Mobilen har gjort mig bildberoende. Kanske ingen allvarlig sort av beroende men ändå. Att ständigt ha tillgång till en kamera bråkar med sinnesnärvaron. Istället för att kanske stanna upp och njuta av det jag ser, verkligen se det, tänker jag bara på vilken bra bild det kan bli. Fjärilen på stäppsalvian, humlan i rosen, katterna med sitt. Alla vackra blommor som slår ut en efter en, eller fina saker mot en bra bakgrund eller i ett fint ljus. Jag bara måste ta en bild eller fler. Oftast fler än den enda.
Maken och jag äger varsin fin systemkamera men båda står i ett skåp och oanvänds. Däremot är minnet i mobilen fyllt till bristning av bilder som ingen kommer att få se. Någon enstaka hamnar på Instagram, resten bara är där i mobilmagen. Likaså i molnet som lagrar mina filer när mobilen behöver få mer utrymme. Även i datorn tycks jag ha lastat ut mobilbilder. Säkert på nån hårddisk och usb-minne också. Fullt med mobilbilder från olika år överallt. Till vilken nytta?
Och ändå fortsätter jag. Kan inte låta bli att ta ännu en bild på katten intill mig. Eller årets alla bilder på samma blommor i trädgården som förra året i trädgården. Och året innan och året före det. Allt måste dokumenteras i bild. Oklart för vem. Det är sällan jag själv går tillbaks och tittar igenom gamla mobilbilder. Än mindre visar dem för andra. De bara lagras och lagras. Jag tar nya och funderar över minneskort i mobilen för att få plats med ännu fler.
Visst, i vissa sammanhang, olika händelser i livet vill så klart dokumenteras. För att minnas, för att visa nån som inte var med eller nåt. Men resten. Jag är alldeles för dålig på att titta igenom galleriet och vraka bort onödiga bilder som tagits för stunden och är värdelösa senare. Eller dubletterna, tripletterna som jag tog för att få rätta vinkeln, ljuset, stilen. Allt bara ligger där.
Kanske borde jag få hjälp. Typ anonyma mobilfotografer eller nåt. Och jag är långt ifrån ensam i den samtalscirkeln i så fall. Jag kanske tar bilder på allt runtomkring mig, andra har lika många bilder bara på sig själva. Det står en tjej i varje busshållplats på mornarna med kameran riktad mot sig själv. Vad gör de med alla sina fejsbilder? Vad gör alla med sina bilder?
Denna mobil är fastsatt i våra händer och den gör antagligen mer i smyg än vad vi gör medvetet. Visst är det bra och praktiskt men är det nödvändigt och hur kommer man ur skärmen och in i verkligheten? Det är sånt man kan grubbla på … men vänta … kolla hur solen belyser den där blomman nu … jag ska bara ta en bild …