Nuförtiden när man undrar något är det snabbt upp med mobilen för att få svaret på nätet. Allt finns där. precis vad du vill. Sökmotorn hittar genast en uppsjö av svarsalternativ och det är bara att läsa igenom och ta till sig all information. Ibland undrar jag om man lär sig nåt också eller om det bara är lika snabbt ur minnet eftersom man ändå kan leta upp svaret lika fort igen om det skulle behövas.
Tänk tiden innan denna sökfunktion. I de flesta hem fanns det då säkert en uppslagsbok eller ett helt uppslagsverk att bläddra fram all information ur. De hette nåt i stil med Fakta, Focus, Data eller rent av Nationalencyklopedin. Tjocka böcker bundna i fina pärmar med ett visst alfabetiskt spann inombords. För att täcka upp hela alfabetet behövdes det många böcker, alla till utseendet likadana, förutom bokstavsangivelsen på ryggen.
Jag minns att mamma och pappa vid nåt skede typ månadsprenumererade på lexikon. Det kom försäljare i uppslagsverk och knackade på dörren. Med sina visningsexemplar i en rejäl portfölj. Tryckte på emotionella knappar som att barnen behövde detta för att kunna prestera bra i skolan. Där skulle vi vetgiriga barn kunna slå upp allt från stenåldern till månlandningen, till olika djurarter och växter eller orden och dess betydelse och böjning. Säkert var det just det argumentet som fick mamma och pappa att skriva på avtalet på detta svindyra uppslagsverk. Första boken fick man givetvis gratis eller till halva priset kanske. Men resterande kostade desto mer och jag minns en del suckar över dessa böcker med tillhörande räkning innan verket slutligen var komplett. Det tog sin tid. Sedan stod det prydligt uppradat i vardagsrummets stora sektionsbokhylla. Bland prydnadssaker i porslin och alla inramade porträtt och bröllopsfoton som släkten bidragit till.
Slog vi någonsin i dessa uppslagsböcker? Drog med fingret längs bokryggarna för att leta upp rätt alfabetiska spann och vinkla ut den tunga boken för att ta med den till läxhörnan och bläddra. Jag tvivlar. Kanske nån gång. Kanske bläddrade jag lite på måfå, kanske hittade jag verkligen en del svar i dem när jag behövde. Jag minns inte. Däremot minns jag att dom med sin tyngd var bra till annat. Pressa blommor till exempel. Eller släta ut nån teckning som skrynklat sig av vattenfärgen. Ner med böckerna i en hög på golvet över det som skulle tryckas till eller slätas ut och det blev rejält tillplattat. Pappa var nog den som använde böckerna för det dom var tänkta till allra mest, när han löste avancerade korsord och kört fast på vågrätt sju eller nåt. Men han grubblade länge själv innan han hämtade en bok för att kolla upp någon grekisk gud eller liknande.
Jag har ännu idag ett litet och numera föråldrat uppslagsverk i rött skinnband som står och tar plats i bokhyllan. Som jag samlat ihop till själv, för det skulle man ju göra. Ett uppslagsverk skulle man ha. Ifall man behövde slå upp nåt. Slog inte upp speciellt mycket i dem heller. Rör dem endast när jag dammar numera, men förmår mig ändå inte att göra mig av med dem. Jag har också ett vackert gammalt uppslagsverk med bara sex böcker som jag köpt på loppis bara för att de var så fina. Svarta pärmar med ett präglat sirligt mönster och det ser ut att ha varit guldkantat i de samlade sidorna mellan dessa pärmar. Informationen i dem är långtifrån aktuell men de är fina att använda i inredningen. Ställa iordning med något annat som ett stilleben på en hylla eller ett bord. Var antagligen aldrig tänkta att användas till prydnad. Men tiderna förändras och resande försäljare i uppslagsverk var sannerligen ett yrke som dog ut med utvecklingen. För då kunde man beställa sina böcker med posten. Det var så jag samlade mina små röda, via bokklubben som skickade ett bokpaket i månaden. Ett nytt tillskott till detta lexikon och en roman eller två brukade paketet innehålla. Alltså blev det ett ett samlat uppslagsverk. Samlade till och med ihop ett som hette nöjeslexikon med ett flertal böcker. Står där lika oanvänt det. Det är helt enkelt Internet som gäller.