i utkanten av vår landsända. En sån lättnad. Även om jag lider med alla som drabbades av det på övriga ställen. Ja, det här med regn hör hösten till men det kunde väl nöja sig med att regna på ett måttligt vis. Inga fler skyfall tack.

När Dottern långt borta i landet ringer och säger att hon är alldeles yr och inte kan stå upprätt … då är oroligt ett alldeles för lindrigt ord. Det är det absolut sista telefonsamtal man vill ha och givetvis ett telefon samtal man absolut vill ha eftersom man såklart vill veta hur det står till. Hon är ensam i en stad där ingen anhörig finns. Jobbarkompisar jo, och en och annan ny bekantskap. Men ingen man i det läget känner sig bekväm att ringa. Dessutom ensam i en lägenhet som kräver koder eller taggar för att ens ta sig in i trapphuset. Nån våning upp. Då sitter mamman en bit ovanför soffan och inbillar sig allt möjligt och måste ringa gång på gång och kolla läget. Men vad fasen kan man göra? Turligt nog släppte det vid en stunds vila. Vi tror det var stress eller nåt mitt i värmen och flyttkaoset som hon stod i just då. Nu är allt tack och lov bra igen. Men ja, fy fasen.

Oro är en märklig känsla. Den skaver och gnager och är fruktansvärt fantasirik. Kan hitta på helt osannolika scenarion och skava runt med dem ett tag. Tills det antingen inte längre finns anledning till oro. Eller tills ett faktum visar sig och nån annan känsla måste ta vid. Det hör livet till, men nog kunde det väl vara skönt att slippa oroa sig alls.